Det är ojämlikheten som är genetiskt kodad

Små barn 3-6 år är emot lika fördelning till 35-60 procent. Om de dessutom måste dela med sig är 70-95 procent emot jämlikhet. När det gäller missunnsamhet är 80 procent av de äldre barnen för. Mycket tyder på att ojämlikhet och delvis oginhet är genetiskt kodad.

I Vetenskapsradion uppmärksammades en artikel i Nature nr 463 (25/2 2010) av E Tricomi et al med rubriken "Neural evidence for inequality-averse social preferences". Rubriken för radions inslag var "Jämlikhet styrs av biologi". Man menade att det finns ett inbyggt motstånd mot ojämlikhet hos människan:

"att inte vilja roffa åt sig allt på andras bekostnad, är inprogrammerat i hjärnan och inte i första hand en effekt av social anpassning."

Men att något går att mäta med magnetkameror (functional MRI) i form av aktivitet ihjärnan är inte detsamma som att dessa attityder eller beteenden är genetiskt inkodade. Författarna skriver inte någonstans (i abstract) att så skulle vara fallet. Även en inlärd attityd borde ju kunna ge upphov till hjärnaktivitet.

Försökspersonerna fick först parvis inga eller stora penningbelopp av försöksledaren. Därefter öppnades möjligheten för ytterligare pengar. Det visade sig att man i den "rika" gruppen var mer känslig i hjärnan för ytterligare pengar till andra än till dem själva medan motsatsen gällde för de "fattiga".

Vetenskapsradion låter neurofysiologen Martin Ingvar på KI kommentera med orden:

"Man visar att den som har det bra reagerar annorlunda på ett fördelningsförslag än den som inte har det bra, och den skillnaden är inte tidigare bevisad. Det är ett distinkt nytt steg."

Attityderna hos yngre personer är emellertid tydligen annorlunda. I varje fall är beteendet helt annorlunda och ganska kraftigt avståndstagande från en jämlik fördelning. Vetenskapsradion och Marcus Hansson verkar vara okunnig om annan forskning på området som visar motsatsen till Tricomis resultat. Vi har t ex de tre experiment som Nobel-pristippade Ernst Fehr et al skrev om i augusti 2008 i Nature nr 454 och som jag skrev tre artiklar om 2008. Dessutom rörde det sig om barn i åldern 3-8 år som testades, vilket kan ge en vink om det genetiska inslaget. Men man måste läsa hela artikeln för att undvika den tendentiösa presentationen i abstract.

Resultatet av eperiment ett: 35-60 procent av barnen 3-6 år ville inte dela med sig till andra när valet stod mellan ”ett godis till mig och ett eller inget till någon annan”. Den större benägenheten till ”egalitär” fördelning gällde de egna kompisarna.

När sedan i experiment två en kostnad för en själv infördes för att dela lika (man fick avstå hälften till den andre) så steg motståndet mot den ”egalitära” fördelningen till 70-95 procent för gruppen 3-6 år.

I det tredje experimentet ville Fehr konstatera en preferens för jämlikhet. Då visade det sig att 80 procent av barnen 7-8 år ville sätta stopp för att den andre skulle få två godis när man själv bara kunde få ett. Trots att man själv inte kunde få något mera ville man inte unna den andre att få mera. Är det jämlikhet? Jag skulle kalla det avund! Och den verkar bli starkare med erfarenheten.

Jag tycker att detta tyder på att det finns ett genetiskt nedärvt drag som hos de flesta förkastar jämlikhet. Se även min sammanfattning okt-09.

Widar Andersson (S) har fått för sig att Tricomis rön förklarar varför regeringens jobbskatteavdrag inte blivit någon succé i opinionen inför valet (Folkbladet 26/2). Dick Erixon opponerar. Och Robert Östling på Economistas vänder sig mot att neurologiska studier skulle ge indikationer på det genetiska området. Han hänvisar till att tvillingstudier är mer lämpliga.

Andra bloggar om: jämlikhet, jobbskatteavdraget, ojämlikhet, gener, utjämning, rättvisa, människans natur, egoism, altruism, solidaritet, klyftor, skatter, ekonomi, skatt, regeringen, val 2010, filosofi, politik på intressant.se

Miljöpartiet oförargerligt utanför klimatpolitiken

Miljöpartiet visar samarbetsvilja om man får tro Peter Eriksson som ville vara alla till lags. Hans avsikter framstod som oförargerliga. Men det berodde på att den snälle tomten inte fick några frågor om klimatpolitiken.

Gäst i Ekots lördagsintervju den 27 februari var Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Han utfrågades av Tomas Ramberg. Den första frågan gällde huruvida läkare skulle få omskära små pojkar. Eriksson tog avstånd från MP:s formulering (Kalmar) i höstas där man var emot "könsstympning av småpojkar". Men det var problematiskt när pojkarna själva inte kunde ta ställning.

Avdrag för hushållsnära tjänster var nästa fråga. MP är emot denna "subvention" men vill vänta med avvecklingen tills konjunkturen vänder. Ordet "hembiträde" var inte lämpligt att använda. Men Eriksson trodde att Maud Olofsson (C) ville ha tillbaka "hemmafruar". Skulle dessa också ha hembiträden eller liknande? Denna oklarhet i Erikssons tänkande följdes inte upp. Lars Ohly (V) vill avskaffa systemet omedelbart. Det är en praktisk fråga menade Eriksson.

Datalagringsfrågor var nästa område. MP anser att detta representerar "övervakningssamhället (Ulf Holm). Men inkonsekvenserna på detta område kunde Eriksson inte reda ut. Detta är tekniskt komplicerat och Eriksson är inte särskilt pedagogisk. Han lät dessutom osäker. Karl Schlyter anser kompromissen vara tvivelaktig och EU-direktivet "vettlöst". Men någon gång måste Sverige genomföra det här sa Eriksson. Hur relationen till Thomas Bodström (S) såg ut var också oklar. Han fick gärna åka till USA enligt Eriksson.

Köttskatt? Vi måste satsa på biogasproduktion men ingen skatt behövdes, enligt Eriksson.

Undantagen i LAS med två personer för små företag blir sannolikt kvar.

Eriksson ansåg att det var bra att Maria Wetterstrand var populär (mer populär än han själv). Vad annat var att vänta från denne snälle tomte?

Vattenfall skulle bidra mer till energiomställningen.

Flyktingpolitiken skulle kanske inte vara med i valplattformen men i nå'n mening skulle den ändå vara med.

Vi måste vara överens om skatterna, a-kassan mm. "Förbifart Stockhom" skulle också lösas före valet. Likaså betygsfrågan. Vinstintressen i vården var inte lika problematisk. MP är kritiskt till insatserna i Afghanistan.

Det är dåligt att ett par kärnkraftverk stått stilla i vinter, medgav Eriksson. Det är en osäker energikälla. Vi ska få in förnybara energikällor och successivt fasa ut kärnkraften. Någon ytterligare effektivisering skulle inte bli aktuell.

Uppläggningen av intervjun var inriktad på att ringa in samarbetsproblem inom den rödgröna oppositionen. Detta kräver antingen snåriga frågor eller att man hittar något som verkligen blir intressant. Det senare inträffade inte. Därför blev intervjun svår att följa och delar av den saknade mera allmänt intresse. Dessutom har Peter Eriksson en tendens att inte ge klara svar. Han vill både äta kakan och ha den kvar. Syftet verkar vara att framstå som oförargerlig.

Den centrala frågan för Miljöpartiet borde ha varit energi- och klimatpolitiken. Är de rödgröna nu t ex överens om att riva upp det snart aktuella beslutet från regeringens sida att tillåta att ersättningsreaktorer får byggas? Vad säger LO? Hur ser i så fall en rödgrön energipolitik ut efter valet? Kommer energikrävande industri att kunna lockas ligga kvar i Sverige om kärnkraften inte ska effektiviseras utan istället trappas ned? Finns det trovärdiga kalkyler som visar att förnybara energikällor kan byggas ut till rimliga kostnader för att ersätta kärnkraften som nu producerar ca 40 procent av all el och som med effektiviseringar kanske kommer upp i hälften?

