Varför fuskar klimatalarmisterna?

Climategate visar att även forskare kan fuska med sanningen - kanske inte bara inom CRU. Annars är det opinionsbildarna som fuskar tydligast: Greenpeace idag och Al Gore för några år sedan. Orsakerna går tillbaka till slutet av 1980-talet.

Nu när klimatmötet i Köpenhamn 7-18 december närmar sig bör vi ha i minne alla de oegentligheter som teorin om en av människan dominerad uppvärmning är belastad med. Generellt sett finns det både konstigheter inom vetenskapssfären och rent fusk inom opinionsbildningssfären.

Det grövsta fusket har mängder av opinionsbildare gjort sig skyldiga till när man hänvisat till data över global uppvärmning som bevis för mänsklig påverkan. Sällan hör man någon klargöra att detta i bästa fall är ett missförstånd. Det verkar snarare som alarmisterna är nöjda med att folk tror på växthusteorin och människans skuld av fel anledning.

Idag 30/11 skriver två företrädare för Greenpeace i Dagens Industri (Anders Hellberg och Martina Krüger) om "Sveriges satsning på kolkraft":

"Fredrik Reinfeldt har vid ett flertal tillfällen offentligt kritiserat Kina för landets utbyggnad av kolkraft. Det är en retorik som klingar falskt så länge Sveriges statliga energibolag Vattenfall tillåts göra samma sak."

Detta felaktiga resonemang har hörts vid ett flertal tillfällen de senaste veckorna och klimatalarmisterna gör inte mycket för att dementera det. Hur skall man kunna tro på något som alarmisterna säger när de använder så uppenbara fuskargument?

Tidigare har jag skrivit om hur man vetenskapligt försökt få bort den medeltida värmeperioden från temperaturstatistiken (21/10-09). Nu visar en färsk incident att det vetenskapliga manipulerandet varit satt i system. Denna incident går under beteckningen "Climategate" och består i ett illegalt avslöjande av ett ganska omfattande material av e-post och dokument från CRU (Climate Research Unit) vid det brittiska East Anglia-universitetet. Denna institution har försett IPCC med en hel del underlag.

Det finns uppenbarligen indikationer på ett rent vetenskapligt fusk i alarmistisk riktning som i första hand berör 10-12 forskare. Men det finns också belägg för att de agerat för att undertrycka publicerandet av ansatser som strider mot vad som länge kallades "konsensus" i klimatforskningen. Tidskrifter som övervägde att ta in förgripliga artiklar motarbetades bakom kulisserna. Professor Ingemar Nordin har skrivit en amper exposé om förfarandet på Newsmill 28/11.

Climategate som symptom på hur det står till inom världens klimatforskning ger också en förklaring till varför växthusteorin och koldioxidhypotesen försvarats på ett så auktoritärt sätt. Det är ju främmande för normal vetenskap men har i detta fall accepterats av mängder av politiker och opinionsbildare. Endast ett fåtal har öppet visat sin misstänksamhet. Det verkar som om det kunnat etableras en falsk "konsensus" med hjälp av utomvetenskapliga metoder. Opponenter har bemötts med osakliga argument och invektiv. Att påstå att motståndarna är "köpta av oljeindustrin" är helt enkelt ett sätt att fuska.

Två exempel på prominent fusk från en inflytelserik opinionsbildare och Nobel-pristagare är Al Gores påståenden om temperaturutvecklingen på lång och kort sikt. Han hävdade i sin bok och film att iskärnorna för 600 000 år visade att temperaturen följde koldioxidhalten när den i själva verket släpade efter uppåt 800 år. Och i boken (En obekväm sanning, orig 2006) hävdade han för de senaste 1 000 åren följande:

"Korrelationen (sambandet) mellan temperatur och koldioxidkoncentration under de senaste 1 000 åren - enligt de mätningar som Thompsons forskargrupp har gjort i sina isborrkärnor - är slående." (s 64)

Detta är så vitt jag förstår rent fusk. Någon sådan kort serie har Lonnie Thompson inte publicerat. Men det fantastiska är att Al Gore hänvisar till ett diagram i sin bok som bevis. Men detta diagram innehåller enbart en kurva för temperaturvariationerna de senaste 1 000 åren. Det "slående sambandet" med koldioxiden visas inte. Så okritisk är klimatdebatten att jag inte sett någon som ifrågasatt Al Gore trots att man bara behöver öppna hans bok för att kunna göra det.

Varför vill man då fuska? En del av opinionsbildarna ser chansen att införa ett nytt samhällssystem där den "omoraliska individualismen och konsumtionshysterin" får stryka på foten. Det är svårare att förstå varför en del forskare vill dra i samma riktning. En orsak är kanske att man alltför tidigt bestämde sig för att människans koldioxidutsläpp var orsaken till uppvärmningen. Jag skrev om detta i oktober.

Att man tidigt bestämt sig för att utse koldioxiden till boven i uppvärmningsdramat visar den uppfattning som FN:s klimatpanel hade om temperaturutvecklingen i sin rapport 1990. Vi ser i nedanstående diagram hur den cerisröda kurvan har en topp omkring år 1200 och en botten på 1600-talet. Temperaturökningen var sedan markant på 1700-talet och därefter nästan lika stor efter slutet på 1800-talet enligt IPCC 1990 (klicka på bilden för större).
Den mörkblåa kurvan (MBH) är från 1998 (Nature 392) och gjord av Mann, Bradley och Hughes, vilken IPCC publicerade i sin rapport 2001. Den orangea kurvan fanns också där och gjordes av Jones, Osborne och Briffa 2001. Den turkosa kurvan, som inte har formen av en hockeyklubba, är gjord av Moberg 2005 (Nature 433). Trots det har den använts av TV-meteorologen Pär Holmgren och klimatexperten Claes Bernes från Naturvårdsverket i deras AGW-betonade Klimatboken (bloggart 13/3-07).

Om man främst betraktar ceriskurvan från IPCC 1990 blir frågan hur man redan då kunde varna för att koldioxiden och övriga växthusgaser var orsaken till uppvärmningen under senare delen av 1900-talet. Det är ju uppenbart att med denna information om temperaturutvecklingen var läget i slutet av 90-talet inte varmare än på 1200-talet och därför kanske naturlig. Dessutom hade temperaturökningen pågått sedan slutet av 1600-talet och endast ca 20 procent av ökningen med 0,8 grader kunde rimligtvis ha orsakats av kolförbränningens tillväxt efter mitten på 1900-talet. Därtill skulle detta ha förutsatt att den naturliga temperaturökningen hade avstannat precis i samma veva som förbränningen ökade.

Temperaturdata som de förelåg 1990 ger alltså inte något egentligt stöd för koldioxidhypotesen. Ändå lanserades denna som den sannolika förklaringen till klimathotet. Detta verkar vara alltför väl tillrättalagt och snarare i enlighet med utomvetenskapliga politiska intentioner - t ex av den typ Stephen Schneider (IPCC) och Maurice Strong (Rio-ordförande) anklagats för. När man sedan pratat fast sig i koldioxidhypotesen blev det viktigt att försöka komma ifrån den första temperaturbeskrivningen som ju verkligen inte var något stöd när man betraktade den närmare.

Detta är min förklaring till att både forskare och en del opinionsbildare inte drar sig för att fuska med sanningen för att lägga skulden för uppvärmningen på den västerländska livsstilen: en blandning av förhastade slutsatser, prestige och en uppriktig motvilja mot konsumtionssamhället.

Läs även andra bloggares åsikter om climategate, klimathot, växthuseffekten, FN, IPCC, temperaturutveckling, uppvärmning, global warming, koldioxid, utsläppsökning, klimatpolitik, klimat, miljö, vetenskap, dolda motiv, Köpenhamnsmötet, politik på intressant.se

Ny kris när dollarn stärks i oktober?

Dr Doom förutspår att lånen i dollar kommer att leda till en spekulationsbubbla. När dollarn upphör att falla blir det masshysteri och dollarn kommer att stärkas. En ännu värre finanskris blir följden inom 9-12 månader.

Varningar för den nuvarande finanskrisen kom på ett tidigt stadium från några bedömare. I Ekononomiekot lördag, 28/11 uppmärksammades en av dessa. Här diskuterades en ny prognos av "Dr Doom", Nouriel Roubini, professor i ekonomi vid NY University (f 1959 i Turkiet, stud Italien, Harvard, arb USA o Israel wp). Han menar att vi har en ny "monsterbubbla" framför oss. Den här gången är det dollarn som kommer att bli orsaken. Han varnar för att många nu har tagit lån i dollar. Räntan är låg och den fallande kursen gör att återbetalningarna blir billigare om man placerat i andra valutor. Men dollarn kan inte falla i evighet, menar Roubini - till skillnad från dem som anser att dollarn i det närmaste kommer att kollapsa.

