Hushållstjänster med Nuders lönebidrag?

Ett tips till alla förslagna entrepernörer: använd Nuders lönebidrag till att starta firmor för hushållstjänster. Skattelindringen på 75 procent gör verksamheten mer lönsam än svartarbete.

Om arbetslösa arbetar med något produktivt är det en vinst för samhällsekonomin jämfört med passivt bidragsmottagande. Om dessutom konsumenterna är beredda att betala en slant för det utförda arbetet betyder det att statens kostnader för de arbetslösa sjunker. Detta brukar vara det sakliga ekonomiska argumentet för skatteavdrag för hushållstjänster.

Mot detta anförs i huvudsak två argument: ett felaktigt om subventioner och ett idealistiskt om det olämpliga i att arbetsspecialisera på hushållstjänsteområdet.

(1) Med skatteavdrag för städning skulle en subvention inträda, tror man, som skulle kanalisera skattepengar till något så umbärligt som städhjälp - istället borde pengarna gå till vård och omsorg, som är mer behjärtansvärt än städning.

Men om arbetet utförs av personer som inte klarar att bli vårdare och som annars skulle få skattepengar för att göra ingenting är det inte en subvention det är fråga om. Det är en skattelindring för en viss typ av arbete som är utsatt för en svår konkurrens från gratis arbetskraft (egenarbete).

(2) Arbetsspecialisering motverkas av skatter som tas ut på de transaktioner som uppkommer för att specialiseringen skall kunna genomföras. Numera är alla överens om att internationell handel och handel mellan städer och omkringliggande landsbygd är bra. Det är därför olämpligt att ta ut en tull (en speciell omsättningsskatt) vid gränsen eller stadsporten på handel. Alla inser att det hämmar arbetsspecialiseringen.

Denna insikt är som bortblåst på skatteområdet och i synnerhet när det gäller hushållstjänster. Att det finns städpersonal på hotell, kontor och på sjukhus är det ingen som opponerar mot (teoretiskt kunde man införa en städskatt). Men när det gäller städning i hemmet är det med Villy Bergströms ord fråga om "pigtjänster". Här skall ingen arbetsspecialisering underlättas trots att sådana system har införts i många andra länder.

Lönebidrag kan vara lösningen

Mitt förslag är att utnyttja Nuders nya lönebidrag som ger 75 procents lönereduktion för den anställde. Det motsvarar mer än hela skatten på tranaktionen när man anlitar en person från en vit städfirma. Först går 20 procent bort i moms. Därefter tar arbetsgivaravgifter och inkomstskatter 49 procent av de 80 procent som är kvar. Av priset går 59 procent bort i skatt. Nuders förslag är alltså bättre än att anlita svart städhjälp.

Det behövs bara att ett antal personer startar företag för hushållstjänster och anställer arbetslösa städare med hjälp av lönebidrag. När lönebidraget går ut höjer man priset med mellanskillnaden. Då vill ingen anlita städarna längre och de får gå på grund av arbetsbrist. Under tiden har man startat ett nytt företag som anställer nya f d arbetslösa som städare. Osv.

Nuders system blir en smula omständligt, men borde gå att hantera för innovativa entreprenörer. Framförallt visar det hur feltänkt motståndet mot skattelindringar för hushållstjänster har varit.

Persson lurar bort oss från jobben

Det går kanske att med skattesubventioner och Ams-åtgärder komma ner till 4 procents öppen arbetslöshet. Statsministerns fokusering på detta mål lurar bort debatten från 80-procentsmålet som kräver 154 000 riktiga nya jobb.

Statsminister Perssons utspel i söndags om att arbetslösheten nog skulle komma ner under 4 procent före valet kastar uppmärksamheten mot ”fel” frågeställning. Göran Persson visste sannolikt att prognoserna för den öppna arbetslösheten har reviderats ner något. Konjunkturinstitutet säger idag 5,1 procent för 2005 och 4,6 procent för 2006.

Genom att lansera lönebidrag under 18 månader med 75 procent av lönen betald av staten tror finansminister Nuder att 20 000 jobb kan skapas 2005 och ytterligare 10 000 året därpå. Klarar man detta skulle den öppna arbetslösheten precis gå ner under 4 procent. Att den sedan skulle öka igen när tiden för bidragen gått ut spelar mindre roll. Då har ju Persson vunnit valet.

Vi riskerar alltså att få ta del av återkommande spekulationer om huruvida regeringen klarar målet eller inte, vilket lurar bort opinionen från den otillräckliga reguljära sysselsättningen och problemen med miljonen icke-arbetande.

Ett streck i räkningen kommer emellertid idag från LO:s utredningschef Irene Wennemo som lanserar måttet ”ersatt arbetsmarknadsfrånvaro”. Det måttet ligger mellan 20 och 25 procent av arbetskraften mot drygt 5 procent för det ”alltför snäva” måttet öppen arbetslöshet. Det ligger helt i linje med den försöksballong LO:s Hans Karlsson släppte upp 16/3 och som visar att LO tänker gå i otakt med ”Rörelsen”.

Kräv 80 procents sysselsättningsgrad

Ett minimum att kräva av regeringen är att man uppnår målet på 80 procent för den reguljära sysselsättningen (av befolkningen 20-64 år) före valet. Det målet skulle man ha nått redan 2004 men då blev andelen sysselsatta i riktiga jobb bara 77 procent eller 4,076 milj pers. Prognosen från Konjunkturinstitutet idag pekar på en försämring under 2005 och en liten förbättring nästa år – se KI:s diagram nedan.

(större diagram)

Varje procent reguljär sysselsättning motsvarar 53 000 personer. Om regeringen skall förbättra denna sysselsättning från drygt 77 procent enligt KI år 2006 till 80 procent enligt sin egen (försenade) målsättning är det fråga om 154 000 nya jobb. Och det är inte några Ams-jobb eller lönebidragsjobb som räknas till reguljär sysselsättning. Här krävs nytänkande. Att sänka räntan räcker inte. En temporär sänkning har KI redan räknat med.

Frånvaron kan korrigeras med kortare semester

Den stora frånvaron i Sverige jämfört med övriga EU beror till 55 procent på semestern. Om vi inte börjar arbeta mera kanske det blir tvunget att korta semestern som nu är 81 procent längre än snittet inom EU.

Den svenska frånvaron ligger 68 procent högre än EU-genomsnittet. Är det bra eller dåligt? Vi kan konstatera att Sverige har råd att hålla sig med hög frånvaro - där lång semester är typexemplet. Det är möjligen en följd av att vi har många i sysselsättning - 73 procent mot 63 för EU. Den statistik som EU-stat redovisade 23/3 visar dock enbart frånvaron uppdelad på komponenter*.

Semester svarar för hälften av frånvaron för de sysselsatta. Sjukskrivningar mer än en vecka svarar för 23,5 procent, föräldraledighet för 12,4 procent, ledighet för utbildning tar 3,5 procent och övrigt 10,6 procent.

Man kan också uttrycka det så här: Sverige har 81 procent längre semester än snittet i EU, 135 procent större sjukfrånvaro, 163 procent mera föräldraledighet, 6 gånger mera ledighet för studier men 36 procent mindre övrig frånvaro.

Det kanske blir mer rättvisande att uttrycka skillnaderna i procentenheter: Sverige har 6,9 procenenheter större frånvaro än EU-snittet - alltså 17,o procent jämfört med 10,1. Av denna differens på 6,9 svarade semester för 3,8 procentenheter, sjukskrivning för 2,3, föräldraledighet för 1,3, utbildning för 0,5 och övrigt för minus 1,0 procentenheter.

Vi kan alltså konstatera att 55 procent av differensen beror på Sveriges längre semester, 33 procent på högre sjukfrånvaro, 19 procent på mer föräldraledighet och 7 procent på utbildning.

Det är inte alldeles enkelt att peka på mer än sjukfrånvaron som mera okontroversiell för rättelseåtgärder. Samtidigt ställer det problemet med försörjningsbördan på sin spets: om vi inte börjar arbeta mer måste kanske semestern förkortas för att tillräckligt många skall arbeta. Andra förslag är att höja pensionsåldern till 79 år. Man kan också öka veckoarbetstiden.

Över hälften av 'överfrånvaron' beror dock på att Sverige har mycket större sjukfrånvaro (+135 %) och föräldraledighet (+163 %). Detta borde gå att åtgärda samtidigt som förtidspensioneringarna, socialbidragen och arbetslösheten borde gå att minska. Då kan vi behålla vår långa semester (som dock är något kortare än i Finland och Frankrike).

Lönebidrag Perssons väg till 4 % ?

För att få ned arbetslösheten under 4 procent kan staten använda lönesubventioner. Det var det enda konkreta recept statsministern hade i en radiointervju. Men räcker det till mer än 60 000 nya jobb?

I 'Godmorgon världen' 27/3 säger statsminister Göran Persson att han tror att den öppna arbetslösheten före valet kommer att gå under fyra procent. Prognosen är 5,5 procent för 2005. Intervjuaren Margit Silberstein ställer dock inte några egentliga frågor om hur detta skall gå till. Industrikonjunkturen har kraftigt försämrats enligt KI:s barometer förra veckan. Någon räntesänkning blev det inte. Vad är det då som skall vända arbetslösheten nedåt till under 4 procent?

Göran Persson nämner att man skall satsa på det som kallas 'anställningsstöd' i vårbudgeten. Detta skall användas för att subventionera kommuner och landsting som anställer långtidsarbetslösa. Något liknande var Marita Ulvskog inne på i lördagsintervjun 19/3 även om hon var skeptisk till att låsa in de arbetslösa i Ams-åtgärder när konjunkturen skall gå uppåt. Hon kallade detta "lönebidrag".

Även Pär Nuder har lanserat samma tanke 18/3 i form av ett generellt 'anställningsstöd' för långtidsarbetslösa (en skatterabatt till arbetsgivarna). Det skulle inte vara enbart pengar till kommuner och landsting som Persson sade. Förslaget kommer i vårbudgeten.

Alla andra förslag förbigås med tystnad (t ex Feldt och Hadenius 24/3 och Klas Eklund 26/3). Skall verkligen över 60 000 nya jobb kunna skapas enbart med hjälp av lönebidrag? Och vad kostar det? Går det ihop med utgiftstaken i statsbudgeten? Finns det belägg för att nya bidrag ger effekt? Måste inte mer generella åtgärder istället vidtas? Varför slipper de ansvariga sådana frågor?

Om vi går på Perssons linje är det inte fråga om jobb i marknadssektorn. Det blir ingen förbättring av det offentliga budgetsaldot. Men det kan ändå bli en förbättring av statens budget. Pengarna till A-kassa och Ams-åtgärder är statliga. Om Persson tar dessa pengar och erbjuder kommunerna att staten med dessa pengar betalar t ex halva lönekostnaden för f d arbetslösa som nyanställs hamnar resten av kostnaden på kommunerna. Staten kan nästan halvera sina kostnader för varje arbetslös och formellt få dem att registreras som sysselsatta.

