Utanförskapet 1,5 miljoner personer på heltid

KI och AKU redovisar att utanförskapet i form av sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa, Ams-åtgärdade, socialbidragsförsörjda, deltidsatbetslösa, latent arbetssökande, avtalspensionerade, subjektivt arbetslösa, korttidssjukskrivna och försörjningsstuderande kan beräknas till drygt 1,5 miljoner personer. Ohly och Persson har fel i sin kritik av omfattningen.

Den sista mars kom Konjunkturinstitutets marsrapport (pdf), dvs igår. Den politiskt mest intressanta uppgiften är tabellen över antalet personer försörjda med sociala ersättningar. Från denna kan man sedan uppskatta hur många i aktiv ålder som står utanför arbetsmarknaden och dessutom kan man göra en grov bedömning av hur många som egentligen är arbetslösa. Det var den uppgiften som Maud Olofsson borde ha använt sig av för att göra troligt att hennes recept för en sänkning av skattetrycket till EU-nivå verkligen var realistiskt (det är det inte riktigt).

Nu visar det sig att KI:s bedömning blivit obetydligt mera optimistisk (lite mera för 2007) jämfört med augustirapporten -05, som jag använde när jag gjorde min förra bedömning av läget i oktober. Det totala antalet heltidspersoner som är försörjda med sociala ersättningar förutses nu bli 1 051 000 personer mot 1 053' i augustirapporten. Den nya bedömningen visas nedan:


Till detta antal på 1 051' skall läggas åtminstone latent arbetslösa och undersysselsatta (sjuk- och rehab i tabellen motsv sjukpenning, sjuk- o aktivitet motsv förtidspens). För att kunna göra detta tillägg tittade jag på genomsnittet för 4:e kvartalet 2005 från AKU (Scb). Brutto redovisas 189' respektive 262' personer. Men man gör nu också en bedömning av dessa gruppers arbetskraftsutbud i timmar. Detta kan bedömas till 65 procent respektive 40 procent av utbudet från de ordinarie arbetslösa. Vi skall då lägga till 123' latent arbetssökande och 105' undersysselsatta. Summan blir då 1 279' utanförstående heltidspersoner. Genom den nya beräkningsmetoden av de två tilläggsposterna blir summan något lägre än i min tidigare beräkning.

Men nu har AKU tydligare börjat redovisa andra utanförstående grupper, som borde beaktas. Först har vi en grupp personer som själva betraktar sig som arbetslösa men som inte uppfyller formella krav på att definieras som sådana. Dessa subjektivt arbetslösa uppgick till 32' personer 4.e kvartalet -05. Därtill kommer pensionerade av andra skäl än sjukdom. Här ingår personer med förmånligare pensionsålder än 65 år samt de som kunnat eller förmåtts gå i pension tidigare än 65 år. Gruppen består av 68' personer. Vi bör alltså addera uppåt 100' personer till summan över utanförskapet.

Om vi skall vara formella borde också korttidssjukskrivna beaktas på något sätt. Hur många som är sjukskrivna de första 14 dagarna när sjukpenning inte utbetalas finns det ingen statistik för. Antalet brukar uppskattas till 50 000 eller 100 000 personer.

Slutligen kan det tänkas att en betydande del av de 305 000 heltidsstuderande (20-64 år) egentligen är arbetslösa. Under 1980-talet studerade 140 000 personer. Ännu 1990 var de 150 000. Men därefter blev tiderna sämre och alltfler unga stannade kvar i studierna. Dessutom drogs ytterligare personer in i heltidsstudier genom "kunskapslyftet". År 1998 nåddes en topp på 385' studerande som sedan stabiliserat sig vid 300' (se statistik för 4:e kvartalet resp år). Det borde vara möjligt att betrakta åtminstone drygt 100' av dessa som egentligen arbetslösa.

En grov kalkyl för utanförskapet redovisat som heltidspersoner leder till följande: Antalet som KI redovisar är 1 051'. Till detta lägger vi ett heltidkorrigerat antal deltidsarbetslösa och latent arbetssökande, dvs 228' personer. Därtill kommer närmare 100' informellt arbetslösa och avtalspensionerade. Nu är summan nästan 1,4 miljoner (1 379'). Med korttidsjukskrivna blir summan ca 1,45 miljioner och med försörjningsstuderande 1,55 miljoner.

En försiktig uppskattning borde därför landa på 1,5 miljoner utanförstående på heltid i åldrarna 20-64 år. Det är ett par hundra tusen under den siffra på över 1,7 miljoner som moderaterna brukar redovisa. Skillnaden beror främst på att den beräkningen inte görs med korrigering till heltidspersoner (men m har inte heller med mina kompletteringar). De senaste åren har sålunda deltidssjukskrivningarna kunnat öka markant. Däremot ingår inte föräldralediga, tjänstlediga, semesterlediga, värnpliktiga, hemmamakar ellar andra grupper som frivilligt befinner sig utanför. Det är denna grupp som Göran Persson och nu senast Lars Ohly brukar dra upp för att skenbart kunna ifrågasätta utanförskapets storlek.

Analet i utanförskap är naturligtvis inte detsamma som antalet egentligen arbetslösa. Man kan inte som Maud Olofsson gjorde utan specificering ta någon av utanförskapssiffrorna och anse att de visar hur skatterna skulle kunna sänkas om alla dessa kom i arbete.

Riksdagsdebatt om utanförskapet 18/4-06

Demokratins politiska systemfel

Kan politikerna verkligen styra den offentliga sektorns dimensionering efter medborgarnas önskemål? Gratis dagis är väl inte vad neutrala väljare opartiskt önskar sig? Det liknar mera ett sätt att vinna valet med hjälp av ett systemfel i politiken.

I en demokrati är den enkla tanken att de styrande skall kunna avsättas av medborgarna om de gör allvarliga misstag eller försöker gynna sig själva på medborgarnas bekostnad. Den mer avancerade tanken är att det politiska livet i en demokrati skall kanalisera fram individernas önskemål till de styrande och att dessa skall verkställa önskemålen på ett konstruktivt sätt. Detta gäller framförallt statens grundläggande uppgift att tillhandahålla kollektiva nyttigheter, som annars bara med största svårighet kunde produceras och finansieras enskilt.

Dimensioneringen av de kollektiva nyttigheterna är naturligtvis ofta en svår uppgift - vi kan ta polisen som ett exempel. Hur stort polisskydd vill medborgarna ha? Det måste avvägas mot hur mycket skatt som måste tas ut för att täcka kostnaderna. Vissa är beredda att betala mycket skatt för ett omfattande skydd och andra nöjer sig med mindre. En approximation för den bästa dimensioneringen är uppfattningen att denna finns hos medianväljarens önskemål. Det betyder att det precis finns en majoritet av väljarna bakom åtminstone denna dimensionering. Ännu fler poliser (och högre skatt) samlar endast en minoritet.

Jag bedömer att just denna fråga om polisen inte har klarats av det demokratiska systemet. Något har gått snett i kanaliseringen av medianväljarens önskemål. Dimensioneringen har blivit mindre än vad en objektiv undersökning sannolikt skulle utvisa. På ett annat område verkar motsatsen att gälla:
Är detta en neutral väljares önskemål?


Barnomsorg kanske egentligen inte ens är en kollektiv nyttighet. Om en sådan kan identifieras i form av något mål för en stabil befolkningsutveckling är det i första hand barnbidragen och beskattningen av barnfamiljerna som utgör medlen. Men naturligtvis kan ändå neutrala väljare anse att de vill betala en del stöd till barnfamiljerna också via subventioner till barnomsorgen.

I det här fallet utgör dock socialdemokraternas förslag till gratis barnomsorg i Stockholm en manipulation av den demokratiska politiken. Man utlovar en ordentlig favör till en begränsad grupp väljare. Kostnaden för denna får alla betala. I det här fallet säger man inte ens hur mycket favören kostar i skatteuttag. Den neutrale väljaren kommer inte att ändra sitt röstningsbeteende för den lilla, inte ens specificerade, kostnaden. Men många av barnfamiljerna kommer att byta block och rösta på favören åt sig själva.

Den demokratiska grundtanken förfelas. Tanken är att en neutral väljare, som bedömer stödet till barnfamiljerna opartiskt, kommer att förorda ett visst stöd, som den demokratiska processen skall vaska fram. Men nu finns chansen för en viss grupp att kortsiktigt tjäna på andra gruppers bekostnad. De borgerliga kan egentligen inte gå emot gratisförslaget om de vill vinna valet (om frågan är tillräckligt viktig). De bör då föreslå gratis barnomsorg plus en ytterligare favör för att kontra socialdemokraternas förslag.

Kanske Alliansen redan har gjort detta. Åtminstone moderaterna är väldigt ivriga att överbjuda regeringen när det gäller satsningar på den offentliga sektorn. Jag skrev på min blogg efter partiledardebatten i riksdagen den 12 oktober -05 att det verkade bli en tävling om vem som ville satsa mest på den offentliga sektorn. Då ville (m) satsa 10 miljarder. Därefter föreslog Reinfeldt och Kristersson en delvis gratis förskola. Nu vill man satsa 25 miljarder mer än regeringen på offentliga sektorn efter v ordf Gunilla Carlssons utspel i Agenda för någon vecka sedan. Annika Billströms gratisutspel är kanske kvittot på dessa överbud.

Politikerna borde visa ansvar för den politik som är möjlig att bedriva. Under flera decennier tyckte jag mig se att man från båda blocken var medveten om sådana mekanismer som jag beskrivit ovan. Det var också då som den s k 'public choice-skolan' presenterade forskningsrön som just gick ut på att demokratin led av vissa systemfel som riskerade att överdriva den legitima dimensioneringen av den offentliga sektorn. Är allt detta redan bortglömt?

En som inte drar sig att säga ifrån är Malin Siwe på Dagens Nyheter. Hon påtalar idag det falska i att påstå att dagis kan bli gratis och efterslyser en kostnadsredovisning. Den enda som kunde svara på frågan igår var inte anträffbar...

Högavlönade tjänar dubbelt så mycket

Inkomstskillnaderna i Sverige är inte större än att den rikaste tiondelen tjänar knappt dubbelt så mycket som snittet. Det kallas klyftor. När de rikaste har en något snabbare inkomstökning och de fattigare en något långsammare "ökar klyftorna" och revolutionen närmar sig.

"Inkomstspridningen har ökat" Det var rubriken på Statistiska centralbyråns pressmeddelande den 23 mars. Svenska Dagbladet satte emellertid den numera politiskt korrekta rubriken: "Inkomstklyftorna växer mellan fattiga och rika". SvD frammanar bilden av hur de redan fattiga får det allt sämre medan de snuskigt rika blir ännu rikare och formligen vältrar sig i pengar. Nu gäller det att kräva löneökningar och skattesänkningar för de fattiga och skärpa straffskatten på de rika - det är en näraliggande slutsats som SvD:s redigerare inte kan ha varit omedveten om. Men som framgår av ingressen i bilden nedan är inte heller TT utan skuld.


TT:s artikel inleds "Inkomstklyftorna ökar". Därefter kommer en mera värderingsfri text som har många siffror och är ganska komplicerad. Trots detta kan man inte utläsa den väsentliga information som skulle kunnat balansera klasskampsredaktörens rubriksättning. Då får man gå till Statistiska centralbyråns egna tabeller i den s k 'undersökningen om hushållens ekonomi' (HEK) som görs varje år. Den visar inte en så dramatisk bild som återges i rubriken ovan.

