Växthuseffekten är överskattad med 30 procent

Den förhöjda växthuseffekten baserad på koldioxidhypotesen är 30 procent för stor enligt en forskargrupp från NOAA. Tillsammans med teorin om bruna moln blir det bara kvar drygt 0,2 grader orsakad av mänskliga gasutsläpp.

I en artikel i Science express 28/1-10 rubricerad "Contributions of Stratospheric Water Vapor to Decadal Changes in the Rate of Global Warming" framgår av abstract att förändringar av vattenångan i stratosfären bidragit till uppvärmningen med 30 procent under 1990-talet och reducerat uppvärmningen med 25 procent under 00-talet. Den är skriven av Susan Solomon et al (NOAA).

Klimatmodellerna som förutser en katstrofal uppvärmning vid fortgående utsläpp av växthusgaser har enbart tagit hänsyn till förhållandena i troposfären (upp till 10 km). Därför har de missat förändringar av vattenångan i stratosfären (10-50 km upp). Nu visar det sig att vattenångan påverkas av höga tropiska moln och eftersom den utgör en kraftfull växthusgas har den påverkat temperaturen på ett sätt som inte funnits med i klimatmodellerna. (Se programreferat från Vetenskapsradion.)

Vattenångan i stratosfären började öka redan från 1980 och ökningen pågick under hela 1990-talet. Samtidigt ökade temperaturen med 0,4-0,5 grader. Solomons resultat tyder alltså på att den mänskliga påverkan på temperaturen kan reduceras till drygt 0,34 grader fram till början av 2000-talet.

Med så små siffror för mänsklig påverkan kommer AGW-teorin i gungning. Upptäckten av bruna moln, som höjer temperaturen med en fjärdedel av den registrerade kan också bidra till att reducera beviskraften för teorin om den förstärkta växthuseffekten. Den brukar dock "räddas" med hävdandet att aerosoler motverkat stoftpartiklarnas uppvärmande effekt. Men Richard Lindzen betraktar aerosolteorin som en svagt grundad ad hoc-hypotes. Om detta stämmer svarar den förstärkta växthuseffekten bara för drygt 0,2 graders temperaturökning.

Intressant är forskargruppens påstående att vattenångans minskning under 00-talet är en av förklaringarna till att temperaturen inte stigit. Man skriver: " this acted to slow the rate of increase in global surface temperature over 2000 to 2009 by about 25% compared to that which would have occurred due only to carbon dioxide and other greenhouse gases". Hur detta är förenligt med att gruppen tycks erkänna att det inte pågått någon uppvärmning alls återstår att se.

I Vetenskapsradion säger en forskare följande om vattenångans variationer: "Det har bidragit till en temperaturökning fram till 2000-talet, men faktiskt orsakat en viss temperaturminskning efter år 2000, kommenterar klimatforskaren Jörg Gumbel vid Stockholms universitet, rapporten." Om detta är sant har alltså vattenångans minskning eliminerat ca 0,2 graders förväntad uppvärmning och därtill bidragit till en viss minskning. Det är definitivt svårt att förena med det citerade påståendet i abstract.

Både Gumbel och Vetenskapsradions Gustaf Klarin förefaller noga med att understryka att resultaten inte "ifrågasätter att det trots allt pågår en mänskligt påverkad global uppvärmning". Detta är naturligtvis politiskt korrekt att påstå. Men nog ser det ut som om koldioxidhypotesen har försvagats. Jag ska försöka få tag i själva artikeln för att kunna precisera vad som kan sägas.

Andra bloggar om: växthuseffekten, global uppvärmning, vattenånga, klimat, miljö, IPCC, politik på intressant.se

Nils Lundgren blir liberal

Junilistans f partiledare, nationalekonomen Nils Lundgren som varit socialdemokrat i hela sitt vuxna liv, kommer nu ut som liberal. Anledningarna är att vänstern försöker utnyttja finanskrisen mot den liberala ordningen och att socialdemokraterna slår in på vägen mot skattehöjningar.

Igår var jag på magasinet Neos releaseparty där nummer 1/10 lanserades. I detta nummer finns en artikel av Nils Lundgren (f 1936), nationalekonom (chefekonom på PK-banken) och tidigare partiledare för Junilistan. Han berättar där hur han växt upp i en bruksarbetarfamilj i Karlskoga och därifrån fått en genuin socialdemokratisk prägel. Detta var dock fullt förenligt med ett avståndstagande från socialismens manifestationer i verkligheten. Lundgren nämner följande:

"Luftbron till Berlin, det kalla kriget, den vidriga reellt existerande socialismen i Sovjetunionen och Pragkuppen 1948 var en kraftfull vaccination mot kommunism i dess ursprungliga mening av statligt ägande av produktionsmedlen och proletariatets diktatur."

Lundgren beskriver hur han egentligen var liberal redan i sin ungdom och nämner att han gick med i det socialdemokratiska partiet av taktiska skäl:

"Paradoxalt nog ledde arbetarrörelsens vänstervridning till att jag blev medlem i det socialdemokratiska partiet, vilket jag inte hade varit tidigare. Jag ville markera mot sextioåttavänstern och kommunisterna efter Prag 1968 och jag ville börja delta i den politiska debatten inom socialdemokratin för att påverka partiets vägval. Assar Lindbeck var ju partimedlem liksom många andra ekonomer som jag såg som moderna liberaler."

Nu vill han lämna socialdemokratin officiellt (formellt lämnade han SAP när Juinilistan ställde upp i valet) och "komma ut som liberal". Han skriver om sina liberala, kulturkonservativa och kristna värderingar:

"Jag är liberal därför att jag bestämt motsätter mig tanken att med lagstiftning tvinga andra människor att dela dessa värderingar, leva efter dem eller betala skatt för att upprätthålla dem. Statens våldsmonopol får inte användas för sådant. Och på samma sätt ska statens våldsmonopol inte användas för att hjälpa andra ismer att klara sig genom att tvinga mig betala skatt för sådana ändamål."

Nu anser Nils Lundgren att vi står inför en period där skatterna måste höjas eftersom vi vill finansiera tjänster som har hög inkomstelasticitet och stigande relativpris (t ex äldreomsorg). Därför behövs de liberala krafterna:

"Vi står därför inför ett dramatiskt stigande skattetryck om vi inte reformerar våra system. Både liberalen och socialingenjören kommer här till samma slutsats. Vi måste komma bort från skattefinansiering på stora områden och gå över till aktuariemässiga försäkringssystem, avgiftsfinansiering och privata insatser. Den borgerliga regeringen är på rätt väg, medan den socialdemokratiskt ledda vänsterkoalitionen tycks vara på väg åt andra hållet. Ännu ett skäl att rösta liberalt i september i år."

Slutligen vänder sig Nils Lundgren mot vänsterns försök att utnyttja finanskrisen för att flytta fram positionerna:

"den globala finanskrisen har väckt förhoppningar om en ny vänstervåg, när en motiverad vrede kanske kan vändas mot en global liberal världsordning. Det är viktigt att ställa upp till försvar för den liberala ordning som har minskat världsfattigdomen, reducerat klyftorna mellan rika och fattiga och lett till mera öppenhet, frihet och demokrati i stora delar av världen. "

Detta är ett starkt ställningstagande från en viktig opinionsbildare. När hörde vi något liknande från någon uppburen kulturpersonlighet?

Andra bloggar om: frihet, liberalism, socialism, Jumilistan, Socialdemokraterna, globalisering, finanskris, Nils Lundgren, ideologi.politik på intressant.se

Konservatism - F A Hayek markerade avstånd

Filosofen Hayek ville inte vara konservativ. Han var för frihet. Det är kanske KD också men gruppen FFFF vill ändå ha mer konservatism och frihet.

I dagens SvD 28/1 finns en stort uppslagen artikel på nyhetsplats med rubriken "Krav på mer konservatism". Den handlar om Kristdemokraternas grupp FFFF (frihet, familj, flit, företagsamhet) som vill gå till höger och göra KD mer konservativt. Det är en lyckat försök att sätta agendan med hjälp av media. Men vad är konservatism? Även liberalkonservativa filosofer har markerat avstånd mot konservatismen.

I ett beryktat efterord till verket Frihetens grundvalar (The Constitution of Liberty, 1959) förklarar Friedrich von Hayek (1899-1992, Ekonomipriset 1974) under rubriken "Varför jag inte är konservativ" hur han uppfattar konservatismen och varför han som en försiktig politisk filosof och motståndare till konstruktivistiska idéer ändå inte kan se sig som konservativ.

Han finner att liberaler och förändringsobenägna ofta hamnar på samma sida vid socialistiska framstötar. Detta var uppenbarligen naturligt när socialismen stod för betydligt tydligare frihetsinskränkningar idag. Hayek pekar på att "den egentliga konservatismen är en legitim ... och förvisso mycket utbredd attityd mot drastiska förändringar". Detta är det som nu kallas strukturkonservatism.

Hayeks kritik mot konservatismen ligger främst på ett abstrakt och teoretiskt plan. Han ser inte behovet av en "broms" som det primära. Huvudfrågan är inte hur fort eller hur långt vi skall förflytta oss "utan vart vi skall gå". Liberalen skiljer sig mycket mer från den kollektivistiske radikalen än den konservative. Besvikna socialister har lätt för att bli konservativa, menar han.

