Äganderätten har evolutionära rötter

Föreställningar om äganderätt är oerhört mycket äldre än politiken. Ägandet av byte och bindningar mellan könen är en förutsättning för att tvåbenta löpare på savannen genetiskt kunde utvecklas från trädlevande föregångare till människan.

Från vänsterhåll har ofta framhållits att äganderätten är en politisk konstruktion av det borgerliga samhället för att det ska fungera bättre (se min artikel om boken The Myth of Ownership av Nagel och Murphy mars-08). Eftersom äganderätten är artificiell har staten en obegränsad beskattningsrätt, är argumentet. Den romantiske svärmaren JJ Rousseau går ännu längre och hävdar att äganderätten till mark är en bluff som borde ha förhindrats redan från början. Den "ädle vilden" kände inte till äganderätten utan levde i en ursprunglig kommunism fredligt tillsammans med sina likar, enligt Lasse Berg (bloggart mars-11).

Jag vill hävda att äganderättsföreställningar är miljoner år gamla och en evolutionär förutsättning för att människan kunde bli människa. Detta framgår av nyare evolutionsbiologisk forskning som ställt upp teorier om varför människoaporna kom ner från träden och reste sig på två ben på Afrikas savanner. Min argumentation följer boken Därför vill vi vinna av evolutionsforskaren Josef H Reichholf (Daidalos 2010).

Det började med människans förfäder i släktet Australopithecus som övergav schimpansernas och bonoboernas fruktdiet till förmån för kött. Genom att lyckas skaffa kött regelbundet kunde våra förfäder få fler överlevande barn som kunde fortplanta och förstärka dessa framgångsrika egenskaper. Detta fordrade att köttet också kom fram till de barnalstrande honorna. Att dela med sig till honorna blev viktigt för de sprintande hannarna som sökte färska kadaver på savannen. Den våghalsige löparen hade två mål: dels bytet som fordrade snabbhet innan det som fanns kvar av kadavren åts upp av gamar och hyenor och dels familjen som måste förses med köttstycken för att hans gener skulle fortplantas.

Människan skiljer sig från aporna genom att ungarna inte bara försörjs av modern. Men om de duktigaste hannarna i gruppen enbart hade tagit risken att hämta kött hade det ökat de försiktiga och fega hannarnas förmåga att fortplanta sig och därmed minskat den genetiska förmågan att skaffa näringsrik föda. Därför måste de lösligare koalitionerna hos en tätt sammanhållen grupp av t ex schimpanser ersättas med hierarkier där bytet som de högst rankade kommer hem med blir till "egendom". Ägandet av detta blir jämförbart med "ägandet" av honor för fortplantning som kontrolleras genom det rankingsystem som är en förutsättning för att de framgångsrika löparna ska kunna sprida sina gener vidare.

Vi ser av detta att bonoboernas sociala system med kommunistisk kvinnogemenskap och där gruppen kollektivt drar omkring för att skaffa frukter med lägre näringsinnehåll än kött inte skulle ha kunnat frambringa några dristiga löpare på två ben. Varför skulle de ta risker? Utan äganderätt och kontrollerat sex genom bindningar mellan individuella hanar och honor skulle en framgångsrik jaktegenskap bli en genetisk återvändsgränd. Genom övergivandet av kollektivismen uppstod dock starkare konkurrens.

Nästa steg blev att "den starkes rätt" ersattes med "den förstes rätt". Denna är början till en mera abstrakt äganderättsföreställning som också utvecklades evolutionärt. Eftersom förmågan att springa upprätt med ledning av gamarnas ansamling ovanför ett kadaver inte var perfekt från början måste de bättre löparna ha kunnat föröka sig bättre. (Jag hoppar över invändningen att starka men "lata" hannar borde ha kunnat göra det ännu bättre genom våldtäkter.) Detta sker genom att den som vunnit kapplöpningen får behålla bytet för sin familj och enbart behöver dela med sig av överskottet.

Ofta är bytet så stort att den förste som hittar det inte kan tillgodogöra sig allt. De kamrater från gruppen som också deltar i "jakten" kan få del av bytet om den förste inte blir fråntagen sin först valda del. Framgången för gruppen blir större genom samarbete. Att komma tvåa eller trea är också en prestation. De som inte längre är duktiga löpare kan ändå försvara kvinnor och barn och få sin beskärda del av bytet. Samarbete och arbetsdelning har uppenbarligen kunnat utvecklas långt före uppkomsten av jordbrukande kulturer, framhåller Reichholf.

Mot denna teori står teorin att människan är utpräglat kollektivistisk utan ursprungliga föreställningar om äganderätt (utom till personliga småsaker). Beviset är san-folkens levnadssätt i södra Afrika (bushmännen i Kalahari) som präglas av en primitiv kommunism som tillskrivs människans ursprungliga altruistiska natur till skillnad från andra naturfolks. Kan san-folken i själva verket vara orepresentativa? Det är svårt att se att generell altruism av det slag som karaktäriserar de utrotningshotade bonoboerna, skulle ha kunnat utgöra grunden för den mänskliga evolutionen.

Läs även andra bloggares åsikter om äganderätt, evolution, altruism, bonoboer, evolutionsbiologi, sociobiologi, apor, Lasse Berg, kommunism, gener, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

Massakern i Srebrenica möjliggjordes av 450 fega FN-soldater från Holland

Varför försvarade inte de holländska FN-soldaterna sig mot de folkmordsbenägna serberna under befäl av Ratko Mladic? Deras feghet bidrog till massakern i Srebrenica 1995. Det är tydligen livsfarligt att lita på andra människors vilja till självuppoffring.

Slaktaren från Srebrenica, generalen Ratko Mladic (f 1942), greps igår av den serbiska säkerhetstjänsten (DN). Det finns därför anledning att komma ihåg hur det gick till när han medverkade till att närmare 8 000 bosnienmuslimska män och pojkar massakrerades i juli 1995. Staden Srebrenica skyddades ju av FN (UNPROFOR). Det var 450 holländska FN-soldater som hade till uppgift att säkra den skyddade zonen dit många bosnier tagit sin tillflykt. Men detta skyddande utförde de inte, som beskrivits av professor Abram de Swan vid univeristetet i Amsterdam (källa: Time 21/4-02).

Orsaken till att det internationella samfundet inte bjöd tillräckligt motstånd mot Ratko Mladic borde också sökas högre upp. Vilken roll hade Wim Kok som var premiärminister i Holland? Och vilken roll hade den franske befälhavaren för FN-styrkorna i det förra Jugoslavien, general Bernard Janvier, som förde hemliga förhandlingar med Mladic den 4 juli 1995 om frigivandet av några franska flygare? Den serbiska offensiven mot Srebrenica påbörjades den 6 juli 1995.

De holländska FN-soldaterna hade ett antal observationsposter som gav sig fångna till serberna när de närmade sig. Holländarna hade också ett antal pansarbandvagnar av modell YPR 765A1 som så fort de fick serbisk eld på sig drog sig tillbaka. Desperata bosnienmuslimska milismän uppfordrade holländarna att försvara dem istället för att retirera. En av bosniakerna blev så frustrerad att han kastade en handgranat på den fega besättningen och dödade en av dem.

Holländk pansarbandvagn YPR 765

Den 10 juli 1995 anföll de serbiska trupperna. Holländarna sköt varningsskott över huvudet på dem. De öppnade också eld med sina haubitsar men sköt inte direkt på de serbiska enheterna. FN-soldaternas befälhavare, överstelöjtnant Ton Kerremans, försökte få flygstöd från NATO och ett par serbiska tanks bombades verkligen. Därefter avslutades flygoperationerna eftersom serberna hotade att döda holländarna och några franska flygare som befann sig i deras fångenskap. Istället bjöd de holländska FN-soldaterna de serbiska soldaterna på kaffe (enl vad dessa vittnat om efteråt).

De holländska soldaternas uppträdande därefter var ännu mer oheroiskt. Kerremans själv har filmats när han skålade med Mladic. Serbernas massakrer började den 12 juli. Enligt vittnesmål från Zumra Šehomerovic beordrade en serbisk soldat en moder att få sitt spädbarn att sluta skrika. När så ej skedde skar han halsen av det. En holländsk soldat stod intill utan att reagera. Även en rad våldtäkter skedde inför ögonen på holländska FN-soldater. Hon nämner en våldtäkt där en holländsk soldat stod intill och lyssnade på sin Walkman till synes oberörd (Wp).

Varför lät sig holländarna förödmjukas på detta sätt? Deras feghet har efteråt lett till ett nationellt trauma som nu verkar bortglömt i världen i övrigt. En holländsk bedömare i ett kristet fredsråd, Jan Faber, menar att utgången skulle blivit annorlunda om FN-soldaterna kommit från ett annat land. Han skräder inte orden:

"The Dutch are still seeking reasons to excuse those involved for what happened," says Faber. "But the Dutch government, the Dutch army commanders and individual Dutch soldiers are to blame for the massacre. They were there to protect those people ... even if it meant losing their own lives." (Time -02)

Kan det vara så att olika folk är olika modiga? Vad beror detta på? Varierar människans natur eller är holländarna indoktrinerade till feghet? I varje fall är det knappast så att man kan räkna med självuppoffring gentemot främlingar som ett genetiskt betingat drag i den mänskliga naturen. Att förlita sig på människans hjälpsamhet när de folkmordsbenägna anfaller är livsfarligt. Det fick 8 000 bosnier bittert ångra.

