Äntligen har vi fått en kompetent socialförsäkringsminister

Den nye socialförsäkringsministern utsattes för en skur av frågor om de nya sjukreglerna i Ekot. Men han blev aldrig svarslös och behöll hela tiden sitt goda humör. Kristersson framstår som både kompetent och medmänsklig. Däremot hade sakintresserade lyssnare nog svårt att följa med i alla detaljerna.

Socialföräkringsminister Ulf Kristersson var idag 30/4 gäst hos Ekots lördagsintervju. Han utfrågades av Mari Forssblad. Den första frågan rörde kyrkans sk påskupprop mot sjukreglerna och utförsäkringen. Kristersson hade stor respekt och förståelse för aktionen. Det är inte meningen att sjuka ska söka allmosor från kyrkan, menade han. De som inte har rätt till socialbidrag kan få hjälp av andra, det är inget fel.

Nu ska ömmande fall inte längre komma i kläm. En läkare (inspelad) fick ifrågasätta detta. Hon pekade på självmord. Kristersson delade inte uppfattningen att man ska kunna vara sjukskriven hur länge som helst. Han varnade för mytbildning. 97 procent av alla får den sjukpenning som de begär. Men systemet är inte perfekt.

Nu införs ett oskälighetsbegrepp. Sjukförsäkringen är en omställningsförsäkring - antingen går man tillbaka i arbete eller blir förtidspensionerad. Man måste nu göra ytterligare en justering där det inte räcker med "allvarlig sjukdom". Kan sjukreglerna bli en valfråga 2014? Kristersson trodde att sjukfrågor alltid kommer att diskuteras. Viss domstolsprövning kommer alltid att förekomma i ett rättssäkert samhälle.

Det varnades för svårigheter redan 2008. Man ska ha respekt för att det handlar om ytterst komplicerade frågor. Det kan inte bli perfekt från början. Men remissinstanserna varnade? En av dessa var Kristersson själv som varnade för en explosion av socialbidragen. Så blev det inte.

SKL menar att var femte är sjuk. Men 9 av 10 som utförsäkras har annan försörjning än socialbidrag. Detta bekräftar inte att jag hade rätt 2008, sade UK. Om man inte har någon inkomst måste det bli socialbidrag som inte är något idealiskt system.

5 000 av de 17 000 utförsäkrade är kvar hos arbetsförmedlingen, sa UK. Varför går det inte att urskilja dem som är sjuka i förväg? En del definierar sig som långtidsjukskrivna vilket är orimligt. Efter 2,5 år ska en omprövning göras. Då kommer 35 procent närmare arbetsmarknaden. 2 av 3 kommer tillbaka till sjukskrivning - då var bedömningen 1 av 10 fel, det måste man acceptera. Sverige hade massjukskrivningar och det fanns en litet för optimistisk inställning om hur lätt det skulle vara att ändra detta, menade UK.

Så dök ett ömmande fall som inte hade råd att köpa remouladsås. Inte ens då 73 000 förtidspensionerades per årskulle hon fått förtidspension. Vem ska försöka försörja sig själv, frågade UK. Vi ska vara restriktiva - nu är det ca 12 000 eller 8 500 exkl yngre. Folk med kroniska sjukdomar borde väl inte behöva prövas för arbetsförmåga? Det är en fråga som främst gäller när AF och FK gör olika bedömningar. Nu är genomsnittsåldern 47-48 när man lämnar sjukförsäkringen. Det är för tidigt att ge upp om dem.

Svenskarna det friskaste folket? UK svarade med generella indikatorer: spädbarnsdödlighet, livslängd etc. Detta uppslag, som var själva rubriken på Ekots hemsida, hann inte följas upp ordentligt genom tidsbrist när programtiden tog slut.

Man kan ställa sig två frågor efter ett så regelspäckat och sifferintensivt program: 1) Fick de personer som befinner sig i sjukregelprocessen någon mera klarhet i vad som gäller? 2) Fick de socialpolitiskt intresserade klart för sig huruvida regeringen nu har vidtagit en väsentlig förändring eller är det så att den till synes ganska emotionella opinion som representeras av "påskupproret" som trots allt har rätt.

Det går inte att undvika intrycket att Mari Forssblad hade förberett en mycket väl underbyggd kanonad av frågor som inte alls hade som främsta syfte att besvara de två ovanstående frågorna. Nej, det näst intill uppenbara syftet var att försöka få Kristersson att bli svarslös eller åtminstone ur balans så att han demonstrerade osäkerhet, irritation eller helst ilska. En mindre skicklig och oerfaren politiker hade lätt kunnat bli ganska tillintetgjord.

Vi kan göra tankeexperimentet att företrädaren Cristina Husmark Person hade utsatts för detta intensiva bombardemang av frågor utan andhämtningspaus. Hon hade sannolikt framstått som en okunnig cyniker utan vare sig medkänsla eller kompetens. Fredrik Reinfeldt tog en oerhörd risk när han behöll henne till efter valet 2010 (avgångskrav 10/12-09). Hade Mari Forssblad fått mörbulta henne någon månad före valet hade det lätt kunnat utlösa en katastrof med regeringens fall som följd. Men Ulf Kristersson klarade utfrågningen med bravur. Han verkar både kompetent och medmänsklig. Påskuppropet börjar framstå som ett initiativ baserat på förutfattade meningar som har till syfte att svärta ner den nye socialförsäkringsministern.

Personligen tycker jag att det hade varit intressantare att få klarhet i de stora frågorna som rör det totala sjuktalet och nedgången i inflödena till långtidssjukskrivnings- och förtidspensioneringssystemen. På åtta år har ohälsotalet minskat 32 procent och inflödena sjunkit med 72 repektive 83 procent (bloggart 18/4-11). Är det för mycket? Vad skulle något mindre rigorösa regler ha kunnat betyda för nedgången? Är det inte partipolitiskt äventyrligt att riskera hela regeringsmakten för några få procentenheters vinst i de ovanstående siffrorna?

Läs även andra bloggares åsikter om sjukförsäkring, sjukregler, överutnyttjande, fusk, påskuppropet, förtidspenionering, arbetslöshet, utförsäkring, socialbidrag, regeringen, Ulf Kristersson, socialpolitik, media, politik på intressant.se

Höjda välfärdsskatter ett måste för Socialdemokraterna?

En traditionell socialdemokratisk skattehöjningspolitik kan motiveras med att det är nödvändigt för att finansiera den framtida välfärdsökningen. Budskapet ska tydligen bli att man då kan undvika avgiftsfinansiering.

Jag var på ett seminarium idag 29/4 som hade anordnats av ABF och tidskriften Tvärdrag. Rubriken var "Några påstår att vi inte har råd med välfärden - men är det sant?". Det inleddes av Ali Esbati, ekonom vid en norsk (fackligt finansierad) tankesmedja. Han har också skrivit en kortare artikel i Tvärdrag nr 2/2011 om denna problemställning. I övrigt medverkade Marta Szebehely, professor i socialt arbete. Kommenterade gjorde Irene Wennemo, huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen och Dag Larsson, opppositionslandstingsråd i Stockholms län. Seminariet leddes av Daniel Suhonen, chefredaktör för Tvärdrag, som är en SSU-tidskrift i viss opposition till vänstertidskriften Arena.

Här ska jag enbart kort kommentera huvudfrågan om välfärdens finansiering de närmaste 50 åren (tidigare artikel feb 2009). Att vi inte skulle ha råd att hålla oss med välfärdstjänster när vi blir rikare har varit ett ständigt återkommande orosmoment de senaste 40 åren. Ofta bygger denna oro på "Baumols kostnadssjuka" som denne ekonom lanserade kring 1970. Iakttagelsen där är att tjänster inte kan effektiviseras lika mycket som varuproduktion. Därför kommer den offentliga sektorns verksamhet, som domineras av tjänster, att ständigt bli dyrare i förhållande till den varudominerade privata konsumtionen.

Ibland har rena skräckvisioner lanserats. För att upprätthålla den offentliga produktionen på nuvarande nivå skulle det krävas ständiga skattehöjningar. Och en större offentlig sektor skulle därför kräva enorma skattehöjningar. Underförstått är att vi redan nu borde förbereda oss på dessa skattehöjningar. I modern tappning har denna felaktiga tes lanserats som att en fortsatt utveckling av offentlig konsumtion, som tidigare eller i takt med den privata konsumtionen, kräver ständiga skattehöjningar.

En saklig beskrivning har dock börjat slå igenom genom att den offentliga konsumtionen nu brukar preciseras som en volymökning med 1 procent om året utöver vad som krävs för att möta den demografiska utvecklingen. I april 2009 kom kommun- och landstingsförbundet med en prognos att detta enprocentskrav skulle medföra 13 kronor i höjd kommunalskatt till 2035. Tillsammans med krav på arbetstidsförkortning skulle kraven på höjda skatter bli enorma (bloggart apr-09).

På seminariet uttryckte flera deltagare en sund skepsis mot dessa expansionskrav. Långtidsutredningen har faktiskt räknat ut att den kommande demografiska utvecklingen nätt och jämnt kan klaras med välfärdstjänster på dagens standardnivå. Det är endast om standarden ska höjas som ytterligare finansiering behövs. Nu kom detta inte fram särskilt tydligt, men Marta Szebehely påpekade att de äldre faktiskt enligt undersökningar inte ens vill ha så mycket omvårdnad som de är berättigade till. Däremot vill man ha mera sjukvård om det är möjligt att tillämpa nya och dyrare behandlingar. Diskussionen borde ha fullföljts med ytterligare områden som barnomsorg och undervisning. Den tidigare volymökningen kunde enligt henne förklaras med utbyggnaden av omsorgen om barn och funktionshindrade.

För den kritiske åhöraren framstod Marta Szebehelys framställning delvis som en desavouering av Ali Esbatis framskrivning av ekonomin med oförändrat skattetryck som ledande till en enorm utveckling av den privata konsumtionen. Om man med ökad privat konsumtion associerar till onödiga elektronikprylar, lyxbilar och segelbåtar blir bilden helt missvisande. Det är natyrligtvis tjänster som kommer att öka och då särskilt välfärdstjänster.

