Dubbeldipp i Portugal förutses av EU

Portugal ligger illa till utan räddningspaket. Det blir en dubbeldipp 2011 med en nedgång på 1 procent av BNP. Men budgetunderskottet i år på 7 procent, statsskulden på 83 procent och handelsunderskottet på 11 procent talar för att ett räddningspaket behövs med ännu värre dubbeldipp som följd.

Igår 29/11 offentliggjorde EU-kommissionen sin konjunkturprognos som sträcker sig till 2012. Den visar en ökning av BNP för alla länderna i genomsnitt i år på 1,5 procent, 1,7 procent nästa år och 2 procent 2012.Risken för en dubbeldipp i hela EU 2011 ligger en liten bit över 40 procent. [rättat: 30 procent]

För Portugal förutser EU redan i huvudprognosen en dubbeldipp 2011. BNP-ökningen ser ut så här i procent:

2007: +2,4, 08: 0,0, 09: -2,6, 10: +1,3, 11: -1,0 och 12: +0,8 procent.

Resonemanget i texten ifrågasätter huruvida denna prognos ens kan uppnås. Om Portugal ska utsättas för ett stödpaket från EU är det sannolikt att fler åtstramningar krävs som sänker tillväxten ytterligare.

Budgetunderskottet i procent av BNP ser ut så här enligt prognosen:

2007: -2,8, 08: -2,9, 09: -9,3, 10: -7,3, 11: -4,9 och 12: -5,1 procent av BNP.

Det som kan kullkasta prognosen för budgetunderskottet är om räntan blir hög och statsskulden betydande. Portugals statsskuld är farligt stor och ser ut så här i procent av BNP:

2007: 62,7, 08: 65,3, 09: 76,1, 10: 82,8, 11: 88,8 och 12: 92,4 procent av BNP.

Om Portugal måste betala 9 procents ränta som Irland hade tvingats till utan räddningspaket (det blev istället 5,8 %) blir enbart räntekostnaden vid omedelbart genomslag på statsskulden 2011 så mycket som 8 procent av BNP. Det är dock inte lika mycket som Irland vars statsskuld förutses bli 107 procent av BNP 2011 (9 % blir då 9,6 % av BNP).

Underskottet i utrikeshandeln är dock väldigt mycket större i Portugal. I år är det 10,7 procent av BNP och nästa år 8,0 procent. Irlands siffror är -1,1 procent och +1,5 procent 2011.

Att Portugal inte haft någon bostadsbubbla som Irland brukar nämnas som ett argument för att Portugal inte ska behöva något räddningspaket. Men Portugal har istället ett besvärande underskott i utrikeshandeln som redan 1992-2005 låg på 7,8 procent av BNP i genomsnitt per år (Irland hade ett litet överskott). Mot bakgrund av dessa siffror förefaller det sannolikt att också Portugal måste räddas genom lån från EU och ytterligare krav på åtstramningar. Det blir i så fall en rejäl dubbeldipp i Portugal istället för en nedgång med 1 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om Portugal, EU, EU-kommissionen, konjunkturprognos, dubbeldipp, budgetunderskott, statsskuld, handelsunderskott, Irland, ekonomi, politik på intressant.se

Klimathotet - helig sanning eller bluff?

Klimathotet kan inte tas för givet som skett i debatten, menar två kommunikationsexperter. De underkänner klimathotarnas uppläggning av kommunikationen med allmänheten.

Idag inleds klimatavtalsförhandlingarna i Cancún i Mexiko. Mötet som kallas COP 16 ska pågå till den 10 december. 15 000 delegater från 200 länder ska diskutera en rad frågor såsom utsläppsbegränsningar (ingen tror på avtal), finansieringen av åtgärder för fattiga länder, anpassningsåtgärder där effekterna av förändringarna i klimatet märks, minskad avskogning som motsvarar nästan 20 procent av utsläppen samt hur u-länderna ska få tillgång till ny teknik.

Eftersom USA nu fått republikansk majoritet i representanthuset finns inga möjligheter att det skulle bli ett bindande avtal efter Kyoto-protokollet (som USA inte heller skrev under). Detta förutsätter att Kina tar på sig bindande åtgärder vilket är uteslutet. Istället ska USA minska sina utsläpp med 4 procent jämfört med 1990 och Kina med 20 procent i förhållande till BNP-ökningen (DN 24 o 29/11).

På ledarplats uttrycker DN idag en inte helt kategorisk ståndpunkt när man skriver:

"Att temperaturen har stigit under de senaste hundra åren vet vi också. Om hela denna ökning beror på mänsklig aktivitet är däremot osäkert. Inte heller går det att med säkerhet säga hur mycket temperaturen kommer att höjas om vi inte gör något för att försöka minska koldioxidutsläppen."

Detta måste ses som en klar motgång för klimathotarna i Sverige. Den största dagstidningen antyder att en avsevärd del av uppvärmningen kan bero på andra orsaker än mänsklig påverkan och att det inte är säkert att förutsägelserna om temperaturhöjningarna är tillförlitliga.

På debattplats i DN finns en annan artikel idag som verkligen utgör ett bakslag för klimatalarmisterna. Där skriver två experter på medie- och kommunikationsvetenskap om risken för att FN:s klimatpanels resultat successivt kommer att likna en politisk eller religiös övertygelse i stället för något vetenskapligt. Det är fil dr Peter Berglez och docent Ulrika Olausson, båda vid Örebro universitet, som är författare.

De hänvisar till en intervjuundersökning som gjordes 2009. Där framkom som ett framträdande resultat "förgivettagandet om klimatförändringens mänskliga orsaker". Det är alltså det karaktäristiska kännetecknet för klimatdebatten, som jag under många år framhållit, att klimatfundamentalisterna inte är villiga att diskutera orsakerna till uppvärmningen till skillnad mot alla andra vetenskapliga debatter. Frågan blir beroende av auktoritetstro när man påstår att det är överflödigt att gå in på något som klarlagts redan för länge sedan.

Berglez och Olausson underkänner att man kan ta klimathotet för givet. "[D]et är riskabelt om den vetenskapliga diskussionen betraktas som passé eller som den hållbara utvecklingens irriterande bromskloss." De fortsätter:

"På kort sikt kan intresset för klimatfrågan hållas uppe genom socialt tryck: man ställer upp på klimathotet för att andra verkar göra detsamma. Men i takt med att världens viktigaste vetenskapliga slutsats får karaktären av politisk korrekthet, kommer allt fler att vända klimatfrågan ryggen till förmån för andra projekt."

Författarna menar att journalister och redaktörer samt andra kommunikatörer måste ge utrymme för annat än det svart-vita tänkandet till förmån för mognare förklaringar. Den vetenskapliga osäkerheten måste integreras i diskussionen och lämna bilden av "FN:s klimatpanel som antingen helig sanning eller potentiell bluff".

De som menar att den globala uppvärmningen till avgörande del har skapats av mänskliga aktiviteter har alltså misslyckats att kommunicera detta budskap på ett övertygande sätt till experterna på kommunikation. Det utgör ett misslyckande som kan innebära inledningen till att hela det stort upplagda klimathotsprojektet kommer att haverera.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, Cancun, FN, IPCC, klimatmöte, global uppvärmning, miljö, växthuseffekten, klimatpolitik, mijöhot, politik på intressant.se

EU bygger inte på altruism?

Tyskarna ser skeptiskt på räddningspaketen till oansvariga sydeuropeiska länder som utnyttjat euron för att kunna låna. Här ställs krav på transfereringar till oförtjänta. Tyskarna känner sig lurade. Någon altruism verkar inte finnas.

Idag 27/11 skriver Richard Swartz på DN:s ledarsida en kolumnartikel med substans: "EU måste bli mer likt Tyskland". Han inleder med en beskrivning av hur tyskarna genom idogt arbete skaffade sig en stark valuta i form av D-marken med köpkraft och stabilitet. Det ville också övriga européer ha eftersom man mest haft erfarenheter av mjuka valutor. Den starka D-marken försvann. Euron kom i dess ställe.

I en annan artikel i DN idag, som handlar om Portugal och dess sparpaket, beskrivs eurons välsignelser så här:

"Eurointrädet 1999 blev rena bingovinsten för Portugal. Räntorna, som i början av 90-talet var uppe i 10–12 procent, sjönk till 2 procent. Det blev billigt att låna, både för företag och privatpersoner, både till investeringar och konsumtion. "

Men vad man glömde bort enligt Swartz var att myntet har två sidor. Att hålla sig med euron kostar på:

"Trodde någon europé att han skulle kunna ta över tyskarnas valuta utan att samtidigt förtyska sig så tog han fel. D-markens bortglömda baksida var hög arbetsproduktivitet, ordning och reda, ingenjörskonst och sparade pengar i stället för lån på banken. Det är ingen slump att det är tyskar som bygger bilar och sydeuropéer som serverar kaffe på uteserveringar."