Om vi istället går på Nuders linje att detta är ett stöd för näringslivet kan även "riktiga" jobb skapas. Statens budget förbättras med nästan hälften av lönekostnaden för varje arbetslös samtidigt som det också kommer in en del skattepengar från dem som nu till hälften avlönas av näringslivet.

Ett lönebidrag är en (temporär) korrigering av den utjämnade lönestrukturen så att den mera överensstämmer med de arbetandes faktiska produktivitet. Det stora problemet uppstår när lönebidraget trappas ner och till slut upphör. Om den anställde då inte kan arbeta ihop till sin lönekostnad kommer arbetsgivarna att försöka bli av med den "underproduktive". Och en del arbetsgivare kan redan från början förutse att sådana svårigheter kan uppstå och därför undvika att anställa personer med temporärt lönebidrag.

Systemet har tidigare praktiserats inom några delstater i USA och Kanada. Det kallas i litteraturen earnings supplement (ESP). Resultaten har inte varit särskilt positiva trots subventioner på upp till 75 procent. Slutsatsen har varit att det i flera fall blev dyrare att praktisera ESP än att bara betala ut arbetslöshetspengar. Pengarna har dock utbetalats till den enskilde och inte till arbetsgivarna. Detta borde dock ha uppmuntrat arbetsgivarna att temporärt anställa till låg formell lön.

Det verkar vara helt omöjligt att skapa så många nya jobb med hjälp av lönebidrag så att arbetslösheten skulle kunna komma under 4 procent (drygt 60 000). Det kanske behövs ännu fler eftersom industrikonjunkturen vänt nedåt och många mindre företag tvekar att nyanställa sedan årsskiftet då de måste betala 15 procent av de sjukskrivnas sjukpenning.

Vänstern proppen mot jobben?

Det är de tillväxtfientliga vänsterpartierna som hindrar regeringen från att komma med förslag som skulle förbättra sysselsättningen. Och kanske vänstern låg bakom de klantiga utspelen om skattehöjningar, som SAP tappade väljare på för några veckor sedan.

Det börjar bli alltmer uppenbart att regeringen inte har några idéer alls om hur man skall gå vidare med politiken i Sverige. Varken visioner eller principiella ekonomisk-politiska uppfattningar. Inte ens konkreta uppslag för åtgärder på kort sikt. Igår skrev f finansministern Kjell-Olof Feldt och medieprofessorn Stig Hadenius en artikel på DN-debatt om tänkbara orsaker till bristen på idéer.

Feldt avvisar hypotesen att idétorkan är sakligt betingad. Författarna menar att passiviteten beror på att de s k samarbetspartierna inte godtar åtgärder som gynnar näringslivets tillväxt. Miljöpartiet vill inte ha tillväxt och vänstern vill enbart öka jobben i den offentliga sektorn.

Intressant. Här finns kanske förklaringen till de för opinionsstödet så katastrofala utspelen om höjda skatter. De i stort sett oförklarliga propåerna om höjda kommunalskatter (Persson), vårdskatt (Nuder), höjd värnskatt (LO-chefen) och progressiv kommunalskatt (Ulvskog) kan alltså ha varit försöksballonger som sänts upp efter samråd med vänsterpartierna.

Tanken kunde ha varit att testa vänsterns tillväxtavvisande idéer som en sista(?) utväg för att rädda samarbetet. Men varken opinionen eller expertisen var nådiga. Både Sifo och Ruab visar att SAP förlorade opinionsstöd efter utspelen. Och 14 ekonomer samt Feldt själv dömde ut skattehöjningsplanerna. Den politiska debatten vändes istället mot regeringens misslyckande att få en del av de 1,1 miljonerna icke-arbetande att börja jobba.

Tillräckliga förslag?

Vad kan då göras för fler jobb? Feldt börjar med att peka på att Sverige blivit ett land som exporterar kapital. Vi har både ett överskott i bytesbalansen (inte betalningsbalansen) och en dold kapitalflykt som leder till "ett betydande utflöde av pengar som annars kunde ha skapat jobb här hemma". Men vad har Feldt för konkreta recept för att minska detta utflöde? [mina komment nedan]

Författarna pekar på att man kan sänka bolagsskatten [det skulle leda till inflöde från utlandet när svenska företag blir uppköpta]. Man kan göra det mer lönsamt för småföretagarna att ta ut vinster [det enklste är att avskaffa statsskatten]. Två statliga utredningar har föreslagit att förmögenhetsskatten skall avskaffas [regeringen har antytt samtycke, men i sista minuten sagt njet]. Avdrag för hushållstjänster har länge avvisats som "pigavdrag". Men nu tycker sig författarna se att de kan motiveras som en feministisk motpol till ROT-avdragen (de berör främst män).

Slutligen antyder Feldt och Hadenius att skattelättnader borde göras för personer 55+ för att de skall få bättre fotfäste på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna bör lägga fram ett program för tillväxt och sysselsättning och det redan i vår, menar de. Och detta utan att förslagen "hackats sönder av tillväxtfientliga miljöpartiser och vänsterpartister".

Problemet är bara att de ovanstående förslagen knappast är tillräclkiga för att ge resultat inom överskådlig tid. Visst är det bra med utbudspolitik. Under några årtionden skapar utbudet sin egen efterfrågan. Men det finns också ett strukturellt fel, som överskottet i utrikeshandeln visar. Här finns ett flödande utbud av kapital som ograverat sticker till utlandet

Normaliserad frånvaro ger 80 miljarder

Sverige har 17 procents total frånvaro från arbetet varje vecka. En sänkning till EU-nivå skulle generera över 80 miljarder kr i nya resurser till offentliga sektorn. Det motsvarar en tredjedel av momsen.

Nu gäller det att kunna skilja mellan alla definitioner på arbetsmarknaden. I Aktuellt igår var förstanyheten att "frånvaron" i Sverige var 17 procent mot 10 i snitt i´nom EU. Det är inte enbart sjukfrånvaro som avses utan 'all frånvaro' (som har varat minst en vecka).

Den verkliga frånvaron är alltså ännu större och det räcker med att man jobbat minst en timme under mätveckan för att man skall registreras som varande 'i arbete'. För Sverige, med en total befolkning på 9 miljoner, ser det ut på följande sätt 2004 när vi dragit bort 3,75 miljoner pensionärer och grundskoleelever:

Procentandelen avser i relation till föregående kategori utom inom parentes som avser 16-64 år (Källa: AKU)

Kategori av bef		Antal miljoner		Procent andel
16-64 år		5,751		64
Sysselsatta		4,213		73,3
Frånvarande		0,700		16,6
I arbete		3,513		(61,1)
Ej i arbete		2,238		(38,9)

Av befolkningen på 9 milj är 64 procent i arbetsför ålder. Av dessa har 73 procent ett arbete. Men eftersom 17 procent är frånvarande i genomsnitt under året är det bara 61 procent av de i aktiv ålder som arbetar. Därför finns det 2,2 miljoner som inte arbetar varav en tredjedel, 700 000 är frånvarande från jobbet och två tredjedelar har inget jobb efersom de är arbetslösa, förtidspensionerade, studerar eller liknande.

I Aktuellt 23/3 uttalade sig KI:s generaldirektör Ingemar Hansson om vad en normalisering av frånvaron skulle kunna ge. Utgångspunkten var att den skulle sänkas från 17 procent till mera normala 9 procent. Tyvärr snubblade han litet i tankegångarna och hamnade delvis fel. Så här ser en korrekt beräkning ut:

En reduktion av frånvaron med 8 procentenheter betyder att de 700 000 nu frånvarande skulle reduceras med 47 % eller 329 000 personer. I enlighet med mina tidigare beräkningar att 1 % fler sysselsatta (som arbetar) ger 11 mdr kr åt staten, blir resultatet 83 mdr kr.

Man kan också höfta till det mer ungefärligt som Hansson gjorde i TV. Då blir det så här: 329 000 fler i arbete ger en ökning av BNP med 9,4 procent (här bortses från pers >65). BNP är 2675 mdr i år. Resultatet blir då 251 mdr varav hälften går till skatt, eller 125 mdr kr.

Av någon anledning kom Hansson inte upp i mer än 200 mdr i BNP-ökning, men sedan drog han till med att 70 procent eller 140 mdr skulle förstärka den offentliga sektorn. Det är nog fel.

Den principiella skillnaden är att hela BNP naturligtvis genererar en del ytterligare skatteintäkter utöver dem som kommer från förbättrat 'antal i arbete'. Denna del består av "driftsöverskottsandelen brutto" och är ganska lågt beskattad. Det är vanskligt att räkna med några ytterligare skatteintäkter härifrån under överskådlig tid.

En normalisering av frånvaron som ger 80 miljarder är emellertid inte dåligt det heller. Jag återkommer med en granskning av vad som gör att Sverige avviker och har så onormalt hög frånvaro.

Fastighetsskatten - inget samband med inkomsten

Nu kommer fastighetsskatten att stiga med i genomsnitt 25 procent nästa år. Det beror på höjda taxeringsvärden. Dessa har ganska litet att göra med ägarnas inkomster. Därför bir de folkliga protesterna våldsamma.

Det finns en naiv tro hos många politiker att fastighetsskatten är starkt kopplad till ägarnas inkomster. Naturligtvis är det lätt att inbilla sig att den som tjänar mycket köper en dyr villa och tvärtom. Men så ser inte verkligheten ut. Sambandet är ganska uttunnat och kring storstäderna finns det nästan inte alls.

Jag roade mig med att plocka ut Täby från SCB:s databas om skatter och inkomster. Med hjälp av diverse kalkyl-, diagram- och bildprogram fick jag fram nedanstående diagram som visar sambandet mellan inkomster och fastighetsskatt i Täby 2003.

.

Fastighetsskatten är 9-10 000 kr/år för nästan alla husägare i olika inkomstlägen (i genomsnitt). Det gäller även för dem med extremt låga inkomster. Man får gå upp till 500-600 000 kr/år i inkomst för att fastighetsskatten skall bli nämnvärt högre. Det är bara personer med en inkomst på 1 miljon och uppåt som betalar påtagligt mera i fastighetsskatt. (I hela riket är det dock 20 procent av miljonärerna som inte betalar fastighetsskatt.)

Idag går Villaägarförbundet till storms mot de väntade skattehöjningarna. Besked krävs av Alliansen och Reinfeldt. Han har sagt att låg- och medelinkomsttagarna skall få skattesänkningar. Och det är ju de som drabbas hårdast av höjd fastighetsskatt (som jag kan visa ovan). Då är det väl logiskt att Reinfeldt utlovar åtgärder mot den höjda fastighetsskatten, menar Villaägarna.

