Socialdemokraterna och republikanerna lika vilsna?

Obamas 100 dagar har inte resulterat i någon stringent kritik från Republikanerna. "Bankrutt" är ordet för dagen. Det liknar den svenska debatten där S vill stimulera ekonomin på samma sätt som KI men inte genom lån utan genom skattehöjningar som man kunde tro skall bli retroaktiva.

Vad vill Socialdemokraterna? Det borde framgå av den presentation av en alternativ stabiliseringspolitik som skedde idag. Vi kan se vad Mona Sahlin och Thomas Östros skriver på DNdebatt idag och vad S har på sin webbsajt. Dessutom framträder de rödgröna idag på SvD:s Brännpunkt. Dessvärre är det en föga klargörande politik som presenteras. Denna blev inte särskilt mycket klarare efter diskussionen i Studio ett.

Visserligen har Östros och Sahlin flera kritiska anmärkningar mot den förda politiken som det finns anledning att ta på allvar. Den svenska utvecklingen av den privata konsumtionen är sämre än i andra länder. Prognoserna för "utanförskapet" visar en ökning med 268 000 personer 2006-10 till 1,3 miljoner personer. Men hur skall S driva en annan politik? S-paret skriver:

"Nu krävs en ansvarsfull ekonomisk politik. För oss är överskottsmålet tillsammans med utgiftstaket styråran i finanspolitiken. Det var överskottsmålet som möjliggjorde stora avbetalningar på den offentliga skulden och lade grunden för en stark utveckling. Vårt budskap är tydligt: Sverige ska tillbaka till överskott."

Detta betonande av ett budgetöverskott förefaller svårt att förena med skapandet av flera jobb. Visserligen instämmer man med Konjunkturinstitutets rekommendation med ytterligare stimulanser i ekonomin i år. Men hur skall detta finansieras enligt Socialdemokraterna? S-paret skriver:

"Vi säger nej till ofinansierade skatte­sänkningar. Snarare kommer staten att behöva öka sina intäkter för att klara sina åtagande." - - - "Däremot fortsätter regeringen att låna till skattesänkningar för grupper med höga inkomster. Det är ingen rimlig prioritering."

Vad betyder detta? Man kunde tro att KI:s finanspolitiska stimulans i år skall finansieras genom en retroaktiv skattehöjning, som Riksdagen borde besluta om senare i vår. Sannolikt menar de att jobbskatteavdraget till vissa delar skall avskaffas nästa år samtidigt som förmögenhetsskatten skall återinföras. Förslag om skattehöjningar skall komma i höst, enligt Östros. Men huvudresonemanget går i så fall knappast ihop.

Socialdemokraterna verkar befinna sig i ett liknande vilset dilemma som Republikanerna i USA. Jag var hos tankesmedjan FORES tidigare idag på ett seminarium om Barack Obamas 100 dagar samarrangerat med Bertil Ohlin-institutet. Där framträdde Billy McCormac (Timbro), Gunnar Fröroth (Ohlininst) och Martin Ådahl (Fores). Vilken är oppositionen mot Obamas stabiliseringspolitik? Jag fick inte något riktigt konkret svar. Är det stimulanspaketets storlek (787 mdr USD) som sådant som är för stor? Det påstås av Ekot idag. Eller är det budgetunderskottet som blir för stort? Eller är det satsningarna på federala utgifter istället för skattesänkningar som är felet? McCormac nämnde att Republikanerna kom med ett alternativförslag på 18 sidor jämfört med stimulanspaketets 800 sidor.

Mycket av Obamas förslag accepteras av Republikanerna eftersom där finns lokala satsningar som oppositionspolitikerna har svårt att gå emot. Den principiella debatten förs på andra håll, menade Cormac. Men i Sverige är intresset för denna tydligen svalt. SvD har idag en stor genomgång av Obamas 100 dagar både i del ett och i Näringsliv. Tyvärr finns där ingen diskussion om hur man ser på stabiliseringspolitiken - varken med avseende på politiska ståndpunktstaganden eller med avseende på hur mycket konjunkturen faktiskt kan bedömas förbättras genom paketet mm.

I Dagens Nyheter har man en betydligt blygsammare redovisning. Men där citeras ändå Obamas handelsminister in spe, den sedermera avhoppade republikanske senatorn Judd Gregg. Han säger: "Presidentens budget kommer att göra USA bankrutt." Men någon utveckling av skälen till detta kraftfulla ståndpunktstagande finns inte. Är det kanske så att det bara är ett luftande av känslor och inte ett led i en seriös analys? Det kanske skall klassas i samma kategori som Socialdemokraternas önskelistor?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, socialdemokraterna, Thomas Östros, Barack Obama, republikanerna, underskott, bankrutt, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, finanskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Algoritmerna bör inte styra världen

Matematiska formler är grunden för planhushållning. Intresset för "applicerad matematik" ökar i västländerna. När numerati släpps lösa kan det gå riktigt illa. Matematikern David Li är enligt vissa bedömare den som sänkte Wall Street och orsakade finanskrisen.

De avancerade länderna bygger en del av sitt välstånd på att produktionen blir alltmer rationell - ingenjörer och matematiker bidrar till en förnuftig utveckling. Detta var en viktig orsak till att socialismen på sin tid anammade planhushållningen som grund för sitt ekonomiska system. Ursprunget är dock inte Karl Marx' teorier som inte innehåller just någonting om det socialistiska samhället.

Tanken på rationalitetens implikationer har lanserats av Friedrich Engels i en skrift 1878 som finns i svensk översättning med titeln Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Där utvecklar Engels en teori som går ut på att de större företagens alltmer rationella produktion skulle leda till att även den kaotiska konsumtionen skulle tas över av rationaliteteten. Och denna utveckling skulle ske genom förstatligande.

Men ett ekonomiskt system byggt på algoritmer och styrt av matematiker och planerare visade sig inte kunna fungera särskilt bra. På 1980-talet började ekonomin gå så dåligt att socialismen år 1989 föll sönder. Marknadsekonomins grund, som bygger på försök-och-misslyckande utan planering, såg ut att ha segrat. Men ingenjörer och matematiker upphörde inte att fascineras av rationaliteten. I dagens digitala värld kan matematikern bli kung, framgår det sålunda av en kulturartikel i DN 28/4 skriven av Ivar Ekman.

Ekman beskriver hur hur vårt digitala liv producerar data som aldrig förr. Och dessa data kan analyseras. Nu kan matematiska modeller byggas kring alla sorters mänskligt beteende. Stora pengar finns att tjäna skriver Ekman med hänvisning till Stephen Baker som skrivit boken The Numerati. Idag är den disciplin som kallas "applicerad matematik" snabbt expanderande. De anställda i stora företag kan tilldelas varje liten arbetsuppgift automatiskt med hänsyn till vem som är bäst skickad att lösa dem. Som en matematiker formulerade saken: "en industriell revolution för kunskapsarbetaren".

Samma tendens finns på konsumtionssidan i vid mening. Det gäller marknadsföring, politik, brottsbekämpning, sjukvård och dejtingtjänster. "Målet är att reducera det mänskliga beteendet till algoritmer, tydliga steg-för-steg-instruktioner till [den] programvara, som gör att maskinerna hela tiden ligger ett steg före" skriver Ekman.

Det finns dock skäl att vara skeptisk, menar Ekman med hänvisning till Nicholas Taleb som skrivit boken The Black Swan. Applicerad matematik och prognosmakeri ses av Taleb som en "bluff" som fokuserar alltför mycket på genomsnittet, på bekostnad av det oväntade och oförutsägbara - det som han kallar "svarta svanar" (en referens till Popper?).

Ett klockrent exempel på en sådan miss är den beryktade matematiska formeln för värdering av det finansiella derivatinstrument som kallas CDO (collateral debt obligations) som en kinesisk matematiker vid namn David X Li klurade ut år 2000. Detta instrument, som bestod av flera skikt (tranches) med olika risk, var svårt att värdera. Vitsen med denna värdepapperisering var begränsad så länge riskerna inte kunde beräknas. Med hjälp av Lis ekvation fullkomligt exploderade marknaden för CDO:er, skriver Ekman, från 0,28 biljoner dollar år 00 till 4,7 biljoner sex år senare.

Det exotiska värdepapperet, som ofta var baserat på bostadslån på en marknad med stigande priser blev en vinstmaskin för bankerna tack vare David Li. Man bör nog tillägga att detta också berodde på att kreditvärderingsinstituten inte ville göra en nyanserad rating av instrumenten utan gav dem högsta betyg. Förstod de inte Lis algoritm? Var det Li som sänkte Wall Street?

Felet med Lis formel anses vara att den inte tog hänsyn till att mera oväntade händelser kunde inträffa, såsom att bostadspriserna kunde falla mera allmänt över stora delar av USA. När detta hände, delvis som en följd av att CDO:erna underlättade utprånglandet av dåliga krediter, så kollapsade CDO-marknaden. Nu var Lis formel tydligen oanvändbar eftersom även goda kreditdelar i CDO-instrumenten blev smittade av uppfattningen att CDO:er var värdelösa. Och därför var de temporärt värdelösa - ingen ville köpa dem.

Nu stod matematikerna handfallna. Ingen kunde snabbt och på ett trovärdigt sätt beräkna förlusterna, vilket medförde att de skulle bokföras till långt större belopp än vad som rimligtvis överensstämde med verkligheten. Och genom nya redovisningsregler hamnade förlusterna på balansräkningen redan nästa kvartal. Den ohämmade finanskrisen var ett faktum.