Men vissa förtjänster har ändå konservativa tänkare som Coleridge, Bonald, De Maistre, Justus Möser och Donoso Cortès, vilka han betraktar som reaktionära. De visade alla en förståelse för spontant uppkomna institutioner som "språk, lag, moral och vedertagna sedvänjor som föregripit moderna vetenskapliga metoder". Dock saknar de konservativa modet att välkomna samma spontana förändringar som ger människan nya redskap. Här finns en misstro mot det nya som sådant.

Konservatismen lider av ytterligare två svagheter, menar Hayek. Den ena är svagheten för auktoritet och den andra den bristande förståelsen för de ekonomiska krafterna. Man misstror teorier och allmänna principer och förstår inte grunden för frihetens politik. Ordning framstår som ett resultat av "oavbruten uppmärksamhet från myndigheternas sida". De måste få göra vad omständigheterna fordrar och inte vara bundna av strikta regler. Någon samhällsteori har konservatismen inte kunnat frambringa.

Synen på myndigheternas absoluta auktoritet är svår att förena med ett bevarande av friheten , menar Hayek och skriver:

"I allmänhet kan man nog säga att den konservative inte har något emot tvång eller godtyckliga maktbefogenheter så länge de används för vad han betraktar som de rätta syftena." Han tillägger att "liksom socialisten anser han sig ha rätt att påtvinga andra människor sina egna värderingar".

Den typiske konservative har mycket starka moraliska övertygelser. Men han har inga politiska principer som gör det möjligt att arbeta tillsammans med människor vilkas moraliska värderingar skiljer sig från hans egna. Det är erkännandet av sådana principer som tillåter samexistensen av olika värderingar, som gör det möjligt att bygga ett fredligt samhälle med ett minimum av våld, menar Hayek.

På Hayeks tid fanns också en konservativ kritik mot demokratins idémässiga grund som betraktades som ond. Han vänder sig mot detta och menar att "det största onda är en oinskränkt statsmakt". Ingen är behörig att utöva obegränsad makt. Demokratins befogenheter skulle vara ännu mer outhärdliga i händerna på en liten elit, enligt Hayek. Han förstår inte varför man inte skulle "kunna lära sig att begränsa omfattningen av ett majoritetsstyre".

Slutligen kan nämnas att Hayek personligen anser det mest negativa med konservatismen är benägenheten att förkasta väl underbyggd ny kunskap för att man ogillar de konsekvenser denna kunskap tycks få - dess upplysningsfientlighet. Han exemplifierar med evolutionsteorin. Dock betonar han att både liberaler och konservativa delar "en misstro mot förnuftet". Vi vet inte alla svaren. Men liberalen är på ett annat sätt i grund och botten en skeptiker och därför tolerant mot hur andra söker lyckan på sitt sätt.

Det är alltså en konservatism av ganska dogmatiskt slag som Hayek tar avstånd ifrån. Och fortfarande pekar han inte på särskilt många konkreta uttryck för hur det alltför konservativa samhället skulle se ut. Mycket av vad Hayek står för sammanfaller enligt min mening med vad moderat konservativa av modernt slag också hävdar på ett ideologiskt övergripande plan: Försiktighet vid förändringar, traditionernas värde, en hygglig nivå på välfärdsstaten (statens uppgifter 14/5-09) och en skepsis mot rationalistisk konstruktivism. Att han skulle vara en brinnande frihetsapostel är knappast korrekt (bloggartikel 8/5-09, 109-årsdagen). Det är varningarna för socialistisk planhushållning i Vägen till träldom 1944 som gett Hayek rykte som frihetskämpe.

Hayek är dock knappast konservativ i meningen att han skulle betona de gemenskapsideal som finns hos en del företrädare (bloggartikel 29/9-09). Kanske skulle han ha sympatiserat med en hel del av vad Kristdemokraternas konservativa står för i Sverige. Om han föredrog kokta ägg framför omelett förtäljer dock inte historien. Jämförelserna mellan KD-röstande och andra i SvD idag förefaller inte så relevanta. Vad som borde undersökas är hur man ställer sig till en beskrivning av ett konservativt samhälle. Men ännu återstår det att konkretisera hur ett sådant konservativt samhälle skulle se ut.

Läs även andra bloggares åsikter om frihet, Kristdemokraterna, tvång, konservatism, liberalism, socialism, Hayek, ideologi, filosofi, politik, ekonomi, demokrati på intressant.se

Det blev pannkaka av debatten mellan Sahlin och Reinfeldt

Några nyheter presenterade inte duellanterna i det ganska avslagna samtalet i radion. Vi kan inte ens bedöma om "stupstocken" kommer att kunna behållas. Sahlin var förvånansvärt återhållsam i denna fråga.

En i förväg kraftigt utannonserad duell mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt gick av stapeln i Studio ett kl 16. Debatten inleddes med en diskussion om alternativen i stort. Reinfeldts term "fusköverenskommelser" irriterade Sahlin. Han förklarade vidare att det inte blev 300 000 färre jobb till följd av krisen utan kanske bara 100 000. Debatten fortsatte inte utan gick över till Saab. Men de tänkta alternativen ställdes inte mot varandra. Var det inte Sahlin som genast skulle gå in med skattebetalarnas pengar? Men Sahlin nämnde i alla fall den uteblivna skrotningspremien.

Reinfeldt ledde över debatten från Sahlins abstrakta industripolitik till jobbfrågan och anställningsbarheten. Men debattledaren ville diskutera burka-frågan med utgångspunkt från lagstiftningsarbetet i Frankrike. Reinfeldt ville trycka tillbaka kraven på att kvinnor inte skulle få visa sitt ansikte. Men han ville inte ta ställning till lagförslag. Sahlin tyckte inte att man kunde förbjuda kvinnor att åka tunnelbana (om de har burka). Det stigmatiserar kvinnorna.

Vi har frihet i Sverige att gå klädda som man vill, menade Reinfeldt med udden riktad mot dem som kräver särskild kvinnoklädsel. Borde polisen ge skydd åt de kvinnor som avviker från kraven? Det tyckte Sahlin. Islamismens utbredning i förorterna blev frågan för Reinfeldt. Men något tydligt ställningstagande kom inte.

Jobbfrågan båbörjades 20 minuter in på debatten. Sahlin hävdade att S hade ett program för kompetenslyft mm. Reinfeldt ifrågasatte beskrivningen och frågade: "var finns er jobbpolitik?". Ni drog ner arbetsmarknadsåtgärderna när de behövdes som bäst, sade Sahlin och nämnde en rad oöverskådliga siffror. Hur ger 20 mdr kr sänkta skatter för den rikaste tiondelen fler jobb?

S:s jobbpolitik är att avstå från skattesänkningar, satsningar på klimatinvesteringar och bostadsinvesteringar samt arbetsmarknadsutbildning, sammanfattade Sahlin. Därefter gick diskussionen, som inte längre verkade vara en debatt, över på utrikespolitiken. Reinfeldt såg problem med de rödgröna men något konkret nämndes inte. Det rörde sig om inbördes oenighet.

Sjukförsäkringsfrågan blev nästa ämne och Reinfeldt fick frågan vad en 58-åring från långvården skulle kunna få för jobb. Det var passiviteten vi vände oss mot, menade Reinfeldt. Sahlin skulle pröva mot "den verkligt existerande arbetsmarknaden" men förklarade inte konkret skillnaden mot regeringens modell. Arbetsmiljöarbetet skulle rustas upp.

Reinfeldt angrep med S:s 58-årsgräns - "Sahlins stupstock" - och hävdade att det skulle bli en försämring med 5-7 000 kr/mån. Sahlin försökte göra gällande att det inte skulle bli en försämring. Stupstocken i regeringens modell skulle bort, ersättningen höjas till 80 procent. "Er sjukförsäkring har drabbat så många." Någon klarhet fick vi inte.

Moderaterna har tagit upp jämställdhetsfrågorna. M ökar kvinnors möjligheter att jobba heltid, hävdade Reinfeldt. Jobbskatteavdraget gav 30 procent mer till männen, sade Sahlin.

Förtroendesiffrorna för de båda kandidaterna diskuterades. Sahlin framhöll sitt samarbete med de rödgröna och att hon hade lång erfarenhet. Reinfeldt framhöll att reformer måste vara väl förberedda och tas på stort allvar. Därefter var samtalet slut.

Samtalet var ingen debatt där kombattanterna duellerade. Det föreföll som om uppläggningen tagit intryck av de politiskt ointresserade som brukar säga att det är så tröttsamt att se duellanterna slå varandra i huvudet med uppkonstruerade beskrivningar. Men den som inte är särskilt intresserad måste rimligtvis säga att dagens diskussion var sällsynt tråkig och närmast sövande. Jag skulle karaktärisera den som abstrakt. Det fanns inga konkreta exempel och inga konkreta besked. För den som följer debatten närmare gavs inte några explicita besked.

Eftersom vi redan haft en partiledardebatt i riksdagen och en partiledarduell i TV är naturligtvis utrymmet för radion begränsat. Med tanke på lyssnarna borde de ha försökt utveckla några debattfrågor. Men istället var den allmän och övergripande. Inga fördjupningar hanns med. Därför blev den ointressant för den vanliga lyssnaren till Studio1.

I Ekots sammanfattning togs främst attityderna till lagstiftningen om burka i Frankrike upp. Resten var skåpmat. Det blev pannkaka av "duellen" mellan Sahlin och Reinfeldt. Monica Saarinen och Anders Holmberg får skärpa sig. Vi lyssnare hade väntat att "stupstockens" fortlevnad i den politiska debatten skulle klargöras. Men Sahlin släpptes inte fram eller också var hon frivilligt återhållsam. Vi fick inte veta. Reinfeldt fick varken frågan från motståndaren eller någon av programledarna.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, regeringen, moderaterna, stupstock, försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukpenning, skatt, nya jobb, skatter, politik på intressant.se

Reinfeldt slår tillbaka men behåller stupstocken

Nu angriper Reinfeldt vänsterpartierna för deras förslag till 58-årsgräns för förtidspensionering. Men han säger inget om "stupstocken" utan tycks acceptera att det är en adekvat benämning för 550-dagarsregeln i sjukförsäkringen.