Detta är knappast ett politiskt korrekt påstående. Men korrektheten tenderar att erodera när Europa närmar sig avgrundens brant. Länge har EU-retoriken drivits i termer att fattiga delar av Europa ska hjälpas genom utvidgning av EU. På något sätt har man föreställt sig att unionsarbetet skulle höja levnadsstandarden i de fattiga länderna. Och till en början såg det ut så. Men vad man inte såg var att de fattiga i stor utsträckning utnyttjade att de fått en stark valuta utan att ha gjort sig förtjänta av det.

Nu försöker regeringen i Berlin, skriver Swartz, att övertyga de tyska skattebetalarna att de solidariskt måste betala för de européer som kommit på obestånd för att rädda euron. Men det är inte lätt att vädja till tyskarnas altruism. Swartz skriver:

"Men risken finns att de tyska skattebetalarna inte bryr sig om euron utan snarare kommer att se sig som lurade: av lögnaktiga greker som inte vill lägga om livsstil och av diverse andra europeiska latmaskar som ägnat sig åt att gå i förtidspension eller sorglöst bygga hus för pengar deras banker billigt lånat ut till dem. Och dessutom lurade av den egna politiska klassens retorik om EU och Europa som de börjat misstänka döljer verkligheten – en union för allas vårt bästa, javisst, men på väg att bli till en transfereringsunion, en gemenskap där just Tyskland ska ta hand om de andras bekymmer. Alltså skulder."

Den enda hjälpen är enligt Swartz att "EU blir mer som Tyskland än tvärtom". Men det är lika sannolikt som att kunna lyfta sig själv i håret, menar han. "Vi kan då inte utesluta att Tyskland säger adjö till de flesta av oss."

Är det verkligen så illa? Ser vi nu början till slutet för euron? Enligt den konventionella syn som är rådande ser tyskarna alla krav på räddningspaket som ett krav att de själva ska sänka sin levnadsstandard för att hålla uppe spenderandet hos de sangviniska och oansvariga sydeuropéerna. Det är ett krav på tysk altruism som tyskarna inte godtar. Men till betydande del är räddningspaketen finansiella och kommer inte att reducera den tyska levnadsstandarden på något avgörande sätt så länge som de lyckas att stabilisera de hjälpta länderna.

Grekland och Portugal är genom sina stora handelsunderskott på 10,8 respektive 10,0 procent av BNP (SEB nov, s 15, pdf) år 2010 länder som klart lever på andras bekostnad. Men Irland har bara ett underskott på 2,7 procent av BNP och Spanien 5,2 procent. Meningen är att skulderna ska betalas tillbaka. Men genom att skapa oro på finansmarknaderna med flera uttalanden från Angela Merkel om att privata investerare ska lida förluster skapar man lätt den situation som man ytterst vill undvika: en definitiv nedskrivning av utlandsskulderna.

Ett yttersta bevis för altruism är att efterskänka skulderna för de fattiga länder som trodde de kunde leva loppan på lånade pengar när de fick eurons fördelar. Den altruismen kan dock sannolikt enbart förverkligas till priset av nedmonteringen av euron och kanske också en kraftig reträtt från EU-samarbetet. Så kan det gå när politikerna är uppfyllda av godhet och en orealistisk människosyn i form av tron på att de hjälpta automatiskt ska skärpa sig och bli lika goda.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Tyskland, altruism, sydeuropa, PIIGS, Portugal, skulder, utlandslån, nedskrivning, euron, Europa, solidaritet, kris, ekonomi, politik på intressant.se

Hur ska Irland klara sig?

Budgetunderskottet är 12 procent och ska ned till 3 procent av BNP. Besparingspaketet är ca 6 procent av BNP. Varifrån kommer resterande 3 procentenheter?

På onsdagen 25/11 lade Irlands regering fram sparpaketet på 15 mdr € för 2011-14. Redan nästa år ska 40 procent eller 6 mdr € genomföras. Paketet innehåller 25 000 färre offentligt anställda, nyanställda där får 10 procent lägre lön, minimilönen sänks 1 € till 7:65/tim, fribeloppet för inkomstskatten sänks 18 300 till 15 300 €/år, momsen höjs med 1 pe -13 och -14, ny fastighetsskatt införs och marginalskatterna höjs (t ca 42 %). Pensionsåldern höjs till 66 år 2014.

Sparpaketet är en förutsättning för att lån från EU, IMF mfl på 85-90 mdr € ska börja utbetalas. Men vad kan paketet ge för effekter? Själv säger regeringen att budgetunderskottet i år på egentligen 12 procent av BNP (bankstödet borträknat) ska minska till 9,1 procent redan 2011 och hamna på under 3 procent 2014. Tillväxten ska bli 2,7 procent i genomsnitt fram till 2014. Det verkar inte realistiskt.

Om Irlands BNP är ca 250 mdr € och sparpaketet är på 15 mdr € motsvarar det 6 procent av BNP. Budgetunderskottet borde därför ceteris paribus bli 6 procent 2014 om det är 12 procent i år. Det är alltså tillväxten på 2,7 procent om året i fyra år (11 %) som skulle svara för resten. Det betyder att nästan 30 procent av tillväxten dras in till staten utan att statens utgifter ökar. Hur skulle detta vara möjligt?

Tillväxtprognosen kan dessutom ifrågasättas. En finanspolitisk åtstramning med 6 procent av BNP leder inom två år till 3 procentenheters lägre tillväxt enligt den studie Karolina Ekholm på Riksbanken hänvisade till. Det indikerar att den ackumulerade tillväxten inte blir 11 procent utan 8 procent till 2014. Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's, som nyss sänkte Irlands kreditbetyg, anser att tillväxten de två närmaste åren blir noll procent och tidigast 2013 kan den bli mer än 2 procent.

Vad kan då långivarna göra om Irland misslyckas att driva ner budgetunderskottet med 6 procentenheter? De kan fordra ytterligare åtstramningar för att betala ut de delarna av lånebeloppen. Men är det är svårt om Irland inte vill ha alla lånen. Ska långivarna då driva fram en ny räntekris?
[rättad]

Andra bloggar om: Irland, kris, sparpaket, åtstramning, lånekris, EU, finanskris, nationalekonomi, stödpaket, ekonomi, politik på intressant.se

Följs Irland av Portugal och Spanien?

Portugal har inte haft någon bostadsbubbla som Irland och Spanien. Men statsskulden är besvärande. Spanien har stort handelsunderskott och större budgetunderskott än Portugal men är mer än sex gånger större än de andra länderna. Men det är kanske psykologin som avgör?

Det finns skillnader mellan Irland och Portugal som borde innebära att Portugal inte skulle behöva ett räddningspaket från EU. Irland hade ett budget underskott 2008 på 7,9 procent av BNP som ökade till 14,4 procent 2009. Portugals siffror var 2,9 respektive 9,3 procent. I augusti angav SEB att siffrorna skulle bli 11,7 respektive 8,3 procent i underskott (pdf). Någon kris kunde inte förutses ett par, tre månader innan den bröt ut för Irland.

En väsentlig orsak till den Irländska krisen var den fastighetsbubbla som sprack under hösten. Det kunde tydligen inte förutses. Men bostadspriserna har nästan halverats. Regeringen ställde ut en generell bankgaranti som skulle hålla insättarna och investerarna i irländska bankpapper skadeslösa när bolånetagarna inte kunde betala sina lån. Denna garanti blev mycket kostsam och Irland valde/tvingades att låta staten låna upp pengar för att sanera banksektorn.

Detta sätt att rädda bankerna skiljer sig från den svenska modellen där centralbanken spelade den centrala rollen. Men Irland hade ingen centralbank som kunde hjälpa till. Om ECB hade fått en begäran om hjälp skulle den sannolikt ha vägrat. Siffrorna ovan tyder på att irländska staten istället fick låna upp motsvarande ca 20 procent av BNP för att stötta bankerna. Budgetunderskottet beräknas därmed som en engångseffekt stiga till 32 procent av BNP 2010. Detta skapade oro hos investerarna som skulle köpa irländska bankpapper och statsobligationer. Räntorna steg till ohållbara nivåer.

