Wolodarski intervjuar Carlgren

Miljöministern grumlar debatten med nya klimatmål. Han hade inga goda argument mot kritiken för att han bedriver symbolpolitik. Etanoldebatten klarade han alltför lätt. Köttätandet var inget problem. Någon offensiv mot oppositionen blev det inte.

I TV 8 intervjuade Peter Wolodarski miljöminister Andreas Carlgren på eftermiddagen. Programmet var en repris från söndagskvällen då även Axess TV och Agenda sändes samtidigt. Idag håller FN ett miljömöte i Bankok. Carlgren hoppades att intentionerna från det stora mötet i december på Bali skulle fullföljas.För Sveriges del är det nu sänkningar av utsläppen till något som han diffust beskrev som genomsnittet för världen som gäller. Är inte det att blanda bort korten?

Jag trodde att det var klimatberedningens antydan att Sverige skulle minska utsläppen med närmare 30 procent som var regeringens riktmärke till år 2020. Eller att det möjligen är EU:s order att Sverige skall minska med 17 procent som är målet. Hur skall folk kunna orientera sig i den klimatpolitiska debatten när målen hela tiden ändras?

Att ha snittet per capita i världen som mål borde åtminstone ha relaterats till vad det betyder i termer av minskningar av utsläppen i procent och till vilket år detta skall uppnås. Då måste också antaganden göras om världens per capita-utsläpp framöver - annars blir målet helt rörligt. Det är ju troligt att många u-länder (åtminstone) kommer att öka sina utsläpp per invånare och då blir målet ett annat om man inte lägger fast en sannolik nivå.

Wolodarski försökte flera gånger få svar från Carlgren varför det var så viktigt för Sverige, som svarar för 0,2 procent av världens utsläpp, att ta på sig så ambitiösa utsläppsminskningar. Carlgren försökte först med resonemanget att fråga "hur skulle det gå om alla resonerade så?" När detta inte var tillräckligt försökte han med resonemanget att Sverige som ett rikt industrialiserat land skulle bli ett föredömligt exempel. Mot detta anförde Wolodarski att sådan satsning på "symbolpolitik" stött på opposition i Carlgrens eget parti där CUF-ordföranden Magnus Andersson den 12/3 på DN-debatt krävde en effektivare klimatpolitik som inte bestod av symbolåtgärder. Dessutom krävde Andersson att en effektivitetsrevision av klimatpolitiken och att satsningar borde göras utomlands där man får tio gånger större effekter för ett givet penningbelopp.

Tyvärr blev intervjun här snårig och Carlgren hänvisade till Vetenskapliga rådet. Då skulle Wolodarsi ha hänvisat till expertgruppen för miljöstudier som i december hade företrätt synen på utlandssatningarnas större effektivitet... Varför sade inte Carlgren att opinionen i Sverige är okunnig eftersom den domineras av miljöpartiets chauvinistiska och nationalistiska syn att det viktiga inte är att få så stor global effekt som möjligt utan istället att livsstilseffekterna för svenska folket blir så stora som möjligt? Kunde inte Wolodarski ha hjälpt honom på traven? För regeringen borde det i varje fall vara viktigt att få en diskussion om vad som ligger bakom kraven att klimatpolitiken inte skall vara effektiv utan istället av symbolkaraktär som ger stora försämringar till ingen nytta. Detta gäller också det tomma överbudet på 40 procents minskning från oppositionen, som inte heller diskuterades.

Diskussionen kom in på miljöbilspremien på 10 000 kr som enligt Wolodarski mest premierade etanolbilar vilka har en tvivelaktig inverkan på miljön. Carlgren framhöll att premien var teknikneutral och att det främst var majsetanolen som var tvivelaktig. Dessutom kan inte sockerrör odlas i regnskogsregionerna. Men argumentet att regnskogarna bränns ner för att försörja boskap som tidigare kunnat försörjas på mark där sockerrör nu börjar odlas diskuterades inte. Bensinskatten skulle höjas som en följd av att koldioxidskatten skulle höjas. Att det inte finns mer än något enstaka annat land som har koldioxidskatt framkom inte - inte heller att här skulle Sverige kunna ha en naturlig roll som föregångsland om någon kände till detta.

Även köttätandet diskuterades. Carlgren såg inte detta som något stort problem i Sverige. Det är fråga om några procents usläpp främst i form av metan från kor. Om man skall avstå från kött är det av hälsoskäl. En utbyggnad av kärnkraften var det slutligen inte någon brådska med att diskutera enligt Carlgren.

Andra bloggar om: klimatpolitik, klimat, klimathot, miljö, Andreas Carlgren, växthuseffekten, etanol, regnskogar, koldioxid, utsläpp, politik, samhälle på intressant.se

Ortmark intervjuar alert Östros

Det blir ny förmögenhetsskatt och högre fastighetsskatt på dyra hus. Regeringen har inte åstadkommit några nya jobb utan vunnit valet med ett PR-grepp. Östros (s) klarade sig bra och hade lagt bort stelheten i intervjun med den gamle räven Ortmark.

Axess TV hade två intressanta inslag på söndagskvällen: debatten om huruvida vänstern är olyckligare än högern och Åke Ortmarks intervju med Thomas Östros (s). Det kontrasterar mot Agendas mer aparta trälande med kristdemokraterna och deras interna debatt om äktenskapslagstiftningen.

En dansk undersökning visar att vänstermänniskor är mer olyckliga. Det var också ämnet för Axess' debattprogram med Lennart Persson där bl a Sven Wollter, Claes Malmberg, Carl Rudbeck och Mats Johansson (m) deltog. Rudbeck formulerade problemet som så att den temporärt framgångsrika 68-vänstern blev frustrerad av att projektet havererade och därför gjorde företrädarna mer olyckliga. Vänstern fick gå i terapi som Persson upplyste om. Och Johansson framhöll är det extremister som blir olyckliga eftersom de befinner sig längst från verkligheten.

Nu fick vi inte veta något närmare om vad den danska undersökningen egentligen kom fram till. Men jag skulle tro att huvudpoängendet inte var att det var frustreringen av framtidsvisionerna som var orsken till att vänstern är olyckig. Lyckoforskningen visar att det är tendensen att jämföra sig med andra och bli avundsjuk som minskar lyckokänslan. Sådana personer har samtidigt en tendens att inta vänsterståndpunkter. Och då får man enligt min hypotes ett samband mellan vänster och känsla av olycklighet.

Men det finns naturligtvis undantag som Wollter och Malmberg. Måhända kände de i unga år att de var förfördelade vilket ledde dem in på vänstervägen. Denna uppfattning har de sedan haft kvar när de blivit mer rigida men samtidigt framgångsrika. Därför blir det extra viktigt att framhålla att vad de nu strävar efter är (ospecificerad) rättvisa.
- - -
Senare under kvällen intervjuade det gamla "skjutjärnet" Åke Ortmark socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros som sannolikt kommer att bli finansminister om inte regeringen skärper sig. Det var en påfallande glad och alert Östros som framträdde. Borta var hans tidigare stelhet och överlägsenhet. Här får finansminister Anders Borg en farlig motståndare, som dessutom framstår som kunnig och resonerande. Det var helt klart en vinst för s att byta ut den sluggerbetonade Pär Nuder.

Ortmarks grepp var att "hjälpa" Östros att konstruera ett socialdemokratiskt valmanifest. Han hade därför gjort en lista med 12 programpunkter som han ville få Östros att kommentera. Listan började med införandet av en ny förmögenhetsskatt och en modern fastighetsskatt. A-kassan skulle höjas till 80 procent, avdraget för hushållstjänster avskaffas, det gamla skattesystemet återinföras, kvotering införas i bolagsstyrelserna, mer skulle satsas på utbilning etc.

Östros ansåg att regeringen åstadkommit en oanständig omfördelning och han ville få tillbaka något av den gamla fördelningspolitiska profilen. Det skulle innebära någon sorts förmögenhetsskatt och en högre fastighetsskatt på dyrare hus. Här sade Östros inte något annat än Nuder. Ortmark försökte få honom att kommentera att många nu därför måste planera för att börja betala förmögenhetsskatt och högre fastighetsskatt. Det verkade som om Ortmark laddade för att ställa följdfrågorna om vad detta skulle betyda för kapitalflykten och villapriserna. Men någonstans gick det snett för den gamle. Östros klarade sig galant ur den eventuella fällan utan att den fick slå igen.

Inte heller arbetsmarknadspolitiken blev vi så mycket klokare om. Östros menade att jobbpolitiken var ett lyckat PR-grepp. Han erkände inte att regeringen gjort något sakligt positivt som inte en s-regering skulle ha gjort under en annan beteckning. De nya jobben är högkonjunkturens förtjänst - inte regeringens. Det menar alla seriösa bedömare. Här satte Östros fingret på den ömma punkten i regeringens politik som inte kommit fram särskilt mycket i debatten tidigare. Frågan är bara om han förmår argumentera för detta inför en bredare publik. I så fall ligger Borg illa till om han inte kan visa att det finns entydiga undersökningar som visar att regeringens politik visst har gett effekt. (Och det har den åtminstone vad avser det finanspolitiska inslaget, men det var inte detta Östros avsåg.)

Slutligen var Östros helt emot att göra lättnader i arbetsrätten. Han hade vissa svårigheter att förklara varför Sverige har dubbelt så hög ungdomsarbetslöshet som Danmark. Men han klarade sig ganska bra, bl a med hjälp av ett resonemang om att arbetslösheten bland de äldre är lägre här än i Danmark. Kvotering av kvinnor var han principiellt emot men opinionen kunde senare ev framtvinga detta. Arbetskraftsinvandring var han däremot för men då skulle myndigheter och fack få vara med och ha inflytande. Det betyder säkert att han gentemot andra åhörare kan framstå som att han i praktiken är emot eftersom de tekniska möjligheterna med hans alternativ sätter hinder ivägen.

Stämningen under intervjun var glad och uppsluppen. Östros framstod som motsatsen till en "ledsen hund". Han klarade en gammal räv som Ortmark utan svårigheter. Med litet ytterligare träning ser vi måhända ett partiledarämne.

