Dr Doom förordar mer stimulanspolitik

Professor Roubini anser att stimulanspaketen i USA var för små och förordar mer finanspolitisk stimulans idag istället för åtstramning. Dessutom kommer en 3:e och 4:e om gång av köp av obligationer (QE) att vidtas.

I SvD:s nya annonsbilaga S.M.A.R.T. Money som presenteras av Jonas Wäingelin finns en intressant artikel om "Dr Doom". Det är professor Nouriel Roubini (f 1959 i Istanbul) vid New York University som förutsade bostadskraschen i september 2006 och som jag skrivit om flera gånger tidigare (nov-09, okt-10, aug-11). Han har varnat för att det ska bli en dubbeldipp i den ekonomiska utvecklingen i samband med finanskrisen. De konkreta orsakerna i form av kollaps för råvarupriserna och dollaruppgång ser vi dock inte så mycket av.

Roubini har dock betonat att riskerna för deflation varit påtagliga och mera inlindat förordat stimulanspolitik. Nu är han mera explicit. Visserligen finns det inte mycket man egentligen kan göra på detta stadium. Men han tror ändå att Ben Bernanke kommer att presentera både Q3 och Q4 (köpa obligationer för nyskapade pengar) - oklart dock i vilken form. Det räcker inte med att hålla räntorna nere vid noll. Efterfrågan på krediter måste öka eftersom både hushållen och företagen idag spenderar mindre och sparar mer i syfte att minska sin skuldsättning.

"All likviditet som pumpas in i systemet stannar hos företag och institutioner som fyller på sina reserver. Företagen är nervösa för framtiden och gör inget för att förbättra ekonomin." Roubini pekar på en destruktiv paradox som innebär att utan anställningar blir det inga extra löner och framtidstro hos hushållen och då ingen efterfrågan. Företagen är mer benägna att spara än hushållen och då krymper efterfrågan ytterligare. "Karl Marx hade rätt, vid ett tillfälle kan kapitalismen vara självdestruktiv!"

Vi börjar enligt Roubini närma oss den andra fasen av den stora depressionen på 1930-talet. Vi har bara skjutit problemen framför oss och har "för hög belåning i den privata sektorn med stora skulder hos hushållen, bankerna och länder". Ökad tillväxt är inte ett medel. Ökat sparande är vanskligt:

"Problemet är att om alla spenderar mindre och sparar mer, både i den privata och offentliga sektorn, inträffar Keynes sparparadox - det vill säga att efterfrågan minskar så pass mycket att man återgår till lågkonjunktur. Det tredje alternativet är att driva på inflationen, men det skapar väldigt mycket bieffekter."

Det som återstår enligt Roubini är nedskrivning och omstrukturering av lån, för såväl hushåll som stater och finansiella institutioner. Om ingenting görs kan det bli upplopp och Rubini menar att vi kan se sådant som inträffade i Storbritannien också i andra länder (han nämner Mellanöstern).

Ansvaret för dagens kris lägger Roubini på president George W Bush, som övertog ett budgetöverskott på 300 mdr USD och efterlämnade ett underskott på 1,2 biljoner dollar. Problemet med dagens recession är inte stimulanspaketen "utan att de inte var större och mer omfattande". Får vi en dubbeldipp kommer underskottet och statsskulden att öka bli ännu mer
ohållbar. På medellång sikt behövs åtstramningar enligt Roubini men"kortsiktigt behöver vi mer finanspolitisk stimulans". Istället gör alla länder inklusive USA tvärtom, "de skär ned och stramar åt", vilket bara förstärker de negativa effekterna på ekonomin, enligt Roubini.

Roubini nämner också att man borde ha erbjudit skuldsanering för de mest utsatta hushållen när husmarknaden vek. Då hade miljoner hushåll kunnat bo kvar i sina hem istället för att bli vräkta. "Eftersom vi inte gjorde detta skapades deflation och högre utbud på fastighetsmarknaden vilket i sin tur skapade gigantiska förluster för bankerna." - Är detta en känga till Teapartyrörelsen som ju hade sin upprinnelse i en TV-utsändning där en reporter ondgjorde sig över just ett sådant förslag att underlätta för utsatta småhusägare.

I övrigt nämner Roubini att råvarupriserna kommer att kollapsa om vi går in i en ny lågkonjunktur. Han bedömer riskerna för en recession till 50 procent och risken för deflation är påtaglig. Euron kommer att klara sig men försvagas framöver på grund av de fundamentala problem som finns inom unionen.

Läs även andra bloggares åsikter om stimulanspolitik, dr doom, Roubini, skuldkris, budgetunderskott, finanskris, finanspolitik, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, teapartyrörelsen, ekonomi, politik på intressant.se

Felaktiga skattesiffror sprids av DN och KPMG

Skatten för den som tjänar 100 000 dollar, dvs 675 000 svenska kronor, har i Sverige sänkts 0,4 procent 2011. Den har inte sänkts med 4,2 procent som felaktigt anges i Dagens Nyheter baserat på en sammanställning från KPMG.

I DN idag 29/9 finns på sidan 24 en artikel med rubriken "Lägre skatt för dem med hög inkomst". Den går ut på att svenska höginkomsttagare i det tysta fått en kraftig skattesänkning medan de i övriga länder fått skattehöjningar. Sålunda skulle skatten 2010 på 38,8 procent ha sänkts till 34,6 procent 2011 (4,2 procentenheter), vilket gäller för en person som tjänar 675 000 kronor (dvs 100 000 USD). Sverige skulle därmed ha flyttats ned från 11:e till 25:e plats på en lista där 45 länder redovisas.

Studien är gjord av revisionsföretaget KPMG International och borde vara tillförlitlig. Men internationella skattejämförelser är trixiga och tydligen kan även resursstarka utredare få mycket om bakfoten när det gäller Sverige. Frågan är om resten av uppgifterna för andra länder är lika otillförlitliga.

Inkomstkatten för den som tjänar 675 000 år 2011 i Sverige är 37,2 procent - dvs 20 898 av 56 250 kr/m enligt jobbskatteavdrag.se. Siffran från KPMG är 34,6 procent vilket förefaller vara ett ganska grovt fel (2,6 procentenheter för lågt). För 2010 är skatten 37,6 procent medan KPMG uppger 38,8 procent (1,2 procentenheter för högt).

Följden av dessa två felberäkningar åt olika håll blir att skatteuttaget enligt KPMG sjunkit med 4,2 procentenheter 2010-11 istället för att det bara sjunkit med 0,4 procentenheter - från 37,6 till 37,2 procent.

Sverige borde ha legat på plats 17 i rankinglistan för 2011 och inte på plats 25 som uppges av Johan Schück i DN. Dessutom förefaller Sverige inte ha flyttats från denna plats mellan 2010 och 2011. Sverige låg sannolikt på 17:e plats även 2010 (mellan Österrike och Finland) och inte på 11:e plats.

Det är något egendomligt att svenska skatteexperter kunnat medverka till att sprida denna bild. I DN citeras Helena Robertsson, affärsområdeschef vid KPMG, som medverkat i undersökningen. Hon gör gällande att Sverige blivit konkurrenskraftigt när det gäller inkomstskatten. Det kan naturligtvis vara en följd av jobbskatteavdragen. Men 2011 infördes inget ytterligare jobbskatteavdrag, vilket borde ha varit en varningssignal när undersökningen visar en så stor sänkning av skatteuttaget 2011.

Bloggat: Göran Johansson som citerar den felaktiga sänkningen. Läs även andra bloggares åsikter om Skatteuttag, höginkomsttagare, KPMG, internationell jämförelse, skatt, skattesänkning, räknefel, ekonomi, politik på intressant.se

Får Barroso ljuga om EU-skatten?

Den nya finansskatten som EU-kommissionen bestämt sig för sägs syfta till att bankerna ska betala tillbaka en del av stödet de fått de senaste åren. I själva verket är syftet att ge EU-organisationen mer resurser på ett oärligt sätt.

Under onsdageseftermiddagen tillkännagav EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att man beslutat sig för en finansiell transaktionsskatt som ska ge 55 miljarder euro per år (SR, DN). Den kommer enligt uppgift att bli 0,1 procent på aktie- och obligationshandel och 0,01 procent på övriga transaktioner. Skatten ska gälla EU men det rapporteras att 80 procent av skatten kommer att genereras av handeln i London.

Det är mycket som är oklart kring skatten. Men det som är väldigt klart är vad Barroso menar att skatten ska ha som syfte. Den syftar till att ta tillbaka en del av pengarna som den finansiella sektorn i Europa fått som stöd de senaste tre åren:

"In the last three years, Member States have granted aid and provided guarantees of 4.6 trillion euros to the financial sector. It is time for the financial sector to make a contribution back to society. Today, the Commission adopted a proposal for the Financial Transaction Tax [which will generate a revenue of about 55bn a year]. Today I am putting before you a very important legislative text." (Källa: Eubloggen)

Barroso menar alltså att det finansiella stöd som getts till banker och finansiella institutioner skulle kunna ges tillbaka till staterna och deras skattebetalare. Bankerna har tydligen pengar som kommer från ingenstans och som kan tas omhand av EU-administrationen och medlemsstaterna. Detta är inte sant. Barrosos bild av hur skatten ska fungera är lögnaktig på flera olika sätt.

Den första invändningen är att en transaktionsskatt kommer att leda till att skatten övervältras på bankernas kunder. Avgifter för banktjänster kommer att höjas, inlåningsräntorna kan sänkas och utlåningsräntorna höjas. Se vidare Niclas Virins bloggartikel "Tobinskatt". (Det är dock inte säkert att valutatransaktioner innefattas och i så fall är det ingen Tobinskatt.)