Därmed skulle man kunna avfärda hela frågeställningen. Det är inte fråga om ett finansieringsproblem. Istället gäller frågan huruvida det är möjligt att skattefinansiera en standardökning av välfärdstjänsterna i framtiden. Skatter har faktiskt snedvridande effekter. Mot detta kan ställas frågan huruvida det skulle finnas oöverstigliga problem för marginalgrupper att leva i ett samhälle med avgiftsbaserade tilläggstjänster. Detta behöver konkretiseras på ett helt annat sätt än att man svepande avfärdar avgifter som ett svårartat fördelningsproblem som självklart måste lösas med generella skattehöjningar.

Men som Daniel Suhonen avslutningsvis poängterade: om inte Socialdemokraterna kan klara att motivera skattehöjningar för att finansiera ökad välfärd så har man inte något existensberättigande. Dessvärre gav inte seminariet något kvalitativt underlag för att kunna hävda detta argument för höjda skatter. Tänk om det istället är så att det framtida tjänstesamhället kräver lägre skatter? Se artikel i maj 2010 om denna fråga (Kan tjänstesamhället bygga på höga skatter?).

Andra bloggar om: välfärdstjänster, välfärdsstaten, tjänster, skatter, avgifter, skattefinansiering, offentliga sektorn, Socialdemokraterna, skatt, framtid, ekonomi, politik på intressant.se

Borde Sverige ha överbeskattning?

Om Sverige har för höga skatter blir det överskott i de offentliga finanserna, som uppgår till 118 miljarder 2014. Det går ut över medborgarnas sparande och ger mer makt till Alliansens politiker. Vad ska det vara bra för? Att avskaffa det lagfästa överskottsmålet är en frihetsreform.

Docent Anne-Marie Pålsson vid Lunds universitet presenterade igår 27/4-11 på ett seminarium på Timbro en liten skrift betitlad Överskott till överdrift? En kritik mot det svenska överskottsmålet. I juni 2010 beslutade riksdagen att i lag införa kravet att den offentliga sektorn måste visa överskott i sina finanser. Detta ganska egenartade krav har inte uppmärksammats särskilt mycket och än mindre varit föremål för diskussion.

Själv erinrar jag mig Socialdemokraternas arbete på 1980-talet med ett handlingsprogram som presenterades under titeln 90-talsprogrammet. Ett nytt inslag i detta var att staten skulle skaffa sig ett ansenligt finansiellt sparande genom att hålla skatterna högre än utgifterna. Detta tvångssparande framstod då som ytterligare ett sätt för maktsugna socialistiska politiker att förfoga över sparandet och inskränka medborgarnas egna sparande till ett minimum. Tidigare under 1980-talet hade fem löntagarfonder inrättats men de hade av en kritisk opinion inte tillåtits få särskilt stor omfattning. Överbeskattningstanken var ögonskenligen en revansch för reträtten om löntagarfonderna.

Det naturliga var tidigare att den offentliga sektorn skulle vara i balans utan vare sig över- eller underskott. Uppstod ett underskott till följd av en konjunkturnedgång skulle strävan vara att genom kommande överskott betala tillbaka de lån som tagits under nedgången. I varje fall skulle man undvika att statsskulden skulle bli alltför stor. Sålunda hade Moderaterna ända fram till 2005 på programmet att statsskulden inte fick överstiga 40 procent av BNP. EU stadgar 60 procent och ett underskott som inte är större än 3 procent av BNP.

Finansdepartementet har i proposition 2009/2010:100 listat fyra motiveringar för ett överskottsmål i de offentliga finanserna, som Pålsson granskar kritiskt. De är demografin, stabiliseringspolitiken, ekonomisk effektivitet och långsiktigt hållbara finanser.

Den demografiska utvecklingen motiverar att dagens generation betalar högre skatt än nödvändigt för att skatten inte ska behöva höjas när 40-talisterna börjar bli vårdkrävande om 10-15 år. Mot detta invänder Pålsson att de framtida skattebetalarna kommer att vara väsentligt rikare än dagens eller omvänt dagens aktiva är fattigare än morgondagens. Någon rättvisa ligger därför inte i denna motivering. Statssekreterare Hans Lindberg på FiD, som kommenterade skriften ville inte heller använda den demografiska motiveringen.

Den stabiliseringspolitiska motiveringen prövades av EMU-utredningen SOU 2002:16 som kom fram till att det räckte med ett krav på balans (inget överskott) i de offentliga finanserna för att klara att underskottet i lågkonjunkturer inte skulle gå under 3 procent av BNP. Pålsson påpekar också att underskottet det stora krisåret 2009 bara blev 1,3 procent. Min kommentar är att det skulle behövts en mer ingående analys av hur det tidigare överskottet spelade in för att uppnå denna siffra.

För en framgångsrik stabiliseringspolitik är det viktigt att hålla statsskuldens andel under uppsikt. Den får inte tendera att bli så stor att långivarna blir oroliga och kräver högre räntor. Det är en svår fråga som regeringen inte tar upp. Den skulle å ena sidan närmare behöva analyseras med avseende på situationer med underskott i bytesbalansen, som Sverige hade kring 1990 och som Europas krisländer har idag. Har ett land å andra sidan ett stort och varaktigt överskott i utrikeshandeln, som Sverige idag, blir situationen mer gynnsam även vid stora skuldkvoter. Där är vi inte idag eftersom kvoten är 32 procent i år och förutses bli 21 procent 2014.

Effektivitetsargumentet går ut på att finansiera de offentliga utgifterna så billigt som möjligt när konjunkturerna gör det nödvändigt att låna. Detta bygger på en teori av Robert Barro om "tax smoothing" som inte inbegriper ett långsiktigt överskott.

Argumentet om långsiktigt hållbara statsfinanser betonas ofta av regeringen. Kanske är det en följd av att Thomas Östros (S) under krisen försökte sig på att diskreditera regeringen med tal om ett "finanspolitiskt moras" när lågkonjunkturen och skattesänkningarna försämrade budgetsaldot. Det blev en opinionsmässigt viktig trovärdighetsfråga att framstå som snål och försiktig och anklaga motståndaren som ekonomiskt lättsinnig. Men någon beaktansvärd empirisk effekt på nedgångens styrka kan Pålsson inte konstatera i sina jämförelser med andra länder.

Den verkligt knixiga frågan är emellertid huruvida alla länder borde hålla sig med ett överskott i de offentliga finanserna för att ha en marginal mot ekonomiska kriser. Detta är en omöjlighet eftersom den enes överskott är den andres underskott. Det obetydlighetsresonemang som Lindblad anförde mot detta är naturligtvis generellt sett ohållbart. Visar inte exemplet Kina-USA att strävan efter överskott just är en väsentligt bidragande orsak till att stora kriser kan uppstå och som även blir negativa för Kina? Varför ska Sverige bidra till att andra länder måste skuldsätta sig för att svenska staten ska bli rikare?

Pålsson tar kort upp problemet med vart de amorterade pengarna tar vägen. Om staten lånar mindre måste den privata sektorn låna mer. Varför ska den privata sektorn, som i utgångsläget är hårt skuldsatt, ta på sig ännu mera skulder, frågar sig Pålsson. Räntorna kommer att bli konstlat låga och regeringens ambitioner att minska hushållens skuldsättning motarbetas.

Slutligen visar Pålsson upp regeringens egen prognos för överbeskattningen. Den börjar med 1 procent av BNP 2012 (dvs 36 mdr kr), fortsätter med 2 procent 2013 och med 2,9 prcent 2014 (dvs 118 av 4 060 mdr kr). Med dessa pengar skulle först värnskatten och sedan hela statsskatten samt kapitalinkomstskatten kunna avvecklas. Alternativt skulle välfärdsutgifterna eller infrastrukturinvesteringarna kunna öka. På den punkten måste man dock sätta ett frågetecken för hur den kvalificerade arbetskraften skulle räcka till. Vi börjar redan få rekryteringssvårigheter. Jag bedömer att skattesänkningar för rika personer eller pensionärer skulle leda till ökat sparande vilket både bidrar till en lugnare konjunkturutveckling och på längre sikt till ökade investeringar (importerade) som kan höja tillväxten.

Sist och slutligen är eliminerandet av överskottsmålet på 1 procent (som blir 3 % 2014) en frihetsreform, menar Pålsson. Hon har en viktig poäng här. Det är fråga om en överbeskattning som syftar till att hålla medborgarnas sparande nere och berika svenska staten så att dess styrande politiker får mera makt. Sverige borde inte ha överbeskattning - det som eufemistiskt kallas överskottsmål.

[Art av A-M P nät SvD 27/4] Läs även andra bloggares åsikter om överbeskattning, överskottsmål, offentliga finanser, statsbudget, skatt, budgetsaldo, skatter, regeringen, frihet, ekonomi, politik på intressant.se

Är svenska elbilar en miljöfara?

Svenska elbilar kräver mer el som då inte kan exporteras till Tyskland. Då skulle mer kolkraft behövas och utsläppen öka. Med detta synsätt måste Sverige också subventionera vindkraften ännu mera så att tyskarna inte behöver göra några uppoffringar för att bygga ut fossilfri elproduktion.

Det anses allmänt att det är elbilar som ska ersätta dagens bilar med förbränningsmotorer som till största delen går på fossila bränslen. Om inte annat kommer elbilarna att göra det möjligt att köra på kol, som det finns gott om, när oljan börjar ta slut - dvs bli fruktansvärt dyr. Dessutom anses elbilar vara miljövänliga, åtminstone i Sverige, eftersom de inte släpper ut någon koldioxid. Mot detta anförs att det är hur elströmmen produceras som avgör huruvida elbilar är klimatvänliga (bloggart aug-10). Om elen till stor del produceras med kolkraft kommer även elbilarna att leda till betydande koldioxidutsläpp och därmed bidra till den globala uppvärmningen enligt konventionell uppfattning.

Med den nordiska elmixen sker elproduktionen nästan helt med förnybara källor eller med kärnkraft. Därför kan man som den svenska regeringen lansera subventioner till elbilar med 40 000 kronor med klimatpolitiska argument. Elbilar är miljöbilar. Mot detta vänder sig nu energiprofessor Björn Karlsson i DN Motor 16/4-11 genom att peka på exporten av el till Europa. Redan för fem år sedan försvarade Karlsson de stigande elpriserna med anpassningen till de höga europeiska priserna. Sverige har ingen rätt att åtnjuta låga elpriser när vi gått med i EU menade han. Jag skrev en ironisk analogi om prissättningen av det svenska dricksvattnet i mars-06.

