Till vad behövs staten?

I ett civiliserat samhälle skulle man tro att det statliga tvånget borde begränsas till ett minimum. Men istället verkar statens uppgifter vara nästan oändliga. Ta ställning till min lista och föreslå en politisk teori för begränsning av statens uppgifter.

Staten bygger på tvång. Det är motsatsen till frihet. Prima facie (vid första anblicken) är tvång något som vi inte vill ha. Det skulle betyda att vi inte vill ha staten. Att vi ändå har en stat skulle kunna bero på att just staten kontrollerar tvångsutövningen i samhället. Staten har etablerat sig själv eftersom den fått chansen. Så ser nog den historiska utvecklingen ut. Resultatet är att vi fått en tvångsorganisation på halsen som vi i ett civiliserat samhälle kanske inte skulle ha önskat.

Därför finns det anledning att diskutera statens uppgifter förutsättningslöst om vi lever i ett så civiliserat samhälle att det är tillåtet. Här skall jag ge en lista med funktioner som brukar förekomma i diskussionen.

Statens skyddsfunktioner. Militärt försvar och en polis som upprätthåller ordningen samt en viss central förvaltning är i praktiken nödvändiga för att vi skall kunna tala om en stat och inte t ex ett nybyggarterritorium.

Samhällsskydd i övrigt. Rättsväsendet i övrigt, brandskydd, smittskydd, miljöskydd, smittskydd hör hit.

Stöd till de fattiga. De som inte får annat ekonomiskt skydd får socialbidrag och liknande. Fattighjälp har funnits i alla samhällen.

Produktionsbefrämjande inrättningar. Fyrar, vägar, datanät, opera, teater, konserthus, grundfoskning, högre utbildning, sedelutgivning, penningpolitik, arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och planhushållning.

Ägande eller kontroll av 'naturliga monopol'. Järnvägsnätet, elnätet, vattennätet, avloppsnätet och broar hör hit. Genom ständigt fallande marginalkostnad lämpar sig denna typ av verksamheter inte för konkurrens.

Produktion av individuella tjänster av "social" natur. Här finns sjukvård, skolutbildning, äldreomsorg, barnomsorg, mödravård och missbrukaromsorg.

Produktion av varor och tjänster. Järn- och stålindustrin, jordbruket, banker och försäkringsbolag, grosshandeln och läkemedelsindustrin har diskuterats i politiska program. Här bör också nämnas radio och TV.

Produktion av finansiella tjänster av "social" natur. Här finns sjukpenningförsäkring, pensionsförsäkring, föräldrapenning, a-kassa, barnbidrag, bostadsbidrag, subventioner och liknande.

Utöver dessa handfasta produktionsorienterade funktioner finns det mer abstrakta funktioner som kan beskrivas som tvångsreglering av olika aktiviteter för att uppnå olika syften. Dessa är åtminstone av tre slag:

Paternalistiska. Exempel är kontroll av farliga ämnen, alkohol och droger.

Effektivitetsökning. Exempel är näringspolitik och planhushållning.

Idealistiska. Exempel är ekonomisk demokrati, löntagarfonder, "gleichschaltung", "gröna vågen", teokrati, utjämning och maximering av lyckosaldot.

Slutligen finns ett mera svårklassificerat syfte: särintressenas krav på förmåner som ett resultat av en uppgörelse i parlamentet utan någon ytterligare motivering.

Frågan är om det är lika legitimt att använda staten till alla dessa ändamål. Eller finns det en politisk teori som skulle kunna peka ut motiv för en begränsning av statens omfattning?

Fortsättning: Kan anarkismen tillbakavisas moraliskt? 28/11-05

Rättvisa och medansvar är altruism i TV

"Finns blått" i TV 2 handlade om hur vi skall hjälpa de fattiga länderna: genom biståndsgivning eller genom öppnandet av handeln. Rättvisediskussionen gav däremot inte mycket. De senaste årtiondenas utveckling av den politiska filosofin har tydligen inte ägt rum.

Igår sändes första delen av en TV-serie som bygger på filosofiska samtal. Repris 3/12. Serien går i TV 2 och kallas "Finns blått?" som antyder att den kommer att handla om varseblivning och kunskapsteori så småningom. Det första programmet skulle handla om rättvisa och medansvar. I DN påannonserades programmet med frågorna: Måste vi bry oss om andra människor? Vad händer om vi inte gör det frivilligt?

Det lät ju intressant i synnerhet som den politiska filosofin sedan några årtionden alltmer kommit att handla om just dessa problem när det gäller att organisera ett samhälle. Utilitarism, Rawls och Nozick är numera standardinledningen när sådana frågor tas upp i dagens diskurs. Men TV-programmet handlade i huvudsak om den sorts altruism som skulle kunna kallas "givandets dygd". Det handlade varken om social rättvisa eller om hur ansvar skulle definieras (krävs en aktiv handling eller kan alla uteblivna handlingar leda till ansvar?).

Visserligen inleddes programmet med en ojämn utminutering av vatten i de fyra deltagarnas vattenglas. Det kanske var tänkt att detta skulle kunna illustrera skillnaden mellan egalitär rättvisa och behovsrättvisa. Men resonemanget kom snart att flyta ut i andra riktningar. Magnus Jiborn från Stockhom försökte leda in samtalet på att även bidraget till vattenproduktionen borde beaktas när rättvisan i fördelningen skulle utvärderas. Det ifrågasattes på ett oklart sätt av Helle Klein från AB som kanske hade missuppfattat det hela. Hon var ju inte filosof utan "teolog" framhöll hon.

