Inför skattade pensionsförsäkringar

Det finns ett behov att kunna spara mer än 12 000 kronor per år till pensionen för vissa personer. En folkpartist vill därför riva upp finansieringen av förmögenhetsskattens slopande. Men om det införas beskattade pensionsförsäkringar skulle både finansieringen och pensionssparandet kunna lösas.

En minskning av avdragsrätten för pensionsförsäkringar från normalt ca 20 000 kronor per år (i vissa fall 40 000 kr) till 12 000 kr kan bli ett problem för ett mindre antal personer i branscher med ett högt löneläge men utan praxis att ha avtalade pensionsförmåner. Regeringen borde därför riva upp finansieringen av slopandet av förmögenhetsskatten och hitta en annan finansierinng, menar riksdagsledamoten (fp) Tobias Krantz, som motionerar om detta till folkpartiets landsmöte i höst (Lunchekot 31/3). Men är detta verkligen motiverat?

Pensionsförsäkringar har traditionellt varit avdragsgilla vid inbetalningen av premierna. Kraven på symmetri i skattesystemet har då medfört att den utfallande framtida pensionen beskattas. Detta har av en del tolkats som om pensionsförsäkringar är skattesubventionerade. De som tvivlat på detta har ofta ändå trott att det är en särskild förmån att få ett större belopp att förvalta vilket normalt skulle generera mer avkastning och pension i framtiden.

Skattesubventioneringen har använts som försäljningsargument av försäkringsbolagen och har därmed fått stor spridning. Men detta argument är i princip fel. Det föreligger ingen skattesubventionering genom avdragsrätten. Den skatteeffekt som i praktiken ibland kan uppkomma är att pensionen blir så låg att marginalskatten på denna är lägre än den marginalskatt man kunde undvika när pensionspremierna betalades.

I huvudsak innebär därför en begränsning av avdragsrätten en tidigareläggning av beskattningen. Därför kan den något oegentligt föreges innebära en finansiering av en del av skattebortfallet vid slopandet av förmögenhetsskatten. Men i det långa loppet kommer det inte in mer pengar till statskassan. Det kan endast ske om någon skulle spara till pensionen och få detta sparande dubbelbeskattat.

Först skulle man alltså spara av redan skattade pengar i en försäkring som när den utfaller skulle beskattas ännu en gång. Är det troligt att det finns intresse för något sådant? Tänk om staten införde skatt på brandförsäkringar. När huset brunnit skulle ersättningen för ett nytt hus betraktas som inkomst och mer än hälften skulle gå bort i skatt (marginalskatt på 53-58 procent). Det är knappast troligt att begränsningen av avdragsrätten skulle generera ökade skatteintäkter av denna dubbelkaraktär. Då är det bättre att spara på vanligt sätt istället.

Ett vanligt sparande eller en vanlig försäkring sker med skattade pengar och när uttag sker kommer ingen beskattning att inträffa. Varför skulle inte pensionsförsäkringar kunna erbjudas på samma sätt? Att försäkringsbolagen tidigare inte varit angelägna om en sådan förändring beror naturligen på att då skulle det förvaltade kapitalet bli mindre - med mindre förtjänster till bolagens anställda. Dessutom är avdragsrätten ett effektivt försäljningsargument gentemot okunniga kunder.

Pensionsförsäkringar borde i framtiden få samma ställning som övriga försäkringar. Uttaget borde få ske skattefritt. En svårighet är dock att uttaget från försäkringar med avdragsrätt och från tjänstepensionsförsäkringar avtalade med arbetsgivaren (också avdragsgilla) även i fortsättningen måste beskattas. En sammanblandning måste undvikas. Därför borde en ny typ av beskattade pensionsförsäkringar införas. De behöver inte vara obegränsade men ändå så omfattande att det problem Tobias Krantz är oroad av kan lösas.

Andra bloggar om: förmögenhetsskatt, skatter, politik, regeringen, pensionsförsäkringar, folkpartiet på intressant.se

Förmögenhetsskatten ska bort men finansieringen bluff

Skall förmögenhetsskatten verkligen avskaffas i år? Inte behöver avskaffandet finansieras om det blir fler nya jobb när pengarna stannar i Sverige. Den finansiering som aviseras är en skenmanöver som inte ger mer pengar i det långa loppet. Pensionssparandet är inte skattegynnat genom avdragsrätten.

Förmögenhetsskatten skall avskaffas redan i år, skriver Fredrik Reinfeldt och de tre andra partiledarna i Alliansen i DN-debatt idag 27/3-07. Det är ett oprecist förslag och det leder till en rad olika följdfrågor. Men redan vid den stora skattereformen 1991 var man överens om att förmögenhetsskatten skulle avskaffas. Därefter råkade Sverige ut för en allvarlig ekonomisk depression och då var det inte psykologiskt läge för ett slopande.

Skatten drar in ca 5 miljarder kronor från 230 000 personer. Den kan alltså inte ens isolerat ses som viktig för finansieringen av välfärden i Sverige. Och insatt i sitt samhällsekonomiska sammanhang är den snarast kontraproduktiv. Tillsammans med reavinstskatten driver den ut pengar från Sverige. Senska tillgodohavanden utomlands skall inte beskattas i utlandet utan i Sverige. Men om myndigheterna här inte känner till pengarna sker oftast ingen beskattning alls.

Skulle det komma tillbaka pengar från utlandet skulle tillgången på riskkapital öka i Sverige. Redan om slopandet minskar utflödet kommer en sådan effekt att uppstå. Det är främst de små och presumtivt expansiva företagen som kan få bättre kapitaltillgång. Med flera jobb och färre arbetslösa skulle skattebortfallet på 5 mdr kr enkelt kunna kompenseras.

Men regeringen vill finansiera skattebortfallet genom vad som måste uppfattas som en skenmanöver. Avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier som i vissa fall kan vara ca 40 000 kr/år idag skall begränsas till 12 000 kr. Men det kommer inte att ge någon långsiktig finansiering. P-försäkringar är skattepliktiga och därför kommer den avdragna skatten vid spartillfället in någon gång i framtiden. Den enda vinsten i dagens system är att några p-sparare kan dra av sparandet till en högre marginalskatt än de kommer att ha när de blir pensionärer.

Eftersom ingen är intresserad av att få sitt pensionssparande dubbelbeskattat kommer det att begränsas (från i år?) till 12 000 kr. De allra flesta sparar redan nu mindre än så vilket innebär att den kortsiktiga effekten på finansieringen blir relativt begränsad - och på längre sikt praktiskt taget obefintlig. Men det kanske är vad opinionen kräver. Regeringen förmår inte förklara hur det verkligen ligger till och att slopandet rimligtvis inte behöver finansieras.

Man kan naturligtvis hävda att det finns ett fördelningspoliskt argument för att ha förmögenhetsskatt. Detta prövades av skatteutredingen som föreslog den stora skattereformen 1991. Då avvägde man beskattningen av kapital i relation till arbete. Man kom fram till att det var lämpligt att ha en nominell kapitalinkomstbeskattning på 30 procent. Den skulle vid 4 procents inflation bli 70 procent och till nöds kunna likställas med arbetsbeskattningen. Med förmögenhetsskatt på 1,5 procent skulle den däremot bli 120 procent vilket ansågs motiverat att avskaffa så fort som möjligt.

Den kortsiktigt mest aktuella frågan är vad som menas med att förmögenhetsskatten skall avskaffas redan i år. Det framgår varken av DN eller SvD idag. Det är förvisso möjligt att helt slopa skatten per den 31/12 2007. Varför man då först halverade den till 0,75 procent utom för bostäder för 2007 blir litet underligt. Och att avdragsrätten för pensionsförsäkringar retroaktivt skulle kunna begränsas förefaller som uteslutet. Det kanske är helt fel att gå ut med att förmögenhetsskatten avskaffas i år? Varför ger de kritiska journalisterna inte besked om detta?

Andra bloggar om: förmögenhetsskatt, skatter, politik, regeringen, pensionsförsäkringar, fördelningspolitik på intressant.se

Klassamhället orsaken till låga betyg i bruksorter?

En ryggradsreflex när betygsskillnader kommer på tal är att de beror på klassamhället. Men det är svårt att konkretisera hur klassbarriärerna i så fall skulle se ut. Om orsaken är en kortsynt "klassattityd" till studier är skillnaderna väl självvalda? Är lösningen Platons idealstat?

I DN idag (26/3) redovisas Skolverkets betygsstatitik för grundskolans nionde klass. Där framgår det att bland de fem orter som har lägst betygsnivå finns bruksorter som Norberg, Skinnskatteberg, Degerfors och Hallstahammar (samt Vingåker). Listan med orter med högst betygsnivå toppas av Danderyd, Lomma, Lund, Lidingö och Nacka. Högsta poäng är 242, lägsta 180 och snittet 206. (16 ämnen med g=10, vg=15 och mvg=20)

Föräldrarnas utbildningsnivå är den viktigaste bakgrundsfaktorn för skolelevernas resultat, sägs det i DN med hänvisning till en undersökning av femteklassarnas prestationer i engelska, matematik och svenska från 2006. Slutsatsen att bruksorternas föräldrar inte har tillräcklig nivå på utbildningen ligger i luften. Men vilka slutsatser skall vi dra av detta?

Sudiemotivationen diskuteras som en väsentlig faktor för betygsnivån. Motivationen är låg på bruksorterna:

"Av tradition är studiemotivationen låg på alla gamla gruvorter. I alla tider har folk gått direkt från grundskolan till gruvan där det fanns jobb. Nu finns de jobben inte längre", säger Centralskolans rektor, Dick Olivensjö i Norberg.

Det är en optimistisk syn som ger sken av att det bara är att peppa upp eleverna på bruksorterna så kommer deras betyg att stiga. Den tidigare attityden att "det var fult att plugga" håller på at försvinna, säger en elevrådsordförande. Skall vi tro att det räcker för att rätta till vad som av och till anförs som en indikation på att Sverige är ett "klassamhälle"?

En alternativ förklaring är att de som tänkte sig en framtid på bruket och därför inte pluggade är de som nu finns kvar på dessa orter och nu i sin tur inte ger sina barn studiemotivation. De andra, som pluggade, var också de som flyttade. Deras barn får nu studiemotivation hemma och får därför högre betyg.