Andra bloggar om: vänstern, lycka, lyckoforskning, Wollter, Ortmark, Östros, socialdemokraterna, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, skatter, politik på intressant.se

Alliansen har misslyckats med propagandan visar Synovate

Sverige går åt fel håll anser 34 procent av svenskarna. Det beror inte på att ekonomin går dåligt utan därför att man är missnöjd med diffusa försämringar. Att klyftorna ökar anger bara 13 procent av de pessimistiska. Det är förvisso en framgång för regeringen som i övrigt inte tycks kunna komma med en ideologisk vision för sin politik.

I tidskriften Fokus 13/08 redovisas en opinionsundersökning om synen på Sveriges utveckling utförd 12-17 mars av Synovate (tidigare Temo). Man ställde två frågor som berörde huruvida Sverige går åt rätt håll och vilket som är det främsta tecknet på att utvecklingen går åt rätt (eller fel) håll. En relativ majoritet på 44 procent ansåg att Sverige går åt rätt håll, 21 procent svarade varken eller alt vet ej och 34 procent ansåg att utveclkingen går åt fel håll.

De som svarar "rätt håll" är relativt deciderade om orskarena: arbetslösheten minskar (35%) och fler får det bättre (22%). Däremot är orsakerna till att man anser att det går sämre mera diffusa. Den störtsta andelen, 19 procent, pekar på att de svaga (pensinärer, fattiga, sjuka, arbetslösa) får det sämre. Därtill kommer 10 som explicit anser att de sjuka får försämringar. Endast 13 procent anser att klyftorna ökar och 6 anger bristen på solidaritet. Posten "övrigt" är hela 66 procent.

Det är framförallt kvinnor, lågutbildade och de med en hushållsinomst (!) mindre än 150 000 kr/år som är mest pessimistiska. Och deras skäl är främst att de svaga får det sämre. Blockskillnaden är tydlig. Professor Sören Holmberg pekar även på att "det är en tydlig klasskiktning i svaren" och han spekulerar kring framväxten av "olika klassamhällen".

Detta med klassamhället är en intressant tanke som inte omedelbart kan beläggas i attityderna. Trots att alliansregeringen lagt om fastighetsskatten på ett till slut förmånligt sätt för de rika samt avskaffat förmögenhetsskatten är det inte "ökade klyftor" som får en framträdande plats hos de kritiska. Det är förvisso en framgång för regeringen. Men missnöjet är tydligen ändå starkast hos de lägst meriterade i samhället.

Regeringens politik mot utanförskapet har två huvudsakliga ben: 1) främst de lågavlönade skall lockas att arbeta genom att alla lågavlönade som arbetar får sänkt skatt, 2) de som har bidrag skall få svårare att få dessa vilka också skall sänkas främst vid långvarigt beroende. Om de dåliga opinionssiffrorna överhuvudtaget beror på sakpolitiken är det här som misslyckandet har skett. Det första benet kan inte på något sätt uppväga att det andra benet har vikit sig.

Det som upplevs som försämringar för de svaga har uppenbarligen inte kunnat legitimeras som rättfärdiga ingrepp mot folk som anpassat sig till bidragssamhället. Var finns grunderna för regeringens åtgärder? Här skulle både ha behövts resonemang om hur åtgärderna är tänkta att fungera mot förmodat felutnyttjande av systemen. Och dessa förmodanden skulle också ha behövt underbyggas med rader av empiriska undersökningar om hur illa ställt det är. De utredningar som sporadiskt förekommit har varit otydliga och möjliga att kritisera sönder.

Förstår inte regeringen att man måste ha ett övertag i opinionsbildningen för att kunna genomföra försämringar mot sådant som många håller heligt? Inte skulle man ha kunnat höja bilskatterna på det sätt som skett om man inte först hade presenterat en kanonad av rapporter och resonemang om bilismens fördärvlighet. Alliansens kommunikationsexperter är uppenbarligen noviser som lever högt på greppet att ha kunnat vinna valet på jobbfrågan.

Men opinionsundersökningen visar ändå att sakpolitiken inte är avgörande för att en tredjedel anser att Sverige är på fel väg. Orsakerna sprider sig nämligen till en rad småposter som rimligtvis avspeglar ett dovt knotande över regeringens politik. Det kanske har att göra med regeringsledamöternas framtoning och debattskicklighet. Eller med statsministerns karismatiska förmåga att presentera "en berättelse" som handlar om hur Sverige skall gå en ljusnande framtid till mötes där alla rättfärdiga skall förunnas mjölk och honung men där de orättfärdiga fuskarna och bidragsmissbrukarna skall överlämnas till evig fördömelse? Brist på ideologi helt enkelt.

I december redovisade Fokus en liknande undersökning som visade att regeringen inte ens hade kunnat övertyga opinionen om att en stor grupp gynnas av politiken. Då trodde 64 procent att de inte gynnades (44 procent tom att de missgynnades). Det är uppenbart att Alliansen inte har kompetenta opinionsbildningskunniga som kan göra propaganda för den egna politiken.

Andra bloggar om: Alliansen, regeringen, Reinfeldt, opinionen, media, politik, propaganda på intressant.se

Generell välfärdspolitik ger höga skatter

Med grundtrygghet i välfärdspolitiken skulle skatterna bli mycket lägre. Stora delar av välfärdskostnaderna skulle finansieras med tilläggsförsäkringar istället. Generell välfärdspolitik kräver skatter både för "rundgång" och för en smygvägen införd omfördelning. Med selektiv grundtrygghet, som c föreslog igår, skulle omfördelningen kunna ökas ännu mera med bibehållna höga skatter.

Centerledaren Maud Olofssons förhastade och kanske okunniga utspel om avskaffade barnbidrag utom för låginkomsttagarna aktualiserar den principiella frågan hur en avvägning borde göras mellan generell och selektiv välfärdspolitik. Centern har ju traditionellt haft grundtrygghet som utgångspunkt för välfärdssystemen. Det är en principiellt respektabel ståndpunkt.

Historiskt har det för bondeförbundet dock mera handlat om att bevaka de egna väljargruppernas mera omedelbara intressen. Bönderna har såsom småföretagare med både avskrivningsmöjligheter, som håller nere skatterna, samt möjligheter till stora naturauttag ofta haft låga deklarerade inkomster. Att med dessa förhållanden kräva välfärd enligt inkomstbortfallsprincipen skulle ge ren förlust eftersom skatterna skulle bli högre utan att förmånerna blev större.

Just för barnbidragen är dock en grundtrygghetsprincip mera malplacerad än för andra typer av välfärdsinrättningar. Barnbidragens funktion är samhällsekonomiskt sett att tillgodose den kollektiva nyttigheten "demografisk stabilitet". Enligt detta synsätt skall minskningar i nativiteten (som på 1930-talet) mötas med stöd för familjebildningen (barnavdrag eller -bidrag och liknande). Det är alltså inte i första hand fråga om en fördelningspolitisk åtgärd som t ex skall gynna låginkomsttagarna.

Däremot kan t ex obligatoriska pensioner, sjukpenning och arbetslöshetsersättning organiseras enligt grundtrygghetsprincipen. Det var tanken med de pensionssystem som segrade i folkomröstningen 1957 (frivillig tilläggsförsäkring). Delvis har vi kvar synen när det gäller sjukpenningen som efter en tillfällig höjning till maximalt 10 basbelopp nu är återförd till 7,5 beträffande den inkomst som skall försäkras. Detta är ännu tydligare inom arbetslöshetsersättningen där endast en liten grundförsäkring på 320 kr/dag är obligatorisk och där även den starkt subventionerade tilläggsförsäkringen är maximerad till kring 5 basbelopp.

Vi kan också tänka oss att den utbildning som inte direkt kan motiveras som en kollektiv nyttighet (ca 6 års grundutbildning) skulle kunna avgiftbeläggas och finansieras med studielån. Likaså skulle sjukvården kunna delas upp i ett lågalternativ som var gratis och ett tilläggsalternativ som gav bättre vård med större överlevnadschanser. Sannolikt skulle kritiken bli hård i Sverige mot försök att lansera en lågkvalitativ sjukvård som något som uppfyllde ett rimligt grundtrygghetskrav.

Helt klart skulle grundtrygghet kunna renodlas som princip i socialförsäkringssystemen men inte när det gäller välfärdsproduktion. Frågan är vidare varför ens grundtryggheten skulle behöva finansieras med skatter. Det borde räcka med att en försäkring upp till grundtrygghetsnivå var obligatorisk. Endast för dem som aldrig klarar att ta en försäkring skulle skattefinansiering bli nödvändig. Med medborgarkonton skulle nästan ingen falla inom denna kategori.

Ståndpunkten att generell välfärdspolitik är bättre än grundtrygghet har inte kunnat underbyggas på ett teoretiskt acceptabelt sätt. Motiveringen är istället taktisk och går ut på att utnyttja välfärdspolitiken också för att åstadkomma inkomstomfördelning. Argumentet är följande:

Med generell välfärdspolitik kan man ge större förmåner till låginkomsttagarna än vad som är aktuariskt motiverat (dvs försäkringsmässigt korrekt). Detta beror på att det är möjligt att ta ut höga skatter från alla och speciellt från höginkomsttagarna så länge som alla uppfattar att de får tillbaka något från de höga skatterna. Det är nämligen mycket svårt för lekmän att beräkna vad de egentligen (mera aktuariskt) skulle ha att förvänta sig i form av förmåner från den offentliga sektorn. Finansdepartementets försök till beräkningar är oklara.

Det betyder alltså att så länge politikerna inte låter gör tydliga beräkningar av vad den aktuariska rättvisan skulle ge för olika inkomstgrupper och visa en jämförelse med vad skattefinansieringen istället medför, så kan man föra väljarna bakom ljuset om vad skatterna används till. Men just barnbidragen har inte riktigt denna funktion. Debatten kunde dock bli en inkörsport till en mera principiell diskussion.