Som introduktion till Rawls´ teori var vattenexemplet misslyckat. Jiborn antydde att incitamenten skulle beaktas och Gustaf Arrhenius från Lund fick nämna att det var Rawls´ princip som var på tapeten men sedan blev det just ingenting mera om fördelningsfilosofins principer.

I förhandsrapporteringen angavs att programmet skulle handla om "filosofins svåraste fråga" (enligt Jiborn) som var varför vi bör handla moraliskt. Frågan kom upp och besvarades av Arrhenius med orden "du bör göra det rätta". Det är en fråga om att vilja eller inte vilja vara moralisk. Och?? Helle Klein antydde att det hade att göra med "vem som var min nästa" men sedan var det dags att visa ett avsnitt ur Karl-Bertil Jonssons julafton gjord av Tage Danielsson 1975. Detta skulle illustrera hur äganderätten åsidosattes med altruistiska motiv.

Jiborn förklarade att vi nog inte skulle vilja ha en "kvarters-Robin Hood" som ensidigt bestämde vad som var riktigt att göra. Det föreföll som de andra instämde. I så fall är det ett framsteg från många tidigare diskussioner som utgått från det självklara att självutnämnda socialistiska moralmatadorer skall kunna pungslå borgarbrackorna utan vidare spisning. Nu medgav Helle Klein att vänstern tidigare varit för auktoritär i moraliska frågor.

Så ställdes frågan om inte äganderätten kanske skulle kunna ses som en konvention som även de fattiga tjänar på i det långa loppet. Den fick tyvärr inget svar. Någon borde ha sagt att etablerandet av en säker äganderätt i Europa för ett antal hundra år sedan enligt forskarna är en väsentlig orsak till den välståndsutveckling som vi sedan registrerat. Och någon kunde ha tillfogat att upphävandet av den privata äganderätten i Sovjetunionen bidrog till den dåliga ekonomiska utveckligen som till slut fällde hela imperiet.

Är det inte dags att överföra TV-programmet Karl-Bertil Jonssons julafton till historiens sophög som ett stickspår influerat av socialismens svanesång på 1970-talet?

Därefter handlade samtalet mest om hur vi borde hjälpa de fattiga länderna. Jiborn relaterade en teori om att hjälp skulle kunna motiveras med egenintresset (säkerhet). Men resten av programmet handlade om gåvor kontra strukturella förändringar, typ handelsregler, tullar och liknande. Jiborn konstaterade att de fattiga länder, som tagit sig upp, har gjort det på egna villkor och inte med hjälp av välgörenhet från i-länderna.

Det svåra problemet visade sig vara motsättningen mellan de fattiga ländernas industriella expansion och den utflyttning av låglönejobb i i-länderna som blir följden. Men ingen kom på tanken att ställa å ena sidan fortsatt massiv skattefinansierad bidragsgivning med jobben kvar här mot å andra sidan utflyttning och skattefinansierad arbetslöshet. Det föreföll som om det var det senare alternativet kombinerat med en from förhoppning att påfrestningarna nog skulle lösas som var vad samtalsdeltagarna trodde på.

Läs även min artikel Globalisering är utilitarism? 11/8-05

Kan anarkismen tillbakavisas moraliskt?

De som anser att friheten borde begränsas är ofta inte ute efter en seriös debatt med anarkisterna. För dem räcker det att använda ett debattknep för att visa att friheten är en omöjlig idé. Anarkismen må vara praktiskt svårtillämpad, men dess moraliska idé är inte söndersmulad.

Mera verklighetsfrämmande tänkare och politiska svärmare har ansett att någon stat överhuvudtaget inte kan legitimeras. Anarkisternas ståndpunkter har för det mesta avfärdats på ett praktiskt plan. Argumentet har varit att ett samhälle utan försvar och polis inte kan fungera och överleva som speciell struktur. Därför behöver vi inte öda tid på att diskutera anarkismens teoretiska utgångspunkter.

Det är att göra det lätt för sig. Dessutom tror jag det ligger en del taktik i detta avfärdande. Om det skulle vara så att anarkismen inte kunde avfärdas så enkelt på det praktiska planet skulle man bli tvungen att diskutera anarkismens moraliska utgångspunkt. Och då är den inte alls lika enkel att avfärda. Alltså låtsas man att ett moraliskt argument kan falsifieras med ett praktiskt resonemang. Det är ungefär som att tillbakavisa det femte budordet (du skall icke dräpa) med konstaterandet att Israels barn tillämpade dödsstraff, varför det i praktiken var fritt fram att mörda vem som helst.

Låt mig kort sammanfatta den anarkistiska argumentationen som den presenteras av statsvetaren Robert Dahl. 1) Ingen är förpliktigad att lyda en dålig stat. Det är inte bara anarkister som är övertygade om denna tes. Den ingår numera i en gemensam kärna av allmänt omfattade uppfattningar, som kan härledas ända tillbaka till Thomas av Aquino. Demokrater, liberaler, konservativa, radikaler, revolutionärer, kristna, muslimer, ateister, agnostiker - alla är överens om att ingen är förpliktigad att stödja en ond stat.

2) Alla stater bygger på tvång. Detta är tämligen okontroversiellt.