[Peter Wolodarski lägger idag 29/5 i en ledare i DN delvis skulden på holländarna men anklagar dem inte för feghet.]
Läs även andra bloggares åsikter om Ratko Mladic, Srebrenica, FN, Holland, FN-soldater, feghet, självuppoffring, mod, människans natur, altruism, filosofi, politik på intressant.se

Sänkt jämviktsarbetslöshet ett önsketänkande?

Arbetslösheten kommer knappast att bli 5 procent 2015. Några bevis framkom inte på finansdepartementets seminarium idag. Inlindad kritik kom från KI.

Jag har nyss suttit och lyssnat i 1 timme och 38 minuter på ett journalistseminarium anordnat av finansdepartementet om dess beräkningar av jämviktsarbetslösheten (inspelat). Det började med en redogörelse för den underlagsrapport, som jag skrev om 17/4-11. Den är betitlad Hur ska utvecklingen av arbetsmarknadens funktionssätt bedömas? (pdf) och presenterades av en av författarna Katarina Richardsson. Hon gick dock inte in på detaljer.

Den första kommentatorn, nationalekonomen Peter Fredriksson från Stockholms universitet, tillförde inte heller någon ny information om huruvida det kunde bedömas att Nairu skulle kunna sjunka till 5 procent 2015. Han menade att de demografiska effekterna kanske var överdrivna. Men han drog inte explicit slutsatsen att i så fall borde jämviktsarbetslösheten bli ännu lägre.

Den andra kommentatorn, Mats Dillén som är GD för KI, framhöll inledningsvis att rapporten var gedigen och väl genomarbetad. Det gör mig misstänksam. Han pekade mest på KI:s resonemang i lönebildningsrapporten (bloggart 18/5-11). Man fick intrycket att KI vänt upp och ner på hela problemet. Om man antar att jämviktsarbetslösheten ska bli 5 procent så måste löneökningarna bli 3,1 procent 2012-14. Om de blir högre kommer färre att kunna anställas, både genom sämre lönsamhet och genom högre ränta. Den faktiska arbetslösheten blir då större än 5 procent. Men vad har det med bedömningen av jämviktsarbetslösheten att göra?

Dillén berörde som hastigast briststatistiken som han ansåg låg till grund för Konjunkturinstitutets mer pessimistiska uppfattning om jämviktsarbetslösheten (sagt i förbigående). Statistiken pekade snarast på större problem än tidigare. I varje fall kunde motsatsen inte spåras och han sade att det är "svårt att säga att det blivit lättare för företagen att rekrytera". Detta är samma slutsats som jag drog i artikeln 18/5. Den explicita slutsatsen borde ha blivit att jämviktsarbetslösheten knappast kan bli 5 procent.

Vad gäller lönebildningen menade Dillén att vi inte har sett ens det stabila sambandet med 3,5 procents löneökningar och 5 procents arbetslöshet tidigare. Med en sådan utgångspunkt kommer aldrig möjligheten, att få ett test på om huruvida låga löneökningar kan bidra till att arbetslösheten kan bli 5 procent, att förverkligas.

Jag kan inte bli kvitt känslan att vad vi såg var en regisserad föreställning som skulle visa att det kommer att bli låg arbetslöshet framöver och att den hypotetiskt kan bli 5 procent. Ordförande vid seminariet var finansminister Anders Borg.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsutbud, arbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, finansdepartementet, Anders Borg, regeringen, jämviktsarbetslöshet, Nairu, jobbskatteavdrag, Konjunkturinstitutet, ekonomi, politik på intressant.se

Miljöpartiet vill ha klåfingriga individuella miljökvoter

På miljöpartiets kongress beslutade man att staten ska utreda ett system med individuella utsläppsrätter där varje person får en viss koldioxidkvot. Vad är syftet med sådana frihetsinskränkningar? Ska Sverige bli en tvångsförebild för andra länder?

Det finns en gammal klimatpolitisk idé om individuella utsläppskvoter med hjälp av ransoneringskort. Den lanserades i boken Heat. How to stop the planet burning av George Monibot 2006. Det är en forskare som oroat sig för att klimatpolitiska regleringsåtgärder blir så impopulära att det demokratiska systemet måste kringgås. En som tagit upp idén tidigare är miljöpolitikern Anders Wijkman (Kd).

Det har inte hörts mycket om den individuella ransoneringsidén på länge. Men vid Miljöpartiets kongress i helgen, där Gustaf Fridolin och Åsa Romson blev nya språkrör, togs frågan upp på nytt. Kongressen beslutade att staten ska utreda om det går att införa individuella utsläppsrätter, där varje person får en viss koldioxidkvot. Det finns inga detaljer på webbsidan. Syftet är att totalt sänka utsläppen till 50 mdr ton istället för regeringens 60 mdr till 2020.

Den enkla tvångsregleringen av varje människas utsläpp är att staten skickar ut ett elektroniskt ransoneringskort (vårdnadshavare med barn får extra tilldelning) med den totala tilldelningen av utsläppsreglerade varor och tjänster inprogrammerad. Tanken är att man får konsumera en genomsnittlig mängd sådana tjänster minus den mängd som staten bestämmer behövs för att minska utsläppen varje år.

Den som vill resa långt med en törstig bil och samtidigt resa på semester med flyg kommer att märka att flygresorna som står till buds bara går till närområdet. Alternativt kommer den som gjort en resa till Thailand i början av året finna att det inte går att få köpa bensin framemot sommaren eftersom kvoten är slut. Om kollektivtrafiken tas in i systemet går det inte att köpa biljetter till bussar som går på diesel men väl att åka tåg och tunnelbana när ransonen tagit slut. Kanske måste ransoneringsperioden delas in per månad istället så att man får spara till Thailandsresan och bara avstå från bilen en del av en månad.

Monibot tänkte sig att även varor som var fossilframställda, såsom plastsaker och stearinljus, skulle tas med i ransoneringen. Är man renlärig tar man också med olika livsmedel med hänsyn till hur stora utsläppen är. Nötkött, mjölk, fårkött och ris tar mera av kvoten än kyckling och potatis. Yllekläder likaså. Och nu har forskare på Nya Zeeland fastställt relationerna mellan hundars och bilars utsläpp. En schäfer släpper ut 2,7 gånger mera än en stadsjeep på 4,6 l som körs 1000 mil per år. En medelstor hund släpper ut dubbelt så mycket. Det gäller alltså djurens mat.

Är Miljöpartiets kongressbeslut en återgång till verklighetsfrämmande ideologiska tokerier? Eller kan de nya språkrören tänka sig att införa individuella utsläppsrätter om statens utredning visar att det inte är praktiskt omöjligt?

Vilket skulle syftet vara att införa så klåfingriga ransoneringar? Kommer de grönas utsläppsmål just i vårt land inte att kunna uppnås utan att detaljerat tvång utövas mot individerna? Eller är det fråga om att Sverige åter ska "bli en förebild och inspirationskälla för andra länder". Finns det bevis för att andra länder skulle ta efter? Om Sverige skulle bli nästan ensamt om att införa individuell tvångsransonering skulle ju inte mycket vara vunnet eftersom våra utsläpp är försvinnande små i det globala perspektivet.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, växthusgaser, koldioxid, global uppvärmning, klimathot, växthuseffekten, klimat, klimatpolitik, ransonering, tvång, individuella utsläppsrätter, Miljöpartiet, bilism, flyg, politik på intressant.se

Den klassiska liberalismens framtid i USA

En presumtiv presidentkandidat i USA är klassiskt liberal och låter som moderaterna på 1900-talet. Mitch Daniels diskuterar sin liberala syn utifrån fem böcker, varav fyra utgetts av Timbro mfl på svenska.

I början av juni slår USA i lånetaket. Om vi för ett ett ögonblick bortser från de amerikanska budgetproblemen och riktar uppmärksamheten mot politikens långsiktiga innehåll finns det en presumtiv presidentkandidat som skissat på ett närmast filosofiskt program för framtiden. Det är guvernören i Indiana Mitch Daniels som blivit intervjuad av The Browser i juli 2010. Intervjun rubriceras "How Libertarians Can Govern" och utgår från en lista av frihetsorienterade böcker som Daniels vill grunda sin politiska syn på.

Daniels, som varit chef för ett stort läkemedelsföretag och för OMB (Vita husets budgetbyrå) under president George W Bush, börjar med att nämna boken Vägen till träldom av Friedrich Hayek (1944) som han läste i 20-årsåldern på 1970-talet. Det gav honom en tankeställare att alla regleringar i slutändan skulle kunna bli kontraproduktiva. (Mer utförligt om Hayek här.) Daniels såg sådana regleringstendenser omkring sig på den tiden [torde ha varit i slutet av 70-talet]. Kommentar: boken vänder sig mot ett långtgående statligt inflytande av planhushållningskaraktär - alltså något som ingen längre har på programmet.