Först kan vi konstatera att och TT valt att gå ut med siffror inklusive reavinster på aktier mm. Det tenderar att alltid överdriva förvärvsinkomsternas utveckling. Rensar vi bort reavinsterna, vilket SCB också redovisar, framträder följande bild. Den tiondel av svenska folket som tjänar mest (inklusive familjemedlemmar) har en inkomst efter skatt och inklusive bidrag som är 99 procent högre än genomsnittet. De "rika" tjänade alltså 2004 knappt dubbelt så mycket som Medelsvensson.

Vidare kan vi notera att denna disponibla inkomst ökade för alla i genomsnitt med 26 procent under perioden 1995-2004. Den rikaste tiondelen hade under alla dessa nio år en ökning som totalt endast var 4,5 procent snabbare än genomsnittets ökning. Och den fattigaste tiondelen hade en ökning som totalt var 2,7 procent långsammare.

Om den första decilens långsammare ökning beror på dålig löneutveckling, försämrade bidrag eller skatterna framgår inte. Troligtvis är det delvis en följd av att fler av dem som klassas som fattiga studerar idag än 1995. Att då dra slutsatsen att "klyftorna" ökar med ökade motsättningar mellan fattiga och rika verkar litet överspänt. Vi lever inte längre på 1970-talet då många hoppades på att en revolutionär situation skulle kunna frammanas. Eller är det LO-medlemmarna som skall väckas inför valet med trumpetandet i klasskampshornet?

Borde vi inte istället glädjas åt att de sämst ställda på 9 år har fått det 22 procent bättre trots arbetslöshet och sjukskrivningar?

Rätten till säkerhet hindrar att vi offras för andra

Det finns en moraliskt relevant skillnad mellan att inte hinna bli räddad vid en båtolycka och att bli mördad för ett högre ändamål som räddar fem andra. Ett fritt samhälle måste garantera rätten till säkerhet även om andra värden står på spel. Derek Parfit har fel.

En del filosofer sover illa om natten därför att de anar att de accepterat den moraliska principen "makt är rätt". De vill därför gärna konstruera ett rättfärdigande av statens tvång som bygger på en godtagbar utgångspunkt. Alla sådana försök är intressanta för oss som försöker utröna var gränserna för friheten går. Men det är ganska sällan som det presenteras några riktigt analyserbara resonemang. Enligt vad Karim Jebari skriver på sin blogg om en kommande bok av filosofen Derek Parfit har denne konstruerat ett resonemang som skulle kunna legitimera att vi offrar en medmänniska för ett högre ändamål. Jag antar att om vi finner resonemanget acceptabelt blir det fritt fram för en rad frihetsbegränsningar och andra etatistiska påfund.

Utgångspunkten för Parfits exempel är den situation med skenande järnvägsvagnar som ursprungligen konstruerades av Judith Jarvis Thomson. Vi har personen White som står på en bro under vilket ett tåg kommer att passera och sedan köra över fem fastbundna personer på spåret. Om du drar i en spak kommer White att falla ner och utlösa nödbromsen i tåget. Genom att offra Whites liv kan de fem fastbundnas liv räddas.

Beviset för att det är rimligt att döda White och att detta rentav skulle ha kunnat få Whites medgivande (!) är enligt Parfit och Jebari det analoga exemplet där White räddat sig upp på en liten klippa efter en båtolycka medan de fem andra räddat sig på en annan klippa. Nu stiger tidvattnet och du kan ro med din livbåt till den ena eller andra klippan. Genom att låta White drunkna kan du rädda livet på fem andra.

Man behöver inte ens ha en etisk teori för att komma fram till att det i båda fallen är rätt att offra White, skriver Jebari. Visserligen skulle Immanuel Kant ha klandrat det första handlandet. Men Kants stela princip respekterar inte personernas perspektiv. Kant har fel i detta fall, enligt Jebari. Den som ifrågasätter att aktiva och passiva handlingar har samma kvalitet måste visa vari den moraliskt relevanta skillnaden ligger för att kunna göra en distinktion, kräver han.

Att hänvisa till Kant är litet tvetydigt. Det är ganska klart att hans imperativ 'att man inte får använda någon enbart som ett medel' sätter stopp för offrandet av White uppe på järnvägsbron. Men om man genom att testa en "maxim" för sitt handlande som lyder: 'Rädda alltid om du kan livet på fler om du kan offra livet på färre!' kan man saklöst öppna dödens fallucka under den oskyldiga White. Hur föga användbart Kants kategoriska imperativ är framgår av följande formulering av maximen (som jag i hastigheten först tänkte dra till med): 'Rädda alltid om du kan livet på fler före livet på färre!' Med denna formulering blir det plötsligt moraliskt fel att offra White eftersom hon inte befinner sig i fara och behöver räddas.

Detta illustrerar att det finns en skillnad mellan fallet Livbåt och fallet Järnvägsbro. Om vi gör dessa två något skiljaktiga formuleringar i respektive fall ger också det kategoriska imperativet olika resultat i de två fallen. Skillnaden mellan aktiva och passiva handlingar blir därmed en fråga om hur vi beskriver det passiva fallet. Är det en fråga om att offra någon eller om att inte rädda livet på denna?

Skillnad mellan aktiva och passiva handlingar

Det borde inte vara så svårt att formulera en moraliskt relevant skillnad mellan aktiva och passiva handlingar, även om Jebari förefaller pessimistisk. Låt oss i de två aktuella fallen först tänka bort räddaren.

I det första fallet orskas de fems död under tåget av den som bundit fast dem vid spåret. White passerar obekymrat förbi ovanför på bron.

I det andra fallet skulle alla sex sannolikt omkomma av drunkning efter båtolyckan.

Nu uppträder aktören som kan handla aktivt och passivt. I det första fallet dödar han plötsligt den annars säkre White på järnvägsbron. I det andra fallet dör White av drunkning precis som om aktören aldrig existerat. Aktörens intåg förändrar allt för Whites liv i det ena fallet men ingenting i det andra. Är inte detta en väsentlig moralisk distinktion?

Om vi istället följer den i mitt tycke relevanta formuleringen av Kants maxim räddar han inte livet på någon i det första fallet med tåget eftersom det inte står i hans makt utan att offra någon annars säker person. Samma dödsfall skulle ha skett om han inte varit på platsen. Någon effekt på White har hans intåg inte. I det andra fallet med båtolyckan räddar han livet på fem men offrar inte White genom att döda henne. Hon drunknar vare sig han finns till hands eller inte. Aktörens intåg förändrar ingenting i Whites liv i någondera fallet. Denna brist på effekt kan inte användas för att rättfärdiga mord i andra fall.

Den relevanta skillnaden ligger i att en person som tror sig vara säker ute på en promenad över en järnvägsbro i det ena fallet (mitt) kan fortsätta att vara säker även om en olycka eller gangster hotar fem andra till livet i närheten. I det andra fallet (Parfits) går ingen säker - plötsligt kan man bli använd som offer för "högre" ändamål. I så fall gäller det att se upp hur man rör sig. Järnvägsområden är suspekta. Det gäller att inte vara på fel plats vid fel tidpunkt. Kanske borde man hyra livvakter för att kunna undgå Parfits dödligt välmenande hejdukar?

Som tur är behöver vi i ett fritt samhälle inte befara att någon berövar oss livet i syfte att uppnå högre ändamål. Ett fritt samhälle garanterar vår rätt till säkerhet så gott det går. I varje fall kommer Parfit och hans anhängare att straffas för mord om de tar sig den illegitima friheten att använd sina medmänniskor som medel.

Därmed borde Parfit få fortsätta att sova dåligt om natten. Han har inte bevisat att passiva handlingar kan rättfärdiga aktiva rättskränkningar och tvång.

Utvikning: I detta sammanhang kom jag att tänka på följande formulering av det 'kategoriska imperativet' som omvandlar Kants etik till utilitarism: "Handla om du kan alltid så att de goda konsekvenserna av din handling blir större än de onda!" Denna maxim borde alla kunna vilja upphöja till allmän lag... Visar inte detta att Kant var fel ute med med sina "maximer" och att vi måste hålla fast vid enbart hans formulering att inte använda andra som medel?

Bloggartikel om Kants allmänna förbud att använda andra som medel 21/3

Maud Olofsson klarade inte skatterna

Maud Olofsson har sagt att hon vill sänka skattetrycket till EU:s nivå på åtta år. Men i Ekots lördagsintervu slingrade hon sig. Teoretiskt men inte i praktiken kan ökad sysselsättning leda till en sänkning av skattetrycket från 50 till 40 procent.

I Ekots lördagsintervju idag 25/3 med Tomas Ramberg kom man i mitten av programmet in på det framtida skattetrycket. Maud Olofsson har på liknande sätt som Fredrik Reinfeldt sagt att skattetrycket i Sverige borde komma ner på EU:s nivå i framtiden. Detta har hon i intervjun i Sunt Förnuft (organ för Skattebetalarnas förening) preciserat med "inom två mandatperioder", vilket Ramberg också hade kollationerat med reportern som gjorde intervjun. Frågan var dp hur detta skulle gå till.

Pinsamt nog verkade det som om Olofsson inte ville stå för sitt uttalande. Hon slingrade sig en lång stund med dimridåer om att det var det svenska näringslivets kostnadsläge och konkurrenskraft som hon hade avsett. Ett tag verkade det rentav som om hon hade uttalat sig om bolagsskatten i Sverige jämfört med utlandet. Det hela gav ett mycket svagt intryck.

Slutligen grep hon om halmstrået att det var miljonen i "utanförskap" som var lösningen. Om folk jobbade istället för att lyfta bidrag skulle skatterna kunna sänkas utan att de offentliga utgifterna skulle behöva sänkas. Då skulle framförallt arbetsgivaravgifterna men även inkomstskatten kunna sänkas. Tomas Ramberg nöjde sig med dessa besked men borde ha frågat två saker: 1) Har Maud Olofsson en rimlig kalkyl för att det hon säger är realistiskt? 2) Beror EU:s lägre skattetryck verkligen på att fler är i arbete, är inte istället förklaringen att vissa utgifter är privata?

Grovt sett skulle en sänkning av skattetrycket till EU:s nivå fordra att Sverige reducerade skattetrycket från 50 till 40 procent av BNP, vilket motsvarar ungefär 250 miljarder kronor. Det betyder att om BNP ökar med 25 procent så kommer skatteintäkterna att bi lika stora med ett skattetryck på 40 procent som tidigare med 50 procent.

Det är höga krav, men teoretiskt nätt och jämnt möjliga. Jag har tidigare räknat ut om alla som "egentligen" kan anses vara arbetslösa (ca 950 000) skulle arbeta kommer arbetsmängden att öka 25 procent. Men jag kan inte tro att hela denna maximala potential skulle kunna realiseras ens på 10 år. Maud Olofsson har alltså i praktiken fel när hon hänvisar till arbetsmarknadseffekter. Hon måste kombinera detta med utgiftsminskningar också!

Slutligen måste lyssnarna ställa frågan: Hur kan centerpartiets ordförande komma så dåligt förberedd till en viktig intervju? Grattis Ramberg!

Avreglera dricksvattnet som elen

Varför skall de okunniga svenskarna nöja sig med att avreglera elmarknaden när ännu större vinster finns att göra på vattenmarknaden? Låt tankbilar och glassbilar åka omkring i bostadsområdena och sälja vatten. Då får vi fram det "rätta" priset.