3) Tvång är något dåligt i sig. Det är det få som bestrider. Frågan gäller istället huruvida tvång som medel för ett högre ändamål är berättigat. För att få någon att göra något som den vägrar att göra måste man ställa vederbörande inför ett hot om allvarlig fysisk eller psykisk skada. Man måste vara beredd att verkställa hotet mot många som vägrar att ställa upp. Om folk sålunda tvingas att lyda lagar som de motsätter sig har de berövats sin frihet och självbestämmande. Och om olydiga straffas inneär det ofta akut fysiskt lidande och fängslande. Om vi kunde uppnå våra mål utan att använda tvång och våld skulle inte de flesta av oss med glädje avstå från att använda sådana dåliga (=onda) medel?

4) Ett samhälle utan stat är ett genomförbart alternativ. Denna förutsättning för anarkismen anses i allmänhet lätt att ifrågasätta.

Antag emellertid att det blev fred på jorden så att ett militärt försvar blev obehövligt. Antag vidare att människorna blev fredligare i sitt inbördes umgänge och att ett nytt högteknologiskt självförsvarsvapen för den egna personen utvecklades samtidigt som det kontantlösa samhället infördes. Vi skulle då med sådana tekniska landvinningar inte behöva någon organiserad polis. Någon tvångsmässig skatt för att finansiera nattväktarstatens funktioner skulle inte behövas. Tror vi då att frihetens kritiker skulle vara nöjda?

Ett sofistiskt argument förloras

Om det rent empiriskt skulle gå att uppfylla p 4) skulle för det första tvångsanhängarna förlora sitt främsta argument mot friheten - nämligen att den är oförenlig med säkerheten - som är ett resonemang av ganska tarvligt, sofistiskt slag: Den som är anhängare av frihet måste acceptera att friheten inskränks för att skydda friheten. Eftersom detta påstås vara självmotsägande är det fritt fram (moraliskt) att inskränka friheten hur mycket som helst. Analogin med det femte budet ovan är uppenbar: om det är dödsstraff för dråp är det fritt fram att dräpa efersom budet "du skall icke dräpa" är självmotsägande.

Om vi, för det andra, inte behöver inskränka friheten för att skydda friheten, varför borde vi ändå inskränka friheten? Det är den fråga som anhängarna av socialt tvång borde försöka besvara.

Jag föreställer mig att så som Dahl ställt upp bevisföringen ovan så är det i meningen "lyda en ond stat" som attacken borde sättas in. Några stater är onda och andra är goda. Det är det goda tvånget som vi har moralisk skyldighet att underkasta oss.

Hur gör vi då avgränsningen av det goda tvånget mot det onda? Och hur gör vi avvägningen av det goda tvånget mot de i så fall nödvändiga frihetsinskränkningarna? Vi har i det senare fallet att lita till upplysta experter, utilitarister, deontologer, socialister, demokrater, teokrater eller rentav utopister. Hur skall vi kunna välja dem som sitter inne med receptet för lyckan? En lycka som kan ha ett högt pris i form av tvång...

Läs också: Kan en pragmatisk eftergift binda moraliskt? 20/10-05

Fortsättning: Varför finansieras brandsläckning med tvång? 14/12-05

Växthuseffekten i gungning visar iskärnor

Det finns ett starkt samband mellan temperaturen på jorden och koldioxidhalten visar mätresultat från iskärnor som går tillbaka 650 000 år. Först stiger temperaturen och därefter koldixiden. Människans tillförsel av koldioxid kan bara ha bidragit med några procent.

I dagens nummer av Science (24/11) som refereras av DN:s Karin Bojs med hjälp av förhandsinformation (på Science hemsida finns en intetsägande sammanfattning) finns ett diagram som är mycket avslöjande. Detta är tillgängligt för alla med Flash från DN:s webbsida>>> Diagrammet visar sex eller åtta temperaturtoppar som kan korreleras ganska väl till kodioxidhalterna i atmosfären. Temperaturvariationen är så stor som 16 grader.

Det sensationella är emellertid att temperaturen börjar stiga flera hundra år före stegringen av koldioxidhalten. Det är alltså inte så att koldioxidhaltens höjning är den utlösande faktorn. Snarare förefaller det vara så att olika biologiska processer som sätts igång av värme ökar koldioxidhalten. Det kan leda till en viss självförstärkande utveckling eftersom koldioxid absorberar infraröd strålning i högre grad än kväve och syre. Men hur stor är denna effekt?

Forskarna hänvisar till att jordens uppvärmning påverkas av hur cirkulationsbanan runt solen varierar. Det betyder att en stor del av uppvärmningen kan förklaras på annat sätt än med koldioxidhalten.

Oavsett detta visar diagrammet att det inte är särskilt mycket mer halt av koldioxid i atmosfären nu än under tidigare uppgångar. Att det är onormalt hög halt idag betyder inte mer än att avvikelsen är knappt skönjbar. Dessutom visar diagrammet att toppenarna för 400 000 och 350 000 år sedan låg högre i koldioxidhalt än värdet idag. Det är förbryllande att DN i ingressen skriver att vi idag då har högre halt än på 650 000 år.

Men redan inledningsvis i DN-artikeln refereras en forskare som drar andra, mera politiskt korrekta slutsatser.