Men hur går det ihop med anklagelsen att skillnader i betyg beror på osynliga klassbarriärer som medelklassen tillämpar för att hålla arbetarna nere? Om det är så måste klasskämparna lansera en teori att de svagaste arbetarna på ett försåtligt sätt har lockats att överge sin klassposition och förletts att börja plugga för en annan framtid.

Eller vi kanske måste tro att klasskämparna förnekar att det är de studiemotiverade och ambitiösa som flyttat. Betygsklyftan skulle då kunna förklaras med för små satsningar på skolan i fattiga bruksorter. Medelklassen stöder inte dessa tillräckligt. Det avvisas i DN-artikeln - i Norberg lägger man ner mera på skolan än genomsnittet för andra kommuner.

Då återstår förklaringen att det är den kortsynta klassatttyden "det är fult att plugga" som är förklaringen till de låga betygen. Men är det en indikation för klassbarriärer och klassamhälle? Det verkar i så fall självvalt. Kanske vi ändå skall tvinga dem på bruksorterna att överge "klassattityderna"? Hur skall det gå till? Så här föreslår en annan bloggare:

"Antingen accepterar man att man blir påverkad av sin omgivning eller så plockar vi fram Platons gamla skrifter och låter alla barn växa upp i en värld utan kunskap om sina biologiska föräldrar... låter barnen bo på en avskild plats och uppfostras av sköterskor."

Det ställer saken på sin spets. Skall vi ha diktatur av modell Platons idealsamhälle för att få samma utfall av utbildningen för alla? Och är vi säkra på att detta blir resultatet? Inte ens Platon tänkte sig att resultatet skulle bli likformigt. Syftet med Platons socialism var en utstuderad meritokrati. Det gällde att rekrytera till den begränsade väktarklassens olika nivåer. Merparten skulle istället bli näringsidkare och arbeta. Med dagens slarviga vokabulär skulle denna meritokrati också kallas klassamhälle.

Som jag skrev tidigare om hur klassamhället kan avskaffas (23/3) måste klasskämparna precisera sig vad de menar med termen 'klassamhälle' och hur de mer konkret tänker sig att organisera ett annat samhälle.

Andra bloggar om: klassamhälle, betyg, utjämning, Platon, politik, filosofi, jämlikhet, socialism på intressant.se

Skattemedel till konsten försämrar människan?

Skattefinansierade kulturaktiviteter bygger på att de gör samhället bättre, inte på att de som har makten vill subventionera sina egna nöjen. Men nu har en brittisk litteraturprofessor ifrågasatt mycket av det uppblåsta kulturetablissemangets mest omhuldade föreställningar. Skatterna kanske faktiskt används till att göra oss till sämre människor.

Den konventionella uppfattningen om konst och litteratur är att de gör oss till bättre människor. Därför producerar konsten en kollektiv nyttighet som kommer alla till del och därför är det motiverat att stödja den med skattepengar. Men den som vill bevisa att konsten har dessa effkter stöter på "kniviga problem", skriver Jerry Mättä, fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i SvD igår (24/3) under strecket. Han baserar sin artikel om att konsten gör oss till sämre människor på en bok av litteraturprofessorn i Oxford John Carey med titeln What Good are the Arts? (Faber and Faber, 304 s).

Nästan all empirisk forskning som genomförts på området pekar på att det inte finns mycket som talar för att konsten skulle kunna öka vår förmåga till empati eller att vissa estetiska preferenser skulle göra leda till ett visst beteende utanför konstens värld. Ett bevis som Carey anför, är att diktorer kunnat visa ett raffinerat intresse för konsten men ändå uppvisa ett barbariskt beteende på andra områden. Han anför också att en genomgång av ett antal konsnärs- och författarbiografier visar att dessa yrkesgrupper ofta hängivit sig åt "svek, otrohet och skörlevnad".

Carey avfärdar teorierna om att konsten skulle verka förädlande och anför undersökningar som tvärtom visar att "ett djupt intresse för konst och litteratur verkar passiviserande, leder till ett minskat socialt engagemang, världsfrånvändhet och i enstaka fall till ett känslokallt esteticerande av andras lidande". Han menar att extatiska konstupplevelser och självförverkligande i konsten kan betraktas som en form av ansvarslös verklighetsflykt.

Boken tycks också vara ett angrepp på konstvärldens "elitistiska metafysiker" som företrädesvis huserar på muséer, gallerier och i konserthus. En övertygelse att konstförståelse endast är förbehållen ett exklusivt fåtal leder enligt Carey till en "uppblåst och självbekräftande elitism som bygger på förakt för andra människor". Tidigare har han i en bok hävdat att den litterära modernismen i mycket kan betraktas som en elitistisk reaktion mot en ökande läskunnighet.

Dessa respektlösa påhopp mot politiker, museiintendenter och konstsamlare och dessas privilegier och pretentiösa anspråk på att besitta en unik förmåga att fastställa vad som är och inte är konst har enligt ett efterord i pocketupplagan inte kunnat bemötas med andra argument än personliga påhopp. Det är förvisso väntat och kan iakttas även i den svenska kulturdebatten. Etablissemangets arroganta företrädare föröker inte ens legitimera sin position - de föredrar att spotta på kritikerna.

En utanförstående betraktare kan dock anmärka att de lättstötta företrädarna för "den goda smaken" har en viss förmåga att få sina kritiker att framstå som grobianer och därmed slippa att diskutera sakfrågorna. Debatten idag i Sverige är ju inte så kvalificerad att särskilt många kan skilja på sakliga argument och osakliga personangrepp. Därför kunde man tycka att den skulle vara betjänt av att mera anföra sakliga undersökningar och avstå från provokationer. Men sannolikt skulle saklig kritik kunna tigas ihjäl om den inte också samtidigt trampade på några ömma tår.

Konstens konkreta samhällsnytta begränsar sig enligt Carey till att underlätta rehabiliteringen av fångar och psykiskt sjuka för att bygga upp förlorat självförtroende och ge mening åt tillvaron. Därför borde de resurser som nu läggs på "prestigeartefakter" såsom operor, teatrar och konstmuséer hellre läggas på kulturaktiviteter som kunde komma alla i samhöllet till del. Men finns det någon grund för detta argument? Är det inte bättre att medborgarna får behålla sina pengar än att dessa satsas, som det verkar som Carey vill, på skönlitteraturen? Men Carey tycks ha en paternalistisk kolartro att litteraturen ändå ger sina läsare idéer och redskap med vilka man kan tänka. Den är den enda kritiskt granskande konstformen, menar Carey, en som uppmanar till tvivel och ett öppet sinnelag. Ett argument för skattesubventioner?

Jerry Mättä spekulerar avslutningsvis kring den svindlande tanken att kulturlivet överlag kan betraktas som en "arena för samhällets olycksbarn - de sensibla och världsfrånvända varelser som inte skulle ha klarat sig i en kall och rationell värld" utan tillgång till fiktioner. Det är de missanpassades revansch dold bakom prestigeinstitutioner och "tjocka sjok av teoribildningar".

Andra bloggar om: konst, kultur, skatter, estetik, politik, filosofi, paternalism på intressant.se

Hur kan klassamhället avskaffas?

Klassamhälle betyder ett samhälle med skillnader i välfärd. Det kan avskaffas om människan är medfött altruistisk. Men också genom att friheten avskaffas. De som vill ha ett "klasslöst" samhälle borde få förklara hur det skall införas: genom naturlig osjälviskhet eller genom införandet av kommandoekonomi.

Nu tycks många tro att vi har kvar klassamhället i Sverige. Susanna Popova har utkommit med en bok om "överklassen". I TV-programmet "Argument" diskuterade hon och den marxistiska historikern Åsa Linderborg häromdagen klassamhället. De tycktes båda överens om dess existens och skillnaden låg närmast i att Linderborg ville avskaffa överklassen medan Popova nog tyckte att den skulle få finnas kvar.

Men finns det något klassamhälle? Traditionellt har termen 'klassamhälle' i preciserad mening betraktats som beteckningen för ett marxistiskt begrepp som bestämmer folks anknytning med hänsyn till deras inplacering i produktionsstrukturen. I mera allmän betydelse är det beteckningen för ett samhälle som bygger på "kaster". Man föds i en viss kast och har ingen socialt accepterad möjlighet att att byta kasttillhörighet. Den marxistiska analysen kompletteras ofta med att klasstillhörigheten fixeras i lag.

Dessa betydelser har kommit att bli urvattnade och bortglömda. Klassamhälle betyder nog för många ett samhälle med skillnader i levnadsstandard. Denna litet oreflekterade uppfattning kan användas av propagandamakare som är ute efter att införa ett helt annat samhälle. Frågan är om de ens själva förstår vad det är för samhälle som skulle bli följden.

Socialdemokratin har till skillnad från kommunisterna strävat mot ett klasslöst samhälle i meningen att den som visar duglighet inte skall vara utestängd av rättsligt grundade privilegieprinciper från utbildning och befattningar. Det är den första franska revolutionens principer. Därtill har man gått ännu ett steg längre genom inrättandet av ett socialt välfärdssamhälle med små löneskillnader. Det är inte bara utgångspunkten som skall vara jämlik utan också stora delar av utfallet. Häromdagen anslöt sig den moderate arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin till detta koncept då han i tidningen Affärsvärlden sade: "Det finns en stark uppslutning i Sverige om att vi ska ha liten lönespridning och det tycker jag är bra."

Men de som vill gå längre vill inte bara avskaffa ståndsprivilegierna utan också de faktiska skillnaderna. Eftersom privilegierna sedan länge är avskaffade skulle det ju ha blivit litet konstigt om man tvingats förklara att den konkreta politiken bestod i att bekämpa väderkvarnar. Målet är att även meritsamhället skall bort. Det är helt enkelt "orättvist" (dvs emotionellt störande) att några skall ha det bättre än andra.

I ett fritt samhälle finns det inte lagar som hindrar vissa som är förtjänta att erhålla frukterna av sitt arbete. Och inte heller lagar som garanterar mindre förtjänta att få lukrativa befattningar på skattebetalarnas bekostnad. Men vad de som vill avskaffa nästan alla ekonomiska skillnader (som de vilseledande kallar klasskillnader) är friheten. Det skall inte råda frihet att anstränga sig för att få det bättre därför att då kan man få det bättre än andra.