Så är det emellertid inte. Moderaterna vill ha sänkt marginalskatt för extra arbete långt nere i skatteskalorna. Det är för att det skall löna sig att arbeta istället för att lyfta bidrag. Men höjd fastighetsskatt gör det inte mindre lönsamt att arbeta i normalfallet. Tvärtom skulle sämre ekonomi p g a en skattehöjning tvinga många att arbeta mera...

Om Reinfeldt skall lova sänkt fastighetsskatt måste han hitta på en annan motivering. Frågan är om han inte gör en vänstersväng även på detta område. Får vi be om besked?

Musik ska inte skattefinansieras

Det går inte att jaga privatkopierare i längden. Skivbranschen har missat gängse möjligheter att ta betalt. Nu skall musiken skattefinansieras som andra kollektiva tjänster. Det börjar med "kassettersättning" 1/7 i år.

Den tekniska utvecklingen har medfört att musikproduktionen alltmer har fått karaktären av det som ekonomerna kallar "kollektiv nyttighet". Med det menas att konsumtionen varken karaktäriseras av exkluderbarhet eller rivalitet. Motsatsen är individuella nyttigheter där båda dessa fenomen föreligger - exempelvis en glass. Den som vill ha en glass kan enkelt exkluderas från att äta upp den tills han betalar för den. Och ju mer glass en person äter på stranden en varm sommardag desto mindre blir det över till andra. Här finns rivalitet.

En typisk kollektiv nyttighet är det militära försvaret i ett land. Här finns ingen rivalitet eftersom mängden personer som försvaras kan variera kraftigt utan att invånarna blir mindre försvarade för det. Och exkluderbarhet är omöjlig. De som inte har betalt för luftvärnskanonerna slipper också bli bombade om luftvärnet fungerar effektivt.

Det går inte att ta avgifter för kollektiva nyttigheter. Avgifter för försvaret som inte exkluderar dem som inte betalar leder bara till fenomenet free riding (gratisåkning). "Om alla andra betalar tjänar jag mest på att inte betala" - jag blir försvarad ändå. För att få ett försvar måste man därför finansiera det med skatter som tas ut med tvång.

Om musikbranschen inte kan ta betalt för musiken kommer snart någon att föreslå att den skattefinansieras. Sådana resonemang kan man redan höra om Sveriges Radio. "Slopa TV-licensen och ta ut den på skatten nu när det inte går att kontrollera innehav effektivt" kan det heta. Där är exkluderingsmöjligheterna ändå något bättre än inom musikbranchen.

Lösningen heter prisdifferentiering

Skattefinansiering av musiken kommer i liten skala att införas 1/7 i form av något som kallas "kassettersättning". Det är en skatt på blanka CD- och DVD-skivor som skall gå till producenterna. Tanken är att de som privat spelar in musik (och film) skall få betala genom skatten. Som vanligt har skatter negativa biverkningar. I det här fallet en prishöjning för dem som bara skall ladda ner egna bilder och video för arkivering*.

Det underliga med musikbranschen är att den för vanliga kapitalistiska företag gängse tekniken med olika priser för nästan samma produkt inte tillämpas. Det är naturligt att det blir uppror om den enda produkt man försöker sälja är en CD i snofsigt fodral för 200 kronor. I andra branscher skulle detta kallas 'lyxmodellen'. De som inte är beredda att betala så mycket brukar kunna få en billigare 'lågprismodell'. Exemplet här skulle kunna vara en enklare inspelning i en ganska anonym plastficka.

Det billigiste alternativet skulle redan från början ha varit den enkla inspelningen nedladdningsbar på nätet. Nu har det dröjt ända till för ett par år sedan som Apple lanserade iTunes. Det var kanske för sent eftersom den gratis fildelning som nu finns har blivit så utbredd.

Fortfarande skulle ett gratisalternativ ha varit möjligt. Någon typ av sponsringsmeddelande invävt i musiken skulle ha kunnat varit ett alternativ för de fattigaste. Många skulle ha nöjt sig med detta istället för att "piratkopiera". Och ingen skulle ha kommit på tanken att kalla denna gratiskopiering för en utebliven försäljning av en CD-skiva.

Skivindustrin har uppträtt klantigt. Om det leder till skattefinansiering, om än i den modesta form som kallas "kassettersättning", finns det anledning att protestera. Vi får väl avstå från ny musik. Producenterna får ta konsekvenserna av sin egen oförmåga. Men de som inte lyssnar på ny musik skall inte betala skatt för det! Ännu värre är det att skatten i detta fall är "privat" i meningen att pengarna inte går via statskassan utan direkt till producenterna som en feodal förläning.

Persson lider av fiaskot med ekonomiska demokratin

Efter misslyckandet med löntagarfonderna fick socialdemokraterna fullt upp med bekämpandet av den ekonomiska krisen. Någon ny vision utvecklades inte. Sysselsättningen är fortfarande ett problem liksom den alltmera ineffektiva offentliga sektorn.

Kan vi se början till ett nytt politiskt landskap i Sverige? Statsminister Persson saknar visioner och det finns inga andra socialdemokratiska tänkare med vare sig nya eller gamla idéer. De borgerligas nya koncept är att överge visionerna. Vad blir kvar i politiken?

Socialdemokratin under Olof Palme och Ingvar Carlsson lanserade på sin tid ett treställigt paradigm för de socialistiska visionerna: först kom den medborgerliga demokratin, sedan den sociala demokratin och nu (på 80-tlet) står vi inför den ekonomiska demokratin. Är det sviterna efter fiaskot med den "ekonomiska demokratin" som socialdemokraterna och Persson nu lider av?

Det är uppenbart att kampen för allmän rösträtt, 8-timmarsdag, semester, gratis pension och andra förmåner betalda av andra kunde mobilisera väljarna. När dessutom stabiliseringspolitiken kunde göras till en kampfråga - full sysselsättning - med ett teoretiskt elegant nationalekonomiskt budskap, är det inte underligt att att socialdemokraterna har lyckats regera nästan hela tiden sedan början av 1930-talet.

När så steg 1 och 2 var avklarade satsade man på "det tredje steget" i form av MBL och löntagarfonder. Det skulle bli ekonomisk demokrati. Det var en vansklig vision. Steg 1 och 2 var institutionella reformer, men i steg 3 fick SAP verkligheten som motståndare.

Medbestämmandelagen och löntagarfondsägda företag rådde inte på ett näringsliv som hade att verka i internationell konkurrens. Demokratiska beslut kan inte förändra verklighetens effekter hur gärna man än vill att det skall gå. Den "demokratiska socialismen" ville inte lyfta. När så den "diktatoriska socialismen" i det forna Sovjet-imperiet kollapsade för att den fungerade alltför dåligt, gick luften ur den "ekonomiska demokratin".

I kölvattnet på dessa omvälvningar ökade den ekonomiska instabiliteten. I Sverige fick vi en ny 30-talskris, som dessutom blev mer utdragen än på 30-talet. Den bekämpades inte med något specifikt socialdemokratiskt recept. Göran Persson förde en traditionellt konservativ finanspolitik där budgetbalans skulle uppnås med skattehöjningar och nedskärningar. Borta var 30-talets keynesianska visioner.

Budgetbalansen uppnåddes till priset av sysselsättningen. Vi har fortfarande 1,1 miljoner icke-arbetande, vilket bara är 7 procent färre än när Persson blev finansminister. Och nu skall konjunkturerna bli sämre.

Utan visioner återstår "servicedemokratin". Den sittande ledningen skall åtminstone kunna leverera jobb, sjukvård, skola och äldreomsorg mm. Om inte det sker kan väljarna tycka att den borde bytas ut om den inte kan hålla fram en uppbådande samhällsvision.

Ulvskog klarade arbetslösheten

Sossarnas partisekreterare Marita Ulvskog klarade attacken från "skjutjärnet" Tomas Ramberg på Ekot. Han var sämre påläst än offret om när arbetslösheten var 4 procent. Det blev därför inga besked om vad SAP tänker göra åt den i vår.

När Ramberg i Ekots lördagsintervju (19/3) skulle få sossarna att skämmas för sin dåliga bekämpning av arbetslösheten och att det är 8-9 år seda som de satte upp målet 4 procent, blev resultatet ett trist trasslande om när och hur länge målet tidigare uppnåddes. Där hade Ulvskog mera rätt än Ramberg, se diagrammet nedan.

Den öppna arbetslösheten i procent (säsongrensat)
1999-2005

Nu blev tiden för kort för att klämma Ulvskog på vad hon menar med att årets budget inte innehåller tillräckliga årgärder för 2005. Det skall komma mera i vår. Men vad? Fler AMS-jobb eller liknande? Det förnekade Ulvskog indirekt genom att inte acceptera att regeringen fritt kan bestämma siffran med hjälp av Ams-åtgärder.

Räntan sänktes inte. Då återstår finanspolitiken. Är det stimulerande skattesänkningar Ulvskog hade i åtanke? Se där en fråga som vi inte fick svar på.

Nuders variant av "förvärvsavdrag"

En skattelindring för dem som arbetar ("förvärvsavdrag") föreslås nu på löpande band. Hittills har skattesänkningen fämst avsetts gå till löntagarna. Men finansministern föreslår en rabatt till arbetsgivarna.

Utjämningen av lönerna i Sverige medför att de med "låg" lön fått ganska hög lön i förhållande till vad de kan producera ute i företagen. De blir därför mindre attraktiva och får svårt att snabbt hitta nytt arbete. För dem med "hög" lön gäller motsatsen.

Till detta kommer att skillnaden mellan bidrag från det offentliga och lönen efter skatt och omkostnader inte är tillräckligt stor för att stimulera till arbete i en del fall i praktiken.

För att göra arbetslösa, sjukskrivna, socialbidragstagare mfl mer attraktiva på arbetsmarknaden har det under de senaste åren föreslagits skattelindringar för förvärvsarbetande. Det kan ske genom ett förvärvsavdrag som dock anses ha nackdelen att det är mera värt för dem med hög marginalskatt än för dem med låg.

Centern var först med ett förslag till förvärvsrabatt som var en skattereduktion med lika många kronor för alla (utom under in- och utfasning). Skattebetalarnas förening föreslog en förvärvsrelaterad skattereduktion i sitt stora reformprogram 2002. Nu har som bekant moderaterna övergett sin linje med ett utökat grundavdrag och föreslår ett "arbetsavdrag" istället. Kristdemokraterna och folkpartiet vill också ha "förvärvsavdrag". Fp vill härutöver även halvera arbetsgivaravgifterna för yngre som varit arbetslösa.