- Vi tillför information som visar att mänskligheten nu ändrar atmo­sfären extremt snabbt jämfört med klimatsystemets naturliga cykler, säger Thomas Stocker från Berns universitet i Schweiz.

Det ökar inte precis vederhäftigheten i DN:s rapportering. En sådan slutsats borde åtminstone ha följts med en förmodan att Stocker rimligtvis avser den förutsedda, ännu inte uppmätta ökningen av koldioxid. Dessutom borde Karin Bojs ha förklarat att den förutsedda ökningen inte leder till att temperaturen följer med uppåt lika mycket.

Det hade dock fordrat en kunskap om hur stor den naturliga växthuseffekten egentligen är och hur den fastställs - något som klimatforskarna tycks vara obenägna att avslöja. Det graverande i istidssammanhanget är att Svante Arrhenius för 110 år sedan fastställde växthuseffekten just genom beräkningar av istidsdata. Om han inte var bekant med teorin om att istiderna orsakas av jordcirkulationens variationer måste han ha haft alla chanser i världen att räkna fel. Eftersom ingen hänvisar till att Arrhenius beräkningar har upprepats måste vi ju tro att växthuseffektens storlek bygger på föråldrade data och föråldrad teori.

Tänk om koldioxidens bidrag till uppvärmningen är obetydlig och att det fina sambandet mellan koldioxid och temperatur till största delen bygger på det klassiska logiska felslutet post hoc, propter hoc (ung "det som kommer först orsakar det som kommer efter"). Dessutom visar det sig, som nämnts, att temperaturen orsakar koldioxiden och inte tvärtom som man tidigare tycks ha trott.

Det finns anledning att kräva preciseringar av vad klimatpolitiken bygger på. Fundamentet för den naturliga växthuseffekten har kommit i gungning.

Se även min tidigare artikel om den auktoritära växthuseffekten 6/11-05
Forts "Orsakas istiderna av växthuseffekten?"

Demokrati som politisk filosofi

Kan man moraliskt legitimera frihetsinskränkningar med hänvisning till att de tillkommit i demokratisk ordning? Men demokratin är en beslutsmetod och inte en moralfilosofisk åskådning. Blir det inte att hänvisa till att "makt är rätt"?

De politiska idéerna består av tankekonstruktioner som utilitarism, socialism, liberalism eller av politiska teorier framlagda av olika filosofer som Platon, Locke, Hobbes, Rousseau, Rawls, Nozick eller Dworkin. Någon enstaka gång framförs tanken att demokratin skulle kunna vara likvärdeig med en politisk teori. Denna tanke brukar avvisas med argumentet att demokratin är en beslutsmetod som inte bör göras kontroversiell genom att ges ett särskilt idémässigt moraliskt innehåll. Vi kommer i så fall att få en strid om vad "verklig" demokrati egentligen innebär. Är den sanna demokratin t ex 'folkdemokratin'?

Den som gillar att det sätts makt bakom det egna tyckandet så att motståndarna får lida under tvång har idag ingen annan möjlighet än att engagera sig politiskt inom demokratins ramar. Tidigare fanns det auktoritära rörelser att gå med i. Men detta kan inte ha något som helst moraliskt värde så länge som man inte har en filosofiskt grundad övertygelse att förverkliga. Och i så fall kan den analyseras med den politiska teorins vanliga instrument.

Demokratin som legitimering av vilket politiskt program som helst innehåller dessutom en komplikation som gör den mindre intressant som politisk teori. Diskussionen om demokratins räckvidd är inte slutförd. Är syftet att åstadkomma det gemensamma bästa eller är det att genomföra det som även en liten majoritet för stunden finner önskvärt?

Som beslutsmetod för att urskilja det gemensamma bästa har demokratin också börjat ifrågasättas. Ett tidigt exempel var det sk Arrow-teoremet som påvisar att olika sammansatta majoriteter i vissa fall inte kan välja mellan tre reformförslag. Den tyngst vägande kritiken gör dock gällande att sjäva metoden gynnar dem som vill höja skatterna ett snäpp för att ge en stor förmån till sin egen grupp. En sådan iakttagelse kallas 'medianväljarteoremet'. En annan är Buchanans paradox:

Vi har ett kollektiv på tre personer som vill genomföra var sin reform som kostar 99 dollar. Var och en föreställer sig att det leder till en skatt på 33 dollar när kostaden slås ut på alla tre. Och eftersom nyttan för den som föreslår reformen är 35 dollar borde det vara önskvärt att genomföra den.

De tre reformerna råkar vara så utformade att de ger en nytta på 35 endast till två av de tre personerna i varje enskilt reformfall. Den som inte får någon nytta är olika personer i de tre fallen. Men det räcker för att det skall finnas en majoritet för var och en av de tre reformerna.

Kollektivet inför därmed tre reformer som var och en kostar 99 dollar men som endast ger 70 dollar i nytta. Eftersom nyttan är koncentrerad till två av tre personer medan skatten slås ut på tre kommer tre samhällsekonomiskt olönsamma reformer att genomföras.

Att i detta fall legitimera den skatt och frihetsinskränkning som reformerna representerar med att de är demokratiskt beslutade kan knappast hålla moraliskt. Det är istället helt enkelt en fråga om den konservativa principen "makt är rätt" som formulerades av schweizaren von Haller efter Napoleon-krigen i början av 1800-talet.

Fortsättning: Demokratins politiska systemfel 30/3-06 - Se även ny serie: Till vad behövs staten?