Det är intressant att Sverker Martin-Löf på SCA gått ut med kritik mot "avregleringen" av elmarknaden (omregleringen är väl ett mera adekvat uttryck). Hans kritik grundar sig till stor del på de missförhållanden som jag skrev om på min blogg den 9/3. Men han har fått mycket kritik från elproducenterna och dessas intresseorganisation Svensk Energi. Det är naturligt. Värre är att en del bedömare, som man trodde var anhängare av en fri marknadsekonomi, också tycks tro att statliga regleringar alltid är av ondo.

De förmenta marknadsanhängarna fick igår 23/3 stöd av energiprofessor Björn Karlsson vid Linköpings universitet i radions Studio Ett, som menade att Martin-Löf var "häpnadsväckande okunnig". Det är ofrånkomligt att Sveriges underskrift av EU:s energidirektiv kommer att fördubbla elpriset från 50 öre till en krona om ett antal år, visste han att berätta. Varför skall Sverige ha lägre elpriser än andra? Det är bara att inrätta sig efter de kommande prishöjningarna och använda mindre el, menade han med adress till både den elintensiva industrin och hushållen. Vi skall tydligen exportera el med stora vinster som sedan investeras i andra länder. EU är kanhända ett stort altruistiskt projekt där Sverige bara skall uppoffra sig?

Jag vill göra en analogi med produktionen av dricksvatten som nu är reglerad på liknande sätt som gällde elen förr i tiden. Marknadsanhängarna kan sedan ta ställning om avreglering av en ofri marknad verkligen alltid ger en "friare" marknad.

Låt oss utgå från att dricksvattnets pris inte skall sättas av genomsnittskostnaden för dagens monopolproduktion utan av marginalkostnaden på en "fri" marknad. Om vi gjorde detta över en natt skulle vattenpriset stiga från 10 kr per kubikmeter till omkring 5 kronor per liter som en dunk bordvatten betingar i livsmedelsbutiken. Det betyder en prisökning med en faktor på 500. Detta skulle driva fram etablerandet av företag som fyllde tankbilar vid sjöar och som sedan åkte omkring i bostadsområdena, spelade en trudilutt som glassbilen, varpå de boende kom springande med plastdunkar och hinkar för att få köpa billigare vatten. Här någonstans skulle det "rätta" priset etableras.

Varför skalle detta pris vara det rätta? Jo, därför att de som tror sig vara marknadsanhängare inte tycks kunna något om nationalekonomi och teorin om begränsad konkurrens. Utan regleringar på en marknad som karaktäriseras av t ex tekniskt monopol kommer det sk monopolpriset att etableras. Det bygger på att de etablerade producenterna håller tillbaka sitt utbud så mycket att priset stiger maximalt enligt lagen om tillgång och efterfrågan. Priset kan stiga så mycket att det uppnår en nivå som motsvarar näst dyraste produktionsmetods kostnader eller alternativkostnaden som nationalekonomerna säger.

Nu kan avreglerarna försvara sig med att de enorma vinsterna i det kommunala vattenbolaget visst inte beror på något utnyttjande av en monopolsituation. Då hade kommunen ju förbjudit tankbilarna att köra omkring på gatorna och likaså förbjudit livsmedelsaffärerna att sälja bordsvatten.

Avreglerarna kunde kanske också hänvisa till EU:s dricksvattendirektiv som förpliktar Sverige att lägga ner vattenledningar i Östersjön så att den ännu dyrare vattenförsörjningen i det torra Europa skall få konkurrera med den svenska. Varför skall svenskarna ha billigt vatten bara för att det finns många sjöar i Sverige? Nej, det är bara att acceptera torkan och vänja sig av med den slösaktiga vattenkonsumtionen. Tänk på de stora vinster som vattenbolagen gör och som kan investeras utomlands! Och tänk vilka bonusar de kommunala bolagens vattendirektörer skulle kunna få.

Varför har inte den "häpnadsväckande kunnige" energiprofessorn Björn Karlsson i Linköping gått ut och krävt avreglering också av dricksvattenproduktionen?

TCO till höger om nya moderaterna i skattepolitiken

Avskaffa värnskatten och minska andelen som betalar 20 procents "straffskatt" från 36 till 25 procent. Sedär några "radikala" krav från tjänstemannafackens topporganisation. Det är i varje fall krav som är mer långtgående än de nya moderaternas.

Igår 22/3 lade Tjänstemännens centralorganisation, TCO (en motsvarighet till LO), fram ett nytt skattepolitiskt program (pressmedd, kortvers 19 sid, pdf). Det innehåller en analys av de mest akuta skattepolitiska frågorna, främst inkomstskatterna för löntagarna, samt 9 punkter med organisationens krav. Några ledarkommentarer blev det inte i de stora morgontidningarna vilket visar hur skattedebatten kan degenerera när det inte finns något egagemang hos aktörerna. Naturligtvis är det lättare att väcka intresse om det finns krafter som vill nivellera inkomsterna med hjälp av skatterna. Men även motsatsen borde vara möjlig. Det är dock något som de nya moderaterna numera aktar sig för.

TCO går främst till angrepp mot statsskatten som betalas med 20 procent extra på månadslönedelar över 26 500 kr och med 25 procent över 39 400 kr. Den senare, som kallas värnskatt, vill TCO ha bort omgående i likhet med SACO (akademikernas fackliga topporganisation). Men vad vill de borgerliga partierna? Folkpartiet vill kanske ha bort värnskatten men det kravet har ingen framträdande plats. Moderaterna vill behålla värnskatten så vitt jag kan förstå.

Detta är dock petitesser. TCO konstaterar att 9 procent av LO:s medlemmar, 29 procent av TCO:s och 53 procent av SACO:s betalar statsskatt 2006. Framförallt är statsskatten en skatt på heltidsarbetande - 36 av dem betalar och 52 procent av de högskoleutbildade. Av civilingenjörer mfl är det 80 procent, av poliser 78 procent, av ingenjörer 53 procent, av journalister 51 procent osv (se tab s 15) som betalar. Målsättningen vid skattereformen var att 15 procent av alla över 19 år skulle betala. Det tycker TCO är en för stor andel eftersom för många heltidsarbetande då måste betala.

Istället för att kräva ett fullständigt avskaffande av statsskatten som ett väsentligt steg mot 'platt skatt' tycker TCO att andelen heltidsarbetande skulle sänkas från 36 till 25 procent. Den sifferexercis som därefter vidtar dödar allt intresse för en bredare skattepolitisk debatt. I nuvarande läge kan folk inte rimligen hålla reda på sådana petitesser.

Skatternas fördelning borde göras till en moralisk fråga om frihet och rättvisa. Det finns inget sakligt skäl efter utilitarismens tillbakagång att ha ett progressivt skattesystem. Det måste därför vara mer rättvist att ha ett proportioneltt skatteuttag som medför att den som tjänar dubbelt så mycket betalar dubbelt så mycket skatt. Det bedömde också den moderna rättviseteorins fader, John Rawls, som lämpligt. När Rawls' teori om rättvisa nu har detroniserat utilitarismen borde väl också den skattepolitiska uppfattningen bringas i takt med tiden - proportionell skatt borde slå ut den progressiva?

Det är den samhällsfilosofiska debatten som kan förändra skattepolitiken. Men istället för att driva principiell debatt har både SACO och TCO små marginella förändringar på programmet. Det kanske är vackert så eftersom Svenskt Näringsliv och moderaterna mfl partier inte tycks vilja försöka få till stånd någon skattepolitisk debatt överhuvudtaget. Att lägga sig till höger om moderaterna i skattepolitiken kanske TCO tycker är hissnande radikalt.

I övrigt kan nämnas att TCO presenterar en skeptisk syn på Alliansens 'jobbavdrag' som av tekniska skäl kommer att kunna utnyttjas även av dem som under en del av året lyfter bidrag. Effekten på arbetsutbudet blir inte så stor som man kunde tro. TCO förordar också avdrag för hushållsnära tjänster. Något som jag däremot tror är direkt fel är påståendet i TCO:s rapport att forskningen inte klart kunnat påvisa negativa effekter av höga skatter på tillväxten - se vidare Gunnar Du Rietz' rapport 2002 (pdf).

Vi har enligt Kant inte rätt att använda andra som medel

Ibland används Kant för att moraliskt legitimera tvång mot andra. Men hans kategoriska imperativ innebär att ingen får användas enbart som medel för andra. Det måste betyda att individens frihet har första prioritet.

Filosofen Derek Parfit ger några exempel i en kommande bok som avser att belysa att vi implicit blir moraliskt tvingade att handla på ett visst sätt som strider mot en strikt tolkning av Immanuel Kants allmänna formulering av det ’kategoriska imperativet’. Det går ut på att vi aldrig får behandla oss själva eller andra enbart som ett medel för egna eller andras syften. Karim Jebari menar på sin blogg att min tes att ”alla har rätt att strunta i att stiga upp på morgonen” är ohållbar och detta illustrerar han med exempel från Parfit.

Ett exempel är att Kants imperativ i strikt tolkning skulle omöjliggöra att ta hand om sina barn. White har ett barn på ett år som behöver matas. En morgon stiger hon inte upp på morgonen och barnet svälter ihjäl. Kants allmänna formulering skulle därför behöva kompletteras med den mer explicita att "handla enligt en maxim som du kunde önska att alla tillämpade".

Detta är dessvärre fel. Kants explicita formulering var åtminstone till en del ett försök att ringa in problemet med kollektiva nyttigheter. Det klassiska exemplet är att sanningsenligheten är en kollektiv nyttighet som skulle urholkas om det blev (moraliskt) tillåtet att ljuga. Så är ju uppenbart inte fallet. Det är fullt acceptabelt att ljuga för att visa tillmötesgående eller direkt altruism. Ofta är det också tillåtet att ljuga i självförsvar. Dessutom är det tillåtet att fara med osanning i religiösa frågor. Trots detta är det möjligt att upprätthålla sanningsenligheten som kollektiv nyttighet i andra sammanhang.

Dessutom är den explicita formuleringen alltför vid. Kants princip har kritiserats på denna punkt med maximen: "Knyt alltid högra skon först". Det är förvisso möjligt att önska detta för alla andra människor men knappast relevant för någonting.

En mer grundläggande princip är att avtal bör hållas (pakta sunt servanda). Att skaffa barn innebär ett implicit kontrakt att hålla dem vid liv. Att skaffa sig en anställning där det fordras att man stiger upp på morgonen för att gå till jobbet är också ett avtal. Jag menar dock att principen bör (vid behov) preciseras med att det är frivilliga avtal det är fråga om. Då är det meningslöst att kritisera det hot om våld som ofta föreligger vid kontraktsbrott som ett orättmätigt tvång. Däremot föreligger tvång om en arbetsgivare tror sig ha rätt att enrollera en arbetslös i en anställning även om betalningen är "god".

Nozick och Nordling har förstått Kant fel?

Karim Jebari skriver med utgångspunkt från Parfits exempel "Jag tror att Nozick och Nordling har förstått Kant fel". Han relaterar ytterligare ett exempel med ett rådjur som enkelt skulle kunna räddas från att bli överkört av tåget. Struntar man i detta kan man klandras moraliskt av Kant trots att något lagbrott (som i det första fallet) inte skett. Varför inte ta exemplet med den drunknande som man kan rädda med en risk för att båda omkommer på x procent? Var ligger x enligt Kant?

Tanken på sannolikheter slog aldrig Kant. Han tyckte bara att eftersom den som håller på att drunkna gärna såg att alla tillämpade regeln "rädda alltid en drunknande hur farligt det än är för det egna livet" så var det detta det kategoriska imperativet krävde. Men i så fall misstog han sig i förhållande till den allmänna formuleringen av imperativet (man får inte bli enbart ett medel för andra).