Standardinvändningen mot avskaffandet av friheten är pragmatisk (alltså inte moralfilosofisk). Man säger: "Då skulle ju ingen jobba på och anstränga sig så att alla kunde få det bättre." Det menar många borgerliga till höger om Littorin. "Inte alls", säger socialisterna, "människan är inte av naturen egoistisk och kommer att anstränga sig efter bästa förmåga för att uppoffra sig för det gemensamma bästa".

Det är hoppet om ett skillnadslöst samhälle som driver intresset för den evolutionsbiologiska forskningen och för den del av dess forskare som menar sig kunna bevisa att människan är medfött altruistisk. Dessvärre ser det ut som om både apforskare och socialantropologer har misslyckats att visa något sådant.

Om det inte finns något hopp om att organisera ett ädelt "klasslöst" samhälle som bygger på människans godhet och altruism blir vägen dit betydligt mer problematisk för socialisterna. Då måste man ta till Lenins principer. Han förordade på sin tid att 'kulakerna' (en sorts litet mera framgångsrika småbönder) skulle likvideras såsom klass. Är det vad som egentligen ligger bakom Åsa Lindeborgs önskan att avskaffa överklassen i Sverige? Hur skulle det annars gå till? Någon sorts tvångsåtgärder måste det ju vara fråga om.

De som förordar ett klasslöst samhälle borde förmås av den kritiska journalistiken att precisera sig: hur skall "klassamhället" avskaffas? Är det genom att förlita sig på osjälviskhet eller är det genom att införa kommandoekonomi?

Andra bloggar om: klassamhälle, socialism, altruism, överklassen, politik, filosofi, kommunism på intressant.se

Apforskningen oklar om altruismen

Människan är en kombination av de aggressiva chimpanserna och de empatiska bonoboerna. Det betyder att det inte är så entydigt att människan är medfött altruistisk. Apforskaren de Waal ger nu en annan och mer nyanserad bild än tidigare. 'Economic man' är en realitet.

Apforskaren Frans de Waal intervjuas i en artikel i SvD på Idagsidan 20/3. Det var han som i en artikel i DN i slutet av februari beskrevs som en företrädare för uppfattningen att människan har en medfödd , altruistisk moral (se bloggartikel 28/2). Nu nyanserar han detta intryck på ett indirekt sätt genom att jämföra schimpanser och bonoboer ("dvärgschimpanser").

Frans de Waal menar att att såväl människor och människoapor är formade av årmiljoner av naturligt urval - dvs mycket av beteendet bestäms av medfödda egenskaper. Gorillan avskildes redan för 7,5 miljoner år sedan. Och för 5,5 miljoner år sedan skildes vägarna för de kvarvarande och människan och därefter utvecklades dessa apor ytterligare 3 miljoner år. För 2,5 miljoner år sedan skedde en uppdelning mellan schimpanser och bonoboer.

Schimpanserna ger en dyster bild för den som söker biologiska förklaringar till mänskliga beteenden, skriver Per Söderström på SvD. De ses som patiarkala och våldsamma maktspelare med torftigt sexliv. "Inga förbilder för moderna människor alltså." Annorlunda är det för bonobon, som upptäcktes så sent som 1929. De är fridsamma med ett allmänt empatiskt sinnelag och med honor som ledare. Bonoboerna löser maktproblem med sex i motsats till schimpanser som avgör sexuella tvister med makt och våld.

Huvudtesen för de Waal är nu att människan beter sig som en kombination av schimpansen och bonobon. Vi är maktlystna och våldsamma som schimpansen men vi har också bonobons empatiska och fredliga natur. Kulturen har däremot begränsade möjligheter att påverka enligt de Waal. Många har för höga förväntningar på kulturens möjligheter att påverka den mänskliga naturen, menar han.

Människan är socialt tydligen ett mellanting när det gäller avvägningen mellan schimpansens egoism och bonobons empatiska undfallenhet. Det förklarar varför man inte kunnat konstatera ens den svagaste altruism hos schimpanser (artikel 31/10-05, baserad på Nature 26/10). Det skulle vara intressant att se om bonoboer istället skulle förse sina artfränder med mat genom att dra i ett rep.

Hur framgångsrik är då de tre olika sociala strategierna? Schimpanserna är 200 000 till antalet i vilt tillstånd. Bonoboerna är 20-50 000. Människorna är ca 6,7 miljarder. Slutsatsen är rimligen att hippie-strategin är minst framgångsrik. Våldsamt patriarkat utan tillmötesgående är litet bättre. Och konfliktfylld aggressivitet som tävlar med medkänsla och tillmötesgående ännu bättre.

Vi kan alltså avfärda den tidigare förhastade slutsatsen att apforskningen skulle ha bevisat att människan är altruistisk och att nationalekonomins grundantagande om 'economic man' skulle vara orealistiskt. Människans "makronatur" är uppenbarligen att hon är rationell, maximerande ("strävar efter lyckan") och främst intresserad av sin egen situation. Det utesluter inte att hon samtidigt i den "lilla världen" är empatisk, tillmötesgående och villig att samarbeta med andra utan att omedelbart få något i utbyte. Räcker det för att legitimera införandet av långtgående inkomstutjämning och garanterad social välfärd utan krav på motprestation?

Långsinthet är inte altruism 18/12-07

Andra bloggar om: altruism, apforskning, evolutionsbiologi, sociobiologi, politik, ekonomi, schimpanser på intressant.se

Naturvårdsveket mörkar klimatstatistiken

Personbilarna svarar för bara en tiondel av växthusutsläppen. Det är lastbilarna som svarar för ökningen inom vägtransportområdet. Men miljöaktivisterna är ute efter privatbilismen - inte efter att rädda klotet från utsläpp av växthusgaser. Ett statligt verk borde inte spela med i sådan oseriös aktivism.

För tio år sedan var det SCB som skötte statistiken över Sveriges utsläpp av växthusgaser (GHG). Men sedan tog Naturvårdsverket över statistiken och då blev det praktiskt omöjligt att att studera förändringarna av utsläppen. Det blev inte ens möjligt att se andelarna för olika aktiviteter längre. Det statliga propagandaverket (?) väljer att redovisa en tillrättalagd bild som är konform med den bilismfientliga klimatpoitiken som bedrivits under lång tid. Här är det diagram som visar bilismens andel. Det visar transportsektorns absoluta utsläpp i en otydlig stapel där andelen bara kan anas.

Man kan dock med viss möda räkna ut att transportsektorn år 2005 svarade för 30 procent av de totala utsläppen på 67 Mton koldioxidekvivalenter. Men man kan inte räkna ut att personbilarna svarar för ca 9,8 procent av utsläppen. Den som vill tränga djupare i statistiken måste titta på den föga begripliga tabellsammanställning som varje år rapporteras till EU.

Nu har Lasse Swärd på DN-motor fått uppgifter från Håkan Johansson på Vägverket i Borlänge som visar att det är lastbilarna som driver upp utsläppen (17/3). Trots att personbilarna körs mera har de minskat sina utsläpp. Från denna sammanställning kan den intresserade räkna fram personbilarnas andel genom att jämföra med uppgiften 67 Mton för 2005.

Jag har räknat om DN:s uppgifter i ton till procentandelar för vägtransporterna och till höger i tabellen nedan visas också ökningen 1990-2006. Basen är 18,64 Mton -06.

Transportkategori . . . . . . Andel % . . . 90-06 %

Personbilar . . . . . . . . . . . . 65,9 . . . . . . . -1

Tunga lastbilar >3,5 t . . . 21,4 . . . . . . 35

Lätta lastbilar <3,5 t . . . . 9,0 . . . . . . . 27

Bussar . . . . . . . . . . . . . . . . 3,0 . . . . . . -8

Motorcyklar, mopeder . . 0,7 . . . . . 117
_______________________________

Hela ökningen från vägtransporterna sedan 1990 har alltså orsakats av lastbilarna (utom en obetydlig del från MC mm). Men miljöpaniken har likväl riktats mot personbilarna. Det är de som skall köra mindre genom höjd bensinskatt och genom särskilda straffskatter på stadsjeepar. Det visar att det inte finns ett seriöst klimatpolitiskt intresse bakom den nya miljöaktivismen. Växthuseffekten används bara som ett bekvämt slagträ mot privatbilismen som man avskyr av helt andra orsaker. Och Naturvårdsverket spelar med genom att mörka den relevanta klimatstatistiken. Är det seriöst och lämpligt av ett statligt verk?

Andra bloggar om: koldioxidutsläpp, växthusgaser, miljö, bilism, klimat, politik, miljöaktivism, Naturvårdsverket, klimatstatistik på intressant.se

Reinfeldt får se upp med Mona

Debatten i TV mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt borde vara en indikator för hur det kommer att gå när de två möts i framtiden och i valrörelsen 2010. Eller var det så att Sahlin var mer förberedd än statsministern som verkade att gå på rutin? Eller var det empati kontra rationalitet?

De båda partiledarna debatterade under en stor del av Aktuellts sändning 21:00. Som väntat togs "försämringen av a-kassan" upp av Mona Sahlin. Det kunde inte varit oväntat för Fredrik Reinfeldt. Men han kom på defensiven genom att sakligt inte kunna klargöra att det bara är en liten minoritet av personer som varit arbetslösa länge som drabbas av försämringar. Och det kan legitimeras av att alla undersökningar visar att det behövs kraftiga incitament för att inte en del av de arbetslösa inrättar sig att leva med "evig" a-kassa. I själva verket är det nog så att "försämringen" är litet vagt associerad med fördyringen - vilket Reinfeldt inte heller påpekade. Men det hade nog kunnat turneras som en framgångsrik angreppspunkt på Sahlin.