Vi har alltså anledning att se upp med numerati. Deras algoritmer får inte styra världen. Då kan det gå riktigt illa. Detta visade sig i de socialistiska öststaterna under en stor del av 1900-talet. Och det visade sig ännu en gång i väst när finanskrisen uppstod i början av 2000-talet.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, socialism, planhushållning, kapitalism, finanskris, algoritmer, matematik, rationalitet, CDO, Engels, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Stabilisering med guldmyntfot kostar tillväxt

Borde vi byta växelkursregim? En utvärdering visar att guldmyntfot gav lägre tillväxt men också lägre inflation. Flytande växelkurser gav god tillväxt men hög inflation. Perioden 1947-1971 gav bäst tillväxt men starkast ökning av penningmängden och medelhög inflation.

Industriländerna kan reglera sina valutor för att uppnå tre olika mål:
(1) Stabil växelkurs
(2) Fri kapitalrörlighet
(3) Penningpolitisk självständighet

Detta har i praktiken utmynnat i tre olika växelkursregimer som kombinerar de intressanta målen på olika sätt:
1) Guldmyntfot - en kombination av (1) och (2)
2) Bretton Woods - en kombination av (1) och (3)
3) Flytande växelkurser - en kombination av (2) och (3)

I en tidigare artikel har jag framfört hypotesen att om en dominerande del av världen har flytande kurser kan inte en betydelsefull aktör (Kina) dessutom sträva efter en stabil växelkurs mot en annan aktör (USA) och samtidigt ha ett stort handelsöverskott utan att en farlig obalans uppstår.

En annan aspekt av hur valutasystemen organiseras är strävan efter makroekonomisk stabilitet och stabila priser. Det har i denna diskurs ansetts att guldmyntfot ger prisstabilitet. Dessutom har några ekonomer också ansett att guldmyntfot ger stabilare utveckling av penningmängden, vilket skulle medföra bättre makroekonomisk stabilitet. Dessa finns företrädesvis inom den österrikiska skolan och Ludwig von Mises (1881-1973) argumenterade på sin tid för ett återinförande av guldmyntfoten.

Borde vi byta växelkursregim? Vi skulle behöva en utvärdering av olika sätt att organisera valutasystemen med avseende på tillväxt, inflation och stabilitet mm för att kunna avväga vilket system som är "bäst". Och det finns faktiskt en utvärdering från mitten av 1990-talet. Den gjordes av EMU-utredningen i Sverige och omfattade en rad intressanta variabler. Detta redovisas i en bilaga betitlad Internationella växelkurssystem och valutaunioner: några lärdomar rörande Sverige och EMU skriven av Michael D Bordo och Lars Jonung (SOU 1996:158). Där gick man igenom ett antal ekonomiska variabler för 14 industriländer under perioden 1881-1995. Jag skall återge några av variablerna och utelämnar perioderna under de båda världskrigen.

Vi har sålunda fyra perioder: guldmyntfoten 1881-1913, mellankrigstiden med viss guldanknytning 1920-38, perioden under Bretton Woods-avtalet där dollarn var knuten till guldet 1947-71 samt perioden med flytande växelkurser 1973-95, som gäller fortfarande. Denna har sannolikt under senare år haft lägre inflation.

Guldmyntfotens stabilitet kostade i form av lägre tillväxt

Växelkursregim .		Penningmängd förändr % p år		Budgetundersk årligt % av BNP		Inflation årlig		BNP-tillväxt/ cap, årlig
Guldmyntfot		4,7		0,8		0,5		1,6
Mellankrigstid		2,6		2,0		-0,2		2,4
Bretton Woods		9,8		1,5		5,0		3,9
Flytande växelk		9,1		3,1		9,7		3,0

En ganska komplicerad bild framträder. Vi ser dock att att perioden med guldmyntfot inte kan hävda sig gentemot de andra perioderna när det gäller tillväxt i BNP per capita. Penningmängdens tillväxt var måttlig och inflationen låg. Även de statliga budgetunderskotten var små. Ändå blev tillväxten bara 40 procent av den under Bretton Woods-perioden.

Inte heller inflationen har något entydigt samband med tillväxten. Det förefaller vara lagom hög inflation som är bäst. Sannolikt är tillväxten högre och inflationen lägre under den senaste delen (före krisen) av perioden med flytande växelkurser. Den perioden närmar sig därför Bretton Woods om den utsträcks. Men den innebär också en risk för farlig obalans och känslighet för störningar genom att den innevarande krisen blivit så kraftig.

Författarna menar att vi bör vara försiktiga med tolkningarna av vilken växelkursregim som är bäst för den ekonomiska tillväxten. Andra faktorer än de här listade kan ha spelat roll. Men onekligen ger tabellen en bild som visar att det inte är särskilt enkelt att införa striktare regleringar och hoppas att den ekonomiska tillväxten skall bestå på en tillfredsställande nivå. En drakonisk reglering av penningmängden och budgetunderskotten skulle, verkar det som, leda till lägre tillväxt. Är det ett pris vi vill betala för bergfast stabilitet?

Dessutom är det inte säkert att stabiliteten blir bergfast med guldmyntfot. Det förekom flera allvarliga depressioner under denna tid. Men orsakerna kan alltid diskuteras. Krisen i USA 1873 kan hävdas vara en följd av ett återinförande av guldmyntfoten efter inbördeskriget. Den långa europeiska krisen i slutet av 1800-talet var kanske en följd av det fransk-tyska kriget. Däremot finns det ingen sådan yttre händelse bakom 1907 års kris i USA.

Lärdomen för framtiden av dagens kris är kanske inte så enkel som att penningmängdens tillväxt skall regleras i den långsamma takt som ökad guldproduktion innebär. Det finns anledning att fundera på någon variant av Milton Friedmans rekommendation att öka penningmängden med en konstant procentsats som är högre. Samtidigt är det också motiverat att förebygga uppkomsten av sådana obalanser och excesser som låg bakom dagens kris. Den stora frågan är dock vilka slutsatser som skall dras för den politik som borde föras om en kris trots allt uppstår.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, guldmyntfot, Bretton Woods, växelkurser, tillväxt, kapitalism, finanskris, budgetunderskott, inflation, penningmängd, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Skev stimulans genom räntan

Räntan styr inte investeringarna. Genom förändrade tillgångspriser blir det en indirekt effekt som kan upphävas av rädsla. Kvar finns räntelättnaden. Den är koncentrerad till de skuldsatta. Och i Stockholm blir det 5 950 kr/mån men bara 1 410 kr i Örnsköldsvik. Kanske skattelättnader är bättre?

Vilken är den djupa tanken med stimulansåtgärder baserade på penningpolitiska lättnader? Hur ser teorin bakom räntesänkningarnas expansiva verkningar ut? Detta är en fråga som fått aktualitet när räntesänkningarna nått sin slutstation: praktisk nollränta. Men frågan borde ha ställts långt tidigare.

I äldre nationalekonomi såg man räntan som en kostnad för kapital som styrde investeringarna. Med hög ränta minskade investeringarna. Och med låg ränta ökade de eftersom det blev fler projekt som klarade att täcka sina kostnader. Man trodde att det var spararna som styrde räntan enligt kvantitetsprincipen: stort sparande gav låg ränta och vice versa.

Genom bildandet av centralbanker kunde man styra räntan så att bättre stabilitet skulle uppnås. Systemet reglerade sig självt eftersom man trodde att spararna lockades av hög ränta, vilket minskade konsumtionen samtidigt som investeringarna minskade. En avkylning kunde uppnås med en räntehöjning och tvärtom. Det finns ännu nationalekonomer som resonerar på detta sätt och som ofta dessutom är kritiska till centralstyrningen av räntan.

Men hela denna teoribyggnad är alltför förenklad och borde vara föråldrad. Företagens investeringar är i verkligheten inte beroende av variationer i de korta räntorna med ett antal procentenheter. Inte ens den långa räntans variationer med några procentenheter är avgörande.

En långsiktig investering avgörs med hjälp av en kalkylränta som är mycket högre än t ex obligationsräntan. Dagens ränta är inte heller fast under hela investeringens livslängd. Efterfrågan kan variera. Andra kostnader kan stiga oväntat. Det behövs därför en rejäl säkerhetsmarginal för att en investering skall komma till stånd. Begränsade räntevariationer som dessutom inte kan förutses ens på 10 års sikt har liten betydelse.

En mera speciell svårighet rapporterade DN om den 22/4. Företagen kan inte ens öka sina lån när de önskar det genom kreditrestriktionerna som krisen medfört.

"Låneproblemen är extra tydliga inom byggbranschen. Bankerna ser med skepsis på att ge krediter för byggen av fastigheter och bostäder som riskerar att stå osålda under lågkonjunkturen."

Detta framgår av Riksbankens finansieringsenkät. Den oro för att låga räntor skulle leda till en byggboom och bubbla på bostadsmarknaden är alltså helt obefogad.

Men borde inte sparandet minska när man inte får någon belöning för detta i form av ränta? Konsumtionen borde öka. Men inte heller detta verkar hända i verkligheten. Sparandet beror inte på räntan på sparkontona. Det avgörs av andra skäl såsom rädsla eller tillförsikt inför framtiden.

När det inte är akut kris säger den moderna teorin om räntans inverkan att det är förändringarna i tillgångspriserna som påverkar hushållens beteende. En räntehöjning håller nere bostadspriserna och kanske också priserna på aktiemarknaden. Då känner sig hushållen fattigare och ökar sitt sparande för att återställa den sparandebuffert som tillgångar utgör. Normalt skulle också hushållen känna sig rikare vid en räntesänkning och därför öka sin konsumtion - kanske rentav genom att ta nya lån på värdestegringen.