Professor Karlsson menar nu att "stöd till elbilar ger högre utsläpp" eftersom den el de svenska elbilarna förbrukar minskar elexporten till Tyskland och Polen som producerar el med brunkol. Kan man argumentera på detta sätt? Det förutsätter att Sverige skulle ha en moralisk skyldighet att exportera sin överskottsel till Tyskland mfl. Och detta överskott skulle definieras som el utöver förbrukningen idag utan utan elbilar. Detta sätt att argumentera för med sig oöverblickbara konsekvenser.

Har Sverige en plikt att skattesubventionera utbyggnaden av vindkraften för att sedan sälja elen med samhällsekonomisk förlust till Tyskland? Har vi då inte en skyldighet att bygga ut våra fyra orörda älvar för vattenkraftsproduktion? Borde vi inte ta på oss att frysa i våra elvärmda hus för tyskarnas skull? Ska vi inte bygga ut kärnkraften så att mera koldioxidfri el kan exporteras till Europa?

Är det inte Tysklands ansvar att minska beroendet av kolkraft? Sverige producerar 37 procent av elen med kärnkraft, Tyskland 26 procent, Storbritannien 18 procent och Polen 0 procent. Ska vi acceptera detta när Ungern kan ha 43 procent kärnkraft, Armenien 45 procent, Belgien 52 procent och Slovakien 54 procent? (Källa: SvD Näringsliv s 6-7)

Tyskland och Polen kan också satsa på en utbyggnad av vindkraften och solcellskraften. Det kräver subventioner och höjda skatter för tyskar och polacker. Ska de få slippa dessa uppoffringar genom att Sverige avstår från elbilar? Professor Karlssons resonemang framstår som huvudlöst.

I en separat artikel i DN får Karlsson visst mothugg från Per Kågeson, professor i miljösystemanalys, och från Tomas Kåberger, GD för Energimyndigheten. Men de pekar enbart på att man måste anlägga ett långt perspektiv: elbilarnas utbredning kommer att få fullt genomslag då orenad kolkraft inte längre används i Europa - kanske kring 2035.

Enligt vad jag kan förstå har alla fel. Svenska elbilar och elexport har ingen relevans för utsläppen av koldioxid från Europa. Kraftproduktionen omfattas nämligen av en tvingande begränsning som ser till att utsläppen inte får överstiga vissa nivåer. Denna tvingande reglering har gjorts mer flexibel genom handel med utsläppsrätter. Det betyder att utebliven svensk elimport till Tyskland leder till att tyskarna får köpa utsläppsrätter från t ex Polen för att hålla uppe elproduktionen. Polackerna får i sin tur lägga ner några av de minst effektiva brunkolsverken och investera i nya som släpper ut mindre koldioxid.

Slutsatsen blir med detta exempel att om Sverige avstår från att satsa på elbilar kan Polen köra sina ineffektiva kolkraftverk ytterligare några decennier. Europas utsläpp av växthusgaser påverkas inte.

Läs även andra bloggares åsikter om elbilar, bilism, koldioxid, klamathot, utsläppsrätter, växthuseffekten, mijlö, el, elexport, Tyskland, kärnkraft, kolkraft, global uppvärmning, klimatpolitik, politik på intressant.se

Skatterna sänktes netto 99 miljarder 06-11

Alliansen har sänkt skatterna ca 141 mdr kr och höjt dem med 42, om den kommunala fastighetsskatten betraktas som en omläggning. Det framgår av en undersökning beställd av Ekot. Skattetrycket har alltså sänkts avsiktligt med 3 pe till skillnad från början av 00-talet.

Skattetrycket har sjunkit under den borgerliga regeringen. Det var ca 48,5 procent av BNP 2006 och förutses i år bli 45,3 procent (enl KI, pdf). Sänkningen är drygt 3 procentenheter av BNP. I kronor räknat kommer alltså drygt 110 miljarder mindre in i skatter än 2006. Eftersom BNP har vuxit kommer ändå omkring 150 mdr kr mer in i skatter 2011, se nedanstående diagram:

En god del av sänkningen av skattetrycket har skett genom avsiktliga skattesänkningar. Normalt är det omöjligt att avgöra hur stor del som beror på skattepolitiken och hur mycket som beror på automatiska förändringar av skattebaserna (skatteunderlaget) i förhållande till BNP. Det kan exempelvis ske en försämring av företagens vinster och en nedgång på aktiemarknaden. Det leder snabbt till minskade skatteintäkter utan att skattesatserna har förändrats. Något sådant låg kanske bakom sänkningen i början av 00-talet.

I förrgår publicerade Eko-redaktionen en sammanställning som man beställt från finansdepartementet över regeringens skattesänkningar och höjningar jämfört med 2006. Denna visar att skatterna i formell mening har höjts med 62 mdr kr och sänkts med 161 mdr - dvs en nettosänkning med 99 mdr kr. Men det formella synsättet kan ibland bli något egenartat. Sålunda betraktar FiD omläggningen av fastighetsskatten som en stor sänkning men räknar samtidigt in den nya "fastighetsavgiften" som en stor höjning (den största av alla). Tyvärr redovisas också några av förändringarna sammanslagna så att man inte kan se vad olika intressanta poster betyder.

Den största sänkningen är jobbskatteavdragen (4 st). De betyder tillsammans med Rut och Rot samt höjda brytpunkter en skattesänkning med 80,64 mdr kr. Själva jobbskatteavdragen brukar i andra sammanhang anges till 70 mdr kr.

En annan sänkning av inkomstskatten gäller pensionärerna (grundavdrag). Sänkningen är dock endast 12,82 mdr kr. Arbetsgivaravgifterna (löneskatterna) har sänkts med 23,15 mdr kr i form av en generell sänkning med 1 procentenhet och en särskild sänkning för ungdomar. Företagsbeskattningen har lindrats med 7,79 mdr kr. Samtidigt har dock olika regelskärpningar inneburit en skattehöjning på 12,70 mdr kr (som redovisas bland "övrigt").

Fastighetsbeskattningen och förmögenhetsskatten har minskat med 31,51 mdr kr. Men där skulle man vilja veta hur mycket vardera svarade för och jämföra med de höjningar på 21,15 mdr som samtidigt skett och som inkluderar skatt på vattenkraftverk. Dessutom finns ett principiellt problem med förmögenhetsskatten. Är den beräknad på ett hypotetiskt läge 2007 eller på dagens läge där taxeringsvärden och aktievärden är mycket högre?

En ganska stor skattehöjning är den som skett för bilisterna på deras trafikförsäkringspremier. Den uppgår tillsammans med koldioxidskattehöjningar till 9,15 mdr kr. Redovisningen är idealisk om man vill försvåra en kritisk granskning...

Den som vill ha ytterligare detaljer kan gå till bilden som Ekot redovisar. Dock skulle redovisningen ha behövt fler uppdelningar och viss klargörande text.

Sammantaget visar sammanställningen att skattesänkningarna netto svarar för det mesta av skattetryckets sänkning till skillnad från början av 00-talet. Grovt skulle jag vilja uttrycka det som att sänkningarna var 141 mdr kr och höjningarna 42 mdr kr (genom en uppskattad korrigering av fastighetsskatten som en omläggning). Nettot är fortfarande en sänkning med 99 mdr kr.

Andra bloggar om: skatter, skattetryck, skattehöjning, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag, finansdepartementet, skatt, alliansen, regeringen, politik på intressant.se

Ska USA gå i konkurs?

Teapartyrörelsen vill att USA går i konkurs och gör upp med Kina om en partiell återbetalning av skulderna. Men den har försvagats och Republikanerna kanske intar en mer realistisk hållning om hur mycket lånetaket ska höjas i maj.

Grekland är på väg mot konkurs. Räntan på tvåårslån är uppe i 20 procent. Med en statsskuld långt över 100 procent av BNP blir detta snart ohållbart. En "skuldrekonstruktion" blir då alltmer sannolik. Detta är en eufemism för att Grekland inte kan betala förfallande lån och därför går i konkurs. Statsbankrutt är en ännu mera drastisk term. Vad det handlar om är att fordringsägarna inte får tillbaka sina lån helt och hållet utan bara t ex 70 procent.

Nu i måndags kom en kreditvärdighetsvarning för USA. Det är Standard & Poor's som anser att kreditbetyget AAA inte längre är stabilt utan utsikterna är negativa (dvs det kan bli en sänkning). Den federala skulden beräknas överstiga 100 procent av BNP under 2011. En sänkning av kreditbetyget kan utlösa en karusell av konsekvenser som är svåra att överblicka. En rad institutioner har ett placeringsregemente som enbart tillåter innehav av förstklassiga tillgångspapper. De måste då sälja amerikanska statsobligationer för reapris och då stiger räntorna på marknaden. Återhämtningen bromsas.

Någon konkurs blir det inte av kreditbetygets ev sänkning. Det är istället politiska strider som kan utlösa den verkliga katastrofen. Det finns en formell gräns för den federala skuldens storlek (14 294 mdr $) som nu håller på att uppnås. Beräkningarna tyder på att denna nivå uppnås den 16 maj. Därefter kan USA inte betala tillbaka förfallande lån även om det med hjälp av "kreativ likviditetshantering" går att hanka sig fram två till tre veckor därefter. Kongressen borde därför höja lånetaket.

En höjning av taket motarbetas av Teapartyrörelsen. En företrädare för denna säger i DI 20/4 att Kina inte kommer att reagera på en uppgörelse där de bara "får x cent per dollar" och därför kommer att fortsätta att köpa amerikanska statsobligationer (Ron Wilcox). Tea Partyt kommer att försöka förmå Republikanerna att kräva löften om kraftiga nedskärningar i den federala budgeten på 3 800 mdr $ (rt) för att gå med på en höjning. De förhandlingar om nedskärningar i den pågående budgeten, som i sista minuten nyligen förhindrade en stängning av statsapparaten, ledde till 40 mdr $.