Nästa bok är Frihet att välja av Milton och Rose Friedman (1980). Den anser Daniels visa hur en fri ekonomi bygger på överlägsna moraliska grunder i form av individens autonomi, värdighet och frihet. Kommentar: boken har en viss instrumentell bias och går inte djupare in på några moralfilosofiska resonemang.

En tredje bok är What it means to be a libertarian (1996) av Charles Murray (f 1943, AEI i Wash, Wp). Daniels menar att han själv nog är libertarian om man går efter Murrays definition. Boken handlar inte om ekonomi och betonar att frihet och ansvar går hand i hand. Daniels gillar den kontroversielle Murray i allmänhet och exponerar sig enligt min mening för angrepp i en ev presidentvalskampanj.

Murray har kommit med en ny bok om hur striden mellan den fria företagsamheten och "big government" kommer att utforma USA:s framtid. I samband med detta konstaterande diskuterar Daniels om en libertarian verkligen kan regera USA. Kontentan är att skatter bara behövs för nödvändiga ändamål. I Indiana har effektiviseringar gjorts genom att lägga ut en del verksamheter på entreprenad. Daniels tror på konkurrens och en begränsad stat.

En fjärde bok är Nationers uppgång och fall (1982) av Mancur Olson (1932-1998, Wp). Den boken varnar för särintressenas utbredning och de svaga incitament som finns för att motsätta sig dem. Det behövs någon typ av olycka enligt Daniels för att få bort dem och få mera tillväxt och förbättringar för de mindre lyckligt lottade. De verkligt reaktionära elementen i ett land som vårt finns bland dem som vi kallar vänster.

En femte bok är Framtiden och dess fiender av Virginia Postrel (1998). Där görs indelningen i termer av statiskhet och dynamik. Daniels pekar särskilt på konkurrensbegränsningar och subventioner till företag. Han har själv erfarenhet från det stora läkemedelsföretaget Eli Lilly.

Mitch Daniels är klassikt liberal och skulle genom sin erfarenhet från verklighetens problem i budgetbyrån kunna bli en realistisk president med en frihetlig strävan. Det jag saknar i hans boklista är Anarki, stat och utopi skriven av Robert Nozick 1974. Här finns det teoretiska fundamentet till hur en minimal stat kan kombineras med ett välfärdssamhället (bloggart okt-06).

USA hade 2009 en skattekvot på 24 procent av BNP. Det indikerar att skatterna är alltför låga i relation till välfärdsstatens utgifter (med ett stort budgetunderskott). Daniels ger inte någon antydan till hur han skulle kunna åstadkomma balans (utöver vissa effektiviseringar). Inte heller ger han någon antydan till hur han långsiktigt skulle vilja minska skattetrycket på ca 24 procent i enlighet med strävan efter en minimal stat. Eller är han nöjd med dagens skattetryck?

Det skulle vara intressant om Mitch Daniels verkligen ställde upp i primärvalen så att vi åtminstone fick upp de liberala frågorna på bordet i dagens valdebatt. Då skulle vi bättre kunna bedöma den klassiska liberalismens framtid i USA.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, libertariansism, USA, frihet, skattetryck, minimal stat, Hayek, tvång, ideologi, politik på intressant.se

Lönsamt samarbete är inte altruism

Människan har en medfödd förmåga till samarbete. Det är en första förutsättning för kapitalismens uppkomst. Men lönsamt samarbete får inte förväxlas med altruism och socialism.

Den amerikanske skribenten David Brooks skriver idag en signerad artikel i DN 20/5 (ej onl). Rubriken är "Samarbete lönar sig" och handlar om moralens roll i evolutionen. Han ställer två "berättelser" mot varandra. Å ena sidan att människan är alltigenom självisk. "Vi ägnar oss åt att maximera våra resultat och konkurrera om status, välstånd och tillfällen att fortplanta oss." Ett skenbart altruistiskt beteende är i själva verket förklätt egenintresse. Detta är delvis sant enligt Brooks.

Han får emellertid nästan varje dag en bok på skrivbordet som "handlar om medkänsla, empati, samförstånd och samarbete" skrivna av evolutionspsykologer, neurologer och andra naturvetare. De ger en mera nyanserad och "inte sällan snällare bild av vår natur". Brooks tar fasta på SuperCooperators av Martin Nowak som använder sig av högre matematik.

Enligt Nowak får vi ofta incitament att återgälda vänlighet med vänlighet i vår strävan efter egoistiska mål. Vi tjänar på ett rykte att vara trevliga och samarbetsvilliga. Vi accepterar att arbeta i lag "också när det strider mot vårt kortsiktiga egenintresse, därför att det går bra för sammanhållna grupper".

Författaren till boken Why we cooperate, Michael Tomasello, gjorde test som användes på schimpanser och barn i "tultåldern". Barnen började tidigt hjälpa andra och dela med sig av information. Det gjorde vuxna schimpanser nästan aldrig. Tomasello drar slutsatsen att vi föds redo att samarbeta och sedan bygger upp kulturer som förstorar detta drag.

Detta verkar vara raka motsatsen till den tes som drivs av Lasse Berg i hans nyutkomna bok Skymningssång i Kalahari. Där ser han kulturerna som orsaken till att människans närmast altruistiska natur perverterats till att bli egoistisk, ondsint och hierarkisk. Till detta ska jag återkomma.

I boken Born to be good beskriver Dacher Keltner sin forskning om empatins och kontaktskapandets mekanismer (leenden, rodnad, skratt och beräring). Neurologerna James Rilling och Gregory Berns konstaterar att de delar av hjärnan som styr njutning och belöning aktiveras när man hjälper någon annan. (En socialist skulle kunna ta detta som en legitimering av höga skatter.)

Brooks vet också att forskaren Jonathan Haidt kommer med en bok nästa år betitlad The righteos mind där han studerar det naturliga urvalet när grupper konkurrerar med andra grupper. Det är de sammanhållna, samarbetande, "inbördes altruistiska" grupperna som vinner och för sina gener vidare. Han lanserar att människor är "altruismens giraffer" genom att vi fått ett moraliskt sinne som gör att människan kan bygga upp samhällen "utifrån gemensamma normer, vanor, känslor och gudar, och sedan slåss de och dör till och med för att försvara dessa samhällen".

Det finns anledning att notera att genetiska egenskaper i altruistisk riktning mera är av tillmötesgående och samarbetsvillig natur än genuin självuppoffring. "Inbördes altruism" skulle istället kunna beskrivas som "om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig".

Denna transaktiva egenskap är grundläggande för arbetsspecialisering och utveckling. Men om lönsamt samarbete enbart utvecklas inom den egna gruppen skulle snart ett stopp för utvecklingen inträffa. Bondesamhället och senare kapitalismen skulle aldrig ha kunnat uppstå. Den intressanta frågan är hur det kan komma sig att människan lärde sig handelsutbyte med andra grupper på längre avstånd.

Läs även andra bloggares åsikter om människans natur, samarbete, altruism, osjälviskhet, kapitalism, Lasse Berg, socialism, moral, filosofi, politik på intressant.se

Klimatplan B: Global cooling

Om ingen utsläppsbegränsning av växthusgaser kan åstadkommas kan klimatet kylas med t ex svavelutsläpp. Skulle klimatingenjörerna få göra ett sådant experiment skulle växthusteorin kunna testas. Kanske skulle klimathotet helt förlora intresse.

I SvD idag 19/5-11 finns "Under strecket" en översikt som handlar om klimatpolitikens reservplan med rubriken "Ingenjörerna som försöker rädda jorden". Den har författats av statsvetaren Victor Galaz vid Stockholm Resilience Centre (SU). Tanken bakom plan B är att om den globala uppvärmningen fortsätter pga fortsatta utsläpp av växthusgaser kan man på olika sätt direkt sänka jordens temperatur. De metoder som brukar nämnas är främst inriktade på att öka reflexionen av solens instrålning.

Mera konkret rör det sig om att skjuta upp reflekterande svavelpartiklar i stratosfären, eller placera ut små speglar i de sk Lagrange-punkterna i yttre rymden, eller öka havens reflexion med hjälp av artificiella luftbubblor, eller med hjälp av soldrivna fartyg skuta upp havssalter som skapar reflekterande moln. Andra metoder är att göda haven med järn för att öka tillväxten av plankton som tar upp koldioxid, eller skapa konstgjorda träd som tar upp koldioxid ur luften.

Dessa storskaliga program kallas geoingenjörskonst eller geoengineering. Galaz skriver att IPCC nu börjat uppmärksamma dessa kontroversiella metoder. En bok som handlar om dessa är Hack the planet författad av Eli Klintish. Ekonomen Scott Barett menar i artikeln "The incredible economics of geoengineering" att det inte finns något som hindrar enskilda stater att lansera klimatregleringsexperiment. Galaz skriver:

"Även om klimatforskare vet mycket lite om möjliga sidoeffekter på exempelvis nederbördsmönster och ekosystem, så är förslaget att med hjälp av specialtillverkade flygplan eller luftballonger släppa ut svavelpartiklar i stratosfären effektivt och billigt ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Uppskattningar av kostnaden varierar mellan en och åtta miljarder dollar per år. Nedkylningseffekten är omedelbar, med en kostnad som i sammanhanget är försumbar. Och framför allt: initiativet kräver inte en allomfattande internationell överenskommelse. "

Att detta kan leda till spänningar mellan världens länder avskräcker inte. Detta beskrivs av Jeff Godell i boken How to cool the planet. Geoengineering and the audacious quest to fix the climate. Den traditionella försiktighetsprincipen försvagas av frågans tyngd. Men de etiska frågorna uppmärksammas av Dale Jamieson i artikeln "The ethics of geoengeneering" i tidskriften People & Place. Att skjuta upp svavelpartiklar kräver demokratisk förankring för att inte "bryta mot grundläggande etiska principer" menar han. Det finns inga internationella organisationer med ett sådant mandat.