Idag har finansministern sällat sig till förslagsställarna. Hans förslag verkar att ha viss likhet med folpartiets reduktion av arbetsgivaravgifterna. Nuder meddelar följande:

"Ett sätt som visat sig vara effektivt för att
hjälpa långtidsarbetslösa kvinnor och män
att få fäste på arbetsmarknaden är anställnings-
stöd i form av en skatterabatt till arbetsgivaren.
Redan i år vill vi därför ytterligare höja ambi-
tionsnivån genom att utöka anställningsstödet
för dem som varit arbetslösa längst, och förslag
om detta kommer att presenteras i vårproposi-
tionen."

Varför ger Nuder stöd till arbetsgivarna och inte till löntagarna? Jo, det är ett önskemål från LO för att det inte skall framgå att det handlar om en korrigering av lönestrukturen. LO har länge varit emot att hjälpa de svaga med skattelindringar eftersom det fordrar en sänkning av det synliga löneläget för att ge effekt.

Dessutom kan stödet kanske göras mer selektivt genom att det kan riktas till vissa grupper som arbetsgivarna får hålla reda på. Det går till nöds att fordra att en arbetsgivare kan kontrollera och sedan skicka in intyg på att den nyanställde har varit arbetslös minst x antal månader. Att ge ett skatteavdrag åt den enskilde som uppfyller vissa kriterier fordrar mycket mera information för att få effekt. Dessutom får skattemyndigheterna det jobbigare.

Hur diskutera skatter och rättvisa?

"Makt är rätt ." Det är högertraditionalismens rättviseprincip. Makten tar ut skatt efter eget godtycke. Mot denna syn står den politiska filosofins renässans i form av diskussionen av normativa principer som grund för beskattningen.

Den statliga skatten på 20 procent anses orättvis därför att den är progressiv - i synnerhet när man jämför med den platta kapitalinkomstskatten. Beskattningen av arbete diskrimineras i förhållande till kapitalavkastning genom att högre arbetsinkomster drabbas av en stigande beskattning räknat i procent. Moraliskt sett hade man nog prima facie väntat att det skulle ha varit tvärtom. Åtminstone skulle lika inkomster beskattas lika.

Orsaken till att en ögonskenligen orättvis skatt i någon högre mening har ansetts vara "rättvis" går tillbaka till ett helt annat samhälle och en numera förlegad morallära kallad 'utilitarism'. Det är en historisk förklaring. Den moderna utvecklingen pockar i så fall på en revidering av den gamla skattefilosofin.

Men det finns många som menar att det inte går eller är olämpligt att diskutera skatter i termer av "rättvisa". Skatternas nivå och skatteskalornas profil är en följd av subjektiva uppfattningar hos dem som råkar bestämma, säger man. "Rättvisan sitter i betraktarens öga" kan låta insiktsfullt men är egentligen en ganska förfärlig tanke. Denna typ av värderelativism ledde i början av förra seklet fram till värdenihilismen som gick ut på att moraliska omdömen saknade sanningsvärde.

Värdenihilismen är ett snäpp grymmare än den konservativa tesen att "makt är rätt" lanserad av den schweiziske samhällsteoretikern von Haller vid restaurationen efter Napoleon-krigen förförra seklet. Om moraliska principfrågor inte ens kan diskuteras finns inte heller något sådant som politisk filosofi. Då avgörs frågorna antingen med kanoner eller röstsedlar. Ingendera metoden behöver innehålla någon intellektuell process. Slagord eller kommandoord dirigerar arméerna.

Den akademiska filosofin har emellertid mot slutet av 1900-talet kommit att alltmera överge värdenihilismen (emotivismen). Att diskutera normativa frågor är inte längre lika meningslöst "som en papegojas pladder" som Axel Hägerström föraktfullt uttryckte saken.

Om vi avvisar Hägerström och von Haller har jag hittat sex intellektuella principer som kan användas för att utvärdera hur profilen på skatteuttaget skall se ut. Det kanske finns flera - kom gärna med förslag!

Wicksells princip eller 'intresseprincipen'. Skatterna skall tas ut i proportion till vilken nytta var och en har av det som de finansierar.

Blancs princip eller 'kommunismens princip'. Skatter och förmåner skall utformas enligt devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Togs upp av Marx och Lenin.

Nozicks princip eller'likabehandlingsprincipen'. Alla har rätt att behandlas lika i varje rättslig procedur oavsett vilket slutresultatet blir. En konsekvent tillämpning medför att det inte blir utrymme för någon fördelningsplitik. (Jfr domstolsbehandlingen i civilmål.)

Benthams princip eller 'nyttomaximeringsprincipen'. Kallas även "utilitarism". Skatterna skall tas ut så att den samlade samhällsnyttan skadas så litet som möjligt även om det betyder att enstaka grupper kan få lida svårt. "Ändamålet helgar medlen."

Rawls´ princip eller 'maximin-principen'. (Även 'differensprincipen'.) Skatterna skall tas ut så att de minst bemedlade får maximal inkomst. Tar hänsyn till incitamenten.

Dworkins princip eller 'moraliska förtjänstprincipen'. Skatterna skall tas ut på medfödda talanger eller enkelt förvärvade egenskaper så att dessa "moraliskt oförtjänta" attribut inte ger någon högre inkomst. Ambitioner skall däremot inte beskattas. (Min hemsida om Dworkin, Teori X)

Jag skall återkomma till dessa skattefilosofiska principer (alla är inte rättvisebaserade). Skatter skall inte diskuteras känslomässigt. Min förhoppning är att principen "vi tar skattepengarna från dem som kan betala" (som jag fick höra från en mp-riksdagsledamot) skall kunna avföras ur debatten. Makt är inte rätt.

Sverige sparar för mycket

Varför leder inte den stora ökningen av produktiviteten till nya jobb? Det frågade Mats Odell i riksdagen och blev vederbörligen avhånad för att inte förstå elementära samband. Men problemet ligger ändå i närheten av denna fråga.

Genom god produktivitetsutveckling i exportindustrin har exporten kunnat öka snabbare än importen under många år. Vi har skaffat oss ett exportöverskott som i bytesbalanssaldo är 6 procent av totalproduktionen (BNP). Sverige producerar 6 procent mera än vad vi konsumerar och investerar inom landet. Vi har ett finansiellt sparande på 6 procent av BNP.

Vad gör vi då av pengarna? Eftersom det är ett nationellt sparandeöverskott det är fråga om så går pengarna utomlands. Vi låter andra länder investera och konsumera för våra pengar. Vi minskar våra skulder och bygger upp en fordran på utlandet.

Det är alltså till utlandet den förbättrade produktiviteten går - inte till investeringar och jobb i Sverige. Om en god del av sparandeöverskottet hade kommit i omlopp inom Sverige, hade naturligtvis en del riktats mot importerade varor. Det hade dock höjt konsumtionsstandarden för invånarna i Sverige.

Men all ökad efterfrågan går inte till import. Större delen skulle rikta sig mot hemmamarknaden eftersom vi har stor ledig kapacitet här hemma - t ex i form av 1,1 miljoner icke-arbetande. Några av dessa kan ganska omedelbart hoppa in i nya jobb inom tjänstesektorn och på sikt kan mer än hälften av dem sannolikt jobba med något produktivt.

Frågan är bara hur vi skall få ner det strukturella sparandeöverskottet så att sysselsättningen kan förbättras. Det skall tydligen inte ske genom en räntesänkning. Vad har ekonomerna och politikerna då för recept? Vad anser Nuder och Reinfeldt? Vad menar Cecilia Hermansson och Klas Eklund? Och var finns de kritiskt granskande journalisterna?

Frågor, frågor men inga svar - eller?

LO har rätt om enorm arbetslöshet

(Tekniska problem har medfört försening)
Nu har också LO fått upp ögonen för att de 1,1 milj icke-arbetande är ett problem med otillräcklig sysselsättning. Det är bara Cecilia Hermansson och Klas Eklund samt regeringen som inte vill förstå att något borde göras.

SCB beräknar antalet personer som uppbär ersättningar från det allmänna justerat för deltid och delår. Detta kallas heltidsekvivalenter och betyder att antalet personer kan jämföras som om de på heltid befann sig i någon av åtgärderna. Statistiken är ganska svår att hitta och är relativt okänd. Konjunkturinstitutet gör sedan prognoser för innevarande och nästkommande år.

Statistiken omfattar antalet heltidspersoner med sjukpenning, förtidspension, arbetslösa, i åtgärder och med socialbidrag. Summan 2003 är 1 033 338 personer (senaste uppgift). KI:s prognos är 1 054 000 personer för 2005.

År 1990 var summan 732 000, toppen nåddes 1994 med 1 156 000, högkonjunkturåret 2000 var den 1 015 000 heltidspersoner.

Det är inte underligt att denna statistik får så liten uppmärksamhet. Den visar hur regeringen har misslyckats med sin viktigaste fråga: sysselsättningen. Dels visar statistiken den totala arbetslösheten eller den ”utvidgade arbetslösheten” som man får om man lägger ihop öppet arbetslösa med dem i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dels visar den personer med sjukpenning och med sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspension) som delvis är ett medicinskt problem men som till stor del egentligen är en fråga om bristande sysselsättningsmöjligheter.

Men nu har LO dragit fram en del av dessa siffror. I Dagens Industri 16/3 går Hans Karlsson på LO:s näringspolitiska enhet till attack mot regeringen i en nyhetsartikel rubricerad ”Regeringens siffror ljuger – LO hävdar att arbetslösheten är 20-25 procent”. Hans Karlsson (som råkar ha samma namn som arbetslivsministern) menar att friska människor blir sjukskrivna för att de inte har något jobb och att detta är en del av förklaringen till att fler norrlänningar än skåningar är sjukskrivna. Av de långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade ”är ungefär hälften fullt arbetsföra” enligt LO:s Hans Karlsson.

Nästan fyrdubbling av förtidspensionerade sedan 1960
Även Anna Hedborg är oroad. Vid ett seminarium i riksdagen 15/3 redovisade hon siffror som angav att år 1970 levde 12 procent av den vuxna befolkningen (heltidskorrigerat) på bidrag mot 21 procent idag.

Antalet förtidspensionerade har enligt en annan redovisning i DI ökat från 145 000 år 1960 till 514 700 jan 2005. År 1970 var de 212 000, år 1980 var de 303 000 och 1990 var de 361 000.

Vad kan göras åt arbetslösheten?

Det är uppenbart att den totala efterfrågan på arbetskraft är för liten. Lösningen borde vara att öka efterfrågan – t ex genom en generell skattesänkning och/eller mer strategiskt utformade sänkningar. Ett annat sätt är att sänka räntan. Men detta medel döms ut på något märkliga grunder: Cecilia Hermansson på Föreningssparbanken tror att en räntesänknig ”kanske har en marginell betydelse för jobben i detaljhandeln”. Klas Eklund på SEB anser att ”efterfrågan i ekonomin är redan så pass hög i dagsläget att det är tveksamt vad en räntesänkning skulle tillföra”. (DN Ekonomi 16/3)

Vad dessa ekonomer är överens om är att efterfrågan inte är otillräcklig. Det medför i förlängningen att de anser att ingenting kan göras för att få en del av den dryga miljonen icke-arbetande in i nya jobb.