Det är därför inte så sannolikt att USA går i konkurs om det inte sker ett förhandlingsmisstag. Vad frågan egentligen gäller är storleken på nedskärningarna och eventuella skattehöjningar. Det anses att Teapartyrörelsen har försvagats vilket skulle kunna leda till att Republikanerna blir mer medgörliga i att bedriva en realistisk politik. Enorma nedskärningar eller en skuldrekonstruktion som riskerar att utlösa en världsomfattande finanskris är inte något som blir en styrka i nästa valrörelse. Att gå med på skattehöjningar likaså. En federal moms på 3-4 procent skulle enligt mina beräkningar reducera årets budgetunderskott på 1 500 mdr $ med ca 20 procent.

Min bedömning är att resultatet blir vissa nedskärningar som sätts in längre fram och obetydliga skattehöjningar. Ekonomin kan klaras genom låntagning som kombineras med ytterligare kvantitativa lättnader (Q3) som håller räntorna nere. Skräckscenariot som jag skrev om den 16 januari -11 är nog inte så realistiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, konkurs, statsbankrutt, Grekland, USA, statsskuld, budgetunderskott, finanskris, lånetak, teapartyrörelsen, ekonomi, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Disciplin som medel för bättre skola?

Det behövs "extra tydlig struktur i arbetsmiljön" i skolan visar den nya hjärnforskningen enligt DNs f chefred. Är det så att Rousseaus och John Deweys idé om det oförstörda barnets drift till samhällsnytta som nu falsifieras av forskningen?

Docent Hans Bergström, tidigare chefredaktör för DN, skriver idag 19/4-11 en kolumn med rubriken I vägen för lärandet. Det är en kritisk uppgörelse med "stökigheten" i skolan. Bergström hänvisar till forskning som visar genom experiment att "fördomar och diskriminering alstras av kaotiska miljöer". När man märker att en norm inte gäller i praktiken "kommer ett stort antal individer att bryta mot normen – kasta skräp på gatan, själva ta en upphittad plånbok, stjäla en cykel vid behov. Än intressantare är att det sker en spridning av normbrotten. Om graffiti accepteras i en miljö, så ökar även cykelstölderna, etcetera."

"Översatt till skolmiljön: om till synes mindre normbrott accepteras av en skolledning, kommer stöket att växa. Inte nog med det, en växande vana vid att det är okej att skräpa ned, att buffas och ligga på golvet i korridoren, att skrika och kasta mat i lunchmatsalen etcetera, leder över till att det också blir mer okej att komma för sent till lektioner, att hänga i skolbänken, att vara ouppmärksam på vad läraren säger och att bilda gäng för att mobba kamrater."

Den nya hjärnforskningen visar att särskilt pojkar upp till 20-årsåldern har dåligt utvecklad förmåga till emotionell kontroll och omdöme. Därför behövs enligt Bergström "mogna vuxna som upprätthåller en extra tydlig struktur i arbetsmiljön." Vad är detta om inte en omskrivning för disciplin? Och ordet disciplin är farligt eftersom det associerar till ett auktoritärt samhälle. Därför har allt sådant dömts ut av Skolverket och pedagogerna enligt vad Maciej Zaremba skriver i sin femte artikel i DN, rubricerad "Så tog teknokraterna makten i skolan" (14/4-11).

I bakgrunden skymtar den amerikanska filosofen och didaktikern John Dewey (1859-1952) som brukar ses som företrädare för pragmatismen. Zaremba menar att denne " invände mot idén att det skulle finnas någon fast kunskap, giltig i alla tider. Vad som var kunskap för den ene behövde inte vara det för andra, beroende på vad de hade för behov. Kunskap var det som var samhällsnyttigt." Zaremba skriver att Dewey menade:

"att människan är ett djur skapat för att verka för det allmänna bästa, samhällsnyttan. (Ja, det är nog Rousseaus idé om det oförstörda barnet som skymtar i bakgrunden.) Grovt förenklat: befriat från kungalängder, konservativa lärare och annan barlast skulle barnet, om det ”socialiserats” på rätt sätt, pröva sig fram till rätt kunskap – det garanterades av dess drift till samhällsnytta."

Deweys pedagogik var för hundra år sedan riktad mot "den tidens skoldressyr". Men på 60-talet blev den "närmast pedagogisk statsideologi" i Sverige för att den passade den uppåtstigande sociala ingenjörskonsten. Trots att Dewey associerats med socialismen utsattes han redan på 1910-talet för kritik av den franske sociologen Émile Durkheim som menade att det var farligt att försöka ta död på idén om allmängiltig kunskap och att inte göra skillnad mellan förnuft och moral.

Den överdrivna tillämpningen av Deweys idéer leder enligt Zaremba till slut till närmast motsatsen till den ursprungliga frihetliga intentionen:

"Den blir auktoritär och manipulativ. Eleven skall förvisso söka kunskap själv – men i läroplanen har pedagogerna redan slagit fast vilka sunda värderingar som sökandet skall leda till. Detta märks särskilt tydligt i svenska läroböcker. Läser man exempelvis om ”feodalism” fattar man inget av dess dynamik (för få historiska uppgifter) men inser att feodalism var fel."

Det finns alltså enligt Zaremba förklaringar till skolans problem och "trivselpedagogogiken" som går längre tillbaka än då den nya vänstern fick inflytande och som Jan Björklund beskriver sålunda:

"Det är flumvänstern, människor med överdrivet antiauktoritär läggning, därtill allergiska mot betyg, kontroll, ordning och kunskapstraditioner som fått alldeles för mycket att säga till om i skolan. "

Uppenbarligen består skolans problem ändå till betydande del av en ideologisk motvilja mot disciplin som företeelse. Normer är auktoritära och det får vi leva med om vi ska ha ett fredligt samhälle. Men det gäller inte skolan idag. Det är där förändringen borde påbörjas. Men då är det rätta sättet sannolikt inte, vilket Bergström påpekar, att ge starkare maktmedel och prestige åt samma pedagogikkultur som förstört skolan.
- - -
Zarembas fjärde artikel 12/4-11 "Sverige har slutat undervisa" handlade om hur läraryrket har avprofessionaliserats. Detta krävdes av Kommunförbundet, Lärarförbundet samt av akademiska experter, "som menade att undervisning var av ondo". Hans två första artiklar har jag refererat i artikeln Bristande läsförståelse orsakar usel skola? (8/4) och den tredje i Skolbyråkratin utmanas av Zaremba (10/4).

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utbildning, lärande, Zaremba, kunskap, Dewey, disciplin, skolbyråkrati, skolpolitik, samhälle, politik på intressant.se

Stoppat fusk minskade sjuktalet med 32 procent

Regeringens politik mot sjukfusket har blivit en succé, bortsett från ett fåtal ömmande fall. Inflödet till lång sjukskrivning har minskat med 72 procent och inflödet till förtidspensioneringen med 83 procent. Ett mycket omfattande fusk har stävjats.

I min förra artikel beskrev jag hur ett segt sysselsättningsproblem under regeringen Persson (S) resulterade i högre sjukskrivningsvolymer som sedan omvandlades till alltmer omfattande förtidspensioneringar. På så sätt kunde en reell massarbetslöshet döljas i statistiken. Men Försäkringskassan och SN kom med utredningar 2005 som pekade på att en avsevärd del av sjukskrivna och förtidspensionerade hade arbetsförmåga enligt egen utsago. Dessutom var sjukskrivningarna olika omfattande på likvärdiga orter enligt andra undersökningar..

Det fanns då anledning att misstänka att det fuskades med hanteringen av de långtidsarbetslösa så att de skulle få en högre ersättning samtidigt som myndigheterna kunde "frisera" arbetslöshetssiffrorna. Fenomenet uppmärksammades redan i början av 00-talet och det kan förklara att den samlade sjukskrivningen och förtidspensioneringen nådde en topp redan 2003 för att därefter börja minska. Detta gäller det index som Försäkringskassan kallar ohälsotalet. Det är ett mått på antalet frånvarodagar som ersätts av sjukförsäkringen omräknat per person under en tolvmånadersperiod. I februari 2011 låg ohälsotalet på 29,1 dagar.

Under andra halvåret 2003 var ohälsotalet 43 dagar. Det betyder att normaliseringen av sjukhanteringen som därefter inträffade minskade sjuktalet med 32 procent. Ohälsotalet framgår av en sammanställning (pdf) som finns på Försäkringskassans hemsida. Den innehåller även andra statistikserier som indikerar hur mycket en striktare handläggning har minskat överutnyttjandet av socialförsäkringen.

En ännu mer drastisk minskning visar antalet pågående sjukfall (diagram 7). Det gäller antalet sjukskrivna. År 2003 låg antalet pågående sjukfall (vid månadens slut) på 300 000. Antalet 2010 låg däremot på 100 000 med en liten uppgång fjärde kvartalet. Det är en minskning med 67 procent.

Delar man upp minskningen av de pågående långa sjukfallen (mer än ett år) på olika orsaksfaktorer (diagr 9) kan man notera att inflödet sedan 2004 har minskat med 72 procent - från 84 000 till 25 000 för en tolvmånadersperiod. Det ordinarie utflödet av långa sjukfall har legat nästan konstant vid 50 000 med en liten minskning fram till 2009. Nivån på utflödet återställdes tillfälligt i början av 2010 men har därefter fortsatt att minska något. Den största förändringen är minskningen av utflödet till S/A (sjuk- och aktivitetsersättning, tidigare kallad förtidspensionering). Det har gått från drygt 50 000 år 2004, när tjänstemännen jobbade på ackord, till ca 3 000 i början av 2011 - en minskning med 94 procent.

Det totala utflödet från förtidspensioneringen (diagr 12) har gått från 49 000 år 2007 till knappt 15 000 i början av 2011, vilket blir 70 procent. Under samma period gick utflödet från långa sjukfall från ca 26 000 till 3 000, vilket motsvarar en minskning med 88 procent. Den borgerliga regeringen har alltså främst lyckats minska förtidspensioneringarna från långa sjukskrivningar medan de direkta förtidspensioneringarna minskat mindre.

Sedan 2004 (toppåret) redovisar KI (diagr 219, pdf) en minskning av inflödet till förtidspensioneringen från 75 000 till ca 13 000. Det blir en minskning med 83 procent.