Jag skulle vilja vända på den explicita formuleringen som då lika gärna leder till oheroiska insatser: "Rädda en drunknande när det är möjligt utan risk och kostnad för dig själv". Att denna universella regel inte accepteras av den drunknande beror på hans partikulära situation, som då kan anses väga lättare. Den universella regeln är fullt förenlig med Kants princip och i synnerhet när man beaktar alla dåligt simmkunniga som kan ställas inför situationen att tvingas offra sig själva, kanske till ingen nytta. Det är också ungefär här som den svenska lagstiftningen lagt sig. Detta utesluter dock inte att var och en frivilligt har rätt att ändå riskera livet för en räddningsinsats. Frågan är hur vi skulle ställa oss till den ensamstående trebarnsmamman White om hon dumdristiskt försökte rädda någon med stor sannolikhet för att tre små barn blir moderlösa.

Slutsatsen blir att försöken att använda Kants kategoriska imperativ i den explicita formuleringen för att motivera tvång inte verkar möjligt vare sig i Derek Parfits eller Karim Jebaris versioner. Eftersom det finns alla möjligheter att formulera Kants princip på olika sätt måste den allmänna formuleringen (ingen får bli enbart ett medel) användas för att hitta rätt. Friheten och säkerheten får då första prioritet. Detta skall jag vid tillfälle testa på järnvägsvagnarna på bangården i de exempel som Judith Jarvis Thomson konstruerat och som Derek Parfit vidareutvecklat.

Ingen bostadsbubbla som kräver räntehöjning

Tobins Q som visar om det lönar sig att bygga nytt ligger fortfarande under ett. Det betyder att begagnade hus är billigare än nya. Riksbanken har uppenbarligen fel när man delvis motiverar räntehöjningarna med bostadspriserna.

I gårdagens utgåva av Dagens Industri (20/3, s 35) skriver Gunnar Örn om bostadbyggandet. Han konstaterar att bostadsbyggandet ökar, men att det inte kommer upp ens i hälften av vad det var under toppåret 1990. Artikeln illustreras av ett diagram som visar byggandet från 1960 både för småhus och flerbostadshus. Dessutom visas villabyggen och villapriser sedan 1986. Helt klart är att prisstegringarna inte alls driver fram ett byggande som är i närheten av 1980-talets trots att priserna nu är nästan dubbelt så höga som då.

Detta beror på att priserna på begagnade hus är lägre än priset på nybyggda. Detta uttrycks som en kvot som kallas 'Tobins Q' efter nobelpristagaren James Tobin. När Tobins Q är lägre än ett är det dyrare att bygga nytt än att köpa begagnat. Det stimulerar inte byggandet.

Av en undersökning av Tommy Berger på Institutet för bostads- och urbanforskning, som Örn refererar till, framgår det att förra året var Q-värdet för 200 av Sveriges 290 kommuner mindre än ett. Det innebär att det fortfarande inte är direkt lönsamt att bygga nytt, även om det naturligtvis alltid finns delområden inom kommunerna där Q-värdet är över ett.

Denna information saknas i Riksbankens inflationsprognos (ansvarig Irma Rosenberg) trots att man vid räntebeslutet om en höjning nu senast ganska tydligt hänvisade till att man också var medveten om riskerna för en "bubbla" på bostadsmarknaden. Detta var tydligen något som Riksbanken enbart hade fått för sig utan att ha något underlag för en bedömning.

Gunnar Örn menar att huspriserna måste stiga ett bra tag till innan vi får något som liknar en överhettning i byggbranschen. Och så länge som byggtemperaturen inte stiger ordentligt är risken för resten av ekonomin och ökad inflation inte så stor. Riksbanken borde tydligen tänka om, eller åtminstone komma med en bättre analys i frmatiden.

Inflationsprognosen

LO går till populistisk attack om lönerna efter TV:s Uppdrag G

Varför går LO:s ordförande till rasande angrepp mot Svenskt Näringslivs ordförande när det gäller ersättningarna till direktörerna? Så lätt går väl inte lönebildningen överstyr? En populistisk attack i Dagens Industri har oklara syften.

LO:s förste vice ordförande Erland Olausson är också avtalssekreterare och således en mycket betyselsefull person på LO. Han har idag 20/3 skrivit ett debattinlägg i Dagens Industri under rubriken "Hur kan Treschow nu dämpa lönebrasan?". Det är uppenbarligen föranlett av TV:s två program Uppdrag granskning om ersättningarna till företagens direktörer. Olausson råkar få vatten på sin kvarn genom att Michael Treschow just idag får schavottera på Svenska Dagladets förstasida i näringslivsdelen om rekordhöga styrelsearvoden. Men vad vill Olausson egentligen med sin artikel i Dagens Industri som kan antas inte läsas av så många LO-medlemmar?

Jag kan tänka mig flera helt olika motiv för artikeln som alltså riktar sig mot direktörernas kraftigt ökade ekonomiska ersättningar:

1) Olausson vill hjälpa till att få en lugn löneutveckling
2) Han vill tvärtom vädra ett argument för extra stora löneökningar
3) Han vill hjälpa aktieägarna
4) Han vill demonstrera en moralisk överlägsenhet
5) Han vill efterhandsrationalisera sin egen avundsjuka

1) Skenbart ser det ut som om Olausson kommer med ett gott råd till arbetsgivargeneralen Michael Treschow att det blir svårt att hålla löneökningarna på 3-4 procent i avtalsrörelsen om ett år när Treschows styrelsearvode från Ericsson ökat med 25 procent och Marcus Wallenbergs arvode från SEB fördubblats. Det bygger på den underförstådda föreställningen att om ersättningen till en promille av de avlönade går upp med 25 procent eller ännu mera så skall lönerna för alla andra höjas lika mycket så att andelsrelationerna blir desamma. Det är fel, vilket Olausson implicit pekar på, men om många tror att det är möjligt blir resultatet en kostnadsexplosion. Det är inte bevisat. Den adekvata reaktionen borde först bli att undervisa opinionen i procenträkning.

2) Man kan naturligtvis vända på argumentet men fortfarande utnyttja den underliggande, felaktiga föreställningen om lika procentuell ökning. Så skedde från LO:s sida under kostnadskrisens dagar med livligt bistånd från många opinionsbildare under Palmes ordförandetid. Jag tror dock inte att LO är ute för att stärka sin förhandlingsposition inför nästa avtalsrörelse.

3) Vill Olausson istället hjälpa aktieägarna? De dumma aktieägarna förstår inte att när de går med på så stora ersättningar kommer lönerna också att dra iväg, kunde vara ett argument. Det kan ligga något i detta eftersom Olausson framträder i en "aktieägartidning". Han avslutar med en vädjan till bolagsstämmorna att ta sitt ansvar - men detta har mer bäring på Sveriges framtid än aktieägarnas vinster. Här skiljer han sig från TV:s Uppdrag granskning.

4) Olausson, som är arbetets representant, går till anfall mot de avlönade direktörerna och talar om "hutlösa löneökningar" som rimligtvis sker på kapitalets bekostnad. Det skulle kunna indikera en högtstående moral. Här skall vi ha en rätt avvägd lönesättning och fördelning mellan arbete och kapital alldeles oavsett vilka intressen vi företräder. Ovanpå detta lägger Olausson också det skenbart anvarsfulla månandet om en lugn avtalsrörelse. En moralisk ledare har uttalat sig i Mammons egen tidning. Tror han att det har effekt?

5) Eller är det så att Olausson och många i hans närhet lider av avundsjuka? Det gör dem "moralistiskt" upprörda men känslor av avundsjuka är inte accepterade i dagens samhälle (utom bland lyckoforskarna). För att få utlopp för dessa undertryckta känslor vill Olausson rikta en verbal smocka mot Treschow och hans gelikar - dessutom i deras egen tidning Dagens Industri. Han gör detta genom att dra ihop ett kvasimoraliskt och skenempiriskt resonemang baserat på direkt tilltal ("du Michael Treschow", "du Marcus Wallenberg") och med ord som hutlöst, ansvar och inkompetens vill han visa hur förtappade dessa personer är. Det obevisade resonemanget att avtalsrörelsen skulle gå överstyr tror han inte på själv men det låter bra när man vill göra gällande att någon visar bristande ansvar (det brukar kallas populism).

Ja, vad skall vi tro? Är TV medskyldigt till att avtalsrörelsen ev exploderar när man gör flera program som vill få LO-medlemmarna känslomässigt upprörda och villiga att ställa sig bakom militanta lönekrav som raserar Sveriges välfärd?

Marx ogillade mänskliga rättigheter

Att disponera över sitt arbetes frukter blir hos Marx att erkänna den tygellösa friheten att egoistiskt förfoga över de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll. Ett genuint konservativt avståndstagande från de mänskliga rättigheterna som härrör från konservatismens store filosof Hegel.

Igår bildade FN ett råd för mänskliga rättigheter på svenskt initiativ. Det skall ersätta den degenererade kommission som finns idag och som tagits över inifrån av mer primitiva stater som ogillar "de mänskliga rättigheternas imperialism" för att tala med Huntington.

Genom historiens sekel framträder två helt skilda synsätt på staten. Det äldsta synsättet är organicistiskt och etatistiskt. Det nyare synsättet är individualistiskt och anti-auktoritärt. Av naturliga skäl måste ett primitivt samhälle betrakta staten som det primära och som kräver lydnad och plikt. Med civilisationens utveckling gjorde den motsatta synen sig allt starkare: staten är till för individerna, det är dessa som har ett värde i sig och de måste främst ha rättigheter mot staten - inte skyldigheter. I slutet på 1700-talet hade utvecklignen genom två revolutioner, i de brittiska kolonierna i Nordamerika respektive i det feodala Frankrike, kommit så långt att samhällets organisation skulle grundas på deklarationer om de mänskliga rättigheterna.

Detta väckte opposition från konservativt håll. Mest känd är kritiken från Edmund Burke (1729-1797), som något oförtjänt har kommit att förknippas med avståndstagandet från den andra franska revolutionens blodiga excesser - "skräckväldet" 1794. Burkes kritik var främst ideologisk och byggde på synen att staten var en social och moralisk organism. Redan 1780 hade han framfört sin skepsis gentemot individualismen. En känd sentens är: "Individerna är som skuggor, men staten är fast och orubblig."

Ganska exakt 50 år senare, i februari 1844, publicerade Karl Marx (1818-1883) sin syn på de mänskliga rättigheterna i en essä i det första (och enda) numret av tidskriften Deutsch-Französische Jahrbücher. Marx formulerade sin syn när han just hade blivit socialist (vid mitten av 1843) och rimligen ännu inte hade blivit en fullfjädrad taktiker när det gällde att predika socialismens kritik av det borgerliga samhället. Marx' essä föranleddes av Bruno Bauers bok om judarnas krav på medborgerliga rättigheter (se Karl Marx: Människans frigörelse, Aldus 1965).

Marx vill "skärskåda de såkallade mänskliga rättigheterna i deras autentiska gestalt som deras upptäckare, nordamerikanerna och fransmännen tilldelat dem". Han finner då att de består av två delar. Den ena är kommunikativ och handlar om det politiska deltagandet. Den andra handlar om religionsfriheten men också om "jämlikheten, friheten, säkerheten, äganderätten" (art 2/93). Detta är de särskilda mänskliga rättigheterna till skillnad från de förstnämnda medborgerliga.