Jamieson menar dessutom att en moralisk princip är att undvika handlingar som får oåterkalleliga konsekvenser. Hur han skulle ställa sig till svavelutsläpp framgår inte av Galaz' artikel. Enligt gängse klimatpolitisk teori har den förhöjda växthuseffekten under andra hälften av 1900-talet motverkats av svavelutsläpp som varit övergående. Hur starka dessa utsläpps effekter varit är dock osäkert men viktigt för teorin. Likaså råder det delade meningar om hur mycket svavelutsläppen från vulkanutbrott sänker temperaturen. Douglass & Knox (2005) fann sålunda att den kylande effekten från Pinatubos utbrott i juni 1991 var oväntat liten, vilket tolkades som att återkopplingen via vattenånga inte var så stor som gängse teorier förutsatte. Denna tolkning ifrågasattes emellertid.

Organiserad kylning med hjälp av svavelutsläpp har kanske inte så stora kylningseffekter som ingenjörerna tror. Därför skulle ett experiment som under kontrollerade former visar hur stor effekten är vara intressant. Det skulle kunna visa huruvida den klimatpolitiska teorin om återkoppling via vattenånga är tillförlitlig eller ej. Om ett sådant experiment skulle visa att uppvärmningen till större delen beror på andra orsaker än växthusgaser kommer naturligtvis kraven på "global cooling" att få större styrka.

Min bedömning är dock att hela frågan om global uppvärmning då skulle förlora i angelägenhetsgrad. Om uppvärmningen inte kan motverkas med hjälp av ett mera spartanskt och reglerat liv i de industrialiserade länderna blir frågan ointressant eftersom den inte ytterst handlar om temperaturutvecklingen i konkret mening. Denna fungerar istället ett abstrakt hot som rättfärdigar regleringsåtgärder av olika slag. Dagens klimatingenjörer kan bara bli intressanta som ett ytterst hypotetiskt alternativ till kraven på utsläppsbegränsningar.

Global cooling är naturligtvis enbart intressant om det finns en fortgående temperaturökning. Sedan ett år har temperaturutvecklingen varit vikande igen. Och på 12-13 års sikt har inte heller någon tydlig uppvärmning pågått (diagam). Hela frågan kanske är irrelevant precis som även opinionsunderökningar i olika länder utvisar.

SR Klotet 18/5. Läs även andra bloggares åsikter om global cooling, global uppvärmning, geoingenjörskonst, växthuseffekten, klimat, miljö, klimathot, svavelutsläpp, vulkaner, klimatpolitik, politik på intressant.se

Arbetslösheten kan sjunka till 5 % antar KI

Matchningen på arbetsmarknaden har inte försämrats 2009-10 menar Konjunkturinstitutet. Men det tillåter inte slutsatsen att jämviktsarbetslösheten (Nairu) kan sjunka från 6,5 till 5 procent 2014, som regeringen förutspått. Finns det politiska influenser?

Idag 18/5 lade Konjunkturinstitutet fram sin Lönebildningsrapport för 2011 (pdf). Där gör man gällande att om löneökningarna 2012-2014 blir 3,1 procent per år kommer arbetslösheten att kunna sjunka till 5 procent. Om däremot löneökningarna blir 3,5 procent kommer arbetslösheten att stanna vid 6,2 procent. Det beror på att lönsamheten i företagen blir sämre och på att Riksbanken kommer att höja räntan litet snabbare.

En egendomlighet i rapporten är att KI kallar de två möjliga arbetslöshetsnivåerna för "jämviktsarbetslöshet". Detta förefaller vara inadekvat eftersom detta begrepp (Nairu) är knutet till hur arbetsmarknaden fungerar på mikroplanet. Om de fackliga organisationerna driver fram en löneökning som är större än vad som är förenligt med ca 2 procents inflation kommer företagen att gå sämre och räntan att bli högre. Men det beror inte i första hand på att arbetslösheten blivit för låg och underskridit Nairu. KI:s prognos för arbetslösheten vid de två löneökningstakterna framgår av nedanstående diagram:

De två kurvornas beteckningar borde bytas ut mot hög resp låg löneökning 2012-14. Detta gäller också motsvarande prognoser för sysselsättningsgraden i nedanstående diagram:

Om Nairu kan förutses sjunka till ca 5 procent och om arbetsmarknadens parter visar tillräcklig återhållsamhet för de närmaste tre åren kommer sysselsättningsgraden att kunna stiga till 79,5 procent, vilket kan jämföras med 75,7 procent 2007-08 före krisen. Vi kan alltså komma tillbaka till den sysselsättning vi hade under början av 80-talet (diagram). Den centrala frågan är alltså huruvida inflationen inte drar iväg pga exempelvis löneglidning när arbetslösheten går under 6 procent.

Detta klargör inte Konjunkturinstitutet i sin behandling av jämviktsarbetslösheten i Lönebildningsrapporten. En analys kan göras både genom att granska tänkbara effekter av reformer på arbetsmarknaden och genom att analysera tendenserna till eventuella svårare matchningsproblem de senaste åren. KI gör enbart det senare. Man visar först hur utvecklingen av rekryteringssvårigheter ser ut idag, vilket framgår av nedanstående diagram över icke tillsatta lediga platser (vakanser enl SCB):

Diagrammet visar enligt min mening begynnande rekryteringssvårigheter. Vakansgraden har stigit mycket brant till skillnad från tidigare uppgångar. Nivån är nu lika allvarlig som vid toppen av den förra högkonjunkturen trots att vi har att vänta både väsentligt lägre arbetslöshet och högre sysselsättning under tre år ytterligare. KI tenderar att förringa denna varningssignal och visar hur den rapporterade bristen på arbetskraft varierar med arbetslösheten:

Bristen på arbetskraft är ännu inte lika allvarlig som vakansgraden. Arbetslösheten kan tydligen sjunka till under 6 procent utan att bristen på arbetskraft blir värre än under högkonjunkturen i slutet av 1990-talet. Liknande gäller sambandet med sysselsättningen:

Ett annat sätt att studera arbetsmarknadens effektivitet är att ställa vakansgraden i relation till arbetslösheten. Detta samband i grafisk form kallas Beveridgekurvan och dess principiella utseende visas nedan:

Den normala konjunkturvariationen följer kurvan. När arbetslösheten ökar sjunker vakanserna och arbetsmarknaden rör sig från A till B. När tiderna blir bättre återgår marknaden till A och genom vissa eftersläpningar kan förändringarna beskriva en "loop". Om rörelserna inte håller sig kring kurvan kan man befara att marknaden har börjat fungera sämre. Beveridgekurvan skiftar då utåt (åt höger). Det behövs då fler vakanser än tidigare för att uppnå samma arbetslöshet som förr. Konjunkturen måste alltså i så fall bli hetare än tidigare för att få ner arbetslösheten lika mycket. I slutändan har Nairu stigit.

Orsaken till arbetsmarknaden sämre funktion kan vara att en nedgång med nedlagda företag medför att en hel del av de arbetslösa inte längre har den kompetens som efterfrågas i uppgången därefter. Det kan också vara effekter av utbildningssystemets försämring eller att personer med arbetshandikapp stimuleras eller förmås att söka arbete. En variant är att demografiska faktorer eller invandring påverkar andelen som inte är lätt anställningsbara.

Vi ser en tydlig effekt av 90-talsdepressionens effekter på Beveridgekurvans utseende i nedanstående diagram:

Efter början av 1995 med 12 procents arbetslöshet vände konjunkturen men arbetslösheten sjönk inte särskilt mycket trots ökade vakanser. Vid slutet av 1998 hade vakanserna nästan tredubblats men arbetslösheten hade bara sjunkit till 10 procent. Ännu värre gick det 2008-2011. Detta indikerar stora svårigheter framöver. Men KI (och även Finanspolitiska rådet i sin rapport 16/5) kompletterar ovanstående kurva med en som definierar vakanserna med statistik från SCB och menar att denna kanske indikerar en oförändrad situation:

Utvecklingen under 2010 tolkar KI som en möjlig normal "loop" i en konjunkturuppgång (s 37). Den kan också bero på regeringens åtgärder för att öka arbetsutbudet. KI hänvisar därefter till en mera teoretisk skattning av sambandet mellan anställningar, vakanser och arbetslöshet för 2005-2010 som Finanspolitiska rådet utarbetat. Slutsatsen av hela genomgången är:

"att sambandet mellan jobbchansen och arbetsmarknadsläget är förhållandevis stabilt. Enligt denna analys förefaller det inte ha skett någon försämring av matchningseffektiviteten under 2009 och 2010."