Det inledande måttet 'ohälsotalet' är ett mått på stocken av pågående utbetalningar till personer som till betydande del befinner sig i "utanförskap". Ohälsotalet har minskat med 32 procent på åtta år. Flödena visar att en stor förändring kan väntas. Inflödet till långa sjukfall har minskat med 72 procent. Inflödet till förtidspensioneringen har minskat med 83 procent.

Dessa kraftiga minskningar av inflödet till sjukskrivning och förtidspensionering visar att en hel del av den tidigare omfattningen på dessa system var medicinskt omotiverad. Det var fråga om ett överutnyttjande - några skulle kalla det fusk - för att få högre ersättning vid arbetslöshet.

Regeringens politik mot fusk och oegentligheter har blivit en succé. Men hur har media reagerat? Det har mest varit skäll för att dessa intentioner varit inhumana och omänskliga. Är svenska folket ett "folk av fuskare"? Vill svenska folket behålla fuskmöjligheterna som små barn?

Eller ser vi resultatet av ett cyniskt partipolitiskt utnyttjande av en i princip legitim uppstramningsverksamhet som dock har vissa barnsjukdomar? När blev det berättigat att media får utnyttja anekdotisk information för att försöka sätta stopp för alla hårdare tag mot fusket? Ett litet antal ömmande fall har helt fått dominera rapporteringen om ett allvarligt problem.

Läs även andra bloggares åsikter om fusk, överutnyttjande, sjukförsäkring, förtidspensionering, utanförskap, arbetslöshet, regeringen, socialdemokraterna, socialpolitik, påskuppropet, socialförsäkring, media, politik på intressant.se

Utanförskapet kan minska trots arbetslösheten

Utanförskapet kommer att minska kraftigt till 2015. Sysselsättningen ökar med över 6 procent. Varför måste Borg då göra gällande att jobbskatteavdraget har stora effekter och att arbetslösheten kan minska till 4,9 procent när inga andra ekonomer tror det? Och varför skulle det behövas ett femte steg?

Alliansen uppmärksammade det s k utanförskapet i mitten av 00-talet. Kritik riktades mot den socialdemokratiska regeringen för att den dolde den verkliga arbetslöshetens storlek. Och då var det inte enbart det gamla vanliga tricket att öka de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna när arbetslösheten ökade, som var måltavlan. De som egentligen var arbetslösa blev också sjukskrivna. Långtidssjukskrivna blev sedan förtidspensionerade. På så vis kunde de officiella arbetslöshetssiffrorna hållas nere och opinionen hållas lugn så länge ingen gjorde en trovärdig sammanställning av alla som inte arbetade.

Under 2005 kom det dock statistik som visade att det totala antalet icke arbetande (som egentligen var arbetslösa) var 17 procent. Inklusive sjukskrivna och förtidspensionerade med medicinska skäl uppgick "utanförskapet" till mer än en miljon personer (bloggart maj-05). När sedan en LO-ekonom kom med liknande uppgifter, som LO:s styrelse ansåg vara för känsliga så nära inpå valet 2006, fick den alternativa bilden av "massarbetslöshet" genomslag. LO-mannen sade upp sig i protest mot att uppgifterna inte fick publiceras (blart maj-05).

Idag är regeringen på god väg att minska detta utanförskap och har kommit nästan halvvägs enligt sin egen målsättning för 2015, se nedanstående diagram:

Minskningen hittills har trots den allvarliga krisen 2008-09 blivit avsevärd. I huvudsak är orsakerna de omvända mot tidigare: förtidspensioneringarna har genom rehabilitering och stramare regelverk minskat ("aktivitets- och sjukersättning" i diagr ovan) och sjukskrivningarna har också minskat - beroende på betydligt stramare regler, som kritiserats häftigt i den politiska debatten.

Varför har då inte arbetslösheten, åtgärder och socialbidrag istället ökat genom denna minskning av "sjukligheten"? Det ser ut som att det enbart förekommit en konjunkturell ökning på grund av krisen. Detta kan förklaras med både efterfråge- och utbudsargument. Den långsiktiga efterfrågan på arbetskraft tycks ha ökat med början från 2005, se nedanstående diagram:

Bakslaget pga finanskrisen ser till stor del ut att vara snabbt övergående. Sysselsättningsgraden kommer i år att återställas till förkrisnivån för att sedan fortsätta att öka kraftigt enligt KI (se diagram). Räcker då inte ökad efterfrågan som förklaring?

Måste vi också göra ett antagande om arbetsmarknadens utbudssidas funktionssätt för att uttömmande förklara uppgången i sysselsättning? Att utbudet har ökat är trivialt (färre som sjukskrivs och förtidspensioneras). Utbudsteorin, som Alliansen lanserade före valet 2006 går istället ut på att de arbetslösa i normalfallet inte fullt ut representerar ett verkligt arbetsutbud. Det behövs särskilda incitament för att de inte ska stanna kvar som bidragstagare under lång tid. I viss mån tycks det också gälla kvarvarande förtidspensionerade och sjukskrivna.

Finansdepartementet räknar med två kraftigt utbudsintensifierande åtgärder i a-kassan: det oförändrade taket för ersättningen (0,6 pe sänkt arblh) och lägre ersättningar i övrigt (0,7 pe sänkt arblh). Taket har varit oförändrat sedan 2007 trots att lönerna ökat. Taket sänktes då från 730 kr/dag (under första 100 dagarna) till 680 kr/dag. I övrigt sänktes ersättningen något senare till 70 procent från dag 201 och till 65 procent från dag 301 (pers 25 år och uppåt). Antalet karensdagar höjdes från 5 till 7.

Skärpta regler och lägre ersättningar borde ha en viss arbetslöshetsminskande effekt så länge de arbetslösa matchar efterfrågan beträffande anställningsbarhet. Antalet kvarstående lediga platser vid en given mängd arbetslösa borde då minska. Trots att de nya förhållandena varit i kraft under snart fyra år anger FiD inte att de fått någon effekt på jämviktsarbetslösheten ännu och därmed inte heller på den faktiska arbetslösheten (diagram). Det är först efter 2010 som effekterna successivt blir allt större.

Den mest kontroversiella utbudsintensifierande åtgärden är de fyra jobbskatteavdragen. De uppges minska jämviktsarbetslösheten med 0,6 procent men höja sysselsättningen nästan fyra gånger så mycket (2,3 procent). Här skiljer sig effekterna på sysselsättningen på ett flagrant sätt från åtgärden 'bevarat tak' (ingen ytterligare effekt på syssels) och 'a-kassan' där effekten på arbetslösheten är 70 procent av effekten på sysselsättningen. Men för jobbskatteavdraget är effekten bara 26 procent av effekten på sysselsättningen (grunddata finns i blartikel 15/4-11).

Skillnaden i beräkningen av jobbskatteavdragets effekter mellan KI och FiD kan antingen vara obetydlig (23' resp 29' personer) eller högst avsevärd. Enligt KI ökar arbetsutbudet 1,1 procent inkl uppgång i arbetstid. Enligt FiD (ek rapp s 95, pdf) ökar arbetsutbudet 2,3 procent, vid givna lönenivåer. Ökningen beror till 80 procent på att fler önskar arbeta. I KI:s utredning förefaller denna andel vara mindre. Utan effekter via lönebildningen kommer enligt FiD arbetslösheten endast att sjunka med 0,17 procentenheter i form av kortare arbetslöshetstider till följd av intensivare sökbeteende. Om vi antar att de (ej angivna) indirekta effekterna på sysselsättningen är tre gånger så stora blir effekten knappt 0,7 procents ökning eller ca 32 000 personer. KI har även exkluderat förtidspensionerade från beräkningen. Men skillnaderna verkar fortfarande oklara.

FiD redovisar inga siffror för sysselsättningen eller sysselsättningsgraden till 2015 som KI. Därför är det svårt att ens göra en grov jämförelse mellan de två prognoserna. Vi vet att KI förutser en sysselsättningsökning 2010-15 på 6,2 procent (16-64 år) trots att jämviktsarbetslösheten 2015 blir 6,2 procent mot FiD:s 5 proc (tabell). Rimligtvis kan KI:s högre arbetslöshetsprognos bero på att utbudseffekterna från olika åtgärder inte blir så stora som FiD räknar med.

Det är därför gåtfullt varför Anders Borg vill gå ut med en så låg prognos för jämviktsarbetslösheten utan att på ett övertygande sätt förklara hur den är härledd. Försöker han övertyga Riksbanken att det inte snart blir dags att höja räntan extra mycket? Risken blir istället att prognosen för arbetslösheten inte slår in trots att sysselsättningen ökar med 6,2 procent och trots att sysselsättningsgraden ska öka med ytterligare drygt 4 procentenheter (diagr) enligt KI. Kan inte Borg nöja sig med att utanförskapet minskar kraftigt utan att förhäva sig med arbetslösheten? Det behövs inget femte jobbskatteavdrag.

Andra bloggar om: arbetsutbud, utanförskap, arbetslöshet, sysselsättning, nya jobb, Anders Borg, regeringen, jämviktsarbetslöshet, Nairu, jobbskatteavdrag, skatt, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Arbetsutbud och arbetslöshet

Regeringen kommer att lyckas med att minska "utanförskapet" på ett mycket lyckosamt sätt genom en återgång till nivåerna på 80-talet. Jobbskatteavdraget är inget avgörande inslag i denna minskning med över 400 000 personer. Avdraget minskar arbetslösheten med 0,6 procent enligt FiD eller med 29 000 personer [men ökar också sysselsättningen].

Finansdepartementet har i avsnitt 4 i vårbudgeten 2011 (pdf) en redogörelse för hur man bedömer att arbetslösheten kommer att utveckla sig på medellång sikt. Där finns också ett resonemang kring jämviktsarbetslösheten - dvs grovt sett den hypotetiska nivå då en ännu lägre nivå skulle innebära att inflationen stiger genom överhettning (kallas också Nairu). Redogörelsen bygger på den ekonomiska rapport som FiD publicerade samtidigt 13/4 2011 Hur ska arbetsmarknadens funktionssätt bedömas? (pdf) vilken dock ej ingår i departementsserien Ds.