Teorin är emellertid fortfarande förenklad. I vissa situationer där de psykologiska reaktionerna orsakade av krisstämningar dominerar över känslan att bli rikare vid lägre ränta kommer räntesänkningar inte att hjälpa mycket. Dessutom har teorin en svaghet i att enbart kunna ge en effekt för dem som har lån eller åtminstone tillgångar som kan stiga i värde. Även den normala stimulansen blir skevt fördelad. En konsumtionsökning kommer främst att ske på de orter där det finns höga tillgångsvärden.

En indikation på hur detta slår får vi idag från en undersökning som tidskriften Fokus publicerar idag 24/4. Här har man gjort (SEB) en jämförelse av räntan för medelvillan på åtta olika orter i oktober 2008 med räntan nu i april. Räntebetalningarna har sjunkit med 62 procent. Efter skatteavdrag blir lättnaden i Stockholm 5 950 kr/mån, i Malmö och Göteborg 4 570 kr, i Borlänge 2 480 kr och i Örnsköldsvik 1 410 kr/m.

Om räntesänkningarna inte ens kan få någon effekt på tillgångspriserna kommer ändå en viss ökad köpkraft spridas ut genom att kraftiga räntesänkningar ökar de skuldsatta hushållens inkomster. Detta sker dock på ett regionalt sett mycket skevt sätt. Räntesänkningar kanske inte är särskilt effektiva?

Borde man därför inte diskutera andra stimulansåtgärder? En finanspolitisk stimulans kan ju göras mycket mera likformig. Och om den görs innan hushållen blivit så pessimistiska att de försöker spara alla tillkommande inkomster borde man kunna få effekt av en skattesänkning. Av detta skäl borde också en konventionell finanspolitisk stimulans göras så fort som möjligt innan krisen blivit alltför svår.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stimulanspolitik, ränta, räntesänkning, kris, finanskris, stabiliseringspolitik, penningpolitik, Riksbanken, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Är frihet en pragmatiskt omöjlig idé?

Liberalismens idédebatt har övergått i en sociologisk diskussion om hur liberalismen i praktiken leder till en socialstat med höga skatter. Men Nozicks idéer har inte ställts mot det konservativa vurmandet för civilsamhället. Socialliberalismen i DN:s tappning vill ta över.

Dagens Nyheters ledarskribent Håkan Boström kommenterar idag 23/4 debatten mellan Roland Poirer Martinsson och Johan Norberg som jag kommenterade i förrgår. Rubriken är "Slaget om friheten" med underrubriken: Liberalism: Maktbalans är frihetens grund. Boström har ett socialliberalt synsätt och tar fasta på Martinssons antydan att man inte kan vara liberal i praktiken.

Tidigare har Martinsson mera explicit hävdat att det är konservatimen som kan hålla tillbaka staten. Liberalismen leder i praktiken till en socialliberal högskattestat. Men detta är snarare en följd av det amerikanska språkbruket där liberal betyder en icke-marxistisk socialdemokrat. Den fasen av debatten tycks ha undgått Boström. Martinson har backat på denna punkt.

Däremot kan natuligtvis själva den sociologiska tesen fortfarande diskuteras självständigt. Boström formulerar den så här:

"Men den liberala idén om individuellt självförverkligande undergräver civilsamhället. När det sociala priset för att lämna familjen, föreningen eller grannskapet är så pass lågt som i Sverige väljer många i stället att satsa på sig själv – med följden att civilsamhället förtvinar och staten träder in i dess ställe."

Den liberala invändningen mot en repressiv konservatism är att man måste ha nödutgångar från civilsamhället. På grundval av detta konstruerar Boström ett dilemma för både konservatism och nyliberalism:

"på samma sätt som liberala samhällen i praktiken tenderar att ta till beskattningsmakten för att utveckla en socialliberal välfärdsstat, så tenderar konservativa samhällen att ta till den statliga tvångsmakten för att upprätthålla sina gemensamma normer.

Dilemmat förefaller inbyggt i bägge alternativen. Den konservativa praktikens repressiva tendenser är nog lika välbelagda i empirin som den liberala praktikens socialdemokratiska böjelser."

Som någon sorts kompromiss lanserar Boström maktbalans och socialliberalism:

"Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten."

Men den sociologiska tesen är som nämnts inte bevisad ens med hänvisning till USA. Det är inte strävan efter frihet utan efter fördelar på andras bekostnad som varit vägledande för socialstatens uppkomst. Detta kan naturligtvis i mera välvilliga ordalag beskrivas i sådana termer som Ronald Dworkin använt: alla skall ha rätt till självförverkligande. Ett annat sätt är att lansera detta som "positiv frihet" (dock ej i Isaiah Berlins mening). Rättfärdigandet av denna filosofiska ståndpunkt har jag kallat för Teori X, därför att denna teori förefaller saknas.

Håkan Boström tar slutligen i inlindad form till det beprövade knepet att med liberalism avse något som liknar anarkism, vilket gör det enkelt att fordra långtgående statsingripanden och skatter:

"Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig. Ironiskt nog möts ofta socialliberaler och konservativa just i synen på den politiska strategin."

Han kan inte föreställa sig att att man kan ha frihet med välfärdsproduktion utan att ha höga skatter. Antingen har man frihet som innebär förtryck från de starka, eller så har man antingen ett informellt konservativt civilsamhälle som lägger band på människorna, eller ett socialliberalt högskattesamhälle.

Det är möjligt att ett samhälle med "välfärd utan skatter" är svårt att få att fungera rent sociologiskt. Men som ett filosofiskt alternativ finns denna variant. Detta var utgångspunkten för både John Rawls' och Robert Nozicks teorier. På filosofisk grund kom de sedan fram till att ett högskattesamhälle kunde rättfärdigas repektive inte rättfärdigas. Har denna diskussion helt kommit bort därför att en konservativ debattör verkar okunnig om liberalismens grundläggande filosofiska diskussion?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, nyliberalism, socialliberalism, marknadsekonomi, kapitalism, frihet, välfärd, filosofi, tillväxt, ideologi, debatt, Timbro, idédebatt, medborgarkonton, politik, ekonomi på intressant.se

Odell (kd) öppnar för löntagarfonder

Att AP-fonderna skall få använda sina aktier för att detaljstyra företagen ligger inte i pensionsspararnas intresse. Det liknar vad de på sin tid avskydda löntagarfonderna skulle göra. Stoppa Mats Odell och tvinga honom att avgå.

Nu har drevet mot näringslivet tagit en ny vändning genom att finansmarknadsminister Mats Odell gett order åt AP-fonderna att där de är ägare i privata företag skall de använda sin aktieägarmakt för att stoppa bonussystem vid ersättningen för vissa anställda (DN, SvD, SR).

Detta är ett mycket betänkligt steg i riktning mot att låta pensionspengarna bli ett instrument för regeringens dagspolitik. Detta var på sin tid huvudtanken med löntagarfonderna på 1970-talet. Som professor Carl B Hamilton (fp) påpekade nyss i en debatt med Odell i Studio ett (lyssna) kan det leda till krav på företagen att agera på ett specifikt sätt för regionalpolitiska mål, klimatpolitiska, jämställdhetspolitiska eller varför inte lönepolitiska, investeringspolitiska, eller fackligt-politiska mål?

Socialdemokraternas talesman Thomas Östros har redan välkomnat ställningstagandet. Han förstår naturligtvis att detta utgör ett viktigt prejudikat som kan åberopas när S återtagit makten i framtiden.

Det har inom Alliansen tydligen utbrutit en tävlan om att framställa populistiska krav som leder till motreaktioner från näringslivet. Att vara näringslivets fiende är populärt i dessa tider. Så kan vissa tolka opinionsundersökningarna. Men vi behöver inte två politiska block som har kapplöpning i företagsfientlighet. Detta senaste steg mot fondpopulismen måste stoppas! Räcker det med att Mats Odell avgår?

Uppdatering 22:49 Mats Odell uppträdde i Aktuellt 21 00 och debatterade med Stefan Fölster från SN. Där vidhöll han sina direktiv med motiveringen att folk i allmänhet ogillade bonusar. Han påstod också att pensionsfonderna förlorat flera hundra miljarder till följd av bonusarna. Att förlusterna skulle ha berott på exportminskningen är tydligen inte längre regeringens förklaring... Men han fick inte frågan varför regeringen inte lagstiftar mot bonusarna istället.

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, AP-fonder, bonussystem, lön, Mats Odell, kristdemokraterna, populism, regeringen, moderaterna, löntagarfonder, näringslivet, folkpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Konservatism och frihet på Timbro

Debatten mellan Martinsson och Norberg visar att konservatismen knappast är något alternativ till nedmonteringen av det statliga tvånget som nu sker med liberala förtecken. Frihet är dock inte ett recept på det goda utan mera ett lås för det onda.

Jag var på Timbros debatt om kapitalismen under den s k frihetsveckan. Där möttes den konservative Roland Poirer Martinsson och den klassiskt liberale Johan Norberg. Debatten blev mera ett utbyte mellan en konservativ ideologisyn i motsättning till en liberal, än olika pragmatiska aspekter på kapitalismen när den är drabbad av kris. Ursprunget till debatten är det liberalismkritiska inlägg som timboanställde Martinsson gjorde 30/9 2008 där han i mångahanda vändningar såg liberalismen av idag som ett farligare hot mot "den goda kapitalismen" än socialismen.