Tekniska problem hos Blogger

På grund av tekniska problem kunde någon post inte publicers under gårdagen. Den lade jag ut på min gamla "Veckans kommentar" på min websajt "nordling.just.nu". Direktlänk till posten om LO: http://www.bahnhof.se/~danne/vk_LOratt05mrs.htm Jag skall snarast lägga ur den på bloggen.

Beklagar /DNg

Inget gjordes åt arbetslösheten igen

Riksbanken sänkte inte räntan. Regeringen satsar 2 promille på AMS. Ändå har vi 10,4 procent fler som inte arbetar jämfört med krisåret 1992. De kostar nu 267 miljarder kr i skattepengar.

Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson har de senaste dagarna mycket explicit uppmanat Riksbanken att sänka reporäntan. Han har tidigare varit mycket försiktig. Men nu påpekar han att arbetsmarknadskonjunkturen befinner sig i ett läge med lågkonjunktur trots att tillväxten, som den faktiskt mäts, är relativt god.

Riksbanken lämnade räntan oförändrad vid sitt möte 14/3. Man har reviderat ned sin prognos för den inhemska inflationen men tror att den totala inflationen ökar på ett par års sikt. Riksbanken gör inget åt sysselsättningsproblemet i stort.

Regeringen gör just ingenting att tala om. När man går ut och säger att man skall satsa några miljarder ytterligare på AMS rör det sig bara om ett par promille av de totala offentliga utgifterna på 1 456 miljarder kr. AMS-åtgärder är inte ens några riktiga jobb. Sådana kan nu bara skapas av det hemmamarknadsinriktade näringslivet. Därför behöver företagen stimulans.


Det svenska sysselsättningsproblemet verkar vara konstant och det är bara redovisningen som sker på litet olika delposter. SCB har räknat ut vad alla som får sjukpenning, är förtidspensionerade, är arbetslösa eller i åtgärder eller får socialbidrag motsvarar i antal heltidspersoner. Krisåret 1992 var summan 954 300 personer. För 2005 förutses 1 054 000 personer i aktiv ålder inte gå till något arbete. Det är 10,4 procent fler än 1992.

Delkomponenterna var 1992: sjukpenning 186 941, förtidspension 330 228, arbetslösa 223 866, åtgärder 125 140, socialbidrag 88 128, summa 954 304.

Delkomponenterna är 2005: sjukpenning 211 000, förtidspension 457 000, arbetslösa 196 000, åtgärder 108 000, socialbidrag 82 000, summa 1 054 000.

Vad kostar det att ha nästan 1,1 miljoner utan arbete? Jag gjorde en beräkning i bloggen om Nuders spökskrivare. Där kom jag fram till att varje procentenhet (i relaton till 4,35 milj sysselsatta) som inte arbetar medför utgifter för bidrag och uteblivna skatteintäkter på tillsammans ca 11 miljarder kronor (inte 17 mdr som Nuder trodde - tur är väl det). Det är alltså kostnaderna för skattebetalarna. Kostnaderna för samhället är mer än dubbelt så stora.

En dryg miljon personer som inte arbetar motsvarar 24,2 procent av de sysselsatta. Totalkostnaden för den bristande sysselsättningen blir alltså 267 mijarder kronor. Det motsvarar också 20 procent av den svenska offentliga sektorns skatteintäkter.

Jag skulle kunna uttrycka det svenska sysselsättningsproblemet på följande sätt. För att finansiera en rad offentliga utgifter måste vi ha ett mycket högt skattetryck på nästan 50 procent av den totala produktionen (BNP). Om den dryga miljon som nu inte arbetar istället skulle arbeta hade det räckt med att ha ett skattetryck på 39,7 procent av BNP...

Varför kan statsskatten avskaffas?

Många tycks tro att det skulle bli dyrt att införa 'platt skatt' i Sverige. Ett exempel var Sandro Scocco på AMS i Agenda 13/3. Men statsskatten finansierar bara futtiga 2,6 procent av utgifterna.

Statsskatten är en extra skatt som tas ut med 20 procent på alla inkomstdelar som ligger ovanför 24 900 kr/mån i beskattningsbar inkomst. Man kan då ha en löneinkomst på högst 313 000 kr/år utan att betala statsskatt.

"Brytpunkten" ligger alltså vid 26 080 kr/m. Om man tjänar mer än så kommer den högre lönen att drabbas av en 20-procentig "straffskatt". Tanken är att man skall få behålla 200 kr mindre av varje tusenlapp man tjänar mera. (Not 1)

Enligt SCB förutses genomsnittslönen för heltidsarbetande ligga på 27 000 kr/m för år 2005. Närmare 40 procent av de heltidsarbetande måste därför betala "straffskatt".

Sammanlagt är det drygt 1,2 miljoner inkomsttagare som betalar statsskatt 2005. Det är nästan 18 procent av alla - trots att ambitionen, när den den stora skattereformen presenterades för 15 år sedan, var att det bara skulle vara 10 procent som skulle betala extra skatt utöver kommunalskatten.

Statsskatten har en rad ekonomiska nackdelar. De flesta ekonomiska experter är överens om att den leder till lägre tillväxt, minskat arbetsutbud och svagt nyföretagande. Samtidigt stimulerar den till skattefusk, svartarbete, lågproduktivt gör-det-själv-arbete och improduktiv skatteplanering.

Många uppfattar den också som en orättvis straffskatt. Vi har infört "platt skatt" med 30 procent på kapitalinkomster. Den som har fått ett litet kapial i arv eller gåva (numera skattefritt!) kan placera och spekulera så att detta kapital växer. På denna verksamhet behöver han eller hon inte betala mer än 30 procents skatt hur stor avkastningen än blir (även miljonbelopp).

> Men den som studerar och anstränger sig, jobbar extra på kvällar och helger, reser långa vägar till ett mer välbetalt jobb, kommer med förslag och initiativ, tar på sig mer ansvar och betungande administration och krävande arbetsledande uppgifter (som ofta belönas med "skitsnack" bakom ryggen), skall betala 20 eller till och med ibland 25 procents ytterligare skatt för den avkastning som dessa extra insatser ger. Då kan skatten bli 58 procent och inte 30 procent. <
Mot dessa nackdelar skall två "fördelar" ställas: 1) den ekonomiska - i form av skatteintäkter och 2) den moraliska - i form av att skatten ändå skulle vara rättvis i en högre mening.

Jag får återkomma till punkt 2) vid ett senare tillfälle. Däremot verkar det som om många tror fel om punkt 1) i meningen att det skulle krävas stora skattehöjningar för alla andra om statsskatten avskaffades. Det menade exempelvis en i övrigt så kunnig person som Sandro Scocco, direktör på AMS och tidigare LO-ekonom, i TV:s Agenda på söndagskvällen* när han diskuterade platt skatt med Robert Gidehag från Skattebetalarnas förening.

ESV:s beräkningar visar att statsskatten kommer att ta in 38 mdr kr 2005. KI:s prognos för de offentliga utgifterna 2005 är på 1 456 mdr kr. Statsskatten är alltså bara en droppe i havet när det gäller att finansiera utgifterna (2,6 %). Det är klart att det skulle gå att minska utgifterna för att täcka skattebortfallet.

Allt bortfall skulle inte ens behöva finansieras. Drygt 20 procent av bortfallet skulle t ex automatiskt komma tillbaka i form av mera moms och punktskatter. Dessutom skulle en del av de 325 000 personer, som arbetar deltid och ändå tjänar så mycket att de ligger ovanför brytpunkten, gå upp i heltid. De som har en så god intjänandeförmåga skall väl ändå inte låta bli att arbeta full tid? De vanliga skatterna på deras uteblivna, ganska höga, heltidslöner svarar för mer än hela inkomsten för staten av statsskatten!

Statsskatten borde därför ganska enkelt kunna avskaffas om det bara gällde den ekonomiska frågan om utgiftsfinansiering. Motståndet är istället ideologiskt. [forts>]
________
Not 1: Statsskatten tas ut med ytterligare 5 procentenheter (tot 25%) ovanför den övre brytpunkten på 465 200 kr/år eller 38 800 kr/mån.

Är Nuders spökskrivare kompetent?

En procent fler i arbete ger inte 17 miljarder åt staten, som Nuder skriver i DN. Den rätta siffran är ca 11 miljarder och då ligger skattehöjningarna närmare än vad finansministern tror.

I en stor artikel på DN-debatt 7/3 skrev finansminister Nuder om hur viktigt det är att fler kommer i arbete och att antalet arbetade timmar ökar. Idag är 77 procent av alla i åldern 20-64 år i arbete. Regeringens mål är 80 procent reguljärt sysselsatta. Om "merparten av sysselsättningsökningen skulle ske i privat sektor skulle den offentliga sektorn få ett resurstillskott på omkring 50 miljarder kronor", skriver Nuder.

En ökning av sysselsättningen med 3 procentenheter skulle alltså ge ökade skatteintäkter och minskade bidragsutgifter med 50 miljarder - eller 17 mdr kr per procentenhet ökad sysselsättning. Detta är dessvärre en orealistisk glädjesiffra som visar att finansminister Nuder inte vet vad han - eller snarare hans spökskrivare - skriver om. Det är allvarligt eftersom Nuder borde ha en så viktig uppgift i huvudet om han behöver göra överslagskalkyler om eventuella skattehöjningsbehov.

Men det är också allvarligt eftersom Nuder måste ha en inkompetent spökskrivare som dessutom inte kontrolleras av experterna på finansdepartementet. Var har den eljest så karske statssekreteraren Jens Henriksson hållit hus? Kontrollerar han inte att Nuders offentliga framträdanden blir faktamässigt korrekta?

Förbättringen inte 17 utan 11 miljarder

För att förstå hur en sysselsättningsökning påverkar det offentliga saldot (effekter både från skatter och bidrag) kan vi betrakta två ytterlighetsfall: 1) Bidragen är 100 procent av den nya lönen och 2) inga bidrag i utgångsläget (t ex hemmaboende börjar arbeta).

Fall 1: Eftersom bidragen i Sverige är beskattade (utom socialbidragen) kommer i det första fallet ingen extra inkomstskatt in. Saldoförbättringen består i att lönen nu betalas av näringslivet. Därtill kommer en effekt från de arbetsgivaravgifter (löneskatter) som betalas in på lönerna (men ej på bidragen). Lönerna för de nya löntagarna ligger i genomsnitt högst på 25 000 kr/m eller 300 000 per år. Löneskatterna är 32 procent på denna lön, eller 8 000 kr/m. På ett år blir det 96 000 kr. S:a 396 000 kr. En procent fler sysselsatta är 43 500 personer. Saldoförbättringen blir i detta fall 17,2 mdr kr.