Här ska några av diagrammen från VP11 visas med korta kommentarer. En analys av olika aspekter kan göras senare. Om prognoserna för arbetslösheten slår in kommer regeringen att ha lyckats minska "utanförskapet" mycket kraftigt (med över 400 000 personer), se det klassiska diagrammet nedan:

Den totala nivån för utanförskapet kommer 2015 att vara nere på samma nivå som i början av 1980-talet. På kortare sikt ser regeringen positiva tendenser för ungdomarnas sysselsättning. Men för andra grupper har utvecklingen varit sämre. I nedanstående tabell visas utvecklingen från slutet av 2009 till slutet av 2010. Kolumnen längst till höger visar utvecklingen för hela befolkningen och utgör referensvärden för de kategorier som visas vänster därom:

Den unga befolkningen (15-24 år, kol 1) ökade sålunda sin andelen som deltar i arbetskraften (syss+arbl) ökade med 1,9 procentenheter, sysselsättningsgraden med 2,6 pe, i arbete med 3,0 pe, frånvaron minskade med 1,8 pe och arbetslöshetsandelen minskade med 1,9 pe medan siffrorna för befolkningen som helhet (kol 5) var avsevärt sämre (utom för frånvaron).

På ett år har befolkningen som är född utanför Europa ökat med 6,4 procent. Denna ökning förklarar en avsevärd del av den oförmånliga utvecklingen på arbetsmarknaden som helhet eftersom denna kategori har en sämre utveckling än andra grupper. Sålunda minskade arbetskraftsdeltagandet med 1,2 pe, sysselsättningsgraden med 0,8 pe, andelen i arbete med 0,4 pe (mot en ökning rör hela bef på 1,9 pe) osv. De lågutbildade klarade sig aningen bättre utom beträffande arbetslösheten som ökade med 0,2 pe när den för hela befolkningen minskade med 1,0 pe. De utlandsföddas sysselsättningsgrad illustreras också i nedanstående diagram:


De utrikesfödda kvinnorna avviker helt från de andra kategorierna. Sysselsättningsgraden sjunker i konjunkturuppgången trots att de andra grupperna förbättrar den. Detta kommer med den eftersläpning som finns i SCB:s inkomststatistik (HEK) att om några år redovisas som en ytterligare ökning av "klyftorna" som förtar den minskning som ungdomsgruppens förbättring i viss mån kan innebära (bloggart 7 mars-11).

Finansdepartementet påpekar att gruppen utrikesfödda är mycket heterogen. De som 2010 beviljats tillstånd är bara till knappt hälften asylsökande eller anhöriginvandrare. Övriga hade arbete eller studier som sin främsta motivering. Men det tar ändå mycket lång tid innan de utrikesfödda uppnår liknande sysselsättningsgrad som inrikesfödda, se diagrammet ovan.

En mera fullständig bild av hur svårigheterna ökat för alla grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden ges i diagrammet nedan. Det visar andelen som varit borta från arbetsmarknaden mer än 720 dagar:

Samtliga redovisade grupper har fått större svårigheter även under den begynnande konjunkturuppgången. Detta gäller särskilt födda utanför Europa. För funktionsnedsatta finns det också aktivitetsersättning för unga upp till 30 år. Denna grupp bekymrar FiD eftersom det inte längre enbart är personer med funktionsnedsättning utan numera också personer med behov av förlängd skolgång som får aktivitetsersättning (tidigare förtidspension). Det är oklart huruvida detta ökar chanserna till arbete eller om det istället tenderar att medföra en stigmatisering.

Det generella problemet är att produktiviteten hos marginaliserade grupper är lägre än den lägsta lönen på arbetsmarknaden. FiD hänvisar till KI:s lönebildningsrapport 2010 där man anger en andel på 15 procent för arbetslösa och 26 procent för dem som uppburit sjuk- och aktivitetsersättning.

Arbetsutbud och jämviktsarbetslöshet

Den kontroversiella frågan för finansdepartementet är prognosen för arbetslösheten på 4,9 procent till 2015. Förutsättningen för att detta ska kunna uppnås är att jämviktsarbetslösheten (Nairu) sjunker till ca 5 procent eller med 1,6 procentenheter. Detta hävdar regeringen är möjligt genom de utbudspolitiska åtgärder som vidtagits. En översiktlig bild ges i nedanstående diagram:

Utbudspolitiken sammanfattas av FiD i nedanstående tabell som visar hur Nairu i den första kolumnen sjunker med 1,6 procentenheter:

Demografiska förändringar höjer Nairu med 0,6 procentenheter pga att fler yngre och fler utlrikesfödda med lägre sysselsättningsgrad och högre arbetslöshet kommer in på marknaden. Taket i arbetslöshetsförsäkringen har nominellt länge varit oförändrat trots att lönerna ökat. Detta svarar för en sänkning av Nairu med närmare 0,6 pe. Strukturreformernas reducering av Nairu med 1,4 pe specificeras i tabellen nedan i kolumn 3:

Varför jobbskatteavdraget minskar Nairu med 0,6 pe framgår inte. Det är en följd av att utbudet ökar vilket påverkar lönebildningen: "Då lönekostnaderna för företagen vid given efterfrågan utvecklas långsammare, är det mer lönsamt att öka personalstyrkan, vilket ökar sysselsättningen och minskar jämviktsarbetslösheten." (s 97) Intressant nog anges inte effekten i antal personer. Räknat på en arbetskraft på 4,9 milj pers blir 0,6 procent 29 400 personer. (Jfr 23 300 i bloggart 12/4-11) [Uppdat: Skillnaden mot KI:s beräkning är dock större än vad siffrorna här ger sken av pga att KI pekar på önskad sysselsättningsökning.]

Uppstramningen av reglerna i arbetsförsäkringen sänker Nairu med 0,7 pe medan detta för sjukförsäkringen höjer Nairu med 0,4 pe. Utbudet av arbetssökande ökar när de inte längre är sjukskrivna. Effekten från ROT/RUT kommer från att de som anlitar dessa tjänster kan öka sitt arbetsutbud. Arbetsmarknadspolitiken bidrar med Nystartjobb och liknande till att fler passar för nya jobb vilket sänker Nairu med 0,2 pe. Ändå är FiD bekymrat:

"Enligt Arbetsförmedlingens bristindex finns det dessutom en grupp av yrken där det under lång tid har varit brist på arbetskraft. Det handlar bl.a. om vissa yrken inom hälso- och sjukvård, pedagogik, teknik och data. Samtidigt finns det överskott av arbetskraft inom andra yrken. Den stora spridningen i bristindex indikerar att det finns yrkesmässiga obalanser på arbetsmarknaden. Detta tyder på att fördelningen av utbildningsplatserna på gymnasial och eftergymnasial nivå inte tillräckligt har anpassats efter arbetsmarknadens behov." (s 89)

Detta är ett långsiktigt problem. På några års sikt borde dagens matchningssvårigheter lindras men någon egentlig diskussion om detta finns inte i VP. Denna kanske finns i den ekonomiska rapporten.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetsutbud, jobbskatteavdrag, skattesänkning, nya jobb, utanförskap, arbetslöshet, skatt, jämviktsarbetslöshet, Nairu, arbetslinjen, regeringen, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Weidelich är ganska orutinerad mot Borg

Socialdemokraterna får svårigheter om Waidelich inte kan komma över sin retoriskt orutinerade debattstil. Mismatch var inget som Borg hade svårt att hantera i riksdagsdebatten.

Det var ekonomisk debatt i Riksdagen i dag när vårbudgeten lades fram av finansminister Anders Borg (DN). Här presenterade regeringen principförslag om ett femte jobbskatteavdrag, höjda brytpunkter, sänkt skatt för pensionärer, halverad restaurangmoms och en hel del annat (sammanfattning, DN). Men debatten kom i sak att handla om mismatch på arbetsmarknaden.

Socialdemokraternas nye ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich inledde sitt anförande med att erkänna att det går bra för Sverige. Vi drabbades hårdare av nedgången på grund av vårt stora exportberoende och det leder nu till att vi också får en snabbare uppgång än andra. [En helt annan linje än den som drevs av Thomas Östros.] Därefter förlorade han sig i en historieskrivning om hur Socialdemokraterna tillsammans med Centerpartiet hade sanerat Sveriges ekonomi.

Waidelich omnämnde närmast pliktskyldigast att regeringspolitiken spricker genom att klyftorna växer, att cancersjuka behandlas ovärdigt i sjukförsäkringen, att barnfattigdomen växer. Det som var hans huvudbudskap var istället att arbetsmarknaden fungerar dåligt. Han tog där upp att vi har massarbetslöshet (nästan 400 000 personer) samtidigt som 7 av 10 företag enligt Svenskt Näringsliv rapporterar om svårigheter att rekrytera nya anställda. Dessutom rapporterar ett av fem företag att de tackat nej till order pga arbetskraftsbrist. Vi har [det som SN kallat] mismatch på arbetsmarknaden. Det leder till växande obalanser enligt Waidelich.

Sakligt har Waidelich naturligtvis ett starkt argument. Bristande matchning är ett problem även om SN inte tar upp detta i sin kommentar. Senare i debatten menade Carl B Hamilton (FP) att detta berodde på att uppgången kommit så snabbt och att problemen skulle lösas på några kvartal. Men Waidelich hävdade att regeringen dragit ner på utbildningen och saknade en "efterkrispolitik". Han medgav dock att det skulle gå att klara att komma ned till en arbetslöshet på 5 procent om mismatchningen kunde klaras. Det räcker inte enligt Waidelich. Målet är "full sysselsättning" och inget annat - en sakligt svårförsvarad ståndpunkt.

Nu står Sverige enligt Waidelich inför två problem som Socialdemokraterna ska lösa: mismatchningen och de stora pensionsavgångarna inom vårdsektorn om 3-4 år. Men han kom inte med några konkreta förslag till åtgärder. Det var genomgående i debatten. Waidelich hänvisade till vårmotionen om ett par veckor, till motionerna efter höstbudgeten och till den skatteöversyn som S har påbörjat och som kommer att redovisas om ett och ett halvt år.

Anders Borg replikerade med en skur av frågor om Socialdemokraternas skattepolitik. Problemen med mismatchningen skulle inte lösas av att bensinskatten skulle höjas, bidragen höjas och gammal Ams-politik från 70-talet introduceras. "Man hör i bakgrunden mullret från cementblandarna som betonghäckarna inom socialdemokratin nu drar igång." Detta bildspråk hör naturligtvis inte hemma i en strikt saklig debatt men det är sådant som livar upp en annars ganska tråkig debatt.

