Ska det bli inflation?

Rogoff som förutsåg dagens kris tror att återhämtningen går långsamt och att det blir inflation. Hur hänger den analysen ihop? Det framgår inte av referaten. Skall vi tro att han är inkompetent? (äv räntan och fastighetsskatten)

Hur tänker internationella ekonomer om återhämtningen inom världsekonomin? För en månad sedan framträdde Morgan Stanleys ekonom Joachim Fels med förutsägelsen att det skulle bli stagflation framöver (inflationen preciserades till 4-5 procent). Nu är det förre IMF-ekonomen Kenneth Rogoff, professor från Harvard, som kommer med en liknande analys när han framträdde vid Svenskt Näringslivs seminarium i Almedalen. Hans framträdande har kommenterats positvt av Peter Wolodarski på DN och av DI:s ledarsida.

Enligt det ganska långa referatet Annika Creutzer i SvD (ej onl, sämre ref di.se) framgår dock att det är något oklart vad Rogoff kan ha menat. Han menar å ena sidan att det kommer att gå långsamt med återhämtningen genom att USA kommer att ha konsumenter som behöver minska sin skuldsättning och den offentliga sektorns stora skuldsättning kräver också höjda skatter. Det leder till att USA inte kan bli draglok i den internationella återhämtningen.

Å andra sidan varnar Rogoff för inflation i USA (m fl länder) genom att staten pumpat in alltför(?) stora summor i banksystemen. Däremot skulle risken för inflation pga sedeltryckning inte alls vara lika stor, enligt SvD:s referat. Rogoff tycks ha sagt något oklart om att regeringarna lockas att låta inflationen öka för att dölja de samtidiga skattehöjningarna.

Kenneth Rogoff är känd för att ha förutsett finanskrisen i Almedalen för ett år sedan. Han tycker också att det var bra att Lehman Brothers försattes i konkurs. Men han behöver inte vara någon förtjänstfull ekonom för det. Att han tänker oklart framgår av de olika referaten. Hur kan vi både riskera att få en långsam återhämtning och inflation? Han verkar inte veta mer än några besökande amerikaner som jag pratade med häromdagen. En var demokratisk lokalpolitiker och var ändå oroad av Obamas budgetunderskott eftersom det skulle leda till inflation (hyperinflation av tysk 20-talsmodell faktiskt).

Långsiktigt finns ett behov av skattehöjningar eller nedskärningar eller inhiberade sjukvårdsreformer i USA. Men det har ganska litet med återhämtningen från krisen att göra. Den bekämpas med tillfälliga utgiftsökningar och skattereduktioner. Dessa upphör automatiskt framöver. Det finns inte något behov av skattehöjningar för annat än att betala de något större ränteutgifterna för den större statsskulden. Och inflationen? Varifrån skall den komma?

Standardsvaret på den senare frågan är att den ökade penningmängden måste leda till inflation. Jag tror dock att detta borde analyseras mot bakgrund av att vi haft en kreditkontraktion under finanskrisen. Oerhört stora bokförda penningbelopp har "ätits upp" (sk credit crunch). Dessa måste ersättas och leder därför inte till någon inflation i sig. Störningen sker i eventuella nettoräntebetalningar på dessa belopp. Men det mesta kan kanske hanteras inom centralbankerna.

Räntan

På torsdag kommer Riksbankens räntebesked. Någon räntesänkning blir det knappast. Inte heller några okonventionella åtgärder i form av uppköp av statspapper. Här finns det en EU-regel som säger att detta bara får ske motsvarande 0,1 procent av BNP per tremånadersperiod (motsv 3 mdr kr i Sv). Marknaden tror inte på Riksbankens försäkran att inte höja räntan före 2011 utan förutser höjningar ett år tidigare. Därför borde Riksbanken göra något okonventionellt. En möjlighet är att låna ut obegränsade belopp till bankerna på ett år till dagens styrränta på 0,5 procent fast. Det är ett förslag från börschefen Erik Thedéen i dagens DI. ECB har nyligen gjort ett liknande erbjudande.

Fastighetsskatten

De rödgröna kom med en uppgörelse om fastighetsskatten i Almedalen igår (DN). Detta får nog småhusägarna förbereda sig på. Vid taxeringsvärden över 4,5 mkr blir det en extra fastighetsskatt på 1 procent för dessa (intäkt 300 mkr). Det gäller 30 000 hus. Hyres- och bostadsrätter får en sänkning från 0,4 till 0,22 procent (bortfall 500 mkr). Uppskovsräntan avskaffas upp till vinster på 200 000 kr (bortfall 400 mkr). Alla omfattas av begränsningen av fastighetsskatten till 4 procent av hushållsinkomsten (bortfall 100 mkr). Reavinstskatten höjs från 22 till 23 procent (intäkt 600 mkr).

Det blir ännu fler krångliga regler att hålla reda på. En miss från Alliansen var att hålla fast vid taxeringsprocessen för att kunna garantera att ingen skulle få höjd skatt när det begav sig. Man skulle ha avskaffat taxeringsvärdena åtminstone för alla som betalar full "avgift". Varför flerbostadshus skall betala fastighetsskatt är fortfarande oklart. Det är därför rätt väg att avskaffa en del av resterna från den gamla hyreshusavgiften.

Läs även andra bloggares åsikter om inflation, återhämtning, uppgång, finanskris, ränta, Riksbanken, USA, finanskrisen, nationalekonomi, skatt, fastighetsskatt, politik, ekonomi på intressant.se

Den bokläsande arbetaren finns inte längre

Bokläsning av tyngre sort är ett tecken på teoretisk förmåga. Om personer med denna förmåga får studera blir det inte kvar just några bokläsande arbetare. Meritsamhället drar ut begåvningarna ur socialgrupp 3 med vanskliga konsekvenser för arbetarklassen.

Kjell-Olof Feldt skrev i det senaste numret av Axess 5/09 om sin uppväxt i arbetarklassen och hur han brukade försöka läsa alla böcker han kom över. Hans artikel var en av fem som handlade om temat ”det nya klassamhället”. Det är dock oklart hur man skall se hans artikel i relation till detta tema. Är det ett tecken på ett nytt slags klassamhälle att nästan inga arbetare idag läser riktiga böcker?

Vi kan först betrakta denna fråga utifrån motsatt perspektiv. Antag att arbetarna fortfarande läser klassisk litteratur i samma utsträckning som t ex den övre medelklassen. Vad skulle det i så fall tyda på? Vanligtvis är intresse för tyngre litteratur ett tecken på abstrakta färdigheter, intresse för teoretiska frågor och en förmåga att lösa komplexa problem. När Feldt växte upp fanns det en hel del arbetare som hade dessa egenskaper. Vi hade ett klassamhälle där inte personer med dessa egenskaper fick studera eftersom detta kostade pengar. De fick bli arbetare trots att de skulle ha klarat en högre utbildning.

Om arbetarna fortfarande skulle läsa riktiga böcker måste det vara ett tecken på att det finns arbetare som skulle passa för mer kvalificerade studier men som inte har studerat. En orsak till detta skulle kunna vara att de ser värdet av studier som litet. Dagens sammanpressade lönestruktur och progressiva skatter gör helt enkelt ”utbildningspremien” för liten för att det skall löna sig att bli något annat än arbetare.

En annan orsak skulle kunna vara att personer med begåvning drar sig för att vidareutbilda sig eftersom det utvecklats mer osynliga klassbarriärer som t ex en föraktfull syn på teoretisk skolning eller tvärtom, en nedlåtande syn på studenter från socialgrupp 3. Eller kanske studiemedelssystemet blivit så påvert att det återigen fordras rika föräldrar för att man skall kunna studera?

Men i verkligheten finns det inte särskilt många bokläsande arbetare längre. Klassamhället har övergått till att bli ett meritsamhälle. De som meriterar sig för högre studier blir inte arbetare utan får olika kontorsyrken och liknande. Begåvningarna i socialgrupp 3 går via utbildningssystemet till socialgrupp 2. Det medför rimligtvis efterhand avgörande konsekvenser för arbetarklassen. Men dessa kan inte diskuteras öppet – åtminstone inte i Axess.