Vad är kollektiva nyttigheter?

I praktiken måste försvar, polis och rättsväsende finansieras med skatter. Om vi begränsar oss till områden som är av skyddskaraktär kan friheten bevaras. Tänjer vi på detta begrepp kan skatterna höjas hur mycket som helst.

En kollektiv nyttighet som försvaret karaktäriseras av att ingen kan exkluderas från konsumtionen av den. Om försvaret skjuter ner bombplan över Sverige kommer alla som bor här i görligaste mån slippa att bli bombade. Då tycker många att de också skall vara med och betala för denna tjänst. Varför skulle några slippa betala men ändå få tjänsten? Det konventionella sättet att säkerställa finansieringen är att ta ut kontributionerna till försvaret med tvång. Detta kallas beskattning.

Individuella nyttigheter kräver inte skatter. Om jag vill ha en bil är villkoret att jag betalar mycket pengar för att få äga den eller mindre pengar för att få hyra den. Jag kan effektivt exkluderas från att konsumera bilens tjänster om jag inte betalar för den. Om exkluderingen är tekniskt svårgenomförbar kan finansieringen inte normalt ske med priser coh avgifter. Därför kräver kollektiva nyttigheter skatter.

Den klassiska liberalismen har skilt sig från andra politiska idésystem genom att principiellt anse att det endast är kollektiva nyttigheter som får finansieras med tvång. Definitionen har varit ganska snäv och ibland begränsats till nyttigheter av skyddskaraktär - man har talat om minimalstat eller nattväktarstat. Men en del har utsträckt definitionen till grundforskning, högre utbildning och kanske kulturtjänster. Robert Nozick framlade 1974 en rättighetsteori som svar på Rawls´ teori där han härledde en minimalstat som endast skyddade rättigheterna och som kunde uppstå utan att några rättigheter kränktes utan gottgörelse.

Om man accepterar detta avståndstagande från anarkismen har man också i princip accepterat en omfattande välfärdsstat, menade liberalismens kritiker. Detta sofistiska argument kan vi avvisa på det principiella planet. Men det uppstår onekligen på det pragmatiska planet svårigheter att göra en exakt avgränsning. Håller vi oss till Nozicks ansats är det dock inte något allvarligt problem.

Däremot blir det värre om vi tänjer begreppet kollektiva nyttigheter till något som ger 'positiva externa effekter'. Den som går med på detta kan inte sätta någon principiell gräns mot skattefinansiering av alla möjliga aktiviteter som hävdas "befrämja det allmänna bästa". Det är denna konventionella utgångspunkt som bildar inkörsport till socialismen. Här föjljer en lista:

Militärt försvar
Ekonomiskt försvar, jordbrukspolitik
Rättsväsendet, polisen, krimialvården
Brandkår, räddningstjänst, miljöskydd
Fyrar, farledsutprickning
Smittskydd, vaccinationer
Central förvaltning, utrikesförvaltning, postväsendet
Grundläggande skolutbildning, grundforskning
Stabiliseringspolitik

Från denna lista bör vi åtminstone ta bort fyrar, farleder, vaccinationer, grundforskning och postväsendet. Annars kan vi inte göra någon distinktion mot vägar, reseförsäkringar, högre utbildning och bredbandsnätet.

Om vi finansierar farleder med inkomstskatten skall vi inte heller ha någon bensinskatt. Om vaccinationer inför utlandsresan betalas av staten skall väl staten finansiera bagageförluster, förseningar, stölder mm på utlandsresorna. Om grundforskningen skall skattefinansieras borde väl all utbildning skattefinansieras? Postväsendet behövdes tidigare för att hålla ihop staten. Nu kan alla individuellt bidra till finansieringen med portoavgifter. Då skall inte heller bredbandsutbyggnaden skattefinansieras.

Det borde gå att hantera kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär som gräns för skattefinansieringen. Om man slipper hårklyverier från oklara fall med anspråk på prejudikat är det ännu bättre. Eftersom vi 'prima facie' är emot tvång skall vi försöka minimera detta och inte tänja åt tvångshållet. Det gäller att hålla ögonen på särintressen som gärna underkastar sig ett visst tvång om det kan ge stora förtjänster att tvinga andra. Alternativet är principiellt helt ohämmade skattehöjningar.

Ytterligare motiv för tvång är som jag nämnde tidigare utilitarism, demokratism etc men också konkreta projekt som paternalism, omfördelning och olika idealistiska program. Fortsättning följer.

Fortsättning: Demokrati som politisk filosofi

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, kollektiva nyttigheter, ekonomi, politisk filosofi på intressant.se

Hur motiveras ofrihet?

Den politiska filosofin har nästan helt ägnats åt att motivera ofrihet och tvång. Utopierna bygger på "ofrihetens politiska filosofi" även om det inte alltid framgår tydligt. Här behövs en mer ingående analys. Förslag?

En stor del av den politiska idéutvecklingen är efterfrågestyrd. Därför har den politiska filosofin under århundradenas lopp kommit att domineras av tankekonstruktioner som grundar sig på tvångsutövning. Det kan förefalla paradoxalt att efterfrågan på tvångslegitimering skulle vara så stark. Men det beror på att de som vill utöva våld eller hot om våld i större skala känner ett behov av att rättfärdiga handlingar som intuitivt förefaller motbjudande.