Debatten igår var nedtonad i förhållande till ursprungsangreppet. Delvis pratade kombattanterna förbi varandra. Sålunda hävdade Martinsson att friheten skulle var ett sätt att uppnå det goda, vilket han på goda grunder ifrågasatte. Det är att göra det enkelt för sig. Nästan ingen av de klassiska liberalerna har antytt något sådant. Att socialliberalismen är ett medel för att nå det goda samhället är däremot ett vanligt synsätt. Norberg svarade med en metafor: Fiheten är som ett lås på dörren till ens hus. Det är en förutsättning för att kunna leva utan inblandning av obehöriga men uppenbarligen inte det som leder till att familjen i huset också lever ett gott liv.

Några övriga noteringar: M hävdade att det finns en objektiv moral som går utanför individen som hon måste underkasta sig. N hävdade att individen är det högsta värdet. M hävdade att ekonomisk frihet [i USA] är förenad med moralkonservatism och att social frihet är korrelerad till höga skatter. Man kan därför inte vara "liberal". M hävdade att det [sociologiskt] krävdes ett civilsamhälle baserat på de fem F:en (familjen, företagen, föreningarna, folkrörelserna och församlingarna) om man verkligen skall kunna hindra statens tillväxt.

Rent retoriskt vann Norberg dock debatten. Men man måste vara väl påläst som åhörare för att också sakligt kunna tillbakavisa Martinssons samhällssyn. Dick Erixon ansåg att utfallet blev 1-1. Men min grundläggande invändning är att debatten mellan konservatism och liberalism inte handlar om samhällssyn och sociologi utan om vilka politiska krav som på både kort och mycket lång sikt kan resas på samhällets utveckling.

Martinsson reste i sitt ursprungliga inlägg i september fyra invändningar mot nyliberalernas krav i politiken och pekade på analogierna med socialismen:

1. Kraven är utopistiska

2. Människor är inte brickor i ett större spel där de kan offras

3. Kapitalismen är inte enbart ett ekonomiskt system utan en livsstil som förutsätter ett specifikt civilt samhälle

4. Det är orealistiskt att försöka skapa en ny människa

Vi ser här hur Martinsson ställer upp även en liberal kritik mot socialismen som en kritik mot också liberalismen. Mina korta invändningar nedan:

1) Socialismen strävar efter en omvälvning och övergång till planekonomi, som inte är särskilt preciserad utan består i ett antal antiteser av kapitalismen. Liberalismen strävar efter successiva frihetsreformer i ett system som vanligtvis redan bygger på marknadsekonomi. De har inte samma karaktär av konstruktivistisk planritning utan liknar mer den långsamma framväxten av dagens institutioner.

2) Socialismen är utilistisk - i synnerhet den revolutionära grenen - men själva ideologin kräver kontinuerliga offer av de högproduktiva genom tvång. Vissa varianter av liberalismen kräver också offer i praktiken. Dessa är dock inte explicit diskuterade så ibland kan man misstänka att de beror på aningslöshet. Sålunda saknas diskussionen om hur stora och plötsliga förändringar som är önskvärda vid ekonomiska kriser eller omstruktureringar av tullskyddet mm. Detta gäller också i någon mån den förändring av inkomstfördelningen som skulle bli följden av en övergång från skattefinansierad till försäkringsfinansierad social välfärd.

3) Planekonomi skulle förvisso krossa många av det civila samhällets institutioner. En del socialister vill även krossa familjen. Detta är främmande för liberalismen. Martinssons kritik går dock ut på statliga åtgärder för att stärka civila institutioner stöter på motstånd från liberalerna med argumentet att staten inte får ta ställning för vilken livsstil medborgarna skall omfatta.

Men hans eget alternativ är oklart. Det krävs något mer för att "skapa det fria samhällets nödvändiga isoleringsmaterial mot ansvarslöshet och girighet". Om detta förutsätter att staten ges i uppgift att implementera ett värdekonservativt moralsystem överallt i samhället kommer frihetsvännerna att slå bakut. Men något borde staten ändå kunna göra för att befrämja de tidlösa dygderna: "Lojalitet, måttfullhet, ansvarsfullhet, långsiktighet, arbetsamhet, förtroendeskapande beteende, rättskaffenhet". Detta är en kollektiv nyttighet som ligger nära det mera snävt definierade rättsväsendet.

4) Socialister tror att människorna ytterst kan omskapas så att ekonomiska incitament blir betydelselösa - de är egentligen altruister. Det tror ingen konservativ eller liberal på. Men innebär mera frihet att att människan måste bli godare? Är inte detta istället ett argument mot anarkismen? Med ett fungerande rättssystem som uppmärksammar att en liten minoritet psykopater alltid försöker roffa åt sig borde samhället kunna fungera med ett minimum av tvingande skatter.

Den offentliga välfärdsproduktionen kan behöva ersättas med ett statligt garanterat system med medborgarkonton. Men det behövs knappast en övergång från statlig välfärdsproduktion till informell "produktion" i det civila samhällets regi. Det, om något, förutsätter idag en ny och mera osjälvisk människotyp, som är något som en konservativ borde vara naturligt skeptisk till. Det finns ett tredje alternativ. Ett fritt system kan också producera välfärd även om vi inte sett så många försök att göra reformer i den riktningen.

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, nyliberalism, socialliberalism, marknadsekonomi, kapitalism, frihet, välfärd, filosofi, tillväxt, ideologi, debatt, Timbro, idédebatt, medborgarkonton, politik, ekonomi på intressant.se

Varifrån kommer stimulanspengarna?

Ekonomerna tycks inte ha klart för sig varifrån pengarna till alla räddningspaket i världen kommer. Det framgick av ett TV-program med ett halvdussin nationalekonomer. Hur skall då politikerna orientera sig i krisen?

Jag tittade nyss på Axess-TV där en repris av "Ekonomiklubben" sändes. Programledaren Martin Ådahl hade ett antal frågor att avverka så diskussionerna blev litet rumphuggna. Men en förberedd fråga som flera brevskrivare hade skickat in gick ut på en undran om varifrån alla pengar till stimulanspaketen i världen kommer?

Den frågan ansåg flera av deltagarna vara viktig, såsom Villy Bergström, Hans T:son Söderström och Cecilia Hermansson. Men ingen kom med något egentligt konkret svar. Man antydde att upplåningen till paketen kunde tränga ut andra investeringar, men någon beskrivning gavs inte. Man hävdade inte att det var hushållens ökade sparande som lånades upp av staten för att användas till stimulanser. Ytterst snabbt snubblade man förbi sedelpressarna.

Någon borde ha rett ut hur centralbankernas injektioner av likviditet i banksystemen går till. Det är ju först fråga om att låna ut pengar till bankerna mot säkerhet. Dessa pengar skapas elektroniskt. Därefter lånar bankerna ut dem istället för de pengar som processen med sk "credit crunch" ätit upp. Därefter kommer pengarna tillbaka till bankerna. Slutligen sätts pengarna in på centralbankernas konton och resultatet blir den välkända "uppblåsningen" av dessas balansräkningar.

För att pressa ner den långa räntan, som inte kan kontrolleras lika enkelt som den korta, kan centralbankerna använda kvantitativa lättnader (quantitatve easing), vilka innebär att man köper obligationer och liknande istället för att ta dem som säkerhet för lån. Av någon anledning vill man relatera detta till att nya pengar skapas ur intet - finansiering med "sedelpressarna". Men det hela sker elektroniskt och betyder inte att sedelmängden måste öka.

Redan ett system med affärsbanker kan skapa pengar ur intet på elektronisk väg. Att detta inte leder till otyglad inflation beror på att kreditgivningen är reglerad. Redan ett krav på ränta och säkerhet medför att kredit nekas i många fall. Till detta kommer krav på reserver inom banksystemet. Det kan vara kassakvoter eller soliditetskrav. Dessa utgör i sista hand en rent fysisk begränsning.

Om vi har ett system med "pappersvaluta" som egentligen är ett reglerat elektroniskt fenomen (kallas därför fiat-valuta; lat fiat, må det ske) skapas pengarna alltid "ur intet". I botten ligger sedelmängden som är skapad med tryckpressar. Eftersom sedlar för mycket länge sedan teoretiskt kunde lösas in mot guldmynt för den som var nervöst lagd, finns det ännu kvar en vidskeplig föreställning att sedlarna på något sätt är mer garanterade än den osynliga elektroniska valutan. Kanske allmänheten tror att de utprintade kontobeloppen i sin tur är uppbackade av sedlar, som finns där någonstans i bakernas källarvalv.

Men fiat-pengar är enbart en fråga om förtroende för betalningssystemet. Guldpengar bygger naturligtvis också på förtroende eftersom guldmetallen i sig inte har någon utbredd praktisk användning. Skillnaden i inställning är att guld inte är lika lätt föröka som elektroniska noteringar. Därför kan en ädelmetallvaluta få större förtroende i orostider.

Ett annat problem är hur ekonomiska obalanser skall kunna förebyggas. Fiat-pengar är lättare att manipulera än specie-valuta. Detta förhållande anse kunna utnyttjas för att motverka alltför snabb ekonomisk expansion. Någon konkret beskrivning av hur detta skulle gå till har jag emellertid inte sett föras fram i debatten.

Det är dock illa nog att nationalekonomerna inte kan begripliggöra hur gigantiska penningsummor kan satsas på olika räddningspaket i världen. Hur skall då de styrande politikerna och de folkvalda i olika politiska församlingar kunna veta vad som är rätt att stödja i stabiliseringspolitiken?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, pengar, fiat-valuta, sedlar, pappersvaluta, guldmyntfot, finanskris, sedelpressar, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Littorin klarade kritiken mot arbetslösheten

Arbetslösheten beror på att exporten har drabbats. Att även konsumtionen minskat förklarade Littorin bero på inväntan på lägre priser. Skall man köpa en ny bil så kan den bli billigare om ett par månader. Konsumentförtroendet nämndes inte.