För det första kommer det inte att finnas lika många kvalificerade företrädare för arbetarklassen i socialgrupp 3 längre, som kan bli fackliga ombudsmän, politiker eller fackförbundsordförande. Risken finns att de som ändå utses kommer att fatta mindre kompetenta beslut.

För det andra finns det en viss korrelation mellan föräldrarnas teoretiska förmåga och deras barns förmåga. Det betyder att andelen barn ur socialgrupp 3 som går till högre studier successivt minskar. Risk finns för att detta leder till en stigmatiserande attityd mot grupp 3 inom andra grupper i samhället. Följden kan bli att den sjunkande andelen måste förklaras och motarbetas på andra sätt som inte ger samma möjligheter till stigmatisering. De åtgärder som blir följden av att politikerna sticker huvudet i sanden riskerar dock att bli inadekvata och rentav skadliga.

En av de åtgärder som länge diskuterats är en rent mekanisk utjämning av medborgarnas inkomster. Om alla människor har samma förutsättningar borde slutresultatet bli ungefär detsamma i ekonomiskt (och socialt?) avseende. Eftersom detta inte är fallet måste staten enligt detta synsätt gå in med tvångsomfördelande åtgärder så att "klassamhället" elimineras.

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, jämlikhet, klasser, socialism, utjämning, arbetare, bokläsning, kultur, staten, fördelningspolitik, tvång, stigmatisering, socialgrupp 3, filosofi, politik på intressant.se

Skattepolitiken kan göras tung

Skattepolitik berör i sin tekniska del tunga frågor. När det en bit in på sommaren presenterades ett mastigt förslag från näringslivet kommer skattedebatten knappast att få en nytändning. Något mera behövs.

Organisationen Svenskt Näringsliv kom i går (DN) med ett skatteförslag i en rapport på 50 sidor (pdf). Det bygger på sänkt ägarbeskattning, utökat jobbskatteavdrag, mer utplattade skatter, mer försäkringsmässighet i systemet med arbetsgivaravgifter samt enkelhet och transparens. Skattebortfallet uppges bli 55 mdr kr (1,7 procent av BNP). Det finns bara en ganska abstrakt sammanfattning.

Sverige har ett skattetryck på 48,2 procent av BNP (2007). Det gav en andraplats i OECD:s lista efter Danmark på 48,9 procent. Man kunde tycka att det då skulle behövas en mer radikal skattedebatt än ett förslag som före finansieringen (med andra skatter?) som bara omfattar 1,7 procentenheter av skattekvoten.

Genom att SN inte kommit med något finansieringsförslag blir skatteprogrammet endast ett allmänt inlägg i den skattepolitiska debatten. Och denna debatt blir väldigt tung när det endast i allmänna termer talas om ett behov av skattesänkningar. Näringslivets företrädare har här två sätt att vinna inflytande för sin skattepolitiska syn: 1) genom auktoritet, 2) genom argumentation som andra kan finna övertygande.

Jag tror inte att den auktoritativa prägeln i rapporten och skattekommissionens kringresande verksamhet är tillräcklig för att vare sig de bestämmande politikerna eller oppositionen skulle ta intryck. Det är alltså genom argumentation som SN kan vinna anhängare hos alla intresserade av skattepolitik.

En argumentation kan ske på två plan: hur skall skatterna bli mer rättvisa och hur skall skatterna ge mer gynnsamma effekter för alla? Det gäller då att visa varför t ex lägre kapitalskatter eventuellt är mer rättvisa jämfört med skatten på löneinkomster; dessutom borde man visa hur detta skulle öka tillväxten och ge större fördelar för alla än om skatterna behölls i nuvarande omfattning. Och varför behövs ytterligare jobbskatteavdrag? Är inte effektivare kontroll av bidrag för att inte arbeta bättre? Det är i varje fall mer rättvist.

Nu framstår näringslivets skattepolitiska ansats som väldigt tung och krävande för dem som ser som sin uppgift att följa upp alla vettiga förslag. Det skulle åtminstone behövas en argumenterande sammanfattning. Men ytterst skulle en ansats som engagerar större grupper behövas. Annars tas debatten över av andra frågor som framstår som mer angelägna för de bredare grupperna i samhällsdebatten. Att ett mastigt förslag presenteras när vädret är vackert och många börjat semestern gör inte heller det lättare att föra ut tunga frågor i debatten.

Andra bloggar om: skattepolitik, skatter, skatt, Svenskt Näringsliv, jobbskatteavdrag, kapitalskatt, arbetsgivaravgifter, rättvisa, ekonomi, politik på intressant.se

Det "nya klassamhället" i Axess

Temat för Axess är klassamhället. Men någon definition ges inte. Är det fråga om ett samhälle där det finns socioekonomiska skillnader? Är ett meritsamhälle ett exempel på det nya klassamhället? Måste det ske en total utjämning av alla skillnader innan klassamhället är borta?

I tidskriften Axess har man som tema i nummer 5/09 "Det nya klassamhället". Detta tema utvecklas i fem artiklar och illustreras av en parafras på den gamla amerikanska socialistiska bilden "Pyramid of Capitalist System" med en penningpåse med $ $ $ överst. Men är ett penningsystem med en porscheåkande elit, en grupp med vovve, Volvo och villa samt en grupp tatuerade, höghusboende städare och TV-tittare verkligen ett tecken på ett klassamhälle? Av texten på framsidan skall vi få veta "vad vi egentligen menar med klass och klassidentitet". Men får vi det?

Hur skulle man illustrera ett samhälle som inte är ett klassamhälle? Fundera på det ett ögonblick. Vi kan ställa oss några frågor för att ringa in problemområdet. Är dagens USA inte ett klassamhälle medan Sverige är det? Eller är alla nu kända samhällen också klassamhällen? Vad betyder då förleden "klass"? Var kanske sovjetsamhället på sin tid inte ett klassamhälle? Eller är alla tänkbara samhällen som bygger på ekonomiska skillnader mellan individerna också klassamhällen?

Det gamla klassamhället bestod förvisso av ett hierarkiskt system med betydande ekonomiska skillnader. Där föddes man in i sin respektive klass. Det fanns nästan ingen möjlighet för dugliga och meriterade personer att göra en klassresa. Ståndscirkulation förekom egentligen inte. Det väckte naturligtvis en alltmer svårhejdad harm över att alla inte hade samma chanser. Bara de med tillräckligt fin börd kunde få välbetalda befattningar och makt att bestämma i samhället. En viss uppluckring skedde genom att barn från familjer utan börd men med pengar också kunde komma sig upp.

Men det gamla klassamhället avskaffades genom att alla med begåvning kunde meritera sig till samhällets högsta och/eller bäst betalda jobb. Staten tillhandahöll gratis utbildning och gav lån och bidrag under studietiden så att föräldrarnas ekonomi inte skulle utgöra ett hinder för att meritera sig. Men att alla får chansen betyder inte att utfallet blir likadant för alla. Ett meritsamhälle innehåller också betydande ekonomiska skillnader.

Är det nu etablerade nya meritsamhället samma sak som "det nya klassamhället"? De fem artiklarna i Axess ger inget svar på den frågan. Stefan Svallfors skriver en intressant artikel om olika dimensioner i den politiska kampen. Den gamla motsättningen i fördelningsfrågor övergår alltmer till frågor om moral, kultur och livsstilar. Men är det en övergång från en klassmotsättning till en annan? Varför dra in klassbegreppet i denna i och för sig intressanta utveckling?

Författaren Lena Andersson menar att människans uppfattning om sig själv är viktigare för klassuppfattningen än yrke, bostad och inkomst. Den som har en jacka för femtusen kronor är inte en bättre människa än han som har en för hundratjugonio. Så vari består klassamhället? Att den duktige från den fattiga familjen som fått god utbildning och ett fint och välbetalt jobb i "själ och hjärta" betraktar sig som underlägsen? "Klass sitter i själen" som Anderssons artikel är rubricerad. Men är det något nytt eller ens särskilt utbrett? Och vad gör vi genom staten för att avskaffa ett sådant själsligt "klassamhälle"?