Den andra invändningen är att skatten inte kan fungera som en vinstreducerande skatt även om man kunde reglera fram något sådant. För att bankerna ska kunna låna ut pengar måste de ha en andel eget kapital i "basen". Om skatten minskar det egna kapitalet minskar utlåningskapaciteten. Företagen får svårigheter och arbetslösheten ökar. Regeringarna skulle snart börja tala om stödåtgärder för att öka kapitalbasen igen. Så hur skulle bankerna kunna "betala tillbaka"?

Den tredje invändningen är att stödet till bankerna m fl på 1,5-1,6 mdr €/år de senaste tre åren har en annan karaktär än de pengar som genereras genom skatter. Stödet uppgår ju årligen till 13-14 procent av EU:s samlade BNP medan Barroso-skatten bara ger 0,5 procent av BNP. Stödet är uppenbarligen av finansiell karaktär och har ingen praktisk effekt på det reala resursflödet. Skatten är däremot ett realt fenomen: resurser kommer att tas från de bankanknutna medborgarna för att vidareförmedlas till någon diffus mottagare.

Den fjärde invändningen är att Barroso mycket väl vet att pengarna inte ska utgöra någon tillbakabetalning. Av hela beloppet på 55 mdr euro ska 37 mdr gå till den överstatliga EU-organisationen för att denna ska kunna satsa på nya projekt, infrastrukturinvesteringar och anställandet av nya byråkrater. En del av pengarna sägs också ska medge en reducering av avgifterna till EU. Återstående 18 mdr € ska levereras till medlemsländernas statsbudgetar för fri användning.

Det förefaller alltså vara fråga om ett oblygt försök att få mer pengar till EU-apparatens utgifter med hjälp av påståendet att det är de "elaka" bankerna som ska få betala. Genom att sockra operationen i form av att en tredjedel ska gå till de nationella regeringarna hoppas Barroso tydligen på att kunna "muta" dessa att acceptera den nya skatten. Frankrike och Tyskland sägs redan vara med på noterna.

Får verkligen en EU-tjänsteman som Barroso agera så populistiskt och lögnaktigt? Han ska väl hålla sig till sanningen och inte försöka etablera en egen maktbas med oärliga politiska metoder?

Läs även andra bloggares åsikter om EU_skatt, finansskatt, EU, EU-kommissionen, Barroso, Tobinskatt, bankskatt, skatter, bankstöd, skatt, populism, ekonomi, politik på intressant.se

Poesi borde inte kallas filosofi

Med utgångspunkt från Wittgenstein kan man konstatera att vissa filosofer egentligen är poeter och sysslar med nonsens istället för "djupa tankar". Detta framgår av dagens OBS i radion.

I Sveriges radios kulturprogram OBS idag 28/9 behandlades filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951, wp) under den talande rubriken: Guru då - död idag? Det var närmare bestämt den tidige Wittgenstein med boken Tractatus Logo-philosophicus (på tyska 1921, eng övers 1922) som granskades av psykoanalytikern och poeten Ulf Karl Olov Nilsson.

Wittgenstein från Österrike betraktas som en av de största filosoferna under 1900-talet och består egentligen av två personligheter - den tidige och den sene. Den tidige Wittgenstein gav bara ut Tractatus där en central del är den s k bildteorin som handlar om att satser och bilder är analoga: satsen är en bild av verkligheten. Wittgenstein tog senare avstånd från sin teori. Tractatus avslutas med den berömda meningen: "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."

Den senare Wittgenstein framställer sig inte på ett lika associativt sätt. I hans postumt utgivna Filosofiska undersökningar är s k språkspel centrala där han försöker förklara hur missförstånd kring dessas logik lett till filosofiska problem.

Nilsson tar i sin text fasta på tankegångar om Wittgenstein som lanserats av den franske filosofen Alain Badiou: "Wittgenstein har verkligen inte svårt att leva upp till beteckningen antifilosof, mycket av hans projekt går ut på att direkt avskaffa filosofin, eller för att precisera: genom logisk abstraktion och grammatisk analys önskade han befria världen från missförstånd kring de filosofiska frågorna utan svar och där istället iaktta tystnad."

Nilsson utvecklar dessa tankegångar på ett sätt som manifesterar begreppet "djup filosofi". Här ett smakprov:

"I Wittgensteins filosofi finns en akt av radikal självavsättning, just den slags i det närmaste självmordsbenägna position där detta att inte ha så mycket att förlora paradoxalt blir en styrka och en förutsättning för den orädda, radikala tanken. Wittgensteins tystnad är en slags affirmativ icke-tanke, den uppenbarar sig som ett mystiskt element, som något som visar sig, uppenbarar sig men aldrig kan utsägas. Tystnaden blir på en och samma gång bärare av en stor sanning men också den punkt när filosofins pretentiösa sökande plötsligt kan plockas ned och bli nonsens."

Frågan är om inte Wittgenstein skojar med oss. Nilsson skriver okritiskt:

"Och i en berömd metafor i slutet av Tractatus jämför han sin filosofi med en stege: ”Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens. Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.”"

Nilsson ser hellre Wittgenstein som en poet än en skojare: "Det filosoferna tycker är esoteriska och pretentiösa aforismer tycks bättre kompatibla med konstnärerna, kompositörerna, poeterna." Nilsson exemplifierar med några paragrafer ur Tractatus:

"6.43. Den lyckliges värld är en annan än den olyckliges. 6.431. Liksom världen inte ändrar sig vid döden eller upphör. 6.4311. Döden är ingen händelse i livet; döden upplever man inte. Om man med evighet förstår icke oändlig varaktighet utan tidlöshet, då lever man i det närvarande. Vårt liv är lika ändlöst som vårt synfält är gränslöst. 6.44. Icke hur världen är, är mystiskt, utan att det är."

Nilsson anser att den andra halvan av Tractatus, efter de "värsta logiska excesserna", egentligen är poesi - "i sanning är ett poetiskt under". Wittgenstein lade aldrig fram någon utarbetad poetik eller estetik, men hans texter och även hans osannolika livsöde och livsval är en estetik, menar Nilsson.

Enligt min mening gäller detta inte bara en poet som Wittgenstein utan även en hel del andra s k filosofer som egentligen borde benämnas poeter. Det kanske är så att de poeter som vill framföra riktigt "djupa tankar" hellre vill använda den mer prestigefyllda kanal som kallas filosofi än den kategori som lättare kan avfärdas som poesi. Tyvärr medför detta ofog att mycken tankemöda ägnas åt vad Wittgenstein faktiskt kallade "nonsens". Det har, menar jag, bidragit till att filosofin inte kommit att betraktas som lika seriös som andra vetenskapsgrenar. Särskilt har den politiska filosofin drabbats.

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, filosofi, Wittgenstein, Tractatus, politisk filosofi, politik på intressant.se

Solidaritetens gränser

Inte ens vänstern vill vara solidarisk med ett Grekland som inte kan sköta sin ekonomi. Det är inte bara vänsterns ekonomiska teori som havererat utan också dess grundläggande värderingar.

I ett kulturprogram i SR 27/9 diskuterades i förbigående att den svenska kulturdebatten inte förmår hantera dagens ekonomiska turbulenta skeende inom världsekonomin och inom EU. En iakttagelse var att ekonomi idag blivit väldigt komplicerad, vilket kulturdebattörerna inte behärskar. En annan var att EU-nivån upplevs som en byråkratisk mellannivå som är ointressant. Fattiga länder som Portugal och Grekland har förhållanden som skulle väcka ramaskrin om det handlade om Sverige. Men det går inte att visualisera detta i kulturdebatten som då kommer att handla om mera avlägsna länder.

Som jag skrivit tidigare har vänstern missat chansen att använda finanskrisen som argument för ett mera socialistiskt system (bart 14/11-08) och att vänsterns idéutveckling närmast pekar på att socialismen borde dödförklaras (bart 1/6-09). Detta gäller speciellt den marxistiska vänstern som ju just haft som specialområde att kunna "förklara" hur kapitalismens inneboende krafter obönhörligen tvingar systemet att bryta samman. Men idag tycks ingen tro att dagens kriser är möjliga att tolka i marxistiska nationalekonomiska kategorier. Istället angrips hela nationalekonomin som teoribildning för att den inte kan ge en tillräckligt enkel förklaring till vad som händer.

Men vänstern har också missat att propagera för sina grundläggande värderingar som gäller altruism och solidaritet. Var finns insamlingarna till stöd för dem ute i världen som blivit fattiga till följd av finanskrisen? Och var finns solidariteten med Greklands och Portugals folk? Är det först när dessa länder gjort statsbankrutt och grotesk massarbetslöshet uppstått som uppropen om stöd kommer fram? När det behövs frivilliga hjälparbetare till soppköken i Grekland kanske det blir fart på vänstern?

Är det inte bättre "att stämma i bäcken än i ån"? EU borde ses som ett solidaritetsprojekt av vänstern och argumenten för större och effektivare stöd till grisländerna borde hagla. Socialisten Giorgos Papandreous vädjanden om mera pengar för att rädda Grekland borde väl få ett massivt stöd från vänstern både i Sverige och Tyskland m fl länder? Istället får jag en känsla av att vänstern inte är ett dugg intresserad av att hjälpa grekerna och att EU:s strävanden att göra något i själva verket ses som ondskefulla.

Det verkar dels vara en fråga om att solidariteten har gränser när det gäller att hjälpa dem som kan misstänkas själva ha försatt sig i sin prekära situation. Dels är det också en fråga om misstroende mot EU som institution. Talet om mera federalism och överstatlighet som nödvändiga förskräcker inte bara vänstern (som konstigt nog inte är etatistisk i detta fall) utan också många mer sansade bedömare. Den bild av EU som många ser framför sig är en överstatlig organisation med beskattningsrätt och som i solidaritetens namn beskattar de strävsamma och disciplinerade för att underhålla de mera arbetsskygga lyxorienterade skattefuskarna på sydligare breddgrader.