Idag 26/1 skriver statsminister Fredrik Reinfeldt och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tillsammans om sjukförsäkringens reformering på DN-Debatt. Att de uppträder tillsammans måste ses som en markering från statsministerns sida att han inte har någon kritik mot sin socialförsäkringsminister. Frågan är om det är ett vinnande grepp?

Debattartikeln slås upp som ett svar på de rödgröna vänsterpartiernas artikel den 19/1 med oppositionsledaren Mona Sahlin i spetsen. Deras artikel skissade på ett rödgrönt förslag till förändringar. Huvudbudskapet var att det centrala inslaget i reformeringen, som varit i fokus sedan i höstas, skulle tas bort:

"Vinner vi valet kommer vi direkt att avskaffa stupstocken i sjukförsäkringen efter 550 dagar. De som utförsäkrats av regeringens regeländringar och som behöver det ska återförsäkras. Det betyder inte att människor lämnas kvar i sjukpenning hur länge som helst. En individuell prövning ska göras successivt i samarbete med individen och behandlande läkare. "

Det hade varit intressant om alliansministrarna hade replikerat på huvudfrågan. Men deras artikel innehåller ingenting som polemiserar mot vänsterpartiernas attack. Istället framhåller de att antalet sjukskrivna sedan 2006 minskat från 200 000 till 100 000 och att antalet förtidspensionerade minskat från 555 000 till 500 000. Detta måste tolkas som att utförsäkringsreglerna ska behållas och att den adekvata termen numera är det obehagliga ordet "stupstock" (det har med halshuggningar att göra).

Fredrik Reinfeldt bedömer uppenbarligen att han kan sätta agendan för sjukförsäkringsdebatten. Istället för att diskutera det som står i centrum för allas uppmärksamhet - stupstocken - tar han upp oppositionens något oförsiktiga nämnande att ingen ska få förtidspension före 58 års ålder. Att göra denna skissdetalj till huvudfråga och uttala sin besvikelse över att oppositionen inte kommit med ett mera genomarbetat motförslag är litet väl magstarkt. Hur många går på en sådan avledningsmanöver? Men regeringskansliet har räknat ut att det betyder 2 120 kr/mån i sänkt ersättning för vissa.

Oppositionen är inte skyldig att ha ett färdigt förslag i dagens läge. Det utkast som finns är knappast heller så definitivt att man kan peka ut en grupp som kommer att få sänkt ersättning med 2 120 kr. Det väsentliga är att "stupstocken" ska avskaffas. Vad man väntade i regeringens artikel är antingen att man aviserar sådana förändringar att den faktiskt avskaffas eller att man rättfärdigar regeln.

Det finns en hel del positivt att säga om regelförändringarna. Ett reportage (lyssna) i radions P1 igår visar exempelvis att en halvtidssjukskriven inte går miste om sin ersättning. Någonstans borde argumenten för förändringen ha presenterats. Detta var i första hand Husmark Pehrssons ansvar. Hon har uppenbarligen gravt brustit i sin uppgift att föra ut hur väl utformad förändringen varit. Därför är det svårt att se på vilken grund Reinfeldt visar så stort förtroende för henne.

I dagens läge har debattens utveckling sprungit förbi alla försök att rättfärdiga "stupstocken". Populister inom oppositionen och i media har redan satt bilden av en kall och okänslig reform. Då återstår att antingen försöka tala om annat, som Reinfeldt gör idag och gjorde i partiledarduellen, eller att göra något radikalt som gör det omöjligt att använda ordet "stupstock" i framtiden.

Min bedömning är att det inte går att försöka tala om annat. Stupstocken måste avskaffas om det ska finnas en chans att vinna opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om stupstock, försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukpenning, sjukskrivning, förtidspensionering, val 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Cristina Husmark Pehrsson, Moderaterna, Socialdemokraterna, vänsterpartierna, regeringen, politik på intressant.se

Stupstocken är Reinfeldts värsta misstag

Hur kunde Reinfeldt släppa fram en administrativ regelförändring som Socialdemokraterna kan ge den hemska beteckningen "stupstock". Och hur kunde regeringen framhärda med att inte radikalt ändra sitt förslag? Skadan är redan skedd och i partiledarduellen i TV kunde Reinfeldt inte reparera den.

Den första partiledarduellen i Agenda i TV2 på söndagskvällen 24/1 var en ganska lågmäld diskussion mellan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S). Den handlade egentligen enbart om pensionsbeskattningen och sjukförsäkringsreformen. Kort nämndes även andra skatter.

Mona Sahlin ställde sig bakom dagens pensionssystem som i år och nästa år medför sänkta pensioner. Debatten gällde skatten på pensionerna som är högre än för löntagarna. Denna skatt lovade Sahlin att återställa till samma nivå (successivt) som för dem som arbetar. Av debatten framgick att detta delvis skulle åstadkommas genom en skattehöjning genom ett avskaffande av årets jobbskatteavdrag.

Reinfeldt nämnde att regeringen sänkt skatten för pensionärerna två gånger och antydde att han kunde tänka sig att göra detta både tre och fyra gånger. Men det verkade inte som om slutresultatet skulle bli lika hög skatt för båda grupperna.

Debatten om sjukförsäkringen blev ganska snårig. Väljarna kan knappast följa med i alla teknikaliteter. Det som Sahlin vinner på är att beskriva tidsgränsen i försäkringen när en prövning ska ske som en "stupstock". Det ger intrycket av att då finns ingen återvändo. Sjukpenningen dras in och kan man inte arbeta blir man tydligen socialbidragstagare. Det är t o m bara i bästa fall eftersom det finns ett arbetsvillkkor även för socialbidrag.

Det egendomliga i Reinfeldts debatteknik är att han inte angriper Sahlin för att "ljuga bort" de möjligheter som i själva verket finns. Det finns möjligheter till fortsatt sjukpenning i allvarliga fall. Och det finns rimligen möjlighet att få a-kassa istället för socialbidrag om det inte finns något jobb att få. Istället har regeringen gisslats med frågor av typ: "vilka jobb ska den tidigare sjukskrivna teoretiskt kunna få?" Här måste bristen på förklaringar tolkas som att regeringen inte kan garantera ens a-kassa eller socialbidrag om man inte både kan jobba och kan få ett jobb.

Eller är det så att regeringen misskött hanteringen av sjukförsäkringsändringen och i onödan skapat en oklarhet? Denna oklarhet har sedan Veronica Palm (S) och andra utnyttjat för att ge en skräckbeskrivning av vad som kan hända. Därefter har Uppdrag granskning i TV följt upp kritiken genom att bekräfta hur folk begår självmord till följd av "stupstocken". Detta kan ha skett till följd av socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons klantiga sätt att hantera frågan i höstas under Reinfeldts bortovaro. Denna skada kan Reinfeldt knappast reparera utan radikala åtgärder. Han borde i samband med detta ombilda regeringen och låta HusmarkPehrsson gå.

Det vore naturligtvis att erkänna sitt misstag. Men söndagens Sifo-undersökning visar att det knappast finns något hopp om en vändning utan exceptionella åtgärder. Underläget är fortfarande 10,1 procentenheter och förbättringen från förra månaden 1,1 enhet. "Stupstocken" är ett formidabelt misstag som annars kommer att förfölja regeringen ända fram till valet. Det kan inte hjälpas att en lojal men blek regeringsmedlem måste offras.

Reinfeldts försök att prata om rehabilitering och angripa de rödgrönas snåriga förslag med en 58-årsgräns bedömer jag som fruktlösa. Det är sådant som gör politiken tråkig och detta kommer rimligtvis att drabba regeringen och inte socialdemokraterna.

Skattediskussionen som följde gav inte något nytt. En precisering kommer i april. S kommer att höja inkomstskatterna (fjärde jobbskatteavdraget bort, drar in 17 mdr enl Reinfeldt), införa förmögenhetsskatt och skärpt fastighetsskatt samt höja arbetsgivaravgifterna för personer under 26 år.

Sahlin hävdade att jobbskatteavdragen ger upphov till ökade klyftor. Detta bestred inte Reinfeldt. Men för löntagarna kan det inte vara fråga om ökade skillnader. Profilen ökar ju progressiviteten. Vad var "taket" för jobbskatteavdraget värt om det inte kan användas för att slå i huvudet på dem som argumenterar som Sahlin? Här kunde Reinfeldt ha gjort motstånd.

Svårare är det naturligtvis att i en förenklad debatt angripa Mona Sahlin för påståendet att regeringen lånat till skattesänkningar. De tre första jobbskatteavdragen skulle kunna beskrivas som finansierade med det överskott i statsfinanserna som fanns (eller förutsågs) när beslut fattades om sänkningarna. Det fjärde jobbskatteavdraget kan beskrivas som en expansiv finanspolitisk åtgärd som svarar mot t ex Finanspolitiska rådets krav på finanspolitiken. För att motverka den sparandeökning som uppstått i Sverige krävs en kombination av utgiftsökningar och skattesänkningar, kunde Reinfeldt ha hävdat och hänvisat till hur mqan gör i nästan alla andra länder.