I Ekots lördagsintervju 18/4 framträdde arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som intervjuades av Tomas Ramberg. Dagens situation på arbetsmarknaden är naturligtvis präglad av konjunkturen och inte av det mera kroniska problemet med ett utanförskap som är betydande även under en högkonjunktur. Därför kan en arbetsmarknadsministers göranden och låtanden inte bli centrala för den ekonomisk-politiska debatten. Rambergs envetna frågor speciellt på slutet om utanförskapet blev därmed ganska malplacerade.

Arbetsmarknadspolitiken idag går ut på att hålla kvar de arbetslösa i arbetskraften så att de kan tas i anspråk när det vänder uppåt igen. De skall inte "förtidpensioneras bort" framhöll Littorin. Dagens problem beror på att företagen inte har kunder eftersom de arbetar med export. Någon liten lindring skulle dock kunna åstadkommas genom infrastrukturinvesteringar, FoU och liknande. Men vi fick inte veta om regeringen satsat särskilt mycket på detta.

En principiell diskussion om välfärdspolitiken hade kunnat utvecklas med arbetslöshetsförsäkringen som exempel. Å ena sidan ansåg Littorin att det skulle varit bra om alla hade en arbetslöshetsförsäkring. Å andra sidan tycker han att det är bra att facket erbjuder tilläggsförsäkringar. Ramberg angav siffran 40 procent. Jag antar att det är individuella försäkringar även om Littorin nämnde framgångsrika avtalsförhandlingar. Men Littorins motivering för tilläggsförsökringar med att skattefinansiering skulle bli för dyrt (20 mdr kr) är mindre relevant.

Det är rimligtvis en frihetsfråga att få utforma sitt eget skydd mot arbetslöshet - åtminstone vid omställningar. Därför har frivilliga tilläggsförsäkringar ett värde i sig. Men även den vanliga arbetslöshetsförsäkringen är frivillig men samtidigt kraftigt subventionerad. Den obligatoriska delen utgörs av den s k grundersättningen på 320 kr/dag, som inte nämndes alls. Den första fråga Littorin borde besvara är varför han inte föreslår att grundersättningen höjs istället för att den subventionerade grundförsäkringen skulle göras obligatorisk. Är det inte snarare så att det finns många som bedömer att risken för arbetslöshet är liten, de är nära pensionsåldern, de har ett sparat kapital, de har så låg inkomst att socialbidrag är lika bra, de är företagare och har ingen nytta av en försäkring för löntagare, vilket därför gör det rimligt att inte ha en frivillig försäkring?

De socialförsäkringar som borde vara obligatoriska är rimligtvis enbart sådana som lämnar en ersättning upp till socialbidragsnivån - all annan ersättning kan göras frivillig. Orsaken är att den skattefinansierade biståndsersättningen inte skall utsättas för "free riders" vilka låter bli att betala för sin försäkring i förvissningen att skattebetalarna kommer till undsättning i alla fall.

Dagens kris visar att arbetslöshetsförsäkringen består av två komponenter: ersättning vid omställning och ersättning vid generell brist på arbeten. Omställningsförsäkringen skulle var och en kunna finansiera själv. Däremot är ersättningen eller åtgärderna för folk som drabbas av massarbetslöshet en statlig fråga som utgör en del av stabiliseringspolitiken. Ramberg försökte få Littorin att förklara varför Sverige drabbats mycket hårdare av arbetslöshet än andra länder i EU.

En orsak var enligt Littorin den svenska arbetsrätten [som medger att folk sägs upp vid arbetsbrist]. Jämfört med de flesta andra länder leder det till snabbare ökning eftersom det inte behövs en tidsödande och dyrbar domstolsprocess vid uppsägningar.

En annan orsak skulle kunna vara att den otrygghet som folk upplever med låga ersättningar i a-kassan skulle öka sparandet, menade Ramberg (se föreg bloggart). Detta avvisade Littorin till en början med argumentet om väntan på billigare priser [deflation]. Men han erkände att en del i sparandeökningen och konsumtionsminskningen kunde ha berott på rädsla för krisen. Någon uppföljning från Ramberg gjordes dock inte med frågan om vad regeringen gjort för att öka konsumentförtroendet (som nära styr den privata konsumtionen). Inte heller påpekade Ramberg att Littorin själv med dystra profetior kanske bidragit till att sänka konsumenternas framtidstro i onödan.

Nu klarade Littorin utfrågningen bra och behövde inte stå till svars för något misslyckande i hanteringen av arbetslösheten. Därtill bidrog mer hans vältalighet än de sakliga grunderna för vad han ville hävda. Men en arbetsmarknadsminister är åtminstone indirekt ansvarig för den stabiliseringspolitik regeringen bedriver. Och därför borde han ha haft mer att förklara.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, arbetsmarknadspolitik, finanskris, Littorin, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Regeringen spår värre arbetslöshet än på 90-talet

Vårpropositionen innehåller en prognos om arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som överträffar nivåerna under 90-talsdepressionen. En del beror på sjunkande privat konsumtion. Den beror i sin tur på ökat privat sparande. Orsaken är rädsla för krisen och att regeringen inte vidtar motåtgärder mot det bristande förtroendet.

Regeringen lägger fram en mycket dyster prognos och analys i vårbudgetpropositionen (pdf). Detta ansluter till vad Anders Borg presenterade den 1/4 och som jag skrev om samma dag. Men presentationen i vårpropositionen är förvånansvärt öppenhjärtig och inbjuder till att oppononera mot den förda politiken. Detta är dock inte något som oppositionen tagit fasta på. Det är möjligt att detta beror på den övergripande presentationen av krisen som nästan enbart en effekt av att exporten förutses minska med 8,4 procent 2009. Men så är det inte.

Det som är mest anmärkningsvärt är att regeringen förutser att krisen på arbetsmarknaden snarast blir mer allvarlig än effekterna av 90-talskrisen. I den makroekonomiska översikten skriver finansdepartementet:

"Arbetslösheten ökar kraftigt de närmaste åren när sysselsättningen faller snabbt samtidigt som arbetskraften hålls uppe relativt väl. År 2011 väntas arbetslösheten vara som högst och uppgå till nästan 12 procent. Detta motsvarar 565 000 arbetslösa personer i åldern 15–74 år."

Utöver den öppna arbetslösheten kommer också olika arbetsmarknadsåtgärder att växa i omfattning. Allvaret i denna utveckling framgår av nedanstående diagram.

Ännu en gång kan vi notera effekten av Göran Perssons ekonomiska politik när arbetslösheten efter det att den förra borgerliga regeringen fick ned arbetslösheten något så ökade den till rekordhög nivå 96-97. Arbetslöshetens ökning berodde på 90-talet inte till någon större del på att exporten minskade med ett par procent. Orsaken var istället att den privata konsumtionen minskade vilket tillsammans med den inhemska finanskrisen slog ut tusentals företag på den svenska hemmamarknaden.

När sedan kronans fall 1992 började få effekt på exporten kunde importen tillgodose den konsumtionsökning som växte fram senare under 90-talet. Det dröjde till 98-99 innan arbetslösheten minskade. I nedanstående diagram ser det ut som om vi får en upprepning av denna konsumtionsledda ökning av arbetslösheten:

Hushållens konsumtion går från en ökningstakt på över 2 procent till en minskning på bortåt 4 procent (helårsprognosen 09 är dock bara -2,6 procent). Frågan är om vi kommer att få se en viss fortsatt minskning eller om det skall bli en ökning redan 2010 med 0,6 procent som FiD föutspår. Det tragiska är att konsumtionsminskningen återigen är effekten av ett psykologiskt betingat säkerhetssparande som kommer från den känslomässiga reaktionen inför krisens beskrivningar i massmedia (bristande konsumentförtroende). I nedanstående diagram ser vi hur sparkvoten ökar från drygt 2 procent till mer än 9 procent på två år.

Slutsatsen av denna enkla analys är att varken den borgerliga regeringen i början på 90-talet, Perssons regering i slutet av 90-talet eller den nuvarande regeringen kunde eller ville stabilisera hushållens konsumtion för att lindra arbetslösheten. Den som lyckades med detta var Persson som dock inte vidtog några aktiva åtgärder. Att konsumtionen ökade efter regimskiftet (och även strax före) berodde på kontinuerligt sjunkande sparkvot.

En annan lärdom av krispolitiken är naturligtvis att det bara finns begränsade möjligheter att hantera den primära kisen. Rent teoretiskt är detta fortfarande svårt att förklara när det gäller 90-talets finanskris. Den borde ha gått att motverka när man förstod hur illa utsatta bankerna kunde bli om valutan föll. Även Perssons förlängning av den höga arbetslösheten borde ha varit enklare att undvika. Men dagens exportkris är inte mycket att göra åt. Den skulle dock i viss mån temporärt kunna motverkas med infrastrukturinvesteringar som kunde sysselsätta en del av de ledigblivna resurserna.

Den stora bristen är som jag framhållit tidigare att den sekundära effekten i form av minskad konsumtion inte heller tycks vara något som politikerna försöker undvika aktivt. Man hänvisar till de automatiska stabilisatorerna som kanske inte ens kan hållas uppe på den kommunala sidan. Några försök att öka konsumentförtroendet görs inte. Snarare är det fråga om att av taktiska skäl måla framtiden i nattsvarta färger. Då kommer även en liten förbättring att upplevas som en avgörande ljusning inför valrörelsen 2910.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, regeringen, vårbudgeten, arbetslöshet, Anders Borg, finanskris, stabiliseringspolitik, konsumtion, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Budgetdebatten - de rödgröna sumpade chansen

Riksdagen debatt om vårpropositionen gav Borg ett ytterligare tillfälle att manifestera sin ansvarsfullhet och peka på oppositionens splittring. Östros misslyckades med att formulera ett genomtänkt stabiliseringspolitiskt alternativ och resen av oppositionen diskuterade inte sådana principer.