Först och främst är det de styrande som efterfrågar legitimitet för sin maktutövning som för det mesta innefattar en hel del potentiellt våld. Det är inte förvånande. Mer oväntat är att en hel del filosofer och tänkare som inte har en direkt knytning till makten ändå förordar våld och tvång. Betydligt färre argumenterar för frihet. Ett paradexempel och förebild för senare tiders tänkande är Platon och hans verk "Staten". Andra exempel är Thomas More med "Utopia" och Tommaso Campanella (1568-1639) med "Solstaten". Mer sentida är Saint-Simon, Fourier och Owen.

Karaktäristiskt för utopisterna är att de "sett sanningen" och därför auktoritativt kan linjera upp det goda idealsamhället, gärna tryfferat med en hel del detaljer. Vi ser denna allmänmänskliga egenskap gå igen i mindre skala i dagens feministdebatt om hur samhället skall organiseras för en god barnomsorg där männens beteende detaljregleras. Där är det debattörer som Björk, Matthis, Milles, Ulmanen och Marklund (länkar) som framträder. Striden gäller vilken typ av frihetsinskränkningar som är bäst - ungefär som om More och Campanella skulle debattera huruvida kommunsocialism eller statssocialism var det bästa för kvinnorna och barnen.

Ofrihetens politiska filosofi

Men det är inte bara utopisterna som anbefallt tvångssamhället. En rad politiska filosofer har också med hjälp av olika mer eller mindre fantasifulla konstgrepp kommit fram till att vi måste ge de styrande makt att ta till våld för att tvinga sina undersåtar. Robert Filmer legitimerade de enväldiga monarkernas makt med ett skruvat arvsresonemang ända från Guds förlänande åt Adam av all värdslig makt på jorden. Thomas Hobbes legitimerade diktatorisk makt åt alla härskare oavsett om de var "smorda" eller inte. Det byggde på en sofistikerad kontraktsrättslig motivering där alternativet var anarkistiskt kaos. JJ Rousseau utgick också från ett kontrakt men legitimerade statstvånget med ett dunkelt resonemang att det utgjorde egentlig frihet.

Andra politiska riktningar har haft mycket oklara motiveringar för sitt utövande av tvång. Det gäller naturligtvis när man hänvisar till religiösa föreställningar, men också den italienska fascismen som till en början saknade program. Nationalsocialismen presenterade på partiell bas ett program grundat på rasmässiga föreställningar. Även den "vetenskapliga socialismen" utgår från en partiell bas som inte inkluderar alla i samhället utan enbart 'proletärerna' - men någon teori om samhällets organisation presenteras ändå inte. Tvånget motiveras här främst med risken för kontrarevolution. När maktövertagandet väl skett motiveras tvånget ad hoc för att få samhället att fungera.

Idag är det inte så många som faller tillbaka på dessa politiska filosofer och läror (med undantag kanske för religionen). Nu är det läror som utilitarismen, demokratismen, socialliberalismen, kommunitarismen och feminismen eller potentater som Rawls, Dworkin, Taylor och Carol Gilligan som kan åberopas för att legitimera ett mera omfattande tvång än enbart finansieringen av kollektiva nyttigheter.

Jag skall försöka återkomma till "ofrihetens politiska teori" för att mer ingående testa om det kan finnas några bärande argument som skulle kunna motivera nuvarande eller nya frihetsinskränkningar i det moderna samhället. Det har dock sina svårigheter eftersom frihetsinskränkningarna uppenbarligen inte anses riktigt rumsrena i den filosofiska diskursen. Att tvång blir följden kan man ofta bara indirekt ana - den moderne filosofen vill inte diskutera detta öppet. Paradexemplet på detta är hävdandet att det finns 'sociala rättigheter' (kallas oftast "positiva" rättigheter) utan att man egentligen diskuterar de härav uppkommande skyldigheterna att finansiera de förmåner som rättigheterna innebär.

Kom gärna med förslag till hur frihetens fiender eller tvångets vänner kan tänkas motivera sina ståndpunkter!

Se även min artikel om FN:s rättighetsförklaring 24/10-05

Fortsättning: Vad är kollektiva nyttigheter?

Om ohälsan inte minskar måste räntan höjas

Konjunkturinstitutet förutser kraftiga räntehöjningar på ett och två års sikt. Det beror på att man inte räknar med någon som helst ökning av arbetsutbudet på grund av minskad ohälsa. Politikernas prat blir verkningslöst.

Den svenska kronan har försvagats påtagligt de senaste veckorna. Vissa bedömare anser att det beror på den låga räntan i Sverige. Bara Japan och Schweiz har lägre ränta. Men om riksbankens inflationsmål underskrids måste räntan vara låg. Att det nu leder till låg efterfrågan på kronor måste bero på psykologiska effekter. I botten finns dock uppenbarligen ett fundamentalt fel i svenska ekonomin. Frågan är bara vilket.

Varför kan Sverige år efter år ha motsvarande 5-7 procent av BNP i överskott mot utlandet utan att det leder till ökad import av konsumtionsvaror eller till kraftigt ökade investeringar? Sveriges exportöverskott rinner ut till utlandet genom reguljära placeringar och genom kapitalflykt. Statistikerna förnekar att det skulle finnas rena mätfel av sådan storleksordning att det skulle förklara en god del av överskottet.