Kjell-Olof Feldt skriver om den bokläsande arbetaren. Det har inte mycket med klassamhället att göra. Men om man med "klasstruktur" menar att arbetare alltid utgör en klass oavsett om man fötts in i den eller inte går det att konstatera att det finns en skillnad i bokläsandet. Om vi istället frågar oss om bokläsandet har något med förekomsten av en "begåvningsreserv" att göra är väl detta att det inte finns så många bokläsande arbetare längre ett tecken på framgång för urvalsprocessen till utbildningssystemet?

Professor em Åke Daun skriver om att dela in människorna i grupper med olika status är ett naturligt tillstånd. Men det naturliga är inte alltid moraliskt önskvärt, påpekar han i ett avsnitt om "det naturalistiska misstaget". Huruvida detta gäller den faktiska skiktningen i grupper med olika genomsnittsförhållanden eller enbart klassificeringen får vi ingen klarhet i även om Daun något behadla termerna socialgrupper och socioekonomiska grupper.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg skriver en rörig artikel på temat "Marx ville aldrig ha klasskamp". Men den handlar mest om en bisarr film av den tyske regissören Alexander Kluge som uppges vara en filmatisering av Kapitalet. Ansatsen är trivial. Alla initierade vet ju att Marx inte skrev några socialistiska program och därför inte tog ställning till huruvida klasskamp var något önskvärt. Han konstaterade enbart att klasskampen var oförsonlig och skulle i slutändan förinta det kapitalistiska systemet genom en våldsam omvälvning. Det var en prognos - ingen programförklaring. Vad det har med dagens meritsamhälle att gör är svårare att förstå.

Axess har denna gång inte gjort särskilt bra ifrån sig. Det är tråkigt eftersom temat om vänsterns sakliga haveri i april 2008 var ett initiativ som verkade lovande. Men ojämn kvalitet är något som vi får leva med.

Andra bloggar om: klassamhälle, meritsamhälle, utjämning, kapitalism, jämlikhet, socialism, Marx, utbildning, kultur, filosofi, politik på intressant.se

Myter om underskottet lanserades i partiledardebatten

Det verkar som om Socialdemokraterna försöker lansera bilden att budgetunderskottet beror på regeringens skattesänkningar. Mot detta invändes att de bara är 15 av 200 miljarder kronor. De automatiska stabilisatorerna står för resten av underskottet.

Det blev en ganska tråkig partiledardebatt i Riksdagen under förmiddagen. Värt att notera är den bild av budgetunderskottet som Mona Sahlin (S) försökte lansera och som upprepades efter debatten av Thomas Östros i debatten om finansutskottets betänkande. Denna bild gick ut på att budgetunderskottet uppstått genom att regeringen sänkt skatterna. Det är samma mytbildning som tidvis var framgångsrik efter den stora skattereformen 1991. Då gavs också sken av att det stora underskottet i början av 90-talet orsakades av skattesänkningarna. Men då preciserades detta åtminstone med att skattereformen var "underfinansierad".

Idag förekommer inga preciseringar. Kanske man inte kan begära detta av en ekonomiskt lättviktig person som Sahlin. Men inte heller Östros gjorde någon konkretisering. Det gjorde däremot statsminister Fredrik Reinfeldt i ett replikskifte med Sahlin. Han utgick från överskottet förra året på 2,5 procent av BNP. Detta förutses i år förbytas till ett underskott motsvarande 4 procent. Reinfeldt omvandlade sedan denna försämring till kronor. Han nämnde siffran 200 miljarder kronor (kanske något i överkant). Skattesänkningen har varit 15 miljarder (avser tredje steget av jobbskatteavdraget). Underskottet beror nästan helt på de 'automatiska stabilisatorerna' enligt Reinfeldt.

Var och en kan förstå att den bild som Socialdemokraterna försöker presentera är ett led i en mytbildning som kan bli mycket användbar i nästa valrörelse. Reinfeldt försökte med ett litet skarpare tonläge när han replikerade på Sahlin. Han använde formuleringen att hon "fabulerade" siffrorna och orsaksbeskrivningen. Frågan är bara om detta går fram. Det behövs sannolikt en skarpare motattack mot socialdemokraternas falska beskrivning för att opinionen skall förstå vad det är frågan om.

I övrigt var det värt att notera att Lars Ohly (V) motiverade en rad av sina ekonomisk-politiska förslag med argumentet att de var lönsamma. Att en fd kommunist använder ordet "lönsam" som argument illustrerar ytterligare min tes om att socialismen borde dödförklaras.

Maud Olofsson (C) uppmanade Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson att nämna vilket land som är mer ambitiöst i sin politik att minska utsläppen av växthusgaser än Sverige. Hon uppmanade honom också att konkretisera vilka åtgärder de rödgröna har för att minska utsläppen med 9 000 ton mera än regeringen. Eriksson nämnde att det finns sex länder som anser sig vara mest ambitiösa i världen. Något enskilt namn gav han inte. Detta är uppenbarligen inte detsamma som att det faktiskt enligt de rödgröna skulle finnas något land med ett mer långtgående program än Sverige. Är det ytterligare ett försök till mytbildning? Några konkretiseringar om hur 9 000 ton ytterligare skulle uppnås gav miljöpartisten inte heller.

Läs även andra bloggares åsikter om regeringen, socialdemokraterna, Mona Sahlin, partiledardebatt, budgetunderskott, finanskris, skattesänkningar, skatt, finanskrisen, skatter, klimatpolitik, socialism, politik, ekonomi på intressant.se

Apart förslag till optimal beskattning

Fördubbla jobbavdraget, höj kommunalskatten för alla och öka marginalskatterna med 10 procentenheter för de flesta. Det är råd som näringslivet fått från ett par ekonometriker.

Två skatteexperter har på uppdrag av Näringslivets skattekommission kommit med ett tentativt skatteförslag. Det är professorn i ekonometri Lennart Flood vid Göteborgs universitet och konsulten Peter Ericson, nationalekonom med inriktning på ekonometri som kom med en rapport 5/6.

Utgångspunkten är att skattetrycket skall vara oförändrat och att omfördelningen mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare skall prioriteras. Utifrån detta skall man hitta ett skattesystem som är så litet störande för produktionen som möjligt. Genom synnerligen invecklade beräkningar, som bygger på att man kan göra interpersonella nyttojämförelser, kommer de fram till följande:

1. Höjda bostadsbidrag med 50 procent

2. Höjt grund/jobbskatteavdrag med 50-100 procent

3. Brytpunkten för statlig skatt höjs till 450 000 kr från 341 000 kr

4. Statlig skatt över brytpunkten sänks till 15 procent

5. Värnskatten slopas

6. En skattehöjning på 5-10 procent som utgår från samma skattebas som den kommunala inkomstskatten (dvs ca 3 kr per skattekrona)

Optimal beskattning skulle alltså fordra höjda marginalskatter för de allra flesta. Det beror på konstruktörernas övertygelse att ökade jobbskatteavdrag är metoden för att åstadkomma fler i sysselsättning. Eftersom detta är synnerligen kostsamt måste skatterna för alla höjas för att hålla uppe skattetrycket. Redan vid drygt 100 000 kr/år skulle marginalskatten bli 40 procent. Denna marginalskattehöjning skulle fortgå till dagens brytpunkt vid 341 000 kr/år. Härefter blir det en viss sänkning upp till den nya brytpunkten på 450 000. Men enligt konstruktörernas diagram inträder redan här en ny "värnskatt" på 58 procent. I dagens system inträder värnskatten vid 539 000 kr/mån.

Hela tanken på "optimal beskattning" är teknokratisk. Det är en okontrollerbar uppfattning om hur störningseffekterna från skatterna ser ut som blir styrande för utformningen av skatteskalorna. Ingen hänsyn tas till huruvida skalorna framstår som rimliga och rättvisa. Själva utgångspunkten med nuvarande omfördelning av inkomsterna med hjälp av skatter är dessutom godtycklig. Hur är den motiverad?

Det skall bli intressant om Näringslivets skattekommission kommer med ett förslag som innehåller sådana tankegångar när slutrapporten presenteras på onsdag i nästa vecka. Då är jag bortrest men kommer tillbaka kort därefter.