Vilka förnybara energikällor finns det? Kan tillräckligt med el produceras med vindkraft? Hur blir det på vintern? Vindkraften står stilla under kalla dagar. Och räcker biobränslen som flis? Många fjärrvärmeverk under senaste köldperiod fick ju eldas med olja för att flisen inte räckte till. Måste inte också vindkraften kompletteras med olja för att jämna ut när det inte blåser? Hur är det förenligt med klimatmålen? Och om bilarna ska gå på el måste väl ännu mera el produceras? Eller är MP fortfarande inne på att bilarna ska gå på etanol? Är inte etanol skadligt för klimatet på 70-80 års sikt så som Sören Wibe kunnat konstatera i en utredning för någon månad sedan? Hur mycket vill MP höja bensinskatten och hur stor minskning av koldioxidutsläppen mm leder det till? Hur mycket av målet, att på 9 år sänka utsläppen så att en 40-procentig minskning nås till 2020, kan uppnås med hjälp av höjd drivmedelsskatt?

En utfrågning enligt dessa linjer hade sannolikt inte fått Peter Eriksson att framstå som en snäll tomte som inte vill reta eller irritera någon.

Andra bloggar om: Miljöpartiet, Peter Eriksson, miljö, klimat, rödgröna, regeringen, klimatpolitik, klimatmål, bensinskatt, val 2010, politik på intressant.se

Metoddebatt om Jämlikhetsanden

Debatten om boken Jämlikhetsanden författad av Richard Wilkinson och Kate Picket går vidare. De har idag publicerat en replik på Svenska Dagbladets ledarsida som vänder sig mot den kritiska presentation som getts av SvD:s Maria Eriksson den 1 och 21 februari. En längre version av repliken finns på ledarbloggen här. Ett utförligt svar på W&P:s svar från Tino Sanandaji m fl har också publicerats på ledarbloggen här.

I huvudsak är debatten fokuserad till statistiska metodproblem. Som jag tidigt påpekade bygger Jämlikhetsanden på konstig statistik. Detta gäller både vilka statistikkällor som utnyttjas och vilka mått som används för korrelationerna. Men även om det vore så att korrelationerna vore korrekt beräknade och signifikanta är det därmed inte visat att det finns något orsakssamband. Förutom dessa två kritiska punkter finns det ytterligare två.

Skulle det finnas något slags orsakssamband är det därmed inte säkert att författarnas rekommenderade åtgärder i form av t ex mer progressiva skatter, mer bidrag och övergång till arbetarstyrda företag skulle vara det effektivaste och minst kostsamma sättet att komma tillrätta med olika sociala problem.

Slutligen, även om det vore så att en närmast total inkomstutjämning och övergång till företag styrda av löntagarråd i enlighet med någon av den utopiska socialismens otaliga modeller skulle minska de sociala problemen, kan man ställa frågorna: Är vi beredda att övergå till en helt annan samhällsmodell som varje gång den praktiserats har brutit samman? Och har vi rätt att med tvång införa ett sådant system om vi kan uppbåda en majoritet för detta? Får de som skulle förlora på systemet överhuvud taget motsätta sig övergången till Utopia? Är jämlikhet mer värd än frihet?

Den metoddebatt som nu pågår handlar enbart om den första av de fyra punkterna. W&P menar att det finns ett signifikant samband mellan ojämlikhet och 29 problemindikatorer. Med ett annat urval och med andra mått kvarstår det signifikanta sambandet för 23 av de 29 indikatorerna.

Kritikerna visar att det inte på något sätt går att få till ett signifikant samband mellan livslängd och jämlikhet. På denna punkt har Wilkinson erkänt att sambandet är otydligt. Kritikerna har också visat att sambanden mellan ojämlikhet och ett antal snarlika problemindikatorer inte är signifikanta och ibland svagt omvända. Men de har inte kontrollerat alla de indikatorer som W&P redovisar.

Det statistiska sambandet mellan ojämlikhet och sociala problem är alltså inte så entydigt som W&P ursrungligen har hävdat. Man kan också misstänka att den bild de skapat är tillrättalagd genom valet av statistik och metoder. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas en korrelation på flera områden. Men som jag påpekat ovan säger detta inte att det finns ett orsakssamband.

Debatten kring mina tre senare punkter ovan kan alltså gå vidare.

Forts: Jämlikhetsanden kan vara en bluff (Snowdons granskning)

Andra bloggar om: Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, omfördelning, hälsa, livslängd, ojämlikhet, orättvisa, statistik, länderjämförelser, Richard Wilkinson, skatt, samhälle, politik på intressant.se

Kritiskt om regeringens jobbstrategi

Jobbskatteavdraget ger på lång sikt enligt regeringens beräkningar 75 000 nya jobb till en kostnad på nästan en miljon per styck. Men om lönebildningen hindrar en sänkning av lönerna blir effekten mindre, enligt forskarna på IFN. Och efterfrågan måste dessutom öka.

Idag framträdde nationalekonomen Magnus Henrekson, VD för Institutet för näringslivsforskning (IFN; tidigare IUI), hos tankesmedjan FORES. Ämnet för dagen var huruvida Anders Borg gör fel saker och Henrekson presenterade en uppsats med rubriken "Håller regeringens jobbstrategi?" (pdf). Uppsatsen (IFN Policy Paper 30, 2009) kommer att publiceras i Ekonomisk Debatt i mars.

Det grundläggande problemet är att skatten på arbete sänkts med närmare 100 miljarder kronor utan att sysselsättningen ökat mer än blygsamt före den internationella finanskrisen. Henrekson menade att det framför allt är studenter och friska äldre som gynnats medan lönebildningen motverkat åtgärdernas effekter och hindrat dem från att få genomslag. I den uppdaterade uppsatsen redovisas också statistik för de begränsade effekterna.

Henrekson var kritiskt inställd till de fyra jobbskatteavdragen. Modellen för dessa är hämtad från USA:s system som kallas EITC (Earned Income Tax Credit) som där gett starka effekter. Men i Sverige är kunskapen om skattenedsättningen låg. En Sifo-mätning beställd av Globaliseringsrådet visade att hälften inte känner till jobbskatteavdraget och 95 procent av övriga förnekar att det skulle påverka hur mycket de arbetar. Riksrevisionens undersökning visade också att färre än var tredje arbetslös, ung eller utrikes född känner till avdraget.

För att jobbskatteavdraget ska kunna fungera krävs att de s k reservationslönerna sjunker - dvs man kan söka jobb där lönen före skatt är lägre än tidigare utan att lönen efter skatt sjunker. I USA ligger de reglerade minimilönerna på ca 30 procent av medianlönerna. Men i Sverige ligger de t ex inom hotell- och restaurang samt detaljhandel på 80 procent eller mer än genomsnittslönen. Dessutom har de reala minimilönerna stigit mycket kraftigt på senare år.

Ett räkneexempel antyder problemet. Om reservationslönen är 70 kr/tim efter skatt krävs vid en marginalskatt på 30 procent 100 kr/tim före skatt. Om marginalskatten sjunker till 20 procent (eller ner mot noll för extrarbetande studenter) blir den nödvändiga lönen 87:50 eller ännu lägre. Henrekson hävdar nu att någon "lönemoderering" för lägre löner inte inträffat och inte heller kan förutses i den pågående avtalsrörelsen.

I vissa branscher förvärras effekten av höga ob-tillägg enligt Henrekson. En 18-åring som är timanställd i en butik på söndagar tjänar 200 kr/tim (225 kr inkl semers). Med jobbskatteavdrag för en extraknäckande studerande är lönen skattefri upp till ca 40 000 kr/år. Men reservationslönen ligger kanske bara på en tredjedel. Jobbskatteavdraget blir därför bara en "skänk från ovan" utan effekt på arbetsviljan för dem som råkar få ett jobb. Istället medför den höga ersättningen att jobben rationaliseras bort med hjälp av större butiker och självscanning med låg personaltäthet. De höga lönerna för bekväm arbetstid för gymnasister och studenter ger inte några större möjligheter för de svaga grupper man egentligen vill gynna. Istället minskar jobben även på vardagarna.

Henrekson diskuterar inte förutsättningarna för jobbsakatteavdraget i övrigt mer än att effekterna inträffar på lång sikt. De har beräknats till 75 000 personer enligt Budgetpropositionen. Vid ett seminarium den 26/1 (IIRA) träffade jag en av experterna på finansdepartementet, fil dr Katarina Richardson, som nämnde att regeringens olika åtgärder skulle ge 125 000 fler jobb på lång sikt, varav 70 000 till följd av jobbskatteavdraget. Och hon underströk att detta gällde om det fanns tillräcklig efterfrågan på arbetskraft.

Kanske nationalekonomer betraktar detta som så självklart att det inte behöver nämnas särskilt. Men det leder till missuppfattningar. Många borgerliga talesmän verkar ju göra gällande att det går att "köpa" nya, riktiga jobb med hjälp av skattesänkningar som stimulerar utbudet. Även Henrekson inbjuder till till sådant när han säger att kostnaden för avdraget är 70 mdr kr vilket ger en kostnad på nästan 1 miljon kr per jobb. Men om inte efterfrågan ökar tillräckligt på den typ av jobb som passar för dem i "utanförskap" kommer effekterna att bli avsevärt mindre. Var ska exempelvis "socialgrupp 4" få jobb?