När dollarn slutar att sjunka i värde kommer en masshysteri att uppkomma när man försöker betala tillbaka sina dollarlån. Då går man ur sina placeringar som tydligen till stor del utgörs av råvaror. Dollarn kommer att stiga snabbt i värde och bubblan brista. Vari denna består framgick inte av radioprogrammet men det sades betyda att spekulativt uppdrivna råvarupriser snabbt skulle falla. Läget blir långt värre än förra hösten. Detta kommer enligt Roubini att inträffa inom 9-12 månader. Rimligtvis har vi en ny världskris till oktober nästa år.

Vi kommer alltså att få se en W-formad utveckling framöver. Och det beror enligt Roubini på att Fed håller så låg ränta vilket tvingar andra länder att ta efter. Men lösningen på problemet är inte att höja räntan, säger Roubini. Å ena sidan varnar han för att hålla räntan för låg för länge, å andra sidan menar han att det är för tidigt att höja den - vi har deflation och uppgången är för svag. Lösningen är istället att reglera finansmarknaderna. Men han säger inte hur, vilket poängteras av intervjuaren Brita-Lena Ekström i programmet. Den nya administrationen i USA visar dock en beredvillighet att reglera, menar han.

Den fråga som hänger i luften efter intervjuavsnittet är om regleringarna kan bli så sannolika och effektiva att en ny kris kan undvikas. Hela upplägget verkar vara så vagt att man inte blir övertygad om att någonting kraftfullt måste göras för att undvika en ny kris. Hur stor är denna "carry-trade" som Roubini hänvisar till? Hur mycket är dess effekt på råvarupriserna? Vad skulle sjunkande råvarupriser betyda för världsekonomin? Finns det annan dollarspekulation som kan medverka till en finansiell kollaps? Vad kommer kineserna att göra om efterfrågan på dollar ökar? Det blir väl ett utmärkt tillfälle att minska den kinesiska dollarexponeringen?

Nej, Dr Doom må ha haft rätt en gång, men det betyder inte att han har rätt i fortsättningen. Vi kan notera att Kerstin Hessius, VD för 3:e AP-fonden inte satte särskilt mycket tilltro till Roubinis förutsägelser. Hon menade att det inte var så lätt att låna utan pekade istället på riskerna med den statliga låntagningen i världen. Också Mattias Sundling, chefsekonom på HQ Bank, var skeptisk och betonade att goda prognoser förutsätter att man kan ha rätt om timingen. Det var en släng åt Roubinis prognos om bolånekrisen som han framförde under flera år. Sundling menade också att det kommer att gå långsamt uppåt i USA och Storbritannien eftersom sparandet ökar och något som stimulerar den inhemska efterfrågan inte kunde skönjas.

Det är svårt att utan vidare bedöma om det ligger något i Roubinis varningar. Nedgången i dollarkursen har säkerligen delvis orsakats av lån i dollar som växlats till andra valutor. Men det finns andra valutaströmmar som också spelar in. Handelsunderskottet i USA minskar, men det beror på dålig investeringsverksamhet och låg konsumtion. När en vändning sker kommer utbudet av dollar att öka. Råvarupriserna ser inte ut att karaktäriseras av någon bubbla. På kortare sikt är prisbilden återhållsam enligt SEB:s prognos nyligen (pdf, s12). Opec reglerar oljepriset mellan 60 och 80 dollar. På längre sikt förväntas råvarupriserna istället stiga.

Uppenbarligen krävs det mycket mera underlag än vad Roubini hittills har kommit med för att vi skall sätta någon tilltro till hans varningar. Det är en skillnad mot den tidigare uppseglande bolånekrisen, som kunde påvisas i flera olika statistiska serier. Men att denna skulle leda till en världsomspännande finanskris kunde inte visas med statistik. Det berodde främst på att den var psykologiskt betingad och krävde sådana missgrepp som konkursen i Lehman Brothers för att blomma ut.

Andra bloggar om: finanskris, USA, dollar, finanskrisen, konjunkturer, spekulation, bubbla, råvor, dollarkurs, bolånekris, Dr Doom, nationalekonomi, ränta, politik, ekonomi på intressant.se

63 procent tror inte att USA går åt rätt håll

I Kina är framtidstron grundmurad. Så inte i USA. Konsumtionen borde dämpas, enligt en skribent i NYT. Är det skattehöjningar som förestår? Ser vi slutet på den amerikanska modellen?

Trots den entusiasm som förde Barack Obama till presidentposten i USA tycks amerikanerna ha tappat tron på framtiden. Det är vad den konservative kolumnisten i New York Times David Brooks utvecklar i en översatt kolumn i Dagens Nyheter 27/11-09. Under rubriken "Ett berg av oro" spekulerar han kring skillnaderna mellan amerikaner och kineser i synen på framtiden.

Kineserna är förvånansvärt optimistiska, menar Brooks. Hela 86 procent av befolkningen tror att deras land går åt rätt håll mot bara 37 procent av amerikanerna. Trots att kineserna inte tror att deras land ligger i täten för innovationer anser ändå 63 procent att deras land inom 30 år kommer att bli den tekniska utvecklingens globala ledare. I USA är det bara en tredjedel som tror på det egna landets vetenskapliga och teknologiska potential.

Vad beror detta på? Varför verkar kineserna ha samma entusiastiska inställning och "maniska framåtanda" som pionjärerna och invandrarna i Amerika hade förr? Brooks menar att det är "förnimmelsen av att något begärligt väntar precis utom räckhåll. Det är tron på framtiden." I USA ligger medvetandet och gnager om att landet glidit från sin normala framtidscentrerade inriktning. Det är för mycket konsumtion, skuldsättning och import. Produktion, innovation och export har hamnat i skymundan. Han skriver:

"Vi har en stigande statsskuld som leder till egoistisk slapphet nu och till hårda prövningar i framtiden."

Några konkreta orsaker som Brooks pekar på är utbildningen och det politiska systemet, som inte ens förmår genomföra lätta åtgärder som skattesänkningar och ökad offentlig sjukvård. Systemet duger inte till svåra saker som att införa budgetrestriktioner och nedskärningar i sjukvårdsutgifterna. Men "standardmönstret" är att amerikanerna ser slösaktighet och ropar på finanspolitisk puritanism.

Är denna litania en konservativ persons beklaganden om sedernas förfall och en omoralisk njutningslystnad, vilket vi känner igen från 1930-talet? Eller har David Brooks ringat in ett väsentligt - och nytt - problem i den västerländska civilisationens utveckling?

Vi vet att lyckoforskningen kommit fram till att ökat (materiellt) välstånd har en snabbt avtagande effekt på den subjektiva upplevelsen av "lycka" när en hygglig nivå har uppnåtts. Samtidigt är det inte så enkelt som att minska välståndet för att få en "högre lycka". Forskningen visar nämligen att upplevelsen att mista något är mycket starkare negativ än känslan att vinna samma sak.

David Brooks vill att "någon ledare" (tydligen inte Obama) kunde förmå medborgarna att se på framtiden med glada förväntningar. Strategin skulle innefatta en integration av utbildning, grundforskning mm men också innefatta "nya sätt att dämpa konsumtionen och belöna produktion". Det verkar vara en "tulipanaros" eftersom han inte på något sätt antyder hur det skulle gå till.

Det kanske inte är så lätt om man inte har ekonomiska kunskaper. Brooks recept tycks gå ut på att den kinesiska valutan borde skrivas upp så att konsumtionen hämmas och exporten stimuleras. Något sådant verkar dock inte var möjligt att uppnå på normal väg. Ett indirekt sätt skulle kanske vara att ersätta Kina för en uppskrivning (investeringarna i dollarnominerade tillgångar blir ju mindre värda). Det skulle emellertid också fordra en skattehöjning som ytterligare skulle hämma konsumtion och inhemsk sysselsättning. Men det är ju vad Brooks vill...

Kanske är det slutet på den amerikanska modellen som vi nu börjar skönja? Kina besegrar USA ekonomiskt. Eller är det så enkelt att det bara är oro för budgetunderskottet och statsskulden som fördystrat amerikanernas framtidstro? Sakligt sett finns samma grund även i Kina för sådan oro. Men medvetenheten om hur den ekonomiska politiken förs är där en helt annan än i ett land där oppositionspartiet har faran med skuldsättningen som huvudbudskap.

Hur som helst behövs det en tydligare diskussion om hur obalanserna i världens ekonomi kommer att utvecklas och om vilka möjligheter det finns i stort att motverka dem.