Andra bloggar om: skatter, skattepolitik, skatt, marginalskatt, jobbskatteavdrag, optimal beskattning, Näringslivets skattekommission, omfördelning, politik, ekonomi på intressant.se

Greider uppgiven om klimatsocialismen

För drygt två år sedan ansåg Göran Greider att klimathotet öppnade för "demokratisk planhushållning". Nu föser vänsterföreträdarna oss allt längre in i den "marknadsliberala järnburen". Varken finanskris eller klimathot tycks kunna väcka liv i den avdöda socialismen.

I Dagens Nyheters kulturdel igår 14/6 skriver poeten Göran Greider, chefredaktör för Dala-Demokraten (S), en Essä-artikel om klimatpolitiken utifrån ett radikalt vänsterperspektiv. Han recenserar en ny bok av vänstermannen Anthony Giddens med titeln The Politics of Climate Change.

Greider har tidigare (jan 2007) vurmat för "demokratisk planhushållning" som en socialistisk lösning på hur utsläppsbegränsningar skall uppnås. För två och ett halvt år sedan menade han att det behövdes "planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan" men att denna planering inte skulle vara av kommandomodell enligt gammal öststatssort.

Nu finns ingenting kvar av denna socialistiska optimism. Greider konstaterar att Giddens redan på 1990-talet övergav fördelningspolitiken med böcker som Bortom höger och vänster och Den tredje vägen. "Titlarna kunde stå som sammanfattningar över den idépolitikens borttynande som då på allvar inleddes inom hela den europeiska socialdemokratin", skriver Greider. Det är hårda ord för att komma från Sveriges siste troende socialist. Han sällar sig tydligen till övriga missnöjda socialdemokrater som inte kan se vad socialdemokratin principiellt skall vara bra för. Socialismen borde dödförklaras, som jag skrev 1 juni.

Istället för att hålla fram det socialistiska alternativet i klimatpolitiken, som Greider gjorde tidigare, nagelfar han Giddens framställning utifrån en missnöjd och tidvis gnällig grundton. Giddens vill ta ifrån de gröna monopolet på klimatpolitik. Giddens sönderdelar honnörsord som försiktighetsprincip och hållbarhet. Han vill operera bort de grönas civilisationskritik - på samma sätt som han tidigare ville desarmera historiematerialismen [ett marxistiskt begrepp]. Ingen antikapitalism här inte. Greiders formuleringar om Giddens "beröringsskräck för systemkritik och en rädsla för att tänka annorlunda" sammanfattar hans missnöje. Han skriver ilsket:

"Få intellektuella har, i modern tid, haft ett så stort men i mina ögon olyckligt inflytande på tänkandet inom den reformistiska traditionen - mer än de flesta har denne sociolog bidragit till att mörka de frågor som rör arbete-kapitalkonflikter för att i stället fösa in oss än längre i den marknadsliberala järnburen;"

"Hur har denne tänkare någonsin kunnat räknas som en vänsterman" undrar Greider gång på gång i besviken ton. Den magiska nyckeln till ett bättre klimat är ju enligt Giddens marknadsmekanismen. Han är socialliberal, menar Greider. Boken är "en manual för världens alla mittenpolitiker". Om "Fredrik Reinfeldt orkade läsa den skulle han troligen gilla den". I avslutningen sätter Greider sitt hopp till att boken "kan säkert ge styrka och mod åt i alla fall några chefer i mellanställning inom exportindustrin som sett domedagen närma sig".

På mig verkar det istället vara Anthony Giddens som insett världens realiteter. Socialism och planhushållning även i demokrtiska former har ingenting att erbjuda dagens vänstersympatisörer och än mindre oss andra.

Socialismen har genom finanskrisen och klimathotet fått två gratischanser att visa att den lever och att dess praktik borde vara adekvat att tillämpa mot båda. Men ingenting hörs. Inte ens Göran Greider har längre något konstruktivt att säga om socialismen. Den måste vara död.

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, liberalism, klimatpolitik, klimathot, finanskris, ideologi, idedebatt, Greider, planhushållning, socialliberalism, reformism, politik på intressant.se

Är girighet värre än egoism?

Girighet är inte rationell och därför inte så farlig. Egoism bygger på förnuftet och kan leda till farliga konsekvenser. Samtidigt är vi beroende av strävan efter vinst för vårt välstånd. Det säger även ärkebiskopen. Behöver vi mer eller mindre etisk egoism?

Ärkebiskop Anders Wejryd anser att girighet är ett lyte och systemfel hos människan som vi måste kämpa med dagligen. Han uttalar sig i Dagens Industris weekendbilaga för en vecka sedan (19/09). I samma artikel uttalar sig också akademiledamoten och historikern Peter Englund. Han menar att med den ökande sekulariseringen har moralen försvagats: "

Det finns inte längre en barsk allmänhet som bevakar de mäktiga och fördömer dem som avviker från samhällets regler. Bromsklossen är borta."

Är det en korrekt historieskrivning? Skulle girigheten varit mindre utbredd förr i tiden? Hur stämmer det med att man i Nederländerna kunde spekulera i tulpanlökar (t ex tulpansorten pottebacker) på 1600-talet på ett mycket extremt sätt trots att kyrkan borde ha hållit de giriga i ett järngrepp? Peter Englund har skrivit essän Kring admiral Pottebacker och finansbubblornas historia och borde därför kunna prestera något bevis som underbygger hans tes.

Måste vi inte söka orsakerna till dagens finanskris i andra bakgrundsfaktorer än i ökad girighet? Egenintresset finns inbyggt i människans gener. När det går till överdrift talar vi om egoism och girighet. DI citerar en ordbok med följande definition:

"Girighet är ett överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet."

Detta brukar kompletteras med en hänvisning till att egenskapen är oberoende av egna behov. Hur det förhåller sig med andras behov är tydligen inte relevant. Vi ser här en nyansskillnad i relation till begreppet 'egoism'. Det är att enbart eller huvudsakligen ta hänsyn till sina egna intressen. Den girige är tydligen inte rationell medan den egoistiske åtminstone snävt tänker på sina egna behov utifån ett rationellt synsätt.

Om vi håller oss till ovanstående betydelsenyans är tydligen girighet värre än egoism.

Men det finns ytterligare en betydelseskillnad. Det är graden av hänsynslöshet. I definitionen av egoism ingår ofta en antydan till att egenintresset inte bara skulle vara ett förstadium till girighet. Begreppet egoism innehåller ett element av hänsynslöshet som inte finns i girigheten. Den egoistiske försöker befordra sina egna intressen på bekostnad av andras. Någon annan får det sämre när egoisten får det bättre.

Nu kan man säga att även girigheten kan ge försämrande effekter för andra. Men det är i så fall en sekundär effekt som beror på girighetens irrationalitet. Det kan t ex bli finanskris. Den girige tar chansen att kapa åt sig pengar när det går men medlet är inte att ruinera alla andra. Den hänsynslöse egoisten är däremot beredd att med ojusta metoder försämra för andra för att själv tjäna mer pengar.

Denna hänsynslöshet manifesteras särskilt tydligt inom olaglig affärsverksamhet. Här försöker t ex olika gangsterligor skaffa sig monopol på affärerna inom olika områden. Det har vi sett prov på sedan spritförbudet i USA på 1920-talet till dagens narkotikasyndikat som bekämpar varandra med dödligt våld. Men det finns också mindre flagranta metoder att försämra för andra för att tjäna mer pengar såsom att sprida illasinnade rykten om konkurrenter, sabotera deras leveranser och liknande.

Är då egoismen främst en fråga för affärslivet? Man kunde tro det av samhällsdebatten att döma. Men det beror nog mera på att fördelningsfrågor är vanligare när det gäller att dela det ekonomiska resultatet i denna sektor. Den som är missnöjd med en affärsuppgörelse eller lönesättning har lätt att beskylla motparten för egoism. Med detta menar man egentligen att motparten är "ogenerös" och inte att denne är särskilt hänsynslös.

Skulle man kunna beteckna tjuvar, rånare och bedragare som egoister? De är ju särskilt hänsynslösa eftersom de inte drar sig för att gynna sig själva på andras bekostnad trots att de kan utsättas för bestraffning av rättsapparaten. Normalt är det överflödigt att beteckna olagliga handligar även som egoistiska. Men moraliskt sett är det en skillnad mellan brott som syftar till att tillägna sig ekonomiska värden och brott som går ut på vandalism, förstörelselusta eller att pina offret på olika sätt.