När kronorna rinner ut försvagas Sveriges valutakurs. Det borde ge stimulans åt exporten och hämma importen. Men hemmamarknaden stimuleras egentligen inte särskilt mycket. Den del som borde expandera består av tjänsteproduktion. Som jag nyligen visade har hushållens tjänstekonsumtion stagnerat. Och nu börjar fler och fler tala om behovet av räntehöjningar. Det kommer att göra hushållen ännu mer försiktiga med konsumtionen.

Varför måste räntan höjas? Det beror på att inflationen förutses öka på något års sikt. Varför skulle inflationen öka? Ett skäl är att importvarorna blir dyrare pga den svaga kronan som delvis beror på den låga räntan. Ett annat skäl är att det blir brist på arbetskraft. Konjunkturinstitutet tror på en liten minskning av arbetslösheten 2006. Den har tydligen stora effekter eftersom KI bedömer att Riksbanken på ett års sikt har höjt räntan tre gånger med 0,25 procent. Inte nog med det. Året därefter skall fem sådana räntehöjningar göras. I december 2007 förutser KI att styrräntan ligger på 3,5 procent mot 1,5 idag. Detta trots att arbetslösheten inte sjunker ytterligare 2007 (diagr, bl 23/10).

Konjunkturinstitutet tror inte att arbetsutbudet kommer att öka. Regeringens åtgärder går mest ut på att suga upp de öppet arbetslösa - tydligen på ett sådant sätt att KI befarar ökad inflation och räntehöjning. Och skulle Alliansen komma till makten har KI inte alls tagit med detta i sin bedömning - alternativt ansett att dess förslag till arbetsavdrag och försämrade ersättningsnivåer inte har någon effekt på arbetsutbudet. Politikernas prat blir tydligen verkningslöst. I nedanstående diagram visas hur den totala ohälsan kommer att utvecklas enligt KI:s kalkyler (sjukskrivningar och förtidspensioner).

Den svaga nedgång som syns i diagrammet är enbart en effekt av att antalet personer nära pensionsäldern kommer att minska när 40-talisterna gått i pension. Om ohälsan inte minskar måste räntan alltså höjas.

Om vi däremot antar att KI inte har beaktat möjligheterna till ett regimskifte skulle ränteprognosen kunna bli helt annorlunda. Med kraftiga utbudsstimulerande följder av Alliansens förslag kommer arbetslösheten att bli mycket större och behovet av räntehöjningar mycket mindre eller bortfalla. Kronan kommer då att fortsätta att vara svag. Det är inte förvånande att moderaternas ekonom Anders Borg förordar stödköp av kronor i DI 17/11.

"Åt var och en efter behov"

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Det är kommunismens etiska princip, ursprungligen formulerad av Louis Blanc för 160 år sedan. Men om människan inte är altruistisk av naturen blir det problem med all den kontroll som behövs för att leva upp till Blancs princip.

Blancs princip, formulerad 1839, har sin upprinnelse hos den utopiska socialisten Henri de Saint-Simon. Karl Marx tog upp den i förbigående i sin sista skrift 1875 rörande kritiken av de tyska socialdemokraternas "Gotha-program". Därefter citerades den av Lenin och blev härigenom mera allmänt känd. Den har nyligen kommenterats i bloggen Politik och Filosofi (9/11).

Jag har hört borgerliga debattörer lovorda Blancs princip. De vet tydligen varken vad som blir konsekvenserna om den tillämpas av staten eller att den är kommunismens enda etiska princip. I övrigt innehåller den "vetenskapliga" socialismen inga sådana ställningstaganden i värdefrågor. Läran är deterministisk, dvs den beskriver på ett halvt moraliserande sätt det kapitalistiska systemet och hur detta kommer att urarta så att det blir revolution. Det finns ingen 'socialistisk teori' om hur samhället skall organiseras efter revolutionen. Sådant har revisionisterna tillfört.

Det är synd att kommunisterna inte har utvecklat hur deras princip skulle tillämpas. Utgångsläget är dock att det rör sig om den grundläggande fördelningsprincipen för det av staten reglerade samhällslivet. I Thomas Moores 'Utopia' nämns inte någon fördelningsprincip men han beskriver ingående hur samhället är organiserat. Eftersom Moore tydligen tror att människorna självmant fogar sig i hans organisationsföreskrifter är han inte särskilt utförlig med eventuella kontrollåtgärder. 'Utopia' förutsätter (medfödd?) altruism.

Om vi tror att människan är altruistisk är det lätt att tillämpa Blancs princip. Vi kan till och med tänka oss att vi har kvar marknader, pengar och privat ägande. De styrande dekreterar helt enkelt att alla måste arbeta efter bästa förmåga. Dekretet åtlyds eftersom medborgarna är altruister. De fordrar inte att bli belönade efter förtjänst och skicklighet. Oegennyttigt anstränger de sig för andras bästa.

Inte heller blir det några problem med att fördela efter behov. Altruister fuskar inte utan anger sanningsenligt hur hungriga de är för tilldelning av matkuponger, hur modeinriktade de är för tilldelning av klädkuponger, hur utrymmeskrävande de är för tilldelning av lägenheter, hur sjuka de är för arbetsbefrielse, hur trötta de är för beslut om förtidspensionering och hur nöjeslystna de är för tilldelning av fickpengar.