Portugal har däremot inte haft någon bostadsbubbla. Sannolikt har budgetunderskottet för 2010 inte förbättrats så som SEB trodde i augusti pga att räntebetalningarna på statsskulden blivit dyrare. Underskottet är dock klart mindre än Irlands även utan bankstödet. Men det som ändå talar emot Portugals förmåga att klara en misstroendevåg är att statsskulden i utgångsläget är större än på Irland. Skulden var 2008 i Portugal 65,3 procent av BNP mot 44,3 för Irland. Siffrorna steg till 76,1 för Portugal 2009 mot 65,5 procent för Irland.

Portugal är påtagligt känsligare för höjda räntor än Irland genom sin större statsskuld (i varje fall före bankstödets skuldökning för Irland). Men Portugals statsskuld på 76,1 procent 2009 är inte exceptionellt hög jämfört med genomsnittet för euroländerna på 79,2 procent. Grekland hade t ex 126,8 procent av BNP i statsskuld 2009. Frågan är bara om investerarna går på fundamenta eller på psykologiska spekulationer när de sätter priserna på portugisiska statsobligationer (och därmed räntan).

Spanien har haft en fastighetsbubbla som gått hårt åt bankerna. Dessutom har Spanien världens näst största underskott i utrikeshandeln med 90 mdr USD (USA har dock 590 mdr 2010 enl IMF). I relation till BNP motsvarar det ca 6 procent mot 4 procent i USA. På tredje plats i absolut handelsunderskott ligger Italien (70 mdr) - dock med bara drygt 3 procent av BNP i underskott. Budgetunderskottet 2009 är också större än Portugals: 11,1 procent av BNP mot 9,3 procent. Detta talar för att Spanien borde få problem före Portugal.

Det som talar för att Spanien ändå skulle kunna klara sig är den mindre statsskulden. Den var 39,8 procent av BNP år 2008 och 53,2 procent 2009. Spanien är dessutom en 6,6 gånger större ekonomi än Irland och 6,3 gånger större än Portugal (Wp). Det borde vara svårare att påverka en så mycket större ekonomi för en handfull investerare än småländernas. Men om Spanien kommer i gungning blir konsekvenserna mycket större och nödvändiga räddningspaket enorma. Kanske påfrestningarna blir så stora att EU inte klarar dem och att Spaniens värdepapper därför måste skrivas ned till exempelvis 80 procent. I så fall blir följderna oöverskådliga.

Om inte annat borde den nationalekonomiska forskningen uppmärksamma huruvida det är fundamentala förhållanden (hur redovisas dessa?) eller psykologiska bedömningar som styr investerarnas beteende. Det kanske inte är lugnande uttalanden från EU-potentater (Herman Van Rompuy) utan någorlunda detaljerade faktaredovisningar som behövs för att undvika en fortgående destabilisering. Jag kan dock inte undvika misstanken att mycket av krisen efter Greklands svårigheter i våras skulle ha kunnat undvikas om ECB hade vidtagit kvantitativa lättnader, QE, före sommaren.

Läs även andra bloggares åsikter om räntekris, finanskris, Irland, Portugal, Spanien, Grekland, EU, euron, budgetunderskott, bubbla, statsskuld, bostadsbubbla, spekulation, ekonomi, QE, politik på intressant.se

Vindkraftens utbyggnad dödar 20 000 jobb?

Det krävs enorma subventioner för att bygga ut den kapitalintensiva vindkraften. Om pengarna istället användes på vanligt sätt skulle närmare 20 000 fler jobb kunna upprätthållas enligt en debattartikel i DI.

Professor Marian Radetski, Luleå tekniska universitet, och Jonny Fagerström på Föreningen svenskt landskapsskydd har idag 22/11 skrivit en vindkraftskritisk artikel i DI. Den utgår från Svensk vindenergis (SV) prognos att utbyggnaden av vindkraften till 2020 ska skapa 12 000-14 000 nya jobb. Då ska vindkraften producera 25-30 TWh elström.

När vindkraftverken tas i bruk ger de inte särskilt många jobb. En analys av den nyöppnade parken Havsnäs i Västernorrland (48 verk) som kostade 1,75 mdr kr visar att den ger högst 30 permanenta jobb. Det motsvarar 58 mkr per jobb. Under investeringsfasen blir det dock fler jobb. Men en beräkning från Norge visar att 3 kronor av 4 hamnar i utlandet som producerar vindkraftsutrustning. Miljöinvesteringar är inte någon bra metod att skapa jobb så som Socialdemokraterna påstod i valrörelsen, enligt min uppfattning.

I själva verket kan gröna jobb bidra till en minskad sysselsättning. Subventionerna drar undan investeringskapial i resten av ekonomin och försämrar konkurrenskraften genom högre elpris. Artikelförfattarna hänvisar till en spansk studie som visar att 2,2 jobb går förlorade på andra håll för varje jobb som vindkraften skapar. Med 14 000 nya jobb i Sverige skulle alltså 31 000 jobb förloras. Nettot blir därför enligt min beräkning 17 000 förlorade jobb.

De stora subventionerna kan tydligen inte upprätthållas i andra länder när finanskrisen sätter press på statsfinanserna. Men även den svenska vindkraften befinner sig i svårigheter (Arise) utan att subventionerna har försämrats. De stora utbyggnadsplanerna kan tydligen ifrågasättas.

Även om Radetski och Fagerström kanske är polemiska i överkant förefaller det välbetänkt att inte förutsätta att "gröna elinvesteringar" skulle skapa nya jobb. Det argumentet från de rödgröna borde inte kunna användas utan att de visar hur de negativa effekterna kan undvikas.

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, grön el, nya jobb, subventioner, vind, rödgröna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, ekonomi, politik på intressant.se

Hade Sverige inte råd att sänka skatterna med 100 miljarder?

Socialdemokraterna ansåg att vi inte hade råd att sänka skatterna trots att det mesta togs från budgetöverskottet. Nu visar Riksgälden dessutom att nästa år har ingenting av skattesänkningarna finansierats med lånade pengar.

En av Socialdemokraternas utpekade partiledarkandidater är nationalekonom och heter Thomas Östros. Han anses vara seriös och vederhäftig. Men i egenskap av partiets ekonomiske talesman i valrörelsen kom han med ett påstående som förefaller riktigt oseriöst för att inta säga felaktigt. Han menade att det var fel av den borgerliga regeringen att under förra mandatperioden sänka skatterna med nästan 100 miljarder kronor. Så här skrev han i en debattartikel i DN 10/9 2010:

"Jag var med och lämnade över ett överskott år 2006 om 70 miljarder kronor till Anders Borg. I år beräknas Sverige ha ett underskott om 30 miljarder kronor, enligt Finansdepartementet. Det betyder att de offentliga finanserna har försämrats med ungefär 100 miljarder kronor.

Mitt besked är tydligt. Sverige måste tillbaka till överskott och starka offentliga finanser. Sverige har inte råd med 100 miljarder i sänkta skatter. Det måste vara slut med sänkta skatter på lånade pengar."

Östros vill alltså göra gällande att samhällsekonomin på något sätt skulle ha skadats genom skattesänkningarna. Och genom en försåtlig formulering ger han intrycket att skattesänkningarna skett med "lånade pengar".

Orsaken till att Sverige inte skulle "ha haft råd" med sänkningarna utvecklar inte Östros närmare. Skulle arbetslösheten nu blivit större eller produktionen mindre pga sänkningarna? Det kunde han väl ha talat om i en bisats? Med Östros som finansminister skulle i varje fall en åtstramningspolitik ha bedrivits redan från början för att få budgeten i balans och sedan få den att visa överskott.

Är det verkligen en sådan ekonomisk politik som skulle ha gynnat Sverige? Var resten av partiledningen (S) med på att förorda åtstramningspolitik? Tänkte Sverige efterlikna Storbritannien i sin svångremspolitik av Östros' märke?

Nu i tisdags (16/11) kom Riksgäldskontoret därtill med en ny prognos (pdf) över statens underskott som gör det möjligt att bedöma det andra ledet i Östros' resonemang i ett större perspektiv. Underskottet för i år förutses bli 5 mdr kr (inte 30 som man trodde i sept). För 2011 blir det ett överskott på 18 mdr och för 2012 ett överskott på 43 mdr (utförsäljningar borträknade). Vad betyder då dessa siffror?