Detta leder in på distinktionen mellan psykologisk egoism och etisk egoism som moralfilosofin brukar syssla med. Någon skulle kunna säga att det inte är skillnad mellan den som bryter sig in och stjäl 100 000 kronor och den som kastar in en bensindunk och bränner ner huset för att det är nöjsamt. Båda handlar egoistiskt utifrån vad de för tillfället värdesätter. Även Moder Teresas välgörenhetsarbete skulle med detta synsätt bli egoistiskt. Detta tror jag är en återvändsgränd. Psykologisk egoism är ganska ointressant utifrån ett moraliskt perspektiv.

Etisk egoism är betydligt intressantare. Det är en morallära som föreskriver att alla bör handla egoistiskt. Förmodligen menar man detta i en svagare mening än att stjäla, råna eller rentav mörda. Frågan är bara varför man bör vara mer eller mindre egoistisk. Är det ett sätt att bli mer lycklig för egen del? Eller är det ett sätt att göra hela samhället rikare? Om alla strävar efter sitt eget intresse får alla det kanske bättre? Detta antyder Peter Englund när han citerar Bernard de Mandeville (1670-1733):

"fåfänga, avund och girighet visserligen var lyten, men att de paradoxalt nog ökade den sammanlagda lyckan då de - oavsiktligt - ledde till ekonomisk tillväxt och utveckling."

Inte ens ärkebiskopen är främmande för kapitalismens fördelar. Men den bör tämjas, anser Wejryd. Han menar i DI: "Det behöver inte inte vara syndigt att vara avundsjuk eller girig. Det går inte att säga att strävan efter vinst är något dåligt." Vi landar tydligen på den ståndpunkt som Adam Smith formulerade 1776 och som gick ut på att vår middag kunde säkras genom slaktarens och bagarens egenintresse - inte genom dessas välvillighet.

Adam Smith var av allt att döma anhängare av teorin om den psykologiska egoismen när han avvisar all benägenhet att dela med sig. Av experiment i modern tid framgår att detta är att gå för långt. Det finns en benägenhet till medfödd tendens att dela med sig till den egna gruppen hos en tiondel av de riktigt små barnen - en andel som uppfostran och livserfarenhet sedan tenderar att öka.

Frågan är om denna altruistiska tendens blivit för stark. Då finns det fog för etisk egoism. Idag tycks dock motsatsen anses råda: den etiska egoismen har medfört att det blivit finanskris. Eller är det bara, med Peter Englunds terminologi, "den fördummande girigheten" som är orsaken? Kanske orsakerna är helt andra? Dagens Industri borde ta sig en funderare.

Läs även andra bloggares åsikter om girighet, egoism, altruism, osjälviskhet, finanskris, filosofi, moral, etik, moralfilosofi, ärkebiskopen, kapitalism, politik, ekonomi på intressant.se

Osjälviskhet en följd av stamkrig?

En forskare menar att människan är altruistisk mot den egna gruppen. Det är en medfödd egenskap som utvecklats sedan förhistorisk tid i krig mellan olika konkurrerande grupper. Någon generell osjälviskhet är det inte fråga om.

I brittiska The Independent skriver vetenskapsredaktören den 5 juni om hur krigen under människans utveckling i 200 000 år gjort människan mindre självisk. Rubriken är "War, what is it good for? It made us less selfish". Artikeln bygger på en hypotes lanserad av forskaren Samuel Bowles, vid Santa Fe Institute i New Mexico. Han citeras:

"Krigstillstånd var tillräckligt vanligt och dödligt bland våra förfäder för att gynna den genetiska utvecklingen av vad jag kallar parokial altruism, en disposition för att samarbeta med gruppmedlemmar och vara fientlig mot utanförstående."

Bowles poängterar att biologer och forskare har tvivlat på möjligheten att ett altruistiskt beteende skulle kunna utvecklas utom för nära geneteiska släktingar. Men i en studie publicerad i Science föreslår han att det naturliga utvalet arbetar utifrån grupper som samarbetar snarare än utifrån enskilda individer. Han bygger resonemanget på arkeologiska data och etnografiska studier av senare tiders stammar av jägare-samlare. Det förutsätter att krigen var tillräckligt intensiva mellan konkurrerande stammar och att det fanns en tillräckligt stor genetisk skillnad mellan grupperna.

Bowles menar att de genetiska skillnaderna varit större än man tidigare föreställt sig och att krig närmast var ett permanent tillstånd. Resultatet blev att altruistiska handlingar i form av personliga uppoffringar hjälpte en grupp att överleva och hävda sig mot en annan. Men han menar att teorin om den "altruistiske krigaren" bara är ett scenario som skulle kunna förklara utvecklingen av altruism i tidiga mänskliga samhällen. Även samarbetsinriktade grupper kan befrämja goda egenskaper som att de blir mer produktiva, friska, starka och mer flertaliga samt får bättre förmåga att använda information.

Viss kritik kommer från Ruth Mace, en antropolog vid University College London som dock nämner att gruppselektion kanske kan förekomma hos sociala varelser som människan.

I kommentarena framkommer den kritik mot tesen om krigstillstånd i det ursprungliga samhället som också diskuterats här på bloggen med anledning av Lasse Bergs bok. Man menar att krigiskheten utvecklades först vid jordbrukssamhällets uppkomst för 10 000 år sedan. Vi får därför tre hypoteser om människans utveckling och altruistiska egenskaper:

1) Den moderna människan är inte altruistisk. Förhistoriska människor utvecklade egoistiska egenskaper i strider med andra grupper. Endast de som varit isolerade från dessa konfrontationer kunde utveckla fredliga egenskaper som hos vissa av dagens naturfolk.

2) Den moderna människan är egentligen altruistisk. Jordbrukssamhället utvecklade en konstlad aggressivitet och egoism. Förhistoriska människogrupper var så isolerade att de inte utvecklade genetisk aggressivitet. Fredligheten bevisas av naturfolkens egenskaper.

3) Den moderna människan är gruppaltruistisk (parokialt altruistisk). Trycket från konkurrerande grupper befordrade ett osjälviskt krigarbeteende som också innebär mer fredlig hjälp till medlemmar av den egna gruppen (oklart hur genetiskt besläktad den är).

Den tredje hypotesen är onekligen intressant men ännu vet vi för litet för att dra några avgörande slutsatser. Det är dock belagt i Ernst Fehrs experiment att en parokial effekt finns. I hans andra experiment ("Sharing game" 1,1 el 2,0) ville de små barnen inte dela med sig i någon större utsträckning till okända men i nästan hälften av fallen (för de något äldre) till den egna gruppen. Detta gällde särskilt pojkarna (genetiskt=krigarna).

En central fråga i diskursen om människans natur är hur man kan isolera inlärt moraliskt beteende från medfött. I Fehr 2 kan det tänkas att den med åldern ökande altruismen gentemot den egna gruppen är ett inlärt beteende. Både moraliska förmaningar och upplyst egenintresse leder ju till att man kan tänka sig att gynna de egna. Vad lär oss den militärhistoriska kunskapen om osjälviskhet och självuppoffring i krig?

Andra bloggar om: altruism, egoism, osjälviskhet, aggressivitet, genselektion, gruppselektion, evolution, krig, människans natur, krigare, Fehr, Bowles, utjämning, jämlikhet, filosofi, politik på intressant.se

Exportöverskottet ger smäll i Baltikum men katastrofen hindras av finanskrisen

Det svenska exportöverskottet har delvis lånats ut till Baltikum och bidragit till en ekonomisk bubbla. Men genom den internationella finanskrisen imploderade den i förtid. En verklig katastrof för de svenska bankerna och de baltiska länderna hindrades av krisen.

Att ha obalans i utrikeshandeln är inte bra. Men är alla överens om att det gäller både underskott och överskott? Sverige har så länge haft problem med underskott i bytesbalansen (sedan 1970-talet) att de överskott som vi haft sedan mitten av 90-talet på 4-8 procent av BNP setts som något positivt.