Jag kan dock inte undgå intrycket att centerkvinnornas Annika Qarlsson är ute efter att införa någon form av selektiv grundtrygghet för att ytterligare öka omfördelningen. Hon ville uppenbarligen omfördela höginkomsttagarnas barnbidrag till låginkomsttagarna. Någon skattesänkning skulle det inte bli.

Likaså skulle man som miljöpartiet ville på 1990-talet kunna dra in pensioner, sjukpenning osv för höginkomsttagarna för att kunna höja olika förmåner för låginkomsttagarna. Någonting åt det hållet föreslog också journalisten Anders Isaksson som en metod att minska budgetunderskottet under 90-talskrisen. Risken är dock att systemet blir instabilt pga låg legitimitet hos höginkomsttagarna.

Med generell välfärdspolitik måste skatterna bli mycket höga. Dels skall alla betala skatt för en mängd obligatoriska, oftast statliga, försäkringar som lika gärna kunde vara frivilliga och privata. Och dels skall vissa betala ännu högre skatt för att bekosta försäkringsförmåner för andra än dem själva. Med generell grundtrygghet kan skatterna bli mycket lägre eftersom tilläggsförsäkringar är frivilliga och avgiftsfinansierade. Samtidigt bortfaller smygomfördelningen vilket också medger lägre skatter.

Andra bloggar om: generell välfärd, välfärdspolitik, bidragspolitik, barnbidrag, Maud Olofsson, centerpartiet, skatter, välfärd, politik, offentlig sektor på intressant.se

Vissa barnfamiljer ska ha 100 procents marginalskatt enligt centern?

Behovspröva barnbidraget ropar centerkvinnornas ordförande Annika Qarlsson och får medhåll idag av centerns ordförande Maud Olofsson. Det kommer att leda till att barnfamiljer med mer än 20 000 kronor i månaden måste betala 100 procents "marginalskatt" på inkomstökningar i ett intervall till drygt 25 000 kr med tre barn. För den hälft av barnfamiljerna med högre inkomster avskaffas barnbidraget.

Tidigare har centerpartister motionerat om att hälften av barnbidraget borde behovsprövas (hösten 2005). Men med anledning av att moderaterna lanserat tanken att barnbidraget skall betalas till båda föräldrarna och inte bara till kvinnan har Annika Qarlsson (c) lanserat tanken på en fullständig inkomstprövning med en gräns på 240 000 kr/år. Förslaget framförde hon på sin blogg den 7 mars och där skrev hon:

"Låt alla med inkomster under 240 000 om året få barnbidrag och då ska det gå till alla med vårdnad om barn, både mamman och pappan, med inkomster under denna nivå de med högre blir utan. Eventuellt ett par steg för att inte göra drastisk skillnad vid en enda nivå."

Därefter har hon debatterat frågan med Veronica Palm (s) i radions P1. Detta har medfört att centerledaren Maud Olofsson i dagens SvD (25/3) säger: "Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag." Hon öppnar för en omprövning av centerns hållning. Orsaken är att

"det upplevs som orättvist att många höginkomsttagare direkt kan sätta in hela barnbidraget på banken åt sina barn, medan låginkomsttagarna är otroligt beroende av pengarna."

Maud Olofsson nämner inte med ett ord att det skulle bli marginaleffemter på flera hundra procent om barnbidraget i ett slag skulle avskaffas om man tjänar 20 100 kronor/mån istället för 20 000...

Om vi ändå skulle sätta gränsen vid 100 procent för skatte- och bidragseffekterna skulle det vid 32 procents kommunalskatt bli ett intervall på drygt 1 500 kronor i inkomstökning per månad för att avveckla ett barnbidrag på 1 050 kr/m. Den inte särskilt kunniga Qarlsson tänker sig åtminstone "ett par steg" för att avveckla barnbidraget på ett mindre drastiskt sätt. Effekten blir ännu mer komplicerad om man har ett tillägg på 100 kr/m för ytterligare ett barn. För tre barn blir det 100-procentiga marginaleffektsintervallet drygt 5 000 kr/mån.

Slutligen kan man fråga sig hur centern tänker sig att inkomstnivån skall bestämmas. Det kan ju knappast vara 20 000 kr/m för två personer som avses. Är det kvinnans lön som skall räknas? Eller är det den högsta lönen som skall avgöra? Kanske genomsnittslönen?

Utöver dessa teknikaliteter kan man fråga sig varför det är viktigt att inte premiera höginkomstfamiljernas familjebildning. Vet vi att "höginkomsttagare" (folk med 10-15 procent lägre lön än industriarbetare) skulle skaffa barn i tillräcklig omfattning ändå? Sverige står inför ett demografiskt problem senare under 2000-talet där den låga nativiteten kan leda till att det blir svårt att få personal till de vårduppgifter som kommer att uppstå.

Det verkar vara centerns avsikt att avskaffa barnbidraget för dem som tjänar mer än ca 90 procent av industriarbetarlönen. Det är minst halva befolkningen med barn. Deras avskaffade bidrag skall användas till att höja barnbidragen för de lågavlönade. Det är tydligen enligt centern viktigt att förmå lågavlönade att skaffa fler barn eftersom bidragstagandet skall kopplas till antalet barn. Vad är Annika Qarlsson ute efter?

Från socialdemokraterna riktas kritik mot Maud Olofsson med argumentet att den generella välfärden kommer i fara om höginkomsttagarna inte skall få några förmåner i gengäld för den ansenliga skatt de betalar (Åke Nyhlen) - se även kommentarer i DN. Bloggaren Attila raljerar över att det inte blir några barnbidrag "på Djursholm" vilket måste tolkas som stöd för centerledaren. I DN tycker över 40 procent av röstarna att det är ett bra förslag. Vänsterbloggaren Svensson tror dock att förslaget går ut på att göra skattefinansierad välfärd mindre legitim i längden. Här ser vi vad Maud Olofssons angrepp från vänster kan leda till. Men de övriga allianspartierna sågar förslaget direkt (SvD).

Andra bloggar om: barnbidrag, inkomstprövning, Maud Olofsson, behovsprövning, populism, opportunism, centern, ekonomi, politik på intressant.se

Människans effekt på klimatet kan ha överskattats

Ett nytt diagram över temperaturutvecklingen sedan år 1 visar att det förekommit stora variationer tidigare. Det betyder att klimatmodellerna kan ha överskattat koldioxidens effekter på klimatet eftersom de kalibreras efter utvecklingen sedan 1800-talet. Den nu pågående uppvärmningen behöver inte till större delen vara orsakad av människan.

Klimatalarmisterna har lyckats vinna själva debatten om människans påverkan på klimatet. Det beror på två saker.

1) De som varit skeptiska har inte kunnat föra fram tillräckligt klara motargument för att de skulle kunna påverka diskursen. En del av dem har varit auktoriteter och har egentligen enbart sagt att alarmisterna har fel och att det mesta är ett falsarium med politiska orsaker. Andra har varit specialinriktade och har haft tekniskt snåriga invändningar som fått litet genomslag.

2) Journalister och populärvetenskapliga förmedlare har inte varit särskilt kritiska. De har inte gått till botten med vetenskapsalarmisternas anspråk på att "nästan" ha bevisat att människan står för det mesta av den pågående globala uppvärmningen. Kanske de också varit för osäkra eller okunniga för att kunna ställa de riktigt intrikata frågorna. Eller har de varit alltför högaktningsfulla inför auktoritetsargument?

Nu har dock en ny rekonstruktion av temperaturutvecklingen sedan vår tideräknings början publicerats av Craig Loehle, doktor i matematisk ekologi från Colorado State University. Han har haft hjälp av Huston McCulloch. Beräkningarna bygger på data som inte innefattar trädringar, som visat sig vara delvis otillförlitliga. Utvecklingen under nästan 2000 år visas med ett 95-procentigt konfidensintervall i nedanstående diagram:

Källa: World Climate Report

Denna kurva stämmer ganska bra för ökningen sedan slutet av 1500-talet med Moberg m fl:s kurva som finns återgiven i den politiskt korrekta Klimatboken av Pär Holmgren och Claes Bernes. Senare delen av denna kurva återges nedan:


För att få jämförbarhet med Loehles kurva bör ca 0,6-0,7 grader läggas till i denna. Då får vi ett läge som markeras av krysset i det första diagrammet. Vi ser alltså att den globala uppvärmningen pågått i över 400 år enligt både Loehle och Moberg. Som jag skrivit tidigare kan den starka ökningen på slutet till en del kanske hänföras till mänsklig påverkan. Vi bör då komma ihåg att koldioxidhalten i atmosfären ännu 1940 bara låg 10 procent över den förindustriella nivån. Genom de eftersläpningseffekter som oceanerna påstås medföra kan nästan ingenting av uppvärmningen vid Loehles slutpunkt i diagrammet hänföras till mänsklig påverkan.

Därefter vet vi inte om temperaturökningen därefter orsakats helt av människan eller om den delvis utgör en fortsättning av den naturliga temperaturstegringen. De klimatmodeller som används för att visa dominerande mänsklig inverkan påstås ha kalibrerats under antagandet att uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet i huvudsak orsakats av människan. Men någon tydlig bild av hur förutsättningarna ser ut har varken journalister eller populärvetenskapliga förmedlare brytt sig om att beskriva. Experterna själva visar däremot en tydlig ovilja att närmare förklara hur det ligger till.

De båda temperaturdiagrammen visar att det har funnits stora naturliga temperaturvariationer de senaste 2000 åren. Därför kan en registrerad temperaturökning under 1900-talet inte tas som ett bevis för mänsklig påverkan. Utan annan numerisk information kan vi bara förmoda att människan bidragit till någon del av uppvärmningen eftersom det finns en vid laboratorieexperiment konstaterad effekt från koldioxiden.

Hur stor effekten från koldioxiden är kan tydligen bara närmare fastställas på indirekt väg. Olika klimatmodeller anpassas till den faktiskt registrerade utvecklingen och ger då prediktioner av den kommande utvecklingen vid olika antaganden om GHG-utsläpp i framtiden. FN:s klimatpanel IPCC redovisar nedanstående bild i sin rapport -07 (4AR I:6, pdf).