Emotionellt är Reinfeldt illa ute. Hans framgångar vilar till inte obetydlig del på att han framstått som en mer inkännande person än Göran Persson. Men nu möter han en partiledare vars främsta merit är just att väcka känslor av sympati hos tittarna genom att vara inkännande med dem som "drabbas". Det måste Reinfeldt lära sig att hantera eftersom Mona Sahlin kommer att göra allt för att hålla debatten just inom detta område. Nu fick Reinfeldt viss hjälp av Jarl Alfredius som hade sitt förutbestämda program med ett antal sakfrågor som skulle behandlas. Men att bli räddad av gong-gongen i varje rond är ingen framgångsväg.

Även i klimatfrågan fick Reinfeldt vissa svårigheter. Sahlin körde hårt med att Sverige måste gå före. Och Sverige måste kräva mer och göra mer för egen del (just för att gå före). Att som Reinfeldt litet obestämt säga att Sverige visst har gått före är inget höjdarargument. Han borde avvisa effektiviteten i denna strategi. Sverige har haft koldioxidskatt sedan början av 1990-talet - i mer än 15 år. Och hur många länder har sett detta som en förebild och sedan själva infört koldioxidskatt?

Nu fick Reinfeldt inte ens fram att regeringen Persson velat ha 25 procents minskning av koldioxidutsläppen till 2020 medan hans egen regering förordat 30 procent. Behärskar Reinfeldt sin egen miljöpolitik? Han kunde också ha frågat hur Sahlin ställer sig till regleringspolitik och planerad hushållning på miljöområdet. Som socialist borde hon ju inte vara främmande för att göra det svårt för vanliga människor att klara sitt vardagsliv för att uppnå "högre" mål. Att bara tala om företagens pålagor kanske inte är det mest slagkraftiga eftersom ingen vet vad socialdemokraterna kan tänka sig i form av konkurrensnedsättande åtgärder.

Familjepolitiken och betygsdiskussionen hoppar jag över denna gång. En intressant modell för politisk argumentation som Katerine Kielos relaterar (kommer från Nuder) är schemat:
1. Jag förstår hur du har det.
2. Jag tror att jag vet varför.
3. Du borde inte ha det på det här viset.
4. Så här borde vi ha det istället.
5. Så här gör vi för att komma dithän.

I sammanfattning: Empati. Analys. Värdering. Vision. Åtgärd. Här har Mona Sahlin sin styrka i p1. Åtminstone om folk är "drabbade". Reinfeldts styrka ligger i analysen - p2. Han hoppar lätt över p3 och går till p4-5. Sahlin däremot har ett och annat att säga om p3 och kanske om p4 men är inte särskilt bra på att förklara p5. Detta mönster tyckte jag var ganska tydligt i kvällens debatt. Det blir intressant att se om det upprepas.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, klimatpolitik, politik, a-kassan, moderaterna, regeringen på intressant.se

Mona Sahlin - en ny Karin Söder?

Det var inte några nyheter Sahlin hade att komma med. Hon riskerar att bli lika dåligt ihågkommen som den första kvinnliga partiledaren i Sverige. Henne minns vi som utrikesminister - inte som centerledare. Mycket tyder på att Mona Sahlin går samma väg.

Nu har socialdemokraternas nye ordförande Mona Sahlin hållit sitt installationstal (referat DN, hela pdf) på extrakongressens andra dag. Det blev som förväntat för alla som följt Mona Sahlin tidigare. De som måste ha blivit besvikna är de som trodde på förnyelse och visioner samt de som ville se radikalisering och vänstervridning. Att Sahlin håller sig i en konventionell mittenfåra i partiet kan naturligtvis ses som välbetänkt - det gäller att inte stöta sig med någon. Men är det hållbart i längden?

Ordförande Sahlin diskuterade fem områden: frihet, miljön, jobben, välfärden och freden. När det gällde frihet försökte hon vara ideologisk (mer nedan). Dagens stora miljöfråga om klimatförändringarna behandlade hon väldigt konventionellt. "Alla är överens" om att människan ligger bakom, sade hon. Därför är gröna certifikat bra och något som skall byggas ut. Här kom sedan en tämligen obegriplig förklaring, som visar att "den kännande Mona" inte är någon pedagog när det gäller förklaringar av samband och fakta. Snacket att hon talar så att folk begriper måste ha fått sig en rejäl törn när det gäller socialdemokraternas kommande miljöpolitik.

Två nya certifikat skulle det bli som berörde transporter och energieffektivisering. Jaha, men betyder det att vi inte får råd att köra bil och att en massa varor blir dyrare eller svåra att få tag i? Och klimatmärkningen som hon ville ha - vad skulle den vara bra för? Hur kan dessa teknikaliteter få henne att dra slutsatsen att uppgiften nu är "lika viktig och lika samhällsomdanande som kampen mot klassamhället var för 100 år sedan"?

När det gäller jobben fuskade Sahlin bort frågan genom att säga: "Vi ser arbete som en rättighet – men att delta i arbetslivet efter förmåga ser vi också som en skyldighet. Vår samhällsmodell kräver att alla är med och hjälps åt att upprätthålla välfärden." Något konkret hade hon inte att komma med. Inte ens ett klart besked om a-kassan.

Sahlin tyckte att Sven Otto Littorin skulle ha vett att be om avsked på samma sätt som Lasse Brandeby bad om att få bli utröstad ur "Let´s Dance". Det är lätt att säga. Någon borde kräva att t ex Jan-Peter Duker från SN blir arbetsmarknadsminister för att ge litet relief åt frågan. Det är viktigt att skapa jobb i den offentliga sektorn, menade Sahlin. Men hon verkade mest syfta på att det blir stora pensionsavgångar framöver. Den viktigaste frågan av alla, hur den demografiska utvecklingen kräver fler i omsorgen och högre skatter om omsorgen är offentlig, berörde hon inte alls. För två år sedan var det en stor fråga för socialdemokraterna, om nu någon kommer ihåg det.

Sahlin hade dubbel chans att tala om den offentliga sektorn i framtiden eftersom hon diskuterade "välfärden" i ett långt avsnitt. Den skulle vara solidariskt finansierad, sade hon. Och så citerade hon den stora ideologen Margot Wallström som har sagt: "Solidarisk, det är man – eller så är man det inte. Det är ungefär som när man är gravid – man kan inte vara lite gravid." Skall vi tolka det som att det utifrån en begreppsanalys är omöjligt att ha avgiftsfinansiering av delar av den offentliga sektorns tjänster? Vissa öppningar till en förnyelse av den offentliga sektorn fanns visserligen, men de hade ingen framträdande plats.

Slutligen talade hon om internationella frågor. Där har hon minst trovärdighet enligt opinionsundersökningarna. Hon deklarerade dock att hon såg EU som en möjlighet att kontrollera det internationella kapitalet och som en motvikt mot USA. Det som skulle prioriteras var Afrika och kampen mot aids samt kampen mot kärnvapnen. Föga originellt.

Ingen ideolog

Sahlin har en stor svaghet när hon försöker vara ideologisk. Detta med solidariteten som en fråga om antingen/eller är en indikation. Men hon såg också socialdemokratin i sig som en frihetsrörelse. Visst kan man till nöds beskriva interventionism och höga skatter som medel för "positiv frihet". Det har hänt förr. Men Sahlin inleder beskrivningen av frihet med en hänvisning till den "negativa friheten" - frånvaron av tvång. Hon citerar: “Slav stig upp för att slå dig fri”.

Detta kunde man kanske tillåta på 1800-talet när insikten om skillnaden mellan individuell frihet och tillgång till individuella resurser inte hade utvecklats. En slav är bunden av tvång. En låginkomsttagare är fri men lider av sin låga produktivitet som inte ger resurser att göra vad andra med högre inkomster är förmögna till. Frihet är inte = förmögenhet.

Sahlin borde ha insett att den lätt demagogiska glidningen mot att göra socialdemokratin till en frihetsrörelse genom att göra alla förmögna att bo i radhus, ha bil, åka på semester till Thailand varje år och få gratis sociala förmåner hade varit mer övertygande om hon inte gjort analogin med slavens bojor som hinder. Någon ideolog och teoretiker som kan bedöma socialismens långsiktiga färdväg och mål är hon inte.

Vad återstår då? En person som vill dra litet åt olika håll i socialdemokratins traditionella frågor. Hon vill lyssna och vara en god servicedemokrat. Frågan är om det räcker. Vem minns den första kvinnliga partiledaren i Sverige? Det var Karin Söder (c) som tillträdde 1986. Men hon lämnade inget bestående intryck som partiledare. Det var som utrikesminister och möjligen som socialminister man kommer ihåg henne. Hon hade ingen ny politik att komma med utan ägnade sig åt att administerera den gamla. Om Mona Sahlin inte lyckas vinna valet 2010 kommer hon att snart vara bortglömd. Men även om hon lyckas kommer den nu tillkännagivna inriktningen inte att ge något bestående intryck.

Andra bloggar om: socialdemokraterna, Mona Sahlin, skatter, klimatpolitik, politik, offentlig sektor, SAP, extrakongressen på intressant.se

Växthusteorin ett falsarium enligt experter

TV-programmet om växthuseffekten i Ch4 är mycket välgjort med många naturvetenskapliga experter. Det redovisar en alternativ teori med data från både danska forskare och från Harvard om solaktiviteten som hygglig förklaring till temperaturvariationerna. Om detta är sant har klimatalarmismen i gängse utformning fått ett grundskott.

I det brittiska TV-programmet "The Great Global Warming Swindle" (1 tim 13 min) som sändes den 8 mars i Channel 4 hade man samlat ett försvarligt antal seniora experter på olika delar av klimatdebatten och växthuseffekten. Orsaken sades vara att de kunde säga vad de ville utan att riskera sin karriär och möjligheterna att få forskningsanslag i framtiden. Ett undantag var professorn i fysik Nir Shaviv vid universitetet i Jerusalem, som såg ut att vara en yngre person. Lord Lawson of Blaby uttalade sig om debattklimatet och hävdade att det var det mest politiskt inkorrekta att hävda en avvikande uppfattning i klimatfrågan.