Högstämda socialistiska värderingar som solidaritet och altruism är när allt kommer omkring inte värda något när det gäller vårt närområde. När de används för de svaga i det egna landet är det kanske i själva verket inte fråga om altruism utan om ett implicit försäkringssystem. Retoriken är bara till för att etablera eller stärka en ideologi som kallas socialism eller vänster. Men dess praktik har nu visat sig ha gränser. Det är dags att dödförklara socialismen.

Läs även andra bloggares åsikter om solidaritet, Grekland, socialism, kapitalism, finanskris, skuldkris, statsbankrutt, marxism, filosofi, värderingar, ekonomi, politik på intressant.se

Greklands konkurs - en studie i panik?

Kan den grekiska konkursen begränsas till enbart en nedskrivning av lånen? Det finns en risk att grekerna tror att drachman ska återinföras. I så fall blir det bankrusning och panik om man inte också förberett en ny valuta.

En del av dem som fantiserar kring Greklands konkurs ser en nedskrivning av skulderna med 50 procent någon gång i slutet av oktober eller början av november (Englund). Det skulle i så fall betyda att EU först ger ett lån på 8 miljarder euro till Grekland, som får lova dyrt och heligt att vidta en rad åtstramningar i enlighet med vad "trojkan" fordrar (IMF, ECB, EU). Detta fordrar också att Finland får tillfredsställande garantier/säkerheter. Men beskeden från G20-mötet i Washington var kraftlösa och präglades mera av panik enligt Staffan Sonning (SR Godm Vrldn).

En ordnad nedskrivning med 50 procent är med största sannolikhet vad som planeras. Detta dementerades av regeringstalesmannen Angelos Tolkas på fredagsmorgonen (DN), vilket snarare måste ses som en bekräftelse. Liknande tankegångar uttalades av både Lars Calmfors och Pär Nuder i Agenda på söndagskvällen. Men de var inte särskilt konkreta. Avgörandet kanske kommer på tisdag när Giorgos Papandreou ska försöka få igenom sitt sparpaket i parlamentet.

Om sparpaketet inte går igenom blir det inte några 8 mdr € i övertagande av förfallande lån. Då har vi kris på onsdag. Går paketet igenom fordras godkännande av de 8 mdr € av åtminstone Finlands parlament. Varför ska Finland godkänna sin del av räddningspaketet om pengarna bara blir hälften så mycket värda efter några veckor? Det är ju att skänka bort pengarna vilket även Angela Merkels väljare borde inse. Så bråket om de 8 miljarderna har rimligtvis flyttat fram kristidpunkten ordentligt.

Eller är bristen på konkreta besked bara ett politiskt spel som ska dölja att man sitter och arbetar fram en plan för en "ordnad" skuldnedskrivning som läggs fram i början på veckan? Det skulle innebära att franska och i viss mån tyska banker får ta en smäll i form av 50-procentiga (60-procentiga?) förluster på sin utlåning till Grekland. För att begränsa de skadliga effekterna måste man ha ett räddningspaket för dessa banker i beredskap så att de kan överleva och fortsätta att låna ut pengar till europeiska företag i någorlunda omfattning (bart 15/9).

Ett tillfälle att göra detta är just nu genom att grekiska småsparare och kapitalägare inte kan ta ut sina pengar i euro under helgen. Men det hjälper föga eftersom det förr eller senare blir bankrusning som gör slut på alla eurosedlar och genom överföringar till utländska banker knäcker de grekiska bankerna. Eller har man förberett restriktioner för sådana transaktioner?

Eftersom Grekland stannar kvar i EMU kommer det att ta lång tid innan Grekland blir konkurrenskraftigt igen. Men de förfallande lånen ska betalas tillbaka åtminstone till 40-50 procent. Och några nya lån kan inte fås på marknaden. Är det nu EU:s pengar ska komma till användning? Grekland får hanka sig fram och leva på de ca 20 mdr € som behövs varje år för att täcka handelsunderskottet. Detta förutsätter att bankerna kan fortsätta att fungera så att näringslivet inte helt bryter ihop på grund av kreditbrist. Och hur skulle det kunna undvikas om bankerna ansätts av bankrusningar?

Risken borde vara betydande att en stor del av den grekiska ekonomin lamslås genom en akut bankkris till följd av den panik som utbryter när nedskrivningen annonseras. Men teoretiskt borde grekerna kunna låta bli att ta ut sina pengar eftersom operationen inte innefattar ett övergivande av euron. Är ett sådant kallt avvaktande vad vi förväntar oss av den grekiska allmänheten? Kommer inte rykten att spridas att operationen syftar till att drachman ska återinföras? Redan idag förekommer omfattande uttag från bankerna.

Om operationen är väl förberedd borde man alltså räkna med att uppfattningen sprids att en ny valuta, som blir mycket mindre värd, ska införas. För att försöka förekomma de skadliga konsekvenserna av detta måste införandet av en ny valuta förberedas. Alternativet är annars ohämmad panik. Enligt detta scenario finns det inget mellanalternativ i form av enbart en nedskrivning av fordringarna på Grekland. Drachman måste införas för att undvika panik.

Emellertid kan det tänkas att trojkan i första hand försöker begränsa skadeverkningarna för Europa och lämnar Grekland åt sitt öde. Paniken får framskrida som den vill. Om Grekland stannar försvinner 2 procent av Europas BNP. Internationella hjälporganisationer får ta över och organisera hjälpsändningar och soppkök. Det borde världen ha råd med under många år.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, skuldnedskrivning, bankrusning, panik, drachman, räddningspaket, soppkök, ekonomi, politik på intressant.se

Att måla fan på väggen

Varför vill Anders Borg hålla fram en så dyster bild för 2012? Tillväxten ska bli "1 procent". Och vilka åtgärder håller han i beredskap om Grekland skulle gå i konkurs?

Ett gammalt talesätt säger att man inte ska "måla fan på väggen". Själva talet om djävligheter kan bidra till att de verkligen inträffar. Vid presentationen av budgeten har finansminister Anders Borg varit förvånansvärt pessimistisk och angelägen om att understryka att den ekonomiska situationen är mycket allvarlig. Redan i augusti kom Borg med en reviderad prognos för BNP nästa år på 1,3 procent istället för 3,8 i vårpropositionen (ej kalenderkorrigerad).

Denna prognos finns också med i budgetpropositionen, men borde egentligen korrigeras för antalet arbetsdagar. Då blir siffran 1,6 procent (bart 31/8-11). Naturligtvis är det mera effektfullt att använda den lägre siffran om man vill "måla fan på väggen". Frågan är vad syftet är med att bygga upp en krisstämning i befolkningen. Detta är en komplicerad fråga eftersom finansdepartementet samtidigt kommer med en prognos på längre sikt som är förvånansvärt ljus, se nedanstående diagram:


En hypotes är att finansministern vill påverka löneökningarna. I prognosen för 2012 har FiD reviderat ner löneökningarna från 3,2 procent i våras till 2,9 procent idag. Men det kanske bara är fråga om psykologi på det politiska planet. Ordet "skyddsvallar" var dagens nyckelord i Borgs retorik. Han vill ge sken av att man genom finanspolitisk försiktighet bättre kan klara en ytterligare försämring av konjunkturen framöver. Detta strider mot konventionell konjunkturteori. Men det är fullt tänkbart att i tider när flera länder (som dock inte liknar Sverige) lider av ekonomiska svårigheter till följd av "skuldkris" i statens affärer, så kommer en starkare svensk budget ha en större lugnande effekt än en lägre arbetslöshet.

Finansminister Borg vill också hålla öppet för att ytterligare åtgärder (stimulanser?) kommer att vidtas om krisen i Grekland går över i ett allvarligare skede. Jag bedömer att det trots mer optimistiska besked idag enbart är en tidsfråga innan Grekland ställer in betalningarna. Förhoppningsvis kan detta göras i ordnade former så att de europeiska banker som är exponerade mot Grekland kan räddas. I så fall kan de fortsätta att ge krediter till europeiska företag utan att behöva driva fram konkurser och arbetslöshet i någon betydande omfattning.

I detta scenario kan Sverige klara sig ganska bra. Exporten kan hållas uppe till Europa. Men skulle Greklands bankrutt leda till att ett antal europeiska banker kommer på obestånd kommer även svenska banker att få svårigheter. Men framförallt kommer kreditrestriktionerna i Europa att driva fram arbetslöshet och minskad import. Då kommer den svenska exporten att få ytterligare svårigheter, oron i Sverige ökar och arbetslösheten stiger. Frågan är vad Anders Borg kan göra åt det.

Läs även andra bloggares åsikter om budgeten, Anders Borg, regeringen, budgetpropositionen, stabiliseringspolitik, skuldkris, Grekland, bankrutt, ekonomi, politik på intressant.se

Nationalekonomin är inte i kris

Tidskriften Fokus har fel om nationalekonomernas förmåga att förutse och förklara ekonomiska kriser. Det är bara de abstrakta über-teoretiska tankebyggnaderna som inte stämmer. De praktiska nationalekonomerna har bättre koll på utvecklingen.

"Vad ska man med nationalekonomer till om de inte kan förklara ekonomin?" Det frågar tidskriften Fokus i sitt senaste nummer 37/11 i en artikel om nationalekonomins kris av Claes Lönegård. Här ges en översikt av olika nationalekonomiska strömningar och företrädare för olika skolor. Utgångspunkten är Lars Calmfors' självkritiska anförande på Nationalekonomiska föreningens möte 2010 som jag refererade den 13/1 2010.