Detta är en modifierad variant av den beryktade "hockeyklubban" som tidigare blev hårt kritiserad. Frågan är då hur mycket av den ökning som syns på slutet som har blivit bestämmande för de klimatmodeller som visar att människan nästan helt har orsakat uppvärmningen. Ett cirkelbevis? Det förfaller onekligen som att människans inverkan på uppvärmningen kan ha överskattats.

På bloggen Moderna Myter diskuterades nyligen Loehles diagram ingående - dock inte med avseende på konsekvenserna för klimatmodellerna.
Andra bloggar om: global temperatur, global uppvärmning, temperaturutveckling, global warming, klimat, växthuseffekten, koldioxid, IPCC, hockeyklubban, antropogena effekter, klimatpolitik, samhälle på intressant.se

Har vi moralisk rätt att ta ut värnskatt?

Det moraliskt rätta kan inte fastställas genom en demokratisk omröstning. Om staten skall ha rätt att ta ut "värnskatt" måste det finnas en hållbar moralfilosofisk princip för denna. Tre principer har lanserats: av Sidgwick, Rawls och Dworkin. Men ingen av dessa principer verkar hålla inför kritiska invändningar.

Har ett modern och upplyst samhälle rätt att ta ut progressiva skatter av principiella skäl? Frågan gäller ett normalt samhälle som inte befinner sig i krigstillstånd eller i någon annan extraordinär olägenhet. Ett första svar kommer från demokraten som vill hävda att en demokrati har rätt att besluta om det som majoriteten ställer sig bakom. Men detta är inget moraliskt principiellt argument. Det betyder i så fall att moraliska principer skulle bestämmas av majoritetsbeslut. Vi skulle då finna att exempelvis dödsstraffet är moraliskt berättigat redan därför att en ev majoritet ställer sig bakom detta.

Värnskatten utgör den extra femprocentiga marginalskatten som tas ut för tjästesinkomster över drygt 40 000 kr/mån. På söndagen skrev P J Anders Linder en signerad huvudledare i SvD som vältaligt anföll värnskatten som den främsta manifestationen av progressiv skatt i Sverige. Han angrep värnskatten utifrån ett individperspektiv som berörde den frustration en löntagare utsätts för när möda och ansträngningar drabbas av förhöjd beskattning.

Det finns också pragmatiska skäl som talar emot progressiva skatter. Det främsta argumentet här är de negativa effekterna på tillväxt och arbetsvilja. Progressiva skatter försämrar för hela hela samhället. Men mot detta brukar skatteförespråkarna invända att det är viktigare att omfördela inkomster än att få en så hög total levnadsstandard som möjligt. Det finns flera argument som skatteförespråkarna kan hänvisa till. Men skattedebatten har av någon anledning aldrig handlat om dessa principiella resonemang. Den politiska filosofin anses tydligen vara för svår i den dagsaktuella debatten.

Historiskt är dock den progressiva skattens principiella legitmitet betingad av utilitaristiska skatteekonomer som Henry Sidgwick och Ysidro Edgeworth (med verket The Pure Theory of Taxation, 1897), vilka gav ett skenbart berättigande åt de progressiva skatteskalor som etblerades under början av 1900-talet. Utilitarismen är dock en orimlig morallära, som alltmer har övergivits av den juridiskt inriktade skatteforskningen under slutet av förra seklet.

Jag har tidigare gått igenom 12 argument mot utilitarismens rimlighet. Här kan nämnas två: varför skall staten maximera saldot för lycka minus smärta? - det finns ingen moralisk grund för denna princip (arg 11). Om staten ändå försöker sig på denna uppgift kan det visa sig att skatterna för vissa fattiga borde vara höga och för vissa rika vara låga - ett motargument formulerat av nobelminnespristagaren Kenneth Arrow (arg 5, samma länk som i förra stycket).

Ett helt annat filosofiskt argument för viss utjämning har formulerats av harvardfilosofen John Rawls i verket A Theory of Justice, 1971. Rawlsismen går ut på att de sämst ställda måste gynnas maximalt av alla tillåtna inkomstdifferenser. Grunden för detta är en tänkt, opartisk överenskommelse. Det kan betyda att en progressiv skatt kan berättigas trots att den skadar välståndsutvecklingen. Enligt rawlsismen blir gränsen för denna beskattning där de ekonomiska skadorna blir så stora att de sämst ställda skulle få det sämre genom ytterligare omfördelningar. Rawls själv trodde att det skulle räcka med att ha proportionell skatt för att maximera de minsta inkomsterna (efter skatt).

Man kan dock invända mot Rawls' teori att det verkar rimligare att man i den s k ursprungspositionen kommer överens om ett "socialt minimum" för de sämst ställda. Denna princip nämnde Rawls själv men han trodde inte att den skulle bli resultatet i det tänkta kontraktet. Det har dock visat sig att gjorda experiment just har resulterat i denna princip. Med en grundtrygghetsprincip för omfördelningen skulle då inte några progressiva skatter vara motiverade. Även kvarvarande platta skatter skulle kunna vara ganska låga - det gäller särskilt då man kan tillämpa försäkringar och medborgarkonton.

Ett tredje filosofiskt argument, lanserat av Ronald Dworkin m fl, för starkt progressiva skatter på inkomster som är resultatet av medfödda egenskaper har i stort sett havererat. Denna "talangegalitarism" saknar helt en principiell moralisk grund (en "teori X") och förlitar sig mest på intuition.

Eftersom moraliskt riktiga principer inte kan fastställas genom att undersöka vad majoriteten företräder borde skattedebatten kunna utvidgas till en diskussion om filosofisk rättvisa. Att låta den känslomässiga uppfattningen om "rättvisa" bli styrande är särskilt vanskligt just i skattedebatten eftersom många här styrs av egoistiska intressen eller rentav av illvilja och avundsjuka.

Andra bloggar om: värnskatt, progressiv skatt, fördelningspolitik, skatt, omfördelning, skatter, moral, filosofi, moralisk rätt, ekonomi, samhälle, politik, regeringen på intressant.se

Vad skall bilarna drivas med inför 2020?

Sannolikt måste etanolplanerna för personbilarna överges. Den skadliga och dyra etanolen behövs i mindre omfattning om laddhybrider kan börja säljas 2013. Men då måste den dyra vindkraftselen subventioneras. Och laddhybrider måste också subventioneras liksom den skogsetanol som vi måste producera enligt EU. Det blir planhushållning.

Enligt Klimatberedningens förslag verkar det inte som om några större omställningar skall göras av bränsleanvändningen för vägtransporter. Här finns endast större inblandning av etanol nämnd. Alla andra åtgärder syftar till att minska bränsleförbrukningen i största allmänhet. Detta kan naturligtvis ske genom ökade satsningar på E85-bilar eller elhybridbilar som går på etanol och el från laddningsstationer. Men att döma av den förutsedda minskningen av GHG-utsläpp för vägtrafiken till 2020 med knappt 6 procent av Sveriges totala utsläpp så är det inga omvälvande strukturförändringar som förutses.

I fredags offentliggjordes att Volvo och Saab skall utveckla en plug-in-hybridbil och för detta får de 20 miljoner kronor av staten till utvecklingskostnaderna. Man räknar med att kunna börja försäljningen till 2012 eller 2013. Det kommer alltså att ta ganska lång tid innan en väsentlig del av fordonsstocken har bytts ut.

En tumregel säger att att en hybridbil minskar bränsleförbrukningen med 1/3. En plug-in-hybrid som kan laddas vid en laddstolpe eller i ett vägguttag minskar förbrukningen med ytterligare 1/3. Sannolikt är det etanoldrivna laddhybrider som är framtidens bilar. De borde också på sikt kunna drivas med metanol istället för etanol.

Etanolen är stort problem. Om den framställs av majs, som i USA, kanske det inte blir någon minskning alls av GHG-utsläppen. Vissa beräkningar visar dock att det blir en nettominskning efter 93 år. Och inte ens om etanolen framställs av sockerrör blir det en minskning förrän efter 17 år av utsläppen netto (SvD 7/2). Sockerrörsodlingen i Brasilien är dessutom en tung och smutsig verksamhet med stora arbetsmiljöproblem.

Den konventionella etanolframställningen kräver att jordbruksmark tas i anspråk. Det har redan medfört stigande priser på majs och oroligheter i Mexico. En beräknining som refereras i The Guardian visar att EU:s krav att 10 procent av drivmedlen år 2020 måste vara biobaserade teoretiskt skulle ta 40 procent av Europas jordbruksmark i anspråk för odling av biobränslegrödor. Att öka odlingen i u-länderna är inte heller någon bra lösning eftersom ny mark då måste röjas vilket riskerar att öka utsläppen den närmaste tiden. I slutändan drabbas regnskogen.

Etanolproduktionen på jordbruksmark måste hållas tillbaka. Dessutom är det orationellt att odla biodrivmedel så länge som oljeprodukter används på andra ställen i energisystemen. Det mest effektiva är att ersätta stationär förbränning först. Först därefter bör man ersätta fordonsbränslena. Om man då har hunnit utveckla laddhybridbilar blir behovet av etanol mycket mindre. Och då kan ett fåtal länder också använda skogsråvara för etanolframställning. Inte heller denna teknik är färdigutvecklad för kommersiell drift på ännu många år.

Men etanolbränsletrenden är genom subventionerna kraftfull. Etanolföretaget SEKAB offentliggjorde på lördagen planer på att bygga ut en infrastruktur med etanoltankställen på 7-8 orter för långtradare och annan tung trafik till 2010. Hittills har enbart bussar drivits med etanol som kräver en annan blandning än personbilarnas E85. Denna första etapp skulle kunna täcka 60-70 procent av den tunga trafikens behov.

Personbilarnas minskade etanolbehov genom hybridtekniken skulle alltså ersättas med ökad användning i lastbilar. Eller finns det elhybridssystem för långtradare? Risken är stor att etanolens problem för miljön, arbetsmiljön och matproduktionen förvärras.