Andra bloggar om: USA, världsekonomin, Kina, obalans, framtidstro, teknologi, innovationer, utbildning, konsumtion, tillväxt, ekonomi, politik på intressant.se

Köpenhamnsfiaskot blir mer konkret

En global minskning av utsläppen med 25-40 procent till 2020 är nödvändig enligt FN. Men till klimatmötet i Köpenhamn anger USA 3,5 procent och Kina en fortsatt ökning med kanske 73 procent. Är det någon idé för Sverige att fortsätta att "gå före"?

USA och Kina har idag 26/11 kommit med siffror för hur mycket de kan tänka sig att minska sina utsläpp fram till 2020 (SR, SR, DN, SvD). Kina anger en minskning av utsläppsintensiteten med 40-45 procent från 2005 till 2020. USA anger enligt Barack Obama en minskning med 17 procent från 2005 till 2020 och med 42 procent till 2030 samt med 83 procent till 2050.

I massmediarapporteringen är det inte alltid så att dessa siffror översätts till jämförbara värden för andra länder. Det vanliga är att ta 1990 som utgångspunkt. EU skall minska med 20 procent till 2020 och Sverige med 40 procent (inkl åtgärder utomlands på ca 8 pe). Här skall jag presentera en överslagskalkyl för vad Kinas och USA:s utfästelser är värda.

USA har ökat sina utsläpp av koldioxid med 16,3 procent mellan 1990 och 2005 (diagr wp). Det betyder att en minskning med 17 procent från 2005 blir en minskning med 3,5 procent från 1990.

Kinas utsläpp av koldioxid har ökat omkring 125 procent mellan 1990 och 2005. En minskning med 45 procent i förhållande till BNP 2005 innebär först att tillväxten måste preciseras. Om vi antar att tillväxten är 8 procent i genomsnitt ökar BNP med 215 procent till 2020. Av en BNP (2005=100) på index 315 skall alltså koldioxidutsläppen bli 45 procent mindre. Det betyder att utsläppsindex blir 173.

Vi finner alltså att Kinas minskning från 2005 med antagandet om 8 procents tillväxt i själva verket är en ökning med 73 procent till 2020. Till detta bör vi lägga de ca 125 procent som redan inträffat. Med "ränta på ränta" blir det 289 procent. Kina har alltså inte alls gjort någon utfästelse om absolut minskning hur man än räknar. Det lyckades man inte med i Studio 1 (lyssna).

IPCC menar att minskningarna borde bli mellan 25 och 40 procent globalt till 2020 för att 2-gradersmålet till 2050 skall kunna uppnås. I relation till detta verkar det som om klimatmötet i Köpenhamn 7-18 december blir ett fiasko (bloggart 17/11 om plan B).

Hur kan det komma sig att USA och Kina inte gör mera när Sverige har gått före med minskningar på 40 procent? Är det någon mening med att Sverige tar på sig detta ambitiösa och dyrbara mål när strategin om "det goda exemplet" ser ut att ha misslyckats?

Läs även andra bloggares åsikter om växthuseffekten, klimatmötet, Köpenhamnsmötet, klimatpolitik, fiasko, miljö, utsläppsminskning, klimatmål, klimatförändring, USA, Kina, politik på intressant.se

Ville moderaterna ha löntagarfonder?

Hur kan det komma sig att Sverige var nära att socialiseras med hjälp av löntagarfonder? Även moderaterna var inne på någon form av "stiftelser". Nu avslöjar moderaternas f vice ordförande hur arbetet i fondutredningen gick till.

Jag träffade igår moderaternas förre vice ordförande Lars Tobisson och fick hans memoarbok Främling i folkhemmet. Ett avsnitt handlar om löntagarfonder. Tobisson var ledamot i löntagarfondsutredningen eller "Löntagarna och kapitaltillväxten" som var det officiella namnet. Utredningen hade tillkommit under jämviktsriksdagen 1973-76 på Folkpartiets initiativ vid de sk Haga-förhandlingarna 1975. Det var folkpartiledaren Gunnar Helén som drev på för att vinstandelssystem skulle utredas.

Samtidigt pågick LO:s egen utredning om löntagarfonder under ledning av Rudolf Meidner. Direktiven till den statliga utredningen med Hjalmar Mehr (s) som ordförande blev därför ganska radikala och majoriteten socialistisk. Efter regimskiftet 1976 diskuterade den borgerliga regeringen om direktiven skulle ändras. Det motsatte sig folkpartiet, berättar Tobisson. Per Ahlmark (fp-ledare) ansåg att en ändring i marknadsekonomisk riktning skulle betyda att fp måste lämna regeringen av hänsyn till socialdemokraterna.

Efter flera månaders förhandlingar fick moderatledaren Gösta Bohman igenom att antalet ledamöter ökades från 9 till 13. Bertil af Ugglas blev nu den förste moderate representanten i utredningen. Efter hans död ersattes han av Ulf Adelsohn. Det var då jag fick intrycket att moderaterna kunde tänka sig någon form av löntagarfonder. Men Tobisson är förtegen och skriver bara att Adelsohn tyckte utredningsarbetet var "trögt och tråkigt". Han ersattes av Anders Wijkman som snart gick till Röda Korset och ersattes av Staffan Burenstam Linder. När denne blev statsråd fick Tobisson (då partisekreterare) uppdraget. Han var då en deciderad fondmotståndare.

När Tobisson trädde in i fondutredningens sammanträdesrum 1979 var det inte bara den nye ordföranden Allan Larsson (s), som nyss hade utnämnts av Ola Ullsten (fp-ledare), som betraktade honom med "ogillande". Det gjorde också chefen för Gränges, Erland Waldenström, som ursprungligen varit drivande för att näringslivet skulle inrätta vinstandelssystem. Den moderata partiledningen hade gjort försök att få honom utbytt. Den ämable Waldenström var en kompromissmakare som riskerade att driva fram en uppgörelse där moderaterna stod till höger om näringslivet i sitt motstånd mot löntagarfonderna.

Sent omsider satte näringslivet in Hans Werthén i Electrolux som en motvikt till Waldenström. Men Tobisson var skeptisk och berättar om en öppen förhandlingsomgång mellan Werthén och Kjell-Olof Feldt (s) före ett kommittésammanträde i början av 1980. Därefter tystnade Werthén och motståndet från näringslivets småföretagare hårdnade.

Våren 1980 skissade Allan Larsson på en ganska radikal fondmodell vid ett internatsammanträde. Med hjälp av TCO och c eller fp kunde en majoritet i utredningen uppbådas. Men Tobisson hade nu fått klartecken från partiledningen att agera taktiskt för att splittra utredningen eftersom någon majoritet för ett nej till fonder inte var möjlig att uppnå i det borgerliga Sverige. Först började sekretariatet utreda två olika modeller. Därefter ökade antalet. Vid ett sammanträde i början av 1981 lyckades en majoritet uttala kritik mot sekretariatets text som alltför socialistisk. Det blev för mycket för Larsson som gav upp. Något slutbetänkande blev det inte. Utredningsmaterialet sammanställdes av sekreteraren Berndt Öhman.

Tobisson ger en bild av sitt eget parti som i dagens ljus ter sig försvarlig. Men man kan inte undgå misstanken att den är tillrättalagd vad beträffar partiets och företrädarnas initiala beteende. Det var ju faktiskt så att både prominenta företrädare för näringslivet och de borgerliga partierna hade stor förståelse för att företagens vinster skulle reduceras och tas om hand av fonder eller "stiftelser" som Adelsohn var inne på.

Detta beteende är kanske både ett prov på hur långt vänstervridningen gått i Sverige vid mitten av 1970-talet och på hur långt konformismen hos borgerligt tänkande personer kunde drivas. Bidragande var kanske att problemet, som fonderna skulle lösa, först sades vara ett lönepolitiskt dilemma. Den "solidariska lönepolitiken" lämnade kvar ett utrymme som facket kunde göra gällande att man hade "rätt till". Denna beskrivning accepterades av många och när maktövertagandet på ett sent stadium infördes sades detta vara en långsam process under många årtionden, som inte verkade så farlig.

Något förvånande är att svenska forskare inte verkar intressera sig för hur det blev möjligt att nästan socialisera hela näringslivet utan att något enigt motstånd omedelbart uppstod. Inte heller har vi fått någon inblick i hur motiveringar, som på 1970-talet uppfattades som relevanta och evidenta, nu förefaller vara helt perifera. Frågan om löntagarfonder är rimligtvis ett intressant forskningsområde som dessvärre inte behandlas särskilt mycket i olika memoarverk av personer som idag skulle framstå som vilseförda eller medlöpare.