Nu vill Marx slå fast att de mänskliga rättigheterna inte är annat än rättigheter för medlemmarna i det borgerliga samhället, "dvs för den egoistiska människan, för människan som är skild från andra människor och från det allmänna". Vad innebär detta? Marx skjuter in sig på friheten.

Artikel 6/93. "Friheten är varje människas rätt att göra allt det som inte inkräktar på andra människors rättigheter." Och Marx nämner också 1791 års deklaration (likartad med 1789) att man får göra allt som inte skadar andra. Hans slutsats är:

"Friheten är alltså rätten att göra allt och bedriva allt som inte skadar någon annan. De gränser, inom vilka var och en kan röra sig utan att skada någon annan, är bestämda genom lagen på samma sätt som gränserna mellan två åkrar markeras genom gärdsgårdar. Det rör sig om människans frihet att vara en isolerad och i sig sluten monad (läs 'atom'). "

Denna frihet ogillar Marx eftersom denna rättighet "baserar sig inte på föreningen människa och männika utan på särskiljandet mellan människa och människa. Den är rätten till detta särskiljande, rätten för den särskilda, i sig isolerade individen". Praktiskt innebär rättigheten till frihet enligt Marx rättigheten till privategendom, och från artikel 16/93 drar han slutsatsen:

Privategendomens mänskliga rättighet är alltså rätten att efter behag (à son gré), utan hänsyn till andra människor och till samhället njuta sina rikedomar och disponera över dem, kort sagt egennyttans rätt. Denna individuella frihet liksom dess praktiska användning bildar grundlagen för det borgerliga samhället. Den låter varje människa uppleva sin medmänniska inte som förverkligandet av utan tvärtom som hindret för hennes egen frihet. Men framför allt proklamerar den den mänskliga rättigheten, 'att människan efter behag skall disponera över sin förmögenhet, sina inkomster, frukterna av sitt arbete och sin flit'."

Här poängterar Marx helt riktigt att rättigheterna garanterar ett legitimt egenintresse (inte egoism) men därefter antyder han att medmänniskorna egentligen borde vara ett medel för en individs förverkligande av sin "egen frihet" vilket inte rättigheterna påbjuder. Han ser det tvärtom som egendomligt att andra individer skulle kunna ha motstridiga intressen och utgöra hinder för friheten.

Om jämlikheten nämner Marx att den består i likhet inför lagen, antingen denna skyddar eller straffar (liknande hos Hegel). Om säkerheten säger han att den skyddar medlemmarna till person, rättigheter och ägodelar. Säkerheten är det högsta sociala begreppet och "polisens begrepp, som innebär att hela samhället endast finns till för att tillförsäkra varje medborgare liv, rättigheter och egendom". Genom säkerhetsbegreppet "höjer sig det borgerliga samhället inte över egoismen. Säkerheten är tvärtom den försäkrade egoismen." Här följer en referens till Hegel.

Utan förklaring ändrar Marx terminologi från neutralt egenintresse till motbjudande egoism. Det innebär en glidning från det legitima i att tillgodose egna intressen utan att det går ut över andra, till det implicit förkastliga att skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Och dessutom utan att förklara hur rättigheternas garanti för skyddet mot egoism (förbudet att skada andra) skulle kunna innebära den raka motsatsen: polisskydd för rätten att skada andra. Att disponera över frukterna av sitt arbete och flit blir synbarligen att gynna sig på andras bekostnad.

Marx föreställer sig i enlighet med konventionell konservativ uppfattning (inflytande från Hegel?) att människorna är till för samhället och måste oegennyttigt uppoffra sig. Därför finner han det gåtfullt att fransmännen "högtidligt proklamerar berättigandet av den egoistiska, från medmänniskor och samhälle avsöndrade människan" och upprepar detta "i ett ögonblick då bara den heroiska hängivenheten kan rädda nationen och därför är absolut nödvändig, i ett ögonblick då uppoffringen av alla det borgerliga samhällets intressen måste höra till dagordningen och egoismen bestraffas som en förbrytelse".

Medborgaren förklaras genom rättigheterna vara den egoistiska människans tjänare, människan som borgare förklaras, enligt Marx, som den "egentliga och sanna människan". En av slutklämmarna är riktigt konservativ:

"Men den egoistiska människans frihet och erkännandet av denna frihet är tvärtom erkännandet av den tygellösa rörelsefriheten för de andliga och materiella element som utgör människans livsinnehåll."

Enligt min mening är det tydligt att Marx' konservativa inställning är föranledd av ett inflytande från den konservative filosofen G W Friedrich Hegel (1770-1831). Han menade att individen bara kunde ha en "rationell" frihet som bestod i förmågan att totalt identifiera sig med de plikter och skyldigheter som det politiska samfundet pålägger henne. Staten blir det sanna jaget i vilken individen uppgår. Och då kan ju individen inte tillerkännas någon rätt till "tygellös frihet" vare sig på det andliga eller materiella planet.

Hegel slog vakt om den jordägande aristokratin i sitt drömsamhälle, som i mycket har drag av det dåvarande Preussen. Hans idealistiska filosofi förkastar fullständigt alla möjligheter till mänskliga rättigheter och anses ha totalitaristiska drag. Suveräniteten ligger inte hos folket utan hos staten själv i egenskap av en metafysisk organism. Socialismens motstånd mot de mänskliga rättigheterna härrör tydligen ytterst från en flummig och klart konservativ tysk filosof vars ålderdomliga uppfattningar kom att delvis övertas och konserveras i Karl Marx' filosofi.

[Innehållsförteckning]

Arbetslösheten i februari utjämnades

Kraftigt sjunkande arbetslöshet i februari innebär en utjämning från den oväntat höga siffran i januari. Men det är långt kvar ned till regeringens mål 4 procent i diagrammet.

Arbetslösheten sjönk påtagligt mellan januari och februari sett mot bakgrund av normala säsongrörelser (SCB 16/3). Andelen i procent sjönk från 6,3 procent i januari till 5,6 procent i februari när det normala mönstret hade betytt en ökning. Regeringens mål är 4 procent och detta skall uppnås före sommaren enligt Hans Karlsson. Dessvärre kan den påtagliga minskningen delvis bero på den oväntat höga siffran i januari - 6,3 procent var 0,4 procentenheter högre än i januari 2005, vilket är 0,5 enheter högre än väntat.

Av diagrammet nedan som visar antalet arbetslösa personer framgår att januarisiffran ligger 20 000 högre än väntat - dvs ungefär oförändrat på ett år (på den tunna linjen som jag ritat in med ledning av den kraftigare nedanför). Den stora minskningen med 30 000 personer mellan januari och februari i år (283' till 253') består till 2/3 av en normalisering av mönstret. Det hindrar inte att februarisiffran ändå ligger 20 000 under förra årets uppskattade nivå för februari.
Kommer då regeringen att lyckas uppnå 4-procentsnivån? Det är i så fall i maj som detta skall uppnås före valet. Men dit är det långt kvar. Jag har ritat in en * (asterisk) ca 20 000 personer under 200 000-personerslinjen. Dit måste arbetslösheten sjunka för att nivån på 4 procent skall uppnås. Och då räcker det inte att ligga 20 eller ens 40 000 under förra årets nivå.

Grunddata: procent -06 jan: 6,3 ; feb: 5,6. | -05 jan: 5,9 ; feb: 6,2

dito antal personer -06 jan: 283' ; feb: 253'. | -05 jan: 262' ; feb: 274'

Mänskliga rättigheter orsakar civilisationskrig?

Samuel Huntington beskriver konkret hur ett krig mellan civilisationerna orsakas av västerlandets moraliska 'universialism'. Mot detta ställer han accepterandet av värderelativismen men lämnar en bakdörr öppen.

Den västerländska univerialismen postulerar att andra länder borde anamma västerländska värderingar (t ex mänslkiga rättigheter) och kultur eftersom dessa är mer högtstående, upplysta, liberala, rationella och civiliserade än någonsin i mänsklighetens historia. Detta är omoraliskt och farligt, menar statsvetarprofessorn Samuel P Huntington vid Harvard i sin bok Civilisationernas kamp, som nu kommit i svensk översättning efter tio år.

Huntington menar att universialism förutsätter imperialism. Denna idé är främmande för innehållet i västerlandets credo och därför omoralisk. Men den är framförallt farlig eftersom den skulle kunna leda till krig mellan civilisationerna. Efter Sovjetunionens fall skulle väst med USA i spetsen försöka flytta fram positionerna. Då finns en risk för konflikt med Kina, enligt Huntington. Han målar upp ett scenario daterat år 2010. Korea har återförenats och USA:s trupper har nästan lämnat Japan. Taiwan har gått upp i Kina men behållit sin självstyrelse. Oljeutvinningen i Sydkinesiska sjön kontrolleras av Kina utom vissa områden som Vietnam förfogar över. Detta accepteras inte av Kina som alltid hävdat suveränitet över hela Sydkinesiska sjön.

Vietnam protesterar mot Kinas försök att överta oljeutvinningen och strider utbryter. Kineserna, som också vill hämnas 1979, invaderar Vietnam som vädjar om hjälp från USA. De skickar ett av de sista hangarfartygen till Sydkinesiska sjön vilket Kina tar som en kränkning av dess territorialvatten. Striderna sprider sig till andra delar av Ostasien och Japan förbjuder USA att använda sina baser för aktioner mot Kina, vilket USA struntar i. Amerikanska flottan får svårigheter genom kinesiska aktioner med Taiwan som bas. Kina tågar in i Hanoi.

Kärnvapen används inte men den amerikanska hemmaopinionen är skräckslagen inför denna möjlighet och frågar sig vad USA har i Sydkinesiska sjön att göra. Det spelar väl ingen roll att Kina kontrollerar denna eller hela Sydostasien? Oppositionen är särskilt stark i sydvästra USA där den latinamerikanska befolkningen säger "det här är inte vårt krig" och vill hoppa av som New England gjorde 1812. Opinionen tar den vändning som japanerna förgäves hoppades på 1942: priset för denna styrkedemonstration är för högt, låt oss nöja oss med ett slut på stridigheterna.

Under tiden, när Kina är upptaget på annat håll, tar Indien chansen att krossa Pakistan. Men efter inledande framgångar träder Pakistans pakt med Iran och Kina i funktion och Iran anfaller Indien. Både Pakistan och Indien vädjar till arabstaterna om hjälp, men Kinas inledande framgångar mot USA har stimulerat västfientliga rörelser inom de muslimska samhällena och de få västvänliga regimerna inom dessa besegras. Även Turkiet blir islamistiskt. Den våg av västfientlighet som uppstått av västs tecken på svaghet leder till en massiv attack på Israel, som den decimerade 6:e flottan inte kan stoppa.

Genom Kinas militära framgångar blir det nervösa Japan alltmer kinavänligt och till slut allierat. När USA körs ut från sina baser förklarar man Japan i blockad och sporadiska skärmytslingar förekommer över hela västra Stilla havet. Kinas framgångar skrämmer Ryssland. De kinesiska nybyggarna i Sibirien dras in i konflikten och Kina går in militärt för att skydda sina landsmän. Vladivostok ockuperas. De militanta islamisterna stryper oljetillförseln mot väst, som blir mer beroende av Ryssland. USA försöker få de veliga europeerna att sluta upp på sin sida. Kina och Iran är oroade av detta och placerar i hemlighet ut kärnvapen i Bosnien och Algeriet.