Enligt min mening kan man inte låta sig nöja med detta eftersom uppfattningen om jämviktsarbetslösheten tidigare har legat på något under 6,5 procent. Matchningseffektiviteten måste ha ökat, eller i varje fall sannolikt bedömas komma att öka, för att man ska kunna dra slutsatsen att jämviktsarbetslösheten ska kunna minska till 5 procent.

Varken Konjunkturinstitutet eller Finanspolitiska rådet redovisar några belägg för att matchningseffektiviteten skulle ha ökat - tvärtom pekar flera indikationer på att det sannolikt skett försämringar. Det finns därför inte grund för att bedöma att det skulle vara möjligt att uppnå en jämviktsarbetslöshet på 5 procent till 2014. Dessa ogrundade bedömningar förefaller antingen bero på slarv eller också är de politiskt motiverade, vilket allvarligt skulle skada båda myndigheternas trovärdighet i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, jämviktsarbetslöshet, Nairu, nya jobb, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, politisk styrning, matchning, arbetsmarknad, nationalekonomi, politik på intressant.se

Höjda barnbidrag hjälper föga mot barnfattigdom, Juholt!

De som har socialbidrag får inte behålla högre barnbidrag eller högre bostadsbidrag. Högre bidrag måste därför betyda att hela systemet med socialbidrag görs om för att minska barnfattigdomen. Det har inte hörts i debatten.

Det har kommit en del olika förslag att reducera barnfattigdomen sedan Håkan Juholt (s) tog upp Rädda Barnens rapport i sitt tal som nybliven partiledare (bloggart mars-11). Socialdemokraterna har varit förvånansvärt vaga när det gäller att precisera hur man vill "utrota barnfattigdomen" (bloggart maj-11 om vårmotionen). Idag var Juholt gäst hos "Epstein i P1" (lyssna). Louise Epstein frågade honom rakt ut hur han tänkte sig att avskaffa barnfattigdomen.

Juholt menade att det genom utbildning skulle gå att göra de fattiga anställningsbara. Dessutom skulle han satsa på nattöppna daghem och riktade stöd. Detta är förvånande eftersom de fattiga består av socialbidragstagare eller andra som lever på låg standard utan att formellt vara berättigade till försörjningsstöd. I huvudsak är barnfattigdomen dessutom ett problem för hushåll som är födda utomlands. Detta visste inte Epstein och Juholt sade heller inget om detta.

Men Epstein hade hört att det kommit förslag från ekonomer som menade att höjda barnbidrag skulle kunna få bort barnfattigdomen. Det skulle bestå i att fördubbla barnbidraget från 1 000 kr/m till 2 000 kr, enligt Epstein. Juholt svarade att han skulle tillsätta en grupp som skulle titta på frågan "den här veckan eller nästa". Han ville inte diktera vad som skulle göras men höjda barnbidrag verkade vara en tänkbar väg.

Merparten av de 220 000 fattiga barnen har socialbidrag, enligt Rädda Barnen. Och socialbidrag är konstruerade så att om barnbidragen höjs minskar socialbidraget lika mycket. Höjda barnbidrag skulle bara hjälpa en mindre del av de fattiga som inte har socialbidrag. Det borde Juholt ha talat om för Epstein. Han kan knappast vara okunnig om förutsättningarna för att bekämpa barnfattigdomen eftersom han haft 50 dagar på sig att oientera sig om frågan. Istället gav han sken av att det kunde bli en fördubbling av barnbidragen.

Man kan fråga sig hur okunniga politikerna får vara i frågan om barnfattigdomen. Moderaterna presenterade 12/5 en rapport genom Anna Kinberg Batra. Där sägs samma sak som Juholt sade till Epstein. Det var viktigt att de fattiga fick jobb och dessutom var höjda bidrag en möjlighet:

"Det handlar också om att göra riktade satsningar mot barnfamiljer med små marginaler, där barnbidraget och bostadsbidraget utgör två viktiga delar. På så vis kan fler föräldrar få förbättrad ekonomi och ge sina barn ett tryggare och bättre liv."(pdf, s 6)

Moderaterna nämner ingenstans att barnbidrag och bostadsbidrag inte kan hjälpa dem med socialbidrag. Däremot framhåller man jobbskatteavdragets stimulans till arbete. För de fattiga verkar dock ökad lönsamhet att arbeta vara en ineffektiv metod. Skillnaden mellan ett arbete på låglönenivå jämfört med socialbidrag är redan idag flera tusen kronor per månad. Och de som inte ens har socialbidrag har knappast något skäl alls att inte ta ett arbete även om det är dåligt betalt. Rimligtvis är det för de fattiga helt andra skäl än lönsamheten som gör att de inte kan få ett arbete.

Ett sätt att något förbättra situationen för socialbidragstagarna är att minska den 100-procentiga marginaleffekten vid små extra arbetsinsatser. Man skulle t ex kunna få behålla 30 procent av lönen från arbete en dag i veckan. Det föreslås av Nima Sanandaji som gjort en utredning betitlad Får fattiga lön för mödan? (pdf) för Timbros räkning, som bl a handlar om Camerons reformer i Storbritannien. Jag skrev i februari om behovet av en reformering av socialbidragssystemet.

Ett förslag som inte har preciserats har aviserats av forskaren Tapio Salonen, som ligger bakom statistiken i Rädda Barnens rapporter om barnfattigdomen (Rapport 8/5). Detta skulle kosta 15 mdr kr och ska presenteras i tidskriften Socialpolitik den 21 maj.

Hur skulle 15 mdr kr kunna användas för fattiga barn? Det kan inte vara fråga om ett riktat bidrag till de 220 000 fattiga barnen. Då skulle varje barn få 68 000 kronor var per år. Salonen tänker sig alltså ett stöd till betydligt större grupper som inkluderar de fattiga barnen. Det kan t ex vara fråga om att ge 10 000 kronor extra till alla barn i Sverige varje år och exkludera detta bidrag från socialbidragsnormen. Vi får väl se...

Läs även andra bloggares åsikter om barnfattigdom, Håkan Juholt, fattigdom, barnbidrag, socialbidrag, arbetslöshet, socialdemokraterna, moderaterna, försörjningsstöd, socialpolitik, politik på intressant.se

Varför blir det akut läkarbrist igen?

Snart saknas 4 000 läkare prognostiserar Socialstyrelsen. Utlandet måste utbilda fler läkare åt oss. Med utbudsbegränsningar kan läkarlönerna hållas uppe.

Nu inleder Dagens Nyheter en artikelserie om vården idag 17/5 med en prognos från Socialstyrelsen som utvisar att det inom några år blir akut läkarbrist. Det kommer att saknas drygt 4 000 läkare och då främst specialistläkare. Artikeln ger dock ingen förklaring till varför det ska bli brist. Ett diagram från Socialstyrelsen visar att antalet sjukvårdssysselsatta läkare kommer att minska något varje år fram till 2025. Om däremot 500 läkare med utländsk utbildning anställs varje år kommer det att finnas 37 000 läkare istället för 31 000 läkare 2025.

Detta diagram antyder att det utbildas för få läkare i Sverige fortfarande. Den borgerliga regeringen beslöt när den tillträdde att öka läkarutbildningen med 24 procent till 2014. Det verkar vara för litet. Hur kan det komma sig att olika regeringar årtionde efter årtionde låter utbilda för få läkare? Svaret är att man alltid har varit rädd för att problemet är det stora läkaröverskottet. Någon risk för brist har man inte kunnat urskilja. Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm skrev i september 2009 på DN debatt:

"När jag själv började läsa medicin i mitten av 80-talet såg arbetsmarknaden för läkare annorlunda ut. Då var många med mig oroliga för om vi skulle få jobb efter studierna. Universiteten informerade oss om att vi möjligen skulle kunna bli allmänläkare – alternativet var arbetslöshet. Det fanns en äkta och stark oro i läkarkåren att Sverige utbildade för många läkare."

Därför har Läkarförbundet i sina remissvar på utredningar om läkarutbildningens dimensionering ofta varnat för läkarbrist och pekat på att det finns arbetslösa läkare. Det hade varit upplysande om DN hade forskat litet mera om varför läkarutbildningen så länge varit underdimensionerad.

Hur kan det komma sig att att de svenska läkarstudenterna själva bedömer att det behövs ca 40 procent fler läkare än som utbildas i Sverige? Antalet platser var 2008 ca 5 500 och samtidigt fanns det 2 200 studenter med studiemedel för läkarstudier utomlands. Om Socialstyrelsens diagram ska stämma, med 500 med utlandsutbilding per år och fem års utbildningstid, måste dessa öka till en stock på minst 2 500 (egentligen avsevärt fler eftersom alla inte börjar arbeta i Sverige). Det förefaller alltså som om Sverige inte bara ska utnyttja andra länders utbildningssystem utan också dränera dessa länders läkarkårer för överföring till Sverige.

Den grundläggande orsaken till läkarbrisen i Sverige måste sökas i hur intresseorganisationerna i det tysta arbetar för att den ska bevaras och därmed kunna hålla uppe löneläget för läkarna. Det är helt enkelt lagen om utbud och efterfrågan som ska verka för att priset/lönen ska hållas högt (bloggartikel juli -09). Om utbudet begränsas blir lönen högre än om utbildningen dimensioneras i proportion till prognoser om efterfrågan.