Programmet inleddes med att professorerna Shaviv, Ian Clark (Ottawa), dr Piers Corbyn (väderexpert) och John Christy (IPCC) ifrågasatte den vetenskapliga grunden för växthusteorin och att CO2 skulle vara orsaken till klimatförändringar. Professor Philip Stott (biogeografi, London) hävdade att IPCC var en politisk organisation och professor Paul Reiter (Pasteurinstitutet, Paris) hade tittat på IPCC-forskarnas biografier och hävdade att många av dem i själva verket var regeringsföreträdare eller andra icke-vetenskapare. Många som inte håller med om vad IPCC säger, anges dessutom som medförfattare trots sin dissidens. En av grundarna av Greenpeace, Patrick Moore, ansåg att miljörörelsen blivit genompolitiserad (men han hade inte något att tillföra i sakfrågan).

Det ansågs också att det fanns ett egenintresse för forskarna att skapa en alarmistisk känsla hos allmänheten och politikerna eftersom det genererar nya och större anslag till forskningen (ex Roy Spencer, Nasa). Klimatforskningen har blivit en jätteaffär som ger jobb åt tiotusentals personer, som skulle bli arbetslösa om växthuseffekten inte vore ett allvarligt problem. Den tidigare redaktören för New Scientist, Nigel Calder, menade att man spottar på dem som inte håller med och det är inte ett vetenskapligt sätt att bedriva forskning. Programmet avslutades med ett avsnitt om hur u-länderna, speciellt Afrika , hindras från att ta del det moderna industrisamhällets fördelar eftersom de skall använda solceller för el istället för att bränna kol.

Huvudtesen i programmet var att klimatförändringar hade inträffat flera gånger tidigare de senaste 6000 åren. Professor Stott hänvisade till att Themsen varit tillfrusen många gånger under den "lilla istiden" på 1600-talet och att det var mycket varmare under högmedeltiden på 1100- och 1200-talen. Längre tillbaka i tiden fanns också en värmeperiod under tidig bronsålder för 5-6000 år sedan. Dessa temperaturvariationer var naturliga, säger speakern. Varför anser vi då att dagens förändring beror på människan? Det har något att göra med industrialismen.

Professor Patrick Michels (miljövetenskap, Virginia) hävdar att de som anser att koldioxiden är orsaken till uppvärmningen inte har fakta klara för sig. Det är ett starkt påstående som naturligtvis kan kritiseras. Först visar programmet uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet i en kurva. Den är där totalt drygt en halv grad. Men huvvuddelen av uppvärmningen skedde före 1940 när de stora utsläppen ännu inte hade satt igång. När dessa satte igång strax därefter steg inte temperaturen "enligt teorin" utan sjönk i fyra decennier. Någon hänvisning till att oceanerna skulle ha dämpat uppgången och att utsläpp av aerosoler direkt kan kyla atmosfären gavs inte. Det visar att debatten utomlands är så förenklad som IPCC:s tre diagram om hur klimatmoedellerna i TAR har anpassats också indikerar - eller kanske dessa två element bara är ad hoc-hypoteser för att få den gängse teorin att stämma?

Professorerna Syun-Ichi Akasofu vid Arctic Research Centre och Tim Ball, klimatolog vid Winnipeg-universitetet, förklarade båda att detta bevisar att koldioxid och temperatur inte "go together". Teorin stämde inte med fakta var deras slutsats, vilken understöddes av Calder. Professor Ball hävdade också att vattenångan svarar för 95 procent av växthusgaserna.

Härefter kom programmet in på ett svårt avsnitt när man ville testa koldioxidteorin mot verkligheten. Detta fick den kände dissidenten professor Richard Lindzen, MIT, förklara med skillnaderna i förändringarna i olika luftlager i troposfären (10-12 km uppåt). Om vi har GHG-uppvärmning kommer den kraftigase uppvärmningen att ske i mitten av troposfären, vilket ytterligare preciserades till ca 10 km av professor em Frederick Singer, känd dissident.

Den flerfaldigt prisbelönade professor Christy redogjorde för temperaturmätningarna (ballonger och satelliter) i troposfärens övere skikt och menade att den registrerade ökningen där var måttlig. Detta stämmer inte med gängse teorier slog han fast. Här fick han stöd av professor Michaels som detaljerat redogjorde för vad en GHG-uppvärmning skulle ge för uppvärmningsstruktur där polarområdena hade andra egenskaper. Lindzen och Singer konkluderade ytterligare att detta visade att det inte var fråga om GHG-uppvärmning. Singer menade tom att på de högre höjderna hade temperaturen sjunkit något. Därmed var GHG-teorin falsifierad enligt Singer.

Därefter vidtog en genomgång av förre vicepresidenten Al Gores film och det centrala argumentet att när det finns mer koldioxid blir temperaturen högre. Detta motsades av professor Clark, som sysslar med analyser av borrkärnor från glaciärisar, och han visade med ett tydligt diagram att det fanns en ca 800 år lång eftersläpning för CO2. Gore har fel när han hävdar att koldioxiden påverkar temperaturen. Någon diskussion om att CO2-ökningen kunde ge en följdverkan i form av uppvärmning gavs inte.

Istället kom man in på frågan varför CO2-halten ökade efter uppvärmning. Här uttalade sig oceanografen Carl Wunsch, professor MIT, att haven kunde hålla mer CO2 när de var kallare än när de var varmare. Detta är elementära förhållanden som det inte råder strid kring. Men denne Wunsch är ingen riktig dissident så när han såg vartåt programmet i sin helhet lutade manifesterade han enligt min mening det förväntade beteendet hos en person som är rädd att inte få fortsatta anslag - han tog avstånd från sin medverkan trots att han inte sagt något kontroversiellt (det värsta han sa var längre fram att media har en tendens att förstora upp rön som kan dramatiseras). Läs här hans regelrätta "trosbekännelse". Det är uppenbart riskabelt att bli stämplad som kättare bara genom "guilt by association".

Solaktiviteten som alternativ teori

Programmets starkaste argument enligt min mening är den redovisning som gavs av en alternativ förklaring till uppvärmningen - variationer i solens beteende - som gavs av bl a klimatprognosticeraren dr Piers Corbyn. Han hade gjort långsiktiga väderprognoser med hjälp av solfläcksaktiviteten. I ett diagram visas en hygglig korrelation mellan solaktivitet och temperatur sedan andra hälften av 1800-talet. Nedgången efter 1940 passar in ganska bra. Diagrammet bygger på data från Svensmark & Christensen. Professor Eigil Friis-Christensen från danska rymdforskningscentret redvisade också en liknande kurvsammanställning ända sedan 1550.

Teorin bakom solaktiviteten går ut på att den normala kosmiska strålningen stimulerar molnbildningen på jorden. När solaktiviteten ökar förhindrar den sk solvinden en del av den kosmiska strålningen från att nå atmosfären med mindre mindre molnbildning och uppvärmning som följd. Denna teori fick stöd från professorerna Shaviv och Clark. Till yttermera visso redovisades vad astrofysikerna på Harvard hade kommit fram till 2005. Först visades ett diagram för hur illa koldioxihalten var korrelerad till temperaturen i Arktis (1880-2000) och därefter ett diagram med data från både Nasa och amerikanska havs- och atmosfäradministrationen hur någorlunda väl anpassad solaktivitetskurvan var. Det är solen som driver klimatförändringarna konkluderade dr Corbyn.

Koldioxidteorin har utomvetenskapliga orsaker

Därefter övergick programmet till att spekulera kring varför koldioxidteorin kunde uppstå som grund för klimatdebatten. Utgångspunkten var debatten om en ny istid på 1979-talet. Här kom den svenske forskaren Bert Bolin (senare ordf i IPCC) med en hypotes att utsläpp av koldioxid skulle kunna motverka nedkylningen - kanske ett arv från Svante Arrhenius? Därtill tog perioden med avkylning slut kring 1975 samtidigt som kolgruvearbetarna nära nog fick Storbritanniens ekonomi på fall. Margaret Thatcher besluade sig då för att knäcka dem och satsa på kärnkraft. För att ge teoretisk legitimitet åt attacken på koltekniken beviljade hon anslag till forskningen kring växthuseffekten, som därefter blev en "storindustri". Efter realsocialismens kollaps blev teorin också tilltalande för dem som inte längre hade marxismen som teoretisk grund för krav på samhällsförändringar.

Detta är en konspirationsteori, skriver statsvetaren Erik Åsard i DN idag. Inte nog med detta gör han gällande att "förnekarna" har fel om uppvärmningen därför att de är män och "saknar naturvetenskaplig bakgrund" samt är förespråkare för den fria marknaden. DN:s kulturredaktion kan tydligen ta in hur fördomsfulla inlägg som helst bara de är politiskt korrekta, se nedan.

Programmet handlade därefter om riskerna för stigande havsnivåer, orkaner, smältande glaciärer, utbredning av malaria och liknande. (Malaria är tydligen ingen sjukdom som inte kan förekomma under 16-18 grader som IPCC hävdar.) Det avslutades med hur Afrika kan drabbas om kraftproduktion från kol förhindras.

Skall vi tro på dessa auktoriteter isället för dem involverade i IPCC? Programmet visar att det finns vetenskapsmän som ifrågasätter det mesta av vad IPCC har att komma med. Al Gores tes om konsensus stämmer inte. Inte heller att nästan alla (åtminstone 2 500) vetenskapsmän ställer upp bakom de gängse teorierna. Vad vi inte fick veta är vad det är för fel på koldioxidteorin utifrån dess egna utgångspunkter. Ligger felet redan i strålningsdrivningen eller i återkopplingarna via vattenångan? Om teorin om solaktiviteten är riktig som diagrammet från Harvard redovisade finns det inte mycket utrymme kvar för GHG-uppvärmning.

Klimatfundamentalisterna kommer förvisso att gå vidare i Erik Åsards anda och hitta osakliga argument för att hela programmet är generellt fel. Det sannolika är att någon påstår att kol eller oljeindustrin har varit med och finansierat budskapet. Men det finns andra fula knep att ta till.

Andra bloggar om: klimat, växthusteorin, miljö, koldioxidutsläpp, politik, global uppvärmning, klimatdebatt, politiserad vetenskap, alarmism på intressant.se

Femårsplaner för klimatpolitiken

Argumenten för klimathotet brister i fullständighet för växthusteorin, i konskvens för temperaturkurvorna och i relevans för följdverkningarna. Men de tycks räcka för att Blair skall kunna införa planhushållning på klimatområdet.