Fall 2: Vi antar som förut att lönen är 25 000 kr/m. Då ger inkomstskatten 8 025 kr och övriga indirekta skatter mm 4 800 kr extra *. Tillsammans med 8 000 kr i löneskatter blir summan i runda tal 20 800 kr. Då genererar 43 500 nya löntagare 9 miljarder kr i nya resurser. (Den låga siffran beror på att ingen statlig utgift sparas in.)

Det verkar alltså som om Nuders talskrivare räknat på fall 1. Eftersom inga bidrag utgår med 100 procent av lönen måste det ändå vara helt fel. Sjukpenningen skall utgå med 80 procent och a-kassan med ännu lägre andel eftersom det där finns ett tak som ligger lägre än genomsnittslönen. Förtidspensionerade kanske bara får 55-60 procent av lönen. Slutligen har vi ett antal som hör till fall 2. Därtill kommer att arbetsgivarna betalar de två första veckorna och dessutom 15 procent av övrig sjukpenning. Statens del är därför mindre än 65 procent av lönen för de sjukskrivna.

Till detta kommer att en sysselsättningsförbättring knappast kommer att generera genomsnittslön för de nyanställda som tidigare varit arbetslösa eller på väg att bli förtidspensionerade. Vi vet också att sjukligheten är störst bland dem med lägre löner.

-Om vi antar att ersättningsnivån ligger på 2/3 av skillnaden mellan fall 1 och 2 blir saldoförbättringen 14 mdr kr. Om vi dessutom antar att medellönen i kalkylen inte ligger på 25 000 kr/mån utan på 20 000 kr blir saldoförbättringen 11 mdr kr. Och det är kanske ändå i överkant.

Tråkig slutsats

Det är naturligtvis en smula tråkigt att en sysselsättningsökning på en procent inte genererar 17 mdr kr utan bara runt 11. Då är skattehöjningarna naturligtvis mer näraliggande än vad Nuder föreställt sig (om han alls har gjort några kalkyler). Det är illavarslande såvida inte en stor sysselsättningsökning ändå går att uppnå. Potentialen är stor. En miljon personer i relation till 4,35 miljoner sysselsatta är 23 procent. Att bara få ut 3 procent i arbete kan framstå som en alltför blygsam ambition.

Proportionell skatt för rättvisa

Är platt skatt ingenting för Sverige? I de forna öststaterna införs systemet i land efter land. Men i Sverige har opinionsbildningen tystnat och LO-chefen talar om behovet av höjda marginalskatter.

Proportionell skatt - alla betalar samma procent i skatt av den beskttningsbara inkomsten - är kanske en utopi i Sverige. När den högsta marginalskatten var 87 procent var "hälften kvar" också en "utopi". Genom träget opinionsbildningsarbete under många år kunde dock en sådan reform genomföras 1991.

Det borde inte vara mer än dubbelt så svårt att driva igenom proportionell skatt eller "platt skatt". Med ny ledning i Svenskt Näringsliv och en reaktiverad Skattebetalarnas förening går det att åstadkomma stora förändringar. Ett problem är att de partier som kan genomföra platt skatt har backat i skattepolitiken. De talar varken om ökat välstånd eller rättvisa som syftet med ett avskaffande av den progressiva skatten. Det kanske är nödvändigt för att komma till makten. Men något tydligt mandat för att införa platt skatt ger det inte. Däremot kan de tillsätta en utredning som får komma med förslag.

I radions 'Studio 1' den 9/3 uppmärksammades dock att platt skatt införts i en rad forna kommunist-stater. Lyssna på en redogörelse från Kjell Albin Abrahamsson som utvisar att invånarna i öst är ganska nöjda och att platt skatt "är någonting som kommit för att stanna". Dessutom medverkar Johnny Munkhammar, Timbro, med en kraftfull argumentering för platta skatter även i Sverige. Från motsidan medverkar Anne-Marie Lindgren (SAP:s tankesmedja) med en nyanserad kritik.

I nedanstående tabell som är en översättning från Munkhammars blog framgår länderna och procentsatsen i varje land:

• Estland 26 %
• Lettland [33 %] 25 %
• Litauen 25 %
• Ryssland 13 %
• Serbien14 %
• Ukraina 13 %
• Slovakien 19 %
• Georgien 12 %
• Rumänien 15 %

(Viss redigering av den ursprungliga tabellen har gjorts, se comments)

Förutom att platt skatt ökar rättvisan i skattepolitiken kommer lägre och proportionella skatter också att stimulera de välståndsbildande krafterna genom att företagandet blir mer expansivt och därför mer inriktat på att skapa nya jobb. Bland annat blir småföretagarnas gissel - 3:12- reglerna - obehövliga.

Hela frågeställningen kan delas upp i två delar: låga skatter och platta skatter, vilket något diskuterades i Studio 1. Att sänka skattetrycket är betydligt svårare än att ta bort statsskatten, som är vad som behövs i Sverige för att inkomstskattesystemet i huvudsak skulle bli proportionellt. Under slutet av 1980-talet arbetade man i finansdepartementet på en reform där skatten skulle ha blivit proportionell. Den 'stora skattereformen' gjorde dock när den presenterades ett undantag för ca 10 procent av inkomsttagarna, som skulle betala progressiv skatt.

Då som nu var det LO som drev på i fel riktning. Nu är det drygt 16 procent som betalar statsskatt (av alla). Och Wanja Lundby-Wedin kvirrar över att "värnskatten" inte biter ordentligt för att oppositionen och intresseorganisationerna inte klagar tillräckligt kraftfullt.

Avskaffa statsskatten 14/3

Sanningen om skattetrycket

En vanlig löntagare betalar inte 32 procent i skatt utan 63 procent av vad hon tjänar. Av denna 'hela lön' går 24 procent bort i inkomstskatt, 25 procent i löneskatt och 14 procent i olika indirekta skatter.

En löntagare som tjänar 25 000 kronor i månaden betalar 48,7 procent i skatt när enbart kommunalskatt och arbetsgivaravgifter (dessa "avgifter" är egentligen löneskatter) beaktas. Då är summan av kommunalskatterna och löneskatterna satta i relation till hela lönen (lön+löneskatt) i enlighet med gårdagens bloggpost. Detta procenttal och båda skatteavdragen borde redovisas av alla arbetsgivare.

Men inte ens denna reform skulle ge hela sanningen om det verkliga skattetrycket. Vi betalar också moms och andra indirekta skatter (s k punktskatter - t ex elskatt) samt en del mera indirekt verkande skatter (t ex fastighetsskatt). För att beakta dessa skatter kan man beräkna hur mycket av den privata konsumtionen som går till dessa skatter och lägga till denna andel till genomsnittet för momsen och punktskatterna.

Det spelar i det enkla fallet ingen roll för den totala skatteprocenten om man anser att momsen skall läggas ovanpå hela lönen för en anställd i näringslivet eller om denne betalar momsen av sin lön efter skatt. Däremot blir det väldigt komplicerat när man skall förklara hur skattetrycket ser ut för den som är anställd i den momsbefriade sektorn (offentligt anställda, finanssektorn, ideella organisationer m fl). I det långa loppet är det huvudsakligen arbetsinkomster som drabbas av konsumtionsskatterna även om en liten del bärs av kapitalinkomster.

Den redovisningsgång som etablerats åtminstone sedan 1970-talet blir därför följande: Av den inkomst som finns kvar efter inkomstskatt (och löneskatt) går i genomsnitt 13,7 procent bort i moms (not 1) och 9 procent i punktskatter. Summa 22,7 procent (2004). Därtill kommer 5,6 procent i indirekt verkande skatter och då blir summan 28,3 procent av privat konsumtion.

Med denna beräkningsgång skall alltså "pengarna i handen" i genomsnitt belastas med ett avdrag på 28,3 procent för att hela skattebelastningen på en genomsnittlig löneinkomst skall beaktas. Vi drar då bort 28,3 procent av de 51,3 procent som 25 000-kronorslöntagaren fick behålla. Det blir ytterligare 14,5 procent i skatt av hela lönen. S:a 63,2.

Totala skattetrycket på en lön om 25 000 kr/mån blir då
i procent av 'hela lönen':

Inkomstskatt 24,2 %
Löneskatt 24,5 %
Ind skatter 14,5 %
Summa: 63,2 %

Skatterna har satts i relation till lön+lönesktter=33 115 kr/mån
Inkomstskatt och löneskatt enligt 2005 års regler

Denna beräkning bygger på flera antaganden. För det första antas att hela lönen efter skatt konsumeras - antingen i år eller senare med de indirekta skatter som råder i år.

För det andra är det ett statistiskt genomsnitt som beräknas. Den som varken röker, dricker, förbrukar el eller olja, inte kör bil men bor i husvagn betalar lägre skatt än andra.

För det tredje har de indirekta skatterna beräknats under antagandet att moms från den offentliga sektorns inköp (som ännu redovisas) är den enda del som skall dras av från totalen för ind sk. Sannolikt betalar den offentliga sektorn även vissa belopp i punktskatter.

För det fjärde har antagits att fastighetsskatt, stämpelskatt, lotteriskatt och 3/4 av bolagsskatten är de huvudsakliga skatterna som skall beaktis i posten 'indirekt verkande skatter'.
______
Not 1: Att momsen inte blir 20% beror för det första på att den sammanvägda momsen på skattebasen är 17,7 % genom olika skattesatser (t ex matmomsen). För det andra är skattebasen avsevärt mindre än den privata konsumtionen genom att boende, finansiella tjänster mm inte ingår i basen.

Ska staten sluta att ljuga om löneskatterna?

Nu vill Anna Hedborg att löneskatterna ska redovisas på lönebeskeden. Då skulle man kunna se att skatteavdraget inte är 32 procent utan utan dubbelt så stort eller 49 procent. Varför vänta? Inför redan nu en lag för redovisning som skapar klarhet i oredan.

I Lunchekot 7/3 antydde regeringens utredare av socialförsäkringarna, Anna Hedborg (tidigare GD på RFV), att de s k socialförsäkringsavgifterna kanske borde redovisas på lönebeskeden för löntagarna. Skälet var att var och en borde få se vad dessa 'försäkringar' kostar så att man kan se om de är värda pengarna.

Det är en lovvärd ambition som jag tidigare har kallat "skattedemokrati". Att Hedborg tar upp frågan bottnar emellertid i hennes uppdrag att också få ner kostnaderna för systemen. Hennes utredning skall vara klar först efter valet 2006 och därför kan den inte få något praktiskt resultat före 2008.

Frågan är väl om det blir något resultat alls om regeringen sitter kvar. När socialdemokraterna återtog makten 1994 upptäckte man att den dåvarande finansministern Anne Wibble hade stadgat att statsförvaltningen måste redovisa "arbetsgivaravgifterna" på de anställdas lönebesked varje månad. Denna reform avskaffades från 1996 av administrativa skäl (det påstods att det inte gick att redovisa det exakta beloppet för varje anställd).