Idag 15/4 presenterades vårpropositionen (pdf) och under förmiddagen var det ekonomisk debatt i riksdagen. Den inleddes med att finansminister Anders Borg betonade ansvaret för statens finanser. Hans analys av den ekonomiska utvecklingen var dock ganska ytlig. Fokus låg enbart på att Sverige råkat ut för en internationell ekonomisk kris som slår mot den svenska exporten. Något resonemang om att krisen också har sekundära effekter på Sverige som förvärrar krisen förde han inte (inte ens i sin replik senare). Det enda var hänvisningar till de omfattande automatiska stabilisatorerna i Sverige.

Detta brist på analys av följdverkningarna försökte Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros ta upp i generella termer. Men några konkreta siffror och resonemang om hur hushållens sparande ökar och åstadkommer minskad konsumtion och investeringar i Sverige kom han inte med. Det räcker inte med att framhålla ökad otrygghet hos allmänheten för att skapa intryck även om ordet "otrygghetschock" kanske är fyndigt.

Dessutom angrep Östros regeringens skattesänkningar redan från första året som en olämplig stimulansåtgärd (tydligen för att de enbart gick till höginkomsttagare). Det stora felet var dock att skattesänkningarna har gjorts med lånade pengar. Detta verkar inte vara korrekt. Det är väl enbart årets tredje steg i jobbskatteavdragsprogrammet som är lånefinansierat?

När Östros sedan efterlyser olika åtgärder för arbetsmarknadspolitiken, som skall kosta 20 miljarder kronor, frågar sig lyssnaren omedelbart hur han tänker sig att finansiera detta. Är det ökade underskott i linje med den dominerande uppfattningen inom ekonomisk teori under andra halvan av 1900-talet som han har i åtanke? Eller är det finansiering till sista kronan i enlighet med Göran Perssons omläggning av denna ekonomisyn för socialdemokraterna, som Östros nu förordar? Och i så fall är det väl skattehöjningar som han vill föreslå? Varför nämnde han inte detta?

Ett försök till att få fram ett klargörande kom från professor Carl B Hamilton (FP) som gick hårt åt Östros. Han räknade upp en rad offentliga utgiftsökningar som Östros kommit med sedan 1 mars. Men Hamiltons argument gick ut på att Östros, när det senare börjar gå bättre i ekonomin, måste ta tillbaka dessa utgifter. Och lyssnarna förstod att det skulle bli mycket svårt att avskeda folk i den offentliga sektorn eller ta bort andra populära förmåner. Något resonemang om skattehöjningar eller underskott förde han inte.

Detta med underskott återkom däremot Borg till i sin första replik där han gång på gång upprepade orden "den socialdemokratiska sedelpressen". Östros replikerade med att Borg inte tar sitt ansvar när han ökar budgetunderskottet och inte stimulerar ekonomin. Vad skall lyssnaren tro? Är det lånefinansiering enbart om syftet är skattesänkningar till högavlönade som är förkastligt? Men Borg ansåg att Östros "kör sedelpressarna röda" med överbud på alla områden.

Vänsterpartiets och Miljöpartiet satte in sina kvinnliga talespersoner som inte ingav något ekonomiskt förtroende. Ulla Andersson (V) hänvisade dock till experter som förordat finanspolitisk stimulans, bl a Assar Lindbeck med 45 mdr kr i januari. Mikaela Valtersson (MP) ville göra gällande att Franklin D Roosevelt med New Deal hade tagit USA ur depressionen på 30-talet. Dessa inlägg dominerades dock av personliga bekännelser som inte ger grund för att tro att de har något genomtänkt stabiliseringspolitiskt alternativ till regeringen. Mest handlade det om agitation.

Någon samordning av de rödgrönas ansättning av regeringen syntes inte. Litet elakt kan man säga att de rödröna kom med missnöjeslitanior och gnälliga randanmärkningar. Oppositionen har försuttit chansen att föra fram ett genomtänkt alternativ för den ekonomiska politiken.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, vårbudgeten, vårpropositionen, regeringen, Anders Borg, Thomas Östros, socialdemokraterna, de rödgröna, stabiliseringspolitik, budgetdebatt, sedelpressar, underskott, politik, ekonomi på intressant.se

Striden om depressionen på 30-talet

Det finns en rad mer eller mindre olika förklaringar till 30-talsdepressionen. Men det finns tre nationalekonomiska huvudskolor: keynesianism, monetarism och den österrikiska skolan. De används dessutom för att hjälpa olika ideologier så att förvirringen blir ännu större.

Nationalekonomerna verkar inte vara överens om vad 30-talsdepressionen i USA egentligen berodde på. Det leder i sin tur till att det finns helt olika synsätt på hur dagens ekonomiska kris i USA skall bekämpas. Dessa olika synsätt har också spritt sig till Europa och utövar paradoxalt nog en mer förlamande effekt på stabiliseringspolitiken än i USA. Här skall jag bara kort peka på de tre huvudskolorna: keynesianismen, monetarismen och den österrikiska skolan.

En svårighet i analysen av de olika skolorna är själva upprinnelsen till depressionen på 1920-talet. Man lägger tonvikten vid olika företeelser och det är svårt för en utomstående att bilda sig en uppfattning om huruvida det ens finns en samstämmig syn på vad som hände detta årtionde. Mina tidigare studier av 20-talet resulterade i att det bedrevs en allvarlig felinvestering i USA åtminstone under senare delen av 20-talet. Det började redan med bostadsbyggandet efter världskriget och fortsatte med olika industrivaror som var attraktiva för konsumenterna.

Dessa felinvesteringar kan i sin tur anklagas för att vara orsakade av felaktig ekonomisk politik. Här har den österrikiska skolan varit särskilt aktiv genom att peka på en för snabb ökning av penningmängden och tillåtande av för mycket kreditgivning i produktionen (kanske också för konsumenterna genom introduktionen av avbetalningshandeln). Om nedgången på börsen eventuellt har en del i orsakerna kan man peka på den s k "marginalhandeln" med lånade pengar där den egna insatsen bara behövde vara 10 procent. Det betydde instabilitet vid en nedgång.

En monetaristisk förklaring till depressionen går ut på att allmänheten efter 1929 ville hålla mera pengar i kassan än som fanns att tillgå (en orsak var t ex börskraschen, en annan misstroendet mot bankerna). Ett sätt att skaffa mer kontanter var då att konsumera mindre. Det hade sedan skadliga realekonomiska effekter. Isället för att Fed skulle ha ryckt ut med mera pengar, som det var tänkt, minskade Fed penningmängden med en tredjedel de första åren, hävdar Milton Friedman och Anna Schwartz. Vid bankrusningen 1907 gjorde J P Morgan mfl en liknande räddningsoperation, som tyvärr uteblev i början av 30-talet. Istället ledde torka till att några mindere banker kollapsade 1930, vilket beredde marken för den första bankpaniken på hösten.

Den keynesianska förklaringen går ut på att en sparandeökning, som sänker räntan, inte måste följas av en investeringsökning enligt klassisk teori. Här pekar man på att företagen styrs av möjligheterna att sälja sina produkter. En sparandeökning som sker i ett läge med stor osäkerhet och med kristendenser i den dagliga rapporteringen ger då upphov till minskad produktion, minskade investeringar och uppsägningar av anställda. I nästa led förstärks de skadliga effekterna. Denna förenklade förklaring är dominerande idag trots att keynesianismen i övrigt inte står så högt i kurs.

Mot hypotesen att företagen drivs av efterfrågan menar den österrikiska skolan att investeringsbesluten avgörs av räntenivån. Detta gäller dock inte i en lågkonjunktur, som beror på stora felinvesteringar. Dessa måste av någon anledning avvecklas innan nya investeringar görs. Därför är det i princip omöjligt att göra något åt en lågkonjunktur. Man måste bara vänta tills den går över av sig själv genom att de felaktiga investeringarna skrotas. Varje lättnad för de arbetslösa innebär att osunda företag hålls vid liv ännu ett tag. En oklarhet finns dock i synen på statens budgetsaldo - skall det få växa automatiskt eller skall staten höja skatterna och minska utgifterna i en lågkonjunktur? Kanske staten var så liten när teorin formulerades att man bortsåg från problemet?

Som synes finns det paralleller till hur resonemangen går idag hos politikerna både i USA och Europa. Däremot saknar vi en övergripande diskussion om depressionen och motåtgärderna bland de etablerade nationalekonomerna. Beror det på att de olika ekonomiska skolorna också används för att hjälpa olika politiska ideologier? Kan vi därför inte få saklig information om den ekonomiska politiken?

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, ideologi, 30-talsdepressionen, konjunkturer, finanskris, stimulanspolitik, stabiliseringspolitik, keynesiansim, monetarism, österrikiska skolan, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Behöver kapitalismen försvaras?

Varför försvaras inte kapitalismen? frågar filosofen Tännsjö. Ett svar är den kraftlösa kritiken från vänstern. Ett annat svar är att när krisen gått över kommer allt att bli som förut. Ett tredje svar är att kapitalismen är ett konstruerat system i ständig utveckling och inte en stelnad dogm som behöver apologeter. Historien är slut.

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi i Stockholm, skriver idag i DN:s kulturdel en artikel (ej onl) med frågan: Varför saknas röster som försvarar kapitalismen? Han skulle helst vilja hitta någon som tar ansvar för "kapitalismens kris". Inte ens nyliberaler står upp för systemet helt och fullt. En äkta förespråkare borde säga:

"Sådan är kapitalismen! Han eller hon kunde sedan tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Men detta är inte av ondo, utan av godo."