Nu tar Henrekson dock upp att det är viktigt att sätta in ett helt batteri av åtgärder för att stimulera företagandet och expansionen av den inhemska tjänstesektorn. Det är sannolikt här som de största bristerna finns i regeringens jobbstrategi.

Fortsättning: Kan regeringen köpa riktiga jobb? 1/3-10

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, sysselsättning, arbetslöshet, regeringen, skatt, jobbskatteavdrag, skatter, utanförskap, socialgrupp 4, ekonomi, politik på intressant.se

Är medelklassen överbeskatad?

Genom att skatterna uppfattas om högre än vad som återgår till medborgarna i form av offentliga tjänster uppstår en tyst skatteprotest. Denna svarta sektor är omkring 20 procent av BNP enligt en rapport idag. Högskattestaten är inte stabil.

Idag lade fil dr Kurt Wickman, universitetslektor i nationalekonomi, fram en rapport för Skattebetalarnas förening med titeln Höga skatter gör staten instabil. Det är en skrift på 54 sidor som är gjort utifrån Knut Wicksells perspektiv för hur skatterna ska dimensioneras. Wicksells princip är att skatterna ska bygga på intresseprincipen - dvs att skatter endast ska tillåtas för ändamål som alla medborgare har intresse av att finansiera.

Wicksell lade fram sina tankar för över hundra år sedan då staten bestod av en organisation för att tillgodose kollektiva nyttigheter. Hans princip träffar därför i första hand ytterligare kollektiva åtaganden. Om den offentliga sektorn ska syssla med individuella nyttigheter blir saken mer komplicerad. Ett särskilt tydligt exempel är kultur och idrott som endast begränsade grupper har intresse av. Antingen sätter Wicksells princip a priori stopp för sådant eller också är principen förtunnad till någonting ganska betydelselöst.

Kurt Wickman menar att högskattestaten i allt större utsträckning kommit att innebära en överbeskattning enligt Wicksells princip. Detta går att empiriskt belägga, om än med viss möda. Utgångspunkten är mätningen av den "informella sektorn" med hjälp av sofistikerade metoder som bygger på bl a penningmängdens och energiförbrukningens utveckling. Kontentan är att denna sektor ökat från ca 10 procent av BNP till omkring 20 procent på några årtionden.

Denna svartbetonade verksamhet har inträffat ungefär samtidigt som en kraftig utbyggnad av staten skedde från slutet av 1960-talet till 1980-talet. Wickman ser denna utveckling som ett utflöde av en internationell vänsterdebatt som i mycket togs upp av Olof Palme. Något starkt sakligt skäl för att bygga ut staten under denna tid fanns inte enligt Wickman.

I opinionsbildningen har man pekat ut de tysta skatteprotesterna i form av skatteflykt och svartarbete som något som enbart höginkomsttagarna ägnat sig åt. Detta vill Wickman delvis bestrida. Skatteprotesterna måste rimligtvis vara mycket mer utbredda. Medelklassen uppfattar sig som överbeskattad. Ett ytterligare argument för detta är överutnyttjandet av olika bidrag. Det har brett ut sig en inställning att man "har rätt" att få tillbaka en del av sina skattepengar genom att ta ut bidrag.

Jag erinrar mig att jag sett undersökningar som visar att stora grupper (en majoritet) anser sig vara förlorare på systemet med skattefinansierad offentlig produktion. Denna subjektiva uppfattning är naturligtvis mer styrande för enskildas beteende än hur det objektivt ser ut i verkligheten. Empiriska uppgifter är av någon anledning oerhört sällsynta. Men jag har på grundval av en bilaga till Långtidsutredningen 2003 (bloggart jan 2007) uppskattat att minst 60 procent av befolkningen i ett livsinkomstperspektiv är vinnare på systemet.

Det kan naturligtvis vara så att en majoritet trots detta ser nyttan med skatterna som så begränsad att de ändå uppfattar sig som nettoförlorare. Wickman gör uppskattningen att ett skattetryck på 20-25 procent skulle uppfattas som legitimt. Eftersom skattetrycket istället är bortåt 50 procent försöker de som kan - t ex hantverkare - förlägga hälften av verksamheten i den svarta sektorn. Detta destabiliserar högskattestaten enligt Wickman.

Paradoxalt nog skulle detta enligt min mening kunna leda till att den faktiska överbeskattningen kan bli ännu mer skevt fördelad. Den politiska propagandan kan inte riktas mot de egna väljargrupperna utan vill istället peka ut höginkomsttagarna och de som får bonus i näringslivet. Bilden att dessa kapar åt sig en orättvis stor del som måste rättas till med höjda skatter har skapats under senare år. Vi ser detta i marginalskatteförslagen från de rödgröna och i form av "taket" för jobbskatteabdragen som genomförts av de borgerliga.

Det borde göras nya och mera meningsfulla studier av vilka grupper som vinner och förlorar på den skattefinansierade produktionen av välfärdstjänster. I en sådan undersökning borde också en tydlig syn på vem som finansierar de kollektiva offentliga nyttigheterna redovisas.

Läs även andra bloggares åsikter om skattepolitik, offentlig sektor, Knut Wicksell, skatt, välfärd, välfärdstjänster, skatter, kollektiva nyttigheter, överbeskattning, skattefusk, svartarbete, skatterevolt, ekonomi, politik på intressant.se

Vad ska vi göra med socialgrupp fyra?

Susanna Alakoski beskriver de socialt utslagna i en lång, pregnant mening. Men vad ska samhället göra för att "socialgrupp 4" ska få det bättre? Är det Wilkinson, utilitarismen, Rawls eller lord Beveridge som har lösningen?

Ett väsentligt hinder mot en mer genomgripande liberalisering av samhället är förekomsten av en grupp som inte kan leva upp till biskop Thomas' sentens att frihet är den bästa sak som kan sökas för den som friheten väl kan bära (1439). Invändningen mot ett samhälle med ett minimum av tvång är att det alltid finns så mycket av sociala problem att samhället istället måste organiseras med ett stort mått av tvång och frihetsinskränkningar.

Just nu får detta problem en pregnant illustration av författaren Susanna Alakoski (förf t Svinalängorna) som i sin andra bok Håpas du trifs bra i fengelset skrivit om Sveriges 800 000 alkoholister och om narkomaner och småtjuvar som hon anser tabubelagda i samhällsdebatten. Hon har där en lång uppräkning av alla grupper som befinner sig på samhällets baksida och som hon kallar socialgrupp fyra. Det är:

"låginkomsttagarna, dom som inte har, dom som inte kan, dom som inte vill, socialgrupp fyra, klassproletariatet och dom med dålig karaktär, dom arbetslösa, dom med skyddad anställning, dom ointresserade, dom okunniga, dom lågt begåvade, dom olämpade, dom tärande, dom extra resurskrävande, dom lågutbildade, dom bidragsberoende, dom med sämre förutsättningar och dåliga tänder, dåliga matvanor, dålig sömn, ynan och dom med det sociala arvet, dom socialt missanpassade, dom underlägsna, dom med lågt arbetstempo, dålig ordning, dom med problem under uppväxttiden, dom marginaliserade grupperna, utbölingarna, parasiterna, offren, dom utsatta, dom icke röstberättigade, dom med läs- och skrivsvårigheter, dom med motivationssvårigheter, aggressioner och bristande koncentrationsförmåga, dom som hamnar i observationsklass."

Vi förstår vad hon avser för grupp. Men det är svårare att se vad hon vill konkret. Om hon sitter inne med lösningen kan hon väl klämma fram den direkt? Just nu är de socialt missanpassade en extra aktuell grupp eftersom professorerna Richard Wilkinson och Kate Picket skrivit en bok (Jämlikhetsanden) som innehåller anvisningar för hur en stor del av denna grupp ska befrias från sin olycka: De rika i samhället ska göras fattigare.

De som inte tror på Wilkinsons teori kan fundera ett ögonblick på hur samhället borde organiseras för att integrera dem i denna "socialgrupp fyra". I den politiska filosofins mer abstrakta värld kan fyra strategier urskiljas:

1. Det är vars och ens ansvar att med välgörenhet hjälpa dem (ex Nozicks Utopia).

2. Eftersom de redan är olyckliga och inte kan producera nämnvärd lycka ska de isoleras från de mer välartade som kan producera mera lycka (ex Harsanyis utilitarism).