Bara halva sanningen

Alla löntagare vet att staten kräver att skatteavdraget skall redovisas på lönebeskedet. Men det är inte hela sanningen. Några vet visserligen att det finns "sociala avgifter" härutöver men hur stora de är exakt vet nästan ingen. Procentsatsen ändras dessutom nästan varje år. Och det finns en oklarhet om vem som "egentligen" betalar dessa löneskatter.

Därför är det viktigt att staten slutar att ljuga om löneskatterna. Att låtsas som om de "lagstadgade arbetsgivaravgifterna" inte är en skatt som arbetsgivaren betalar in på samma sätt som den anställdes inkomstskatt är en lögn i meningen att hälften av sanningen har förtigits.

I år är löneskatterna 32,46 procent på lönesumman (eller knappt 25 procent av lönekostnaden räknat "uppifrån"). Ganska komplicerat att hålla reda på för en person med moderna mattekunskaper. Förra året var procentsatsen 32,70. Hur stor blir då löneskatten i egentlig mening tillsammans med inkomstskatten?

Eftersom dessa två för att kunna buntas ihop till ett sammanfattande mått måste räknas på olika 'skattebaser' blir det nästan ogörligt att komma fram till något vettigt. Ett exempel för en person som tjänar 25 000 kr/mån kan illustrera svårigheterna.

Äpplen och päron eller 32,1 + 33,46

Man kan från sitt lönebesked räkna ut att inkomstskatteprocenten i detta fall är 32,1 %. Men man kan inte lägga ihop 32,1 med 32,46 och få 64,6 procent. Procent av vad i så fall? Det går inte att lägga ihop äpplen och päron.

Det enda vettiga är att bilda ett nytt begrepp för "lönen plus löneskatterna" och ta båda skatterna i procent av detta. Låt oss kalla detta begrepp 'hela lönen' (lön+löneskatter).

Inkomstskatterna är för den som tjänar 25 000 i månaden 8 025 kr med genomsnittlig kommunal- och landstingsskatt samt kyrko- och begravningsavgifter (32,1%). Löneskatterna är 8 115 kr (32,46%). Skattesumman blir 16 140 kr. Den måste sättas i relation till hela lönen för att få ett korrekt skatteuttag i procent.

Hela lönen = lön + löneskatter

Och hur räknar man ut hela lönen? Jo, den synliga lönen på 25 000 kr plus de osynliga löneskatterna på 8 115 kr blir hela lönen som då uppgår till 33 115 kr.

Nu skall vi alltså ta hela skattesumman 16 140 kr i procent av hela lönen på 33 115 kr. Då får vi till resultat 48,7 procent. Det är lägre än de 64,6 procent som de okunniga "förståsigpåarna" kan tänkas ha kommit fram till - men betydligt högre än de helt okunniga som tror att skatten "bara" är 32,1 procent.

Puuh... Knepigt va? Så här kan man inte begära att den vanlige väljaren i ett demokratiskt samhälle skall behöva hålla på. Själva kalkylen överstiger de flestas praktiska mattekunskaper och det gäller även bland politiker och opinionsbildare.

Jag tycker att det här är befogat med viss ytterligare lagstiftning. Alla arbetsgivare borde åläggas att redovisa de s k lagstadgade arbetsgivaravgifterna (=löneskatterna) på de anställdas lönebesked varje månad. Det kan införas nu. Vi behöver inte vänta på Anna Hedborg.

På KTH vill man beskatta bort avunden

"Tillväxt gör inte längre folk lyckligare utan mer avundsjuka. Då minskar lyckosumman i en utilitaristisk kalkyl. Därför bör kraftiga lyxskatter införas." Det tycker en docent i samhällsplanering på Tekniska Högskolan.

I en kulturartikel i DN 5/3-05 (Idé och kritik, s 6-7; utan länk) skriver docenten i samhällsplanering Christer Sanne om den fördärvliga ekonomiska tillväxten. Han tillbakavisar först tre argument för (P) tillväxt och kommer sedan med två argument mot (C) tillväxten. [P=pro, C=contra, CP=motargument mot proargument; tes="tillväxt är önskvärd"]

CP1. Sannes första argument: Ostyrd tillväxt leder inte till mer vård, skola, omsorg. För det behövs dessutom en skattehöjning. - Och? ... Skulle vi utan tillväxt lättare få mer VSO? Nej, då skulle vi samtidigt få mindre privata varor och tjänster. Med tillväxt kan vi genom avgifter finansiera mer VSO utan att höja skatterna - just genom att alla blir rikare och kan betala dessa avgifter!

CP2. Tillväxt behövs inte för att hålla igång ekonomin - den fungerar inte som en cykel som behver fart för att inte trilla omkull. Beviset för detta säger Sanne vara att inga länder kollapsade under 90-talet när BNP sjönk enstaka år. - Men om staten inte hade bedrivit någon expansiv politik (för tillväxt) hade samhällsekonomin i t ex Finland och Sverige sannolikt "kollapsat" i meningen att BNP hade minskat tiotals procent. Detta utesluter dock inte att en planerad stagnation med hjälp av försiktiga skattehöjningar skulle kunna leda till nolltillväxt under längre tid.

CP3. Tillväxt gör det inte lättare att omfördela till de fattiga. Beviset enligt Sanne är att med omfördelning skulle de "tillväxtbefrämjande klyftorna" försvinna och "utan tillväxt ingen utjämning". -Detta är knappast ett sakligt argument. Man behöver bara titta på de rika i-länderna för att se att Sanne använder debattknepet antingen svart eller vitt.

Sannes två argument mot tillväxt

C1. Tillväxt ökar klyftorna, se på Sverige och andra länder samt mellan länderna. -Men, att inkomstskillnaderna ökat i Sverige sedan 1980 beror inte på tillväxten. Sverige hade snabbare tillväxt tidigare då skillnaderna minskade. Utjämningen blev dock sannolikt för långtgående för att den goda tillväxten skulle bli bestående. Men vad är viktigast: att försämra för de rika eller att förbättra för de fattiga? - Statistik visar att utjämningen mellan länderna var betydande mellan 1965 och 1997. (Då minskade Gini-koefficienten från 0.59 till 0,52.)

C2. Vi blir inte lyckligare av tillväxt. Sambandet går bara upp till en viss gräns som i-länderna uppnåde på 1950-talet. Nu leder fler prylar till att den utilitaristiska lyckonivån kan sjunka. Här anför Sanne ett konkret exempel:

"Visst kan en lyxbilägare fröjdas åt sitt vrålåk. Men om hans
innehav samtidigt gör omgivningen missnöjd och detta väger
tyngre så leder utilitarismens princip till att man måste
ifrågasätta de privilegierades lyxkonsumtion."

Denna lyxkonsumtion kan ses som"en förorening i den sociala miljön", enligt Christer Sanne, och borde bekämpas med skatter - "'lyxskatter' alltså".

-Den tongivande utilitaristen och vänsterliberalen Ronald Dworkin, professor vid NY Univ, har avvisat denna dubbelräkning av preferenser (egna och externa). Han anför exemplet med den vita rasisten som ogillar att svarta kör omkring med "glänsande lyxbilar". Avund är ingen legitim preferens i en utilitaristisk kalkyl, enligt Dworkin.

Men även själva grundtanken att med statens hjälp strypa tillväxten genom att antingen beskatta det ekonomiska livet eller tillväxtens privata manifestationer finner jag motbjudande. Att vissa inte gillar tillväxt som socialt fenomen ger dem inte rätten att ingripa mot oss andra med tvång och våld. Skulle vi tillåta detta skulle friheten snart gå under.

Staten och avunden, bloggen 22/4-05

K-O Feldt gör Reinfeldts jobb

Nuder backar om behovet av skattehöjningar efter kritik från K-O Feldt. Skattedebatten förs inte längre av Reinfeldt. Ekots lördagsintervju med honom var helt skattebefriad. Tankar på skattesänkningar kommer från Billström (s).

Vid socialdemokraternas symposium i Västerås idag var både Feldt och Åsbrink skeptiska till skattehöjningar. Finansminister Nuder medgav att skattehöjningar är något som ligger långt i framtiden. Först skall skattepengarna användas effektivare och dessutom skall fler komma i arbete. Om inte det räcker kan det bli skattehöjningar.

Detta är med en välvillig tolkning andemeningen i direktiven till skattegruppen (s). Men här talas om en ökande belastning från de äldre det närmaste decenniet trots att antalet 80-åringar förutses minska med 13 procent. K-O Feldt var dock skeptisk till att se de äldre som en belastning, men menade att regeringen hittills inte gjort någonting för att få ut fler äldre i arbetslivet.

Feldt kunde ha nämnt Långtidsutreningens förslag från maj förra året att de som fyllt 55 skulle få 5 procents skattesänkning och de som fyllt 60 år 10 procents sänkning. Vad blev det av detta och liknande förslag från regeringskansliet? Varför driver de borgerliga inte på i denna fråga? Har luften gått ur alliansen?

Svaret på den sista frågan skulle vi, enligt Ekots webbsajt, ha fått när Tomas Ramberg intervjuade Fredrik Reinfeldt på lördagen. Men den intervjun handlade inte om sakfrågor utan om debattklimatet och vem som skulle bli statsministerkandidat. Ekoredaktionen överlät skattedebatten till TV och socialdemokraterna.

Att vara pådrivare i skattedebatten, som man kunde inbilla sig var Reinfeldts jobb, verkar nu ha övertagits av socialdemokraterna Feldt och Billström. De har redan tvingat Nuder och Persson på defensiven. Vad skall vi ha alliansen till?

Kanske skattesänkningar?

Skattedebatten borde handla om de skattesänkningar som Annika Billström visat vägen till. Här presenteras en enkel, men realistisk, kalkyl som slutar på 6:50 kr i sänkt kommunalskatt.

Genom Annika Billströms och Tomas Rudins artikel i DN 3/3 har skattedebatten flyttats till höger utan att Fredrik Reinfeldt behövt lyfta ett finger. Med sådana vänner behöver Göran Persson inga borgerliga fiender. Skattedebatten borde till och med kunna handla om skattesänkningar. Billström och Rudin skriver följande:

"Om det totala skatteunderlaget fortsätter att förbättras kan inte heller en skattesänkning uteslutas."

Vad de pekar på är effekterna av en ökad sysselsättning där varje procents ökning ger nästan 11 mdr kr som motsvarar 75 öre i kommunalskatt. Det sker i form av ökande skatteintäkter och minskande bidrag som främst stäreker den statliga sektorns ekonomi. Men socialbidragen betalas av kommunerna och är dessutom obeskattade. En minskning här kommer att ge en direkt förbättring för kommunerna eftersom det blir ny kommunalskatt på hela den lön som en f d socialbidragstagare tjänar in.