Den följd av krisen, som innebär att ägande och kapital koncentreras ytterligare, borde också försvaras som något som är av godo eftersom det är spontana krafter som åstadkommit detta. Det naturliga är tydligen det goda i Tännsjös uppfattning av hur kapitalismen borde försvaras. En filosof vet naturligtvis att detta brukar kallas "det naturalistiska misstaget".

Tännsjös artikel implicerar två frågor:

1) Behöver kapitalismen försvaras?

2) Är det kapitalismen före 1914 som skall hållas fram som ideal?

(1) Om vi ser till den kraftlösa kritik av kapitalismen, som framförts från Tännsjös vänstervänner, blir svaret på den första frågan enkelt. Det finns inget alternativ till den moderna kapitalismen även om den krisar då och då. Systemet som sådant behöver därför inte försvaras. Diskussionen kan möjligtvis handla om hur den kan fås att bli stabilare genom bättre regelsystem och/eller bättre stabiliseringspolitik.

En ganska rimlig prognos är att det inte kommer att införas särskilt mycket nya regleringar. Att reglera bonusprogrammen hårdare eller öka kapitalkraven i bankerna kommer inte att hindra kriser i framtiden. Det som möjligen kan förändra framtiden är inrättandet av ett övervakningsinstitut mot systemfarliga risker, som Fed-chefen Ben Bernanke föreslagit.

Kommer då inte stabiliseringspolitiken att bli bättre? Jag är skeptisk. Det är oerhört svårt att åstadkomma en vältajmad penningpolitik redan i teorin. Den praktiska politiken påverkas dessutom av politiska krafter som tenderar att leda till att impopulära åtgärder undviks. Detta gäller också finanspolitiken, som dessutom lider av teoretisk söndring i synnerhet när det gäller att förhålla sig till en riktigt djup kris.

Kapitalismen kommer enligt min prognos att fortsätta att ha stabilitetsproblem. Konjunkturerna kommer att gå upp och ner. Spekulationsvågorna kommer att slå mot länder som anses missköta sin ekonomi. Kanske krascherna på statsnivå blir lindrigare i framtiden om IMF kan förses med tillräckligt mycket kapital för att kunna rycka ut till stöd när total undergång är nära för någon stat. Men utvecklingsländerna kommer att drabbas av större återkommande kriser på liknande sätt som de etablerade kapitaliststaterna fick lida av när kapitalismen var ung. Det kommer att accepteras eftersom levnadsstandarden trots bakslagen ändå ökar trendmässigt.

(2) En riktig försvarare av kapitalismen borde enligt Tännsjö tydligen företräda den ståndpunkt som Mises och Hayek företrädde på 1930-talet. De försvarade det system som gick under när första världskriget bröt ut. Att översätta detta system till idag är ganska ogörligt. Dessutom är det inte accepterat bland nationalekonomer att den stabiliseringspolitiska syn som den "österrikiska skolan" företräder skulle vara bättre än det lappverk av hypoteser som politikerna tillämpar idag.

Tännsjös försåtliga utvidgning av Friedrich Hayeks resonemang om "spontan ordning" till att gälla även ekonomiska kriser aktualiserar problemet med det "naturalistiska misstaget". Jag kan hålla med om att Hayek på ett ytligt plan kan kritiseras för att hävda att det han kallar "den utvidgade ordningen", som växt fram under århundraden, också skulle vara den bästa ordningen. Men det är att missförstå Hayek. Vad han hävdar i boken Det stora misstaget är att det rättsbaserade marknadssystemet i en sorts evolutionsprocess visat sig vara välståndsmässigt överlägset varje annat system. Hans analys befinner sig bortom "gott och ont".

Jag vet inte vad Hayek hade för åsikt om t ex bankpaniken i USA 1907 då följden blev att arbetslösheten ökade från 3 till 8 procent och produktionen minskade med 11 procent (höga siffror i ett jordbrukssamhälle). Resultatet av denna "perfekta storm" då blev bildandet av en privatägd centralbank (Federal Reserve) - en spontan händelse? Så det naturliga då ansågs inte som det godartade som skulle behållas? Därmed blir det spontana mer obestämt. Kapitalismen i snäv mening är inte oreglerad utan den undergår en utvecklingsprocess inom regelområdet på samma sätt som marknadsekonomin.

Vi som försvarar kapitalismen behöver inte hamna i det naturalistiska misstaget. Det är inte den spontana kapitalismen vid någon lämplig tidpunkt som någon behöver försvara. Även kapitalismen är en konstruktion. Den implicerar rättsregler, regleringar och stabiliseringsmekanismer som ständigt utvecklas. Den består inte av en stelnad dogm som behöver apologeter. Det stora misstaget är att ersätta allt detta med socialistisk planhushållning. Och eftersom vi inte ser någon som yrkar på detta trots dagens allvarliga ekonomiska kris måste vi med Francis Fukuyama slutgiltigt deklarera "historiens slut".

Andra bloggar om: finanskrisen, kapitalism, socialism, Marx, filosofi, nationalekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt och Konjunkturinstitutets finanspolitik

Statsministern blandar ihop automatiska stabilisatorer och nya finanspolitiska åtgärder när han går emot KI:s beräkningar. Det är sakligt ohållbart men prestigebundet. Resultatet blir att nästan 40 000 jobb går förlorade.

I dagens debattartikel i DN om stöd till kommunerna dömer Alliansens fyra partiledare indirekt ut Konjunkturinstitutets förslag till finanspolitisk stimulans med följande formulering:

"Den som nu sätter i gång sedelpressarna eller låter underskotten skena i väg kommer snabbt att tvingas till både skattehöjningar och nedskärningar i välfärden. Det skulle fördjupa krisen, hota tryggheten och riskera att kraftigt försvåra återhämtningen."

Detta avspeglar den ovilja till stimulanspolitik som omedelbart framkom i finansminister Anders Borgs kommentar dagen efter att KI:s rapport offentliggjordes 31/3 (bloggartikel) och den onyanserade kritik Fredrik Reinfeldt riktade mot KI samma dag. Detta argument med "självfinansiering" och "trollmedicin" mot krisen skrev jag om igår. Här vill jag fortsätta denna debatt men på ett sakligt plan.

KI har alltså schablonmässigt konstruerat en finanspolitisk stimulans på 8 mdr kr i år och 50 mdr kr nästa år. Preciseringen av innehållet är närmast tänkt som en möjlig gissning av vad som kommer att presenteras av en regering som i någon mån vill värna produktion och sysselsättning. (Förslaget inom parentes.) Den offentliga sektorns sparande går från +2,5 procent av BNP år 2008 till -2,6 (-2,7) procent 2009 och -3,7 (-4,6) procent 2010.

För 2009 består KI:s stimulans av 3 mdr kr till kommunerna (för att hålla uppe sysselsättningen), 2 mdr kr till offentliga investeringar och 3 mdr kr i ospecificerade transfereringar till hushållen.

För 2010 består stimulansen av 15 mdr sänkta inkomstskatter för hushållen, 7 mdr sänkt socialavgift, 3 mdr sänkt bolagsskatt, 9 mdr bidrag till kommunerna, 4 mdr annan offentlig konsumtion, 3 mdr till offentliga investeringar och 9 mdr kr i transfereringar till hushållen. Dessa 50 mdr kr fördelas lika mellan sänkta skatter och ökade utgifter.

Helt klart har KI varken visat någon självfinansiering av sina åtgärder eller att krisen skulle väsentligen "försvinna". BNP-tillväxten blir 0,2 procent bättre 2009 och 1,1 procent bättre 2010. Sysselsättningen blir 0,8 procentenheter högre (ca 39 000 jobb). KI:s kalkyler visar alltså att kostnaden är ca 1,5 mkr per jobb - långt under finansdepartementets siffror tidigare.

En nyanserad stabiliseringspolitisk analys kan inte utgå från att seriösa bedömare anser det vara möjligt att motverka en kraftig nedgång av exporten, som förutses minska med 10,5 procent (varor -14,5 %) i år. Det som är möjligt är att dämpa de effekter som kommer från ökningen av försiktighetssparandet, där sparkvoten ökar med 6 procentenheter från -07 till -09. Dessutom gäller det att hålla uppe de automatiska stabilisatorerna som nu ger 7 mdr till kommunerna 2010 enligt regeringens debattartikel. KI menar dock att det behövs 12 mdr i år och nästa år.

Argumentet mot detta från Reinfeldt är att det i så fall behövs "tunga sparpaket" eller höjda skatter om 18 månader för att ta tillbaka den normala nivån (Ekot). Men då har Reinfeldt inte tänkt på att när konjunkturen blivit bättre kommer också skatteunderlaget att ha blivit bättre. Han förväxlar alltså diskretionära stimulanser med de automatiska stabilisatorerna.

Nu har det i onödan gått prestige i den finanspolitiska diskussionen. En del av ansvaret för detta finns hos Reinfeldts rådgivare som inte kunnat förklara hur finanspolitiken fungerar. Men visst ansvar finns också hos Konjunkturinstitutet som inte kunnat förklara hur man resonerat när man utformat sina prognoser.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, regeringen, Alliansen, kommunerna, automatiska stabilisatorer, stabiliseringspolitik, finanspolitik, stimulanspolitik, finanskris, budgetunderskott, skatter, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Politikerna missuppfattar finanspolitiken

Ibland måste finanspolitiken vara expansiv, ibland åtstramande. Det förstår väl väljarna? Men förstår de att om man inte kan "trolla bort" krisen så kan man ändå göra någonting för att lindra den? Det fordrar dock större underskott i budgeten som både regeringen och Socialdemokraterna är emot.