Nu går Tony Blair i spetsen för planhushållningen i klimatpolitiken. Hans miljöminister David Milliband lanserar femårsplaner för politiken mot koldioxidutsläppen. Parlamentet skall för 15 år i taget bestämma hur stora utsläppen skall vara per femårsperid. Oppositionsledaren David Cameron ville gå längre med detaljreglering på ett år i taget och skatter på flygresor. Miljörörelsen underkände målen på 60 procents minskning av utsläppen till 2050 och ville ha 80 procent (se DN). Finansministern och Blairs efterträdare Gordon Brown talar om "en ny världsordning".

"Har man gett fan lillfingret tar han hela handen" verkar vara ett passande ordspråk för att illustrera den nya klimathysterin. Vi kommer snart att se något liknande i Sverige där den "nygröne" Fredrik Reinfeldt skall tävla med den nyvalde Mona Sahlin i miljöaktivism. Och därefter kommer miljöpartiets Maria Wetterstrand att underkänna deras politik med ett enkelt överbud. Var finns den riktiga oppositionen?

När en borgerlig regering enligt miljöminister Andreas Carlgren tänker höja bensinskatten och elskatten för att befrämja klimatpolitiken ökar trycket på att ett verkligt oppositionsparti bildas. Man kunde tycka att detta vore något för Anders Isaksson att spekulera kring när han idag skriver en kolumn med rubriken "Reinfeldts nya giv". Men den handlar mest om hur stora men energikrävande framsteg djupfrysningstekniken inneburit för levnadsstandarden.

Problemet är att klimatalarmisterna har vunnit debatten om hur "vår västerländska livsstil" hotar livet på jorden utan att någon enda företrädare översiktligt behövt förklara på vilka grunder vi nu måste byta livsstil. De argument som har framförts har låtit tillräckligt evidenta för en publik med en mycket låg bildningsnivå. De som inte varit nöjda har istället serverats auktoritetsargument att de bästa experterna är eniga om att det är fara på färde.

Kanske är tiden mogen för vår tids motsvarighet till ideologin om socialistisk planhushållning. Bildningsnivån är tillräckligt låg för att brist på stringent argumentation inte längre kan upptäckas. Och auktoritetstron är mer utbredd än på 70 år - åtminstone om auktoriteterna fordrar askes och avhållsamhet från livets goda samt tvång om bot och bättring gentemot de mest välbeställda som kör omkring i stora bilar. Även om det stora flertalet kommer att träffas av klimatrestriktionerna är det en populär ideologi eftersom den ger intrycket att "de rika" kommer att träffas ännu hårdare.

Egentligen är det förvånansvärt att det inte blivit mera opposition mot själva sakargumentationen. Tricket att formera en s k "klimatpanel" i FN:s regi var tydligen genialiskt och borde göras till föremål för forskning om framgångsrik opinionsbildning utan tydlig saklig underbyggnad. Så vitt jag kan se har klimataktivisterna använt sig av tre skenbara sakargument (vid sidan av auktoritetsargument).

1. Växthusteorin Denna argumentation är relativt omfattande och upplevs säkerligen av många som teknisk och obegriplig. Den kanske är korrekt men hela argumentationskedjan presenteras aldrig i de publikationer som är teoretiskt inriktade. När man efterlyser de felande länkarna bemöts man med auktoritetsargument. De flesta kan dock inte se att det fattas delar i argumentationen utan nöjer sig med en kvasiteknisk förklaring.

2. Temperaturdata Denna linje är mer känslomässig. Man visar en temperaturkurva som i tusen år är ganska jämn, men som efter 1920 drar iväg nästan som ett rakt streck upp i himlen (i varje fall när det förlängs med "prognoser" fram till 2100). Detta är "hockeyklubban" som inte bevisar just någonting. Teorierna förutsätter nämligen att uppvärmningen från växthusgaserna slår igenom med stor eftersläpning genom kylning från världshaven. Vad vi sett under 1900-talet är en uppvärmning till stor del orsakad av någonting annat.

3. Följdverkningar Denna argumentation är ännu mer känslomässig. Man visar glaciärer som smälter (ismassor störtar i havet), orkaner, torka, översvämningar och svältande isbjörnar. Det senare leder till en kvasidebatt där det framkommer att det nu finns 42 000 isbjörnar mot 5 000 år 1940. Huvudargumentet borde istället vara att en naturlig uppvärmning naturligtvis kan leda till effekter som vi inte kan göra något åt (utom "dimming").

När oppositionen inte varit tillräckligt aktiv har mytspridningen fått breda ut sig. Men det gick snabbt att hamna i en tävling om vem som är mest planhushållningsivrig som i Storbritannien. Vi får väl se hur denna strid utfaller i Sverige.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, klimatpolitik, politik, planhushållning, regeringen, klimatdebatt på intressant.se

Temperaturökningen - till största delen naturlig?

Hur mycket av uppgången sedan botten på 1500-talet kan vara naturlig? Ökningen ända fram till 70-talet borde ha varit naturlig genom eftersläpningseffekter. Då återstår 0,5 grader som delvis är antropogen. Med hänsyn till att aerosoler döljer en kvarts grad blir 4/5 av uppvärmningen naturlig. Klimatalarmismen måste motiveras med annat än temperaturkurvor.

Klimatalarmisterna är antingen ovilliga eller också oförmögna att förklara hela beviskedjan för att vi nu ser en av människan i huvudsak orsakad temperaturökning. Det inbjuder därför intresserade lekmän till att själva göra överslagsberäkningar efter bästa förmåga. På nätet finns det en livlig sådan diskussion i engelskspråkiga sammanhang (dock är den inte till mycken hjälp nu). Ett svenskt exempel med diagram är bloggaren "Bloggelitos" häromdagen. Jag skall här ge min bild av vad man kan komma fram till med den information som ändå finns.

Temperaturen på jorden eller norra halvklotet ansågs kring sekelskiftet av klimatalarmisterna beskriva en ganska jämn utveckling under de senaste tusen åren - Manns s k ishockeyklubba, som visade en markant uppgång först med början på 1920-talet. Den bilden började revideras efter kritik av Manns sifferhantering som bl a kom från McIntyre och McKitrick. Och när Moberg et al år 2005 presenterade en rekonstruktion för de senaste 1900 åren, anses ganska stora temperaturvariationer ha förekommit före den nuvarande uppgången. Dessutom har temperaturen varierat med flera grader efter den senaste istiden vilket framgår av diagrammen i min artikel 28/2.

Mobergs kurva används av Pär Holmgren och Claes Bernes med vissa kompletteringar över ett helt uppslag i Klimatboken. Här nedan återges den senare delen av kurvan, som visar temperaturen för norra hemisfären från år 1000 till början av 2000-talet:

Vi ser här att botten av temperatursvängningen inträffade på 1500-talet. Därefter har temperaturen ökat med omkring 1,2 grader. Mer än hälften av denna stegring inträffade redan före 1940-talet.

En tydligare bild av den senaste temperaturutvecklingen visas i nedanstående diagram som börjar vid mitten av 1800-talet:

Referensinformation: http://www.globalwarmingart.com/wiki/Image:Instrumental_Temperature_Record.png

Här ser vi att man kan börja dra slutsatser om hur mycket den antropogena temperaturökningen svarar för av den totala. Vi vet att förbränningen av fossila bränslen drog iväg uppåt först efter 1970. Men redan under 1920-talet kan vi se att temperaturen började stiga på nytt och i snabbare takt. Då hade koldioxidhalten stigit med 7 procent från förindustriell nivå (till 300 ppm från 280 enl IPCC). På 1940-talet hade temperaturen stigit med ca 0,4 grader och koldioxidhalten låg 10 procent över förindustriell nivå. Med tanke på eftersläpningseffekter från oceanerna kan knappast någonting av denna temperaturhöjning anses ha orsakats av koldioxidutsläppen.

I början av 1970-talet hade koldioxidhalten stigit till 14 procent över förindustriell nivå. Då började halten öka i snabbare takt. På drygt 30 år steg den sedan med ytterligare 20 ppm-enheter till 34 procent över förindustriell nivå. Men temperaturen steg redan efter 25 år till en topp för att därefter minska igen. Detta framgår tydligare av nedanstående diagram över den allra senaste utvecklingen:

NASA: http://www.ghcc.msfc.nasa.gov/MSU/msusci.html

Detta diagram visar att temperaturmaximum uppnåddes 1998 för att därefter sjunka med 0,2-0,3 grader. Det visar dessutom inte riktigt lika stor temperaturstegring från början av 1980-talet till början av 2000-talet som föregående diagram. Men vi kan se att temperaturen stigit med ca 0,5 grader sedan 1970. Är då åtminstone detta en effekt av växthusgaserna?

Snarare är det så att vi nu ser effekterna av den första uppgången av koldioxidhalten med 14 procent fram till 1970. Det beror på eftersläpningen från kylningen från oceanerna, som ännu efter 70 år är ca 40 procent. Effekten borde därför inte bli större än ca 0,3 grader (trots logaritmisk ökning). Och inte nog med det. Vi borde förvänta en ännu mindre temperaturstegring.

Det som återstår är den kylande effekten från aerosolerna att ytterligare ta hänsyn till. Vi borde förvänta oss omkring en kvarts grad lägre uppvärmning på grund av dem. Eftersom detta inte är konsistent med kalkylen ovan måste slutsatsen rimligtvis bli att vi i botten på utvecklingen fortfarande har en fortgående uppvärmning av troligtvis samma orsaker som medförde uppvärmningen fram till 1940-talet.

Denna ej registrerade uppvärmning (ca 1/4 gr) borde vi lägga till den faktiskt uppmätta för att kunna kalkylera med effekterna om aerosolerna försvann. Vi har alltså en antropogen uppvärmning på omkring 0,3 grader som skall relateras till hela den egentliga uppvärmningen sedan slutet av 1500-talet på ca 1,45 grader. Då förefaller 4/5 vara resultatet av en naturlig temperatursvängning och en femtedel orsakad av växthusgaser - givet att dessas effekter är sådana som gängse klimatkalkyler utvisar. Det verkar inte vara någon bra grund för klimatalarmism.