På samma tema har Vetenskapsradion diskuterat 16 mars 2010 (Tson Söderström och de Vylder). En sorts uppföljning av ekonommötet finns dessutom i Ekonomisk debatt 4/10 som jag skrev om 11/6-10. Allmänheten är tydligen missnöjd med att ekonomerna varken kunde förutse den stora recessionen 2008 eller hur den skulle bekämpas.

Läget bland ekonomerna i början av 00-talet vill Fokus illustrera med ett belysande citat:

"2003 kunde nobelpristagaren och en av de mest betydelsefulla nationalekonomerna genom tiderna, Robert Lucas, som kallats »The Keynes Killer«, i ett tal hos amerikanska ekonomföreningen, stolt deklarera:

– Makroekonomin har i sin ursprungliga mening uppnått sitt mål: det centrala problemet med att förhindra depressioner är i praktiken löst, och har faktiskt varit löst i flera decennier."

Denne Lucas (f-37, bild) hade utvecklat en teori om "rationella förväntningar" som han fått Nobelpriset för 1995. Denna bestickande teori om att marknaden "alltid har rätt" förde med sig att stora kriser inte kan uppkomma inom teorins ram. Därför behövde man varken fundera på förebyggande arrangemang eller motverkande åtgärder för något som inte kan hända. Numera tar dock de flesta avstånd från denna syn.

Om depressioner inte anses kunna uppstå blir det inte heller intressant att spana efter dem - dvs förutse kriser som aldrig kommer. Med sådan hybris kan man vänta sig att det snart går åt skogen - och det gjorde det. Eftersom vi tidigare haft ett antal stora kriser om vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden kan vi inte utesluta kriser i framtiden. Hur kunde IT-kraschen uppkomma? Eller var det motåtgärderna i form av räntesänkningar och expansiv finanspolitik som var det fina i kråksången?

Den senare ståndpunkten är den traditionellt keynesianska: Konjunktursvängningar går att motverka vilket innebär att de aldrig kan utvecklas till stora depressioner. Här döljer sig två frågor: skulle keynesianismen ha innefattat att det då och då uppstår recessioner av 2008 års karaktär men som ändå inte blev värre än så? Den andra frågan är huruvida det inte kan uppstå nya 30-talsdepressioner när man vet så mycket mera om ekonomins funktionssätt nu än på 30-talet. En vink om hur svaret på den frågan ser ut får vi den närmaste tiden när hela länder står inför eventuell ekonomisk ruin.

Länge ansåg keynesianerna att inte ens situationen 2007/08 skulle kunna uppkomma. I Sverige använde man sig av bostadsbyggandet som kontracykliskt instrument med hjälp av tillståndsgivning för igångsättning från AMS. Den offentliga sysselsättningen fick expandera mera i lågkonjunkturer än i högkonjunkturer. Dessutom arbetade staten två gånger om året fram planer på omedelbart igångsättningsbara investeringar ("Beredskapsplan I och II") som skulle utlösas vid svårare nedgångar.

Något verkligt test utsattes denna modell inte för. När det skulle ha kunnat bli aktuellt i början på 90-talet hade staten själv (i konkurrens med fastigheter) drivit upp bostadsbyggandet i slutet av 80-talet till en nivå som då började sjunka. Och några beredskapsplaner utarbetades inte längre. Istället medförde fastighetsbubblan helt oförhappandes en bankkris som i sin tur ledde till konkurser och ett produktionsbortfall lika allvarligt som under 30-talet.

En orsak till att det gick så illa för Sverige var att nationalekonomerna inte arbetade med modeller som innehöll en eventuellt destabiliserande finanssektor. Det tog därför tid innan politikerna förstod att bankerna måste räddas. De svenska praktiska erfarenheterna studerades i USA 2008/09 men någon ny teoribildning tycks de inte ha givit upphov till. Därför kunde man inte förutse finanskrisen i USA. Keynesianen Nils Gottfries i Uppsala säger i Fokus:

" Vi vanliga makroekonomer har ju ingen koll på finanssektorn, vi vet inte mycket om de där sakerna. Det är de finansiella ekonomerna man får fråga, varför varnade inte de?"

Detta är rimligtvis en alltför lättjefull ståndpunkt. Det finns en mängd ekonomisk litteratur om hur finanskriser påverkar den reala ekonomin. Ben Bernanke skrev en klassisk artikel i AmER 1983 där han pekade på att under 30-talsdepressionen gick nästan hälften av USA:s banker under. Följden blev att en allvarlig recession utvecklades till en svår depression.

Men vare sig man är makroekonom av lucasianskt eller keynesianskt snitt borde man ha haft ögon att se med. År 2007 hade det uppdrivna bostadsbyggandet i USA oavbrutet, kvartal för kvartal, i två år fallit motsvarande 2,5 procent av BNP. Det borde ha fått alarmklockorna att ringa hos alla makroekonomer. Ett närmare studium hade avslöjat prisuppgången som följts av en prisnedgång samtidigt som sub-primelångivningen medförde kreditförluster och arbetslöshet. Även om man inte kan bedöma vad kreditsidan skulle medföra kan man ju vara ganska säker på att byggandet måste fortsätta att minska och öka arbetslösheten i en klassisk "ond spiral". En kris var på gång och motåtgärder borde ha satts in omedelbart (om man tror på sådana).

Frågan är om inte makroekonomerna borde ha slagit larm långt tidigare. Redan 2004 steg bostadspriserna oroväckande mycket. Men om man antingen ansåg att marknaden själv automatiskt skulle komma att pressa utvecklingen tillbaka i sundare banor, eller att staten genom motåtgärder kan motverka (inte rätta till) att priserna leder till farliga obalanser, blir slutsatsen att man borde hålla tyst. Det uppstår "makroekonomisk moral hazard" som gör att man kör på ytterligare en tid mot undergången (bloggartikel mars 2010) utan att ens oroa sig genom statistiska analyser. (Hur krisens uppkomst kan förklaras skrev jag om i juli 2009.)

Både Lucas och Keynes hade fel. Om tillräckligt starka obalansfaktorer staplas på varandra kan inte ekonomin automatiskt återvända till jämvikt. Istället utvecklas "onda spiraler". Om avvikelsen består i att man överinvesterat i fastigheter som dessutom lett till kris i banksektorn finns det inget keynesianskt stimulanspaket som fungerar. Och frågan är om ens banksystemet kan hjälpas på något riktigt effektivt sätt (bloggart mars 2009). Om det finansiella systemet inte fungerar tillräckligt bra kommer sedan andra stimulanser eller normala "självläkande" krafter inte att bidra fullt ut till en återhämtning, som därför kommer att bli smärtsamt utdragen.

Den lärdom vi kan dra av den svenska bankkrisen i början av 90-talet är emellertid att det faktiskt går att rädda bankerna och kreditgivningen. Om denna räddningsoperation hade satts in tidigare hade en god del av konkurserna bland de mindre företagen kunnat undvikas och då även en avsevärd del av den ökade arbetslösheten. Ingen påstår idag att Sverige "socialiserade" bankerna. Men det är sannolikt vad som skulle sägas i USA om Bernanke och Barack Obama hade försökt kopiera den svenska vägen. Istället leder den återhållna kreditgivningen till att Obamas stimulanspolitik blir kraftlös.

Jag kan därför inte se att den praktiska nationalekonomin befinner sig i kris. Alla data och samband fanns där före september 2008. Det gick att förutse den första fasen av krisen. Kanske skulle den ha gått att bekämpa med kraftiga stimulanser i kombination med massiva räddningsinsatser för finanssektorn ännu under början av 2008. Men allting föll på det som stabiliseringspolitiska ekonomer kallar "decision-lag". Kraftlösa men trätgiriga politiker kan inte komma fram till ett beslut förrän det är försent. Och då är det illa att det finns abstrakta nationalekonomiska skolbildningar som också har olika uppfattningar. Politikerna borde enbart lyssna på dem som har analyser med statistik att stödja sig på.

Den enda punkt jag kan hålla med Fokus om är att ekonomerna inte kunde förutse finanskraschen som följde Lehmans konkurs (bart sept-09). Men hade man vetat att det skulle bli finanskris hade man också kunnat förutse ökad arbetslöshet och sänkt BNP. Enligt min mening är det en statsvetenskaplig uppgift att studera hur politiska överhetspersoner agerar gentemot arroganta småpåvar.

Men vad som saknades var en statistisk bas - helt i Lucas' anda? - för hur finanssektorn var uppbyggd och att en förtroendeförlust därför måste leda till kreditstopp. Visserligen är förtroendefrågor främst en uppgift för socialpsykologer. Men denna forskning ser inte ut att kunna bidra med något konstruktivt så därför måste nationalekonomerna utveckla socialpsykologin på det ekonomiska området.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomer, Calmfors, Fokus, finanskris, konjunkturnedgång, krisen, arbetslöshet, USA, stabiliseringspolitik, ekonomisk politik, Keynes, Lucas, nationalekonomi, socialpsykologi, ekononomi, politik på intressant.se

Miljöpartiets ekonomisk-politiske talesman är en tjänsteman

Det verkar att finnas möjligheter för regeringen att samarbeta med Miljöpartiet i konkreta frågor. Men det tas just nu inga initiativ. Och det är inte fråga om samarbete i några stora politiska frågor.

Per Bolund heter Miljöpartiets nye ekonomisk-politiske talesman. Ekot anser att han är en nyckelperson i samarbetet med regeringen. Han intervjuades i Ekots lördagsintervju av Tomas Ramberg om möjligheterna att komma överens.