Till att börja med påstod Östros aldrig något annat än att 30 mdr kr av de 100 i skattesänkningar gjordes med lånade pengar. Ändå hade Sverige "inte råd" trots att 70 mdr togs från ett överskott. Nu pekar Riksgäldens siffror på att dessa 30 mdr krympt till bara 5 mdr kr. Och för nästa år har skatterna inte alls sänkts med lånade pengar eftersom vi får ett överskott på ca 18 mdr kr. När konjunkturerna blir bättre ökar också skatteintäkterna och statsbudgeten förbättras. Det borde väl Östros ha kunnat räkna ut?

Någon borde göra en kalkyl över vad som skulle ha hänt med produktion och arbetslöshet om regeringens skattesänkningar inte hade gjorts. Och vad som skulle ha hänt om budgetöverskottet hade bibehållits på en nivå uppemot 70 mdr kr. Det är information som skulle behövas i debatten om vem som ska bli ny partiledare för Socialdemokraterna.

I övrigt saknar jag i debatten dem som menat att det tillfälliga underskott i statsbudgeten, som ändå fanns, nu kommer att belasta våra barnbarn. Går det att visa att våra barnbarn skulle ha kunnat få högre levnadsstandard om vi följt Thomas Östros' politik hellre än Anders Borgs?

Läs även andra bloggares åsikter om budgetunderskott, skattesänkning, Thomas Östros, skatt, budgetbalans, underskott, arbetslöshet, levnadsstandard, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Riksbankschef orolig för utlandets åtstramning

Ökade skatter och minskade offentliga utgifter som förbättrar statens budgetsaldo med 1 procent av BNP har tidigare sänkt tillväxten med 0,5 procent. Det beror på att räntorna kan sänkas så att exporten ökar. Det blir svårt i dagens läge när många länder stramar åt.

Vice riksbankschefen Karolina Ekholm höll ett anförande 18/11 med rubriken "Omvärldens svaga offentliga finanser och svensk penningpolitik". Hon går igenom dagens situation med åtstramningspolitik på det finanspolitiska området och den motverkande, expansiva penningpolitiken. Anförandet utmynnar i en motivering för en lugnare höjning av den svenska styrräntan.

Anförandet är på drygt sex sidor (pdf) och börjar med hur många länder under ganska lång tid byggt upp en offentlig bruttoskuld på bortemot 100 procent av BNP. Hon pekar sedan på hur finanskrisen 2008-10 medfört en skuldökning i G7-länderna som till 72 procent orsakats av automatiska stabilisatorer, till 16 procent av avsiktlig finanspolitisk stimulans och till 12 procent av stöd till finanssektorn. Det är siffror som man kunde reflektera över men Ekholm fortsätter med kraven på en återgång till budgetbalans och överskott för att nå 60 procent av BNP.

Enligt IMF krävs åtstramningar på nästan 1 procentenhet per år av BNP fram till 2020. Detta är inte extremt menar Ekholm. Sverige, Finland och även Irland genomförde större budgetförbättringar under 1990-talet. I de europeiska länderna blir det fråga om höjda skatter och minskade offentliga utgifter. Det sannolika är att detta kommer att minska tillväxten även om det finns en annan syn, som Ekholm inte närmare tar upp (Alesina & Ardagna 1998).

Ekholm hänvisar till en analys av Internationella Valutafonden som behandlar tidigare perioder med finanspolitisk åtstramning (IMF: WEO okt 2010). Av den framgår att att en åtstramning av finanspolitiken med 1 procentenhet av BNP tidigare tenderat att sänka BNP med 0,5 procent på två års sikt och samtidigt öka arbetslösheten med 0,3 procentenheter.

Studien visar också att åtstramningarna samtidigt inneburit lägre räntor. Även växelkurserna för de studerade länderna har försvagats och nettoexporten har ökat. Båda effekterna har motverkat den finanspolitiska åtstramningens effekter på den inhemska efterfrågan. Idag när en rad länder planerar åtstramningar blir emellertid effekterna mindre än tidigare, enligt Ekholm.

"Man kan naturligtvis ifrågasätta det ändamålsenliga i att att föra en mindre expansiv finanspolitik när det riskerar att dämpa tillväxten i ett redan svagt ekonomiskt läge" säger Ekholm. Men vissa länder har ingen valmöjlighet. Denna oro för andra länders åtstramningspolitik gäller främst euroländerna. Enligt Riksbankens prognos för tillväxten i USA kommer 4:e kvartalets BNP 2007 att återigen uppnås 1:a kvartalet 2011. Sverige kommer inte långt efter (2:a kv) medan euroländerna dröjer till 2:a kvartalet 2012 (diagr 5).

Det är ändå en optimistisk prognos som man bör betrakta med viss skepsis enligt min mening. Vad Ekholm vill komma fram till är emellertid att den låga ränta som kan förutses i andra länder kommer att stärka kronan. Då blir importvarorna billigare och eventuella svenska räntehöjningar kommer ytterligare att förstärka denna effekt. Därför finns det varken anledning att höja räntan nu (Ekholm reserverade sig) eller att anta en så kraftigt stigande räntebana som majoriteten fastslagit i direktionen.

Det skulle vara intressant att se en analys av hur den åtstramande finanspolitiken i USA på 1,2 pe/år kan förenas med en tillväxt på nästan 3 procent per år. Ekholms analys tyder på att den underliggande tillväxten i USA är mer än 3,5 procent per år åtminstone till 2014. Ser vi tecken på detta?

Läs även andra bloggares åsikter om Riksbanken, åtstramning, finanspolitik, skatter, penningpolitik, ränta, växelkurs, export, USA, Europa, euroländer, nationalekonomi, konjunkturer, ekonomi, politik på intressant.se

Blir det 7 % extra inflation?

Om USA "trycker" 600 mdr dollar ökar penningmängden med 7 procent. Men blir det 7 procents extra inflation 2011? Eller kommer dollarn istället att sjunka? Båda effekterna kan inte fullt ut inträffa samtidigt.

Många ekonomer och politiker i USA är anhängare till den enkla kvantitetsteorin om pengar. Ökar man penningmängden så får man alltid inflation. Här i Sverige företräds teorin av finansmannen Erik Penser, som varnade för hyperinflation när den brittiska centralbanken aviserade 'kvantitativa lättnader' (QE) i mars 2009. Den europeiska centralbanken ECB anses också vara dogmatiskt obenägen att vidta kvantitativa lättnader - "trycka pengar" - i rädsla för inflation. Men stämmer teorin alltid?

Vi har nu fått ett intressant testfall i form av den ökning av penningmängden med 600 miljarder USD som Fed-chefen Ben Bernanke aviserade i förrförra veckan (v 44) och som kallas QE2 (bloggart 6/11). Om man är helt okunnig kunde man tro att det måste bli katastrofal inflation när centralbanken på åtta månader trycker 600 miljarder dollar när den utelöpande sedelmängden är 900-950 miljarder dollar (källa SEB). QE2 betyder ju då en ökning av sedelmängden med ca 65 procent!

Men som de flesta vet är det inte bara sedlar som utgör betalningsmedel. Robert Bergqvist på SEB vill öka denna mängd nästan tio gånger genom att "allt som enkelt, snabbt och till låg transaktionskostnad kan omvandlas till betalningsmedel" också räknas in. Då får han en penningmängd på 8 700 miljarder USD.

Om vi ställer 600 miljarder i relation till 8 700 får vi en ökning med 6,9 procent. Den enkla kvantitetsteorin MxV=PxT säger då att om M ökar med 7 procent och omloppshastigheten V och transaktionsvolymen T är konstanta ökar priserna P med 7 procent. Teorin har naturligtvis relevans för den reala ekonomin vid fullt kapacitetsutnyttjande (T kan inte öka). Men där är USA inte idag.

Vi har både en möjlighet i USA att öka produktionen i den reala ekonomin och en möjlighet att öka verksamheten i den finansiella sektorn. Båda dessa faktorer kan uppenbarligen svälja en hel del av den ökade penningmängden (QE2). En 7-procentig ökning av mängden pengar leder därför inte i dagens läge till en engångsinflation på 7 procent extra utöver den vanliga inflationen på någon procent.

Eftersom de finansinstitut som säljer sina statsobligationer till Fed inte kan låna ut alla pengar de får inom USA kommer de att placera en del utomlands. Detta kommer att pressa ner dollarkursen. Andra länder som är rädda för att USA ska öka sin konkurrenskraft genom sänkt valutakurs har häftigt kritiserat Fed för att vidta QE2. De tycks, till skillnad från dem som är influerade av den "österrikiska skolan", anta att det mesta av pengarna går utomlands och därför pressar ner dollarn ordentligt och pressar upp andra valutor.