3. Samhällets resurser ska till stor del användas för dessa, de sämst ställdas, maximala välbefinnande (ex Rawls' rättviseteori).

4. Samhällets resurser ska endast ge de sämst ställda grundtrygghet och de ska själva bidra till sin försörjning så mycket som möjligt (ex lord Beveridges minimumnivå).

Finns det kanske fler varianter? Får jag be om förslag?

[Uppdat 28/2: Hanne Kjöller om tredubblade förtidspensioneringar av unga, DN 26/2] 
[Artikel av Tino Sanandaji om personer med negativ produktivitet, sep-14]
Läs även andra bloggares åsikter om Alakoski, socialgrupp, grundtrygghet, välfärd, omfördelning, skatt, Richard Wilkinson, Jämlikhetsanden, ojämlikhet, skatter, socialt utslagna, orättvisa, jämlikhet, utilitarism, samhälle, filosofi, politik på intressant.se

De rikas löner 46 procent högre än snittet efter skatt

Lönespridningen är mer sammanpressad än för de totala inkomsterna. Lönen efter skatt är 278 kr/dag högre för 90:e percentilen än för snittet. Men de rödgröna vill höja marginalskatten för löntagarna och införa förmögenhetsskatt med syfte att komma åt "de rika".

Sedan boken Jämlikhetsanden kom på svenska har utjämningsdebatten börjat röra på sig. Boken vänder sig främst mot förhållandena i USA och Storbritannien, som hamnar högt i ojämlikhetsstatistiken. Men Sverige har en lång tradition att peka på "ökande klyftor" och i debatten hörs ofta missnöje med inkomstskillnaderna trots den internationellt sett starka utjämningen. Ett färskt exempel är bloggen Storstad som tar statistik från SCB till hjälp för att ondgöra sig över den fattigaste tiondelens inkomstminskning 2008.

Statistiken från SCB i form av Hushållsinkomstundersökningen (HEK) innehåller många fallgropar. Den statistik som refererades till ovan är en indelning av alla hushåll i tio decilgrupper med avseende på disponibel inkomst per konsumtionsenhet (dvs med hänsyn till försörjningsbörda). Uppgifterna där innefattar alla inkomster (utom reavinster) för både heltids- och deltidsarbetande löntagare och företagare samt arbetslösa, pensionärer och studerande.

När man konstaterar att inkomsterna minskat för den första decilen (den fattigaste tiondelen) kan det alltså bero på att fler börjat arbeta deltid, blivit arbetslösa eller kommit att höra till de småföretagare som har ytterst låga inkomster. Det behöver inte innebära att bidragen minskat kraftigt och än mindre att lönerna sjunkit. Men vänstermänniskor har en förkärlek att genast uttala sin indignation över ojämlikhetens utbredning och klassamhällets återkomst.

Eftersom vi vet att arbetslösheten ökade kraftigt 2008 är det troligt att en betydande del av förklaringen till att inkomsterna för den första decilen minskade med 500 kronor/mån är övergången från arbete till a-kassa. Detta har att göra med den ekonomiska politikens möjligheter att undvika den internationella finanskrisens konsekvenser i Sverige och berör inte särskilt jämlikhetsfrågan. Blanda inte ihop konjunkturer och jämlikhet.

När jag tittade på decilstatistiken hittade jag ett intressant fenomen när jag jämförde den med arbetsinkomster för heltidsarbetande som inte är företagare. Det är tydligen så att en fördelning som innefattar arbetslösa, studerande och företagare etc kan bli mycket mera ojämn än en som enbart omfattar löner för heltidsarbetande helårsanställda (också enligt HEK).

En bedömning av jämlikheten för heltidsarbetande löntagare resulterar i att utjämningen är mycket långtgående. Arbetsinkomsterna för den 90:e percentilen (de rika) låg på 499 500 kr/år 2007. Medianinkomsten (p50) låg på 298 400 kr/år och p10 på 213 100 kr/år.

Räknat per månad var arbetsinkomsterna alltså 41 625 kr för de rika, 24 867 kr för den mittersta löntagaren och 17 758 kr för den som tjänar mindre än de 90 procenten däröver.

Spännvidden nertill i fördelningen är mycket sammanpressad. I percentil 10 tjänar man före skatt 71 procent av genomsnittet och 73 procent efter skatt. Skatten är beräknad utan särskilda avdrag för en medlem i kyrkan (enligt jobbskatteavdrag.se).

De rika i percentil 90 har 67 procent högre lön än snittet
före skatt men får bara 46 procent mera efter skatt. Här har
den progressiva skatten en ganska kraftigt utjämnande effekt.

Inkomsten efter skatt var för p90 315 400 kr/år, för p50 215 300 kr/år och för p10 158 200 kr/år. Det betyder att de rika löntagarna tjänar 100 100 kr/år mera än snittet eller 8 342 kr/mån mera. Det är 278 kronor om dagen.

Kvoten p90/p10 är 2,34 före skatt och 1,99 efter skatt. För statistiken med alla grupper och alla inkomster och skatter inräknade är kvoten p90/p10 istället 4,98. Det är alltså inte mer progressiva skatter på löntagarna som är lösningen på ett eventuellt ojämlikhetsproblem i Sverige. Löneinkomsterna efter skatt är extremt utjämnade. Ändå verkar det som om de rödgröna inför valet 2010 tänker höja progressiviteten i just löntagarnas beskattning genom en extra tvåprocentig marginalskatt som ska sättas in vid drygt 40 000 kr/mån.

En ny förmögenhetsskatt skulle inte heller träffa enbart dem med höga höga inkomster. Många som tidigare måste betala förmögenhetsskatt hade ganska låga inkomster. Förmögenheten bestod av ett småhus som stigit i värde.

En höjd kapitalinkomstskatt skulle naturligtvis drabba dem med stora tillgångar i form av banksparande eller aktier. Men det skulle också öka avdragsrätten för villaägarna och medföra kapitalflykt till utlandet.

En speciellt hög skatt på företagarinkomster, som sannolikt svarar för en del av den större inkomstspridningen när man jämför med löneinkomster, är naturligtvis helt omöjlig. Tendensen är nu den motsatta: genom undantag från de s k 3:12-reglerna ska företagare kunna få betala en stor del av sin skatt med kommunalskatten som grund och alltså slippa både statsskatten på 20 procent och värnskatten på 25 procent. Syftet är att stimulera företagande och jobbskapande.

Min bedömning är att Sverige behöver större löneskillnader och inte mindre. Då kan fler spara ihop till det startkapital som behövs för att man skall kunna bli företagare. Det tjänar alla på. Det är inte rikedomen som ska bekämpas utan fattigdomen. Och fattigdom beror i stor utsträckning på bristen på jobb.

Idag kom för övrigt en rapport från Skattebetalarnas förening där en något mer omfattande kritik mot Jämlikhetsanden redovisas än den jag redovisade i bloggen den 17/2 (pdf, kommentar SvD). Av 17 undersökta hälsoindikatorer finns bara ett tydligt samband med inkomstspridningen: spädbarnsdödlighet. Och jag anser att författarna Wilkinson och Picket där inte kan presentera något orsakssamband.

Se även Erixon, Storstad och Peter Andersson.

Andra bloggar om: Löneskillnad, jämlikhet, utjämning, omfördelning, Jämlikhetsanden, hälsa, livslängs, ojämlikhet, inkomstskillnader, orättvisa, statistik, länderjämförelser, löneskillnader, skatt, Richard Wilkinson, socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, samhälle, politik på intressant.se

Högerkritik släpptes in i OBS i radion

Sveriges Radios redaktion för debattprogrammet OBS har släppt på vänsterperspektivet. För första gången har en explicit klassiskt liberal kritik tillåtits av en vänsterbok - Jämlikhetsanden. Det är Neo-redaktören Mattias Svensson som lyckats få in ett principiellt motinlägg.

Jag har följt programmet OBS i radions P1 i många år. Mina försök att få delta med inlägg har misslyckats. Och andra inlägg som varit kritiska till programmets vänsterprofil har lyst med sin frånvaro. Visserligen har jag inte lyssnat på samtliga program men intrycket av en vänstermegafon varvad med esoterisk kulturknappologi är ganska klart. Om man hade velat bilda sig en uppfattning om den principiella politisk-filosofiska debatten i Sverige (och även utomlands) från OBS-programmet så skulle den liberala vågen inte ha existerat.