Det pågår tydligen inget samarbete. Bolund vill se mer konkreta besked om energi, infrastruktur och bostäder. Något initiativ, bortsett från DNdebattartikeln, har inte planerats. Något organiserat samarbete hade Bolund inte i åtanke. Inte intresserade av att sitta med i regeringen. Vi har inte samma syn på andra frågor såsom trygghetssystemen.

MP är inte emot att sänka skatter. Nu är inte rätt läge att sänka skatter för de arbetande. Det är viktigare med järnvägar. Trots fyra jobbskatteavdrag är arbetslösheten högre idag än innan de började genomföras.

Vi är inte höger eller vänster, utan gröna. Peter Eriksson uttalade före valet att man var villig att bjuda in något av de mindre borgerliga partierna att ingå i en majoritetsregering (inspelat). Men Bolund såg inte förutsättningar för det omvända. Regeringen gör för litet för järnvägarna. Det behövs reformer för småföretagarna. MP är emot satsningen på SÄPO. Regeringen borde gå längre i sjukförsäkringen. Vi är inte emot att regeringen går åt rätt håll. Vi kommer att fortsätta att vara otåliga.

Halverad krogmoms diskuterades. Siffror på 19 000 nya jobb nämndes (HUI) och regeringens 6 000. Bolund såg sig inte som expert men menade att den finländska studien inte hade uppfattats på rätt sätt. Han hade själv jobbat ett par år i restaurangbranschen. Det är små företag som har svårt att klara sig när tiderna blir sämre. MP vill ha både skattelättnader och höjda miljöskatter. Det verkade som MP kommer att stödja halveringen av momse.

Platt skatt diskuterades. Ramberg hade fått för sig att Bolund hade förordat platt skatt. Via miljöskatterna kunde man få ett mera progressivt skattesystem och därför fanns inte behov på lång sikt att ha progressivitet i inkomstbeskattningen.

Invandring av arbetskraft kan leda till missförhållanden och är en följd av uppgörelsen med regeringen. "Eventuellt missbruk" ska motverkas. Men görs det? Det kunde Bolund inte svara på, han hade kommit in i riksdagen i fredags. Han var mångordig och förga konkret.

Bensinskatten borde höjas med 2 kr, men en prövning görs inför budgetmotionen. Kvotering av bolagsstyrelser. Fler vargar. Statliga bolag ska säljas. Förmögenhetsskatten var ett dåligt förslag. Greklands medlemskap i euron hade han inga synpunkt på.

Frågan om bensinskatten skulle varit intressant att få mer belyst. Hade en inkomstskattesänkning varit möjlig om bensinskatten istället höjts med 2 kronor per liter? Tänk om det hade skett som ett jobbskatteavdrag...

Det är inte mycket att säga om Per Bolund. Han framstår som en habil politiker utan någon karisma. Genom att kunna komma med snabba och ordrika svar har han alla chanser att klara sig vid svåra utfrågningar. Någon röstmagnet är han inte. Miljöpartiets ekonomisk politiske talesman är en tjänsteman som kallar sig politiker.

I samarbetsfrågan fick vi inte veta så mycket mera än vi redan visste. Uppenbarligen finns det vissa möjligheter att köpa och sälja frågor i förhandlingarna med regeringen. Men makten finns definitivt inte hos den tjänstemannalike Per Bolund.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, regeringen, skatter, krogmoms, bensinskatt, ekonomi, politik på intressant.se

Dementin bekräftar konkursen för Grekland?

I går kväll hade Sarkozy, Merkel och Papandreou en telefonkonferens som utmynnade i att Grekland inte ska gå i konkurs utan istället få sina pengar. Det lät kraftfullt men backas dementin upp av fakta?

Faran med dåligt underbyggda uttalanden är att de kan tolkas i motsatt riktning. Det kanske blir lugnt några dagar men sedan bryter stormen lös. Meningen med uttalandet är att få respit för att i hemlighet sy ihop en uppgörelse om skuldavskrivning kombinerad med stödåtgärder till de europeiska bankerna. Helst skulle man ha velat vänta till efter årsskiftet eftersom den nya permanenta stödmekanismen ESM då kan gå in med nya pengar. Men det tåget har nog gått.

Att det finns tankar på en radikalare lösning indikeras av ett uttalande från Tysklands ekonomiminister Philipp Rösler som i en intervju förklarade att en statsbankrutt för Grekland inte får vara "tabu". Rykten går om hemliga planer för att rädda de tyska bankerna är i svang. Och Angela Merkel har menat att man inte får använda alltför drastiska ord. Hon vill se en ordnad nedskrivning av Greklands skulder.

Så länge man inte kan visa upp hur man ska lösa problemet med Finland, som vill ha särskilda garantier för att delta i finansieringen av räddningen av Grekland, kan vi inte tro att det blir några pengar. Om inget annat görs är de slut i mitten av oktober. Men dessförinnan bryter paniken sannolikt ut. Vi kan rimligtvis vänta oss en massiv bankrusning i Grekland dessförinnan som närmast kommer att förpassa grekerna tillbaka till antiken.

DN 14/9 Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, statsbankrutt, konkurs, skuldnedskrivning, bankrusning, panik, räddningspaket, ekonomi, politik på intressant.se

Lägg ner KD före valet 2014

Om KD inte börjar driva en opinionsvinnande politik före valet 2014 måste partiet läggas ned för att rösterna inte ska kastas bort.

Smällarna mot Kristdemokraterna från alliansens övriga partier kommer slag i slag. Senast är det Maria Larssons nederlag i arbetet med att implementera Uprättelseutredningen som indikerar att KD inte längre platsar i laget. Bara för en dryg vecka sedan fick KD släppa kravet på att skatterna på pensionerna skulle sänkas i ganska modest omfattning 2012.

Skillnaderna i skatteuttag för en som har 25 000 kr i månaden i lön respektive pension är 3,4 procent av inkomsten. Det är mer än 10 000 kronor om året i högre skatt för pensionären. Men KD säger ingenting om hur denna skillnad steg för steg ska minskas (bart 5/9-11). Vad är det för idé att rösta på KD för att rätta till denna skillnad?

Barn- och äldreminister Maria Larsson har agerat märkligt i frågan om ersättning till vanvårdade i fosterhem. Först säger hon nej till utredningens förslag (trots att hon lär ha motsatt uppfattning personligen). Därefter ändrar hon sig och börjar diskutera med oppositionen. Det kan naturligtvis bero på att Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och regeringen i övrigt besitter en bristande fingertoppskänsla (se Sandro Wennberg). Den som är mer konspiratoriskt lagd kan få för sig att regeringen kör med Larsson för att hon ska göra bort sig. Slutmålet skulle då vara att bli av med KD genom en nedläggning.

Skulle regeringen efter moget övervägande vilja tilldela ett parti, som behöver öka sina siffror fram till valet 2014, två sådana nederlag som noterats de senaste veckorna? Eller är det bara fråga om misstag i kommunikationshanteringen? Om det inte är fråga om misstag verkar syftet vara att sänka KD:s opinionssiffror till en hopplöst låg nivå under spärren på 4 procent. Därefter pekar man på att KD måste läggas ned före riksdagsvalet för att rösterna inte ska kastas bort.

Det är en benhård logik. Men naturligtvis kan en ny och mera hårdför partiledare än den snälle Göran Hägglund vägra att göra detta. En borgerlig regering är inte lika viktig som att partiledaren får basa över ett 3-procentsparti utanför riksdagen. Det finns ju kommunala mandat att styra över. En som verkar besitta dessa egenskaper är teflonkvinnan Acko Ankarberg, nu partisekreterare.

Läs även andra bloggares åsikter om fosterhemsbarn, fosterbarn, vanvård, Maria Larsson, Kristdemokraterna, nedläggning, Reinfeldt, regeringen, val 2014, skatter, pensioner, kommunikation, riksdagsspärren, politik på intressant.se

Är ekonomi enbart psykologi?

Med utgångspunkten att utbudet skapar sin egen efterfrågan hamnar företagarnas psykologiska reaktioner mera i centrum än i konventionell nationalekonomi. Ändå kan man komma fram till samma slutsatser.

En debatt på min blogg har handlat om ett alternativt sätt att se på nationalekonomins makroteori än det mainstream-synsätt som ekonomerna företräder. Kanske det finns politiker som företräder t ex "den österrikiska skolan" utan att explicit säga det. Framförallt finns det en stark falang i USA både bland politiker och en del ekonomer för detta synsätt.

Ett av elementen i denna teori bygger på att man vill se bruttoproduktionsvärdet istället för summan av förädlingsvärdena i ekonomin som relevant för bedömningar av den ekonomiska politiken. Detta är särskilt aktuellt när vi har att förhålla oss till president Barack Obamas nyligen framlagda stimulanspaket som syftar till att stimulera hushållens konsumtion. Skillnaderna i synsätt kan sammanfattas i frågan: "Svarar konsumtionen för 70 procent av produktionen eller för 30 procent?" (Se t ex Mark Skousen på sajten "The Freeman".)

Om konsumtionen har en mindre betydelse blir det inte lika viktigt att stimulera konsumtionen när det blir lågkonjunktur. Det leder in på en ontologisk fråga: Är det produktionen eller konsumtionen som egentligen driver den ekonomiska utvecklingen? Om vi ett ögonblick resonerar vidare på den alternativa vägen blir det ytterst företagarnas optimism/pessimism som blir avgörande för den ekonomiska aktiviteten. Det är alltså en fråga om psykologi istället för ekonomi.