För att "stämma i bäcken" borde Alliansen redan tidigare ha presenterat en utredning av hur det hela ligger till med problematiken att "låna till skattesänkningar". Konjunkturinstitutet har lagt grunden till en sådan i sin beskrivning av finanspolitiken i sin rapport från augusti 2009 (se diagr 176). Jag skrev då en bloggartikel om skräckpropagandan om statsfinanserna från Socialdemokraternas sida. En utredning hade enkelt kunnat användas som ett argument som man kunde hänvisa till när Sahlin och Östros mal på om lånefinansiering.

Ingen vann egentligen debatten. Kanske hade Reinfeldt någon liten övervikt genom sin framtoning. Men det är betydelselöst eftersom det knappast betyder att hundratusentals väljare, som övergett regeringen nu börjar överväga att komma tillbaka. De mera känslobetonade angreppen för den "ondhet" som "stupstocken" representerar kommer att framföras av olika socialdemokratiska företrädare gång på gång framöver. Det är en styrka för ett statsministerämne som Sahlin att inte själv behöva ta till brösttonerna när hon möter en så kyligt balanserad person som Reinfeldt.

Det som förvånar mest är att Reinfeldt enbart förlitar sig på att vinna genom framtoning. Varför har han inte ett antal sakargument som han lugnt kan framföra mot Sahlin? Ett av dem som också saknades i debatten var det parodiska program som blev resultatet av Socialdemokraternas extra "jobbkongress" i höstas. Varför kom det inte fram i debatten? Klarar regeringen verkligen att driva väljarpolitik?

[Uppdatering 12/11-10: "Så uppstod stupstocken" av Sanna Rayman i SvD]

Pressen: DN AB Läs även andra bloggares åsikter om stupstock, försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukpenning, sjukskrivning, Agenda, partiledarduell, val 2010, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, pensionärer, skatt, Moderaterna, Socialdemokraterna, regeringen, skatter, politik på intressant.se

Frihet är ett hinder för jämlikhet

Ett fritt samhälle tillåter att vissa får högre inkomster än andra. Det leder till att jämlikheten (utjämningen) blir mindre. Då får vi sociala problem menar vänstern. Skulle staten därmed få rätt att med tvång omvandla hela samhället?

I politiken har det alltid funnits utopistiskt lagda världsförbättrare som på ett genomgripande sätt önskat förändra hela samhället. Oftast har detta gått ut på att utjämna alla ekonomiska och sociala skillnader. Detta ideologiska mål har betecknats med ordet jämlikhet. Något värde i moralfilosofisk mening tycks detta begrepp inte innebära även vissa försök av filosofer gjorts för att rättfärdiga jämlikhet på moralisk grund (t ex Peter Singer).

I den mera dagspolitiska debatten finns det två andra jämlikhetsbegrepp: likhet inför lagen och att alla skall få lika möjligheter i början av livet. Men det är inte dessa som står i centrum för Richard Wilkinson och Kate Pickett i deras bok The Spirit Level som snart kommer i svensk översättning. Jag har skrivit om dess aspekter på fetma, mord/tonårsfödslar och psykisk sjukdom tidigare. Boken togs upp på ett vänsterseminarium i december 2009 i Malmö. Inför detta uttalade Wilkinson farhågor om att den minskade jämlikheten i Sverige om några år kunde medföra "ökning av våldsbrott, högre spädbarnsdödlighet och fler tonårsgraviditeter". (ETC.se)

En som var med på seminariet var välfärdsforskaren Andreas Bergh (blart om hans bok). Han skrev då ett kritiskt inlägg på sin blogg och detta ledde till viss metodologisk debatt som sammanfattas av doktoranden i statsvetenskap Nils Gustafsson på hans blogg Erlanderbrigaderna. Frågan var där om ett diagram med ett plottermönster som visar ett samband mellan ojämlikhet och sociala problem i ett antal länder också bevisar att det finns ett orsakssamband.

Sent omsider har The Spirit Level uppmärksammats av en av vänsterns traditionella informationskanaler: OBS i radions P1 (15/1). Dock har den inte anmälts på DN:s kultursidor vilket har förvånat i debatten. Idag har OBS emellertid släppt fram Andreas Bergh med ett inlägg som är kritiskt till Wilkinson och Prickets forskning.

Bergh inleder med att erkänna att han gillar jämlikhet "i likhet med bokens författare". Hans invändningar går ut på att orsakssambandet mellan ekonomisk utjämning och sociala problem inte är säkerställt. Varför skulle jämlikhet vara orsaken till ökad sopsortering? Det metodologiska motargumentet skulle kunna sammanfattas med Berghs formulering:

"Ett samband mellan länder säger inget om vad som skulle hända inom ett land när ojämlikheten ökar. Skulle vi få kortare livslängd, ökade orättvisor mellan könen eller minskad miljömedvetenhet, om inkomstspridningen tillåts öka i Sverige?"

Bergh nämner att ojämlikheten ökat i Sverige sedan 1980-talet men ändå har denna utveckling "gått hand i hand med förbättrad hälsa, ökad livslängd, ökad miljömedvetenhet och ökad jämställdhet mellan könen, enligt flera olika mått". Det är gott och väl att de långtgående pretentionerna i boken kan avvisas redan på det metodologiska planet. Det blir då lätt för kritikerna att avfärda frågan som "ovetenskaplig, politiserad forskning" som Bergh uttrycker saken. Men därmed missar man diskussionen om två näraliggande frågor:

1) Är det utjämningen i sträng mening som ens teoretiskt kan ha effekter på de sociala problemen? Dvs är Wilkinsons tes att det är hur de som har det bäst som är det intressanta i frågan, och inte att "lyfta de nedersta över ett imaginärt fattigdomsstreck", verkligen korrekt?

2) Är det moraliskt berättigat att med tvång omvandla en del av befolkningens livsstil för att t ex öka livslängden för för en annan del? Detta är rimligtvis fullt möjligt med en tillräckligt genomgripande omvandling.

Den första frågan berörde Bergh som flyktigast när han betonade att det är viktigt att få den gemensamma kakan att växa så att folk får råd att äta och ha råd med sjukvård.

Den andra frågan är den klassiska som moralfilosoferna inte berört på ett mera konkret plan. Det är bara utilitaristerna som på ett abstrakt sätt diskuterat omfördelning av "lyckan" för att maximera en uppkonstruerad summa. Men själva motsättningen finns latent i all etatistisk reformpolitik. Gränsen mellan en politik för obligatoriska socialförsäkringar och ren omfördelningspolitik med hjälp av tvång är hårfin.

Ytterst implicerar Wilkinsons tes att ett frihetligt samhälle är ett hinder för jämlikhet. Om staten kan få rätt att konfiskera de rikas inkomster och egendom kommer dessa resurser (åtminstone temporärt) att kunna höja de fattigas välfärd. Praktiskt är detta svårgenomförbart eftersom det är lätt för de rika att flytta utomlands, vilket Bergh framhållit i andra sammanhang. Men jag skulle tro att Wilkinson ser en samfälld aktion för omfördelning och mot ytterligare tillväxt i alla industriländer framför sig. Är vi beredda att uppge friheten till förmån för jämlikheten?

Forts: Wilkinson besökte ABF, 6/1-10

Läs även andra bloggares åsikter om fihet, jämlikhet, utjämning, omfördelning, rika, fattiga, inkomstutjämning, nivellering, progressiv skatt, skatt, vänstern, socialism, moral, ekonomi, moralfilosofi, filosofi på intressant.se

Pygmalion är inte längre en pjäs om klass

Underklassflickan Eliza kunde på sex månader presenteras i de fina salongerna och därefter bli egen företagare. Det var troligt för hundra år sedan men idag är det otidsenligt. Vi har inte längre ett klassamhälle som Dramaten vill göra gällande.

Pygmalion är en pjäs som har premiär på Dramatens Stora scen i morgon fredag 22/1 där Alexandra Rapaport (38) spelar Eliza och Johan Ulveson professor Henry Higgins. Den är skriven av George Bernard Shaw år 1912 och hämtar sitt namn från den grekiska myten om skulptören som konstruerar idealkvinnan, vilken ges liv av Afrodite.

Dagens uppsättning utspelar sig i nutid och handlar enligt Dramaten om "språk, klass, kön, identitet" och "utforskar vår tids klassmarkörer". Dramatens informatörer utgår troskyldigt från att vi har ett klassamhälle som på Shaws tid. G B Shaw levde 1856-1950 och växte upp under svåra förhållanden. Han blev fabiansk socialist och föreslog i femtioårsåldern att fattigdomen skulle avskaffas. En intressant diskussion pågår om hur Elizas klasstillhörighet ska gestaltas rent språkligt. De traditionella underklassdialekterna finns inte längre i Sverige. Rapaport har konstruerat en språkvariant som utgår från någons sorts Rosengårds-svenska, men det får inte tolkas som att Eliza skulle vara invandrare. Pjäsen tar snarare upp klassfrågan, menar hon i dagens SvD 21/1.

Som bekant handlar pjäsen om blomsterflickan Eliza Doolittle som fonetikprofessorn Henry Higgins upptäcker i samband med att han diskuterar hur formbar människan är med överste Pickering, och slår vad med denne att han på sex månader kan forma Eliza så att hon kan presenteras vid hovet. Eliza är en läraktig elev och snart kan hon presenteras vid en tebjudning hos professorns mor där en del dramatiska förvecklingar inträffar. Inom föreskriven tid kan Eliza slutligen med framgång presenteras på en ambassadfest. Hon väljer sedan att etablera sig som företagare i blomsterhandelsbranschen.

Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter ville G B Shaw uppenbarligen göra gällande att skillnaden mellan underklassen och överklassen var sex månaders intensivutbildning i språkbhandling och vett och etikett. Eliza är uppenbarligen en klipsk person som både har kompetens att bli företagare och förstånd att inte gifta sig med Higgins utan med Freddy Eynsford Hill som har pengar men saknar framåtanda. "Det är bättre att slippa bära Higgins' tofflor och istället få Freddy att bära fram hennes" som en kommentator uttryckte saken.

Vilket budskap har Pygmalion att förmedla oss idag? Naturligtvis är pjäsen alltid en illustration av hur ett gammalt klassamhälle kunde se ut för hundra år sedan. Men det är inte det tidstypiska som är budskapet enligt Dramatens information. Det verkar som om man tror att Sverige eller Storbritannien ser ut på samma sätt idag. Vi skulle alltså ha en massa klipska människor som kan bli egna företagare om de bara kunde lära sig tala ordentligt och kunna uppträda i möblerade rum.

Men hur många år hade Eliza gått i skolan? Idag har ändå de flesta i hennes situation gått kanske åtta år längre i skolan. Om man efter detta talar som Alexandra Rapaport i rollen som dagens Eliza så säger det en hel del om vilken slumrande kompetens som döljer sig bakom ytan. Det jag saknar är en genomgripande omskrivning av Pygmalion från komedi till tragedi. Higgins borde förlora vadet. Den svenska skolan kan knappast ha missat att ge förkovran åt mängder av klipska företagarämnen så att de måste försörja sig som daglönare.

Dramatens pretentioner i sin information om Pygmalion är anakronistiska och missledande. Även om man vill kalla dagens samhälle för "klassamhälle", som en del vänsterdebattörer försöker (även SvD:s rubriksättare), är det inte fråga om ett samhälle av den typ som George Bernard Shaw ville raljera med. Vi har idag ett meritsamhälle där det i avsevärd grad är kunskaper, begåvning och kompetens som leder till skillnader och avsaknad av ekonomisk jämlikhet.

Läs mina tidigare artiklar om hur lägre utbildning kan gå i arv och Hur kan klassamhället avskaffas? (-07)

Läs även andra bloggares åsikter om Pygmalion, Shaw, Dramaten, Alexandra Rapaport, kultur, klass, identitet, klassamhälle, begåvning, meritsamhälle, jämlikhet, filosofi, politik på intressant.se

Var finns jobbpolitiken?

Partiledardebatten handlade till en del om politiken för nya jobb. Oppositionens angrepp misslyckades. Men Reinfeldt utnyttjade inte situationen. Socialdemokraternas "jobbkongress" hade ju ingen politik för nya jobb.

Idag 20/1 är det partiledardebatt i Riksdagen. Den måste ses som en formering inför årets valrörelse. Huvudfrågorna verkar bli jobben och statsfinanserna. Men valet kan ändå avgöras av hanteringen av sjukförsäkringsfrågan trots att denna inte fick någon större plats i partiledardebatten. Den frågan kan komma att drivas av media utan att politikerna behöver bli aktiva. Men sannolikt kommer den mediala fokuseringen att minska och då måste oppositionen dra fram sjukförsäkringen igen, vilket den inte gjorde i partiledardebatten.

Den rödgröna oppositionen med Mona Sahlin (s) i spetsen försökte göra gällande att regeringens politik hade misslyckats. Det skulle vara regeringens fel att "utanförskapet räknat med samma metod som före valet", som Lars Ohly (v) uttryckte saken, nu är 70 000 personer större.

Håller detta enkla argument i den fortsatta debatten? Fredrik Reinfeldt (m) replikerade med en fråga till Mona Sahlin: "Var finns jobbpolitiken?" Den handlar om Socialdemokraternas förslag till ekonomisk politik och om Sahlin kunde peka på något socialdemokratiskt styrt land i Europa som klarat sig från finanskrisens effekter. Den debatten utvecklades inte vidare trots att det finns stora möjligheter i "jobbkongressens" material, om någon kommer ihåg denna?

Naturligtvis klarar inte oppositionen en saklig debatt om en alternativ jobbpolitik. De poänger som kan utvinnas är begränsade. Dessutom förutsätter de en kunskap hos åhörarna om nationalekononomi och ekonomisk politik som inte finns längre. Men det hindrar inte att man kan använda arbetslösheten och utanförskapet som slagträ i debatten. Ohly försökte flera gånger i den senare delen av debatten. Han fick dock svar från Maud Olofsson (c) att de sjukskrivna minskat med 100 000 personer och att antalet personer i förtidspension sjunkit under 500 000.

Tidigare skulle jag ha bedömt att regeringen skulle ha haft en god chans att återhämta en god del av underläget i opinionsundersökningarna genom att ha ett övertag i sak. Den ökade arbetslösheten beror inte på att regeringens jobbpolitik skulle ha misslyckats utan på att exporten har minskat till följda av finanskrisen. Detta nämnde Reinfeldt mera passivt. Men politik handlar om att utnyttja ett sakligt övertag - inte att nämna det. Därför är jag inte säker på att Alliansen kan gå till motoffensiv med ett starkt väljarpolitiskt budskap. Alliansen har gång på gång visat sina svagheter på detta område. Partistrategerna verkar vara väljarpolitiska amatörer.

Den andra frågan, om statsfinanserna, är kanske lättare att klara från attacker. Det går inte att kritisera regeringen för att statsfinanserna är svaga. Men oppositionen försökte ändå med argumentet att regeringen gjort ofinansierade skattesänkningar. Motargumentet var att Socialdemokraterna skulle ha ökat de offentliga utgifterna istället. De skulle också ha varit ofinansierade. Att budgetunderskottet skulle leda till ett "statsfinansiellt moras" är inte längre ett argument. Men så sent som i augusti utgjorde detta ett tungt resonemang från S.

Anmärkningsvärt utöver detta är att Mona Sahlin i början av debatten explicit använde ett marxist-leninistiskt slagord för att karaktärisera sin politik:

"av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov"

(Mona Sahlin)

Detta var något som hon uttryckte på ett annat sätt vid den extra partikongressen i slutet av oktober 2009. Nu har hon valt att helt ordagrant ta Lenins formulering i sin mun. Lenin hade hämtat denna från en skrift av Marx, som länge var opublicerad. Han hade i sin tur fått den från statssocialisten Louis Blanc som var aktiv under revolutionen 1848.

Var fanns resultaten från denna "jobbkongress"? Varför fick vi inte höra om det program för nya jobb som denna extra partikongress sammankallats för att utforma? Beror det på att den var en bluff? Var finns jobbpolitiken?

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatt, regeringen, alliansen, rödgröna, socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, moderaterna, val 210, jobbpolitik, nya jobb, budgetunderskott, politik på intressant.se

Avundsjukan är allvarligast i USA

En fjärdedel av de vuxna amerikanerna har lidit av psyksjukdom det senaste året. Detta är ytterligare ett argument för mer progressiva skatter i en nyutkommen bok. Ojämlikhet gör folk tokiga.

Sissela Kyle inledde sin programserie i TV (se kringdiskussion) om de sju dödssynderna med avunden. Det var lättsam underhållning. En slutsats som hon poängterade i slutet var att avund inte var en synd utan en sjukdom. Låt oss anta att hon har rätt. Avund är i sina värsta former en psykisk sjukdom.

Var kan vi förvänta att avunden är som värst? I Sverige eller Norge som Sissela Kyle föreslog? Nej, om avunden beror på så påtagliga orsaksfaktorer att den ger upphov till sjukdom måste den bli allvarligast där samhällsklimatet är som mest inriktat på jämförelser hur bra man lyckats. I boken The Spirit Level, som jag skrivit två artiklar om (fetma, mord o tonårsfödslar), har Wilkinson och Pickett utgått från orsaksfaktorn inkomstskillnader (hur mycket mera den 5:e kvintilen tjänar än den 1:a).

Författarna har lyckats samla in data om mentalsjukdomar från en handfull länder där inga av de nordiska finns med. Men sambandet är tydligt mellan psykisk sjukdom och hur ojämn inkomstfördelningen är:


Vi ser här att mer än 25 procent av de vuxna amerikanerna lidit av någon psykisk sjukdom det senaste året mot bara en knapp tiondel i Japan, Tyskland och Italien. En närmare analys av USA visar att det är de amerikanska kvinnorna (och barn) som mest är känsliga för inkomstskillnader. Detta mäts då med ett index som relaterar till förhållandena i respektive delstat (mätt med Gini-koefficient). Inget samband mellan mäns mentala hälsa och inkomstskillnadernas storlek i olika delstater framkommer. Författarna har vissa svårigheter att komma fram till mera entydiga slutsatser (s 68-69).

Man skulle mot bakgrund av detta också kunna tro att frekvensen av självmord skulle vara större i ojämlika länder än i dem med mer utjämnade inkomster. Men så är inte fallet konstaterar författarna. Tvärtom tenderar självmord att vara vanligare i mer jämlika länder. De noterar också att en undersökning av hälsan i stadsdelen Harlem i New York visade att den enda dödsorsaken där som var mindre vanlig än i övriga USA var just självmord.

Så vad skall vi tro om progressiva skatters och andra utjämningsåtgärders inverkan på den psykiska hälsan? Är det svenska marginalskatter och ett skattetryck på 50 procent av BNP som behövs för att göra amerikanerna mer mentalt friska? Det som talar emot att allvarliga psykiska sjukdomar skulle kunna påverkas är att diagnosen "frequent mental distress" ligger på drygt 9 procent av den vuxna befolkningen bland vita mot 8 procent bland svarta (diagr 5.2).