Den alarmism som som skulle kunna anses vara befogad kommer inte från temperaturkurvor utan från de direkta bevisen för att växthusgaserna på sikt skapar en avsevärd uppvärmning. Om dessa teorier stämmer (där temperaturutvecklingen hittills inte ger vägledning) har vi att vänta en temperaturökning med ytterligare nästan en grad om den större känslighet som klimatmodellerna nu sägs utvisa stämmer (3 grader vid fördubbling). Dessutom blir det ytterligare en kvarts grad om aerosolerna försvinner.

Låt oss få se de direkta bevisen istället för till stor del irrelevanta och delvis felaktiga alarmistiska "hockeyklubbor". Eller är bevisen så svaga och osäkra att forskarna istället tog till hockeyklubban för att skapa den hysteri som de ansåg vara politiskt befogad?

Svenska bloggar om: växthuseffekten, politik, miljö, klimat, alarmism, klimatalarmism, perspektiv, vetenskap, temperaturökning, politiserad vetenskap på intressant.se

Borgerlig miljöpolitik vill stoltsera med Sverige

Carlgren hade mycket att säga men gav få besked i lördagsintervun. Elpriserna kommer att stiga. Koldioxidskatten på bensin likaså. Det viktiga verkar vara att Sverige går före - inte att det blir någon maximal minskning av växthuseffekten.

I Ekots lördagsintervju framträdde miljöminister Andreas Carlgren (c). Sverige skall fortsätta att gå före med förnyelsebar energi - från 30 till kanske 40 procent, menade han. Men han ville inte låsa sig vid en siffra för hur stor utsläppsminskningen skulle vara i Sverige. EU skall minska med 20 procent till 2020 och Carlgren har krävt 30 procent. Men "av respekt" för det vetenskpliga rådet ville han inte binda sig vid annat än att vi skall göra vad som är nödvändigt och att Sverige tar sin del.

På längre sikt till mitten av seklet var det enligt Carlgren fråga om utsläppsminskningar (globalt?) med ca 80 procent. Från det hoppade han till att det vetenskapliga rådet skulle komma med rekommendationer i slutet av sommaren. Målet för förnyelsebar energi skall avvägas med hänsyn till de fortsatta förhandlingarna inom EU. Siffran 40 procent återkom inte.

Carlgren var skeptisk till kärnkraften och såg positivt på att den inte fick inräknas i 20-procentskvoten. Han ville prioritera riktig förnybar energi.

Vi måste minska våra egna utsläpp. Flexibla mekanismer som leder till att vi gör åtgärder i andra länder var han oklar över. Det var bra men då slog Tomas Ramberg fast att man devalverar målet. Här gav Carlgren inga klara besked utan slingrade sig betänkligt. Han ville hålla fram svenska resultat. Miljöchauvinismen verkar fortfarande få ta över den rationella strävan efter att åstadkomma globalt effektiva resultat.

Det borde ha gett till resultat att miljöbilssubventionen på 10 000 kr borde ha kunnat preciseras. Men nej. Inte heller kunde han precisera hur en sådan bil skulle kunna förhindras från att köras permanent på bensin. Det enda han kunde antyda var en höjning av koldioxidskatten på bensin. Men då måste undantag göras för dem med långa arbetsresor. Vi måste få ner bränsleförbrukningen i det svenska bilbeståndet. Vi skall ta fram förslag, försäkrade Carlgren.

Ett klimatpaket för riksdagen nästa år var planen. Det skall bli dyrare att köra bensinslukande bilar. Men det är lastbilarna som svarar för den stora ökningen. "Vi måste effektivisera godstransporterna." Järnväg skulle bli billigare än långa landsvägstransporter. Förslag av typ kilometerskatt och annat var vad man skulle arbeta med i högt tempo. Tänker regeringen förbjuda transporter över viss längd på landsväg, eller vad?

Elpriserna kommer att stiga successivt. Carlgren ville inte precisera hur mycket av stegringen som skulle bero på elskatter. Grön skatteväxling avvisades inte. Gröna elcertifikat var en del.

Det var viktigt att Fredrik Reinfeldt tog ordförandeskapet i hållbarhetskommissionen. Carlgren menade att statsministern gått i rätt riktning. Det pågår en omprövning inom moderaterna. Den här regeringen kommer att gå längre än den förra.

Intervjun ger intrycket av en miljöminister som försökte stoltsera med de svenska insatserna men som vet var svagheterna finns i miljöpolitiken och som är beredd att spruta ut en väl förberedd ordräcka varje gång det hettar till i frågeställningarna. Därför blev det inte så många besked. Carlgren och miljöaktivister i allmänhet har av tradition intagit en politiskt interventionistisk hållning. Liberaler har dels avvisat de mer alarmistiska utgångspunkterna, dels varit skeptiska till detaljingrepp i det ekonomiska livet och människornas vardagsliv. Det har skapat ett dilemma för den borgerliga miljöpolitiken i ett skede där det nu är opportunt att tjuta med ulvarna och Gore.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, skatt, politik, miljöpolitik, regeringen på intressant.se

Är det Europa eller Kina som borde drabbas av miljöpolitiken?

Kina kommer snart att släppa ut lika mycket koldioxid som USA. Men utsläppen kommer ändå att vara mindre än en fjärdedel per invånare. Om världen måste minska de absoluta utsläppen uppstår svåra fördelningsproblem. Även den politiska filosofin ger olika svar.

Nu har EU kommit överens om att 20 procent av energiproduktionen år 2020 måste åstadkommas med hjälp av sol, vind, vatten och biobränslen. Dessutom skall utsläppen minsakas med 20 procent. Det förefaller som om EU med dubbla utsläpp per invånare jämfört med världen tänker "gå före" trots att utsläppen bara är drygt 40 procent av USA:s. Utsläppen per invånare i världen framgår av nedanstående diagram:

Koldioxidutsläpp per capita

Vi ser här att Sverige bara släpper ut 30 procent så mycket koldioxid som USA räknat per invånare. Dessutom bara hälften mot Tyskland och Finland och 60 procent så mycket som Dannark. Kina släpper dock bara ut 1/3 så mycket men med den prognos för 2025 som jag redovisade 8/3 (+ ca 145 %) kommer Kina detta år att släppa ut nästan lika mycket som Sverige idag. Indien ligger på Afrikas nivå och kommer att fördubbla sina utsläpp.

Om vi utgår från att växthusteorierna är relevanta finner vi att något borde göras för att motverka förutsedda ökningar och helst uppnå en global minskning av utsläppen. Den samhällsfilosofiska fråga som uppkommer när man ser ovanstående siffror för olika länder blir då följande: Vilka länder är det som måste åstadkomma de största effekterna på hur det förutsedda läget 2025 skall minskas?

Miljöivrarna intar ofta inte bara en utrerad position i miljötekniska frågor utan också i fördelningspolitiken. Det är intressant att miljöengagemang också är korrelerat med vänsteruppfattningar. Här borde det inte finnas något samband. Miljön är ett allmänt intresse som borde kunna lösas under någorlunda enighet. Men om vissa grupper har en dold agenda och försöker utnyttja milöfrågan, för att man inte trivs med "den västerländska livsstilen", blir frågan infekterad.

I varje fall måste vi komma ihåg att miljöaktivister inte besitter någon speciell politisk omdömesfråga i andra frågor. Ett exempel är SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson som får breda ut sig i Corren.se den 28/2-07. Han verkar mest vilja komma åt bilismen och att folk har stora bilar i Sverige. På frågan om det globala i koldioxidfrågan innebär att vi
ska vi rikta våra ansträngningar mot Indien och Kina svarar han

– Nej. Varje svensk släpper ut sex ton koldioxid per år, en indier bara drygt ett ton. Det är vi i den rika världen som genom våra utsläpp har skapat den globala uppvärmningen, därför är det också vår uppgift att leda arbetet bort från oljeberoendet.

Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt. Kina och Indien m fl u-länder skall tydligen ohämmat få använda gammal kolteknik som enligt gängse uppfattning leder till en katstrofal uppvärmning om några årtionden. Enda möjligheten att något lindra förödelsen är då rimligen att i-länderna minskar sina utsläpp med långt mer än de 20-30 procent som nu diskuteras fram till 2020.

Detta kan knappast vara en genomtänkt ståndpunkt. Ett annat förslag är att alla länder konvergerar mot lika stora utsläpp per capita som idag - 4 ton/pers. Det betyder en 35-procentig minskning för Sverige men en 81-procentig för USA. Kinas ökning bromsas då med en tredjedel. Problemet är bara att då har inte de globala utsläppen minskat till 2025 - snarare har de ökat på grund av befolkningsökningen. Utsläppen per capita i genomsnitt måste minska och det förutsätter att ökningen i absoluta tal hålls tillbaka i de flesta av världens länder. Ett så folkrikt land som Kina kan därför inte tillåtas ens komma upp i världens genomsnittsutsläpp per capita på dagens nivå.

Det är fråga om ganska enkel matematik. Merparten av världens befolkning lever i u-länder med utsläpp per capita något under dagens genomsnittsnivå. För att denna skall kunna sjunka måste till att börja med utsläppen per capita sjunka. Men dessutom måste hänsyn tas till befolkningsökningen, vilket kräver ännu större percapitaminskningar. Slutsatsen blir att Kina inte kan fortsätta med att starta ett nytt kolkraftverk var femte dag så värst länge till.

Hur tar vi ställning till ett moraliskt fördelningsproblem?

Ett principiellt ställningstagande till det globala fördelningsproblem som nu seglar upp måste göras med hjälp av den politiska teorin och resonemang om moralfilosofi. Själva problemställningen liknar analyserna i slutet av 1800-talet av hur finansieringen av kollektiva nyttigheter skulle fördelas (alltså försvar, polis, rättsväsende o likn). Men det finns också beröringspunkter med principerna för tillägnandet av oägda resurser såsom vilda djur, vilda frukter och mark. I brist på en objektiv moraluppfattning måste en djupare analys utföras. Jag skall här kort bara peka på några olika teorier och filosofer.

Utilitarism Om vi tar hänsyn till det lidande en uppoffring av nuvarande livsstil innebär för i-länderna skulle en global nyttomaximeringskalkyl kunna utmynna i att den faktiska minskningen av utsläppen i i-länderna begränsades samtidigt som u-ländernas ökning stoppas. Är detta inte tillräckligt måste alla länders utsläpp minskas och då sannolikt relativt mera för i-länderna.