Om det vore så att "österrikarna" hade rätt och USA fick en extra inflation på 7 procent så skulle andra länder inte ha någon större anledning att oroa sig. Löner och priser skulle då stiga 7 procent extra (ev ännu mera om det blev en spiral uppåt). Då skulle det bli lättare att sälja europeiska och kinesiska exportvaror till USA. Så utländska politiska företrädare verkar inte tro särskilt mycket på "österrikarna" och den enkla tillämpningen av kvantitetsteorin. Än mindre kan vi tro att det skulle bli någon "Penser-inflation" i USA.

En mera nyanserad "österrikisk" ekonom, Stefan Karlsson har på sin blogg analyserat hur QE2 kan leda till inflation. Utan att gå in på olika invändningar kan jag konstatera att han ser effekterna som både ledande till vanlig inflation och till prisstegringar till följd av att dollarn sjunker. Storleken på inflationen kan han dock inte ringa in.

Ett grovt sätt att uppskatta prisstegringarna från en sjunkande dollar fordrar att vi kan utgå från en viss sänkning av kursen. Innan dagens stärkning av dollarn mot euron skedde låg kursen på 1,37 $/€. Antag att dollarn sjunker 5 procent till 1,44 $/€. Med 5 procents dyrare import som träffar säg 25 procent av den privata konsumtionen blir prisuppgången 1,25 procent. Men det är inte ens säkert att dyrare importvaror i USA slår igenom på konsumentpriserna. Erfarenheterna från Sverige under 90-talskrisen visar att den nedtryckta efterfrågan dämpade (det mycket större) prisgenomslaget högst väsentligt. Så inte ens en mera utvecklad österrikisk teori tycks stämma.

Den onyanserade synen på kvantitetsteorin kan inte hävdas samtidigt som man kritiserar USA för att manipulera sin valuta med QE. Men jag har en känsla av att europeiska politiker, särskilt i Tyskland, gör detta misstag. Det brukar sägas att tyskarna är särskilt rädda för inflation efter erfarenheterna på 20-talet. Traditionellt har det tagit sig uttryck i form av stark valuta och överskott i utrikeshandeln. Nu återstår enbart det senare. Tysklands överskott beräknas i år motsvara 7,3 procent av BNP. Det är nästan 30 procent större än Kinas överskott på 5,7 procent av BNP. I absoluta tal motsvarar Tysklands överskott nästan 75 procent av Kinas.

Det är sådana överskott som destabiliserar världsekonomin. Därför borde Angela Merkel vara mera försiktig med att sprida oro kring Irlands svårigheter med sina banker. Och en hel del av Irlands svårigheter skulle kanske ha kunnat undvikas om ECB i god tid hade vidtagit kvantitativa lättnader - förslagsvis fördelade till icke-överskottsländer. Nu kanske euroländerna istället måste låna ut bortåt 130 mdr USD (100 mdr €) direkt till Irland. Och därefter står Portugal och Spanien och väntar. Tron hos ECB att QE leder till inflation kan i värsta fall visa sig leda till att euron måste avvecklas.

[Komplettering: enligt KI mars 2012 blev inflationen 3,2 procent 2011 mot 1,6 procent 2010. För 2012 förutses 2,2 proc.]
Läs även andra bloggares åsikter om inflation, österrikiska skolan, kvantitetsteorin, penningpolitik, kvantitativa lättnader, QE, Irland, ECB, Tyskland, Fed, Ben Bernanke, nationalekonomi, stimulans, finanskris, euron, ekonomi, politik på intressant.se

Mona Sahlin var oskicklig

Inte var Mona Sahlin någon bra partiledare. Hon var omdömeslös, opportunistisk, osäker och ingen ledartyp. Hon går till historien som kvinnan som förmåddes samarbeta med Vänsterpartiet med brakförlust som följd.

Nu när Mona Sahlin idag vid 17-tiden deklarerade sin avgång (DN, SvD, Exp, AB) är det många som menar att hon varit en skicklig partiledare som drivit en bra politik. Det låter mera som lovorden i en nekrolog över den döda partiledaren än en kommentar om hennes förmåga i verkligheten. Alla borde kunna se att Mona Sahlin inte varit en partiledare i samma klass som sina föregångare. Hon har varit oskicklig redan från början.

När hon var partisekreterare var hon ansvarig för den nya utformningen av Socialdemokraternas röda ros. Den blev en stiliserad form av en utplattad tomat eller något ännu värre. Det var en opportunistisk eftergift till en modernistisk formgivning som knappast kan ha testats mot vad bredare grupper tyckte. Detta indikerade en tidig svaghet hos Sahlin.

Toblerone-affären visade ånyo att hennes personliga egenskaper besatt stora brister. Hon tog konsekvenserna av detta och avgick från alla poster utom det verkställande utskottet. Men redan detta visade att hon dolde egenskaper som var klart olämpliga men samtidigt hade förmågan att dupera sin omgivning - t ex Ingvar Carlsson som ville ha henne som efterträdare - utan att alla förstod hur tvivelaktig hon var som person.

Även en så kritisk person som Göran Persson måste ha blivit duperad. Det var ju enbart hans förtjänst att hon fick en fortsatt partipolitisk karriär inom Socialdemokraterna. Han tog efter några år in henne i sin regering. Men trots att Sahlin innehade tre olika ministerposter är det ingen som direkt kommer ihåg något väsentligt som hon uträttade under denna tid.

Som nyvorden partiledarkandidat i januari 2007 gjorde Sahlin ett tvivelaktigt men kanske populistiskt uttalande: "Varför ska apskötare ha mer betalt än barnskötare?" Om inte annat så visar detta på vilken nivå hon ville föra fram sin syn på rättvisa och utjämning. Hon var ingen tänkare, som Persson uttryckte det.

I mars 2007 höll hon sitt installationstal som nybliven partiledare. Det var förvånansvärt bleksiktigt och jag menade att Sahlin riskerade att bli en ny Karin Söder. Socialdemokraterna skulle bli en frihetsrörelse i meningen att alla skulle kunna bo i radhus och åka på semester till Thailand. Det var "positiv frihet" som ideologiskt var hennes vision. Men Sahlin var ingen ideolog och tämligen omgående släppte hon det något svårhanterade frihetsargumentet.

Istället blev Mona Sahlin en byråkratisk partichef som sysslade med arbetsgrupper, rådslag och allmänt "lyssnande". Detta framgick tydligt efter hennes första tal i Almedalen 2007 där huvudbudskapet var satsningar på ungdomsgårdar. Men redan tidigare under våren i partiledardebatten kom hon med förvånansvärt plottrigt gnäll om arbetsmarknadspolitiken istället för att dra upp oppositionens riktlinjer. Redan då spekulerade man om att orsaken till att hon höll sig borta från politikens centrum var att det med automatik gav höga opinionssiffror.

Redan sommaren 2007 kunde man spåra osäkerhet och beslutsångest i partiledarens handlande. Men hennes medarbetare hjälpte inte heller till. En socialdemokratisk skattegrupp lade fram en mycket famlande rapport under sommaren som varken Sahlin eller Pär Nuder förmådde göra någonting av.

Den centrala frågan under hela förra mandatperioden var naturligtvis jobbfrågan. Sent på våren 2008 lade en socialdemokratisk arbetsgrupp fram ett program som jag då karaktäriserade som en kopia av regeringens politik. Detta gick spårlöst förbi i debatten. Hur kunde Sahlin låta detta ske? Nästa gång laddade socialdemokratin hela det tunga artilleriet i jobbfrågan genom en extra partikongress hösten 2009. Den kallades "jobbkongressen" men utmynnade bara i formuleringen att man kunde skapa 100 000 nya jobb och utbildningsplatser. Det var föga trovärdigt och hur många kom ihåg jobbkongressen under valrörelsen knappt ett år senare? Var den en bluff?

Sahlin började använda marxistiska slagord mot slutet av mandatperioden och satsade även på mer vänstervriden retorik. Var det verkligen genomtänkt? Eller var det en eftergift mot Vänsterpartiet som man skulle bilda koalition med om man vann valet 2010?

Mona Sahlin kommer rimligtvis att bli ihågkommen för en enda politisk insats: det rödgröna samarbetet som deklarerades hösten 2008. Men även här visade hon svaghet. Det skulle vara ett samarbete mellan S och Miljöpartiet. Men efter två dagar fick hon smäll på fingrarna från vänsterfalangen och fackföreningsrörelsen för att inte Vänsterpartiet togs med. Och då tog hon med V utan närmare förklaringar. Varför?