Bloggat: Olas tankar. Läs även andra bloggares åsikter om läkarbrist, läkarlöner, läkare, löner, utbud, läkarutbildning, läkarfacket, läkarförbundet, ekonomi, politik på intressant.se

Finanspolitiska rådet varnar för överhettning

Både stora skattesänkningar och kraftiga offentliga utgiftsökningar av ej specificerat slag kan medföra att reformutrymmet på ca 50 mdr kr överskrids med nästan det dubbla 2014. Det framgår av rådets överslagsberäkningar. Därför borde utgiftstaken sänkas.

Idag lade Finanspolitiska rådet fram sin fjärde rapport (hemsida). Den är på 352 sidor (pdf). Där tar man upp en rad intressanta frågor. Rapporten inleds med slutsatserna i punktform som upptar två sidor. Den första slår fast att de starka offentliga finanserna beror på en "anmärkningsvärt liten försvagning under krisen" - dvs ett underkännande av oppositionens kritik mot regeringen för att man skulle ha fört en ansvarslös finanspolitik.

En annan slutsats är att det behövs ett finansiellt stabilitetsråd i Sverige, i likhet med vad som inrättas i andra länder. Man vill införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och är skeptisk till avgiftsdifferentieringen mellan olika kassor. En total översyn av skatterna bör göras med enhetlig moms och slopad värnskatt. Mer bör göras för att uppnå de utbildningspolitiska målen och stoppa betygsinflationen.

Det centrala resonemanget handlar om utgiftstaken i statens budget och överskottsmålet i de offentliga finanserna på en procent av BNP. Här menar man att statens finansiella nettoförmögenhet är 20 procent av BNP. Med en tillväxt på 3 procent och 2 procents inflation behövs ett överskott på 1 procent för att upprätthålla nettoförmögenhetens andel på 20 procent. Onekligen ett elegant sätt att argumentera för en evig överbeskattning på 1 procent av BNP.

Varningen för överhettning består i att skattesänkningarna och utgiftsökningarna kan bli för stora. Därför borde statens utgiftstak sänkas. Avgörande är hur stort budgetutrymmet eller något oegentligt reformutrymmet är. Detta definieras sålunda:

"Summan av permanenta skattesänkningar och offentliga utgiftsökningar som riksdagen aktivt kan besluta om och som är förenlig med målet att den offentliga sektorn ska ha ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel."

Rådet pekar på att regeringen inte tydligt förklarar hur ett reformutrymme kan uppkomma. Det har samband med att offentliga utgifter inte håller jämna steg med utvecklingen av nominell BNP. Reformutrymmet var enligt Bp 2011 48 mdr kr (för 2014) och enligt Vp 2011 ännu något större, skriver man. Regeringen har aviserat ett femte jobbskatteavdrag, sänkt skatt för pensionärer, höjd skiktgräns och vissa höjningar av punktsktter - totalt netto 16 mdr kr. Till detta kommer sänkt resturangmoms - totalt 20 mdr kr. Rådet kan därefter tänka sig att regeringen ytterligare vill sänka skatterna 10-20 mdr kr. Då är vi uppe i 30-40 mdr kr totalt.

På utgiftssidan finns det under det fastställda utgiftstaket för 2014 en budgeteringsmarginal på nästan 60 mdr kr. Utnyttjas denna för ökade utgifter innebär detta tillsammans med skattesänkningarna budgetförsvagningar på 90-100 mdr kr. Det är avsevärt mer än de drygt 48 mdr kr som angavs som reformutrymme. Om inte utgiftstaken sänks kan det bli överhettning, varnar rådet. Egentligen vill man införa en särskild konjunkturmarginal som enbart skulle få tas i anspråk om konjunkturen väsentligt försämrades. Den skulle inte kunna användas till planerade reformer som nuvarande system medger.

Finanspolitiska rådet för ett långt resonemang kring regeringens prognoser om sänkt jämviktsarbetslöshet (Nairu). Olika definierade beveridgekurvor för matchningen på arbetsmarknaden studeras. Rådet reserverar sig för avsevärda osäkerheter men kommer ändå fram till att regeringens prognos om en jämviktsarbetslöshet på ca 5 procent vid mitten av 10-talet inte framstår som orimlig.

Mitt intryck är dock att rådet inte gjort en tillräckligt kritisk granskning Man förlitar sig för mycket på alltför teoretiska studier som dessutom i första hand mäter arbetsutbudet. Huruvida detta också ger ökad sysselsättning anses främst vara en fråga för hur starkt lönereducerande detta är. Rådet välkomnar regeringens nya öppenhet på denna punkt, men jag ser inte att man tillfredsställande kunnat göra troligt att det blir nya jobb och lägre Nairu i den omfattning som finansdepartementets specialrapport utvisar.

Att det skulle kunna bli tal om utgiftsökningar på 60 miljarder kronor under en normal konjunkturutveckling har jag svårt att tro. Rådet har dessutom dragit till med ospecificerade skattesänkningar på 10-20 miljarder. Varningarna för överhettning framstår som överdrivna.

Läs även andra bloggares åsikter om finanspolitiska rådet, regeringen, överhettning, utgiftstak, skattesänkning, skatter, konjunkturer, finanspolitik, nairu, arbetslöshet, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

TCO:s nya ordförande ser LO som ett problem

Bindningen till socialdemokratin hos LO kan bli ett problem för TCO. Det är viktigt att de stora fackliga organisationerna säger samma sak och inte tar partipolitiska hänsyn. Det säger en f d socialdemokratisk riksdagsledamot som blivit TCO-ordförande.

Den nya ordföranden för TCO var gäst i Ekots lördagsintervju 14/5-11. Hon heter Eva Nordmark och har varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna och var på tal som efterträdare till Mona Sahlin. Nordmark kommer från SKTF och intervjuades av Catarina Friskman.

Det ska löna sig att arbeta menade Nordmark inledningsvis. Med den "nya arbetslinjen" menade hon att utbildningen måste bli bättre. Nästan var fjärde går ut gymnasiet med ofullständiga betyg. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden är bra. Det är nödvändigt med tillräcklig kompetensutveckling. Man måste på alla arbetsplatser fundera över vilka behov man har. Mitt i yrkeslivet måste man kunna gå vidare med högskoleutbildning. Men om det skulle subventioneras av staten kunde hon inte ge besked om. Viktigt var att man inte bara ska uppmärksamma dem som står längst från arbetsmarknaden.

I senaste valet var det bara 26 procent av TCO:s medlemmar som röstade på S. Alliansens arbetslinje var bra menade hon. Ordflödet var det inget fel på. Själv började Nordmark inom SSU. Det betyder att jag har bra relationer och förstår politiken. Jag lämnade mina politiska uppdrag 1999. Jag har inte blivit kritiserad för socialdemokratiska uppfattningar särskilt ofta. Vi värnar vår integritet och obundenhet.

Debatt artiklarna tillsammans med ledande socialdemokrater är betingade av sakfrågorna, ansåg hon. Rut-avdraget är bra, det var budskapet i artikeln med Mikael Damberg (s). Rut ska riktas mera mot barnfamiljer, ansåg hon. Ökad subventionering behövs. Hur det ska utformas ska TCO:s kansli titta på. Vardagsstressen och ökad övertid var problem för barnfamiljerna.

Sex av åtta TCO-ordföranden har tidigare varit socialdemokratiska politiker, nämnde Friskman. Vad detta skulle bero på kunde Nordmark inte säga. Hon försökte göra en analogi med Hillevi Engström från polisförbundet och förlorade sig därefter i ett långt och dunkelt resonemang. Blocköverskridande lösningar var viktigt. LO:s starka koppling till socialdemokratin kunde bli ett problem för TCO. De stora fackliga organisationerna borde säga samma sak men LO är då utanför genom kopplingen till S. Vi ska bidra till långsiktighet och få bort ryckigheten i svensk politik. Framtiden får utvisa om huruvida vi ska gå ihop med Saco.

Nordmark tyckte att TCO syntes bra i debatten. Men vi måste säkra att vi ligger i linje med de frågor som är aktuella idag. Får chefen ringa på helgerna? Det är en fråga Unionen har diskuterat. Vilken TCO:s roll då skulle bli som paraplyorganisation framgick inte. Vi måste vara självkritiska och förklara t ex vad ett kollektivavtal är. Politikutformningen måste avspegla våra intentioner.

Sture Nord, föregångaren, hade en lön på 93 000 per månad. Nu väljs man för förtroendeuppdraget, därefter sätter man lönen. Villkoren är inte klara. Ett trygghetsavtal (fallskärm) är bra, menade Nordmark.

Ett problem med denna typ av intervjuer är att objektet alltför mycket framstår som en oprofilerad tjänsteman utan konkreta uppfattningar. Detta kompenseras av objektet med ett intensivt ordflöde utan särskilt mycket konkret innehåll. Därför skulle ett antal konkreta frågor ha förberetts. En sådan är frågan om tilläggsförsäkringar för de fackliga medlemmarna. Där har Eva Nordmark haft synpunkter på sjukvårdsförsäkringar som skulle öka tillgängligheten för vård utanför den offentliga vården. Men efter vad jag minns var hennes åsikt att detta skulle försvaga den offentliga vården...