Slutligen kan man fråga sig hur fort övergången till laddhybrider kan ske. Sannolikt blir dessa fordon initialt mycket dyrare än vanliga bilar som kan gå på etanol. De höjningar av bensinpriset med 70 öre, som Klimatberedningen föreslår, leder till att efterfrågan på etanolbilar ökar. Men varför skulle folk köpa laddhybrider? Det är först när priset på dessa blir så lågt att en normalbilist kan se att man tjänar in merkostnaden på ett par tre år i form av lägre bränsleförbrukning som jag bedömer att det blir något större intresse. Och då bör inte elpriset ha stigit, vilket det säkerligen kommer att göra med stora satsningar på vindkraften.

Kanske måste elpriset från vindkraften subventioneras med vanliga skattemedel istället för med gröna certifikat för att locka till köp av laddhybrider. Men det kommer också att behövas särskilda subventioner av dessa hybridbilar. Kanske det också behövs subventioner av produktionen av skogsetanol eftersom den sannolikt blir mycket dyrare än importerad etanol i början. Men eftersom Sverige är förpliktigat av EU att öka sin andel förnyelsebar energianvändning från 40 till 49 procent är vi tvungna att få fram skogsetanol till priser som kan konkurrera med Brasilien. Om det sedan leder till att Sverige inte kan exportera lika mycket papper och trävaror struntar EU högaktningsfullt i.

Det är uppenbart att klimatpolitiken leder till mer planhushållning. Om sedan talet om att importen innehåller GHG-utsläpp när varorna producerades utomlands också leder till krav på ytterligare restriktioner kan planhushållningen öka ännu mera. Men det är en annan historia.

Andra etanolkritiska bloggartiklar: hos bloggaren Magnus Andersson och på Moderna myter
Andra bloggar om: etanol, hybridbilar, laddhybrider, biobränslen, förnybar energi, klimatpolitik, planhushållning, klimat, miljö, växthuseffekten, koldioxidutsläpp, politik, ekonomi, samhälle på intressant.se

Mjölken glömdes när biffen blev klimatbov i TV

Uppdrag granskning hetsade mycket tydligt mot politikerna som subventionerar miljöbilar men som inte låtsas om biffätandet. Programmet tog dock inte upp att mjölkdrickandet också är en klimatbov. Dessutom är de fattigas mat i form av ris en ännu större miljöbov än boskapssektorn.

Onsdagskvällens "Uppdrag granskning" i TV1 (12/3) ägnades åt jordbrukets klimatpåverkan. Där uppmärksammade man FN-rapporten från FAO som jag skrev om 19/2-07. FAO gjorde gällande att hela 18 procent av utsläppen av växthusgaserna (GHG) kom från boskapssektorn. Sternrapporten från hösten 2006 angav en siffra på 14 procent. Klart är att idisslande boskap släpper ut växthusgasen metan (CH4). En ko släpper enligt TV ut lika mycket GHG som en vanlig bil som körs 1000 mil per år. Dessutom avger gödseln dikväveoxid (N2O).

Det var mycket tydligt att TV-programmet ville slå larm om det förkastliga i att äta biff. Man kunde ana att någon sorts straffbeskattning eller ransonering var målet. Och naturligtvis finns det en poäng i att ställa de i praktiken meningslösa åtgärderna, som att släcka lampor och stänga av uppfinningar som "stand by" i elektriska apparater, mot biffätandet. Dessa struntåtgärder förordades av EU:s miljökommissionär Stavros Dimas samtidigt som han inte ville ha en åsikt om biffätandet.

Liknande hållning intog s-ledaren Mona Sahlin och jordbruksminister Eskil Erlandsson (c). Sahlin förnekade t o m att biffätandet i sig var klimatskadligt - det var produktionen och transporterna som var relevanta. Även Anders Wijkman (kd) som intervjuades efteråt var försiktig även om han inte förnekade vikten av problemet. Själv åt han mest vilt som inte har någon klimatpåverkan. Men han fick inte frågan hur det skulle gå om alla försökte övergå till vilt.

Det som inte kom fram i programmet mer än i förbigående var två saker. Ris svarar faktiskt för 40 procent mer metanutsläpp på jorden än idisslarna (där vilda bufflar ingår). Ransonering eller straffskatt på ris ligger alltså ännu mera i farans rikting.

Den andra saken är att mjölken också kommer från metanrapande kor. Det framhölls inte alls i programmet. Att barnens köttbullar var i fara framkom och en matmamma fick förklara hur hon spädde ut köttfärsen med mjöl och vegetabiler. Men vad gjorde hon med mjölken? Spädde hon ut den med vatten? Eller fick barnen dricka Coca Cola? Det fick vi inte veta.

Det var tydligt att politikerna är rädda för att dra bort uppmärksamheten från bilarna, som är legitima hatobjekt, till köttbullar och biff, som kommer att leda till att klimatpolitiken blir ifrågasatt. Men gjorde inte TV:s redaktion för "Uppdrag granskning" något liknande när man varken uppmärksammade de fattigas ris eller barnens mjölk i programmet?

Detta fäaktiga agerande går igen i bloggkommentarerna till programmet. Peter Andersson försöker urskulda socialdemokraterna med att det finns något skrivet i rådslagsmaterialet. Energi utan fossil noterar politikernas rädsla men drar inte slutsatsen att den skulle bli ännu mera uttalad om det blev mjölken till barnen som stod i förgrunden. Åsa Westlund rekommenderar att vi handlar ekologiskt och äter grönsaker men hos säger inte att vi borde sluta med mjölken. Birger Schlaug propagerar för köttskatt men inte mjölkskatt. Forskaren på KTH Annika Carlsson-Kanyama uttalar sig på Aftonbldets hemsida att politikerna borde uppmärksamma köttätandet men inte mjölkdrickandet.

Andra bloggar om: mjölk, biff, klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, boskap, idisslare, ris, media, politik, samhälle på intressant.se

Sverige får högst kostnader för klimatpolitiken

Redan Sveriges ålagda minskning av utsläppen med 17 procent till 2020 betyder att nästan en procent av BNP förloras och ca 30 000 jobb. Med 30 eller 40 procent blir allting mycket värre. Svenskt Näringsliv har kommit med en larmrapport som ingen tycks bry sig om. Varför handlar inte klimatdebatten om väsentligheter?

Igår 11/3 kom en utredning från Svenskt Näringsliv med titeln Kosta vad det kosta vill? - eller smart klimatpolitik som gör skillnad? (pdf) Undertiteln är: Minskade koldioxidutsläpp och mer förnybar energi i EU och Sverige - vad kostar det? Författare är Birgitta Resvik. Den handlar om de stora kostnaderna för Sverige som en effekt av det i januari lanserade målet om förnyelsebar energi och en minskning med 17 procent. Kostnaderna för det under förra tisdagen (4/3) lanserade målet för utsläppsminskningar på 30-40 procent enligt olika falanger i Klimatberedningen finns inte med.

Klimatdebatten följer underliga vägar. Ganska snabbt efter offentliggörandet av Klimatberedningens 500-sidiga betänkande avdog debatten. Det naturliga hade varit att media hade följt upp den fantastiska motsättning som finns mellan regeringsföreträdarna och oppositionen på 30 respektive 40 procents minskning av utsläppen av växthusgaser till 2020. Vilka metoder finns det att öka ambitionerna med 1/3? Och vilka bördor för vanligt folk kommer dessa ökade åtaganden att innebära för vanligt folk? Men nej.

Idag kom en debattartikel om klimatpolitiken. Det är CUF-ordföranden Magnus Andersson som på DN-debatt 12/3 går till angrepp mot partiets egen miljöminister Andreas Carlgren för hans skattepolitik gentemot elproducenterna och mot tanken på kilometerskatt. Att kostnaderna för regeringens miljömål kommer att bli formidabla är inte ämnet och att oppositionen skulle göra ont värre sägs inte. Men kanske oenigheten om miljöpolitiken inom regeringsblocket ändå kan föra något gott med sig genom att 30-procentsminskningen börjar ifrågasättas.

I rapporten från SN refereras till en kostnadsberäkning för olika länder från EU som visas i nedanstående diagram:

Vi ser att Sverige drabbas av den högsta kostnaden av alla länder inom EU. Vissa tidigare östländer kommer till och med att tjäna på EU:s klimatpolitik (sannolikt genom att t ex sälja utsläppsrätter). Kostnaderna för det ålagda klimatpolitiska målen är 65 procent högre i Sverige än för EU som genomsnitt. EU beräknar att subventionerna till elproduktionen kommer att höja kostnaderna för denna med 33 procent. Energipriserna generellt kommer i genomsnitt inom EU att stiga med 20 procent.

Redan innan EU:s klimatmål presenterades gjorde Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) en regionalt baserad studie där man kom fram till att de då kända miljöpolitiska målen till 2015 skulle betyda att 25 000 jobb skulle förloras. SN kommenterar detta:

"Förklaringen till den minskade sysselsättningen är dels att de stigande elpriser påverkar sektorer som järn- och stålverk. ITPS beräknar att elpriserna stiger med 15 till 20 procent. Men sysselsättningen påverkas även negativt av att pendling blir dyrare med högre bensinpriser, vilket kommer leda till att den nuvarande utvecklingen mot allt större arbetsmarknadsregioner kommer att brytas. Små regioner som är beroende av basindustrin kommer att drabbas hårdast."

Den nya målsättningen från EU kommer rimligtvis att betyda ännu mycket mer negativa effekter (säg 30 000 förlorade jobb) även om EU redovisar en genomsnittsberäkning som inte är så negativ. Orsaken till att Sverige drabbas hårdare än andra är delvis den orättvisa fördelning av kraven på förnyelsebar energi som man förhandlade om i december. Det blev en ökning till 49 procent för Sveige trots att vi låg högst i utgångsläget och alltså borde ha större svårigheter än de som låg lägst. Se diagrammet nedan:

Detta tillsammans med att Sverige trots lägst koldioxidutsläpp per capita (bortsett från några tidigare öststater) fick nästan lika stora totalminskningskrav (-17%) som Irland och Luxemburg (-20%) trots att dessa länder släpper ut dubbelt resp fyrdubbelt så mycket som per person som Sverige är orsaken till våra höga kostnader.