Nu efteråt pekar valanalyserna på att det rödgröna samarbetet med V var ett rejält misstag. Sahlin är naturligtvis ansvarig som lät det ske. Men hon var också svag och oskicklig som accepterade en politisk strategi som hon var skeptisk till. Detta gäller också ny förmögenhetsskatt, progressiv fastighetsskatt, höjd bensinskatt och avskaffat Rut-avdrag, som hon rimligtvis som icke-vänsterfalangföreträdare borde varit skeptisk till. Sammantaget lät hon presentera en politik som var som gjord för en valförlust.

Socialdemokraterna har nu verkat under en tid då socialismen slutligen formellt borde dödförklaras. Det betyder att "socialism-light" - dvs socialdemokratin - utsätts för extra svårigheter. Att då hålla sig med en partiledare som man redan från början kunde ana inte skulle hålla måttet kan inte leda till annat än valförlust (om inte regeringen gör bort sig). Att välja en sådan partiledare säger något om socialdemokratins medlemmar.

Forts: Vad ska sossarna göra med sin valanalys? dec-10

Andra bloggar om: Mona Sahlin, inkompetens, valet 2010, socialdemokratin, Göran Persson, ideologi, val 2010, partiledare, mona avgår, ledarskap, politik på intressant.se

Därför måste USA:s återhämtning misslyckas

Om inte kreditgivningen till företagen fungerar normalt kan inte ökad efterfrågan och mera export lösa USA:s problem. Fortfarande ligger nettotalet för kreditsvårigheter för mindre företag nära fyra gånger för högt.

Uppgången i USA har mattats av istället för att fortsätta i högre takt. Några finanspolitiska stimulanser är inte att räkna med - särskilt inte som republikanerna fått majoritet i representanthuset. Därför är det penningpolitiken som återstår när det gäller stimulanspolitik. Eftersom styrräntan är praktiskt taget noll procent återstår bara kvantitativa lättnader. Fed-chefen Ben Bernanke tänker skapa 600 miljarder dollar under de närmaste åtta månaderna (bloggartikel 6/11).

Men dessa kvantitativa lättnader (QE2) kommer inte att öka efterfågan tillräckligt mycket. Och i takt med att de tidigare finanspolitiska stimulanserna upphör kommer efterfrågan att mattas av. Detta är den stora svårigheten för de mindre företagen som inte exporterar särskilt mycket. Men även om exportefterfrågan genom en sänkning av dollarkursen indirekt kunde öka efterfrågan återstår ett rent finansiellt problem för de mindre företagen. Kreditgivningen till dessa är fortfarande mycket sämre än normalt.

I Fed:s Monetary Report to the Congress i juli -10 (pdf) finns ett diagram som visar varför den tidigare politiken varit otillräcklig. Diagrammet visas här nedan och beskriver nettoandelen företag som upplevt försämrade kreditmöjligheter minus dem som upplevt förbättrade möjligheter.

Vi ser att någon avgörande förbättring inte skett i kreditåtstramningen gentemot de mindre företagen trots bankstödspaketet TARP och de tidigare kvantitativa lättnaderna 2009. Den lilla förbättring som kan noteras är uppenbarligen helt otillräcklig för att de mindre företagen ska kunna börja investera och anställa. Den höga nivån i kurvan indikerar snarare att många företag har särskilda kreditsvårigheter som rimligtvis bidrar till att de istället minskar sin sysselsättning. Kurvan ligger fyra gånger för högt i juli.

För att USA:s återhämtning ska kunna lyckas måste banksystemet saneras på liknande sätt som gjordes i Sverige i början av 90-talet. Först om bankerna kan fungera normalt kan en ökad efterfrågan få tillräcklig effekt på investeringar och sysselsättning. QE är knappast den lösning som är tillräcklig. Faran är att bankerna enbart försöker stärka sina balansräkningar utan att låna ut tillräckligt med pengar på länge. Detta måste lösas på annat sätt. Det tråkiga är att tiden gått och krisen blivit onödigt djup. Men det värsta verkar vara att det inte pågår någon annan motverkande politik än Bernankes kritiserade QE2.

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, penningpolitik, Fed, USA, Ben Bernanke, nationalekonomi, stimulans, finanskris, ekonomi, politik på intressant.se

Östros och Morgan J strider om orealistisk (s)kattepolitik

Högerfalangen inom socialdemokratin vill ha konkurrenskraftiga skatter men sannolikt höjt skattetryck. Vänsterfalangen vill inte ha sänkta skatter eftersom "produktiviteten minskar". Skattetrycket måste höjas. Är någondera sidan särskilt realistisk?

Morgan Johansson (40) från Socialdemokraternas skånedistrikt är ordförande i justitieutskottet och hör till vänsterfalangen. Han kritiserade Thomas Östros (45) för att ha förhandlat illa med Vänsterpartiet om de rödgrönas skatteprogram. Rosornas krig har brutit ut sedan Mona Sahlin (53) gått med på att alla i partiledningen ska ställa sina platser till förfogande. Östros slår tillbaka och hånas av Johansson.

Idag 12/11 skriver Östros på DN Debatt att Sverige behöver en ny skattereform som ger oss konkurrenskraftiga skatter. Han pekar först på fem "utmaningar". Dessa är utanförskapet, ökade klyftor, globaliseringen, dyrare välfärd pga demografin och allt dyrare energi. Därefter skissar han på tre programmatiska punkter: 1) Det ska löna sig att arbeta, 2) Konkurrera med kunskap - inte låga löner och 3) Välfärd efter behov.

1) Östros menar att marginaleffekterna för låg- och medelinkomsttagarna ska vara begränsade. Bort med behovsprövad välfärd och stärk den generella välfärden. Han förklarar detta med att inkomstbortfallsprincipen är viktig och att det betyder "att den som betalt in mycket till de gemensamma försäkringssystemen också tjänar på det". Betyder detta att jobbskatteavdragen är bra och att taken i inbetalningar av arbetsgivaravgifter i försäkringssystemen ska återinföras? Det säger han inget om.

Vidare menar Östros att drivkrafterna för arbete, sparande och företagsamhet är centrala. Visst, men han säger bara att tjänstesektorns behov ska tillmötesgås, men inte hur. Däremot skriver han: "Skatterna ska vara internationellt konkurrenskraftiga: bolagsskatten och villkoren för privat kapitalbildning ska vara gynnsamma." Det måste betyda sänkt bolags- och kapitalinkomstskatt. Men forskningen har visat att privat kapitalbildning fordrar sänkt marginalskatt för höginkomsttagare. Det tror jag inte Östros tänker på.

2) Läraryrkets status behöver förbättras, skriver Östros. Betyder det att Socialdemokraternas löneutjämningspolitik för akademiker inom offentliga sektorn nu ska rivas upp?

3) En bra välfärd kräver också resurser, menar Östros och säger att vi måste vara beredda att betala gemensamt. Det låter som att högre skatter behövs. Men Östros tillbakavisar bara de borgerligas "framtidsidé" om fortsatta skattesänkningar.

Morgan Johansson slår tillbaka i dagens (12/11) SvD:s nätupplaga under rubriken "Det låter som alliansens linje". "Att sänka skatterna och tro att det ska ge mer jobb och mer konkurrenskraft. Men det kommer att sänka produktivitetsutvecklingen. " Morgan J lanserar tydligen en ny teori om att sänkta skatter minskar produktionen per arbetstimme. I övrigt hänvisar Morgan J bara till den "klassiska socialdemokratiska linjen" att mera utbildning, forskning och infrastruktur behöver finansieras med högre skatt.

Detta är alltså så konflikten om skattepolitiken mellan höger- och vänsterfalangen ser ut inom socialdemokratin. Östros' mera högerbetonade politik tar inte avstånd från förmögenhetsskatt, progressiv fastighetsskatt, höjd bensinskatt och slopat RUT-avdrag. Totalt ska skatterna stiga. Det är egentligen bara sänkt bolagsskatt som är det enda konkreta högerbetonade. Ändå angrips han i hånfulla ordalag av Morgan Johansson som i sak förefaller vara dåligt orienterad.

Hur ska Socialdemokraternas skattepolitik se ut i framtiden? Skattetrycket ska tydligen höjas. Om vänstern vinner blir det kanske förmögenhetsskatt och progressiv fastighetsskatt. Men var det inte detta som bidrog till valförlusten? Och vad vill man med förslaget om skatten på pensionerna? Vänsterfalangen borde klargöra vad man vill.