När Richard Wilkinson och Kate Picket utkom med en översättning av The Spirit Level inledde OBS-redaktionen en serie om jämlikheten. Men boken, som på svenska går under titeln Jämlikhetsanden, utsattes för hård kritik i bloggvärlden trots att den fick välvilliga recensioner i dagpressen med tre välvilliga artiklar i Dagens Nyheter. Kritiken var dock främst inriktad på metoderna i bokens framställning av ett samband mellan ojämlikhet och ohälsa. Ett sådant inlägg fick också plats i programmet.

Men den principiella kritiken mot Jämlikhetsanden handlar inte om metodologiska teknikaliteter. Vad Wilkinson och Picket vill uppnå är en begränsning av friheten med hjälp av mer progressiva skatter, mera skattefinansierade bidrag och ett stärkande av fackföreningarna. Det talar man om helt öppet på Jämlikhetsstiftelsens hemsida. Därför är det helt fantastiskt att Sveriges Radio plötsligt beslutat sig för att inte entydigt stödja detta hyllade socialdemokratiska vänsterbudskap utan tillåta en avvikande uppfattning att komma till tals.

Mattias Svensson rubricerar sitt klargörande inlägg i OBS "Jämlikhet och individuell frihet". Det går ut på att det finns en motsättning mellan jämlikhet (i betydelsen nivellering) och människornas personliga frihet. Om vissa människor ska gynnas genom skattefinansierad välfärd och utjämnad inkomstfördelning måste andra människor utsättas för frihetsinskränkningar och diktat. Det kallas slentrianmässigt för "rättvisa" men är i själva verket djupt orättvist.

Här hänvisar Svensson till författaren och filosofen Ayn Rand. Det beror kanske på att Rand är Svenssons favoritfilosof. Men man behöver inte vara Rand-anhängare eller "objektivist" för att omfatta denna klassiskt liberala idé. Rättvisa är inte utjämning. Det menar inte heller Wilkinson och Picket. De verkar vara utilitarister och sådana har ingen plats för rättvisa. För samhällsingenjörer är statistiskt bevisade orsakssamband mellan inkomstskillnader och olika sociala problem tillräckliga för att påkalla ingrepp och regleringar.

Istället borde den politisk-filosofiska grunden för välfärdspolitiken först diskuteras. Det kanske är så att utilitarismens krav på att styra och ställa med skatter och bidrag saknar moralfilosofisk legitim grund. Detta var den berömde filosofen John Rawls' kritik. Han menade att det var de sämst ställda som skulle gynnas av välfärdspolitiken. Det är en tanke som är främmande för Wilkinson och Picket. De verkar mena att det är viktigare att bekämpa rikedomen än fattigdomen.

Andra bloggar om: höger, Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, ojämlikhet, sociala problem, välfärd, hälsa, skatt, rikedom, fattigdom, utilitarism, Ayn Rand, John Rawls, media, filosofi, politik på intressant.se

Filosofiska idéer kan få genomslag

Idén om valfrihet och effektivisering genom en privat marknad för välfärdstjänster finansierad med skattemedel var ytterst kontroversiell när den lanserades 1980. Men idag råder konsensus och enbart detaljer diskuterades på Timbro.

Är det idéer eller pragmatism som styr världen? Ofta är politiska reformer, som kan se ut som inspirerade av nya filosofiska idéer, i själva verket vidtagna av pragmatiska skäl. Om detta skrev professor Lars Magnusson "under strecket" i SvD den 15/2. Idag var jag på ett seminarium på Timbro på temat "Politik och företagande i välfärden" där motsatsen faktiskt illustrerades. Det rörde sig om fortsatta liberaliseringar för effektivitet och valfrihet i produktionen av välfärdstjänster. I panelen fanns socialminister Göran Hägglund (KD) och hans utmanare i valet Ylva Johansson (S).

Grunden för min tes är att den svenska debatten om liberaliseringar av den offentliga sektorn utvecklat sig på ett långsamt men säkert sätt i frihetlig riktning där jag själv har deltagit. Denna debatt tog sin egentliga början med en debattartikel i Dagens Nyheter 1980 med rubriken "Så kan Sverige privatiseras!". Jag pekade där på både det då akuta problemet med underskott i utrikeshandeln i kombination med en för stor offentlig sektor och de möjligheter till effektivitet och valfrihet som mera konsumentmakt över välfärdstjänsterna skulle kunna leda till.

Reaktionerna blev kraftiga. Socialdemokraterna tog kraftigt avstånd. Vänsterpartiet kommunisternas ledare C H Hermansson kallade mig "herr Mordling". Även den borgerliga regeringens ministrar var skeptiska. En tid senare angrep Olof Palme mig på Metall-kongressen för att jag varnat för att IMF och de utländska långivarna skulle ingripa om politiken inte lades om. Sverige hade i själva verket liknande problem som dagens Grekland. Men i Sverige kunde man devalvera sig ur krisen 1981 och 1982.

Idag heter Greklands premiärminister Giorgos Papandreou. Han är son till Andreas Papandreou (1919-1996) som innehade en professur i nationalekonomi vid Stockholms universitet när jag gick på hans kurs i utvecklingsekonomi för mina doktorandstudier. Hans undervisning var färgad av hans socialistiska uppfattningar. Som en markering skrev jag mitt seminariepapper om hur ett U-land efter en revolution skulle satsa på en minimalstatsmodell med stor frihet. Papandreou gillade väl inte direkt innehållet men jag fick godkänt betyg.

Den privatisering som jag föreslog i DN var betydligt mera modest än min uppsats för professor Papandreou. Jag föreslog att medborgarna skulle få dragningsrätter från skattemedel för att köpa de tjänster som den offentliga sektorn producerar. Dessa behöver inte skötas i statlig eller kommunal regi. Därför har jag försökt använda ordet 'välfärdstjänster' för att markera neutralitet i frågan om vem som utför tjänsterna. Att inte kollektiva nyttigheter ingår här har jag preciserat från början. Men kritiken mot idén sköt omedelbart in sig på ett raljerande över att jag skulle ha föreslagit att t ex försvaret skulle privatiseras...

Idag noterar jag emellertid med tillfredsställelse att en kontroversiell liberal idé från 1980 nu ingår i den etablerade konsensusuppfattningen. Frågan på dagens seminarium gällde huruvida LOV (lagen om valfrihet) skulle tvinga landstingen att öppna vårdproduktionen för privat konkurrens (som idag) eller om detta obligatorium skulle upphävas som Ylva Johansson ville.

En annan fråga var huruvida tilläggstjänster, som man själv skulle betala, kunde få tillhandahållas av samma företag som utförde de skattefinansierade tjänsterna eller om detta måste skötas av ett separat företag. Denna separering förordades av Johansson för att man skulle vara säker på att skattepengar inte skulle kunna subventionera tilläggstjänster. En ev rödgrön regering skulle inte avskaffa valfriheten, framhöll Johansson.

På seminariet presenterades också en rapport av Eva Westerberg med titeln Välfärdens hjältar - Nytänkande inom vård, skola och omsorg. Dessutom nämnde Thomas Idergard att en kommission om välfärdens framtida finansiering formats av Timbro och Arena Idé. Den ska ledas av f statssekreteraren Per Borg (S) och förslag kommer till Almedalen i sommar. Idergard säger:

"Med Borg-kommissionen vill vi se till att en mer seriös hantering av frågan hamnar på den politiska dagordningen och det överskuggar just nu möjliga meningsskiljaktigheter mellan oss och Arena Idé"

Det har hänt mycket sedan en filosofisk idé om frihet försökte bli en del av tidsandan. Frågan är om den kan förstärkas i dagens pragmatiska samhällsklimat.

Läs även andra bloggares åsikter om offentlig sektor, Ylva Johansson, Göran Hägglund, frihet, liberalisering, välfärd, liberalism, välfärdstjänster, Timbro, privatisering, skatt, filosofi, politik på intressant.se

Boken Jämlikhetsanden har fel på nästan alla punkter

Det finns inget statistiskt signifikant samband mellan jämlikhet och livslängd, psykisk hälsa, kärlsjukdomar, cancer, lungsjukdomar, diabetes, rökning, supande, övervikt och fetma (om USA undantas) när siffrorna kontrolleras. Dock finns ett samband med spädbarnsdödlighet.

- Boken The Spirit Level av Wilkinson o Pickett, som nyss utkommit i svensk översättning med titeln Jämlikhetsanden, har höjts till till skyarna av socialdemokratiska företrädare på ett fullsatt ABF (bortåt 400 personer) och av socialdemokratiska bloggare och socialliberala skribenter på Dagens Nyheter. En del kritik har riktats mot boken både av mig och andra - se översikt med länkar. Kritiken är av tre slag: mot slutsaterna i form av policyrekommendationerna baserade på nivellering, mot metodologin grundad på cross-country-jämförelser och mot hanteringen av det statistiska grundmaterialet.