Läs även andra bloggares åsikter om TCO, LO, facket, Socialdemokraterna, sjukvårdsförsäkring, politik på intressant.se

Minskad arbetslöhet borde vara en politisk framgång

Tots att regeringen lyckats minska arbetslösheten framstår politiken som mindre lyckad. Oppositionen har lyckats skapa en mediabild av att "fas 3" är ett misslyckande och att regeringen är inkompetent. Är medborgarlön en lösning?

Arbetslösheten enligt AKU är nu lägre än i mitten av 2005 under Socialdemokraternas förra regeringsperiod under Göran Persson. Säsongrensat låg den i mars på 7,6 procent eller 386 000 personer, se nedanstående diagram:


Antalet inskrivna vid arbetsförmedlingen var i april 376 000 personer (7,6 %). Alla prognosmakare förutser en fortsatt sjunkande arbetslöshet framöver. Det som kommer att sätta stopp för sänkningen är sannolikt Riksbankens räntehöjningar för att stävja inflation och överhettning. Min bedömning är att gränsen går vid ca 6,5 procent om ingenting exceptionellt görs för att minska Nairu (den nivå då inflationen börjar öka). Men i Riksbankens direktion har vice Riksbankschef Lars E O Svensson bedömt att man kan komma ner till 5,5 procent. Han betraktas dock som centralbankens tydligaste "ränteduva".

Finansminister Anders Borg har i sina prognoser gått mycket längre. Finansdepartementet bedömer att Nairu kommer att kunna sjunka till 4,8-4,9 procent och att den faktiska arbetslösheten kommer ner till denna nivå 2014. Det är en kanske onödigt våghalsig prognos som Borg kan få anledning att ångra inför valet 2014 (bloggart apr-11).

Socialdemokraterna har dock inte argumenterat emot. De har tydligen accepterat att regeringens arbetslöshetsminskande politik kommer att bli en framgång - i synnerhet som konjunkturuppgången hjälper till. Istället har S valt en annan taktik. De skjuter in sig på en smal del av arbetsmarknadspolitiken där alla regeringar under flera årtionden misslyckats. Idag kallas den "Fas 3" och omfattar 26 000 personer. Regeringen bedömer att antalet ökar med 10 000 personer det närmaste året. Men oppositionen har majoritet för att stoppa nytillskott.

Fas 3 omfattar det sista steget i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna när allt sökande, coachande och utbildande har misslyckats. Betalningen är låg (60 % av tidigare a-kassa) och anordnarna får 225 kr/dag. Verksamheten får inte tränga ut reguljära arbeten vilket medfört att en del upprörande fall av meningslös sysselsättning valsat runt i massmedia. Detta har Socialdemokraterna kunnat utnyttja framgångsrikt. Kanske måste regeringen sätta stopp vid fas 2 med en oändlig karusell av utbildningsåtgärder.

Misstaget att stadga att inga riktiga arbetsuppgifter får utföras blev hela idéns fall. Undersökningar som gjorts visar att en hel del (uppemot hälften) av deltagarna faktiskt utför reguljärt arbete. Det borde medföra en viss ökning av arbetslösheten hos dem som skulle ha anställts den ordinarie vägen annars. Men dessa personer är sannolikt anställningsbara på ett helt annat sätt och med mindre behov av subventioner. I ett läge där bristen på arbetskraft blir ett problem förefaller det som nödvändigt att subventionera de enklaste jobben så att de mest svåranställda får dessa. På sikt måste de som är överkvalificerade för de enkla jobben förmås att övergå till mer kvalificerade jobb och sålunda lämna plats för de okvalificerade.

Det kvarstående problemet verkar vara att åstadkomma någon form av aktivitet för de mest omöjliga fallen som sannolikt finns bland dem som varit arbetslösa 5-10 år. Borde inte dessa också sysselsättas med något? Eller ska vi införa en medborgarlön? Risken med medborgarlön är att en del som inte finner det värt att anstränga sig med arbete också kommer att göra sig "omöjliga" för att få en arbetsfri inkomst som sedan kan drygas ut med svartarbete och egenarbete mm. Några exempel från TV:s program Debatt var att renovera båten och umgås med barnbarnen, vilket anfördes som skäl för att tacka nej till anställning efter fas 3.

Bilden av arbetsmarknadsministerns kompetens håller på att rosta betänkligt. Hon håller på att förstöra den makroekonomiska framgången av den sjunkande arbetslösheten i stort.

Läs även andra bloggares åsikter om fas 3, arbetslöshet, nya jobb, medborgarlön, arbetsmarknadspolitik, politik på intressant,se

Inga elbilar i Sverige om Tyskland stänger kärnkraften?

Elpriserna kommer att stiga kraftigt de närmaste tio åren då Tyskland lägger ner kärnkraften. Vår el kan exporteras till Tyskland. Att då satsa på elbilar kan bli äventyrligt.

Det förefaller troligt att Tyskland kommer att stänga sin kärkraft (DN 11/5-11). Redan nu har åtta kärnkraftsreaktorer stängts. Och övriga nio kommer troligtvis att stängas inom tio år. Enligt ett diagram i DN (ej onl) svarar kärnkraften i Tyskland idag för 23 procent av elproduktionen. Förnybara källor producerar 17 procent och naturgas svarar för 14 samt kol för 42 procent.

Om tio år ska den förnybara elproduktionen ha vuxit till 35 procent. Det betyder att denna utbyggnad inte kommer att kunna ersätta kärnkraften och ännu mindre ersätta kol och naturgas. Den knixiga frågan är hur tilldelningen av utsläppsrättigheter ska utformas om Tyskland måste elda mera kol för att producera mer el och dessutom ersätta en del av kärnkraften. Rimligtvis kommer utsläppsrätterna att stiga mycket kraftigt i pris.

Med elledningar från Sverige till Tyskland kommer de höga tyska elpriserna att spridas till Sverige. Trots att Sverige kan producera nästan hela sitt elbehov till mycket låga kostnader med vattenkraft och kärnkraft kommer kostnaderna för hushållen och industrin att bli många gånger högre. Kanske Sverige skulle kunna bli helt självförsörjande med billig el om eleffektiviseringen drivs vidare i tio år. Då skulle vi inte behöva subventionerad biokraft och vindkraft.

Istället kommer vi att med hjälp av elcertifikat att subventionera elproduktion med hjälp av vindsnurror och skogsavfall för att sedan exportera denna el till Tyskland. Med avvecklad kärnkraft kommer elpriset sannolikt att bli så högt att elcertifikaten borde avskaffas. Varför ska svenska konsumenter redan nu betala ett för högt elpris för att producenterna om några år ska kunna göra ganska stora vinster på export av sådan elproduktion?

När elpriserna stiger kraftigt under de kommande tio åren ska Sverige också satsa på elbilar. Konsekvensen av att Tyskland avvecklar kärnkraften och importerar vår ökade elproduktion kan bli att lönsamheten för elbilarna ytterligare försämras. Några förvirrade debattörer kommer också att hävda att svenska elbilar kommer att drivas med tysk kolkraft om vi inte exporterar all el vi har (bloggart apr-11). Den svenska elbilssatsningen kanske kommer av sig?

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, Tyskland, el, elkraft, elbilar, elpris, elcertifikat, miljö, växthuseffekten, klimatpolitik, politik på intressant.se

Arbetslöshet och sysselsättning 1:a kvartalet 2011

Arbetslösheten är 8,1 procent eller 401 000 personer. I genomsnitt går man arbetslös 33 veckor. Nästan 70 procent får jobb inom ett halvår; för ungdomar är det 84 procent. Problemet är att arbetslöshetsköerna går olika fort.

Debatten om arbetslösheten intensifieras trots att den minskade med 44 400 personer 1:a kvartalet i år jämfört med 1:a kv 2010. Nu har oppositionen möjlighet att sätta stopp för fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin. Här ska jag börja med att ge litet bakgrundssiffror från SCB, AKU som berör personer 15-74 år:

Sysselsättningen (dvs personer som har jobb men som kan vara frånvarande) uppgick till 4,557 miljoner 1:a kvartalet 2011 (en ökning med 123' jobb).

Arbetslösheten var 401' personer (8,1 %) - en minskning med 44'.

Summan av sysselsatta och arbetslösa utgör arbetskraften på 4,958 miljoner (den ökade med 79' pers). Arbetskraften är basen för olika mått i arbetsmarknadspolitiken.

Utanför arbetskraften (15-74 år) fanns 2,099 personer. Av dessa var 846' pensionärer och 683' studerande. Dessutom fanns 138' heltidsstuderande som räknas som arbetslösa enligt de nya definitionerna (alltså 821' studerande). Dessutom fanns det 206' heltidsstuderande och 130' deltidsstuderande som också räknades som sysselsatta.

För personer 20-64 år gäller följande: sysselsatta 4,334 milj, arbetslösa 335' och arbetskraften 4,669 milj.

Sysselsättningsgraden (15-74) var 64,6 procent av befolkningen på 7,057 milj.

Sysselsättningsgraden (20-64) var 78,8 procent av befolkningen på 5,498 milj.