Högerfalangens skattepolitik förefaller inte vara så värst mycket mera realistisk. Varför säger man inte att det inte ska bli någon förmögenhetsskatt, ny fastighetsskatt, höjd bensinskatt och avskaffat RUT-avdrag? Borde man inte bereda marken för sänkta marginalskatter för höginkomsttagare för att säkra privat kapitalbildning? Det kommer dock att mötas av liknande förslag från regeringen och då avstår sannolikt även högersossarna.

Med tanke på att de borgerliga inte heller har någon ny skattepolitisk framtidsidé ser reformerna att ställas på framtiden. Det betyder att det enda som händer är att kommunalskatterna stiger genom den demografiska utvecklingen. Det är därför åtminstone läge för att tillsätta en förutsättningslös skatteutredning.

[Uppdatering: Östros accepterar nuvarande fastighetsskatt, DN 13/11; får kritik av V: "en personlig åsikt", SvD 14/11]

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, skatter, skattepolitik, skatt, thomas östros, rosornas krig, höjt skattetryck, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt får hota med nyval om det blir nederlag

Regeringen kommer att få banta kanslihuset med 15 procent av de anställda om de rödgröna och SD går ihop. Antingen får statsministern ställa kabinettsfråga eller också försöka kompromissa med några andra partier, som leder till fortsatt förhandlande och kompromissande resten av mandatperioden.

Socialdemokraterna verkar ha kokat ihop en oväntat effektiv motion om nedskärningar i regeringskansliet som kommer att kunna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. I både S:s och SD:s budgetmotioner finns ett besparingskrav på 670 mkr inom regeringskansliet. Nu tycks man ha upptäckt att denna besparing kan prövas i en separat omröstning i Riksdagen. Det är bara utgiftsökningar som måste hållas ihop i en samlad omröstning som ställs mot regeringens budgetförslag.

Thomas Östros (S) tycker inte i Ekot att en röst på det egna förslaget skulle kunna innebära ett problem om det samtidigt får stöd från SD. Talet om att inte acceptera ens passivt stöd från SD gäller alltså inte längre. På en pressträff i förmiddags menade Jimmie Åkesson (SD) att någon praxis att lägga ned rösterna när det egna förslaget fallit inte behöver följas. Därför kommer regeringen att kunna lida nederlag i denna fråga.

Nedskärningen med 670 mkr har beräknats motsvara ca 700 anställda som måste avskedas från regeringskansliet (enligt finansminister Anders Borg 1 000 personer, DN). Kansliet kostar ca 7 mdr kr per år, vilket betyder att förslaget innebär en nedskärning med en tiondel. I Riksdagen idag sade dock Borg att det var 700 heltidstjänster av 4 500 (St ett). Det betyder 15 procent av de anställda. Det skulle vara förvånande om statsminister Fredrik Reinfeldt skulle kunna acceptera en sådan förändring och gå vidare som om ingenting hänt. Just nu pågår diskussioner inom KU om hur omröstningen formellt ska hanteras.

Om omröstningen kan leda till ett nederlag är det uppenbart att SD nu försöker visa sin makt som tungan på vågen i Riksdagen. Man vill sannolikt få någon eftergift från regeringen för att lägga ned sina röster. Och S har nog ingenting emot att få tillfälle att anklaga regeringen för att samarbeta med SD. Men om S menar allvar med att hålla SD utanför allt inflytande borde de rödgröna se till att 19 ledamöter inte röstar i denna fråga. För att göra detta kommer de kanske att kräva någon annan eftergift från regeringen.

Regeringen kan också förhandla med MP om att de ska lägga ned rösterna i omröstningen. Då krävs nästan säkert någon explicit eftergift från regeringen i någon grön fråga. En stor del av regeringens kraft kommer att gå åt för att förhandla med olika partier på det klassiska manér som kallas kohandel.

Men det finns ett sätt för Reinfeldt att återta initiativet för överskådlig framtid. Han kan ställa kabinettsfråga på besparingsförslaget. Det betyder att han hotar med nyval om han skulle förlora. Då borde åtminstone Socialdemokraterna acceptera att inte rösta igenom sitt eget förslag eftersom opinionsundersökningarna tyder på att S skulle förlora ytterligare mandat vid ett nyval. Och om Reinfeldt kan föra ut omröstningsproblematiken på rätt sätt så att S får skulden för nyvalet kommer S antagligen att förlora ännu mera.

Men Fredrik Reinfeldt är kanske inte någon oförvägen maktspelare som ställer saken på sin spets. Han verkar vara kompromissernas man och kommer kanske överens med S att besparingarna bara ska bli fem procent istället för tio. Några signaler om att regeringen inte låter sig hunsas har inte heller kommit. Pontus Mattsson i Studio ett (lyssna) tonade ned vikten av kontroversen. Omröstning ska ske 8 december.

Läs även andra bloggares åsikter om nyval, budgetnederlag, regeringen, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, regeringsnederlag, Fredrik Reinfeldt, politik på intressant.se

Kvantitativa lättnader - mera pengar - ger liten stimulans

Nu köper Fed obligationer i USA. Det kan leda till att låntagning underlättas. Men största effekten blir en sänkning av dollarkursen och en minskning av USA:s handelsunderskott, som är vad som anses behövas. Frågan är dock om "tryckandet av pengar" leder till inflation.

Ekonomisk politik kan ha förebyggande, motverkande och stimulerande effekter. En skattesänkning kan t ex ha stimulerande effekter medan de s k automatiska stabilisitatorerna har motverkande effekter (t ex när skatteintäkterna minskar kan utgifterna bibehållas). Likaså betyder en räntesänkning stimulans av ekonomin medan quantitative easing mest betyder att en kreditkontraktion kan motverkas trots att styrräntan är så gott som noll.

En kreditkontraktion ("credit crunch") som beror på allmänt misstroende inom finanssektorn är mycket farlig och kan leda till ekonomisk depression som på 30-talet. En sådan process borde i första hand förebyggas. Men under dagens finanskris passerade detta tillfälle slutgiltigt i september 2008 när man lät Lehman Brothers gå i konkurs. Följden blev både att den finansiella sektorn råkade i kris och att sektorn inte längre kunde förse den reala (producerande) sektorn med normala krediter. Det hjälpte inte att sänka räntan - marknadsräntorna steg istället av rädsla för att svagare låntagare skulle kunna fallera.

Orsakerna till USA:s höga arbetslöshet på officiellt ca 10 procent idag är två. För det första har det skett överinvesteringar främst i bostadssektorn som det tar åratal att komma över (diagram). För det andra har kollapsen för bostadsbyggandet lett till sekundära verkningar varav kreditkontraktionen är den farligaste. Den leder till att vanliga företag med en sund ekonomi inte längre kan få låna pengar på ett sådant sätt som fordras för att hålla uppe antalet anställda. En del företag måste dra ner på verksamheten och avskeda. Andra måste läggas ned helt. De få företag som vill expandera hindras genom att de inte får tillräckliga krediter.

Det första som erfordras i en sådan situation är att rädda de banker som inte är totalt på obestånd. För att rörelsedrivande företag ska kunna få lån måste det finnas banker som kan låna ut. Men bankerna måste också vilja låna ut sina pengar, istället för att t ex bygga upp sina balansräkningar med mera eget kapital och bara placeringar i säkra papper. Man kunde tycka att detta skulle varit det allra första Fed-chefen Ben Bernanke skulle ha tänkt på när han såg att räddningspaketet för banksektorn (TARP) från oktober 2008 hade verkan.

Jag vet inte hur resonemanget gick i den amerikanska centralbanken i början av 2009 (Bernankes tal 13/1 tar avstånd från QE). Uppenbarligen är det lätt hänt att tro att bara för att de flesta bankerna räddats är krisen betvingad. Detta hände nämligen under den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Fortfarande kallas denna incident "bankkrisen" när det i själva verket handlade om en finanskris som berörde hela samhällsekonomin. Omkring 50 000 fler företag än normalt gick i konkurs under några få år genom att de räddade bankerna inte ville låna ut sina pengar utan istället sade upp krediter till vanliga företag. Sverige fick en långvarig depression som följd. Den var avsevärt värre än dagens verkningar av världskrisen på Sverige.