Det klassiska exemplet är kapitalägaren/företagaren som ser lönsamma framtidsutsikter på ett visst område och därför satsar sitt kapital på att bygga upp ett företag genom att köpa maskiner, insatsvaror och avsätta pengar till löner för det antal månader det tar att producera och sälja de produkter som han vill satsa på. Dessvärre är exemplet inadekvat om vi har en kontinuerlig företagsverksamhet att analysera. Men det var så man förr i tiden såg på det ekonomiska livet och från detta drog man slutsatsen att det var produktionen - eller utbudet som man ofta sade - som skapade möjligheterna att efterfråga det som producerades. I den allmänna debatten går detta samband under namnet Say's lag som ofta formuleras "utbudet skapar sin egen efterfrågan".

Låt oss fortsätta den alternativa vägen och ställa frågan: Kommer slutsatserna för vad som borde göras för att hjälpa ekonomin i en lågkonjunktur att bli väsentligt annorlunda? Rent doktrinhistoriskt har slutsatserna blivit helt annorlunda och ofta gått ut på att det inte ska göras någonting för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Men jag är här inte intresserad av doktriner utan av en konkret analys av de mekanismer och samband som gäller i en modern ekonomi.

Den alternativa teorin tar ofta fasta på att att det är räntans höjd som avgör företagarnas benägenhet att satsa på ökad produktion. Därför kan det paradoxala inträffa att företrädarna hävdar att en sparandeökning, som sänker räntan, har en stimulerande effekt. I en akut situation, där folk blivit rädda till följd av oron i ekonomin och därför ökat sitt sparande, skulle företagen därför satsa på investeringar och expansion.

För det första är det ett förlegat synsätt att peka ut några procentenheter högre eller lägre ränta som avgörande för företagens investeringar. Det är omöjligt att förutse hur stor avkastningen för ett projekt som handlar om varuproduktion kommer att bli så att räntenivån skulle spela någon roll. Dessutom varierar räntan och en nedgång ett år kan mycket väl övergå till högre ränta senare. Men så länge man i allmänhet tror att ränteläget är ett riktmärke för aktiviteten i ekonomin kan företagarna rent psykologiskt se en räntesänkning som en signal om bättre tider. (Idag syns inte mycket av detta.)

För det andra måste man räkna in andra psykologiska effekter för att kunna bedöma företagarnas optimism/pessimism. En sådan effekt är uppfattningen om kommande ändringar i orderläget. En annan är hur lagersituationen förändras och förväntningarna om lagren. Eftersom produktion syftar till konsumtion någon gång kommer de företag, som befinner sig närmast produktionen av de färdigvaror som snart ska levereras till handeln, att försöka bedöma konsumtionens utveckling. De som befinner sig längre ifrån har också att ta ställning om huruvida en störning på längre sikt kan leda till en stagnation eller nedgång för konsumtionen som drabbar även dem. En nervös situation kan alltså leda till en snabb reaktion i en stor del av ekonomin.

Om denna del representerar ca 70 procent av de anställda blir det mindre betydelsefullt om själva "produktionen" i någon sorts statistisk mening utgör 30 eller 70 procent av totalen. [Ska man vara petig är det ca 60 procent som produceras inom landet.] Det viktiga för politikerna i en nedtryckt situation är att furnera företagen med framtidstro och tillförsikt så att de kan satsa på att både öka produktiviteten och öka själva produktionsapparaten - säg med 2+2 procent. Då kan företagen betala 4 procent i löneökningar som medför att det ökade utbudet kan efterfrågas.

Den slutliga frågan blir då vad som fordras för att företagen ska satsa på expansion. Välvilliga politiker försöker med skattesänkningar för företagen (t ex halvering av löneskatten), räntesänkningar som gör de skuldsatta "rikare" och skattesänkningar för löntagare som borde göra dem benägna att konsumera mera. Men om oppositionspolitikerna av partipolitiska skäl lyckas utså misstroende mot en sådan politik kommer den också att misslyckas. Konsumenterna kommer då att spara pengarna. Företagen ser då osålda lager torna upp sig och minskar dem genom att dra ner produktionen. Arbetslösheten kan öka trots "stimulansen" i synnerhet om oron i omvärlden tilltar.

Även med ett alternativt synsätt kan vi analysera stabiliseringspolitikens brister och möjligheter.

Andra bloggar om: Barack Obama, stimulanspolitik, österrikiska skolan, Obama, stimulans, finanspolitik, stabiliseringspolitik, sparande, nationalekonomi, ekonomi, politik på intressant.se

Ger Obamas paket nya jobb?

Investeringarna i paketet ger knappt en miljon nya jobb (0,5 %). Stimulansen av konsumtionen ger just ingen effekt om den bara motsvarar produktivitetsökningen. Men med förtroende och optimism inom näringslivet kan löneökningar ge ökad konsumtion och nya jobb.

President Barack Obamas nyligen framlagda jobbpaket har bedömts inte ge särskilt stora effekter, bl a av Anders Borg och SvD. Min preliminära analys kom också fram till att effekterna skulle bli begränsade. Den slutsatsen gällde främst skattelättnadernas kortsiktigt svaga effekt på den privata konsumtionen som till 70 procent konstituerar USA:s BNP.

En närmare analys kan göras genom att gå igenom posterna i nedanstående tabell. Den följer Vita Husets egen sammanfattning men jag har självsvåldigt satt rubrikerna på posterna så som jag uppfattar att syftet med dem är. En detaljerad analys fordrar att man går igenom hela texten i regeringens översikt.

1. Lättnader för småföretag 70 mdr USD:

Halvering av löneskatten från 6,2 till 3,1 procent mm . . . . . . . . . 65
Omedelbar avskrivningsrätt för investeringar: . . . . . . . . . . . . . . .5

2. Återanställningar och moderniseringar 140 mdr:

Lärare återanställs i delstaterna 280' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Moderniseringar av skolbyggnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30
Inrättande av en bank för privata infrastrukturinvesteringar . . . .10
Återanvändning av ledig egendom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .15
Trådlös bredbandsutbyggnad (självfinansierad) . . . . . . . . . . . . 10

3. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 62 mdr:

Arbetslöshetsförsäkringen utökas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49
Skattesänkning för anställning av långtidsarbetslösa . . . . . . . . . . 8
Sysselsättningsfond . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5

4. Skattesänkning 2012 för löntagare 175 mdr:

Sänkning av tillfälligt nedsatta löneskatten 4,2 till 3,1 procent ..175

Summa ---------------------------------------------------------457

Vita Huset bedömer att kostnaden för att återskapa lärarjobb ligger på 0,125 miljoner USD per styck (35 milj/280 000). Låt oss anta att övriga direkta jobbskapande åtgärder kostar 0,1 milj/styck. Under p2 finns 55 mdr USD ytterligare, vilket skulle ge 550 000 jobb. Inräknat lärarna blir det då 830 000 nya jobb vilket betyder ca 0,5 procents sysselsättningsökning. Det verkar inte vara de federala satsningarna som kommer att ge den stora jobbskapande effekten.

Övriga åtgärder ska i huvudsak stimulera det fria näringslivet att genom dynamiska effekter skapa nya jobb. Några åtgärder som fri avskrivningsrätt och en infrastrukturbank har mer osäkra effekter. Skattesänkningar och bidragshöjningar till arbetslösa uppgår till 289 mdr USD. Halveringen av löneskatterna för främst företag på 65 mdr kan dessvärre befaras ge mycket obetydlig effekt på jobben i synnerhet som det inte klargörs huruvida sänkningen är permanent. Det är i bästa fall 224 mdr som kan tänkas stimulera konsumtionen.

Säg att 20 procent av ökad konsumtionsefterfrågan riktar sig mot importen. Kvar blir 179 mdr. Dessa pengar kommer att rikta sig mot dem som som sysslar med produktion av konsumtionsnyttigheter. Det är inte 70 procent av de sysselsatta eftersom en del av konsumtionen importeras - säg 15 procent. Om sysselsättningen är ca 160 miljoner skulle alltså ca 95 miljoner syssla med produktion av konsumtionen. Om konsumtionen ökar med 1,7 procent (0,179 bn$/10,5 bn$) kommer 1,7 procent nya konsumtionsjobb att skapas vid konstant produktivitet. Det blir ca 1,6 miljoner nya jobb (0,017x95).

Tyvärr kommer en produktivitetsökning att motverka den jobbskapande effekten. Om den är 1,5 procent årligen kommer bara 190 000 jobb att skapas. Om dessutom sparkvoten ökar en aning kommer inga nya jobb att bli följden. Mina beräkningar är naturligtvis högst osäkra i sina detaljer. Men om avvikelserna i verkligheten går åt olika håll kan resultatet ändå bli detsamma.

Så vitt jag kan se kommer Obamas paket att kunna skapa i runda slängar en miljon nya jobb. Det är drygt 0,5 procent extra när arbetslösheten är 9 procent. Om den "spontana ordningen" ser framtiden an med tillförsikt kan lönerna stiga med någon procent realt och då kan det uppstå nya jobb - runt en miljon per procentenhet konsumtionsökning.

Det tråkiga är att Obamas paket bara ger effekt 2012. Och då är effekten uttunnad av att 2/3 av den stora skattesänkningen på 175 mdr USD inte är en extra effekt jämfört med 2011 utan en förlängning av en tillfällig sänkning. Det bäddar för besvikelse och alla de som inför valet vill minska förtroendet för Obama får ett utmärkt tillfälle att demonstrera hur felaktig och föga förtroendeingivande hans politik är. Det kommer att bli en självuppfyllande kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, stimulanspolitik, jobbpaket, Obama, finanspolitik, stabiliseringspolitik, budgetunderskott, konsumtion, Vita Huset, skattesänkning, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

SvD ser Obamas stimulanspolitik som farlig

Felet med Obamas stimulanspolitik är att det tar många år för pengarna att sippra ut i det ekonomiska systemet enl SvD. Den centraliserade politiken kan leda till en smäll. Jag tror dock att smällen blir följden av att budgetunderskottet blir ohanterligt.