Rawlsianism Här skall de sämst ställda prioriteras. U-länderna skall få öka utsläppen ganska ohämmat och de stora minskningarna drabbar i-länderna eftersom dessas situation inte har någon vikt i Rawls filosofiska teori.

Nozick och Locke De som först tar i anspråk utsläppsutrymmet har rätt att utnyttja detta i framtiden. Men det förutsätter att anspråken lämnar tillräckligt mycket över åt andra. Det betyder rimligen att de som tagit för sig för mycket måste återlämna en del för att andra skall kunna öka - dvs drastiska minskningar för i-länderna.

Dworkinism Alla världens invånare tilldelas lika stora utsläppsrätter som därefter kan säljas och köpas. Det betyder kraftiga minskningar av utsläppsmöjligheterna i i-länderna. Men det blir även sänkningar för u-länderna.

Georgeism En koldioxidskatt införs i alla länder. Denna kan användas för att ersätta andra skatter i linje med Henry Georges tanke om en "single tax". Wicksells intresseteori verkar ge liknande resultat. För att få en analogi med Georges tanke att markens värde skulle ligga till grund för skatten kan man förmoda att skatten på utsläpp inte bara tas ut per ton utan också med avseende på intensiteten (ton per invånare, ton per BNP). Det kan dock bli svårt att då räkna ut skattebasen. Både i-länder och u-länder kommer att genomföra minskningar för att det blir lönsamt.

Givetvis förutsätter en diskussion kring detta att växthusteorin i huvudsak är korrekt, vilket kan ifrågasättas när någon fullständig argumentation för teorin (utöver auktoritetsargument) inte kan företes.

Andra bloggar om: växthuseffekten, klimat, miljö, skatt, politik, filosofi, moral på intressant.se

Dagens miljöfråga en skattefråga?

Vad ska miljödebatten handla om? Mera administrativa småregleringar och suventioner av ditten och datten? Eller en internationell koldioxidbeskattning? Den kan krävas med hot om repressalier mot länder som Kina i form av koltull. Annars kommer Kinas beräknade ökning av utsläppen till 2025 att motsvara utsläppen från ett ytterligare Europa.

Nu skall Fredrik Reinfeldt bli en "grön" statminister. Det är prioriterat, vilket visades av klimatseminariet igår och debattartikeln "20 procent av energin ska vara förnyelsebar 2020" tillsammans med Danmarks statsminister Anders Fough Rasmussen idag. Vid regeringens seminarium presenterades dock inte någonting nytt utom att en kommission för "hållbar utveckling" skulle tillsättas. Där skall Vattenfalls och Volvos chefer ingå men också miljöivrare och vetenskapare.

Beskrivningen av kommissionens uppgifter är allmänt hållen. När det gäller klimatpolitiken skriver man: "Klimatförändringarna är en av de största utmaningar som världen står inför. Klimatfrågan kräver globalt samarbete och medverkan från många samhällssektorer och från såväl producenter som konsumenter. Insatser för att bromsa och mildra effekterna av klimatförändringar kommer att innebära stora kostnader. Priset för att inte agera riskerar dock att bli mycket större. Energin är globalt en nyckel för att lösa klimatfrågorna. Energieffektivisering och minskat beroende av fossila bränslen är framgångsvägar men för att hantera den formidabla utmaning som klimatförändringarna innebär får inga handlingsalternativ på förhand uteslutas."

Kommissionen skall arbeta utifrån etablerad vetenskap med att: "Analysera problemställningar som bedöms vara relevanta för arbetet för hållbar utveckling. I analysen bör ingå som en del att se på betydelsen för hållbar utveckling av innovationer, utbildning, forskning samt teknikutveckling. En annan del av analysen bör gälla förbättringar, effektiviseringar och moderniseringar av organisation, regelverk och styrmedel för att underlätta arbetet för en hållbar utveckling som bejakar tillväxt och främjar goda initiativ från individer, företag och andra samhällsaktörer. Arbetet bör bland annat baseras på relevanta indikatorer och statistik om hållbar utveckling."

Anmärkningsvärt är att skatter inte nämns explicit. Man kan förmoda att skattefrågan är en liten del av det som döljs under ordet "styrmedel". De konkreta beskeden tyder på att regeringen ser miljöfrågan som en regleringsfråga snarare än som en skattefråga. Hur detta kan gå ihop med synen att klimatpolitiken är en global fråga är höljt i dunkel. Der är ju ändå tämligen betydelselöst om den svenska rgeringen kan införa någon liten miljöbilssubvention när utsikterna för koldioxidutsläppen ser ut som i diagrammet nedan:


Här ser vi hur det kommer att gå om ingenting görs för att minska koldioxidutsläppen fram till år 2025 jämfört med 2002 (inte 1990 som i Kyoto-protokollet). Det är Kina och USA som är de stora presumtiva ökarna av utsläppen. Även om Europa kan låta bli att öka och EU faktiskt kan minska sina utsläpp är det inte mera än vad som uppvägs av ökningen i Indien, Ryssland och Brasilien. Och enbart Kinas förväntade ökning motsvarar nästan hela Europas nuvarande utsläpp.

Dagens Nyheter snuddar i ledaren idag vid en mera realistisk politik - en koldioxidskatt. Rubriken är dock missledande ("Uppfinn hjulet") och utmynnar i att det nog är svårt att genomföra en överstatlig beskattning. Vad det har med miljöpolitiken att göra framgår inte. Självklart är det inte skattepengarna som är det intressanta utan incitamenten att göra alternativen eller reningsåtgärder mer lönsamma. Det kräver enbart en nationell koldioxidskatt som dessutom kan användas för att sänka andra skatter.

Den svenska regeringen verkar däremot mera intresserad av att vidta icke marknadskonforma regleringsåtgärder än av att införa generellt verkande ekonomiska incitament. Det är egendomligt för en borgerlig regering men kanske ändå inte förvånande. Dels verkar Reinfeldt inte vara en riktig marknadsvän och dels verkar han mer intresserad av att kunna komma med små utspel av betydelselös karaktär men som framstår som miljöpolitiskt handlingskraftiga. Det är naturligtvis en följd av miljöpartiets envisa tjatande efter årgärder som igår färgade av sig på den näbbiga sudioreportern som intervjuade Reinfeldt igår i Aktuellt 21:00.

Dessutom har Sverige redan världens högsta koldioxidskatt. Då finns den inte att ta till när nationella åtgärder efterlyses. Det är tacken för att Sverige "gått före" sedan början av 1990-talet.

Den intressanta är dock om det går att göra en global koldioxidbeskattning på ländernivå till en politiskt gångbar fråga. Då borde man först visa upp koldioxidskatten i olika länder. Nästa steg är att göra som Frankrikes president Jacques Chirac (rt) - att hota att införa en koltull på importen från länder utan koldioxidskatt. Det vore väl något för en borgerlig regering som väl inte heller är för frihandel?

Andra bloggar om: miljö, klimat, miljöpolitik, skatt, politik, koldioxidskatt, växthuseffekten, regeringen på intressant.se

Skatt på kött för att göra vegetarianerna rikare?

En skatt på "ko-mat" behöver inte vara ett välbetänkt förslag i miljödebatten. Det visade sig vara ett fuskartat försök att lansera en motsättning mellan vegetariekonsumenter och köttkonsumenter. Och naturligtvis var det en vänsterpartist som låg bakom.

I Sveriges Radio utannonserades ett förslag att genom beskattning minska köttkonsumtionen i dagens P1-morgon. Man fick intrycket att detta syftade till att förbättra miljön. Men när Jens Holm, EU-parlamentariker (v), fick förklara vad förslaget gick ut på hade det inte med jordens miljö att göra. Det var istället ett försök att uppamma en intressemotsättning mellan dem som mest konsumerar vegetabilier och dem som äter en hel del kött.

Förslaget gick ut på att vi borde lägga en skatt på ko-mat och annat foder som används inom animalieuppfödningen. Det skulle göra nötkött, svinkött och höns mm dyrare och minska efterfrågan. Då skulle mindre arealer behöva odlas för att tillgodose köttproduktionen med påföljd att jordbruksmark användbar för direkt vegetabilisk föda skulle bli billigare. Priset på bröd och tortillas skulle sjunka. Det vore bra för de fattiga i världen, menade vänsterpartisten.

Förslaget presenterades dock så inlindat att man först kunde tro att det var en bra idé att med ekonomiska styrmedel helt i samklang med marknadshushållningens grunder göra världen bättre. Centerpartisten Erik Eriksson (riksdagsledamot) hade också påtagliga svårigheter att bemöta Holms resonemang. Vad problemställningen gällde var en fördelningspolitisk fråga och inte ett allmänintresse att producera en kollektiv nyttighet som t ex en bättre miljö för alla. Men det tycktes inte Eriksson ha upptäckt.

Vi har faktiskt redan ett prissystem som utför avvägningen mellan produktionen av vegetarisk respektive animalisk mat i världen. De som är missnöjda med denna fördelning kan själva skänka pengar till de fattiga eller avstå från att äta kött. Att införa en skatt för att ändra folks kostvanor är inte ett allmänt intresse och därför ingenting som man borde få använda statens våldsmakt för att genomföra.

Annat hade det varit om förslaget hade gått ut på att göra nöt- och fårkött dyrare för att minska metanutsläppen och därmed enligt konventionell teori minska växthuseffekten och riskerna för en global uppvärmning. Det är en kollektiv nyttighet och en uppgift för staten. Eller till nöds hade Holm kunnat föreslå att eftersom all köttproduktion tar i anspråk så mycket jordbruksmark att det inte skulle räcka för att odla energigrödor för etanol och biodiesel måste därför en skatt läggas på all köttkonsumtion. Det argumentet är dock knappast korrekt.

Jag kan inte se annat än att Jens Holm försökte åka snålskuts på miljö- och klimatdebatten för att få uppmärksamhet på en traditionell kommunistisk tankegång.

Andra bloggar om: miljö, växthuseffekten, klimat, fördelningspolitik, vegetarianer, politik, skatt på intressant.se