Men Kinas hot och varningar får "som vanligt" motsatt effekt. Nato beordrar nedmontering. Serbien anfaller Bosnien för att fullgöra sin historiska roll i striden mot turkarna. Albanien och Turkiet försöker hjälpa bosnierna. Grekland och Bulgarien ockuperar Turkiets europeiska del och panik utbryter i Istambul när turkarna flyr över Bosporen. En missilattack från Algeriet utlöser häftiga bombningar av Nato mot Nordafrika.

Nu har kriget eskalerat till ett världskrig mellan USA, Europa, Indien och Ryssland på den ena sidan och Kina, Japan och större delen av den muslimska världen på den andra. Kärnvapen kan komma till användning. Huntington har dock inte kunnat ge något scenario hur kriget slutar, även om han antyder att ryska och västerländska styrkor till slut marscherar in på Himmelska fridens torg i Bejing. Men kriget kommer att ställa till stor skada. Kanske makten kommer att förskjutas till sydligare länder som klarat sig från krigets effekter.

Orsaken till kriget ligger i att en kärnstat i en civilisation lägger sig i en "intern" dispyt mellan två stater i en annan civilisation. USA ansåg det nödvändigt för att upprätthålla internationell lag och ordning och havens frihet samt att ha fortsatt tillgång till oljan och hindra dominans från en enda makt. Detta betraktade motparten som ett arrogant försök att förnedra, enligt Huntington.

Men Huntingtons försök att förklara detta i termer av universialism kontra relativism verkar inte övertygande. Det skulle kunna bli ett val mellan imperialism och förtryck - men inte nödvändigtvis. Huntington menar sålunda att det finns en gemensam kärna i alla moralsystem som innebär att relativismen kan avvisas. Men vad är då det farliga momentet i universalismen? Det förklarar han inte. Hans rekommendation utmynnar i "att avsäga sig universialism, acceptera mångfald och söka beröringspunkter". Det är en bakdörr som han borde ha utvecklat.

Rött eller blått drömsamhälle?

Det blåa samhället har låga skatter och stor personlig frihet. Det röda har sextimmarsdag och låg levnadsstandard med skattefinansierade bidrag till ungdomsverksamhet och bowling. Hur detta skall organiseras kunde inte ungdomarna förklara trots hjälpen från TV.

Det märktes tydligt att redaktionen för Utbildningsradion i TV2 hade uttömt sina idéer när det sjunde och sista programmet sändes 13/3 som skulle handla om det röda drömsamhället ställt mot det blåa. Detta fick nu ske genom att två ungdomar, Daniel Somos (blå) och Ida Gulbrandsen (röd) fick debattera med varandra. Det nya greppet var att de fick hjälp av TV att göra reportage från olika ställen där deras principer redan praktiserades idag. Men för att denna reportageform skall bli illustrativ måste man kunna hitta relevanta verksamheter att visa upp. Med detta lyckades man dock inte riktigt bra.

Som blått paradexempel visades sjöräddningen upp. Den är frivillig och sysselsätter 1 200 personer. Om staten skulle sköta verksamheten istället skulle det kosta ungefär en halv miljard kronor extra.

Visst är det ett fint initiativ med frivillig sjöräddning. Men det är inte så relevant om man inte kan visa att en liknande statlig verksamhet är betydligt mindre effektiv just på grund av den stela organisationen. Det ligger dock en del i argumentet att om man kan organisera sjöräddningen på frivillig väg skulle ett "fik för ungdomar av typ Lava i Stockholm" också rimligen kunna drivas frivilligt. Men som exempel på hur ett samhälle med låga skatter skulle organiseras är inte frivillig verksamhet det mest framträdande. Alternativet till skatter är inte främst välgörenhet utan kommersiell verksamhet. Då hade sjukvård, skolor och omsorg bedrivna som företag behövt visas upp.

Det röda exemplet var dock riktigt uselt och utgjordes av ett experiment med sextimmarsdag med oförändrad lön. Det var CSN i Kiruna som visades upp utan att några slutresultat hade framkommit. Vad som främst borde ha bevisats var att man på sex timmar kan göra åtta timmars arbete på grund av att den korta tiden höjer produktiviteten. Det var inte möjligt utan experimentet skulle kosta skattebetalarna 110 miljoner kronor i full skala. Då borde man åtminstone ha gjort gällande att förlusten av två arbetstimmar till x procent kunde tjänas in genom färre sjukskrivningar och viss produktivitetsökning. Nu fanns det inget underlag för en bedömning av experimentet.

Den allvarligaste invändningen är dock att ett samhälle med sextimmarsdag blir ett fattigare samhälle. Hur skall pengarna då räcka till mer skattefinansierad ungdomsverksamhet och bowling? Vill folk dra in på levnadsstandarden och vad vill de i så fall avstå ifrån? Är det verkligen så att ett rött drömsamhälle är mindre arbete och lägre materiell och social välfärd? Det ligger i och för sig i linje med den nya lyckoforskningens slutsatser. Men dessa är vid en närmare granskning tvivelaktiga.

Det blåa drömsamhället finns kanske till viss del på Irland? Hela programteamet åkte dit och började med en intervju på Intel med 5 000 anställda. Inte mycket framkom om varför etableringen på Irland framstod som framgångsrik. Man klarade sig bra på företaget utan fackföreningar. Men ingenting sades om löneläget eller hur de anställda trivdes. Vi fick inte ens veta att Irlands totala skattetryck är 30,2 procent mot Sveriges 50,7 procent av BNP. Om detta var för abstrakt kunde man åtminstone upplyst om att Irland klarar sig med drygt hälften av Sveriges skatter och att man har klart högre levnadsstandard än Sverige. Att detta till viss del beror på den låga bolagsskatten som lockat till företagsetableringar från hela världen är naturligtvis intressant men inte direkt relevant i detta sammanhang.

Nu fick vi veta att kollektivtrafiken fungerade dåligt och att akutsjukvården verkade överbelastad. Men var detta en följd av de låga skatterna eller av den snabba expansionen av befolkningen i Dublin? Dessutom gavs en förvirrad beskrivning av abortlagstiftningen på Irland. Ett ekonomiskt fritt land kan naturligtvis ha en konservativ lagstiftning på andra områden. Det kan väl inte vara någon nyhet? Eller försökte man göra gällande att ekonomisk frihet är koorelerad till individuell ofrihet?

Det fanns ganska litet av principiella utblickar mot det röda respektive det blåa drömsamhället i detta sista program. Någon klarhet skapades inte i det av Emil Nikkhah nämnda förhållandet att båda sidor vill ha rättvisa, frihet och trygghet trots all sin oenighet. Hur detta är möjligt hade han inte lyckats lista ut. Men eftersom hela programserien valt ut personer som inte kunde förklara vad de stod för (och inte ens fick skarpa frågor om detta) är det inte så underligt att utbildningsradion misslyckades. Av detta skall vi dock inte dra slutsatsen att ideologierna är döda och den politiska filosofin undanträngd.

Föregående program om ekologismen, bloggen 7/3-06

Nej till mänskliga rättigheter?

Om vi teoretiskt kan konstruera absurda utfall eller om vi kan hävda att följden måste bli anarki, skall vi då överge tanken på mänskliga rättigheter? Är friheten så motbjudande att vi borde säga nej till rättigheten till frihet?

De mänskliga rättigheterna handlar historiskt sett om motståndet mot förtryck - och då särskilt förtrycket från statsmakten. Trots att man kunde tycka att staten är en väg till frihet är det historiskt så att staten varit det främsta hindret för frihet. Den makt som borde ha tillkommit för att skapa lugn och ordning har mycket ofta dessutom utnyttjats för att gynna de styrande och deras anhängare.

Efter de amerikanska och franska revolutionerna 1776 och 1789 försökte de nya makthavarna stävja statens närmast "inneboende" strävan att förkväva medborgarnas frihet genom deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Dessa går igen universellt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 där artikel 3 sammanfattar vad det är frågan om: "Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Den kompletteras med artikel 17 som stadgar att man har rätt till egendom och inte godtyckligt kan fråntas egendom. Dessutom finns det några artiklar på slutet som närmast har karaktären av materialistiska plikter, dock utan precisering av vem som skall uppoffra sig.

Mot tanken att det skulle finnas i det närmaste självklara rättigheter eller idén att stipulera ett antal rättigheter i en deklaration har olika typer av kritik riktats de senaste tvåhundra åren. En tidig kritik var utilitaristisk där Jeremy Bentham (1748-1832) angrep främst den franska deklarationen och hänvisningen till "naturliga rättigheter" som han karaktäriserade som uppstyltat nonsens.

En annan kritik av mer ideologisk natur riktades av Karl Marx (1818-1883) mot rättighetsidéns möjlighet för medborgarna att säga nej till kollektiva anspråk på deras resurser och engagemang. I modern tid finns det kritik som kan karaktäriseras som kulturrelativistisk och slutligen rentav en feministisk kritik.

Den vanligaste kritiken är dock att peka på problem med logisk inkonsistens - rättigheter kan kollidera med varandra. Jag skall beskriva tre varianter.

Rätten till frihet medför att det blir bråk när den ene vill tillgripa den andres egendom. Ett känt exempel (från 1979) är när den brittiske filosofen G A Cohen vill använda sig av Mr Morgans fina jakt och finner att Morgans äganderätt till båten utgör en inskränkning i hans fihet. Här definieras frihet som "att göra vad vi önskar utan andras inblandning". Cohen kommer dock fram till att implicit i definitionen finns en kvalificering av inblandningen till att gälla "oberättigad inblandning". Han är alltså den definition på spåren som de franska revolutionärerna formulerade på följande sätt i artikel 4 i deklarationen från 1789:

"Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan."

Vi får med detta synsätt en berättigad möjlighet för var och en att begränsa andras fihet när den skadar oss. Maximal frihet för alla blir bara optimal frihet för individen. Det fordras därför ett ytterligare regelsystem som reglerar när berättigade inskränkningar av folks fria handlingar skall få förekomma. Den som trodde att straffrätten och civilrätten kunde avskaffas när vi inför rättighetsförklaringar har alltså tagit miste. Det kan tyckas som en överflödig anmärkning men efter franska revolutionen var den konservativa kritiken mot "frihetsraseriet" just detta att man ju skulle få göra vad man ville även om det skadade andra.

Ett annat exempel på att rättigheter inte är någon bra idé är absurditetsargumentet. Det går ut på att en absolut rätt till frihet att disponera mina resurser innebär att jag har rätt att låta en nödställd person drunkna i havet trots att jag utan att sätta min båt eller mitt liv i fara skulle kunna dra upp den drunknande. Detta är så vitt jag förstår fel. Exemplet är därför inadekvat. Men det illustrerar ändå att det alltid finns en möjlighet att konstruera upp ovanliga fall för att få fram "orimliga" utfall av en rättighetsansats i syfte att diskreditera hela systemet. Att sådana fall inte utgör ett praktiskt problem bortser man ifrån.

Rättigheterna slukas av pragmatikerna

Vart har debatten om rättigheten till frihet tagit vägen? Är politiken alltings mått? Rättigheter blir då bara ett tekniskt hjälpmedel för att servicepolitiken skall fungera bra. Är det inte tvärtom så att friheten går före politiken. Eller har Marx' synsätt segrat?

Det pågår en "pragmatisering" av den svenska politiska debatten trots det uppsving för den politiska filosofin som vi sett de senaste decennierna. Det kan synas paradoxalt men orsaken kanske är så enkel att när vänstern accepterar status quo kommer högern att slå sig till ro och göra detsamma. Högern är långt mindre intresserad av idologiskt betingade förändringar än vänstern. Och när vänstern besegrats inom den politiska filosofin (marxismen) och realsocialismen brutit ihop har visionerna dött i brist på både intellektuell och politisk näring.