Litet förvånande visar det sig nu att den statistiska hanteringen inte tycks vara hållbar på praktiskt taget några punkter - dvs det finns inte ens ett statistiskt signifikant samband mellan inkomstskillnader och ett antal sociala problem (och än mindre ett orsakssamband). Statistiken har kontrollerats av doktoranden i Public Policy vid universitetet i Chicago Tino Sanandaji som skrivit om sina resultat på sin blogg (på engelska). En av mina läsare har konfronterat Richard Wilkinson med hans resultat och svaren är undvikande.

Wilkinsons exemplifierar "själva poängen" i boken med hur livslängden och hälsan är negativt korrelerad till inkomstskillnader. "Ojämlikhet dödar" var exempelvis sammanfattningen av boken när den presenterades i Lund i december förra året. Detta visar han i ett diagram där 21 rika länder plottats in med avseende på förväntad livslängd och jämlikhet (de 20 procenten rikaste dividerat med de 20 procenten fattigaste enl FN). Här nedan ser vi hur livslängden sjunker med nästan två år i genomsnitt från de mest jämlika till de mest ojämlika länderna (gäller regressionslinjen som går från 79,5 år till drygt 77,5 år. (Diagram 6.3, s 92)


En kontroll gjord av Sanandaji med hjälp av ett annat inkomstfördelningsmått (ginikoefficienten enligt FN:s statistik) visar emellertid inte något sådant negativt samband. Det är snarare svagt positivt men osäkert vilket är uppenbart i nedanstående diagram:


Om man använder samma teknik som Wilkinson skulle man istället kunna säga: "Jämlikhet dödar". Regressionslinjen går från höger - ojämlikhet, 80 år - nedåt åt vänster till de jämlikaste länderna med 79 års livslängd i genomsnitt. Diagrammet bygger på 28 OECD-länder (inte riktigt alla gemensamma med W&P) men med FN:s statistikvärden för ginikoefficienten.

Svaret från Wilkinson är förbryllande. Istället för att visa någon variant av diagram 6.3 där livslängden är den beroende variabeln visar han ett diagram där livslängden och alla övriga sociala problempunkter är sammanvägda. Detta visas i nedanstående diagram:


Att gå över från 20/20-måttet till ginikoefficienten redovisad enligt OECD ger ingen väsentlig skillnad menar Wilkinson och skriver: "The correlation is only a little weaker - close to 0.7 - and almost entirely because Japan is an outlier on these figures."

Men med det rena livslängdsmåttet blir Wilkinsons samband återigen utraderat. I nedanstående diagram visas samma länder som Wilkinson använder och med ginikoefficienten från OECD:


Det går inte att se något samband alls (p-värdet är 0,46). Men för Wilkinson är OECD:s ginikoefficient litet mer gynnsam eftersom det svagt positiva sambandet, som FN:s ginikoefficient resulterar i, försvinner. Detta ser nu ut att bli början till slutet för Wilkinsons teori. Han erkänner att: ''The life expectancy and inequality relationships in our book are one of the weaker ones we discuss, and what inequality seems to do is to make small differences in the background rate of improvement in life expectancy enjoyed by almost all rich countries.''

Andra punkter

Jag ger nedan en snabb och komprimerad översikt över ett antal ytterligare kontroller av sambanden gjorda av Sanandaji. Dessa är gjorda med ginikoefficienten hämtad från OECD och gällande mitten av 00-talet. Själva grundpoängen för sambandet mellan livslängd och jämlikhet enligt denna statistik för 28 länder visas i detta diagram. Detta diagram visar på liknande sätt som det fjärde diagrammet ovan inte något samband alls (p-värdet är 0,78 - borde helst vara 0,05). Sifferuppgifter här.

Något samband mellan hjärt-kärlsjukdomar och jämlikhet finns inte - se diagram (p-värdet är 31,7%)

Nästa samband som kontrollerats på samma sätt är det mellan cancer och jämlikhet. Detta diagram visar inget samband (p-värdet är 60,1).

Inte heller finns det något samband mellan jämlikhet och dödsfall relaterade till andningssystemet i detta diagram (p-värdet är 19,4).

Vidare finns det inget samband mellan jämlikhet och död i diabetes i detta diagram (p-värdet är 16,3).

Inte heller finns det något samband mellan rökning och jämlikhet i detta diagram (p-värdet är 76,2). Snarare röker man litet mera i jämlika länder.

Samma gäller för sambandet mellan alkoholkonsumtion och jämlikhet. Det finns inte i detta diagram (p-värdet är59,2). Snarare dricker man litet mera i jämlika länder.

Det finns inte heller något samband mellan övervikt och jämlikhet i detta diagram (p-värdet är 55,5). Detta gäller dock inte extrem övervikt, fetma (obesity). Här finns ett visst samband i diagrammet (p-värdet är 6,1). Detta beror enbart på USA. Om man tar bort USA försvinner det signifikanta sambandet med jämlikhet (p-värdet blir 34,4).

Däremot finns ett samband mellan spädbarnsdödlighet och jämlikhet vid länderjämförelser i detta diagram (p-värdet är 3,2). Det ser inte lika fint ut som i Jämlikhetsanden. Men det förtjänar ändå en diskussion om orsakssambanden bakom. Varför skulle fler spädbarn dö för att det finns fler rika i samhället? Skulle mer progressiva skatter öka överlevnadschanserna efter förlossningen?

Slutligen kan man kontrollera argumentet att ojämlikhet skulle göra folk tokiga. Men det finns inget samband mellan måttet "neurophysical conditions" och inkomstskillnader. I diagrammet kan man istället se ett viss omvänt samband (p-värdet är 28,6%). Man kan alltså försiktigt säga att den psykiska hälsan är något bättre i mer ojämlika samhällen.

Det är alltså inte mycket som blir kvar av Wilkinsons och Pickets argumentation om man håller sig till vedertagna inkomstskillnadsmått och statistikkällor. Boken Jämlikhetsanden kanske inte blir den nytändning som socialdemokratiska företrädare hade hoppats på. Själva ansatsen inbjuder dock fortfarande till en principiell diskussion om hur långt en utilitaristisk politik kan tillåtas sträcka sig. Till denna fråga återkommer jag senare.

Forts: Metoddebatt om Jämlihetsanden

Andra bloggar om: Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, omfördelning, hälsa, livslängd, ojämlikhet, orättvisa, statistik, länderjämförelser, Richard Wilkinson, rökning, alkohol, skatt, samhälle, socialdemokraterna, politik på intressant.se

Skeptikerna kan ha rätt om klimatet, menar Phil Jones!

Den hårt ansatte chefen för institutet i Climategate-affären Phil Jones gör en uppseendeväckande reträtt i klimatfrågan. Han medger att det kan ha varit lika varmt under den medeltida värmeperioden som idag. Debatten om klimatförändringen är inte över, säger han till BBC.

I september 1999 pågick förberedelsearbetet för IPCC:s tredje klimatrapport. Då manipulerade några forskare vid CRU vid East Anglia-universitetet i England ett diagram av Keith Briffa. Chef för klimatforskningsenheten CRU var Phil Jones. Briffa ville först inte gå med på manipuleringen och skrev i ett e-mail att han trodde att temperaturen kunde ha varit lika hög under den medeltida värmeperioden (MWP) för 1000 år sedan (se min artikel 13/12-09). Därefter föll han till föga och bad om ursäkt för sina samvetsbetänkligheter. Detta avslöjades i Climategate-affären hösten 2009.

Nu talar Phil Jones, som suspenderats som chef för CRU medan utredning pågår, ut i en intervju med BBC. Han får en rad frågor som numrerats A-W. Hela intervjun finns här. Några korta nedslag:

A - Jones medger att uppvärmningsperioderna 1860-1880, 1910-1940 och 1975-1998 har haft samma ökningstakt.

B - Jones anser att ökningen av temperaturen med 0,12 grader per decennium 1995-2009 inte är statistiskt signifikant.

C - Jones anser inte heller att nedkylningen 2002-09 med -0,12C per decennium är signifikant.

D - Solen och vulkaner perioden 1975-1998 borde ha lett till sjunkande temperatur, men den ökade.

E - Det mesta av uppvärmningen sedan 1950-talet beror på mänsklig aktivitet.

F - Temperaturdata borde lämnas ut i högre utsträckning.