Igår 10/9 kommenterade SvD genom ledarskribenten Johan Ingerö det stimulanspaket som president Barack Obama lade fram 8/9 (9/9 svensk tid). Rubriken för ledaren var "Politiskt smart men ekonomiskt riskabelt". Skribenten är kritisk mot Obamas politik men argumenten är inte de vanliga. En liberal person som Ingerö kunde ha förväntats ha gått samma väg som många andra liberaler i dessa dagar och anslutit sig till bröderna Kochs variant av den "österrikiska skolan". Den förordar en kategorisk och snabb återgång till budgetbalans även i ett läge med djup lågkonjunktur.

Argumenten på det ekonomiska planet brukar falla inom tre kategorier: 1) låntagning gör våra barn fattigare, 2) låntagning ökar penningmängden och ger därmed inflation och 3) någon effekt på jobb och tillväxt blir det inte (kanske för att stimulans i sig är felaktig). Nu betonar Ingerö att stimulanserna är centraliserade och därför ineffektiva. Men han beskriver ingående mekanismerna inom kategori 3) på sitt eget sätt:

"Teorin bakom stimulanspolitiken säger att den ger Joe mer pengar att handla för i sin närbutik. Butiken får då råd att anställa Bill, som därmed börjar generera skattepengar snarare än kosta a-kassa. Men verkligheten är inte fullt så enkel. Ett av skälen till att Obamas förra stimulanspaket inte blev mer framgångsrikt är att det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet."

Det ligger naturligtvis en hel del i att det tar lång tid för att få kraftiga effekter. Obamas första paket ARRA fick inte de effekter som väntades i absoluta tal eftersom störningen visade sig vara kraftigare än vad man kalkylerade med när paketet utformades i januari 2009:

Men den väsentligaste orsaken till att effekten hittills blivit så begränsad är enligt min teori att de sekundära effekterna uteblivit eller rentav fortsatt att motverkas genom ökningen av hushållens sparande (bart 9/9) . Med Ingerös ord är det föga verkningsfullt att ge pengar till Joe om han bara sätter in dem på banken istället för att konsumera så att Bill får ett jobb. I huvudsak har ARRA därför endast skapat sådana jobb som är en direkt följd av federala utgifter för investeringar (infrastruktur, skolor, IT och annat byggande).

Ingerö vill se den federala centralstyrningen som en del av ineffektivitetsproblemet:

"Pengarnas vindlande resa genom internationella banker och institut, myndigheter på statlig, delstatlig och lokal nivå, till folks plånböcker och företags balansräkningar, är hopplös att överblicka. Teorins Joe och Bill lever inte upp till verklighetens finanslabyrinter. Hanteringen av dessa fantasibelopp blir ineffektiv och mängder av pengar förstörs på vägen. Och förr eller senare måste de betalas tillbaka – med ränta. "

Det är inte lätt att förstå hur Ingerö tänker på denna punkt. Är det inte så att det nästan enbart är de centralstyrda projekten som genererar någon form av jobb medan det är den decentraliserade processen där pengarna ska komma till användning ute i ekonomin som har misslyckats? Den fria marknadsekonomin klarar inte att ge fler jobb därför att det finns centraliserade direktiv eller åtminstone centralt genererade incitament för hushållen att spara mera. Med ena handen spenderar Obama pengar för ny konsumtion, men med den andra utsår han bristande förtroende som i sin tur både ökar sparandet och gör företagen missmodiga. Sparandet idag jämfört med 2006 har sänkt BNP med ca 5 procent.

Det är naturligtvis en föga publikfriande uppgift att kritisera hushållen för att de nu blivit mer dygdiga och ökat sitt sparande. Men det är här den väsentliga orsaken finns till att "det bokstavligt talat tar år för pengarna att sippra genom systemen och ut i det ekonomiska kretsloppet". Dessutom skulle jag tro att krisen inom det finansiella systemet inte är övervunnen helt. Den återhållsamma kreditgivningen (bart 20/8) beror inte bara på att företagen inte ser tillräcklig efterfrågan framöver utan också på att det är svårare att få krediter. Det indikeras t ex av penningmängdsmultiplikatorn som inte ökat som förväntat (bart 9/9 o 30/8).

En ineffektiv och kraftlös finanspolitik riskerar att sluta med en smäll, som Ingerö varnar för. Men det är inte för att den i sig är centraliserad, som Obamas konservativa opponenter betonar i sin kritik (enl JI). Istället är det det alltmer ohanterliga budgetunderskottet som till slut kan utlösa en psykologiskt genererad förtroendekris som i sin tur bryter ner det finansiella systemet, som kan beskrivas som "en smäll".

Andra bloggar om: Barack Obama, SvD, stimulanspolitik, Obama, stimulans, finanspolitik, stabiliseringspolitik, centralisering, budgetunderskott, sparande, nationalekonomi, ekonomi, politik på intrssant.se

Reinfeldt framstår som tråkig

Det frestar på att behålla sitt politiska intresse efter intervjun med Reinfeldt. Finns det en vilja att framstå som grå och tråkig? Eller är det SR som styr i en riktning som indikerar att nu finns det inget viktigt att diskutera?

I Ekots lördagsintervu 10/9 frågades staminister Fredrik Reinfeldt ut av Tomas Ramberg. Barns placeringar i fosterhem var det oväntade första ämnet. Det var frågan om skadestånd som föranledde uppmärksamheten. Är det inte en fråga för Maria Larsson?

Euron var nästa ämne. Regelsystemet följdes inte, nämnde Reinfeldt. Skadas Sverige som Jan Björklund skrev igår? Något konkret svar gavs inte. Att gå miste om ett visst inflytande är enligt min mening ingen konkret "skada". Göran Perssons uttalande om finanspolitik på EU-nivå citerades (1996). Reinfeldt höll med om det mesta. R pekade på dagens tankar om en transaktionsskatt på kapitalrörelser, som Håkan Juholt uttalade sig för igår och R menade att handeln skulle flytta bort.

Juholt tror inte på någon folkomröstning om euron ens nästa mandatperiod. R såg inte frågan som aktuell. Om S inte är med på folkomröstning faller frågan. Med ett växande folkligt stöd för euron skulle det det kanske bli möjligt före 2018-20, antydde R. En omröstning skulle förutsätta att vi skulle kunna vinna.

Ska länder kunna lämna euron som Holland föreslagit? Grekland har en statsskuld på 160 procent av BNP. Någon gång orkar man inte längre. Men ett utträde är nog inte det bästa. Sverige står utanför och borde kanske inte uttala sig.

Regeringen gör ingen skattesänkning för pensionärerna men höjer högkostnadsskyddet tröskel. R hade önskat att höjningarna skulle ha gjorts med tätare mellanrum. Nu läggs kostnaden på en miljard kronor på äldre och sjuka med dålig ekonomi, sade Ramberg. Det finns annat som måste vägas in, menade R. Har man inte råd kan man få socialbidrag, har Göran Hägglund sagt. R hänvisade till höjda bostadsbidrag.

Sänkt restaurangmoms har beräknats ge ett antal minskande antal nya jobb varje gång. R menade att det kanske berodde på konjunkturläget. Borde man inte vara säkrare på nyttan av 5,5 mdr kr? Syftet är att sänka trösklarna att få jobb särskilt för de yngre. R har träffat företagare som menar att det ger effekt. I Finland gick momssänkningen till ökade vinster, vad säger R? Det är för tidigt att att uttala sig, vi har ännu inte kommit med förslag. Men det är bra för servicesektorn med lägre skatter.

Avdrag för gåvor: det är ingen stor reform, den ligger på 250 mkr. Trossamfund som diskriminerar homosexuella eller motarbetar aborter skulle kanske inte omfattas? Förslaget är inte färdigt sade R.

Palestinas ambassadör och utnämningen av denne diskuterades. Fp hävdar att man inte fått information? Det har nämnts att detta varit på väg, information har funnits under en längre tid.

Det förväntade ämnet om statsministerns syn på frihet och effektivitet inom privat och offentlig välfärdsproduktion kom inte alls upp. Och hur ser statsministern på arbetslöshetens utveckling i Sverige med de mera dystra prognoser som gjorts? Borde inte ekonomin stimuleras mera som KI föreslagit? Eller är fler arbetslösa ett offer som måste göras för att bättre kunna bekämpa en eventuellt större nedgång om något år? Hur ska alliansen vinna valet 2014? Sådana frågor diskuterades inte heller. Istället behandlades ett antal småfrågor av mindre betydelse.

Är detta ett tecken på att politik blivit tråkig? I varje fall blir det ingen livaktig politisk diskussion om viktiga ämnen som följd av utfrågningen. Reinfeldt framstod i varje fall som tråkig och ointressant. I vilken mån har han själv påverkat ämnesvalet?

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, regeringen, Reinfeldt, euron, restaurangmoms, ekonomi, politik på intressant.se

Obama föreslår kraftlös stimulanspolitik

Det nya jobbpaketet kan motverka ytterligare försämring men inte ge expansion. Fortfarande är sparandet högt och kreditgivningen kärvar, vilket förhindrar en "kickstart".

President Barack Obama höll i natt (svensk tid) ett halvtimmeslångt linjetal inför kongressen där han föreslog finanspolitiska stimulanser på 447 miljarder USD. Mer än hälften av detta "jobbpaket" består av skattesänkningar och den andra hälften av infrastruktursatsningar och ökade bidrag.