TV och utbildningsradion har satsat på en brett upplagd serie i sju avsnitt om politiska ideologier. Men redan i det första avsnittet om liberalismen fanns en pragmatisk 'perspektivmarkör' - frihet diskuterades som ett medel för att må bra och åstadkomma effektivitet. Någon rättighet att få vara fri fanns det inte.

Jag tycker att vi måste diskutera frågan vad rättigheter skall vara bra för. Är det så att rättigheter bara är ett tekniskt hjälpmedel för pragmatiska politiker att ratta ett "servicedemokratiskt" samhälle. Vi skall ha yttrandefrihet mm för att servicepolitiken skall fungera smidigt. En viss äganderätt är också lämplig för att folk skall jobba på och bidra till den ekonomiska tillväxten. Men det hindrar inte att politikerna kan ta nästan 2/3 av arbetsresultatet från en vanlig löntagare i form av olika skatter utan hans eller hennes medgivande. Det räcker med att litet vagt hävda att det sker för hennes eget bästa.

Är det så att politiken är det mest fundamentala samhällsfilosofiska fenomenet? Politiken skulle sedan komma fram till att demokratin är en lämplig organisationsform och denna fordrar vissa "politiska friheter" för att fungera bra. Individuell frihet och äganderätt skulle sedan vara pragmatiska medel för att produktionen av varor, tjänster och sociala förmåner skall kunna ske smidigt.

Eller är det så att rättigheten att vara fri är det mest fundamentala? De fria människorna skulle sedan komma fram till att de finner det vara nödvändigt att ha en politiskt styrning av kollektiva nyttigheter - i princip ett ställningstagande som bygger på allas samtycke. Denna styrning kan lämpligen ske genom en demokratisk organisation som bygger på de redan etablerade rättigheterna att yttra sig, mötas och organisera sig etc.

Nu ser det faktiskt ut som om Karl Marx har segrat i sin kritik av rättigheterna. Han skrev en uppsats i tidskriften "Tysk-Franska årsböcker" just när han blivit kommunist som gick ut på att den franska revolutionens rättighetsdeklarationer var en egoistisk företeelse och därför förkastlig. Detta skall jag närmare granska vid ett senare tilfälle.

Höga elpriser beror på oligopol

Elmarknaden har inte avreglerats utan övergått till en oligopoladministrerad reglering som bara skenbart ser ut att ha konkurrens. Sverige lider av en monolbetingad utbudsbegränsning som håller uppe priserna. Nationalekonomins monopolteori verkar ha fallit i glömska.

När elmarknaden avreglerades för tio år sedan var det meningen att producenterna skulle konkurrera med hjälp av effektivare elproduktion som skulle ske med kostnadssänkande metoder. En viss sådan effekt kunde spåras men den åts omedelbart upp av drastiska skattehöjningar på el. Detta bidrog till att hålla tillbaka efterfrågan tillfälligt och att inte heller någon utbyggnad stimulerades. Kapaciteten blev i knappaste laget för full elproduktion under kalla vinterdagar, speciellt under sådana år då vattenmagasinen var otillräckligt fyllda.

Då byggdes överföringskapaciteten ut till och från utlandet. Detta var ett genidrag från producenternas sida. Elpriset i utlandet (utan skatt) är i allmänhet mycket högre än i Sverige. På den oligopolmarknad som alltmer blivit påtaglig, med tre producenter som svarar för 90 procent, fick man en prisledare som låg högt och som objektivt kunde förmenas ha rätt att sätta priset.

Genom att priset på el i utlandet sätts av kostnaden för att producera el med kolkraft är det garanterat så att priset ligger högt över produktionskostnaden för den mesta av elproduktionen i Sverige, som sker med billig vatten- och kärnkraft. För att ytterligare säkra beroendet av den dyra kolkraften på marginalen lades två kärkraftsaggregat ner. Dessutom trissades kolkraften upp i pris genom införandet av utsläppsrättigheter för koldioxid som är motiverade med motverkandet av växthuseffekten. Detta ger ytterligare klirr i kassan för de svenska producenterna.

I själva verket karaktäriseras den svenska elmarknaden av en utbudsbegränsning som liknar en klassisk kartellbildning - dvs vi har visserligen flera företag som skenbart konkurrerar med varandra, men i verkligheten har de kommit överens om att hålla tillbaka produktionen så att priset blir högre (lagen om utbud och efterfrågan). I fallet med elproduktionen har staten förbjudit utbyggnad av både vattenkraft och kärnkraft och försvårat effektivisering av existerande kärnkraft samt orsakat tvångsnedläggning av viss produktion.

På "marknaden" som ändå är kvar uppträder tre stora aktörer som inte har någon anledning att föra en aggressiv prispolitik för att ta marknadsandelar. Det skulle enbart slå tillbaka på den som försökte, förutsatt att det fanns någon extra produktionskapacitet att erbjuda. Detta följer av klassisk oligopolteori, som visar att sådana marknader karaktäriseras av prisstelhet och/eller standardiserad kostnadskalkylering för underlag för prissättning samt behovet av en prisledare.

Vad som skulle behövas är naturligtvis en utbyggnad till viss överklapacitet och att prisledarens verksamhet destrueras. Om vi hade en stat som stod på medborgarnas sida skulle det klassiska receptet vara att starta ett statligt företag som höll lägre priser än de etablerade monopolistiska aktörerna. Detta företag skulle producera till självkostnadspris med ett påslag för normal vinst. Eftersom priset skulle vara attraktivt skulle det kunna ta marknadsandelar om inte de andra företagen följde efter. Jämför statens agerande i bolånepolitiken.

För att snabbt få ner priset skulle ett sådant företag också tillhandahålla reservkraft under självkostnadspris vid kalla vinterdagar, vilket kunde täckas genom anpassning av det "normala" vinstpåslaget övriga delar av året. Dessutom skulle det inte sälja kraft till utlandet trots att man där betalade bättre. Detta är enbart en funktion av att man har valt att bygga överföringskablar i stället för att tillhandahålla reservkraft. Den förlust i exportintäkter som detta skulle medföra är överkomlig eftersom Sverige redan nu har ett bytesbalansöverskott på ca 6 procent av BNP, som dessutom lånas tillbaka till utlandet.

Varför får vi då inte ett sådant företag? Vi har ju redan ett statligt företag, som bildades just för att elmarknaden inte är någon riktig marknad, och dess namn är Vattenfall. Skälen är många och dunkla. Vattenfalls nuvarande agerande bidrar till ett högt elpris - det tillfredsställer uppenbarligen politiker som inte står på medborgarnas sida (främst miljöpartister). Men även regeringen gillar höga elpriser - då blir momsintäkterna höga och Vattenfall levererar ju dessutom in 25 procent av sin vinst till finansminister Nuder. Alltid blir det litet mer pengar att leka med. Vad Vattenfall skall ha övriga 19 miljarder till i ej inlevererad vinst kan man dock fråga sig. Sannolikt har Sverige också i ovist nit bundit upp sig mot EU om handel med el.

Det verkar nu som om de som sköter energipolitiken i Sverige inte känner till nationalekonomins elementära pristeori om monopol och oligopol. Eller inbillar de sig att elproducenterna skall vara ädla nog att upplysa dem om eventuella misstag i tillämpningen av teorin om fri konkurrens? Kanske dagens höga elpriser sist och slutligen är vårt straff för den missaktning som kommit nationalekonomerna till del under 90-talskrisen. Denna har rimligen medfört att nationalekonomerna inte ännu en gång har stuckit ut hakan med varningar om misstag i avregleringspolitiken.

En analogi med avreglering av dricksvattnet

Kapitalets bästa vän i TV:s Uppdrag G

Är felet i företagarnas avlöningssystem att en rörlig lönedel inte ökar VD:arnas ansträngningar i praktiken? Ligger det i aktieägarnas intresse att enbart ha en fast VD-lön? Eller är det kapitalägarna som är svaga förhandlare och behöver hjälp från TV:s Elisif Elvinsdotter?

"Näringslivet sjunger bonusarnas lov. Med en bonus som morot blir det bättre resultat och fler vinnare. Den övertygelsen genomsyrar styrelserummen i börsbolagen. Men är det verkligen så?" (Från Uppdrag Gransknings hemsida 7/3-06)

I Uppdrag Granskning i TV1 7/3-06 togs näringslivets avlöningssystem för de verkställande direktörerna upp till kritisk granskning. Det gällde bonus, optioner och pensioner men inte egentligen själva lönen. I denna intressenas kamp mellan kapital och arbete har kapitalet fått kraftfull hjälp av TV:s Uppdrag Granskning med Elisif Elvinsdotter i spetsen. Ett ytterligare program om bonussystemen kommer nästa vecka.

Den ekonomiska bakgrunden, som inte speglades i programmet, är fördelningen av ett företags resultat mellan aktieägarna och ledningen. Vi vet nu idag att lönebildningen för övriga grupper är dominerad av krafer som graden av arbetskraftsbrist, internationell konkurrens och Riksbankens räntepolitik. Vi vet också att det finns en förvånande konstans i relationen mellan 'kapitalandelen' och 'löneandelen'. Men den mindre del som av löneandelen som i förekommande fall går till en anställd ledning kan sannolikt variera mera trots att även här finns externa krafter som påverkar avlöningsutfallet. Det är på denna punkt Uppdrag G kommer till aktieägarnas hjälp.

Om vi inte hade haft ett system med aktiebolag hade problemet inte uppkommit. Ägaren och företagsledaren hade då tagit hand om hela resultatet i form av aktieutdelning och värdestegring. I vissa fall hade det varit fråga om miljardbelopp. När aktieägandet är spritt till minst 3 miljoner personer (egentligen alla löntagare och pensionerade löntagare genom pensionssystemen) finns risken att dessa personer blir blåsta på en del pengar som mer förhandlingsskickliga representanter för de hyrda företagsledningarna då kan tillskansa sig.

Eftersom aktieägarna och deras representanter hos 'Aktiespararna' eller hos försäkringsbolagens och AP-fondernas aktieanalytiker förefaller vara något inskränkta (om man får tro programmet) och inte kan förstå avlöningskonstruktionerna måste Uppdrag G rycka ut för att ställa till räfst och rättarting. Men om pressen inte också riktas mot dessa indolenta representanter för kapitalägarna är det sannolikt att någon förändring inte kommer att inträffa.

Det som tydligen inte har förståtts hos aktiägarnas företrädare är att en relativt låg lön men med någon form av rörlig del ovanpå kanske blir dyrare i det långa loppet för aktieägarna. Snålheten bedrar visheten - eller kanske det är så att man inte vill väcka indignation i media med att sätta en hög lön från början? Rent marknadsmässigt måste det dock vara så att företagsledare som av någon anledning gärna vill ha en rörlig del (det var vanligt enligt programmet) måste vara beredda att avstå från en del fast lön för att få den rörliga. Det borde därför gå att snuva företagsledarna på en del av ersättningen genom att göra en "oemotståndlig" rörlig lönekonstruktion istället.