Läs också min artikel 12/1 2007 om Viktorovs doktorsavhandling och 25/1 2007 om Palme och löntagarfonderna. Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, moderaterna, folkpartiet, vinstdelning, investeringslön, LO, socialdemokraterna, löntagarfondsutredningen, socialism, solidarisk lönepolitik, socialisering, politik, ekonomi på intressant.se

Konservativ samhällsmoral - hjältemod och livbåtar

Kvinnor och barn först. Den principen iakttogs rigoröst vid förlisningen av Titanic. Och tendensen går igen i dagens katastroffilmer. Ser vi en moralisk uppstramning?

Nu gör Sveriges Radio en storsatsning på att granska hjältemodet under två veckor i programmet Tendens. Det första handlade om den gamla normen om "kvinnor och barn först". Programmet tog bl a upp förlisningen av Titanic 1912 och hur livbåtarna hanterades.


Det som irriterade redaktionen var det könsperspektiv som den gamla moralen avspeglade. Mannen var den starke men också den umbärlige när katastrofen väl var ett faktum. Det är naturligtvis ett politiskt korrekt "genderperspektiv" idag. Och möjligen kan man se denna morals återkomst i olika katastroffilmer.

Men perspektivet borde istället vara den tendens till konservativ moralsyn som filmerna avspeglar. Det feministiska ältandet i Tendens känns daterat. I fallet Titanic manifesterade eliten i det västerländska samhället de normer och värderingar som fortfarande fanns inpräntade i t ex den amerikanska överklassen under beteckningen WASP.

Av förstaklasspassagerarna räddades samtliga barn. Av de 144 kvinnorna räddades alla utom fem. Och då valde tre att dö med sina män. Men 70 procent av männen i första klass omkom. Det förekom t o m att livbåtar sjösattes halvtomma för att det inte fanns fler kvinnor att fylla dem med. Att som man överleva skeppsbrottet betraktades av många i WASP-gruppen som fegt och skamligt. (Denna hederskodex framgick dock inte av filmen Titanic.)

Skulle vi bedöma att dagens rikemän skulle uppträda på liknande sätt? Det är uppenbart att demokratiseringen av eliten svept bort gamla tiders moraliska normer (bloggartikel 6/11-09). De mäktiga, vare sig de är rika eller politiskt mäktiga, är som folk är mest. Det är ett fenomen som är på gott och ont. Kanske vi ser ett utflöde av detta i sämre politik, mer populism och mer instabil ekonomi?

Men många samhällsfenomen går i vågor. Efter en tid med nihilism kommer en motreaktion. Ser vi nu en konservativ renässans eller är det bara en tillfällig backlash?

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, samhällsmoral, ideologi, dygder, hederskodex, moral, demokratisering, WASP, politik, filosofi på intressant.se

Borg slår till mot kapitalisterna och direktörerna

Den borgerliga regeringen försöker tydligen på samma sätt som Socialdemokraterna för 30 år sedan skaffa sig en konkret fiende i näringslivet. Aktieutdelningar och bonusar angrips. Taktiken nu är kanske att S-väljarna ska tänka: "min fiendes fiende är min vän".

I dagarna har finansminister Anders Borg i det nya arbetarpartiet Moderaterna ansatt näringslivet på två klassiska områden: aktieutdelningarna och bonusarna.

När de privata arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv vill att löneökningarna i nästa avtal skall bestämmas lokalt läxar Anders Borg upp dem med förnumstiga råd om trovärdigheten bakom kraven om återhållsamhet med löneökningar. Han vill att SN samlar sina medlemsföretag och kommer överens om "att man skall vara återhållsam med utdelningar, höjningar av styrelsearvoden och höjningar av vd-löner" (enl TT, ref i DI 19/11, s9).

Länge har Borg också kritiserat bonuskulturen inom näringslivet. I mitten av veckan gick remisstiden ut för det bonusbegränsande regelverk som Finansinspektionen utarbetat (DI 20/11). Det är ett beställningsarbete som emanerar från finansministern och som konstruktörerna själva uppmanar borde kritiseras. Förslaget har också redan utsatts för hård kritik på det tekniska planet. Begränsningarna omfattar alla anställda, inte bara dem som eventuellt skulle kunna förfalla till ett äventyrligt riskbeteende om bonusbetalningarna blev för vidlyftiga.

Kritiken borde dock lyftas till en mera principiell nivå. När blev det en finansministers uppgift att offentligen förmana företagen och dessas organisationer att reglera utdelningen till aktieägarna med lönepolitiska syften? Sådana krav mot SN kunde finansministern möjligen framföra vid icke offentliga överläggningar. Men inte heller detta skulle ha någon större verkan eftersom SN inte har något mandat att sköta utdelningspolitiska frågor. Detta gäller även lönesättningen för VD-ar och styrelseledamöter.

Att bonusarna kan kritiseras med att det är skattebetalarnas pengar som används är en sak. Men en allmän strypning av resultatberoende ersättningar är en annan. Och varför skall Sverige införa en mycket mera rigorös begränsning än de länder som kanske drabbades av för stor risktagning genom alltför pockande bonussystem? Är det förresten visat att det var bonussystemen som orsakade finanskrisen? Dessas roll har sannolikt överdrivits genom populistiska strävanden. Syndabockarna skall kunna stämplas som giriga.

Det är ett tidens tecken att den retorik som en radikaliserad socialdemokrati höll sig med på 1970- och 1980-talen nu har övertagits av en borgerlig regering. Socialdemokraterna rasade då mot företagens vinster och pratade om "övervinster" och löntagarfonder. På 80-talet infördes vid flera tillfällen extra indragningar av "övervinster". Och 1986 slog man till mot den goda avkastningen i pensionsförsäkringsbolagen med en "engångsskatt" som drog in en del av pensionärernas försäkringspengar.

Det verkar som om regeringen i sin blinda strävan att till varje pris vinna socialdemokratiska röster använder sig av marxistiskt influerad socialdemokratisk propaganda. Syftet verkar också vara att mucka gräl med organisationen Svenskt Näringsliv så att den gamla fienden vaknar till liv. Taktiken är tydligen att eventuella avhoppare från S skall tänka "min fiendes fiende är min vän". Någon lugnare avtalsrörelse eller minskad risk för finanskiser lär inte bli följden.

Andra bloggar om: bonusar, aktieutdelning, vinst, övervinst, avtalsrörelsen, löner, lönerörelsen, kapitalister, direktörer, Anders Borg, regeringen, Socialdemokraterna, populism, politik, ekonomi på intressant.se

Lågutbildade får barn med 30 procent lägre betyg

Föräldrar med höga betyg får barn med höga betyg och vice versa. De med eftergymnasial utbildning får barn med 42 procent högre betyg än de med förgymnasial. Visar SCB upp klassamhället eller meritsamhället?

SCB har undersökt hur betygsnivån hos elever i grundskolan förhåller sig till föräldrarnas betygsnivå definierad som förgymnasial, gymnasial och eftergymnasial utbildning. Detta resultat presenteras i ett pressmeddelande rubricerat "Ökade skillnader i skolresultat". I Eko-sändningarna idag rapporterades detta i termer av "Betygsklyftorna ökar" (rubrik på Ekots hemsida). I ingressen sägs: "Föräldrarnas utbildningsnivå spelar en allt viktigare roll när det gäller skolbarnens betyg." Det är samma formulering som i pressmeddelandet.

Varför är detta en nyhet? En anledning är kanske att skillnaderna över tid har ökat, vilket kräver en bakgrundsbeskrivning som saknas i materialet. En annan anledning är SCB:s formulering "det är främst bland barn med eftergymnasialt utbildade föräldrar som meritvärdet har ökat". Man konstaterar också att meritvärdet för barn till föräldrar med grundskola som högsta utbildning har sjunkit de senaste tio åren. Förändringarna är dock ganska små.

I rapporten (pdf) där dessa resultat redovisas som en liten del framgår emellertid att skillnaderna i betyg (omräknat som meritvärde) är betydande. Elever i nian med föräldrar med eftergymnasial utbildning (EGU) hade läsåret 2007/08 ett meritvärde på 231, elever med gymnasieutbildade föräldrar (GU) hade 191 och elever med förgymnasial utbildning hos föräldrarna (FGU) hade ett meritvärde på 163.

Vi kan uttrycka skillnaderna som att EGU-elever hade 20 procent högre betyg än GU-elever. FGU-elever hade 15 procent sämre betyg än GU-eleverna och 30 procent sämre än EGU-eleverna. Eller vi kan säga att EGU-eleverna hade 42 procent högre betyg än FGU-eleverna.