Utöver detta talar Billström om effektiviseringar och avgifter. Antag att det går att effektivisera den offentliga sektors verksamhetsutgifter med 5 procent. Det finns flera indikatoner på detta. I Stockholm skulle det gå att effektivisera motsvarande 1-2 skattekronor. Det borde grovt sett röra sig om 5 procent av verksamheten. Inom landstingen har produktiviteten sjunkit för sjukvården sedan slutet av 1990-talet enligt SN. Och i en undersökning av 60 statliga verk gick bara 50 procent av utgifterna till kärnverksamheten. Resten var olika former av mer perifer administration, enligt en undersökning av ekonomistyrningsverket som rapporterades kort i radion igår.

I år är de offentliga verksamhetsutgifterna 743 mder kronor (s k offentlig konsumtion). Fem procents effektivisering blir då en besparing på 37 mdr kr. Det motsvarar 2:65 kr i kommunalskatt.

Antag att man kunde införa avgifter som motsvarade 3 procent av verksamhetsutgifterna. Då skulle man få in 22 mdr kr. Det motsvarar 1:60 kr i kommunalskatt.

Och skulle slutligen sysselsättningen öka med 3 procent förbättras den offentliga ekonomin med 32 mdr kr, vilket motsvarar 2:30 i kommunalskatt.

Summan av denna enkla kalkyl blir drygt 6:50 kronor i sänkt kommunalskatt. Nu borde skattedebatten kunna handla om hur man praktiskt skall kunna realisera någonting liknande - och inte om behovet av skattehöjningar utan saklig motivering.

Billström har rätt om skatterna

Det är fullt realistiskt att på fem år effektivisera motsvarande 1-2 kr i kommunalskatt, menar Billström. Tilläggas kan att 1 % fler sysselsatta ger pengar motsvarande 75 öre i kommunalskatt.

Finansborgarrådet i Stockholm Annika Billström (s) förkastar i en debattartikel i DN 3/3-05 Göran Perssons tal om höjda kommunalskatter. Hon tar fasta på utvecklingen fram till 2010 och menar att man i Stockholm kan effektivisera verksamheten genom omprioriteringar "motsvarande 1 till 2 skattekronor under de kommande fem åren".

Billström vill generellt att både staten och kommunerna skall pröva andra alternativ än stora skattehöjningar för att finansiera satsningar på att höja kvaliteten inom vård, skola och omsorg. Det är en förhastad slutsats att som Kommunförbundet presentera scenarier med stora skattehöjningar. Staten har 500 myndigheter och verk [som kan effektiviseras]. Fler i arbete är en möjlighet och "en huvuduppgift här är att öka sysselsättningen bland våra invandrare".

Det ironiska med Billströms inlägg är att hon (utan att veta det?) har broderat ut texten kring 3/4 av direktiven till den socialdemokratiska skattegruppen. Detta är precis vad som står där tills man kommer till slutet då det (på felaktiga grunder) talas om skattehöjningar.

Idag motsvarar antalet i aktiv ålder, som inte arbetar, grovt sett 20 procent av de sysselsatta. Om en enda procentenhet av dessa börjar arbeta förbättras den offentliga sektorns budget med nästan 11 miljarder kronor genom ökade skatter och mindre bidrag). Detta belopp motsvarar 75 öre i kommunalskatt.

Om hälften av de icke arbetande kom ut under de närmaste decennierna ger det pengar motsvarande 7:50 i kommunalskattehöjning. Det mesta av dessa pengar kommer dock inte automatiskt kommunerna till del, utan måste föras över från staten.

Slutligen bör nämnas att Billström har mera rätt än hon själv föreställer sig. Den demografiska belastningen (fler äldre) är inte så stor som hon tror. Skatterna behöver inte höjas fram till 2020 av detta skäl. Det har Långtidsutredningen beräknat i SOU 2004:11.

Klasskampen kan få renässans

Inte vill facket ha mindre löneskillnader mellan toppdirektörerna och arbetarna. Då skulle det inte gå att driva klasskampspolitik.

Fackförbundstidningen Dagens Arbete har undersökt toppdirektörernas löneläge 2003 och jämfört med 2001. Löneökningen är då 14 procent. Industriarbetarnas löner i Sverige ökade samtidigt med 7 procent. Lönedifferensen mellan en grupp på 50 toppavlönade vd:ar och arbetarna har därmed ökat från en faktor 26 till en faktor 28.

Hur skall man ställa sig till dessa uppgifter? Onekligen inrymmer denna enkla jämförelse en rad viktiga samhällsfilosofiska frågor som förtjänar att behandlas seriöst framöver. I media har dock enbart den fackliga avsändarens aspekt dominerat: harmen över den stora skillnaden som dessutom har ökat.

Vilket är syftet med att gå ut med en sådan här jämförelse? Vilken blir effekten? Kommer löneskillnaderna att bli mindre i framtiden? Är det ens syftet?

Antag att differensen skulle visa sig ha minskat nästa år när det är val på hösten. Kommer Dagens Arbete att då gå ut på bred front med rubriken: "Nu minskar löneklyftorna!"? Nej, det kommer att vara ganska tyst.

Att kunna peka på "ökande klyftor" fungerar i första hand som en samlande paroll för en rörelse som försöker flytta fram sina positioner. Det är klasskamp det handlar om. Jag tror att det finns en hel del socialistiska nostalgiker som med förtjusning skulle ta emot uppgifter om ökade skillnader, ytterligare nedläggningar av företag, utflyttningar, lönesänkningshot och andra tecken på "rå kapitalism".

Bakom Dagens Arbetes undersökning spårar man inte god vilja utan inledningen till en ny konfrontationspolitik. Precis som Karl Marx på sin tid lanserade idén om den oförsonliga antagonismen mellan två klasser som ett led i att få makt över den socialistiska rörelsen, finns det de som vill använda förbud mot fri lönesättning, förbud mot nedläggningar, förbud mot utflyttningar, krav på skattehöjningar samt andra regleringar som ett medel att främja sina organisatoriska intressen.

Klasskampen kan få en renässans om man kan moralisera över skillnaderna i termer av orimliga klyftor, girighet, samhället går isär osv. Men var finns den moralfilosofiska debatten? Är det så att Rawls´ princip om rättvisa sanktionerar dessa skillnader? Kan en belöningsprincip om förtjänst anföras som stöd? Är fördelningen mellan kapital och arbete rimlig? Speciellt om man ser på fördelningen mellan aktieägare och direktörer? Är det spridda löntagarkapitalet för svagt i förhandlingarna med direktörerna? Är den sjunkande marginalnyttan av pengar förklaringen?

Jag skall försöka återkomma till dessa ämnen framöver.

P.S.
Egoistiska kvinnor
Läs kommentaren av Bill Portland till min blog om kvinnor och skattesänkningar på hans blogsite "Jollen på världshavet" 28/2.

Vad vill socialdemokraterna med skatterna?

Direktiven till skattegruppen i SAP understryker att i första hand skall sysselättningen ökas. Därefter kommer det onödiga och dessutom felaktiga argumentet att fler äldre motiverar skattehöjningar. Var finns den kritiska granskningen av dessa dimridåer?

Jag utlovade tidigare en ytterligare granskning av direktiven till socialdemokraternas nu tillsatta skattegrupp. Tidigare pekade jag på det felaktiga i att hänvisa till att det blir fler äldre det närmaste decenniet när i själva verket antalet 80-åringar förutses att minska med 13 procent på 10 år.

SAP inleder med att räkna upp ett antal välfärdstjänster och påstår sedan att syftet förutom trygghet också har varit att öka rättvisan och friheten. Rättvisan? Man menar inte vanlig rättvisa utan "social rättvisa" som i det här sammanhanget betyder politikerstyrd produktion samt utjämning. Friheten? Hur kan höga skatter, som bygger på tvång och att andra får förmånerna, främja friheten? Vad som avses är det omstridda begreppet "positiv frihet" som innebär skyldigheter (som upprätthålls med frihetens motsats) för vissa att tillhandahålla de materiella resurser som behövs för detta.

På frihetspunkten har direktivförfattaren emellertid slarvat. Det står ordagrant att den svenska modellen har byggts upp i syfte att öka "friheten för alla". Eller är det 'nyspråk' som skall tolkas som att "skatter/tvång = frihet"?

SAP analyserar inledningsvis att vi blir friskare och därmed äldre. Att färre skall försörja fler "måste i första hand mötas med ökad sysselsättning". Här är det inte tal om skattehöjningar. Men, men...

Snart har den reserv som idag står utanför arbetsmarknaden tydligen tagit slut enligt SAP (det finns dock en tredjedels miljon personer att ta av i form av 7,9 % 'utvidgad arbetslöshet'). Då blir det väl skattehöjningar? Nej, tvärtom. Då skall skatterna ändras så att de stimulerar äldre att jobba vidare, sjukskrivna att återgå till arbete, studerande att börja jobba tidigare, invandrare att få jobb. Här finns dubbelt så många att ta av för att öka sysselsättningen.

-Vi måste ständigt vrida och vända på varje skattekrona så att de stimulerar till arbete och utveckling, skriver SAP. Man anser dock samtidigt att det inte finns något generellt samband mellan skatter och tillväxt, trots att det finns åtminstone ett dussin ekonometriska studier som visar på ett negativt samband. Det är i storleksordningen en halv procentenhet förlorad tillväxttakt per 10 procentenheter högre skattetryck än genomsnittet.

Avslutningsvis kommer man med det felaktiga demografiska argumentet som jag redan har berört. Författaren är inte bara okunnig om när de äldre blir vårdkrävande - han/hon är också obekant med att Långtidsutredningen för nästan precis ett år sedan visade att skatterna inte behövde höjas till 2020 för att upprätthålla dagens välfärd samtidigt som de offentliganställda skulle få 0,5 procentenheter snabbare årlig löneökning än andra grupper.

Om det inledande resonemanget att öka sysselsättningen kunde realiseras visade LU att skatterna t o m skulle kunna sänkas!

Det som skulle kunna motivera skattehöjningar är två saker som inte nämns i direktiven: 1) att offentlig verksamhet ständigt blir alltmer ineffektiv (sjukvården, polisen) eller 2) att vi vill ha ny typ av offentlig service som kräver ytterligare anställda.

Vad kan punkt 2) tänkas handla om? Ett exempel är någon typ av "avlastningsbarnomsorg". Om småbarnsföräldrar vill uträtta ärenden, handla mat eller gå på bio tillsammans behövs mera personal i barnomsorgen. För att kunna betala deras löner måste skatterna höjas.

Är det denna typ av välfärdproduktion som vi skall tvingas betala höjd skatt för? Var finns den kritiska granskningen och debatten i media av SAP:s oklarheter eller är det dimridåer?