Sist och slutligen är det sannolikt så att de hyrda företagsledarna jämför sig med "ägarledarna", som ju oavsett hur duktiga de är alltid får del i resultatet trots att det i vissa fall beror på dollarkursen, räntan eller världspolitiken. Även "hyrledarna" vill ha del av det resultat som de menar sig ofta starkt ha bidragit till. "Varför skall aktieägarna ha all förtjänst av mina skickliga insatser?", kan de fråga sig. Om man då kan inbilla aktieägarna att en rörlig del ger bättre resultat även till dem så kan ersättningen kanske bli större.

Därför är det viktigt att Uppdrag Granskning riktar kritiken mot rätt mottagare. Och det är aktieägarnas representanter som i många år inte verkar ha gjort sitt jobb ordentligt.

Den gröna ekologiska staten i TV2

Kan ekologister äta honung från de "förslavade bina"? Hur stora städer får det finnas? Skall vi avskaffa räntan? Hur bakåtsträvande är miljörörelsen? Det finns många frågor för den trötte Nikkhah att ställa i ett program om ekologismens drömsamhälle.

I serien om politiska ideologier tog Utbildningsradions sjätte program i TV2 igår (6/3-06) upp ekologismen. Trots att denna "ideologi" sannolikt är minst känd för allmänheten kändes programmet som oengagerat och ytligt. Redaktionen har kanske börjat lida av utmattningssymptom? Programledaren Emil Nikkhah besökte Grön ungdoms högkvarter för att få svar på de vanliga inledande frågorna om vad ekologism är för något. Svaren han fick om "solidaritet med djur och natur, med människor i andra delar av världen, med de ekologiska systemen som hänger ihop med allt och med kommande generationer" blev man inte mycket klokare av. Men man betonade att människan inte var det viktigaste och att man borde äta ekologiskt framställd mat.

Hos centerns ungdomsförbund var man inte ekologister utan "gröna socialliberaler". Centern har alltså fjärmat sig från den ursprungliga 'allmogekonservatismen' och många kallar sig rätt och slätt liberaler. Nu fick vi inte veta så mycket mera om bakgrunden i form av allmogekonservatismens civilisationskritik där det som de flesta andra betraktar som framsteg förnekas: materiell tillväxt, fabriker, urbanisering och geografisk rörlighet. Allmogekonservatismen står istället för bondehushållning, protektionism, små enheter, antikapitalism, skråväsende och regional autarki (~självförsörjning).

Man brukar tala om allmogekonservatismens fyra harmonier. De är följande: 1) Familjeharmonin i förening med släktskapet i hembygden 2) den geografiska harmonin i form av grannskapet, byalaget, kvarteret 3) den kulturella harmonin i form av dialekten, den historiska bakgrunden i hembygden och högtiderna 4) den ekonomiska harmonin i form av små produktionsenheter tillhörande respektive skrå vilka underordas staten.

En del av den moderna ekologismen blir då att återinföra det samhälle som allmogekonservatismen försvarade men som industrialismen utplånade. Här har vi grundstrukturen i ekologismens drömsamhälle. Men om detta fick vi bara glimtar i programmet. Den praktiserande ekologisten Vide Vanger var väl den som tydligast uttryckte hur ekologismens drömsamhälle skulle se ut: inga stora städer, småskalig industri, hållbar utveckling och att människorna skulle vara mer beroende av varandra.

Det intressanta hade nu varit att få veta hur detta skulle åstadkommas (det fick programledaren inte reda på, nämde han avslutningsvis - men frågade han?). Finns det ett etatistiskt program för att inrätta ett nytt samhälle eller är det bara en fråga om att äta mer ekologiskt märkt mat (nyligen visade f ö en undersökning att denna inte skiljer sig från konventionell mat)? På denna punkt upplevdes miljörörelsen på sin tid som ytterst kontroversiell. Att inte ha stora städer för ju tankarna till utopiska socialister, Pol Pot eller varför inte Gottfried Feder som tyckte att alla städer skulle ha 20 000 invånare. Han gjorde sig dock mest känd som fiende till "ränteslaveriet" i 1920-talets Tyskland där han sedermera fick en upphöjd position i nazistpartiet, innan han till slut råkade i onåd.

Nu fick vi inte något besked om hur Vide Vanger ställde sig till avskaffandet av räntan, som miljöpartiet tog beslut om på en kongress för några år sedan (det upphävdes ganska snart när man insåg de fruktansvärda konsekvenserna). Inte heller fick vi något besked från den verkliga experten Eva Friman, som presenterades som ekologisk ekonom. Hon pratade mest om behovet av ökad u-hjälp och inte om vad som var specifikt för ekologismen. Och inte heller fick vi några besked från den inkallade professorn i miljöhistoria, Sverker Sörlin, som gav en kort och allmänt hållen beskrivning av innehållet i de fyra punkterna ovan. Ingenting lät förgripligt utom att ekologismen främst ser bakåt - aha, en bakåtsträvande ideologi tänkte tittaren men fick inte reda på mera.

Programmet snuddade vid djuretiken i form av att centerungdomarna från ett brinnande hus först skulle rädda en människa och därefter en hund. Vide Vanger fick smita från frågan genom att säga att hon först skulle rädda båda. Ingen fick den medialt intressanta frågan om inställningen till biodling. En riktig djurrättsaktivist kan inte äta honung eftersom den kommer från "de förslavade bina".

Miljöstörande verksamhet berördes som hastigast. Greenpeace med Martina Kreuger fick utse Vattenfall till Sveriges värsta "miljöbov" på grund av satsningen på kolkraft och kärnkraft och inte så mycket på förnyelsebara energikällor. Den kritiske tittaren insåg att kärnkraften inte kan klassas som miljöförstörande och att 9 miljarder till vindkraft etc inte gör någon till "miljöbov". Det är alltså den tyska brunkolen som avsågs. Här hävdar Vattenfall att man är håller på att utveckla en ny teknik som avskiljer koldioxiden till en överkomlig kostnad. Men Vattenfalls forskningschef Kurt Bergman fick inte säga ett knyst om detta. Har Vattenfall övergett sin nya teknik? [Se fotnot]

Avslutningsvis skulle växthuseffekten debatteras mellan Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen och Per Ericson, ledarskribent på SvD. Det var ett alldeles för stort ämne, som definitivt inte ens hör till den ideologiska debatten om drömsamhället. Axelsson hävdade att temperaturen stiger dramatiskt och välkomnade höjda oljepriser. Ericson kunde tänka sig att temperaturen stiger 0,5 grader och att det inte behövs så höga bensinpriser.

Förra programmet om kommunismen 27/2-06. Nästa om rött mot blått 14/3-06
_________
[Fotnot: Kurt Bergman på Vattenfall meddelar 8/3 att det spelades in en intervju på 15 minuter där han beskriver hur koldioxiden skall kunna avskiljas med ny teknik, men att detta inte var med i utsändningen.]

Lycka är inte ett tillstånd

Att ha högre status än många andra borde inte vara detsamma som "lycka". Att ofta uppnå vissa framgångar ger varje gång en kort känsla av "lycka". Men det är inte något som kan utsträckas till ett permanent tillstånd.

Lyckoforskningen använder ett mått på något som ingen vet egentligen vad det är - vad mäter man när man gör enkätundersökningar och frågar om folk är "lyckliga"? Inbillar sig lyckoforskarna att de kan fånga in den entitet som utlitaristerna kallar 'lycka'? Det hela verkar ganska amatörpsykologiskt. På "The Dilbert Blog" som drivs av Scott Adams skriver han 5/3 att han frågade två åttaåriga flickor om hur de skulle välja mellan att vara rika men bara litet lyckliga och fattiga men extremt lyckliga. De svarade båda att de ville vara rika och inte mycket lyckliga. (Tack för tipset!)

Detta är förvisso amatörpsykologi och det utbröt en omfattande debatt på Scott Adams' blogg. En förklaring till flickornas svar var att om de blev rika skulle de kunna bli lyckliga om de använde rikedomen väl. Jag skulle vilja tillägga att flickorna också visade en sund skepsis till farbror Adams' auktoritet där han påstod att de kunde vara fattiga och lyckliga samtidigt. De kanske inte trodde att den "lycka" som frågaren ställde i utsikt var detsamma som deras egen uppfattning om lycka, särskilt när den skulle förenas med fattigdom. Bättre då att ta "lyckan" i egna händer och välja rikedomen som ett medel att fritt förfoga över för att vinna "lyckan".

Det kan ha sina risker. Forskningen visar att lotterivinnare sällan blir särskilt harmoniska och uppnår ett välordnat liv efter en storvinst. Paternalistiska lotteriföretag delar därför i vissa fall ut vinsten som en månadsutbetalning under 10-20 år. Om man skulle vara ännu mer paternalistisk är min hypotes att vinnarna skulle bli ännu "lyckligare" om vinsterna utbetalades efter ytterligare en hasardomgång varje månad, som skulle innebära att man aldrig kunde vara säker på hur stor vinsten skulle vara just denna månad. Det skulle bli en mer eller mindre glad överraskning.

Detta för in på vad det är som åstadkommer "lycka" i vardagslivet: För den studerande att klara examen, för den arbetslöse att få ett jobb, för den ambitiöse att få ett nytt jobb, för den karriärsugne att få en befordran, för den statusfixerade att få en titel, för den idrottande att vinna en tävling, för den frustrerade att vinna på lotteri osv. Jag kan inte se att lycka är att ha examen, jobb, bättre jobb, chefsjobb, vara en tävlingsvinnare eller vara en lotterivinnare. Det enda som genererar ständig "lycka" är den fina titeln som enbart har ett värde i relation till andra som saknar denna. Att vara frimurare av 32:a graden är bara användbart gentemot den lilla krets som överhuvud känner till dessa grader.

Vi kan ta idrottaren som åskådningsexempel. En lycklig idrottsman är inte en föredetting som kan se tillbaka på sin karriär med x antal vunna tävlingar. Det är en aktiv utövare som vinner en optimal andel av alla tävlingar. Men "lyckan" uppträder bara en kort tid efter en vunnen seger. Denna känsla kan inte ens i teorin utsträckas till ett mer eller mindre permanent tillstånd. Om man frågar någon om han/hon är lycklig i största allmänhet måste svaret avse någonting annat än en framgångsprocess. Sannolikt blir då status ett viktigt element i det man egentligen mäter (mätningen har låg 'validitet' om den avser "lycka").

Att status har stor betydelse framgår av de undersökningar av ytterst hypotetisk natur som gjorts av typen: vill du hellre leva i ett samhälle där du tjänar dubbelt så mycket som idag men där de flesta andra tjänar dubbelt så mycket som du, eller vill du leva i ett samhälle där du tjänar hälften så mycket som nu men där de flesta andra bara tjänar hälften så mycket som du? Svaren koncentrerar sig till det andra alternativet. Hela detta frågeperspektiv antyder att staten skulle kunna manipulera hur som helst med inkomstfördelningen. Men så är det inte i verkligheten. Frågorna är därför fel ställda.

Varför inte ställa följande fråga? Vill du hellre leva i ett samhälle där du som idrottare får ställa upp i många tävlingar utan andra hinder än att du inte är dopad, eller vill du leva i ett samhälle där de som har sämre förutsättningar ges rätt att dopa sig - ju sämre desto mera doping?

Eller varför inte följande fråga: Vill du leva i ett samhälle där de som har höga betyg och mycket arbetlivserfarenhet skall hindras från att söka jobb som också mindre förtjänstfulla söker?

Vi kan generalisera detta till följande: Vill du hellre leva i ett samhälle där det skall finnas många staliga hinder för dem som lätt kan nå framgång och lycka, eller vill du leva i ett samhälle som inte har sådant tvång utan där var och en är fri att sträva efter sin egen lycka?