Men pengarna från exportöverskottet måste ta vägen någonstans. En möjlighet är att ge lån till länder med importöverskott. Så har skett genom att ge lån på 500 mdr kr till de baltiska länderna. Om alla pengarna kommit från Sverige motsvarar de ca 17 procent av vår BNP. Är det en klok politik?

Om Baltikum hade bestått av ekonomiskt utvecklade stater hade det inte varit så farligt. Men stater som länge varit lamslagna av socialistisk politik kan bli mycket instabila vid en ohämmad expansion efter en frigörelse. Det behöver inte vara så flagrant som att man i Baltikum enbart tar lån för privat konsumtion i form av importerade lyxbilar, elektronik eller bostadsutrustning och naturligtvis genom överdrivet bostadsbyggande.

En ohållbar utveckling kan i ett land med en stor reserv av arbetskraft uppstå på följande sätt. Den lilla exportsektorn kan möta ökande efterfrågan utomlands som motiverar ökade investeringar och ökad produktion. Det kräver fler anställda som då får ordentliga löner och som därför efterfrågar nya produkter. Dessa kan delvis produceras av inhemska företag som måste investera och öka produktionen. Det kräver fler anställda som i sin tur leder till ökad konsumtion.

Vi kan ta alla dessa köpgallerior som finns i Tallinn och Riga som exempel. De första butikerna motiveras av att exportindustrins anställda kunde köpa mer. Men de som bygger den första gallerian kan också köpa mer. Därför kan man bygga en andra galleria och sedan en tredje. Så länge det finns byggnadsarbetare att tillgå kommer en bubbla att kunna blåsas upp i kombination med ökat bostadsbyggande. Enligt Estlands premiärminister Andrus Ansip fördubblades andelen anställda inom byggverksamheten på fyra år till närmare 13 procent av den totala arbetsstyrkan (SvD N 10/6).

När denna kumulativa process till slut upphör behövs inte lika många byggnadsarbetare. Om de blir arbetslösa sjunker konsumtionen och färre gallerior behövs. En del arbetslösa flyttar tillbaka till jordbruket. Det behövs färre bostäder. Priserna sjunker. I Riga har de halverats på ett år. Lånen överstiger värdet på bostäderna. Butikerna slår igen. Bankerna drabbas av kreditförluster.

Ovanpå denna kumulativa process har nu en exportkris inträffat till följd av den internationella finanskrisen. Man kan kanske se detta som en ödets nyck som förhindrade en verklig atomkrasch i Baltikum. Uppblåsningen av bubblan skulle annars ha kunnat pågå ytterligare några år och blivit fullständigt katastrofal. Det är alltså den internationella finanskrisen som sannolikt utlöste implosionen av den ekonomiska bubblan i förtid i Baltikum.

Därför borde inte frågan om lattens eventuella devalvering vara central. Visst skulle en devalvering vara effektivare för att öka exporten. Men en lönesänkning efter de senaste årens excesser med ökningar på 20-30 procent om året riktar sig mycket mera mot själva orsakerna till krisen. Problemet är som alltid att de som hoppat in i bubblan senast inte har några möjligheter att klara sig ekonomiskt.

De svenska bankerna borde vara tacksamma att deras mindre genomtänkta utlåningspolicy fick ett snabbt slut i förtid genom finanskrisen. Nu tyckes de kunna klara förlusterna på sin utlåning till Baltikum enligt Finansinspektionens beräkningar (pdf) som sammanfattas av Ekot. Även om förlusterna blir 150 mdr kr i Baltikum under 2009-11 klarar bankerna sig (tot 200 mdr). Se även artiklar i SvD och DN.

Andra bloggar om: Baltikum, Lettland, devalvering, exportöverskott, finanskrisen, banker, finanskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Finanspolitisk passivitet

Bristen på finanspolitik särskilt i ett tidigt skede av den svenska krisen borde stimulera till debatt och konstruktiva förslag. Men finanspolitiska rådet tycks inte kunna rå på regeringens taktiska och försiktiga inriktning.

Jag var på Nationalekonomiska föreningens möte 7/6 om Finanspolitiska rådets rapport. Den presenterades av professor Lars Calmfors, ordförande i rådet. Därefter kommenterades den av professor Ingemar Hansson, statssekreterare på Finansdepartementet. Notabelt var den höga medelåldern bland åhörarna. Kan det vara så att aktuell finanspolitik inte intresserar så många unga nationalekonomer?

Det blev inte heller något skarpt meningsutbyte mellan professorerna. Åsiktsskillnaderna är inte så stora och skillnaderna i konkret dimensionering motsvarar 0,5 till 1 procent av BNP 2009 resp 2010, vilket påpekades av Calmfors. Detta anmärkte jag själv i en artikel 13 maj. Calmfors påpekade att om Riksbanken nu skulle ta till okonventionella åtgärder (som uppköp av statsobligationer) inträder en mera oklar gränsdragning mellan penningpolitiken och finanspolitiken. Eftersom penningpolitiken har delegerats till Riksbanken kommer även denna okonventionella del att handhas av Riksbanken vilket kanske inte var meningen.

Någon diskussion kring detta blev det dock inte. Det hade varit intressant att få höra några synpunkter på det omvända: att även finanspolitiska åtgärder skulle kunna delegeras till ett oberoende organ enligt vissa regler. Det kanske vore ett sätt att åtminstone övervinna den tidseftersläpnoing som finanspolitiska åtgärder alltid är behäftade med därför att politikerna har så olika uppfattningar om det lämpliga med finanspolitiska åtgärder i sig och om vilka de borde vara om det vore befogat att sätta in dem.

Något hettade det till när Hansson ansåg att flera av rådets förslag var "fega" i meningen att de innebar att t ex pensionärer, låginkomsttagare och studenter skulle få större bidrag eller inkomster efter skatt. Men förslaget om en konjunkturberoende arbetslöshetsersättning är inte opportunistiskt enligt min mening, utan kommer att mötas av stark kritik när sänkningar skall genomföras. Om man då höjer den långsiktiga nivån något innebär det bara att ersättningsnivån närmar sig dagens nivå i högkonjunkturer. Både Hansson och Calmfors var överens om att forskingen visar att högre a-kassenivå i allmänhet leder till att jämviktsarbetslösheten ökar.

Hanssons kommentarer kunde till stora delar kännas igen från vad Anders Borg skrivit på sin blogg, vilket jag kommenterade 28 maj. Vi fick veta att finansdepartementet ser situationen som osäker och Hansson relaterade beräkningarna av det strukturella budgetsaldot som hans eget departement bedömer till +1 procent av BNP 2010 men som EU-kommissionen beräknar till -1,9 procent. Någon förklaring fick vi inte men efteråt fick jag reda på att Hansson trodde att kommissionen antagligen bedömde att jämviktsarbetslösheten skulle bli mycket högre än finansdepartementet. Det leder naturligtvis till att skatteintäkterna blir lägre och försämrar saldot. Men skillnaden är faktiskt 2,9 procent av BNP, vilket med en "förbättringskvot" på drygt 40 procent indikerar en skillnad i arbetslösheten vid normalt konjunkturläge på uppemot 7 procentenheter. EU-kommissionens ekonomer ser ut att ha räknat fel.

Varför har Sverige drabbats så hårt av krisen? Hanssons förklaring var att Sverige är exportberoende och har mycket investeringsvaror i exporten. Jag ställde frågan om det fanns några beräkningar som visar hur mycket som beror på exporten och hur mycket som beror på att den privata konsumtionen minskat till följd av ökat sparande. Men något konkret svar gavs inte. Det är anmärkningsvärt eftersom detta är till stor del avgörande för vad som teoretiskt kan åstadkommas med expansiv finanspolitik.

Den finanspolitiska passivitet som regeringen visat fick inte någon förklaring. Man kan misstänka att det beror på att man inte vill utsätta sig för kritik för ansvarslös hantering av statsfinanserna. Men detta blev aldrig någon avgörande fråga i debatten även om Calmfors snuddade vid den. Rådet kan inte få grepp på regeringens försiktiga inrikting som kan misstänkas vara mer betingad av valtaktiska skäl än av omsorg om ekonomins utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, finsnskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Socialdemokratins framtid

De traditionella socialdemokraternas guldålder är förbi eftersom den hade samband med urbaniseringen. Nu återstår en strid mellan olika socialliberala partikonstellationer om helt marginella frågor. Blir det nytt politikerförakt?