G - Om MWP också gällde för södra halvklotet kan det ha varit lika varmt då som under det sena 1900-talet.
- - -
N - Fråga: När forskarna säger att debatten om klimatförändringarna är över, vad menar de då? Jones svarar:

"I don't believe the vast majority of climate scientists think this. This is not my view. There is still much that needs to be undertaken to reduce uncertainties, not just for the future, but for the instrumental (and especially the palaeoclimatic) past as well."

R - Fråga: Varför bad du en kollega radera alla e-mail som berörde IPCC:s fjärde rapport? Jones svarar:

"This was an e-mail sent out of frustration at one FOI request that was asking for the e-mail correspondence between the lead authors on chapter six of the Working Group One Report of the IPCC. This is one of the issues which the Independent Review will look at."

Intervjun har beskrivits som en "U-sväng" från Jones' sida. Men han håller fast vid en hel del av de ifrågasatta delarna i klimatdebatten, eller i varje fall vill han inte utveckla svaren i riktningar som kan undergräva klimatfundamentalisternas uppfattningar.

Läs även andra bloggares åsikter om Climategate, växthuseffekten, klimat, miljö, klimatförändring, global uppvärmning, medeltida värmeperioden, IPCC, politik på intressant.se

Vem har bäst politik för nya jobb?

Varken regeringen eller de rödgröna tycks ha någon konkret politik för att öka sysselsättningen inför valet. Arbetsmarknadsministern angrep i radion vänsterpartiföreträdaren Brink för skattehöjningsförslagen istället för att ge recept för nya jobb.

Nu under eftermiddagen 15/2 debatterade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) och den arbetsmarknadspolitiske talespersonen Josefin Brink (V) i Studio ett. De skulle debattera vem som hade den bästa sysselsättningspolitiken. Inslaget inleddes med en bakgrund som gavs av Pontus Matsson med en mängd siffror om hur det varit på arbetsmarknaden. Här nämndes jobbskatteavdragen och den sjunkande arbetslösheten fram till krisen. Arbetsmarknadsåtgärdernas ökning och den sjunkande sysselsättningsgraden med 2 procentenheter nämndes också.

Littorin betonade att exporten minskat med en fjärdedel. Brink hävdade att Sverige klarat sig väsentligt sämre än andra EU- och OECD-länder. Mot detta invände Littorin att ett vårdbiträde skulle få 1 300 kr/mån mindre när jobbskatteavdragen avskaffas (enl V). Hur skulle denna minskade köpkraft kunna ge fler jobb? Brink svarade med ett invecklat resonemang om vilka effekter Vänsterpartiets program skulle ge enligt Riksdagens utredningstjänst. Hon kompletterade detta med att skattesänkningarna gått till den rikaste tiondelen.

Detta tjafsande blev ganska ofruktbart. En relevant punkt var dock att Brink kritiserade regeringen för att inte ha satsat mer på investeringar i infrastruktur (järnvägar), bostäder (även reparationer) och i miljöförbättringar. Om detta blev det ingen debatt. Littorin svarade bara att regeringen redan hade satt igång ett program på 15 mdr kr. Den springande punkten när detta var aktuellt var ju att det skulle varit oklokt att öka budgetunderskottet och göra av med alla stimulanspengarna för tidigt.

Den historiska diskussionen borde istället ha handlat om vad som överhuvud taget skulle varit möjligt att göra när krisen nästan helt beror på att exporten minskar. Här finns två områden. Dels kan man förhindra att krisen sprider sig på den privata konsumtionens område (inkl boende). Dels kan man motverka arbetslösheten något genom att suga upp lediga resurser för att i förtid göra investeringar som ändå ska göras. En del av dessa är dock inte möjliga att sätta igång tillräckligt snabbt pga bristande planering i förtid.

Det intressanta för framtiden är emellertid vad som kan göras av olika regeringar efter höstens val. Brink betonade vikten av att det finns efterfrågan på de lediga resurserna. Den skulle skapas med statlig stimulans av investeringar av samma sort som redan diskuterats. Och Littorin kontrade ännu en gång med att fråga hur högre skatt för ett vårdbiträde med 1 337 kr/mån skulle öka efterfrågan. Vi fick alltså inget svar på hur regeringen ville skapa jobb och V:s program var en luftig satsning på mer järnvägar och bostäder.

Den tidigare skiljelinjen mellan blocken från valrörelsen 2006 finns inte kvar. Alliansens politik för flera jobb är inte längre ytterligare jobbskatteavdrag (sakligt har de i sig en liten och mycket långsamt verkande effekt som förutsätter högkonjunktur). Måhända skulle skattesänkningar för pensionärerna kunna beskrivas som efterfrågeökande om de inte kortsiktigt finansieras med andra skattehöjningar eller nedskärningar. Men detta är något som de rödgröna också har på programmet.

Kan då striden om jobbpolitiken stå kring satsningar på infrastrukturinvesteringar? Regeringen har gjort vissa satsningar och kan de rödgröna då göra troligt att det är förnuftigt att satsa ytterligare på sådana investeringar som kan komma till utförande först från ca 2012? Och ska detta få leda till att budgetunderskottet ökar i en konjunkturuppgång?

Eller kan de rödgröna lansera ett investeringsprogram som finansieras med skattehöjningar samtidigt som olika bidragssystem också ska få mera pengar? I höstas gick Socialdemokraterna ut med att de skulle skapa 100 000 nya jobb (och utbildningsplatser). Det står fortfarande så på hemsidan. Det program som en månad senare fastställdes på den exrainkallade "jobbkongressen" syns däremot inte på hemsidan om s-politiken. Var den en bluff? Jobbfrågan anses bli den viktigaste frågan inför valet 2010. Men ändå framstår programmet för nya jobb hos det största oppositionspartiet som frapperande vagt.

Frågan kvarstår obesvarad sju månader före valet: Vem har bäst politik för nya jobb?

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, regeringen, Alliansen, rödgröna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, arbetsmarknad, jobbpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Det är inte jämlikheten som är hälsosam

DN:s ledarskribent tror att boken Jämlikhetsanden visat att ökad jämlikhet ger längre liv. Men en undersökning av hela 1900-talet visar att minskad jämlikhet också leder till bättre hälsa. Boken stämmer inte med övrig forskning om livslängden.

Debatten om boken Jämlikhetsanden av Wilkinson o Picket går vidare. Jag har skrivit om den tidigare: Nu senast en översikt över kritiken mot främst de statistiska metoderna 11/2, faktakonstigheter i inkomstskillnadsmåttet 8/2, socialdemokratisk entusiasm när Wilkinson var på ABF 6/2, om frihet vs jämlikhet och de moralfilosofiska problem som följer 22/1, om jämlikhet, avundsjuka och psykisk ohälsa 20/1, huruvida mord och tonårsfödslar minskar med progressiv beskattning 18/1, huruvida fetman minskar med nivellering 16/1.

Idag tar Dagens Nyheter upp Jämlikhetsanden på ledarsidorna genom en artikel av Henrik Berggren med rubriken "Hälsosam jämlikhet". Tidigare har DN skrivit om boken på "Insidan" 9/2 ("Jämlikhet är bra för hjärtat" av Peter Letmark) och i en recension 3/2 av Ulrika Kärnborg som börjar med "Alla mår bättre av jämlikhet".

Berggren noterar först att forskningen skulle ha visat att de positiva effekterna av höjd levnadsstandard upphör när ett samhälle uppnått en viss ekonomisk nivå. Inverkan på medellivslängden upphörde i de rika länderna på 1950-60-talet. Därför skulle fördelningsfrågorna per automatik bli "avgörande".

Här hade det väl varit på plats att peka på att detta inte är ett argument mot fortsatt BNP-ökning? En eventuell omfördelning måste ju leda till välståndsminskningar för de rika om BNP inte längre ökar. Detta är något som mycket effektivt hotar att omintetgöra hela programmet för "ökad jämlikhet". Dessutom kommer en standardsänkning för höginkomsttagarna med mer progressiva skatter, som Wilkinson förordar, sannolikt leda till att BNP kan sjunka.

Berggren är dock något skeptisk till bokens budskap och pekar på några svagheter: 1) jämlikheten är kanske inte den enda nyckelfaktorn. De skandinaviska länderna och Japan är ju "kulturellt homogena samhällen".

2) Ojämlikheten är i många fall bara något dåligt för dem med låga inkomster.

3) Wilkinson och Picket hävdar att inte ens en "alltför långt driven jämlikhetspolitik" skulle påverka den individuella kreativiteten. Beviset för detta är absurt, menar Berggren: Det är att jämlika Sverige delar ut Nobelpriset.