Finanspolitik går ut på att förändra skatter och offentliga utgifter för att påverka konjunkturutvecklingen. Den är ett av stabiliseringspolitikens medel. Andra medel är penningpolitiken (ränteförändringar) och olika typer av regleringar. Själva förutsättningen för finanspolitiken är att den är föränderlig. Ibland hotar konjunkturen att bli för het med bubblor, inflation och obalanser som följd. Då borde finanspolitiken vara restriktiv. Ibland hotar depression med massarbetslöshet. Då borde finanspolitiken vara expansiv.

Kan en statsminister som "bär väljarnas förtoende" inte utöva ett förtroendeskapande ledarskap om han måste driva en föränderlig finanspolitik? Det är vad statsminister Fredrik Reinfeldt tycks mena enligt ett uttalande i helgen. Det ansluter till finansminister Anders Borgs kommentar till Konjunkturinstitutets förordande av finanspolitiska stimulanser med 58 mdr kr förra veckan, som gick ut på att man inte kunde göra offentliga sektorn till ett "dragspel". Båda politikerna vänder sig alltså till mycket okunniga väljare som aldrig hört talas om anti-cyklisk ekonomisk politik.

Man kan möjligen spekulera om att det är av valtaktiska skäl som dessa politiker avvisar en flexibel finanspolitik. Men Reinfeldt tycks vara ärligen övertygad om att finanspolitik i sig är omöjlig eftersom den bygger på en felaktig teoretisk analys. Enligt TT 31/3 formulerade han detta på följande sätt:

"KI vill få oss att tro på den självfinansierande utgiftsökningen. Det finns ingen som har en sådan trollmedicin." (Reinfeldt till TT i DN 1/4)

Detta uttalande innehåller två missuppfattningar. Den första är att KI skulle ha visat att finanspolitisk stimulans inte leder till ett större budgetunderskott. Den andra är att KI skulle anse att konjunkturnedgången till väsentlig del skulle gå att "trolla bort". Varför är Reinfeldt så snabb med sitt fördömande av KI:s förslag? Han själv eller hans medarbetare kan ju inte ha haft tid att sätta sig in i hur KI resonerat. Han vill tydligen vara onyanserad eftersom han i förväg tror sig veta vad finanspolitik går ut på. Och det kanske är den orealistiska uppfattning som kallas keynesianism, vilken uppträdde bland nationalekonomer speciellt under 50- och 60-talet.

Vad skall man då tro om Socialdemokraterna? Allt vad deras ekonomiske talesman Thomas Östros sagt, som jag uppfattat det, har gått ut på att budgetunderskott är förkastliga. Det borde också betyda att finanspolitik, som stimulanspolitiskt medel i varje fall, är en omöjlighet. Men det har Östros inte sagt så explicit som Reinfeldt. Socialdemokraternas jobbprogram, som lanserades tidigare i mars, vill göra gällande att åtgärderna är finansierade. Men något oklart förefaller det att man hänvisar till att åtgärderna ryms inom statsbudgetens "budgeteringsmarginal".

Mitt intryck är att Östros och Mona Sahlin vill öka de offentliga utgifterna och samtidigt höja skatterna (lördintervj) på liknande sätt som Franklin Roosevelt gjorde på 1930-talet i USA. Några utläggningar av Östros finns dock inte på S' website. Vi får kanske ett svar från Östros i DI där han i fredags blev påhoppad av professor Carl B Hamilton (FP) som också drog fram Socialdemokraternas kritik mot ofinansierade skattesänkningar och ökad upplåning. Hamilton jämförde Östros med den konservative presidenten Herbert Hoover som de tre första åren av depressionen på 30-talet försökte få budgeten i balans och istället förvärrade krisen. Det är onekligen pikant att socialdemokrater idag kan hamna i sådant sällskap.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, regeringen, Moderaterna, Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, Thomas Östros, finanskris, finanspolitik, stabiliseringspolitik, jobbpolitik, stimulanspolitik, budgetunderskott, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

KI spår ny 90-talsdepression

Den prognos som Konjunkturinstitutet nyss lade fram visar vid en komplettering med finansdepartementets dystra siffror att lågkonjunkturen nu blir lika allvarlig som depressionen på 90-talet. Men industrins vinster klarar sig mycket bättre. Ett börstips?

Konjunkturinstitutet kom med en mycket dyster prognos den 31 mars med en BNP-minskning på 3,9 procent i år. Dagen efter kom finansmisister Anders Borg med en ännu mer dyster prognos (pdf-bilder) där BNP skall minska med 4,2 procent. En orsak till detta var att finansdepartementet inte räknat med de finanspolitiska stimulanser på 8 resp 50 mdr kr som KI räknat med. Effekten av dessa bedömer KI till o,2 procentenheter. Därför finns det anledning att återge några av de diagram som finns i KI:s rapport (pdf).

Vi ser här hur BNP sjunker något redan 3:e kvartalet 2008 och med nästan 5 procent i årstakt det 4:e kvartalet. Därefter fortsätter nedgången i ännu snabbare takt 1:a kvartalet i år och sedan med 4 procent 2:a och 3:e kvartalet för att sedan närma sig tillväxt (o,9 %). I brist på finanspolitiska stimulanser kommer denna tillväxt att utebli. FiD förutspår en ökning med 0,2 procent och kalederkorrigerat en minskning med 0,1 procent 2010.

Finansdepartementets siffror betyder att KI:s långsiktsprognos nedan blir ännu något dystrare.

Ovanstående diagram visar att Konjunkturinstitutet förutspår en lågkonjunktur lika allvarlig som 1990-talets depression. Den var i sin tur helt jämförbar vad beträffar produktionsbortfall med 30-talsdepressionen i Sverige. Denna var i sin tur inte lika allvarlig som den stora depressionen i USA. Vi ser i nedanstående diagram att nedgången inte verkar bli riktigt lika stor kring 2009 som 92-93. Men utan stimulanser är läget nu lika allvarligt.


Några användbara siffror för arbetsmarknaden för den som vill räkna själv återges i tabellen nedan.


FiD har en mer optimistisk prognos för sysselsättningens minskning 2009, 2,8 istället för 3,1 enl KI. Men 2010 blir minskningen enl FiD 3,3 istället för 2,8 enl KI. Arbetslösheten skall bli 10,7 procent enl KI år 2010 och 11,1 procent enl FiD. Och 2011 blir arbetslösheten 11,7 procent enl FiD.

Arbetsmarknadsgapet räknat i arbetade timmar i dagens kris förutses av KI att bli lika stort som på 90-talet.


Vi ser i diagrammet ovan det intressanta bakslaget när Göran Persson verkligen tog makten 1996 då han gick från finansminister till statsminister. Finanskrisen ledde som bekant till höjda räntor och kreditåtstramning trots att den reala konjunkturnedgången hade krävt sänkta räntor och generösare krediter. En viss normalisering sedan turbulensen efter Lehman Brothers fall i mitten av september kan ses i nedanstående diagram:


Observera att den amerikanska räntedifferensen fortfarande är endast något lägre än den svenska när finanskrisen var som värst i höstas. Det är en återspegling av Tmothy Geithners oförmåga att komma tillrätta med de giftiga lånen i de amerikanska bankerna. Den reala krisen i Sverige beror på en nedgång i exporten:

Exportnedgången har blivit mycket värre än vad prognoserna pekade på. Det har nu lett till att hushållen blivit ännu mer oroliga mot bakgrund av svårigheterna för bilindustrin. Sparkvoten förutses öka med 7 pe och inte med 4 som tidigare. Detta leder till att konsumtionen nu kan beräknas minska med över 2 procent (utan stimulans):

En av orsakerna till hushållens oro är att arbetslöshetsersättningen successivt blivit allt sämre:

Ett litet börstips kan man hämta från KI:s redovisning av industrins lönsamhet. Betrakta den heldragna linjen nedan. Den går inte ner trots att produktionen minskar. En orsak är sänkningen av kronkursen. För den råvurbaserade industrin är dock prissänkningarna ännu större och därför sjunker vinstandelen något.


Inför den kommande debatten om den offentliga sektorns väntade finansiella kris är det på sin plats att titta närmare på prognoserna, se tabellen nedan:

För 2010 har FiD siffran 3,8 procents underskott istället för KI:s 4,6 procent. Skillnaden är bara 0,8 procentenheter medan den diskuterade finanspolitiska stimulansen på 50 mdr kr uppgår till 1,6 procent av BNP. Orsaken till detta borde klarläggas. En tänkbar spekulation är att FiD räknar med en sämre grundutveckling än KI för 2010. Hur troligt är det? En annan är att stimulansen i sig i KI:s kalkyl ger en viss återkoppling som reducerar underskottet.

Slutligen återges den klassiska tabellen som brukar ligga till grund för utanförskapet nedan:

Med en arbetslöshet på 0,4 procentenheter högre enl FiD får summan 2010 ökas med 20 000 personer. Då är regeringen nästa år tillbaka vi d utgångsläget 2006 så när som på 24 000 personer. Det är visserligen en orättvis jämförelse. Men den kan troligen utnyttjas partipolitiskt av socialdemokraterna.

[Komplettering: G20-mötets 1 100 mdr USD i "stimulansåtgärder" igår motsvarar ca 1,7 procent av världens BNP. Men allt är inte stimulans utan lån och garantier. Före 2011 skall 5 000 USD satsas, men detta verkar diffust.]

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, lågkonjunktur, arbetslöshet, depression, budgetunderskott, finanskris, ekonomiska läget, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se