Tommy Waidelich replikerade i sin tur och skulle nu för första gången demonstrera hur han hanterar ett oförberett inlägg. Det gick inte så bra. Hans svar var en ganska osammanhängande upprepning av de tidigare argumenten: mismatch, 7 av 10 har svårigheter, skatterna kommer i höst, torftig arbetslinje, jaga sjukskrivna, ungdomar ska komma snabbt i arbete, arbetsmiljöförbättringar och rätt till heltid. Dessutom framhöll han att det inte finns någon skillnad i synsätt mellan honom och Håkan Juholt.

Därefter gick debatten i stå. Borg upprepade "mullret från cementblandarna" och Waidelich menade att Riksbanken skulle tvingas höja räntan i förtid vilket skulle sänka tillväxten. Det svarade Borg inte på.

Efter detta kom Mikaela Waltersson (Mp) med ett anförande som började med kärnkraftsolyckan i Japan. Debatten blev ointressant.

Det avgörande med början av den ekonomiska debatten är hur Waidelich klarade sig. Han är varken en retoriker eller en pedagog. Styrkan är att han inte har Östros' arroganta attityd. Och han tar inte chansen att moralisera särskilt mycket över "ökande klyftor" så som Östros och även Mona Sahlin gjorde på sin tid. Sina sakståndpunkter har han svårt att formulera på ett slagkraftigt sätt. De kan framstå som alltför tekniska för den vanlige lyssnaren. Dessutom har han inte tillräckligt mycket saklig kritik mot regeringens politik för att han ska uppfattas som en tung aktör.

Om Waidelichs orutinerade sätt att debattera och framträda blir bestående får Socialdemokraterna enligt min bedömning beaktansvärda svårigheter i framtiden. Waidelich är inte bättre än den kunnige Östros även om han verkar vara trevligare i sitt personliga sätt.

Andra bloggar om: Waidelich, Anders Borg, regeringen, Socialdemokraterna, debatteknik, mismatch, nya jobb, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Jobbskatteavdraget ger bara 23 000 arbetssökande

Nu finns det data från KI som visar hur man kan beräkna antalet nya arbetssökande pga jobbskatteavdraget. Andelen icke arbetande kanske kan minska med knappt 0,5 procentenheter. I relation till arbetskraften på 4,9 miljoner blir det 23 300 nya som söker nya jobb. Ändå vill regeringen införa ett femte avdrag nästa år.

I en specialrapport från Konjunkturinstitutet har den sammanlagda effekten av de fyra jobbskatteavdragen ingående undersökts med hjälp av en arbetsutbudsmodell (se bloggart 11/4-11). Något resultat i form av hur många "nya jobb" som skapas finns inte i denna studie till skillnad mot vad som sagts om tidigare undersökningar. Den nya studien kan dock användas för att beräkna hur många personer som stimuleras att börja söka arbete.

Att komma fram till hur många nya jobb som skapas av sänkt skatt för förvärvsarbetande är oerhört svårt. Först måste man beräkna hur många av dem som inte arbetar, som väljer att mera aktivt börja söka arbete. Därefter måste man kunna uppskatta vad detta har för effekter på arbetslösheten och sedan vad denna effekt har på lönebildningen. Slutligen måste man kunna beräkna hur en relativ reducering av lönerna i relation till kapitalandelen påverkar arbetsgivarnas benägenhet att anställa.

Om man sänker skatterna utan att göra nedskärningar av offentliga utgifter ökar efterfrågan. Hur ökad efterfrågan påverkar sysselsättningen är en betydligt enklare sak att beräkna än följderna av ett ökat arbetsutbud. Det är sannolikt att tidigare undersökningar enbart har utrett hur skattesänkningen i sig påverkar antalet jobb - inte att det varit fråga om en skattesänkning utformad som just ett förvärvsavdrag.

Den nya studien från KI tar däremot fasta på hur arbetsutbudet ökar när den disponibla inkomsten ökar för dem som arbetar. En särskild del av studien handlar om hur mycket andelen icke arbetande kan minska genom intensifierat jobbsökande.

Utgångspunkten är andelarna i befolkningen i aktiv ålder utan arbete (av andra orsaker än förtidspension och studier). Andelen är minst för sammanboende män med barn (5 %) och utan barn (7 %). Den största andelen icke arbetande finns i gruppen ensamstående kvinnor (19 %) men andelen är nästan lika stor för ensamstående män (18 %). Även sammanboende kvinnor med barn har en hög andel icke arbetande (15 %).

Personer i olika hushållstyper är olika känsliga för sänkt skatt på arbete. Uppgifter finns i studien som utvisar hur mycket andelarna icke arbetande kan tänkas minska i de olika typerna av hushåll. De redovisades i min förra artikel. Men någon sammanvägning till en genomsnittlig andelsminskning finns inte. Denna har jag nu grovt beräknat med hjälp av SCB:s s k HEK-statistik över hushållstyper. Min sammanvägning för personer 16-64 år visar att andelen icke arbetande i genomsnitt tenderar att minska med 0,475 procentenheter.

Slutligen återstår att översätta detta genomsnitt till ett faktiskt arbetsutbud i form av personer som genast vill ha ett arbete. SCB:s statistik kan inte exakt översättas till antal vuxna personer under 65 år. Min bedömning är att antalet uppgår till 4,95 milj personer 2009. Men då ingår studerande och förtidspensionerade. Ser vi istället på antalet sysselsatta och arbetslösa -arbetskraften - uppgick denna till 4,78 milj personer 2009 enligt KI (pdf, s 75). Dessutom stiger sysselsättningen efter 2009 varför arbetskraften 2011 kan beräknas till 4,90 milj pers.

En minskning av andelen icke arbetande med 0,475 procentenheter tillämpat på hela arbetskraften 2011 (4,9 milj pers) ger till resultat 23 300 personer som via intensifierat arbetssökande kanske kan få jobb. Det är betydligt färre än det antal som tidigare figurerat i debatten och som rört sig om 70-75 000 personer, som dessutom säkert skulle få jobb.

Min slutsats blir att det inte finns några starka sakliga skäl för att utforma en inkomstskattesänkning just som ett jobbskatteavdrag, vilket dock regeringen aviserar idag på DN Debatt. Om staten får ett överskott borde olika statliga skatter ligga närmast till hands att sänka.

Om en sänkning av det genomsnittliga uttaget av inkomstskatt bedöms som angelägen måste den däremot utformas som en skattereduktion. Den borde då ges till alla skattskyldiga (möjligtvis med undantag för bidragstagare så att regeringen slipper sänka bidragen). Och vill regeringen av politiska skäl gynna Socialdemokraternas traditionella väljargrupper kan sänkningen utformas som ett "låginkomsttagaravdrag" som i procent minskar ovanför medelinkomsten.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, skattesänkning, arbetsutbud, nya jobb, arbetssökande, skatt, arbetslöshet, skatter, arbetslinjen, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Jämlikhet som instrument för lyckan

Utjämning behöver inte motiveras med rättvisa. Boken Jämlikhetsanden ser jämlikhet som nyttig för samhällets lycka. Och då är jämlikhet inget grundläggande värde som en skribent i SvD tror.

Den konservative kolumnisten i SVD Roland Poirer Martinsson skrev igår 11/4 en artikel med rubriken "Jämlikhet är ett av många värden". Han angriper där boken Jämlikhetsanden, som gör gällande att utjämning leder till att alla får det bättre när det gäller sociala indikatorer som livslängd, fetma, mental hälsa och barnadödlighet (bloggserie 2010). RPM menar att kritiken mot boken inte tagit fasta på att den är "irrelevant för politikens grunder".

För att belysa detta hävdar RPM att "jämlikhet är ett grundläggande värde" i meningen att stora skillnader mellan rik och fattig gör att båda grupperna lider. Jag tycker dock inte att detta handlar om jämlikhet eller nivellering utan om absolut fattigdom. Antag att de fattiga i Sverige levde som radhusägarna i Solsidan. Skulle vi då anse att de mådde dåligt av att det fanns villaägare som Fredde och Mickan som hade det ännu bättre? Och skulle villaägarna må dåligt av att de var rikare än radhusägarna? Jämlikhet är rimligtvis inte ett "grundläggande värde".

Poirer Martinssons huvudpoäng är dock en annan. Han vill peka på att förtjänst som en följd av ambition är legitim. Den oambitiöse ("slöfocken") känner ingen rättfärdig vrede över att den ambitiöse som jobbar 12 timmar om dagen äger mera än han själv. Jämlikhet måste ställas mot andra värden såsom flit, ansvarstagande och rättvisa, menar han.

Av detta följer "en annan ojämlikhet"när den ambitiöse men fattige jobbar 12 timmar men ändå bor i ett plåtskjul jämförs med "drönaren" vid poolkanten i grannvillan. "Situationen är uppenbart orättvis" skriver RPM och anför äganderätten och gåvorätten mot denna "orättvisa" - som egentligen väl är en ojämlikhet? Han ser det som att värden och rättigheter vägs mot varandra i politiken. Någon princip för detta antyder han inte. Visst kan man instämma i att Jämlikhetsanden utgår från jämlikhetens överhöghet men man tror sig ändå förpassad tillbaka till 1970-talet. Poirer Martinsson förefaller ovetande om den filosofiska debatten under mer än tre decennier.

Att läsa Martinssons kolumn är som om filosoferna John Rawls, Robert Nozick och Ronald Dworkin aldrig existerat. Jämlikhet i meningen kraftig ekonomisk utjämning, som författarna till Jämlikhetsanden förordar, är inte något grundläggande värde för filosoferna. Rawls vill ha så stor ojämlikhet att situationen för de sämst ställda maximeras. Nozick anser att alla skillnader som uppstått legitimt är rättvisa. Och Dworkin menar att skillnader till följd av olika medfödda talanger är orättvisa medan ojämlikheter som beror på skillnader i ambition är rättvisa.