Regeringens klimatpolitik är dåligt skött jämfört med andra länders. Oppositionens gapande om att Sverige måste gå före och de fördömande uttalandena mot Sveriges försök att inte få på sig helt tokiga krav har uppenbarligen medfört att Sverige hamnat i ett sämre läge än andra länder. Och detta leder rimligtvis till att åtgärderna för utsläppsminskningar globalt sett blir mindre eftersom man kan uppnå 10 gånger så stor effekt i andra länder (Björn Carlén).

Med en höjning av klimatmålen till 30 procents utsläppsminskning blir kostnaderna naturligtvis inte nästan dubbelt så stora utan flera gånger så höga. Det beror på att marginalkostnaden för åtgärder alltid är högre när man går vidare. Därför betyder en höjning från 30 till 40 procents minskning ännu en flera gånger högre kostnad. Min uppskattning är uppåt 6 procent av BNP och flera hundratusen jobb. Det är detta klimatpolitiken och debatten borde handla om. Varför har SN:s rapport inte uppmärksammats?

Andra bloggar om: klimatpolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, utsläppsmål, klimatmål, EU, regeringen, klimatberedningen, ekonomi, politik, Andreas Carlgren på intressant.se

Vad innebar positiv frihet egentligen?

Om positiv frihet betyder en mera abstrakt styrningsprincip som följer ens egna intentioner har friheten minskat högst avsevärt de senaste 50 åren. Regler som måste upprätthållas med hot om våld innebär motsatsen till positiv frihet. De reformer som kräver tvång måste beskrivas i andra termer än ökad frihet.

När Isaiah Berlin funderade på frihetsfrågorna under 1950-talet kom han fram till att det finns två frihetsbegrepp, som han enligt en tidigare formulerad terminologi kunde kalla negativ respektive positiv frihet. Negativ frihet är helt enkelt graden av frånvaro av samhälleliga hinder för individens agerande. Positiv frihet berör frågan av vem jag styrs - ju mer man styrs av sina egna intentioner desto friare är man. Är inte detta egentligen samma sak? Eller finns det en ytterligare aspekt som inte sammanhänger med yttre hinder?

Den gängse exemplifieringen av positiv frihet är att man kan vara slav men ändå ha frihet att handla på många områden där friheten kunde vara mer inskränkt. Kanske var det så att många ännu på 1950-talet uppfattade sig som tillhörande olika kollektiv som ställde uppfordrande krav på det egna handlandet. Man var visserligen inte slav i rättslig mening men den sociala kontrollen var fortfarande sådan att man kände sig tvingad av externa institutioner i många situationer där det inte fanns yttre hinder.

Den som var en "god kristen" var uppfostrad till och förväntades av omgivningen att alltid överväga om ens handlingar var till fördel för nästans välfärd eller åtminstone för kollektivets bästa. Viktigt var också att det egna beteendet inte var fördelaktigt för en själv eller att det åtminstone hade något självuppoffrande inslag. Att man hade negativ frihet var inte tillräckligt för en omfattande frihet eftersom man inte fick styra sig själv i frihetlig riktning. Att handla med heder, ära, stolthet, manlighet, solidaritet, deltagande, lojalitet och anständighet blir då också inskränkningar i den positiva friheten. Sådana handlingsbegränsningar är ofta inte särskilt aktuella idag.

Vi skulle därför kunna förmoda att den positiva friheten ökat i västerländska samhällen sedan 1950-talet. Samtidigt har den negativa friheten minskat genom både en mycket avsevärd utökning av olika formella regelverk och genom en höjning av skattetrycket.

Frågan är dock huruvida inte en del av regelverken bygger på att den positiva friheten blir mindre. Detta sammanhänger med hur vi definierar tvång. Kan vi se tvång i form av två olika former? Den ena handlar om fysiska hinder och handgripligheter. Den andra om hot, inte bara om handgripligheter utan framförallt hot om illvilligt våld.

Ett exempel är regleringar av trafiken. En viss trafikstruktur kan tvingas fram i tätorterna genom fysiska hinder på gatorna för att spärra av vissa eller tvinga fram lägre hastighet genom gupp eller zickzackhinder. Ett annat sätt är att sätta upp förbudsskyltar som bara tillåter begränsad framkomlighet eller hastighetsbegränsningar. Upprätthållandet av dessa regler nås genom hot om vådliga konsekvenser för dem som bryter mot reglerna och åker fast. Det kanske kan ses som en minskning av den positiva friheten.

Det traditionella tvånget i det gamla lokalsamhället bestod i att en bosättning befästes och bevakades mot inkräktare. Dessa skulle alltså handgripligen bli avvisade. Men en del tvång bestod i att markera revir och därefter göra troligt att inkräktare med stor sannolikhet skulle dödas eller skadas allvarligt. Utvecklingen har därefter visserligen gått mot bättre stängsel och lås men huvuddelen av tvångsökningen ligger uppenbart på regler med tillhörande hot om sanktioner.

Etablerandet av staten med en första funktion att med hot om våld upprätthålla regler som var och en tidigare ofta handgripligen själv bevakat innebar inte någon avgörande ökning av tvånget även om det förändrade karaktär genom att övergå från att begränsa den negativa friheten till att begränsa den positiva. Först när statens funktioner utvidgades kom frihetsinskränkningarna att bli fler och då företrädesvis minskningar av den positiva friheten.

Med detta synsätt, att det mesta av tvånget består i hot om illvilligt våld som man själv inte alltid accepterar, är det alltså framförallt den positiva friheten som minskat. Att syftet då skulle vara att öka den positiva friheten förefaller självmotsägande. Med den ursprungliga terminologin, som Berlin använde, blir det naturligen så att de reformer som åsyftades med de olika frihetsinskränkningarna måste beskrivas i andra termer än frihet.

Kan detta ha bidragit till att Berlins definition av positiv frihet snart förvanskades till att betyda förmåga och välfärd?

Andra bloggar om: frihet, positiv frihet, tvång, Berlin, välfärd, filosofi, politik på intressant.se

LO vet inget om klimatpolitik

I Ekots lördagsintervju var LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin gäst 8/3. Medlemstappet ansåg hon som allvarligt. Följs det av lika stort tapp i år kommer LO:s makt och möjlighet att teckna avtal att reduceras. Handslaget med arbetsgivarna är inte längre lika starkt. Kansliet måste dras ner och med så många utanför drabbas löntagarna. De står dessutom utan skydd vid en lågkonjunktur.

Felet är regeringens politik. Går man ur a-kassan går man ur facket. Några fack har särat på medlemskapen men när man går ur A-kassan passar en del på att går även facket. Kommunerna kommer att få svårigheter när folk blir arbetslösa. Att det finns en grundförsäkring låtsades Vanja inte om. Eller kan LO:s ordförande vara okunnig om grundförsäkringen? Hon ville skrämma regeringen med att kommunernas resurser frö skola och omsorg skulle urholkas genom större utgifter för arbetslösa.

Vi skall ha en robust försäkring i framtiden men inte med höga trösklar (Anders Borgs argument). Vi får besked på LO-kongressen i juni. Mari Forssblad hade tidvis svårt att utveckla frågorna och något ståndpunktstagande om obligatorisk a-kassa kom inte.

Thomas Östros vill inte lägga ned kärnkraft. Karin Jämtin vill lägga ner några reaktorer och ersätta dem med vindkraft. LO vill inte lägga ned kärnkraft i förtid. Det är ett underkännande att klimatberedningen inte kunde komma fram till ett enigt ståndpunktstagande. Att oppositionen kanske inte ville bli överens kom inte på tal. Men Vanja vet ingenting om energibalanserna och LO har tydligen inte analyserat vad beredningens förslag innebär. LO:s ordförande vet tydligen inte mycket ens om den övergripande klimatpolitiken.

Transportarbetarförbundet säger nej till km-skatt. Och så länge Europa i övrigt inte höjer drivmedelsskatten är man emot, enligt ordf Per Winberg. Detta hade Vanja förståelse för. Men stödde hon km-skatt? Nja, man måste se det i relation till andra förhållanden som konkurrenskraften. [Självklart] Vanja tyckte att EU skulle få beslutsrätt om miniminivåer för skatterna för att undvika skattedumpning. Sverige skall fortfarande gå före och inte slå sig till ro - jfr med sysselsättningen. Det kan bli 20 kr i km-skatt...

Miljöpartiets ev avsteg från kravet på utträde ur EU diskuterades. Det verkade som detta skulle kunna innebära ett närmande till s. Och mp kanske skulle kunna ingå i en ny regering. Men Vanja ville inte ge besked, det betydde bara att det "underlättar". Vi måste diskutera hur vi får en stabil regering. Står mp eller v närmast. I fackliga frågor v men EU betyder att det inte längre är så tydligt. Vanja ville inte ha någon egen uppfattning i samarbetsfrågan. En minoritetsregering s är ett drömscenario - inte gemensamt valmanifest men man måste ha diskuterat samarbetsfrågan före valet.

Hur allvarligt är läget efter Laval-domen? Vi kan lösa detta och regeringen måste komma med ett snabbt besked. På lång sikt måste vi få rätten att vidta stridsåtgärder för lika lön för lika arbete. Det måste regleras i en klausul så att detta inte kan hävdas hota friheten för arbetskraft över gränserna.

Av LO:s medlemmar röstade 6 procent på sverigedemokraterna. Det är inte pinsamt men det är dock fruktansvärt. Medlemmarna borde inte känna otrygghet, det är denna som leder till att de röstar sd. Vanjas kvinnliga förebild var slutligen hennes mamma - apropå kvinnodagen idag, som trots påannonseringen inte fick någon plats i intervjun.

Tyvärr gav intervjun inte några nya besked. Vanja kanske är bra på att glida undan intrikata frågor genom att hon pratar snabbt och aldrig blir verbalt ställd. Det kräver en särskild intervjuteknik. Men vissa frågor ställdes aldrig. Exempel: Är regeringens politik med först höjd a-kassa och därefter obligatorisk ett led i en strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen? Hur kan det stämma med regeringens värnande av kollektivavtalen? Vad kommer att hända med jobbskatteavdraget med en ny regering? Kan LO:s antydan häromdagen att skatten skall höjas med en s-regering som effektuerar LO:s intentioner hjälpa s att vinna valet? Är LO berett att ta på sig att förorda alla de uppoffringar som en 40-procentig (?) minskning av utsläppen skulle innebära?