Varför är det inte dessa skillnader som slås upp som en nyhet? Eller har vi bara sett början? När kommer rubriker i stil med "klassamhället är 42 procent och förstärks" eller "barn med lågutbildade föräldrar ges 30 procent sämre betyg"? Därefter kan frågorna komma om vad politikerna tänker göra åt saken.

I den konventionella debatten anses betygsskillnader relaterade till föräldrarnas utbildning vara ett utmärkt bevis på att klassamhället finns kvar. Likaså anses att den sociala rörligheten i ekonomiskt avseende vara bevis på samma sak. När jag var i Malmö häromdagen läste jag i Sydsvenskan en artikel av Per T Olsson som handlade om detta med utgångspunkt från USA. Den byggde på en bok av fackförbundet Unionens ekonom Daniel Lind. Olsson skriver:

"sannolikheten för att sonen till en far i den lägsta amerikanska inkomstkvintilen i vuxen ålder skall tillhöra samma kvintil är 42 procent. Motsvarande siffra för Storbritannien är 30 procent, för Norge och Finland 28 procent, för Sverige 26 procent och för Danmark 25 procent."

Slutsatsen är att den amerikanska drömmen i verkligheten är en chimär. Det är svårare att göra en (ekonomisk) klassresa i USA än i andra länder. Vad skulle då Olsson anse om att barn till föräldrar med lägre utbildning får i genomsnitt 30 procent lägre betyg än barn till föräldrar med högre utbildning? Är inte Per T Olssons rekommendation för USA lika möjlig att applicera på Sverige. Han skriver:

"Men utan mer omfattande offentliga insatser för att motverka de sociala skrankor och fattigdomsfällor som reducerar den amerikanska drömmen till just bara en dröm är det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område. "

Felet med detta synsätt är emellertid att orsakerna inte behöver bygga på "sociala skrankor". Det kan ju tänkas att läshuvud och ekonomisk framåtanda till betydande del är genetiska egenskaper. I det långa loppet kommer då nedrivandet av skrankor att just orsaka att nästan alla som kan bli framgångsrika vad gäller betyg och inkomster kommer att hamna i grupperna "eftergymnasial utbildning" och "de övre kvintilerna". Och barnen ärver dessa egenskaper. Därför kommer korrelationen mellan föräldrars och barns egenskaper att förstärkas (bloggartikel sept -09). Vi får ett meritsamhälle.

Det har i våras förts en debatt om detta på bloggen Economistas där Daniel Waldenström uppmärksammade en rapport till Socialdemokraternas "låginkomstutredning" skriven av samme Daniel Lind. Den senare ifrågasatte om det var rättvist att IQ skulle få påverka folks inkomstläge. Lind menar att:

"När det gäller IQ är det inte självklart att den smarte förtjänar de fördelar som han/hon har av detta. Frågan handlar om hur långt man vill gå i att skapa lika förutsättningar mellan människor. Ska man bara hållas ansvarig för och förtjäna det som man själv har kunnat påverka? Om så är fallet är det inte klart att fördelar som baseras på IQ är rättvisa."

Här kommer Daniel Lind in på den alternativa rättviseteori ("Teori X") som ingen tycks ha formulerat på ett mer ingående sätt. Denna teori gäller naturligtvis både IQ och ekonomisk framåtanda i den mån den är genetiskt betingad. Det är bara skillnader i ambition som får belönas. Är det dit TCO-representanten syftar?

Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, betyg, betygsskillnader, jämlikhet, intelligens, IQ, utjämning, rättvisa, meritokrati, meritsamhälle, utbildning, filosofi, politik på intressant.se

Kan "plan B" rädda ett klimatavtal?

När Rasmussen i förtid avslöjade "plan B" för att rädda klimatmötet i Köpenhamn visar det på en intressant desperation. Utan siffror på ungefärliga utsläppsminskningar i ett preliminär avtal blir det fiasko. Men tänk om USA bara går med på 5 procent?

Köpenhamnsmötet 7-18 december ser ut att bli ett totalt fiasko. Varken USA eller Kina är beredda att skriva under något dokument om juridiskt bindande utsläppsminskningar av växthusgaser. Men i media beskrivs inte detta som ett fiasko. Enligt vad Ekot rapporterade på eftermiddagen kom Barack Obama och Kinas president Hu Jintao i Peking fram till enbart allmänna fraser:

"Kina är det land som släpper ut mest koldioxid [ca 25%] i dag och USA är det land som historiskt sett bidragit mest till växthuseffekten [nu ca 20%]. Men fortfarande har inget av länderna gått med på några bindande avtal för att minska klimatpåverkan.

Däremot sade sig Hu och Obama vara överens om att betydande åtgärder behövs."

Enligt DN igår (Staffan Kihlström) hade USA:s klimatförhandlare Richard Froman och Danmarks statminister Lars Løkke Rasmussen enats om att se toppmötet som ett första steg mot ett nytt klimatavtal. Lars-Ingmar Karlsson skriver i en kommentar att detta betyder att danskarna fortfarande hoppas nå ganska långt mot en ny klimatöverenskommelse. "USA försöker vinna tid."

Men nu visar det sig att Rasmussens initiativ byggde på en strategi med en "plan B" som man skulle ta till om förhandlingarna misslyckades inför själva toppmötet i Köpenhamn. Susanna Baltscheffsky skriver idag i SvD:

"Tanken har varit att avslöja denna "plan B" för att rädda Köpenhamnsmötet i det fall förhandlingarna vid de förberedande mötena misslyckades. I söndags lade så danske statsministern Lars Løkke Rasmussen fram sitt förslag vid ett den ekonomiska samarbetsorganisationen Apecs toppmöte i Singapore."

Detta betyder rimligtvis att prssimismen ökat avsevärt - i synnerhet som Rasmussen inte hade tid att vänta utan "körde över" EU:s klimatpolitik utan att representanter från EU var närvarande.

Om det vore så att denna plan B har någon betydelse för ett kommande klimatavtal i Mexiko nästa år skulle väl media kunna rapportera om hur den politiska respektive juridiska bilden ser ut. Ett preliminärt möte i Köpenhamn skulle då antyda hur mycket olika länder skulle minska sina utsläpp till 2020. De exakta siffrorna och den juridiska konstruktionen skulle överlämnas till det defintiva mötet. Men något sådant rapporterar inte medierna.

Vissa bedömare som jag erinrar mig har uppskattat att Senaten i USA kan tänka sig en minskning med 4-6 procent till 2020. Det är i så fall den siffra som borde användas för vad Köpenhamnsmötet kan komma fram till. Och blir det så måste väl ändå Köpenhamn anses bli ett fiasko?

Går man tillbaka till valrörelsen 2008 så lovade McCain en minskning med 50 procent till 2050 och Obama med 80 procent (bloggartikel aug 2008). En rent mekanisk fördelning av minskningarna under 40 år kräver alltså 20 procents minskning till 2020 med Obamas vallöfte. Men hans vallöften kanske inte är så mycket värda?

Läs även andra bloggares åsikter om klimattoppmöte, klimatavtal, Köpenhamnsmötet, USA, Kina, utsläppsminskning, växthuseffekten, klimat, miljö, Obama, EU, klimatpolitik, fiasko, politik på intressant.se

Girighet eller reglering som orsak till finanskrisen?

Andelen nödlidande lån i USA blev dubbelt så stor genom de politiskt framreglerade subprimelånen. Detta förklarar mycket bättre uppkomsten av finanskrisen än en plötsligt uppkommen girighet.

Den konventionella förklaringen till finanskrisens orsaker tycks alltmer vara "girighet" och därför vänder man sig mot dess manifestationer när det gäller att motverka nya kriser i framtiden. Närmare bestämt går förklaringen ut på att de flesta bankdirektörer mfl i USA blev giriga och skaffade sig väl tilltagna bonusar och liknande förmåner. För att kunna få dessa fortlöpande förmådde de i sin tur sina företag (och de anställda) att ta allt större risker när det gällde att bevilja nya lån.

Den ökade riskvilligheten fick sedan till följd att utlåningen till bostadssktorn ökade mycket kraftigt. Lån gick både till nybyggandet, som också ökade mycket kraftigt, och till ökad konsumtion för dem som redan ägde fastigheter. Utlåningsprocessen underhölls av accellererande prisstegringar och låga räntor. Detta ledde till en bostadsprisbubbla, som började spricka 2006/07. Därmed blev utbrottet av den verkliga finanskrisen två år senare mer eller mindre oundvikligt pga den instabilitet som byggts upp inom världens finanssektorer.

Men det finns flera faktorer som talar emot hypotesen att det var en ny girighetskultur som var grundorsaken till finanskrisen. I så fall riskerar åtgärder mot bonussystem och liknande att förfela sin verkan.