Rimligtvis är det lättare psykiska åkommor (varför inte avundsjuka?) som orsakas av den "amerikanska livsstilen". Det som talar för detta är indikatorer som visar att psykisk hälsa inte är relaterad till folks sociala nivå. Alla kan vara avundsjuka på andra som lyckats bättre - även de allra rikaste.

Detta ställer saken på sin spets. Här finns det ingen möjlighet att främst hjälpa de sämst ställda. Den amerikanska livsstilen måste avskaffas i grunden för att befolkningen skall kunna botas från sin stora andel psykiskt sjuka. Frågan är om detta är möjligt. Även om stora omfördelningar skulle kunna göras på det ekonomiska området finns skillnader i positioner, utseende och berömdhet mm som kan bli föremål för avundsjuka.

Forts: Frihet är ett hinder för jämlikhet, 22/1-10

Läs även andra bloggares åsikter om Sissela Kyle, avund, avundsjuka, dödssynder, inkomstutjämning, jämlikhet, omfördelning, utjämning, nivellering, progressiv skatt, USA, psykisk sjukdom, självmord, skatt, filosofi, ekonomi på intressant.se

Progressiv skatt hindrar mord?

Tesen att mer progressiv skatt minskar en rad sociala problem lanserades i en bok som presenterades i radions OBS. Men varken mord eller tonårsfödslar är kopplade till de rika enligt författarnas egen analys. Det är istället förhållandena längst ner som har betydelse.

I boken The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better, som jag skrev om i förra bloggposten, är författarna Wilkinson och Pickett ute efter att bevisa att det behövs progressiva skatter och andra åtgärder främst riktade mot höginkomsttagarna. Detta skulle vara botemedlet mot en rad sociala problem.

Två sådana problem är mordfrekvensen och tonårsgraviditeter som leder till födslar. Här ser vi först deras samband mellan inkomstutjämning och mordfrekvens:


I länder med kraftigare inkomstutjämning är mordfrekvensen lägre och där inkomstskillnaderna är större blegås fler mord. Ett liknande samband finns mellan tonårsfödslar och inkomstutjämning:


Detta skulle kunna tyckas vara bevis för att det behövs mer progressiva skatter som tvingar in höginkomsttagarnas pengar till staten för att sänka mordfrekvensen och minska tonårsflickornas lösaktighet utan preventivmedel. Men författarna analyserar dessa två sociala problem mer ingående. Inkomstskillnaderna i USA ökade från 1980 till en topp i början av 90-talet. På 90-talet gick skillnaderna ner och arbetslösheten minskade. Därefter har skett en ökning sedan 2000.

Både mordfrekvensen och tonårsfödslarna följde detta mönster för inkomstskillnaderna. Det skulle kunna ses som en förstärkning av författarnas tes att det är de rikas rikedom som är problemet. Men de resonerar vidare och finner att nedgången på 90-talet var kopplad till förbättringar av de relativa inkomsterna för folk som befann sig på den verkliga botten i inkomstfördelningen (s 142).

Det var alltså minskad relativ fattigdom och arbetslöshet för yngre personer i botten av den sociala hierarkin som minskade våldet och tonårsfödslarna (s 143). Orsaken var inte att de rika blev fattigare eller ens drabbades av en åtstramning. Författarna skriver tvärtom att "de rika fortsatte att dra iväg längre ifrån den stora massan av befolkningen". Liknande gäller också för England.

Tesen att det inte är så viktigt med att få upp de sämst ställda över något fattigdomsstreck, som Wilkinson sa i en intervju, håller inte. När den brittiske oppositionsledaren David Cameron tyckte att slutsaten pekade på att det gällde att få upp botten mera mot mitten så avvisade Wilkinson honom med orden:

"He didn’t realise, or he pretended not to be aware that you needed to bring the top down ... so maybe [skratt] he and his friends can regard themselves as unaffected!"

Det verkar som om Richard Wilkinson inte riktigt hade koll på vad han själv skriver i sin bok. Det är inte mera progressiv skatt som minskar mordfrekvensen och tonårsfödslarna. Och knappast heller fetma som jag skrev i den förra artikeln.

Fortsättning Avundsjuka och psykisk sjukdom som följd av ojämlikhet

Läs även andra bloggares åsikter om utjämning, omfördelning, jämlikhet, inkomstfördelning, fetma, rikedom, progressiv skatt, skatt, mord, tonårsfödslar, sociala problem, skatter, filosofi, välfärd, ekonomi på intressant.se

Jämlikhet ska nu motivera nivellering

Mer progressiva skatter "behövs" för att motverka en rad sociala problem. De orsakas inte av fattigdom utan av de rikas rikedom. Det gäller fetma, tonårsgraviditeter, våld, psykisk ohälsa mm. - Men varför skulle servitören på Operakällaren äta sig fet av att se överklassen vräka i sig kaviar?

I radions program OBS - kultur- och idédebatt 15/1 uppmärksammade man boken The Spirit Level som utgör en statistisk argumentering för en utjämnad inkomstfördelning. Nästan alla sociala problem är kopplade till ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av professorerna Richard Wilkinson och Kate Pickett (Nottingham resp York). Bild från ett seminarium i dec -09:


Programledaren Jesper Meijling ville slå ett slag för Wilkinsons tes som går ut på

"att det är poänglöst att ha som ambition att så att säga lyfta de nedersta över ett imaginärt fattigdomsstreck, och låta dem som har det bra vara i fred."

Denna typ av jämlikhet brukar kallas nivellering. Nu ska OBS nu inleda en programserie om denna jämlikhet, som inte är av den ursprungliga typen som betonade lika rättigheter och likhet inför lagen. Den är inte heller av den socialliberala typ som menar att skattebetalarna borde se till att alla i praktiken får lika förutsättningar för att sträva vidare i livet. Inte heller ansluter den till Rawls' princip om att rättvisa är att de sämst ställdas utfall ska prioriteras.

Wilkinsons tes är ingenting mindre än en utveckling av Platons idé om idealsamhället. Det är samma tes som låg i botten på Thomas Mores Utopia och de utopiska socialisternas på 1800-talet. Tesen går ut på att inkomstutjämning i sig, av socialpsykologiska skäl, är önskvärd. Hur de sämst ställda har det är mindre betydelsefullt. Det är motsatsen till Rawls´teori. Wilkinsons tes kanske kan ses som ett makrostatistiskt bevis för den naiva utilitarismens påstående att lyckosumman i samhället blir som störst när inkomstfördelningen är nivellerad. I så fall lider tesen av många av utilitarismens problem.

Intressant nog ansluter jämlikhetstesen inte till vad Marx och Engels uttryckte i Kommunistiska manifestet (art). Där kritiserade man de utopister som "lär en allmän asketism och en barbarisk likställighet". Wilkinson förefaller vara mer radikal än Marx men tror på utjämning på dagens mindre "asketiska" nivå.

Genomslaget för boken har blivit större än förväntat. Wilkinson och Prickett har också bildat en jämlikhetsstiftelse för att sprida budskapet. Detta går ut på att minska ojämlikheten både genom omfördelning och genom att påverka inkomstbildningen (Sveriges resp Japans typiska metoder). Stiftelsen räknar upp följande "botemedel" för samhället:

Mer progressiva inkomst- och egendomsskatter
Mer frikostiga bidrag
Högre minimilöner
Högre pensioner
Prioriterad bekämpning av arbetslöshet
Bättre utbildning och omskolning
Starkare fackföreningar

Detta verkar vara ett traditionellt socialistiskt program. Tanken är att det skulle kunna leda till att en rad sociala problem skulle minska. Dessa problem är enligt en intervju med Wilkinson bl a följande:

"det handlar om dödstal och förväntad livslängd i olika socialgrupper eller klasser av en och samma befolkning, liksom sjukdomar, stress, psykisk ohälsa, fetma, tonårsgraviditeter, våld, tillit, social mobilitet."

Är detta en rimlig ansats? Det kan ju vara så att det finns andra faktorer som påverkar varför starkare progressiva skatter skulle bli verkningslösa. Dessutom kan man ifrågasätta huruvida det moraliskt kan rättfärdigas att t ex högre skatt på de rika behövs för att de fattiga inte skall äta sig så feta.

Jag ska visa exemplet med sambandet mellan stark fetma (obesity) och ojämn inkomstfördelning som exempel på Wilkinsons och Prickets metoder. Detta samband ser hyggligt starkt ut i nedanstående diagram.


Men vad säger detta? Fetman är mindre utbredd i länder med små inkomstskillnader. Betyder det att jämnare inkomster skulle göra folk mindre feta? Teorin säger tydligen att folk tröstäter när de ser att andra har det bättre än en själv. Det är svårt att tro.

Även om teorin vore korrekt skulle man väl ändå lägga ansvaret på de relativt välbeställda som ändå äter sig feta, snarare än på de mera rika, även om de stoltserar med sin rikedom. Eller är det stoltserandet som borde angripas? Teorin säger ju att det är de psykiska reaktionerna inför rikedomen som företeelse som medför destruktiva följder som "tröstätande" och annat irrationellt.

Har författarna verkligen visat att det inte är absoluta sociala svårigheter som orsakar problemen? Varför skulle fattiga i rika länder där dessa "fattiga" ändå lever på en högre levnadsnivå än ganska rika i andra länder likväl lägga sig till med psykisk ohälsa, fetma, våldsbeteende och annat destruktivt bara för att andra i deras samhälle är ännu rikare?