Socialdemokraterna tycks lida av två problem: ett långsiktigt orsakat av trängseln i mitten och ett kortsiktigt orsakat av partiledarens svaghet. Trots detta har opinionssiffrorna hittills varit bättre än regeringens men med stora förluster sedan i höstas. Enligt bokutgivningen, som jag refererade i artikeln 4/5, finns det dessutom ett utbrett missnöje bland ideologiskt engagerade socialdemokrater med den profillösa S-politiken sedan lång tid tillbaka. Detta kan ställa till ytterligare problem om politiken vrids åt ett röstmotverkande håll.

Historiskt är Socialdemokraterna ett revisionistiskt socialistiskt parti. Det betyder att man inte tolkar den materialistiska historieuppfattningen så deterministiskt som Karl Marx ursprungligen tänkte sig. Övergången till socialismen kunde enligt revisionisterna Bernstein och Kautsky ske utan en våldsam revolution. Men socialisering och planhushållning skulle det bli.

Detta socialistiska budskap blev aldrig särskilt framgångsrikt. Det var först när Socialdemokraterna lanserade den nya krispolitiken på 1930-talet som ett vinnande koncept kunde formuleras. Denna krispolitik byggde på en ganka abstrakt tillämpning av keynesiansk stimulanspolitik. Ironiskt nog kallas striden mellan S och de borgerliga om det lämpliga i att driva statsbudgeten med underskott för planhushållningsdebatten. Den debatten vanns av Socialdemokraterna enligt professor Leif Lewin i sin doktorsavhandling Planhushållningsdebatten (1967). När verklig planhushållning lanserades i arbetarrörelsens efterkrigsprogram gick det sämre. Valet 1948 vanns av S med minimal marginal. PHM-företrädarna (planhushållningsmotståndet) lyckades få S att skrinlägga socialiseringsplanerna ända till slutet av 1970-talet då en misslyckad utvikning med löntagarfonder gjordes.

Genom urbaniseringen i Sverige uppstod behov av sociala välfärdstjänster av helt annat slag än i det gamla bondesamhället. Dessa drevs som ett politiskt projekt av Socialdemokraterna vilket gav framgång i valmanskåren. Lanseringen av statsadministrerad tilläggspension, ATP, på 1950-talet var inte lika framgångsrik. Alternativförslagen i folkomröstningen fick klar majoritet. Men genom skicklig taktik och mytbildning kom ATP att under lång tid symbolisera en framsynt välfärdspolitik.

När denna samhällsomvandling med vidhängande reformperiod hade avslutats vid början av 1980-talet upphörde också de historiska förutsättningarna för ett någorlunda skickligt socialdemokratiskt parti att agera som ett socialt reformparti. Det blev därefter hur skicklig man framstod i den ekonomiska politiken som blev avgörande för valframgångarna. Den principiella krispolitiken var dock som bortblåst. Välståndsutvecklingen hade nu framskridit så pass långt att ett socialistiskt parti på alla sätt framstod som överflödigt. Skattereformerna på 1980-talet kanske kan markera slutpunkten. Från 80-talet finns det inte i några större väljargrupper behov av ett parti ens med ett socialetatistiskt program.

Där är vi fortfarande. Det finns inte några realistiska reformer som S kan lansera och som de borgerliga kommer att motsätta sig. När så de borgerliga, eller åtminstone moderaterna, tagit upp Socialdemokraternas traditionella näringslivskritiska linje (ex Borg i DN 29/5) finns inte heller denna attitydfråga kvar att exploatera väljarmässigt. Det som möjligtvis återstår är en satsning på mer progressiva skatter. Det skulle kunna ansluta ett litet steg till de missnöjda socialdemokraterna som jag skrev om igår.

Men ännu har Mona Sahlin inte preciserat sina tankar på en skattehöjning för löntagare med över en miljon i årsinkomst. Denna nämndes inte ens i Ekots lördagsintervju 30/5 där skattehöjningar för alla istället diskuterades. Det blir intressant att höra vad Fredrik Reinfeldt har för kommentar till en sådan skatt. Kommer han att säga att den är någonting skadligt och/eller orättvist eller kommer han att försöka undvika att ge klart besked?

Är det så att Socialdemokraterna inte längre behövs i sin traditionella tappning? De har blivit etatistiska socialliberaler som därtill nästan inte går att skilja från de traditionella socialliberalerna som dessutom blivit mer etatistiska. De politiska striderna kommer i framtiden i så fall att handla om alltmera marginella frågor inom ramen för just den samhällsmodell som vi råkade uppnå - säg år 2008. Leder inte det till politikerförakt?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, ideologi, Marx, planhushållning, socialism, skatter, välfärd, reformer, socialliberalism, socialdemokrati, Mona Sahlin, SAP, politik på intressant.se

Socialetatismen och klasskillnaderna

Socialdemokraternas unga ideologer är missnöjda med partiets "avsossefiering". De vill avskaffa klasskillnaderna. Men de märker inte att dessa nu består av meritskillnader. Om skillnaderna mellan människor skall tas bort måste socialism införas.

Kulturskribenten i DN, Malena Rydell (tidigare red för Bang), skrev nyligen om "avsossefieringen" av Mona Sahlins parti (Essä 28/5). Det var en vidräkning med bristen på ideologi inom Socialdemokraterna som tog sin utgångspunkt i några kritiska böcker: När framtiden redan hänt (Jenny Andersson), Snart går vi utan er (red Jens Lundberg, Daniel Suhonen, Kajsa Borgnäs), Den grå vågen (red Katrine Kielos) samt Om det politiska (Chantal Mouffe 2005).

Den s k tredje vägens politik har imploderat, menar Rydell. Nu säger 59 procent av LO-medlemmarna att de hellre ser Fredrik Reinfeldt än Mona Sahlin som statsminister. Politiken präglas av konsensus. Det är fråga om "postpolitik bortom höger och vänster", mittenmoras och de moraliska kategorierna "rätt och fel" som ersättning för höger och vänster. Visionslösheten hos S har ersatts av frånvaron av all vilja att förändra samhället. Den tredje vägens retorik har stelopererat partiet.

Men skribenterna tror på den maktförflyttande reformismens möjligheter trots att partiet måste bli ett helt annat, enligt Rydell. Daniel Suhonen betonar att offentliga sektorn är partiets "unika antikapitalistiska, socialistiska praktik". Men det är nedskärningar som är socialdemokratins melodi. Sahlin sa 1995 att "Nu kan samhället inte göra allt som vi förut låtsades att det kunde". Chantal Mouffe skriver "i grund och botten handlade det om att låta det socialdemokratiska projektet kapitulera inför kapitalismen i dess rådande stadium". Socialdemokraterna försökte attrahera mittenväljarna.

Jenny Andersson fokuserar enligt min mening på den väsentliga skillnaden mellan de missnöjda S-ideologerna och den mittenfixerade socialdemokratin. Den går mellan uppfattningarna hos dem som jag skulle kalla socialetatisterna och dem som i själva verket är socialliberaler. Hennes resonemang beskrivs av Rydell:

"Man hakade på högerns tal om skyldigheter i stället för rättigheter. Hela den europiska socialdemokratin accepterade ett jämlikhetsbegrepp som handlar om jämlikhet i chanser och lade i praktiken ner sin vision om ett samhälle utan klyftor och privilegier. Inför begrepp som utbrändhet och utanförskap hade man inte längre någon ekonomiskt grundad analys att möta högerns patologiserande språk med. Man drog, likt New Labour, slutsatsen att ”kunskapsekonomin” där alla kan utnyttja sina ”inre resurser” innebar den slutgiltiga upplösningen av arbete–kapitalkonflikten."