En tänkbar orsak till de mer frikostiga bonussystemen mm är den långa perioden av hög och stabil ekonomisk tillväxt som registrerades 1992-2007 i USA. Detta kan ha medfört att aktieägare och bankstyrelser blivit mer välvilligt inställda till de företagsledningar, som de uppfattade bidrog till att generera de stora vinsterna. Därför är det rimligt att tro att de helt enkelt tyckte att det inte var mer än rätt att direktörerna också skulle få del av pengaflödet. Vi behöver inte anta ett helt nytt beteende grundat på moraliskt förfall för att kunna förklara de generöst tilltagna ersättningarna.

Vi behöver inte heller anta att det var girighet som låg bakom en del av expansionen av bankutlåningen. Den kan ha berott på en anpassning till Baselreglerna, vilket jag skrev om i artikeln 8/11.

Det finns inte ens säkra bevis för att stegringen av bostadspriserna i USA verkligen var så exceptionella att en okontrollerad kollaps skulle bli fôljden. Under tioårsperioden 1997-2007 steg villapriserna med 103 procent. Det är naturligtvis inte bra eftersom den reala prisstegringen varit 1,5 procent om året under 30-årsperioden 1963-1993 för att därefter bli 2,5 procent 93-07 med ännu en accelleration från 2004. En till betydande del omotiverad ökning av bostadsbyggandet blev följden.

Men sett i ett internationellt perspektiv var 103 procents prisstegring på tio år inte något alarmerande. Villapriserna steg i Irland med 251 procent, i Storbritannien med 211 procent, i Spanien med 189 procent, i Australien med 149 procent, i Frankrike med 139 procent, i Sverige med 138 procent, i Belgien med 131 procent, i Danmark med 121 procent och i Nya Zeeland med 116 procent. (Economist 25/10-07) Förklaringen till att bolånekrisen bröt ut i USA måste därför vara en annan.

Detta kan man se av statistken över nödlidande lån. Definitionen är att betalningen av ränta och amortering är mer än 90 dagar försenad. Andelen låg länge tämligen konstnant vid 2 procent. Från 2006 steg andelen emellertid till nästan 8 procent vid slutet av 2008. För normala primelån låg andelen dock vid 5 procent. Men för subprimelån var andelen 22 procent. Och för subprimelån tagna under euforin 2006 var nästan 50 procent nödlidande fjärde kvartalet 2008.

Dessa subprimelån var mer eller mindre framtvingade av staten för att låginkomsttagare och etniska minoriteter skulle få äga sitt eget hus (bloggart 10/7). Dessutom förekom det demonstrationer utanför motspänstiga banker från organisationer som ACORN. Diskriminering av grupper utan fast arbete, utan fast telefon och sannolikt försorjda med socialbidrag fick inte förekomma och kunde kontrolleras per postnummeronråde.

Radikala medborgaraktivister och liberalkonservativa ingick i en skön förening mot marknadskrafterna. Så här skrev USA:s centralbankschef Alan Greenspan, som i sin ungdom varit anhängare till den radikala liberalen Ayn Rand, i sina memoarer 2006:

"Jag var medveten om att man genom att införa lättare kriterier för de låntagare på villamarknaden som behövde subprimelån ökade den finansiella risken och att subventionerat boende snedvrider marknadens effekter. Men jag tyckte då som nu att de fördelar som ett mer brett villaägande förde med sig att det var värt risken."

Men tillsammans med en låg styrränta blev risken uppenbarligen alltför stor. Kanske skulle den amerikanska bolånemarknaden ha kunnat hantera en begränsat abnorm ökning av andelen nödlidande lån. Den här gången ledde emellertid de förvridet välmenande socialpolitiskt motiverade åtgärderna till en dubbelt så stor påfrestning som inte "välkapitaliserade företag som försäkringsbolag och pensionsfonder" förmådde svälja. (Citatet efter Greenspans omdöme om CDS-förlusterna 2001.)

Man kan fråga sig varför Greenspan inte insåg att en subventionering av vissa låntagargrupper alltid har en kostnad som förr eller senare måste bäras av de "välkapitalisaerade". Varför både ta risken att mycket kan gå överstyr och att de välbeställda får betala notan? Hade det inte varit bättre att låta skattebetalarna stå för kostnaderna redan från början? Då hade belastningen fördelats rättvist och risken för extra fallissemang minimerats.

Läs även andra bloggares åsikter om banker, låginkomsttagare, subprime, girighet, finanskrisen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, regleringar, Greenspan, risktagande, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Bankregleringen stimulerade riskabel utlåning

Baselreglerna som skulle säkra att bankerna hade tillräckligt med kapital för att klara svårigheter bidrog i praktiken till att bankerna ökade sin osäkra långivning. Detta berodde på riskvärderingen av utlåningen.

Bankerna i en stor del av världen regleras för att de inte skall låna ut alltför mycket pengar i förhållande till det egna kapitalet. Syftet är att bankerna skall ha tillräckligt med reserver om ett antal låntagare skulle fallera så att förluster uppstod. Om övriga vinster inte räcker till måste förlusterna täckas med det egna kapitalet.

Regleringen har skett i enlighet med The Basel Accord som togs fram under ledning av BIS - "centralbankernas bank". Ofta kallas reglerna BIS-reglerna eller Basel I-reglerna. Från 2008 har EU övergått till Basel II-reglerna. Det intressanta med Basel I är att där finns element som har bidragit till att bankerna stimulerades att öka den mera riskabla utlåningen trots att syftet var att slå vakt om stabiliteten i kreditgivningen.

Reglerna säger att bankerna måste ha minst 4 procent säkert kapital i förhållande till samtliga tillgångar (utlåningen). Dessutom måste bankernas någorlunda säkra kapital motsvara minst 8 procent av utlåningen. Värdet av utlåningen beräknas efter risken. Det säkra kapitalet kallas Tier 1 (på svenska primärkapital) och det något mindre säkra kapitalet Tier 2 (sekundärkapital). Summan måste motsvara minst 8 procent och Tier 2 får inte vara större än Tier 1.

Primärkapitlet består av aktiekapitalet och årets vinst. Sekundärkapitalet består av vissa preferensaktier och förlagslån med minst fem års löptid. Det intrikata problemet uppstår när det utlånade kapitalet skall beräknas - riskvägas - vilket har inverkan på primärkapitalrelationen från andra hållet.

Lån till staten, och i Sverige kommunerna, räknas med vikten noll när kapitalkvoten skall bestämmas. Det betyder att bankerna kan låna ut obegränsat till staten utan att ha något extra säkerhetskapital utöver de 4 och 8 procenten. Därefter åsätts utlåningen allt högre riskvikt tills full vikt uppnås.

Säkerställda bostadsobligationer har vikten 10 procent, fordringar på banker i andra OECD-länder har vikten 20 procent; likaså korta krediter till andra länders kreditinstitut (under ett år).

Lån med bostadsfastigheter som säkerhet har vikten 50 procent.

Företagskrediter och övrigt har full vikt (100 procent).

Detta viktsystem har till synes en stimulerande effekt för bankerna att låna ut pengar till säkra fordringar. Men så är inte alttid fallet i praktiken.

För det första finns det ingen stimulans att låna ut till företag med låg risk om banken kan få högre ränta från företag med högre risk. Riskvägningen är redan 100 procent.

För det andra kan bankerna värdepapperisera de bästa krediterna med bostadsfastigheter som säkerhet och även de bästa företagslånen. Dessas vikter är 50 resp 100 procent. Därefter kan man köpa tillbaka krediterna i form av värdepapper från den emitterande banken om den ligger inom OECD. Det sker genom värdepapper i form av MBS, ABS eller CDO. Riskvikten blir då bara 20 procent. Samtidigt försämras dock risken i den kvarvarande utlåningsstocken eftersom de bästa krediterna plockats bort.

Slutligen kan bankerna ta kreditförsäkringar (CDS, Credit Default Swap) på lån med vikten 50 eller 100 för att på så sätt få ner vikten till 20 procent förutsatt att den utfärdande banken har en kreditvärdering på AA eller ligger i ett land som har det. Eftersom detta kostar pengar blir det bara riktigt lönsamt om det görs i stor skala (marginalen är liten).

De båda senare åtgärderna ger direkt större möjligheter att öka långivningen trots att kapitaltäckningsreglerna egentligen avsett att begränsa utlåningen. Men med stark konkurrens mellan bankerna och med ledningar utan äldre tiders moral blev följden att en destabiliserande kreditgivning byggdes upp. De flesta större bankerna gick så in i finanskrisen med en på papperet betryggande marginal till Baselreglernas minimikrav.