Kort sagt: Varför skulle servitören på Operakällaren äta sig fet av att se överklassen vräka i sig kaviar?

Författarna har gjort ett storjobb med att sammanställa så mycket statistik på så många olika områden. Det finns anledning att granska deras teori närmare framöver. Men redan nu kan man undra om inte deras upplägg har färgats av att Wilkinson är epidemiolog och professor (em) i medicin. Pickett är inriktad på näringsforskning och epidemiologi.

Forts: Progressiva skatter hindrar mord? (äv tonårsgraviditeter)

Andra bloggar om: utjämning, omfördelning, jämlikhet, socialism, inkomstfördelning, fetma, rikedom, socialism, utilitarism, inkomstutjämning, progressiv skatt, skatt, internationella jämförelser, fattigdom, våld, tonårsgraviditeter, sociala problem, moral, filosofi, ekonomi, skatter på intressant.se

Sjuka räddar fuskarna och fäller regeringen?

De skärpta sjukreglerna blir regeringens fall. Det blev uppenbart efter Uppdrag granskning i förrgår. Statistik om den verkliga utvecklingen hjälper inte mot emotionella kampanjreportage. Alliansen borde ha insett att vi lever i ett stämningssamhälle.

Vad hände på den svenska arbetsmarknaden i början av 1990-talet? Under några år ökade antalet som försörjdes med sociala ersättningar med 400 000 till nästan 1,2 miljoner personer. Det gäller personer som försörjs med bidrag vid arbetslöshet, sjukdom, förtidspension och socialbidrag.

Huvudorsaken till den nästan 50-procentiga ökningen var naturligtvis den ekonomiska krisen. Men efter att denna gått över i slutet av 90-talet blev det bara en liten minskning av detta "utanförskap". När sedan IT-kraschen kom ökade antalet igen och såg ut att etableras på en permanent hög nivå, se nedanstående diagram:

Denna dåliga funktion på arbetsmarknaden utnyttjades av den borgerliga oppositionen och regeringen Persson (s) fick avgå hösten 2006. Huvudargumentet var att Socialdemokraterna inte lyckats med återgången mot full sysselsättning utan istället ägnade sig åt att sjukskriva och förtidspensionera de arbetslösa för att statistiken skulle framstå som bättre. Det ser ut att finnas fog för denna kritik om man tittar på nedanstående diagram:

Den minskande totala arbetslösheten (streckad linje) berodde till största delen på att sjukskrivningar och förtidspensioneringar ökade (heldragen linje). Under Göran Perssons sista hela regeringsår 2005 kostade ersättningarna för ohälsa ungefär 3,5 procent av BNP och för arbetslösheten 1,5 procent.

Genom att konjunkturen till slut förbättrades under andra hälften av 2006 kunde arbetslösheten minska. Alliansregeringen gör också gällande att detta skulle ha berott på de jobbskatteavdrag som började införas 2007 och åren därefter. Detta är dock osannolikt eftersom alltför få känner till avdragets existens och forskningen visar dessutom att det tar många år innan det blir märkbara effekter.

Även de ohälsorelaterade ersättningarna började minska före regimskiftet. Men den stora minskningen inträffade därefter och beror rimligtvis delvis på Alliansens förändringar av regelverken för dessa ersättningar. Fusket och överutnyttjandet minskade genom striktare hantering. Denna del av minskningen har av och till använts av massmedia för upprörda reportage om hur svårt sjuka tvingas arbeta.

Statistiken i siffror för de senaste åren samt en prognos visas i nedanstående tabell:

Sjuk- och aktivitetsersättning kallades tidigare
förtidspension. Ekonomiskt bistånd kallades socialbidrag.

Den framgång som den minskande ersättningstrenden för ohälsa som vi ser i statistiken och prognoserna motverkas av både den ökande totala arbetslösheten och den nyligen uppflammande debatten om regelsystemet i sjukförsäkringen. Nu senast handlade hela Uppdrag granskning 13/1 i TV om ett enda fall där indragning av sjukpenningen med krav på att söka arbete för en f d halvtidsarbetande äldre kvinna slutade med självmord. Systemet försvarades i princip i studion av Gunnar Axén (m), ordf i socialförsäkringsutskottet. Det kritiserades av Liselotte Olsson (v) som både menade att det tidigare systemet var fel och det nuvarande omänskligt, kallt och hårt.

Det går naturligtvis inte att försvara ett sådant fall och chefen för försäkringskassans lokalkontor framstod som en föga empatisk byråkrat. Man måste beundra TV:s researchers som hittat ett så idealiskt fall för att bedriva kampanjjournalistik mot Fredrik Reinfeldt. Denne klipptes in då och då med uttalanden om arbetslinjen och de höga sjukskrivningstalen, som därefter konkretiserades med ytterligare några omänskliga turer i det konkreta fallet.

Janne Josefsson på TV har tydligen bestämt sig för att avsätta Reinfeldt. På samma sätt hade han bestämt sig för att avsätta Göran Persson när han före valet 2006 gjorde ett reportage om dennes herrgårdsbygge i Sörmland. Någon borde göra en närmare analys av valstugereportaget i valrörelsen 2002 där Josefsson likaledes verkar ha åstadkommit ett ras för Moderaterna någon vecka före valdagen. Skattekramarna i partiet har därefter skapat myten att det var Bo Lundgrens linje med sänkta skatter i storleksordningen 130 mdr kr som istället orsakade raset.

I dagens läge är det de verkligt sjuka som kampanjande journalister kommer att dra fram under valrörelsen som kommer att definitivt fälla regeringen. Den ligger redan nästan hopplöst under i opinionssiffrorna. Det strikta regelverket kommer med stor sannolikhet inte bara att slipas av i kanterna av en ny regering utan ersättas med något som i praktiken är en återgång till det gamla. Då får vi en upprepning av förloppet efter 1997. Det var då sjukskrivningar och förtidspensioneringar ökade med 40 procent eller med nästan 200 000 personer bara på några år.

Men när regeringen inte lyckats förmå byråkraterna att konstruera ett regelverk som sätter åt fuskarna utan att de verkligt sjuka begår självmord är det inte mer än rätt att sådana dilettanter och stympare får stå sitt kast. Eller trodde partistrategerna i Alliansen att journalisterna skulle ägna sig åt att göra "dålig TV" med statistik och diagram som visade hur det verkligen förhåller sig? Förstår man inte att vi lever i ett stämningssamhälle där känslor är viktigare än fakta?

[Uppdatering 12/11-10: "Så uppstod stupstocken" av Sanna Rayman i SvD]

Läs även andra bloggares åsikter om sjukskrivning, försäkringskassan, sjukpenning, förtidspension, fusk, överutnyttjande, Uppdrag granskning, Janne Josefsson, regeringen, Alliansen, politik, ekonomi på intressant.se

Går det att trissa upp elpriserna?

Det är enkelt att se att ordinarie avställning av kärnkraften är mest lönsam när det är kallt. Något svårare är det att konstatera att det går att medvetet trissa upp priserna på ett lönsamt sätt med olika "driftsstörningar".

De höga elpriserna de senaste veckorna har intensifierat debatten om hur elmarknaden egentligen är reglerad. Priserna slår rekord till förfång för villaägare och industriföretag. Men de som kommenterat frågan huruvida kraftbolagen medvetet undanhåller produktion för att trissa upp elpriserna har inte trott att så skulle vara fallet. Nu senast skrev Anders Ångström detta i DI igår. Han är seniorrådgivare på Econ Pöyry.

Jag skall göra en enkel kalkyl som illustrerar hur beslutssituationen inför en avställning av några kärnkraftsreaktorer kan se ut. Den första frågan är huruvida avställningen skall göras på sommaren eller när det är ganska kallt. (Jag antar att kraftbolagen inte vågar förlägga en avställning till januari-februari.)

Antag att två reaktorer ställs av för reparation och översyn en tiondel av året. Kärnkraften levererar ca 60 TWh av totalt 140 TWh el. Två reaktorer utgör 20 procent eller 12 TWh som står stilla 36 dagar. Produktionsförlusten blir 1,2 TWh. Skall denna tas när elpriset är lågt på sommaren eller relativt högt på senhösten? Svaret är självklart för bonusintresserade eldirektörer: så sent på hösten som möjligt med hänsyn till opinionen.

Varför är det enkelt att så måste bli fallet? Kraftbolagen får alltid betalt för den dyra ersättningsproduktion som måste sättas in. Det ser elbörsen Nord Pool till. Någon vinstförlust blir det inte på de 1,2 TWh ersättningskraft som måste produceras. I sämsta fall går denna del av produktionen jämnt upp. Naturligtvis skulle vinsten ha kunnat bli ännu större om kraftmängden 1,2 TWh hade kunnat produceras med billig kärnkraft. Men det är inte möjligt eftersom den antagna avställningen för översyn och reparation måste göras under någon del av året.

Eftersom priserna är högre när det är kallt för all kraft oavsett produktionskostnad kommer ett produktionsbortfall säkrast att leda till en extra prishöjning när det är kallt. Allt dyrare ersättningskraftproduktion måste ju tas i anspråk när det blir kallare. Det borde inte vara svårt att räkna ut hur ett el-oligopol kommer att agera.