Detta öppnar intressanta möjligheter att problematisera t ex poolägarens och den plåtskjulsboendes relation. För Nozick skulle det knappast vara något problem - staten har ingen rätt att omfördela. För Rawls skulle det däremot vara mer problematiskt. Om poolägaren var rik för att han hade en lönsam talang skulle Rawls inte kunna förorda omfördelning om detta ledde till att han då skulle bli ointresserad av att slå mynt av sin talang och därmed försämra för de fattiga. Inte heller skulle han förorda omfördelning om den nuvarande rikedomen var en följd av tidigare insatser som också gynnat de sämst ställda.

Däremot skulle Rawls vilja ingripa med omfördelning mot poolägaren om han fortsatte att utnyttja sin talang trots att det mesta av det ekonomiska resultatet togs ifrån honom. Rawls skulle också förorda att den oambitiöse "drönaren" fick det nästan lika bra som den hårt arbetande villaägaren. Det skulle emellertid Dworkin inte vilja. Omfördelningsprincipen måste vara ambitionskänslig. Den som inte använder sin förmåga att tjäna pengar ska inte få förmåner på andras bekostnad. Och den som har talang att tjäna pengar utan större ansträngning ska inte heller leva bättre än andra med låga ambitioner.

Om vi återvänder till Jämlikhetsanden borde vi till skillnad från RPM ställa frågan om författarna egentligen driver någon rättvisetanke. Jämlikhet för dem är inget egenvärde utan ett medel för att göra samhället lyckligare. De representerar en variant av utilitarism utan att tydligen förstå det själva. Syftet är att ta från de rika och ge till de fattiga på klassiskt utilitaristiskt sätt. Men lyckokalkylen ser annorlunda ut.

Författarna lutar sig tungt mot vad Dworkin på sin tid kallade externa preferenser och som han avvisade. Lyckan ökar inte så mycket genom att de fattiga får mer pengar utan därför att de rika får mindre och blir mer jämlika. Dworkin menade att en lyckokalkyl inte fick väga in att vissa personer kan tillfredsställa preferenser som rasism, avund och sadism och på så vis bli lyckligare. Men det är något liknande Jämlikhetsanden syftar till. Genom att de fattiga inte ser rika vältra sig i överflöd kommer de också att avstå från att äta sig feta, undvika sinnessjukdomar och leva längre etc. Utilitaristen i denna kapprock behöver inte längre värja sig mot kritiken att "lyckan" inte kan mätas. Nu kan vi fastställa BMI, levnadsår och liknande...

Om vi ska kunna avvisa Jämlikhetsandens nivelleringsintentioner räcker det inte med att förklara boken vara irrelevant för politikens grunder. Vi måste avvisa utilitarismens grunder (bloggserie 2005).

[Ekonomistas 14/4-11] Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, Jämlikhetsanden, lycka, utilitarism, utjämning, omfördelning, Rawls, rättvisa, Dwoekin, moral, etik, filosofi, politik på intressant.se

Arbetsutbudet - så ser det tyvärr ut

Ensamstående kvinnor påverkas mest av de fyra jobbskatteavdragen enligt KI. De är i högre grad lågutbildade. Ökad arbetslöshet ska dämpa löneökningarna och locka företagen att anställa fler. Men de lågutbildade har redan en arbetslöshet på nästan 20 procent. Effekterna kommer först efter många år om ens då.

En specialstudie från KI (nr 24) går igenom hur arbetsutbudet såg ut 2007 och där görs teoretiska kalkyler för hur jobbskatteavdraget påverkar benägenheten att börja söka jobb. Studien har gjorts av Thomas Andrén och har titeln Kvinnor och mäns arbetsutbudspreferenser: analys med en strukturell diskret arbetsutbudsmodell (pdf) Huvudresultatet är att utbudet genom de fyra jobbskatteavdragen ökar med 0,5-2,2 procent beroende på hushållstyp.

Huvudproblemet för Sverige är att nedgången i sysselsättningsgraden, som inträffade under 90-talskrisen, till stor del ser ut att ha blivit bestående:

Sysselsättningsgrad i % av befolkningen 16-64 år

En orsak till nedgången är ökningen av arbetslösheten, som först slog starkare mot männen medan kvinnorna klarade sig bättre genom att en stor del var offentliganställda:

Arbetslöshet i % av ak (g def)

KI:s studie belyser inte närmare andra orsaker såsom förtidspensioneringar, sjukskrivningar och ökad studiebenägenhet. Frånsett förtidspensionerade och studerande visar studien vilka socioekonomiska egenskaper de som inte arbetar karaktäriseras av. Redovisningen sker för ensamstående med och utan barn samt för sammanboende med och utan barn samt uppdelat för män resp kvinnor. Utbudseffekterna är förväntade följder totalt av fyra jobbskatteavdrag. (En förutsättning är rimligtvis också att jobbskatteavdraget är känt.)

Ensamstående med o utan barn har en medelålder i urvalet för män på 35,5 år och kvinnor 37,1 år. De arbetar till 56 resp 49 procent heltid - och 18 resp 19 procent arbetar inte. De som inte arbetar är yngre, 33,7 resp 32,2 år. De har lägre utbildning än de som arbetar heltid (inom parentes): män grsk 44,5 proc (11,9), univ 18,5 proc (29,7); kvinnor grsk 46,1 proc (8,0), univ 18,1 proc (41,4). Endast 1,5 (5,9) procent av männen har barn medan motsvarande siffror för kvinnor är 15,5 proc (17,5). Här görs reservation för folkbokföringsproblem med barnen.
(Utbudseffekt: m +0,16 tim, 1,26 %; kv 0,58 tim, 2,19 %)

Sammanboende med barn har en medelålder för män på 40,5 år och för kvinnor på 38,0 år. De arbetar till 83 resp 46 procent heltid - 5 resp 15 procent arbetar inte. De som inte arbetar är obetydligt äldre, 41,5 resp 38,8 år. De har beträffande männen högre andel univeristetsutbildade än de som arbetar heltid medan motsatsen gäller för kvinnorna (heltid inom parentes): män grsk 25,0 proc (11,2), univ 40,4 proc (35,8); kvinnor grsk 24,1 (7,0), univ 36,5 proc (46,2). Hela 77 proc (77) av männen har barn under 6 år medan 90 proc (74) av kvinnorna har det.
(Utbudseffekt: m 0,17 tim, 0,47 %; kv 0,26 tim, 0,92 %)

Sammanboende utan barn har en medelålder för män på 49,1 år och för kvinnor på 47,1 år. De arbetar till 81 resp 66 procent heltid - 7 resp 8 procent arbetar inte. De som inte arbetar är vad gäller männen betydligt äldre, 55,5 resp kv 47,3 år. De har beträffande både män och kvinnor lägre andel univeritetsutbildade än de som arbetar heltid (inom parentes): grsk 11,7 (13,2), univ 30,9, (42,3); kvinnor grsk 21,4 (9,4), univ 32,9 proc (49,9). Man kan misstänka att det bland männen som inte arbetar finns en andel som är långtidssjukskrivna och som tidigare skulle blivit förtidspensionerade.
(Utbudseffekt: m 0,25 tim, 0,70 %; kv o,26 tim 0,93 %)

➜Den största utbudseffekten inträffar för ensamstående kvinnor som har en stor andel grundskoleutbildade. Samtidigt är det tyvärr denna grupp som efterfrågas minst när det gäller andelen lediga platser (10 %) och arbetslösheten är redan nästan 20 procent. Dessutom tenderar arbetslösheten att idag öka för lågutbildade samtidigt som den minskar för grupper med bättre utbildning (bloggart 1/4-11).

Det intressanta i debatten om utanförskapet och nya jobb är effekterna på dem som i utgångsläget inte arbetar. I redovisningen här ovan ingår effekter också från personer som t ex går upp från deltid till heltid. Utifrån rapportens diagram 7 och 8a-b kan göras en uppskattning av hur många procent andelen (i procent) som inte arbetar minskar genom jobbskatteavdragen och härifrån beräkna andelens förändring i procentenheter:

Ensamstående: män -2 proc, kvinnor -4 proc (andel ej arb: 18 resp 19 proc). Blir i procentenheter 0,36 resp 0,76

Sammanboende med barn: män -5 proc, kvinnor - 4 proc (andel ej arb: 5 resp 15 proc). Blir i procentenheter 0,25 resp 0,60

Sammanboende utan barn: män -5, kvinnor -6 proc (andel ej arb: 7 resp 8 proc). Blir i procentenheter 0,35 resp 0,48
(ovägt snitt 0,47 pe)

Vad ovanstående siffror blir i personer behandlas inte i rapporten. Detta måste tydligen utredas av läsaren själv eller i särskild ordning. Måste man misstänka att effekten skulle visa sig genant liten? Jag ska återkomma* till en fördjupad analys.

Rapporten ger slutligen en viss inblick i hur jobbskatteavdraget fungerar för att skapa fler jobb. Andrén hänvisar till tidigare forskning och skriver:

"Kolm och Tonin (2006) studerar med hjälp av en teoretisk allmänjämviktsmodell hur bland annat sysselsättningen påverkas av ett förvärvsskatteavdrag (jobbskatteavdrag). Simuleringarna i studien antyder, under realistiska antaganden, att jobbskatteavdrag har en dämpande inverkan på löner, vilket i sin tur leder till att företagen anställer fler. Det vill säga, jobbskatteavdraget påverkar sysselsättningen via lönebildningen, vilket enligt deras analys är den dominerande mekanismen. Detta resonemang antyder att det kan ta lång tid innan effekten på sysselsättningen kommer. I Sverige är lönernas rörlighet till stor del styrda av avtal som löper över flera år. Tillsammans med en stark fackföreningsrörelse antyder detta att anpassningen av löner kan ta tid och därmed också effekten på sysselsättningen." (min emfas)

Ett jobbskatteavdrag ökar alltså antalet jobbsökande och därmed ökar arbetslösheten. Den större arbetslösheten verkar på lång sikt reducerande på löneökningarna varvid företagens lönsamhet stiger. Detta stimulerar företagen att göra extra expansionsinvesteringar som kräver fler anställda. Det är sålunda många led som måste fungera innan det faktiskt uppstår nya jobb. Kommer det verkligen att ske?

*Fortsättning: Jobbskatteavdraget ger bara 23 000 arbetssökande 12/4-11

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, arbetsutbud, arbetslöshet, nya jobb, ensamstående, lönesänkning, skatt, Konjunkturinstitutet, skatter, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se