Den intressanta gruppen utanför arbetskraften är sjuka och förtidspensionerade på 364,5' pers (en minskning med 5,1' på ett år). De sysselsatta sjukfrånvarande på 462' personer (frånv minst en vecka) kan också utgöra ett embryo för kommande problem. Dessutom finns det utanför ak 37' personer som betraktar sig som arbetslösa men som inte uppfyller kravet att aktivt söka arbete.

För de 401' arbetslösa var den genomsnittliga tiden för arbetslösheten 33 veckor. För ungdomar 15-24 år var tiden 16 veckor. Andelen långtidsarbetslösa var 30,7 procent (>27 v). Bland ungdomar var samma andel 15,9 procent. Andelen totalt med en tid över ett år var 18,1 procent (73' pers). För ungdomar var siffran 5,7 procent (9' pers).

Man kan också säga att 69 procent får ett jobb inom ett halvår. För ungdomar är det 84 procent. Eftersom det hela tiden tillkommer nya arbetssökande påverkas inte stocken särskilt mycket. Alla får stå i köerna och vissa köer går fortare än andra.

Sverige har råd att försörja dem som står i köerna, det är inte det som är problemet. Det allvarliga problemet ligger på det personliga planet. En liten del av de arbetssökande står i kö för jobb som blir alltmer sällsynta. Då kan det ta flera år innan det dyker upp ett lämpligt jobb. Och under tiden förlorar de sökande alltmer av den lilla kompetens eller kvalifikationer de har och arbetslöshetstiden blir allt längre. Har man otur finns det alltid någon annan som går före.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslöshet, sysselsättning, jobb, sysselsättningsgrad, arbetslöshetstid, AKU, arbetsmarknad, fas 3, politik på intressant.se

Ska inkomstskillnaderna avskaffas?

"Klyftorna växer i svenskt boende" är rubriken på Ekots hemsida för ett inslag om hur inkomsterna skiljer sig i Sverige. Man konstaterar att den hösta medianinkomsten finns i Bromma och att de alltså bor på samma ställe. På så sätt kan man sätta "boendeklyftorna" i fokus.

Det är möjligt att det är lättare för vänstern att skapa indignation över olikheter om man håller fram boendet. Det är mycket mera konkret än statistiska presentationer. Sådana har man i mängder och radion har också gjort dussintals regionala presentationer i P4 av "klyftorna".

Statistiken som Ekot presenterar kan användas för att per postnummerområde se hur hög medelinkomsten och medianinkomsten är. Om man hittar sitt postnummerområde kan man alltså se hur höga inkomster ens grannar hade 2009. Maja Lagercrantz från ekot gör ett reportage från Bromma och om detta skrivs följande:

"Vad får man för 9 miljoner?
– Då får man en liten stuga, 140-145 kvadrat, toppnoteringen här i Ålsten ligger på 21 miljoner. Men en ganska ordinär villa ligger på 11-12 miljoner.

Villorna i Bromma ligger tätt på kullar som sluttar mot Mälaren. Enligt mäklaren Mikael All och är det lugnet, i kombination med närheten till innerstaden, som gör området så populärt bland dem som tjänar mest i Sverige.

Här tjänar de flesta mellan 30 och 64 år runt 50 000 tusen kr i månaden."

Skulle inte Ekoredaktionen kunna arrangera bussresor till dessa villakvarter så att alla som vill kan bli indignerade över de rikas snuskiga rikedom? Det var i varje fall vad det vänsterextremistiska förbundet Allt åt alla sade att man tänkte sätta igång med i oktober 2009 i Göteborg (bloggart). Dessa företrädare för den "autonoma vänstern" fick uppträda i TV med ungefär samma budskap som Ekoredaktionen även om radions Maja Lagercrantz gjorde det mera inlindat.

Artikeln på Ekots hemsida avslutas med några kommentarer från kulturgeografen Bo Malmborg vid Stockholms universitet:

"I de hundra områden där folk tjänade mest 2009 var den genomsnittliga månadsinkomsten 22 000 kr högre än vad den var i de rikaste områdena tio år tidigare.

– Man ser i Stockholm att de rika har en stark tendens att klumpa ihop sig, de vill gärna bo med andra rika. Det förstärker det här mönstret, man får vissa postnummerområden där inkomsterna ligger väldigt högt, säger Bo Malmberg."

Malmberg tillägger "En hypotes är att är man rik är det tråkigt att det finns fattiga människor i närheten. Då mår man sämre av att se de här fattiga, så man vill gärna bo bland andra rika." Den näraliggande slutsatsen blir då att dessa arroganta höginkomsttagare borde utsättas för en mycket mer radikal omfördelningspolitik så att de inte kan hålla på med sitt osolidariska boende på segregerade platser. Vi kanske inte ska ha inkomstskillnader som medger olikheter i boendet?

Klasskampen är inte död?

Läs även andra bloggares åsikter om inkomstskillnader, boendeklyftor, klasskamp, klasshat, autonoma vänstern, socialism, fördelningspolitik, utjämning, Ekot, media, ekonomi, politik på intressant.se

Lyckoindexet ökade nog av bin Ladins brutala död

Att tillfredsställa folks skadeglädje ökar lyckan. Borde lyckoforskningen applådera? Utilitarismen har fått en delseger. Lasse Bergs bestraffningsansats likaså. Men är det inte filosofiskt fråga om det 'naturlaistiska misstaget'?

Författaren Lena Andersson skrev en kolumn i DN igår 7/5 som sammanfattade en klassiskt civiliserad syn på hur brottslingar borde behandlas och då speciellt Usama bin Ladin. Rubriken var "Den nya juridiken" och är en vidräkning med att Sverige nu tillsammans med USA och andra "plötsligt hyllar dödsstraff och straff utan rättegång". Hon skriver:

"[N]u nu har CIA:s och vilda västerns logik och moral blivit våra. Misshagliga personer bör avrättas summariskt, gärna på främmande territorium."

Jag skulle beskriva detta som en viktig seger för utilitarismen. Denna moralfilosofiska lära har under lång tid kritiserats för sin egenartade syn på rätt och rättvisa. Mänskliga rättigheter är "nonsens på styltor" sade lärans grundare Jeremy Bentham redan på 1700-talet. Och en klassisk invändning är att det kan vara moraliskt rätt att straffa en oskyldig om det leder till större lycka i samhället än att straffa den skyldige.

Nu var väl Usama bin Ladin inte precis oskyldig. Men en omedelbar avlivning gav sannolikt upphov till ett mycket större välbefinnande än en besvärlig rättegång som Andersson beskriver med orden:

"Där skulle ha yttrats en och annan sanning om USA:s geopolitik som inte vore till prydnad för friheten. En tyrann har inte fel i alla sina analyser, en demokrat har inte rätt i alla sina."

Någon kanske invänder att det inte är lyckokalkyler som vägledde Barack Obama. Det kanske kan stämma i mera formell mening. Men känslan för hur konsekvenserna ska bedömas finns där sannolikt. Nu har också lyckoforskningen satt strålkastarljuset på folks känsla av välbefinnande och livstillfredsställelse. "Det borde göras medvetna politiska insatser för att öka folks lycka." Något i den stilen var sannolikt bakgrunden till att Miljöpartiet motionerade om att mera uppmärksamhet borde ägnas i politiken åt lyckoforskningen (bloggart 5/5-11).

Att låta olika mekaniska lyckoindex få inflytande över politiken verkar dock vara betänkligt. Om lyckoindex ökar genom att skicka ut agenter "med rätt att döda" så ska politikerna hellre göra detta än att försöka lagföra brottslingar och terrorister i civiliserade former. Det finns andra svårigheter också. Om en grupp får en minskning i sitt lyckoindex och en annan en ökning, hur ska politikerna avgöra olika åtgärders berättigande i så fall? Utilitarismen är i själva verket en orimlig idé. Detta drabbar också en eventuell lyckopolitik.

Men det finns också biologisk-psykologiska motiveringar för en starkare inriktning på hämnd och skadeglädje. Hjärnforskningen börjar alltmer komma fram till att snabba beslut om hämnd och bestraffning och attityderna till dessa fattas i den del av hjärnan som kallas amygdala. Det är här alla de primitiva känslorna finns (bloggart 6/5-11). Denna forskning visar att upplevelserna av hämnd faktiskt ger en sorts lustkänslor. Man talar ju också om 'skadeglädje'. Den som nu tydligast betonar sådana känslors berättigande i ett modernt samhälle är författaren Lasse Berg. Avund, skam och skadeglädje är underskattade, menar han i sin nya bok (bloggart 4/5-11).

Om en handling ger goda upplevelser i människors hjärnor, enligt objektiva mätningar, är då handlingen också god i moralisk mening? Moralfilosoferna det senaste seklet har avvisat att detta synsätt är alltigenom korrekt. Det brukar kallas det 'naturalistiska misstaget'. Om något är naturligt betyder det inte att det också är moraliskt gott. Det krävs mer än en hänvisning till naturliga förhållanden för att avgöra den moraliska halten hos en handling. Ytterst är det denna invändning som Lena Andersson borde ha anfört i sin artikel.

Andra bloggar om: Lyckoforskning, utilitarism, Usama bin Ladin, Barack Obama, 11 september, skadeglädje, hämnd, terrorism, Lasse Berg, moral, filosofi, politik på intressant.se