Men Henrik Berggren har inte uppmärksammat den största svagheten i boken, som strider mot tidigare vertagen forskning. Det är inte jämlikheten som är hälsosam när man rensar för olika bakgrundsfaktorer. Berggren borde ha läst Andras Berghs promemoria Blir vi sjuka av inkomstklyftor? (pdf). Men då hade DN inte kunnat sätta rubriken "Hälsosam jämlikhet".

En undersökning publicerad av Leigh o Jenks i Journal of Health Economy nr 26 (2007) (pdf) visar att när inkomstutjämningen minskade efter 1980 så fortsatte medellivslängden att öka. I nedanstående diagram visas inkomstutjämningen med ett mått som inte påverkas särskilt mycket av effekter från hur många fattiga det finns (den rikaste tiondelens andel av inkomsterna):


De rika blev alltså rikare efter 1980 i de flesta av länderna. Ökade då ohälsan för alla? Sjönk den förväntade livslängden som W&P:s tes implicerar? Livslängden visas i nedanstående diagram:


Richard Wilkinson och Kate Picket med Henrik Berggren i sällskap har uppenbarligen fel. Livslängden för alla ökade trots ökad ojämlikhet. Det är inte jämlikheten som är hälsosam.

[Uppdatering 14/2: Tino S har roat sig med att ersätta 20/20-måttet med ginikoefficienten i resp land. Då får han ett svagt omvänt samband - diagram. "Jämlikhet förkortar livet" skulle man kunna säga med Wilkinsons egen utgångspunkt.] Fortsättning: Fler fel 17/2

Se även Bengt Silfverstrands (s) försvar för hälsotesen. Andra bloggar om: Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, omfördelning, hälsa, livslängd, ojämlikhet, statistik, länderjämförelser, Richard Wilkinson, Henrik Berggren, Dagens Nyheter, skatt, BNP, samhälle, sjukvård, tillväxt, ekonomi, politik på intressant.se

Kritiken mot boken Jämlikhetsanden

Det är vanskligt att göra länderjämförelser av sambandet mellan jämlikhet och t ex hälsa. Vid metodologiska korrigeringar försvinner sambandet. Andelen fattiga hävdas vara en bättre förklaring. Även annan kritik av boken finns.

Nyligen kom boken The Spirit Level ut i svensk översättning med titeln Jämlikhetsanden - Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Den är författad av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Picket.

Boken går ut på att med statistiska metoder, redovisade i ett stort antal diagram, visa att det finns ett samband mellan ojämn inkomstfördelning och en rad sociala problem. Ett exempel är sambandet mellan fetma och större inkomstskillnader som jag skrev om den 16/1. Diagrammet är typiskt för alla sambandsdiagrammen i boken och såg ut så här:

Kritiken mot W&P:s tes att inkomstutjämnande politiska åtgärder är nödvändiga för att minska t ex inte bara övervikten utan också fetman hos individerna i samhället kan delas in i tre grupper:

1) Moralfilosofiska invändningar. Exempel: Om fetman skulle minska genom mer progressiva skatter innebär det ändå ingen rätt för staten att vidta omfördelningar av individernas inkomster.

2) Metodologiska invändningar. Ex: Sambanden är skenbara och inga orsakssamband.

3) Statistiska invändningar. Ex: Felaktiga mått har använts både för hur sociala problem kvantifieras och för inkomstskillnaderna.

Jag har tidigare diskuterat något kring de moralfilosofiska aspekterna (1) men en grundligare analys återstår. Likaså har jag noterat att W&P använder ett inkomstskillnadsmått (3) som inte stämmer med liknande mått som redovisas av OECD.

Andra har främst riktat kritik mot de metoder (2) som W&P använder. Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv har i andra sammanhang (bloggart, i Kollega) ansett att inkomster ett visst år inte är ett relevant mått för att mäta skillnader i välfärd. En direkt kritik mot W&P har formulerats av Johan Norberg i flera stycken. För det första vänder han sig mot att det inte finns någon analys av tesen att jämlika länder som Sverige skulle få mer sociala problem om inkomstfördelningen blev ojämnare.

För det andra refererar han till ekonomen John Kay som i Financial Times invänt mot att sambanden inte är tillräckligt tydliga. Kay kritiserar boken också för att den inte försöker underbygga påståendet att även de rika skulle få det bättre genom inkomstutjämning. Författarna visar inte ens att de rika skulle vara mer feta när inkomsterna är mer ojämna.

För det tredje menar Norberg och Kay att ojämlika länder har större andel fattiga vilket förklarar en hel del av sambanden. Detta underbygger min moralfilosofiska tes att det är Rawls' ansats med satsning på de sämst ställda som är mer relevant än en allmän inkomstutjämning. I en lång exposé av professor Dalton Conley (Don't Blame the Billionairs, dec 2009) hänvisar han till ekonomerna Mellor & Milyo som 2002 visade att det inte finns något orsakssamband mellan befolkningens hälsa och graden av ojämlikhet. Istället är den viktiga frågan hur de fattigaste har det.

Men Norberg gör också gällande att utveckling över tiden, som W&P inte studerat, visar att sambanden inte stämmer. Detta gör han med hänvisning till professor Andrew Leigh (Australien) som redogör för en undersökning av utvecklingen av livslängd och spädbarnsdödlighet de två sista decennierna på 1900-talet. Denna visar ett omvänt samband. När ojämlikheten blev större ökade livslängden och barnöverlevnaden. För några länder där ojämlikheten minskade låg förbättringarna i botten.

Andrew Leigh gjorde tillsammans med Cristopher Jenks en stor undersökning (pdf) som sträckte sig över hela 1900-talet för många av länderna (Austr, Kan, Fr, Tyskl, Irl, Holl, Nya Z, Sp, Sv, Schw, UK och USA) publicerad i Journal of Health Economy nr 26 (2007). Här användes måttet 'den rikaste tiondelens andel' vilken säkrare avspeglar den ojämlikhet som inte beror på många fattiga. Skenbart fanns ett samband när länderna jämfördes. Men när länderna studeras var för sig försvinner sambandet. Av diagrammen i artikeln framgår att inkomstskillnaderna i länderna sjönk fram till 1980 för att sedan öka. Samtidigt steg förväntad livslängd, barnadödligheten sjönk och mordfekvensen sjönk också.

Det försök till försvar mot kritiken som bloggaren Anders Svensson (SP) framfört, som går ut på att dessa undersökningar även innefattar fattiga länder, tycks inte stämma.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh har också bloggat om Jämlikhetsanden och kritiserat metoderna. Denna kritik har han utvecklat i en promemoria (Blir vi sjuka av inkomstklyftor? pdf). Här invänder han 1) mot att korrelation mellan två variabler nödvändigtvis skulle visa ett orsakssamband, 2) mot att genomsnitt för ett samband mellan olika länder är detsamma som ett samband mellan variablerna i samma land samt menar 3) att t ex en förbättring av hälsan effektivare kan uppnås med andra åtgärder än små effekter av minskad ojämlikhet.

Bergh redogör sedan för hur en regressionsanalys kan göras för sambandet mellan livslängd och ginikoefficienten för inkomstfördelningen med Sverige och England som exempel. När man tar hänsyn till skillnader mellan länderna (genom en s k dummy-variabel) försvinner sambandet. Han testar ytterligare underliggande orsaker och kommer fram till att det är näringsintag och läkare per 1000 invånare som har dominerande effekt på livslängden. Inkomstspridningen är betydelselös.

En artikel av Gravelle, Wildman o Sutton (2000, pdf) varnar för de metodologiska svårigheterna när man relaterar hälsa till inkomstskillnader i länderjämförelser. Om det finns sådana svårigheter när det gäller livslängd mm och jämlikhet är det också sannolikt att det finns liknande svårigheter för andra sociala variablers korrelation till inkomstutjämning vid jämförelser mellan länder.

Till sist vill jag ännu en gång peka på att W&P inte talar om jämlikhet i termer av rättvisa. Deras värderingar är inte klart uttryckta men förefaller vara utilitaristiska: samhällets goda ska maximeras även om en stor del av medborgarna är emot omfördelningarna som blir följden. Utilitarismens alla svårigheter på det moralfilosofiska planet träffar W&P:s underliggande tes. Detta förtjänar en särskild diskussion.

Fortsättning: Det är inte jämlikheten som är hälsosam 12/2 (om DN-ledare).

Läs även andra bloggares åsikter om Jämlikhetsanden, jämlikhet, utjämning, omfördelning, statistik, länderjämförelser, regressionsanalys, Richard Wilkinson, utilitarism, filosofi, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se