[Nu reser jag från Menton till Paris och är hemma till mitten av nästnästa vecka utan internet.]

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, banker, krediter, finanskris, kreditförluster, risk, Basel, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Eliternas demokratisering.

I synnerhet det amerikanska samhället har genomgått en omvälvande demokratisering sedan 1960-talet. Den konservativa eliten med samhällsansvar som ledstjärna, WASP, har ersatts av en meritokratisk elit med medelklassvärderingar men utan dygder. Är det förklaringen till att man åter börjat vurma för konservatismen?

De som idag drömmer om konservatismen i den mening som som definieras av att dygder, moral och ansvarstagande skall ersätta "liberalismen" som samhällsbärande ideologi har nog egentligen ett amerikanskt perspektiv i åtanke (bloggart 2/11, 21/4). Det är speciellt den amerikanska i tiden mera näraliggande utvecklingen som karaktäriserats av en flykt från ett konservativt samhälle baserat på privata eliter till ett nivellerat och demokratiserat jämlikhetssamhälle.

För bara 40 år sedan ansåg människor som drev advokatbyråer, förestod sjukhus, drev förlag och och producerade TV-nyheter att de visserligen tjänade pengar men att de framförallt tjänade allmänheten. De uppfattade sig själva som yrkesmän snarare än affärsmän. De utförde sitt arbete enligt regler som skulle upprätthålla vissa normer både till skydd för dem själva och till tjänst för allmänheten (baserat på R H Tawny och F Zakaria).

Under mer än halva 1900-talet bildade yrkesmännen något som kunde liknas vid en modern aristokrati (enl Zakaria). De hade trygga anställningar och kunde inrikta sig på att förkovra det allmännas bästa. De flesta stora muséer, symfoniorkestrar, operahus, bibliotek och t o m offentliga parker byggdes inte av staten utan av individer med "medborgaranda". De tog ett långsiktigt ansvar, visserligen ägarorienterat, i sin stads eller sitt lands välgång.

Det angloamerikanska samhället har till skillnad från det kontinentala i Europa utmärkts av att privata eliter tagit på sig offentliga uppgifter. Orsaken går enligt Max Weber tillbaka på framväxten av den engelska lågadeln som kom att utöva mydighetsfunktioner, först på det lokala planet. Systemet överfördes till de amerikanska kolonierna och övertogs sedan av republiken. Välbärgade män gick in i politiken utan att syftet var att det skulle bli deras karriär. Exempel är Washington, Jefferson, Madison, Monroe, Roosevelt mfl. Den stora massan hade dock inte ärvda förmögenheter utan verkade som jurister och bankmän.

Under andra hälften av 1900-talet förändrades denna struktur i grunden. Amerikanska HD förklarade 1977 att advokaterna fick annonsera ut sina tjänster, vilket öppnade för konkurrens. Nu förändrades yrket från ett respektabelt men inte lukrativt sätt att försörja sig till en möjlighet att bli verkligt rik. Men det gav föga utrymme för att samtidigt arbeta med politik och samhällsfrågor. År 1989 tilläts revisorerna att ta ut varierande taxor istället för att debitera per timme. Det gav möjlighet att sälja enormt lönsamma konsulttjänster, t ex skatteplanering för företag i utbyte mot en andel av den inbesparade skatten. Även läkarna förlorade under samma tid sin upphöjda ställning.

Enligt statsvetaren Fareed Zakaria, disputerad från Harvard och verksam på Newsweek, var den tidigare medborgarandan en följd av den elit av vita, anglosaxiska protestanter som bildade det etablissemang som går under beteckningen WASP. Presidenter, utrikesministrar, guvernörer, näringslivsmagnater, advokatsamfundets toppar och universitetsrektorer kom från dessa kretsar. De bildade ett nätverk av familjer, skolor, colleges och klubbar - helt enkelt den amerikanska motsvarigheten till europeisk aristokrati. Nu gäller inte längre etnisk tillhörighet utan pengar som villkor för tillträde till eliten. Demokratiseringen har betytt att den nya eliten blivit meritokratisk.

Men denna nya elit uppfattar sig inte som en sådan. Den tror sig vara som vanligt folk, bara litet smartare. Ett exempel är Bill Gates. Men ur konservativ synvinkel har vi uppenbarligen att göra med en elit som har enorm makt utan att som den gamla eliten förstå att den också har ett ansvar. Detta avspeglas i dess skolor som lär ut hur man blir framgångsrik. Det är nu prestationer som gäller - inte en karaktärsdanande uppbyggelse.

Jag vet inte hur stor tilltro man skall sätta till denna förklaringsmodell som både erbjuder en tolkning av orsakerna till förflackningen och kommersialiseringen under senare delen av 1900-talet och en ger en antydan till varifrån dagens "urartade" system skall reformeras. Som fundament till ett program är modellen dessutom inhöljd i dimmor. Processen sedan demokratiseringen på 60-talet kan svårligen reverseras. Konservatismen måste istället bli konstruktivistisk - något som de flesta konservativa emellertid också betraktar som en styggelse.

Läs även andra bloggares åsikter om eliter, WASP, konservatism, ideologi, samhällsansvar, dygder, moral, ansvarstagande, demokratisering, nivellering, nyliberalism, jämlikhet, reaktionär, statsvetenskap, USA, politik på intressant.se

Var "jobb"-kongressen en bluff?

En partikongress som skall handla om jobben behöver inte kallas jobbkongressen om det inte är så att man inte vill presentera ett verkligt program för nya jobb. Men om man vill låtsas att det finns ett jobbprogram kanske några går på bluffen.

När en ordinarie socialdemokratisk partikongress lanseras under beteckningen "jobbkongressen" har man anledning att se upp. Vi vet ju hur viktigt det är för Socialdemokraterna att få ett bättre rykte när det gäller att skapa nya jobb. Om de genom att kalla partikongressen för det de vill visa kan man misstänka att det beror på att de inte har något att visa upp.

Och mycket riktigt: det kom inte fram något konkret program för att öka sysselsättningen - varken på kort eller lång sikt. Men det talades mycket om att "sätta jobben främst" och om att målet var full sysselsättning. Många kan inte omedelbart se skillnaden mellan konkreta idéer om hur jobb skall skapas och idéer om vilka mål socialdemokratisk politik skall inriktas på.

En indikation för hur innehållslös politiken är på jobbområdet var Thomas Östros' tal på kongressens andra dag (bloggartikel). En annan är den vassare jobbpolitiken, som handlar om småföretag. Det slutgiltiga beviset är det dokument (pdf) som finns på Socialdemokraternas hemsida med beslut och riktlinjer. Under rubriken "2.1 En ansvarsfull ekonomisk politik sätter jobben först" räknas den vanliga luftiga politiken upp:

"Det allra viktigaste för att trygga framtidens välfärd är starka offentliga finanser. Friheten som starka statsfinanser ger ska användas till att stärka arbetslinjen och öka sysselsättningen."

Hur detta ger nya jobb från 2011 säger man inte. Det är väl politiken efter ett ev regimskifte som är partikongressens uppgift att staka ut? Däremot säger man samma sak som Anders Borg ständigt upprepade förra året, nämligen att överskottsmålet är viktigt eftersom man skall använda överskottet för att kunna stimulera ekonomin när lågkonjunkturen kommer. Det hindrar inte att enskilda socialdemokrater tror att det finns ett program (exempel Peter Andersson).

När nuvarande lågkonjunktur går över kommer naturligtvis även den borgerliga regeringen (om den är kvar) att försöka återgå till ett överskott som är så stort att det förhoppningsvis blir 1 procent av BNP över en hel (normal) konjunkturcykel. Vad vill då S tillföra?

Väljarna idag och fram till valet är dessutom rimligtvis mer intresserade av vad Socialdemokraterna har att säga om dagens situation för jobben än av vad S skall driva för överskottspolitik inför nästa konjunkturnedgång.

De som kommer ihåg hur turerna gick före valnederlaget (S) 2006 minns kanske att statsminister Göran Persson inte ville driva någon särskild jobbpolitik därför att han väntade en konjunkturuppgång. Inför denna gick politiken ut på att försöka få de arbetslösa registrerade under andra rubriker som långtidssjukskrivning eller förtidspension. Felet var bara att konjunkturuppgången kom ett halvt år för sent. Och under tiden avslöjades att den totala arbetslösheten och frånvaron pga sjuklighet var över en miljon personer. Detta kallades något missvisande "utanförskapet". Men det visade sig vara ett politiskt användbart begrepp eftersom termen i sig pekade på något som framstod som ett kroniskt problem för arbetsmarknaden.