Den största posten i paketet American Jobs Act gäller löneskatterna (egen- och arbetsgivaravgifter till socialförsäkringssystemet). Normalt är dessa 6,2 procent av lönen (tak vid $106 800), men som följd av en tidigare stimulansåtgärd 2010 tillfälligt nedsatt till 4,2 procent. Obama föreslår nu att det inte ska bli en höjning till 6,2 procent 2012 utan istället en sänkning till 3,1 procent för löntagare (en halvering). För arbetsgivare föreslås att löneskatten halveras på lönesummor upp till 5 miljoner USD, vilket gynnar främst de mindre företagen.

Företagen ska också genom skattelättnader stimuleras till nyanställningar, särskilt av krigsveteraner och personer som varit arbetslösa mer än sex månader.

För att rädda främst lärarjobb i delstaternas ekonomier föreslås 35 miljarder USD i stöd, vilket enligt Vita Huset hindrar 280 000 lärare från att bli arbetslösa.

Obama menar att hans förslag ska kunna kickstarta den avdomnade ekonomin (DN). Det fordrar dock att det först kan genomföras, vilket är högst osäkert med republikanerna och Tea Partyrörelsen som hätska motståndare.

Ren teoretiskt är det emellertid intressant att principiellt analysera intentionerna bakom förslagen. Paketet motsvarar 3 procent av BNP i USA och skulle öka budgetunderskottet från 10 till 13 procent. Andra åtgärder förutses dock sänka dagens underskott till 7,4 procent av BNP, vilket skulle betyda att underskottet återigen blir 10 procent (en del åtgärder belastar budgeten efter 2012).

En hel del bedömare menar att stimulansåtgärder har en liten effekt och mest ökar budgetunderskottet och statsskulden enligt ovan. Ett exempel är Sveriges finansminister Anders Borg. Han säger till DN att tidigare paket gett liten effekt och den utlovade sänkningen av arbetslösheten till under 8 procent istället blev en nivå över 9 procent. Effekten på Europa blir att det uppstår större brist på lånekapital för svagare länder vilket skulle ge Grekland större svårigheter.

Så enkelt borde man inte kunna analysera stabiliseringspolitiken. En av orsakerna till att det går så dåligt för den amerikanska ekonomin är att konsumenternas efterfrågan på de amerikanska företagens produkter hålls tillbaka av det stora och ökande sparandet. I nedanstående diagram framgår att sparandet på några år ökat med ca 5 procentenheter:

Eftersom ca 70 procent av BNP i USA består av privat konsumtion betyder det ökade sparandet att BNP nu varje år är ca 5 procent lägre än den teoretiskt skulle ha kunnat vara. Den i andra sammanhang vällovliga minskningen av skuldsättningen medför alltså på kort sikt att USA:s ekonomi inte kommer igång. Men det ökade sparandet betyder att det finns 750 mdr USD mera att tillgå vilket kan jämföras med AJA-paketet på 450 mdr USD. Borgs oro för kapitalbrist i Grekland verkar överdriven.

Eftersom de amerikanska räntorna är så låga är talet om kapitalbrist egendomligt. Kan det vara ett utflöde av den stabiliseringspolitiska doktrin som säger att stimulanspolitik genom upplåning a priori är omöjlig? Den går ut på att om staten lånar pengar kommer företagen inte att kunna låna dessa vilket minskar sysselsättningen i näringslivet. Detta är i dagens ekonomi med styrräntor och kvantitativa lättnader naturligtvis felaktigt.

Borg borde istället ha funderat på de psykologiska effekterna av en kortsiktig ökning av USA:s budgetunderskott. Är det inte så att Kina redan är missnöjt och därför inte vill satsa lika mycket på amerikanska statspapper som tidigare? Om blickarna vänds mot Europa måste det i slutändan bli lättare för Grekland att få lånekapital.

Men det finns troligen ändå en åtstramande effekt på utbudet av lånekapital i USA som bidrar till att företagen inte vill investera och anställa i tillräcklig omfattning. Den s k penningmängdsmultiplikatorn (se komp s 7) ökar inte i takt med den monetära basen som tidigare. Den är fortfarande "kortsluten" som SEB:s ekonomer uttrycker saken (bart 30/8-11). Det betyder att bankerna inte vill låna ut så mycket pengar som de skulle kunna. En betydande del av det ökande hushållssparandet "äts upp" av det finansiella systemet.

Dessa två faktorer (hushållens konsumtionsrestriktioner och bankernas kreditrestriktioner) kommer att motarbeta Obamas nya paket likaväl som tidigare finanspolitiska stimulanser och det låga ränteläget. Dessutom är stimulansmomentet i paketet delvis uttunnat. Stöd till delstaterna ska förhindra att det blir värre. Infrastruktursatsningarna kompenserar en del av det minskade bostadsbyggandet. Skattesänkningarna för företagen ger knappast någon större effekt så länge efterfrågan är dålig och krediter svåråtkomliga. Och nedsättningen av socialavgifterna för löntagarna består till 2/3 av en utebliven återgång till normal nivå av en tillfälligt redan nedsatt nivå. Den kvarvarande delen kommer sannolikt att sparas i dagens orostider.

Den 19 september kommer Obama dessutom att lägga fram en långsiktig plan för hur besparingar och skattehöjningar ska finansiera AJA-paketet och även peka på hur budgetunderskottet ska kunna bemästras på längre sikt. Det kommer sannolikt att utlösa en ny process av politiskt tjafsande som mest bidrar till att skapa ytterligare pessimism och sparande.

[Komplettering 12/9: halverad löneskatt för löntagare 175 mdr USD, för mindre företag 65 mdr, delstaterna (skolor, brandförsvar och politis) 85 mdr samt 50 mdr till infrastruktur; 72 mdr ospecificerat. ]

Bloggat Progr USA Läs även andra bloggares åsikter om Obama, stimulanspolitik, jobbpaket, nya jobb, finanspolitik, stimulans, budgetunderskott, skuldkris, konjunkturnedgång, recession, Anders Borg, underskott, kredit, stabiliseringspolitik, ekonomi, nationalekonomi, politik på intressant.se

Frihet genom privatisering

Privatisering av välfärdsproduktionen var ett krav på avskaffandet av frihetsinskränkande monopol. Men frihetens fiender var mer mottagliga för argumentet att monopol medför ineffektivitet.

Den svenska frihetsdebatten har tenderat mot att vara pragmatisk och inte värdegrundad. Med det menar jag att frihetsreformer har kunnat motiveras med nyttoargument: frihet är ett medel för ökad samhällsnytta. Att friheten har ett intrinsikalt värde (värde i sig) har tydligen ansetts som för komplicerat och alltför filosofisk-teoretiskt för att kunna användas i den förenklade svenska politiska debatten.

Ett exempel på denna obenägenhet att diskutera i samhällsfilosofiska termer utgör den skattepolitiska debatten där skattesänkningar alltid måste kunna visas ha nyttoökande effekter och helst medföra dynamiska effekter som gör dem självfinansierande. Ett annat exempel är den rapport om privatiseringens effekter som offentliggjordes av SNS igår. Rapporten presenterades av forskningschefen på SNS, Laura Hartman, i en artikel på DNdebatt 7/9 med rubriken: "Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten".

Rubriksättningen är alltför kategorisk. Slutsatsen är att det saknas forskning som visar att privatiseringarna i Sverige de senaste 20 åren har ökat effektiviteten. Detta kan mycket väl ändå vara fallet. Monopoldrift har en tendens att utveckla ineffektivitet i den verksamhet som monopolet bestämt sig för. En konkurrensutsättning brukar leda till bättre ekonomisk effektivitet. Men det är inte detta som är det väsentliga. Det är en felsyn att enbart ta fasta på det pragmatiska argumentet om mera nytta. DN skriver idag 8/9 i huvudledaren:

"När de [privatiseringarna] inleddes för ett tjugotal år sedan var de resultatet av långvarigt missnöje med dåliga skolor och en stelbent, okänslig vård med långa köer. Alla de friskolor, vårdcentraler, tandläkare och äldreboenden som brutit upp de gamla monopolen och erbjudit alternativ – har de verkligen gjort Sverige till ett sämre land att leva i?"

Det är rätten att välja själv som är det väsentliga. Och det är det som med andra ord kan beskrivas som "mera frihet" även om dagens ledarskribenter har svårt att ta ordet 'frihet' i sin mun. Men Maria Ludvigsson på SvD använder ändå ordet 'valfrihet' i ledaren idag:

"Bevekelsegrunden för valfrihetsrevolutionen var mycket mer än kommunal iver att spara pengar. Det var istället medborgarnas önskan om ökat inflytande och rätt även för kreti och pleti att välja skola och omsorgsform. Detta är en aspekt som häpnadsväckande nog inte berörs i SNS projekt. "

Under 1980-talet var många politiker kategoriskt fientligt inställda till mera frihet inom välfärdsproduktionen. I det socialistiska lägret ville man dessutom ha socialiseringar inom det fria näringslivet eller åtminstone planhushållning med hjälp av smygvägar som löntagarfonder. Det får man inte glömma när man bedömer privatiseringsdebatten. Argumentet om mera frihet inom den offentliga sektorn var helt enkelt inte så gångbart gentemot frihetens fiender. Därför tenderade frihetsvännerna att använda sig av pragmatiska nyttoargument istället.

Att nu göra stor affär av att det inte finns forskning som visar att den snäva ekonomiska nyttan ökat genom valfrihetsreformerna måste därför ses som malplacerat om inte rentav som illvilligt. Det kommer att ge frihetens fiender vatten på sin kvarn i den förenklade debatten.

[Borgerligt svar i DN 8/9; en av frihetens fiender Lars Linder i DN 8/9]
Bloggat Eckerman Läs även andra bloggares åsikter om frihet, privatisering, monopol, konkurrensutsättning, valfrihet, socialism, offentlig sektor, välfärd, SNS, konkurrens, effektivitet, ekonomi, politik på intressant.se