Detta visar ganska tydligt hur missledande det språkbruk som börjat breda ut sig vid definieringen av klassamhället har blivit. Nu medför det att de nya S-ideologerna kan hamna helt fel i analysen av samhället i sin iver att hitta en anfallsstrategi, som inte innebär socialism av klassiskt märke. Denna samhällsteori borde f ö dödförklaras på samma sätt som kommunismens politiska teori.

Det är främst etatisternas tro att skillnader mellan människor måste bero på ett stelt klassamhälle som leder analysen fel. Med statens hjälp vill de eliminera ekonomiska och kulturella skillnader. Av bara farten skall tydligen också motsättningen mellan arbete och kapital kunna försvinna. Den kapitalägande klassen skall tydligen kunna elimineras utan konvulsioner. Att Sverige redan infört ett meritsamhälle i stället för klassamhället har undgått de nya ideologerna.

Detta kunde vara roligt att raljera över om inte detta tokiga språkbruk spritt sig till mer seriösa bedömare. I DN:s huvudledare igår 3/6 ger man prov på liknande löst prat om ett klassamhälle. Det är faktiskt inte längre så att bara den som fötts i en kapitalägande familj får studera och göra karriär i samhället. Nu krävs personliga meriter för att komma sig upp. Det ser det nya studiesytemet till där finansiering av uppehället under högre studier också är garanterat.

Meritsystemet leder till att de förtjänta får högre lön och en kulturell bildning. Det leder naturligtvis till skillnader mellan olika människor. Men det är fel att försöka göra gällande att skillnaderna beror på klassbarriärer som staten skulle kunna eliminera med en enkel reform. Vad som kunnat göras enligt den socialliberala teorin om lika chanser är i huvudsak redan gjort. Den som vill eliminera det mesta av återstående skillnader är ute efter något mycket mer långtgående även om man inte låtsas om det.

Om vi inte inför socialism med socialiserade företag och där privatägandet är begränsat till personliga ting så måste lika utfall oavsett insats regleras fram av staten. Skulle alla de anställda kunna ha lika höga löner? Hur skulle ett företag då kunna fungera? Ägaren till ett framgångsrikt företag skulle ju få en ofantligt mycket högre inkomst än en vanlig löntagare. Och en inhyrd företagsledare skulle rimligtvis få nästan lika hög lön om hon var framgångsrik. Eller skulle även företagsledarna få lika låga löner som alla andra? Har vi då inte infört socialism? (Och det i en värre variant än i Sovjet där företagsledarna hade stora bonusar.)

Så vad blir slutsatsen för de missnöjda socialdemokraterna? Den socialetatism som S traditionellt har bedrivit har övertagits av socialliberalerna. Vad återstår då? Antingen måste S gå tillbaka till den redan döda socialismen eller hitta en socialliberal variant av etatismen som inte redan är upptagen. Av Rydells text att döma är det vad man sysslat med de senaste 15 åren. Det är alltså avskaffat "klassamhälle" genom socialism som står på programmet ännu en gång. När detta upptäcks blir nog framgången begränsad.

Forts: Socialdemokratins framtid

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, klasskillnader, meritsystem, betyg, utjämning, Socialdemokraterna, ideologi, socialism, filosofi, incitament, företagsledare, bonus, socialliberalism, tvång, politik, ekonomi på intressant.se

Socialismen borde dödförklaras

Nyliberalismen har dödförklarats flera gånger. Men inte socialismen. Nu under finanskrisen är sista chansen att propagera för stabilt välstånd genom socialism. Men socialisterna är tysta. Därför är det dags att dödförklara socialismen som politisk idé.

Den västerländska kapitalismen har nu befunnit sig i manifest kris i nio månader. Det är längesedan kapitalismen visat så allvarliga svaghetstecken. Men trots detta har kapitalismens traditionella utmanare socialismen inte visat några tydliga livstecken. Ändå är den moderna socialismen konstruerad just för att vara ett alternativ till de "anonyma marknadskrafternas spel" med återkommande arbetslöshet och otrygghet som följd. Tidigare epokers socialism hade en rad andra syften som endast förmår engagera ett fåtal anhängare.

Dagens socialism är i mycket en produkt av det sk "arbetarproblemet". Det var en följd av 1800-talets urbanisering i kombination med industrialiseringen. De som flyttade in till städerna från landsbygden fick till en början mycket låg lön och hade inga färdigbyggda bostäder att flytta in i. Min hypotes är att den tidens socialister lyckades sälja in budskapet att det var marknadsekonomin och maskinerna som var orsaken till de sociala problemen som i själva verket orsakades av inflyttningen till städerna.

Olika världsförbättrare lanserade socialisering och avskaffandet av äganderätten som vägen till bättre välstånd. Man gjorde gällande att produktionen skulle bli mer rationell och därför öka snabbare. Det var samma budskap som hade presenterats av Thomas More i Utopia 1516 och som hade en förebild redan under antiken i form av Euhemeros' skildring av en ö-stat utanför Indien (som Utopia).

Den grundläggande tanken i socialismen är att effektiv produktion är en kollektiv nyttighet som inte kan produceras enskilt av individerna. Likaväl som att staten måste producera "säkerhet" (försvar, polis och rättsväsende etc) kollektivt för att den skall bli effektiv, måste staten producera mat, kläder och bostäder etc kollektivt för att det skall räcka åt alla. Härav följer att utdelningen av de producerade nyttigheterna skall ske efter lika behov - i analogi med att alla får lika nytta av t ex försvaret.

Ett sidospår från denna likatilldelning är vissa socialisters tanke om "rättvis fördelning" utan att produktionen socialiserats. Och enligt Karl Marx är alla funderingar på rättvisa ovetenskapliga och utopistiska. Den "vetenskapliga" socialismen är i själva verket ingen socialistisk lära utan en prognosteori om hur kapiatalismen fungerar, som går ut på att kapitalbildningen (investeringarna i maskiner) kommer att orsaka sådan misär att det blir revolution.

När jag ser ut över hustaken här i Menton dräller det av TV-antenner. Varför kan man inte samsas om några få centralantenner istället? En liknande fråga ställde den utopiske socialisten Edward Bellamy 1887 när han såg allas enskilda paraplyer i Boston. Varför skulle inte istället vattentäta markiser kunna fällas ner över gatorna? Det har något med människans förmåga till samarbete att göra. Utan försvar kan man råka riktigt illa ut. Men att gå ihop om centralantenner, markiser, fritidsbåtar eller simbassänger är mycket svårare trots att det kanske skulle vara rationellt. Den socialistiska förhoppningen är att kulturens fördärvliga inflytande skall kunna elimineras så att människornas sanna, altruistiska natur skall kunna befordra produktivt samarbete.

De som är mera luttrade förstår att "den socialistiska människan" är någonting fåfängt att hoppas på. Då återstår två alternativ: tvång eller liberalism. Socialistisk produktion baserad på tvång kollapsade i praktiken för 20 år sedan 1989. Den kinesiska kvarlevan har blivit alltmer kapitalistisk. Sedan början av 90-talet är den klassiska socialismen knappast aktuell som produktionsform för att åstadkomma bättre välstånd. Och nu när dess sista fördel - stabilare välstånd - verkligen skulle kunna propageras är socialisterna tysta. Det förnyade intresset för Marx, som rapporterades i höstas, är tydligen ingenting som blivit en realitet. Kanske man till sist upptäckt att Marx ingenting har att säga vår tid, vare sig det gäller kapitalismens tendenser eller som ett alternativt sätt att organisera det ekonomiska livet.

Dagens finanskris skall inte övervinnas genom övergång till socialism. Det är kapitalismens återhämtning vi alla väntar på. Socialismen som politisk teori borde därför dödförklaras. Det är inte längre en ideologi som företräds av någon seriös kraft i samhället. Borde inte detta slås fast i samhällsdebatten klart och tydligt? Socialismen har ingen framtid. Nyliberalismen har dödförklarats ett antal gånger. Borde inte socialismen med större rätt kunna dödförklaras under dagens finanskris?

Forts: Socialetatismen och klasskillnaderna

Sheri Berman i Arena om socialdemokratins ev död v-18

Läs även andra bloggares åsikter om socialism, kapitalism, finanskrisen, nyliberalism, ideologi, marknadsekonomi, finanskris, utopi, altruism, tvång, politik, ekonomi på intressant.se