Andra bloggar om: Vanja Lundby-Wedin, LO, a-kassan, kärnkraft, klimatpolitik, arbetsmarknad, ekonomi, samhälle på intressant.se

Friheten från skråtvånget ökade lönerna kraftigt

Riksbanken har nyligen kommit ut med en unik lönestatistik fram till år 1900. Den visar hur lönerna i real mening (när inflationen räknats bort) gått upp och ned sedan 1540. Men år 1850 ser man ett trendbrott. Lönerna ökade med 175 procent under de femtio åren till år 1900. Marx hade fel. Se diagrammet nedan:

Källa: Riksbanken 2008

Denna fantastiska ökning sett i ett historiskt perspektiv forsatte sedan under 1900-talet. Men vad berodde den på? Enligt marxistisk teori borde lönerna ha börjat sjunka efter 1870-talet då industrialiseringen började. Företagen började då använda maskiner i större utsträckning vilket enligt Karl Marx och John Stuart Mill borde ha haft en förödande inverkan på lönerna. Marx menade att lönerna skulle sjunka så mycket att arbetarna till slut blev utarmade och därför gjorde revolution.

Enligt socialistisk nationalekonomi borde industrialiseringen också ha inletts med en sänkning av lönerna (se min artikel om Robert Heilbroner). Men därefter skulle maskinernas högre produktivitet ha lett till högre löner. För att åstadkomma detta snabbare än i andra länder förordade de socialistiska ekonomerna tvångsindustrialisering genom planering av ekonomin. Detta kom att ursäkta många av Josef Stalins grymheter mot den ryska befolkningen på 1930-talet.

Det svenska exemplet, som Riksbanken så tydligt demonstrerar, visar att industrialisering kan åstadkommas samtidigt som lönerna ökar, och ökar snabbare än tidigare. Hade man vetat detta på 1930-talet hade kommunistisk planhushållning knappast uppnått den prestige som den därefter hade fram till 1980-talet.

Orsaken till den era av ekonomisk tillväxt med höjda löner som inleddes kring 1850 i Sverige är uppenbarligen avskaffandet av skråtvånget 1846 och införandet av full näringsfrihet 1864. När småföretagarnas lagstiftade monopol i städerna upphörde kunde konkurrensen om konsumenternas gunst och arbetarnas arbetsinsatser både ge mera varor och högre löner.

Frihet är inte bara ett moraliskt egenvärde. Den leder också till ett förmerande av de materiella värdena. Ändå finns det och har funnits glödande fiender till friheten.

Andra bloggar om: skråväsendet, näringsfrihet, skråtvånget, frihet, tillväxt, löner, socialism, Stalin, industrialisering, kapitalism, ekonomi, samhälle på intressant.se

Anställningsskyddet, inte globaliseringen, ger utanförskap

Två rapporter presenterades häromdagen som visar hur felaktigt vänsterperspektivet på ekonomi och arbetsmarknad kan vara. Globaliseringen stjäl inte jobben, visar den ena. Anställningsskyddet håller en miljon i utanförskap, visar den andra.

Sju europeiska ekonomer med professor Lars Calmfors som ordförande har undersökt vilken effekt den skärpta konkurrensen från låglöneländerna har på sysselsättningen i Västeuropa. De kommer fram till att effekten till och med kan ha varit positiv för jobben. Calmfors säger i SvD 6/3 följande:

"Vår slutsats är slående. Vi har inte hittat några negativa sysselsättningseffekter. Det skiftar ­bevisbördan till dem som hävdar att globaliseringen resulterar i färre jobb här i Västeuropa, säger Calmfors."

En av förklaringarna till att det inte blir negativa effekter är att hotet om outsourcing sätter press på facket, håller tillbaka lönekraven och stärker arbetsgivarnas förhandlingsposition. Löneskillnaderna har ökat liksom kapitalandelen. Men detta borde inte enligt Calmforsgruppen motverkas med stärkt anställningsskydd eller minimilöner och höjd ersättning för långtidsarbetslösa. I en kommentar ställer sig finansministerkandidaten Thomas Östros (s) kritisk men framför inga argument.
_ _ _

I en annan rapport "Effekter av anställningsskydd: Vad säger forskningen?" från IFN (Institutet för näringslivsforskning) pekas anställningsskyddet ut som det som missgynnar ungdomar och invandrare. Sålunda är ungdomsarbetslösheten i Danmark 9 procent mot den dubbla i Sverige. Paradoxalt nog känner sig anställda i länder med svagare anställningsskydd mer trygga.

Ett starkt anställningsskydd ger också lägre produktivitetsuveckling. Förklaringen är tydligen att trygghet medför att ansträngningarna på jobbet minskar.

Effekterna av regeringens politik har därför också blivit marginella på utanförskapet som minskade med 43 000 personer 2007 - från 1 045 000 personer till 1 003 000. Rapporten har skrivits av docent Per Skedinger och refereras i en debattartikel i DI 6/3 som också författats av professor Magnus Henrekson. Den finns också beskriven hos SNS. (Referat från presentationen hos Dick Erixon.)

Jag skrev om Skedingers artikel om minimilönernas negativa effekter den 15/1 -08.

Andra bloggar om: globalisering, anställningsskydd, trygghet, arbetslöshet, nya jobb, utanförskap, ekonomi, politik, sysselsättning, Calmfors på intressant.se

Värnskatten ger förlust och borde avskaffas

En undersökning av den s k värnskatten visar att ett avskaffande skulle öka den beskattningsbara inkomsten och därigenom ge större skatteintäkter än de som skulle bortfalla. Trots att det kanske finns en liten minskning (0,1 %) av arbetsutbudet att ta hänsyn till är en rad andra effekter i form av att byta till jobb med högre lön, ta på sig mer ansvar, längre arbetsresor och liknande så mycket större att ett avskaffande skulle finansiera sig självt.

Undersökningen har gjorts av Tino Sanandaji vid University of Chicago och även verksam vid tankesmedjan Captus. Den bygger på forskning som utförts av professor Bertil Holmlund i Uppsala, se:

Holmlund och Söderström (2007), “Estimating Income Responses to Tax Changes: A Dynamic Panel Data Approach”, Working Paper 2007:25, Department of Economics, Uppsala University.

I SvD idag finns en kommentar av Per Gudmundson och rapporten finns tillgänglig här. Rapporten har beställts av Skattebetalarnas förening, se referat.

Dick Erixon kommenterar rapporten med att det ändå är olämpligt att sänka skatten för höginkomsttagarna. Det skulle ge socialdemokraterna möjligheten att kritisera regeringen för att skattesänkningarna inte ges åt låginkomsttagarna, menar han.

Om man inte skulle kunna gå fram med ett så klart budskap som att en skatt som skulle ge högre skatteintäkter genom att avskaffas kan man fråga sig vad regeringen i så fall skulle kunna vinna på. Dessutom borde ett avskaffande av värnskatten också kunna göras till en moralisk fråga. Vi har inte rätt att ta ut en skatt som enbart har till syfte att skada de 365 000 personer som tjänar över drygt 40 000 kr/mån utan att ens ge några nettointäkter för andra ändamål. En sådan skatt bygger väl på avundsjuka?

Andra bloggar om: värnskatten, progressiv skatt, fördelningspolitik, skatt, skattepolitik, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Instrumentell frihet blev viktigast hos Timbro

Vilken är den viktigaste frihetsfrågan? Om detta hade Timbro en omröstningstävling på onsdagen som utnämnts till "frihetsdagen". Slutstriden stod mellan "öppenhet mot omvärlden" och "yttrandefrihet". Det är två frihetsaspekter som utgör medel för att uppnå egentlig frihet. Ett tecken i tiden eller en realitet i det moderna samhället?

Under Timbros "frihetsvecka" var ett viktigt inslag den tävling mellan olika frihetsfrågor som arrangerades under onsdagen 5/3. Denna tävling tog upp åtta olika frågor som kan sammanfattas med projektledaren Mattias Svenssons introduktion enligt följande: "Är sänkt skatt viktigare än yttrandefrihet? Är det viktigare att öka kvinnors frihet eller att befria landsbygden?" - Är inte detta att jämföra äpplen med päron? Här följer hela listan på ämnen och företrädare. Läsaren kan fundera själv över hur jämförelser mellan dessa frågor kan göras.

Första omgången:
1. Friheten att ta ansvar med Patrik Strömer. Han argumenterade mot Göran Greider som var skeptisk mot valfrihet. Frihet ger möjlighet att välja så att man kommer bättre ut än andra. Det ger ojämlikhet och måste förbjudas enligt frihetsfienderna. I synnerhet om "plånboken får bestämma". Men också om några väljer fel. Att få ta konsekvenserna av sitt eget handlande är outhärdligt för vissa som därför är beredda att förkväva friheten.

2. Friheten för kvinnan att förfoga över sin kropp med Lousie Persson. Hon argumenterade mot Alva Myrdal och feminister av olika slag. Varför skulle inte kvinnor få sälja sex? Att prostitutionS skulle ge upphov till en dålig kvinnosyn ville hon bestrida.

3. Staten och kapitalet måste skiljas åt med Boris Benulic, marxist. Han argumenteraede mot den moderna statsapparatens frunktion att garantera försörjning eller gåvor åt så många som möjligt. Men också mot stora företags iver att reglera mänsklig aktivitet och att utnyttja staten. Det är fel att människor måste omhändertas och fostras och fel att den som talar "mot en stark stat och allmänintressets hegemoni fördöms som 'banal' eller, än värre, 'egoist'.

4. Yttrandefrihet med Dilsa Demirbag-Sten. "Att uttrycka tankar och åsikter är grundläggande för oss människor. På rätten att och friheten att yttra sig i tal och skrift bygger nya kunskaper och upptäckter, meningsutbyten och debatt liksom kulturkonsumtionens upplevelser och förströelse", inleder hon sin skriftliga presentation.