I beslutsdokumentet hänvisar S till Perssons budgetsanering under 90-talet och anger att eventuella besparingar framöver skall ske med "arbete och rättvisa som utgångspunkt". Vad betyder det för jobben? Skall Socialdemokraterna i regeringsställning 2011 driva besparingspolitik för att få balans i budgeten? Och hur skall detta ske utan att fler jobb går förlorade?

Om man får tro Mona Sahlin så är det viktigt att minska underskottet i statsbudgeten med 4 miljarder kronor 2011. Det totala underskottet förutses av KI till 115 mdr kr. Minskningen skall ske genom höjd marginalskatt med 2 procent ("inget jobbavdrag för miljonärer") och ny förmögenhetsskatt. De ger 0,8 rep 3,4 mdr kr. Eftersom förmögenhetsskatten driver ut kapital från Sverige genom kapitalflykt borde jobbkongressen ha diskuterat om det ändå är värt att införa den på nytt. En del av detta kapital hade annars ställts till förfogande för småföretagen och kunnat skapa nya jobb. Men underskottet är tydligen ett värre problem. Samtidigt vill hon subventionera "gröna investeringar" utan att inse att detta också skulle öka underskottet.

Jobbkongressen borde också ha tagit ställning till den principiella frågan om det är lämpligt att aktivt försöka rädda jobb i en lågkonjunktur med åtgärder som medvetet ökar budgetunderskottet. Det är ett annat problem än att i förebyggande syfte ha ett överskott som utgör en buffert när de automatiska stabilisatorerna börjar verka i en lågkonjunktur. Det senare har kongressen ställt sig bakom, vilket kan framstå som att slå in öppna dörrar. Att tillåta låntagning för infrastrukturinvesteringar oavsett konjunkturläge är också en annan fråga.

Slutligen hade man väntat sig en diskussion om några konkreta åtgärder som tagits upp av representanter för rörelsen. Partistyrelseledamoten Hans Tilly, ordf i Byggnads, intervjuades av SR Studio 1 (lyssna) under fredagen (31/10). Han kom med konkreta förslag. Ett var att sätta igång ett "miljardprogram för miljonprogrammet" - dvs att renovera bostäderna från 60-talet. En byggnadsarbetare sätter tre andra i arbete, menade han. Dessutom skulle det finnas jobb inom vård och omsorg samt inom besöksnäringen och tjänstesektorn. Men han hade ingen idé om hur detta skulle finansieras. Även Helene Hellmark Knutsson kommunalråd i Sundbyberg var inne på att tjänstesektorn skulle behöva sänkt skatt. Men istället vill man ta bort skattesänkningen för hushållstjänster.

Om Socialdemokraterna kommer till makten efter nästa val har konjunkturuppgången sannolikt börjat märkas. Oavsett vilken "jobbpolitik" man driver kommer sysselsättningen att öka åren därefter. Vid valet 2014 kommer kanske Socialdemokraterna att kunna hänvisa till vilken framgångsrik jobbpolitik man bedrivit. Men det är inte jobbkongressens förtjänst. Den verkar mest vara bluff när det gäller att själv göra något för att sysselsättningen skall öka.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, jobbkongress, jobbkongressen, partikongressen, skatt, underskott, besparingar, nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, utanförskap, jobbpolitik, jobbävning, Mona Sahlin, regeringen, alliansen, politik, ekonomi på intressant.se

Konservatismen tar över genom finanskrisen?

Nyliberalismen dödförklaras nu av en tongivande konservativ på Timbro. Det är dygder, moral och ansvarstagande som skall ersätta girigheten. Finanskrisen medför nytt intresse för konservatismens ideologi.

Samhällsdebatten tycks mera styras av en metadiskurs än av vad som är önskvärt i samhället. Ett exempel på en metadiskurs som blev ganska framgångsrik var marxismen på sin tid. Huvudtanken var att kapitalismens inneboende motsättningar skulle 1) förstöra kapitalismen och 2) ersätta kapitalismen med socialism. Detta skulle ske oberoende av om detta var önskvärt eller inte.

Nu har vi sett några patetiska försök från vänstern att ta finanskrisen som utgångspunkt för att kapitalismen måste reformeras i grunden eller rentav raseras. Men denna diskurs vill inte riktigt ta sig. Från andra hållet försöker man med samma grepp. Vi har dels sett trevande försök från den österrikiska skolans företrädare att göra gällande att finanskrisen betyder slutet för penningpolitiken. Eventuellt kommer guldmyntfot eller liknande att införas. Enligt min mening kan det finnas skäl att göra en del sådana förändringar. Men i så fall måste grunden för detta analyseras och reformer införas för att de är önskvärda.

Vi har dels också sett försök från konservativt håll att använda finanskrisen för att påstå att "det våras för konservatismen". Dessa försök är mer deterministiska. Genom finanskrisen har "dödsstöten mot nyliberalismen" utdelats hävdade den konservative kolumnisten Roland Poirer Martinsson (anställd på Timbro) i radions Godmorgon världen igår 1/11. Det är uppenbart att media har ett helt annat intresse för konservatismen än för vänstersocialism eller för en ny penningpolitisk regim.

Stöd för konservatismens frammarsch ges av statsvetaren Svend Dahl (SU) som menar att högern letar efter en borgerlig samhällsvision. Han pekar dels på ledarsidorna sedan i våras och dels på Göran Hägglunds framstöt om den "vanliga människan" i somras. Enligt Martinsson är konsevatismens budskap två: Friheten gentemot staten bör garanteras med hjälp av mellanliggande institutioner som familjer, företagen, församlingar, föreningar och grannskapet.

Det andra budskapet är en ny syn på kapitalismen efter finanskrisen. Den liberala synen med fria marknadeskrafter är inte längre "gångbar". En människosyn som bygger på egenintresset och att detta skapar välstånd är falsk, menar Martinsson. Han exemplifierar med entusiastiska nyliberaler som på 90-talet sprang omkring med T-tröjor där det stod "Greed is good" efter filmen Wall Street. Kapitalismen måste bottna i en samhällsmoral som inte bygger på girighet som drivkraft. Finanskraschen blev dödsstöten för nyliberalismen och är en av anledningarna till det nya intresset för konservatismen, enligt Martinsson.

Istället är det dygder, moral och ansvarstagande som skall ersätta den liberala synen på hur samhället skall ordnas enligt konservatismen. Detta förefaller dock något fattigt som alternativ men har hittills varit nästan genomgående som beskrivning av vad konservatismen vill i dagens samhälle. Ett av de få nedstegen från abstraktionernas luftiga höjder är Anna Ankas plädering för hemmafruar och sexuellt tillmötesgående gentemot mannen.

Debatten om vad konservatismen skulle innebära mer konkret återstår. I radioprogrammet utsåddes ytterligare förvirring genom att det tycks finnas en konservativ strömning även på vänsterkanten. Här intervjuade man tidningen Arenas chefredaktör Karolina Ramqvist som menade att det finns en protest mot konsumtionssamhället genom längtan tillbaka till det lilla samhället och ett liv på landet. Skall vi kalla detta vänsterkonservatism? Den kunde tydligen också innehålla återgång till klassisk socialism med mera klasskamp etc.

Ser vi nu hur konservatismen som ideologi tar över efter den radikala liberalismen? Medias intresse är ett tidens tecken. Att det inte längre finns några liberala debattörer eller institutioner som företräder en konsekvent liberalism är ett annat. Svend Dahl pekade sålunda på det närmande mellan det borgerliga blocket och socialdemokraterna som skett de senaste åren. Det ger utrymme för nya idéer som den konservativa ideologin - tydligen inte för klassisk liberalism.

Finanskrisen har också effekter på inställningen till friheten som går långt utanför det snäva området finansiell ekonomi där den uppträdde först. Borta är det synsätt som Friedrich Hayek deklarerade i Frihetens grundvalar: "sannolikt har ingenting gjort så mycken skada för den liberala saken som vissa liberalers träaktiga hävdande av speciella tumregler, framförallt principen om låt-gå-kapitalism"*. Även om det inte varit så vanligt att tongivande personer denna gång försvarat laissez-faire har liberalismens kritiker till höger och vänster agerat som om de gjort det. Då passar man på att kasta ut barnet med badvattnet.
________________________________
* "probably nothing has done so much harm to the liberal cause as the wooden insistence of some liberals on certain rules of thumb, above all of the principle of laissez-faire capitalism" (Hayek, CoL, 502)

Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, liberalism, laissez-faire, nyliberalism, Anna Anka, Göran Hägglund, finanskrisen, kapitalism, socialism, vänsterkonservatism, ideologi, politik, ekonomi på intressant.se