Svårare är att utvärdera huruvida ett medvetet extra produktionsbortfall kan bli lönsamt. Om vi tar samma utgångsvärden som i det förra exemplet och utvecklar detta till ett förenklat räknexempel kan vi få något att fundera kring. Nu kan vi inte anta att bortfallet på 1,2 TWh inte kostar något i vinstbortfall. Utgångspunkten är att en fejkad driftsstörning bara kan bli lönsam om priset går upp och ökar vinsten mera än vinsten minskar på den el som inte kan säljas från de stillastående eller driftreducerade anläggningarna.

Ett bortfall med 1,2 TWh under 36 dagar betyder relavt minskade intäkter under denna tid som bestäms av hur stor den ordinarie förbrukningen är. Antag att bortfallet kan förläggas till en period med 50 procents högre förbrukning än medelförbrukningen på 14 TWh per tiondel av året. Det betyder ett relativt intäktsbortfall på 1,2/21=5,7 procent.

För att kompensera för detta måste den återstående volymen på 19,8 TWh kunna säljas för 6,1 procents högre pris. Detta kan bli omöjligt om den ersättningskraft som sätts in har en produktionskostnad som understiger 1,06 x normalpriset. Det kan bli fallet under sommaren då konkurrenterna kan tappa av mera från vattenkraftsdammarna. Men under den kalla perioden borde det vara lättare. På oligopolmarknader kan det också förekomma ett underförstått samarbete som gör det möjligt att konkurrenterna nöjer sig med de extra vinster de själva kan få av det högre priset vid oförändrad produktionsvolym. I Sverige har kärnkraftsföretagen Forsmark, Ringhals och OKG flera gemensamma styrelseledamöter...

Om kraftbolagen har tur kan det bli en köldknäpp som höjer elpriset extra mycket när en del av kärnkraften har "driftsproblem". Därför är det bäst att låta dessa inträffa när det är relativt kallt.

Det är svårt att förstå att kraftbolagen kan komma undan med förklaringen att "det kostar miljoner" varje dag då kärnkraften inte producerar för fullt. Om priset på el vore elastiskt skulle vi kunna tro dem. Men priset på el är oelastiskt - i synnerhet när det är kallt. Därför stiger priset och höjer intäkterna mera än vad som förloras på en produktionsminskning. Det går att trissa upp elpriserna. Frågan är bara om det enbart är en teoretisk möjlighet som inte används i praktiken. Och går det att bevisa att möjligheten skulle användas? Konkurrensverket kom ingen vart.

Läs även andra bloggares åsikter om elpriser, oligopol, kraftbolag, uppskörtning, konkurrens, konkurrensverket, villaägare, pristeori, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Stabiliseringspolitiken var oförberedd

Sveriges nationalekonomer bekräftar att den makroekonomiska forskningen var eftersatt när det blev kris. Stabiliseringspolitiken saknade därför teoretisk grund och fick bedrivas med intuition. Jag menar att då öppnas för moralism. Ekonomisk historia är därför angelägen.

Förra hösten trodde vänsterinriktade kommentatorer att det var kapitalismens kris som seglade upp i september 2008. Eller åtminstone var det marknadsekonomins och nyliberalismens kris vi såg. Var finns dessa förståsigpåare nu? Borde de inte fundera på vilka felbedömningar de gjorde för drygt ett år sedan?

Nationalekonomerna är däremot en grupp som försöker lära sig något av den ekonomiska krisen och de egna tillkortakommandena. I går kväll hade Nationalekonomiska föreningen en paneldebatt där ämnet var: Vilka lärdomar bör den nationalekonomiska professionen dra av den ekonomiska krisen? Sex ekonomer diskuterade och mötet var ovanligt välbesökt.

Genomgående underströks att den makroekonomiska forskningen hade eftersatts och att det rådde brist på makroekonomer. Därför saknades också en aktuell teoretisk grund för den ekonomiska politiken.

Professor Lars Calmfors, som också är ordförande i det finanspolitiska rådet, inledde med att konstatera att nationalekonomerna inte gjort bra ifrån sig. Forskningen om makroekonomi är inte integrerad med forskningen kring den finansiella ekonomin. Ett stort fel har varit att riskerna för ett finansiellt sammanbrott inte varit inbyggda i de använda makroekonomiska modellerna. De kanske varit för mycket inriktade på teoretisk elegans och innehållit för litet av erfarenhetsbaserade generaliseringar.

Peter Englund, professor i finansiell ekonomi, pekade på att det inte fanns några förväntningar i början av 2008 att en begränsad kris i den amerikanska bostadsfinansieringssektorn skulle utvecklas till en global finanskris. Teorin beaktar för litet de långa kedjor som numera finns mellan sparare och investerare. Skuggbankerna var oklart behandlade.

Nils Gottfries, Uppsala universitet, betonade att det inte var penningpolitikens fel att det blev kris. Orsakerna måste sökas i kreditsystemet som skall omvandla illikvid och osäker utlåning till säker och likvid inlåning. Där har bankerna hjälp av "de stora talens lag". Han menade dock att även en god bank kan gå överstyr om den utsätts för ryktesspridning som leder till uttagsanstormning. Sådana förekom även i dagens kris eftersom bankerna till en del finansierar sin utlåning med kortsiktig upplåning på finansmarknaderna. Detta var ännu tydligare bland "kvasibankerna" som dessutom hade lägre säkerhetskrav på sig. [Det verkar som att politikerna bara ömmat för småspararna utan att förstå att det ändå kan bli destruktiva spridningseffekter för hela systemet.]

Per Krusell från Institutet för internationell ekonomi betonade att forskningen har haft begränsat med data för att kunna förstå hur svåra kriser uppkommer. I USA har två kriser inträffat, den på 30-talet och någonting på 70-talet. Det är fråga om en kombination av problem, inte enbart hög belåning. Den initiala chocken var ganska liten. Genom "multipla koordinationsproblem" kan effekterna ändå bli allvarliga - alla tror att något ska hända, då inträffar det också. Han betecknade också Lucas teori om rationella förväntningar som "ofärdig" och den var i behov av förnyelse redan före krisen.

Professor Assar Lindbeck betonade den stora skillnaden mellan hur finansmarknaderna fungerar normalt och under kriser. Normalt motsvarar de oljan i maskineriet men blir det kris kan de betyda "stopp". Detta har varit mindre uppmärksammat. Han hade själv i sin doktorsavhandling förvånats hur små skillnader det blev i den där konstruerade makromodellen när han introducerade en banksektor. Felet var att han inte konstruerat denna för ett reaktionsmönster vid stora störningar. Nu måste kreditsystemet modelleras så att detta beaktas.

Lindbeck var också kritisk till att teorierna om rationella förväntningar och effektiva marknader tagits på för stort allvar. De utgör ingen verklighetsbeskrivning utan borde ses som en jämförelsenorm. Riksbanken bör enligt Lindbeck ha tre mål: inflationen, kapacitetsutnyttjandet och finansiell stabilitet. Det kan vara svårt att bedöma vad "för höga" tillgångspriser eller "för stor" kreditgivning innebär men det borde gå.

Juhana Vartiainen från Konjunkturinstitutet underströk att den mera intuitiva förståelse av ekonomin, som beslutsfattarna i stabiliseringspolitiken tillämpade, ändå kunde förhindra en upprepning av perioden 1929-32. Han pekade också på den kritik från höger av den typ som F A Hayek framfört hade viss relevans (Vartiainen var dock noga med att generellt ta avstånd från Hayek.) Även vänsterkritiken som betonar bristande stabilitet har relevans. Makroekonomisk forskning måste nu ges högre dignitet.

Från publiken framhöll Bo Lundgren från Riksgälden att det var Lehmans konkurs i september 2008 som förstörde förtroendet och förvärrade utvecklingen på ett avgörande sätt.

Diskussionen visar enligt min mening att vi får en förklaring till varför den stabiliseringspolitiska debatten blev så förvirrad när krisen blev riktigt allvarlig. Det var helt enkelt så att den makroekonomiska forskningen inte hade utvecklats tillräckligt mycket för att man skulle kunna ha en stabiliseringspolitisk beredskap. Politiken fick bedrivas med intuition. Här är min hypotes att en väsentlig skillnad finns mellan dagens syn och 1930-talets: Den moralistiska grunden var annorlunda.

I denna hypotes ingår att beslutsfattarna till väsentlig del inte låter sig vägledas av ekonomiska teorier och ekonomiska fundamenta utan av huruvida åtgärderna är moraliskt rättfärdiga. Därför kan föreställningar om lastbart leverne, girighet och utsvävande skuldsättning vara mycket mer avgörande än ekonomisk analys. Denna emotionella etiska inställning ("moralism") var starkare i början av 30-talet än idag (ex Andrew Mellon). Därför vidtogs fler försvårande åtgärder på 30-talet och avogheten mot effektiva sådana var samtidigt större. Idag är det Henry Paulsons beslut att av moraliska skäl låta Lehmans gå i konkurs som på ett avgörande sätt gjorde den begränsade bolånekrisen till en världskris. Men en rad stimulansåtgärder kunde ändå vidtas trots att de enligt 30-talets moralistiska norm skulle varit förkastliga.

Ett sätt för nationalekonomer att kunna hantera denna typ av problem är att integrera ekonomisk historia i makroteorin. Jag instämmer med Krusells krav på mer sådan forskning. Den kanske skall göras av nationalekonomer och inte enbart av historiker. Mitt förslag är att den kurs i "nationalekonomi" som Calmfors efterlyste integreras med en god dos ekonomisk krishistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om ekonomisk kris, finanskris, stabiliseringspolitik, ekonomisk historia, makroteori, finanskrisen, 30-talskrisen, makroekonomi, nationalekonomi, moralism, ekonomi, politik på intressant.se