Det dröjde först nästan tre månader 2009 innan andra delen av TARP blev klart. Detta paket (PPIP) innehöll strategin för hur staten skulle köpa upp giftiga tillgångar från bankerna (blart). Samtidigt presenterades ett penningpolitiskt stimulansprogram som nu kallas QE1 för att skilja det från det program som presenterades i onsdags 3/11 som kallas QE2. Tydligen var QE1 inte tillräckligt för att tillsammans med Barack Obamas finanspolitiska stimulans på 787 mdr USD våren 2009 få tillräcklig fart på USA:s ekonomi.

Det nya programmet QE2 omfattar uppköp av statsobligationer i en omfattning på 600 mdr USD eller 75 mdr per månad till halvårsskiftet 2011. Kan det motiveras av att kreditgivningen ännu inte fungerar smidigt till företagen? [Se Fed-juli diagr 19.] Det är i så fall allvarligt så långt efter krisens utbrott. Men det är inte på denna punkt kritiken satts in. Man anser allmänt att programmet riskerar att bli verkningslöst. En närmare analys visar dock att det kan innebära vissa fördelar.

Genom att köpa statsobligationer från bankerna får dessa pengar som de vill placera någonstans. Det kan underlätta för producerande företag att få krediter och därmed bidra till en bättre sysselsättning. Några privatpersoner vill kanske också låna för konsumtion. Några fler husköp blir det däremot sannolikt inte. USA:s problem anses vara det för låga sparandet som yttrar sig i ett underskott i utrikeshandeln. Det är här QE2 kan komma att spela en roll. Fler dollar som inte kan användas på den amerikanska marknaden leder till att pengarna söker sig utomlands.

En ökad efterfrågan på utländsk valuta för placeringar i andra länder måste leda till att dollarkursen sjunker. Därmed motverkas den efterfrågan på dollar som kommer från överskottsländerna Kina, Japan, Tyskland, Sverige, Danmark mfl och som hittills hållit uppe dollarkursen. Vi får motsvarigheten till en devalvering.

En sjunkande dollar har kritiserats för att den minskar amerikansk inhemsk köpkraft. Men det är ju vad som behövs för att minska importen. Och någon exportindustri finns det väl kvar I USA som då också kan expandera. Tar man denna kritik på allvar skulle en finanspolitisk stimulans som riktar sig till största delen mot den inhemska marknaden också behövas.

QE2 kan alltså betyda en liten stimulans av den amerikanska ekonomin. Men naturligtvis kan den inte motverka det tidigare för stora bostadsbyggandet. Denna felinvestering kommer att tynga USA under många år. Men eftersom bostadssektorn redan är under isen kan inte de nya pengarna gå till att blåsa upp en ny bubbla på detta område. Det är inte heller sannolikt att aktiemarknaden blir så uppblåst som i slutet av 90-talet. Då var p/e-talen på en helt annan och högre nivå än under upprinnelsen av krisen 2008.

Den risk som finns är att de amerikanska pengar som man vill placera utomlands kommer att blåsa upp bubblor i andra länder. Det förutsätter dock att pengarna koncentreras. Upp till 600 mdr USD utspridda över hela världen är inte mycket pengar.

Slutligen finns risken för inflation. Hur mekanismen skulle se ut i detta fall där Fed köper obligationer har jag inte lyckats komma fram till. Men det skulle vara intressant med en konkret, steg-för-steg-beskrivning av hur QE leder till inflation.

[Forts: Blir det 7 % extra inflation? 16/11]

Läs även andra bloggares åsikter om kvantitativa lättnader, QE, penningpolitik, Fed, USA, Ben Bernanke, nationalekonomi, stimulans, finanskris, ekonomi, politik på intressant.se

Vad driver de antiliberala?

Frihetens fiender är emot liberalismen på fyra områden enligt Ian Buruma. Måttfullhet och tolerans är oheroisk och oromantisk. Tolerans är feghet och släpper fram intolerans. Liberalismen är en bluff. Och affärsverksamhet är föraktlig . Var borde miljörörelsen placeras in?

I Dagens Nyheters debatt om liberalismen har inte mycket i sakfrågan kommit fram. Vad är det för idéer som antiliberalerna är emot och varför? En lång artikel av den holländsk-engelske författaren Ian Buruma (10/10) innehåller dock några tänkvärda iakttagelser som förtjänar att sammanfattas. Rubriken för hans artikel är "Därför hatar frihetens fiender liberalismen". Den tar upp kritik från både höger och vänster. (Debatten inleddes av Svante Nycander och jag skrev om dess början i juli-10 o aug-10.)

Buruma inleder med att redogöra för den engelske författaren E M Forsters plädering för yttrandefrihet, litteraturens frihet och homosexuellas frihet vid en vänstersammankomst 1935. Dennes hållning kunde sammanfattas med orden "frihet, måttfullhet och tolerans". Då angreps dessa idéer både från vänster och höger - idag mest från höger, menar Buruma.

Felet är att det inte finns någon heroisk lockelse i måttfullhet och tolerans - det är oheroiskt och oromantiskt. Burma skriver:

"att betona individuell frihet snarare än kollektivt framsteg eller nationell styrka luktar borgerlig självbelåtenhet, för att inte säga egoism. En radikal sak kräver uppoffringar. Den typiska borgaren förmodas vara alltför hängiven sin egen bekvämlighet för att offra någonting, i synnerhet då sitt eget liv."

Vi börjar ana vad som driver antiliberalen. Buruma anger att Martin Heidegger myntade ordet "komfortismus". Detta nedsättande ord drabbade också socialdemokratin som betraktades som "motbjudande och fördärvad eftersom den är trivial och saknar storslagenhet". Den högerextremistiske mördaren av justitieministern under Weimarrepubliken, en ung sjöofficer, uttryckte den antiliberala tanken särskilt pregnant: "Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka."

Kritikområde nummer två pekar på att "liberaler tolererar allt men tror på intet. Tron på njutningen räknas inte, det är bara ett slags komfortismus". Liberaler är tom beredda att tolerera intoleransen. Därför kommer de att släppa in kraftfullare fiender som förstör de friheter de gör anspråk på att få åtnjuta.

Det tredje kritikområdet går ut på att liberalismen är en bluff. Liberalerna bara låtsas att de är toleranta och måtfulla. Men i själva verket är de bara ute efter att försvara sina egna elitistiska intressen. Tolerans är uttryck för en överlägsen hållning. Måttfullhet är ett trick för att neutralisera radikala kritiker av status quo och ett sätt att slå vakt om "komfortismus", beskriver Buruma antiliberalerna.

Ett fjärde kritikområde är föraktet mot handel och affärsverksamhet. Det har mycket gamla rötter. Buruma refererar några idéer hos den konservative tänkaren Joseph de Maistre(1753-1821). Tolerans för honom är en brist på tro och därför ett tecken på likgiltighet. Men tolerans är en oumbärlig del av affärsidkande. Därför träffas handeln inte bara av en vanlig antimaterialistisk avoghet utan också av insikten att den hotar auktoriteten och enigheten i samhället. Buruma tar vidare upp den tyske sociologen Werner Sombart (1863-1941) som i boken 'Köpmän och hjältar' manifesterar sitt förakt för "måttfullhet, lag, diskretion" och annat som garanterar fredlig samexistens bland affärsmän. Sådant är till för degenererade länder som England, USA och Frankrike.

Svagheten i Burumas mycket långa artikel är dock att han inte kopplar ihop den tidigare antiliberala kritiken - eller ska vi säga attityderna - med dagens antiliberalism. Den senare kan naturligtvis vara ett arv från tidigare strömningar. Men idag uttrycks inte antiliberalismen på samma explicita sätt som tidigare. Den kommunistiska extremvarianten har dessutom mest uppträtt med rationalistiska argument för att legitimera sina anspråk på att förpassa liberalismen ut ur historien. Dessa har dock visat sig vara felaktiga. Och i verkligheten har alla extremvarianterna besegrats av marknadsekonomins överlägsenhet och vidare utbredning.

Slutligen förklarar Buruma inte hur den uppåtstigande kritiken av liberalismen - klimatalarmismen - förhåller sig till de klassiska hatattityderna. Skulle man kunna se miljöfundamentalismen som en modern variant av strävan efter romantisk heroism? Eller är den ett uttryck för Sombarts förakt för handel? Ett drag av avståndstagande från Heideggers "Komfortismus" verkar i varje fall vara tydligt. (Om den gröna ideologin skrev jag senare i aug-10.)

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, kommunism, nyliberalism, ideologi, socialism, vänstern, högern, idedebatt, kultur, Ian Buruma, Svante Nycander, affärsveksamhet, tolerans, måttfullhet, heroism, politik på intressant.se