Andra omgången:
5. Frihet kräver låga skatter med robert Gidehag, Skattebetalarnas förening. Han argumenterade mot det höga skatterycket på 50 procent i Sverige som beskär individens frihet och leder till ett mer auktoritärt och mindre tolerant samhälle.

6. Friheten att säga upp sig med Sanna Rayman, tillträdande ledarskribent på SvD. Hon menade att vi bara bryr oss om det ena av begreppen frihet och trygghet. Förvisso finns en trygghet i det kollektiva och frihet är en egen, privat känsla. Men friheten på arbetsmarknaden är satt på undantag. Om man inte trivs med sitt jobb måste man kunna säga upp sig utan att detta försvåras av staten.

7. Öppenhet mot omvärlden med Johan Norberg. Han menade att detta var förutsättningen för andra friheter. Öppenhet river ner monopol och beroendeförhållanden. Öppenheten för handel ger välstånd. Öppenheten för att ta sig över gränsen ger möjlighet för nya idéer att få fäste och sprida sig - det sätter en gräns för hur mycket en stat kan förtrycka.

8. Personlig frihet med Merit Wager. Hon menade att individuell frihet är förutsättningen för all annan frihet. Föreningsfrihet, åsiktsfrihet, frihet att rösta på politiska kandidater, frihet att välja anställning, fritt vårdval - frihet att helt enkelt vara sig själv etc är beroende av den personliga friheten.[Detta var det närmaste man kom frihet från tvång.]

I den första omgången vann yttrandefriheten (jfr melodifestivalen) och i den andra öppenheten mot omvärlden. Det blev alltså två instrumentella frihetsvärden som ställdes mot varandra i finalomgången. Utifrån ett neutralt frihetsfilosofiskt perspektiv måste man konstatera att ett modernt samhälle varken borde betrakta rörlighet över gränser, monopolförbud, frihandel eller yttrandefrihet som de viktigaste aspekterna av frihet. Det är naturligtvis personlig frihet, frihet från statligt tvång i form av skatter och regleringar som är viktigast eftersom dessa aspekter är värden i sig. I ett verkligt fritt samhälle blir yttrandefrihet och rörelsefrihet sidoaspekter som automatiskt finns på plats men som inte spelar någon framträdande roll.

Det är när den personliga friheten är hotad och makthavarna kräver medborgarna på stora ekonomiska kontributioner som det är viktigt att medborgarna åtminstone får opponera sig och i sista hand flytta från landet. Därför är det ett tecken i tiden att ett hundratal frihetsintresserade röstade fram just dessa två instrumentella frihetsvärden som de viktigaste idag. Tvångets krafter har tydligen flyttat fram sina positioner.

Slutomgången vanns av yttrandefriheten som vältaligt företräddes av Dilsa Demirbag-Sten som skriver i bl a Expressen och Dagens Nyheter.

Andra bloggar om: frihet, yttrandeefrihet, personlig frihet, filosofi, moral, ideologi, politik, samhälle, Timbro på intressant.se

Järnvägar för 45 -50 miljarder ger 1,5 procents utsläppsminskning

Klimatberedningen preciserar 9 procents utsläppsminskning till 2020. Där ingår järnvägsinvesteringar som har uppskattats till 45-50 mdr kr. Det skulle minska utsläppen med futtiga 1 Mt växthusgaser eller motsvarande 1,5 procent. Höjd bilskatt skulle bara ge 0,9 procents minskning. Är klimatpolitiken trovärdig? Oppositionen överbud är det inte.

Klimatberedningen har nu offentliggjort sitt betänkande SOU 2008:24. Det är en rapport på över 500 sidor. En hastig genomgång visar att där inte finns mycket fakta. Man tycks inte ha kvantifierat åtgärder för att uppnå en minskning inom landet med ca 30 procent (siffran är ej preciserad). Det som finns beräknat är åtgärder utanför EU:s handelssystem och dessa landar på 9 procents minskningar (bas 65,9 Mt CO2-ekvivalenter). Dessa åtgärder framgår av nedanstående tabell:


I stort sammanfaller dessa åtgärder med dem som Energimyndigheten kom fram till under förra sommaren och som jag skrev om den 22/2. Då skulle 75 öres bensinskattehöjning ge 1,1 procents utsläppsminskning. Nu har denna åtgärds effekter justerats ner så att jag får minskningen till 0,9 procent. Det beror sannolikt på att Klimatberedningen ökat effekterna av EU:s direktiv om mer bränslesnåla bilar. Då blir effekten rimligtvis mindre av en skattehöjning. Å andra sidan har alla enskilda åtgärder beräknats brutto och först vid en icke redovisad korrigering för "överlappande" åtgärder beräknats netto för hela summan.

Tabellen visar en sensationellt liten effekt av investeringar i järnvägar för att få ökade godstransporter med eldrivna tåg. De ger ca 1 Mt i utsläppsminskning vilket blir 1,5 procents reduktion på basen 65,9 Mt. Detta visar att det var befogat av statsminister Fredrik Reinfeldt att uttala sin skepsis mot en så stor järnvägsutbyggnad som med 45-50 mdr kr till 2020.

Hans skepsis får han återigen ovett för av beredningens ordförande Hans Jonsson i dag i Dagens Eko. Även Anders Wijkmans (kd) kritik mot statsministern och Anders Borg som kritiserat km-beskattningen är svår att förstå. Man behöver inte läsa hela rapporten för att förstå att de stora vinsterna finns att göra i form av en järnvägsutbyggnad vid de värsta flaskhalsarna så att godstrafiken kan köra snabbare än 18 km/tim.

De flesta miljarderna i järnvägsinvesteringar är synnerligen ineffektiva som medel för att minska utsläppen av växthuisgaser. Och km-skatt som leder till att skogsindustrin flyttar utomlands kan inte heller vara effektivt mot de globala utsläppen.

Anmärkningsvärt är att oppositionen försöker inbilla omgivningen att den har ett seriöst mål på 40 procents minskning. Och det hela blir lätt parodiskt när Ekot framställer det som att striden står mellan 38 resp 40 procents minskning. Då har minskningar utomlands räknats in i de 38 procenten. Läs de röd-grönas reservation i rapporten. Hur menar klimataktivisterna att de extra 10 procentenheterna skall åstadkommas? Ingen utvidgad tabell enligt ovan presenteras.

Andra bloggar om: klimatberedningen, utsläppsminskningar, växthusgaser, koldioxid, järnvägar, bilismen, klimat, miljö, klimatpolitik, växthuseffekten, politik på intressant.se

Bojkotta Fortum!

Genom att bojkotta Fortum som elleverantör kan konsumenterna sätta tryck på Fortum Värme i Stockholm som tar ut monopolpriser på fjärrvärmen. Vi kan också kräva att konkurrensverket ingriper. I slutändan borde staten kunna lagstifta mot monopolfasoner. Fortums försök att begränsa yttrandefriheten borde också brännmärkas.

Fortum är ett av de tre stora elbolagen i Sverige och ägs av finska staten. Dess vinster går till de finska skattebetalarna men också till de anställdas gigantiska bonusar. Enligt Svenska Dagbladet i går 3/3 försöker dess dotterföretag Fortum Värme ta ut monopolpriser från fjärrvärmekonsumenterna i stockholmsområdet. Företaget är av någon anledning hälftenägt av Stockholms stad. Men politikerna i Stockholm har ordnat det så vist att staden äger 49 procent och har då inget inflytande.

Nu anklagas företaget för att sedan 2002 ha höjt fjärrvärmepriserna med 40 procent. Det är organisationen Fastighetsägarna Stockholm med 3 000 medlemmar som är mest kritisk. Samtidigt har organisationen utverkat ett rabattavtal på fjärrvärme från Fortum för sina medlemmar. Men "den som tar emot gåvor är inte fri" säger ett gammalt ordspråk. När rabattavtalet på 10 procent skulle förnyas sade Fortum nej med hänvisning till den kritik organisationen Fastighetsägarna Stockholm kommit med.

Speciellt förgriplig i Fortums ögon var att organisationen skrivit en artikel om en rapport från Energimarknadsinspektionen som visade att Fortum överdebiterade fjärrvärmekunderna med 40 procent, enligt SvD. Eftersom Fortums tjänstemän inte vill kommentera detta från yttrandefrihetssynpunkt märkliga beteende får vi utgå från att de faktiska omständigheterna är någorlunda korrekt återgivna.

Mitt förslag är att elkunderna nu överger Fortum som elleverantör. Det har jag själv nyligen gjort. Tyvärr kan jag inte lämna företaget som elnätsoperatör eftersom det har lagligt monopol. Men jag kanske riskerar att få elleveranserna stoppade om jag blir för besvärlig med bojkottuppmaningarna? Att privatisera tekniska monopol utan att ha avgörande kontroll över företagen därefter kan leda till rena gangsterfasonerna.

Varför skall man egentligen privatisera ofria marknader där det finns tekniska monopol? Borde inte sjukvård, skolor, barnomsorg mm, som är socialiserade av föregivna effektivitetsskäl, ligga närmare till hands? Har marknadsvännerna missuppfattat vad marknadsekonomi går ut på? Monopol är marknadssystemets fiender.

Vad gör nu journalisterna i andra media än SvD? Ledarskribenterna? Benägenheten till kritik mot ett riktigt monopolfall verkar inte så stor. Och var finns miljövännerna? De borde protestera mot Fortums agerande eftersom detta diskrediterar fjärrvärme och mer koldioxidminskande energialternativ. Det säkrase för konsumenterna hade varit att hålla fast vid enskild oljeuppvärmning. Att avhända sig egen kontroll och överlämna sig i händerna på en monopolist har nu straffat sig.

Var finns vänsterorganisationerna som borde vara kritiska till monopolfasoner? Och var finns Konkurrensverket? Det verkar helt avsomnat. Då återstår bojkott!

Andra bloggar om: Fortum, bojkott, monopol, marknadsekonomi, konkurrens, miljö, energi, konkurrensverket, ekonomi, politik, samhälle på intressant.se