För en troende socialist är det därför oerhört viktigt att forskningen redan idag kan bevisa att människan "egentligen" är altruistisk och osjälvisk. Se min genomgång av Lasse Bergs bok (17/11-05) för en närmare granskning av huruvida detta är möjligt. Med en altruistisk natur i botten behöver människan bara befrias från den perverterade civilisationens och kapitalismens indoktrinering för att ett kommunistiskt samhälle skall kunna förverkligas.

Tänk om människan inte är altruistisk...

Men om det inte är så att det går att konstatera att människan är oegennyttig på genetiska grunder blir situationen mycket mer besvärlig för socialisten. Antingen måste man lansera ett program för hur staten konstruerar 'den socialistiska människan' eller också måste man försvara alla de kontrollåtgärder baserade på våld och tvång som blir nödvändiga för att medborgarna skall bete sig enligt Blancs princip.

Hur skall vi kunna veta säkert att människorna arbetar av sin hela förmåga? Skall vi ha läkarundersökningar och intelligenstest? Eller får vi ta till lögndetektorer, psykofarmaka och sanningsserum? Eller skall vi nöja oss med raka ackord som i Sovjetunionen? Det kanske räcker med starkt progressiva skatter?

Och hur skall vi veta att behoven är äkta? Om man oberoende av prestation har rätt att tillskansa sig stora delar av samhällets välstånd bara genom att säga att man har behov av tre bilar, 12-rumslägenhet, semesterresor jorden runt, dyra viner, rysk kaviar och liknande kommer samhällsekonomin att bryta samman. Uppenbarligen blir det ett stort behov av ransonering och uppbyggandet av en ingående kontrollbyråkrati.

Blancs princip "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov" borde få stanna kvar på historiens sophög.

Andra fördelningsprinciper 18/3

Människans medfödda natur enligt Lasse Berg

Evolutionen har utvecklat en benägenhet hos människan att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Att kalla det altruism, som Lasse Berg, är att gå för långt. Rationellt egenintresse med visst tillmötesgående kombinerat med hämndbegär kan lika gärna bli slutsatsen.

Författaren och radio- och TV-journalisten Lasse Berg är hedersdoktor vid Lunds universitet och har nyss utkommit med sin 15:e bok sedan 1970. Den har titeln Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa, Ordfront 2005 (316 sidor). Boken handlar om apor, bushmännen i Kalahari och människans genetiska utveckling.

Lasse Berg driver i sin bok tesen att människan av naturen är en god och vänlig varelse, ganska olik djuren och egentligen helt unik vad gäller hjälpsamhet och samarbete med främlingar. Man frågar sig dock hur detta går ihop med all den fientlighet människor emellan som vi fortfarande registrerar ännu idag. Helt klart är att människan lärt sig att samarbeta - men det verkar både gälla välfärdsproduktion och krigsoperationer.

Medfödd altruism

Följande citat sammanfattar den politiskt korrekta synen på människan: "Evolutionen har givit oss en vilja att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Man kan kalla det solidaritet." Det är inte för inte som boken kommer ut på Ordfront. Som jag tidigare hävdat verkar det vara viktigt att människan av naturen är altruistisk och Lasse Berg menar, tillsammans med vänstermannen Noam Chomsky, att moralen också är genetiskt betingad. Vi får i boken en rad indikationer på att det skulle förhålla sig så.

Arkeologiska fynd som är äldre än 20 000 år tyder på att strider mellan människor inte förekom. Det är först bland fynden från det begynnande fasta bosättandet som sådana fynd går att belägga. På samlarstadiet var människan fredlig och vänlig. Berg anför i ett långt avsnitt bushfolket 'san' i Kalahari som grund för detta. Han har studerat folkets strängt egalitära kultur i 20 år. Där råder både "sympatisk jämlikhet och stenhård Jantelag". Egoism och tvister löses med det myckna pratandet. Våldet minimeras. Berg skriver trosvisst: "De som klarat detta bäst har ökat sin chans att hinna fortplanta sig och därmed kunnat överföra sin medfödda samarbetsvilja till kommande generationer. Folkilskna enstöringar har haft svårare att sända sina anlag vidare."

Mord och krig

Mot detta refererar han en undersökning över mordfrekvensen under 50 år (22 st) i en grupp om 1 500 personer. Det blir 29,3 mord per 100 000 personår, nästan lika mycket som i Detroit och Washington och klart vanligare än i Eurpoa. Dessutom medger han i förbigående att samlarfolk i Sydamerika och Oceanien sysslar med krig. Det är för övrigt ett känt faktum som förtar mycket av anförandet av san-folket som bevis för människans ursprungliga godhet.

Mycket av det generella materialet om evolutionens tryck för att göra människan altruistisk kommer från harvardforskaren Leonard D Katz, som Chomsky tipsade om. Men tyvärr får vi inte veta hur en genetisk egenskap som missgynnar individen men gynnar arten skulle kunna fortplanta sig. Som jag skrivit tidigare kan det tänkas att man med hjälp av 'Simpsons paradox' kan leda detta i bevis, vilket har tagits upp av Sober och Wilson. Deras bok "Unto others" finns i Bergs litteraturlista men anförs inte i resonemanget.

Är egoisternas samarbete altruism?

Lasse Berg övergår istället till spelteorin och påvisar med viss triumf att den pessimistiska slutsatsen att man aldrig skall samarbeta i "Fångarnas dilemma" har gendrivits av Robert Axelrod i hans datortävlingar. Han anför att bibelns "öga för öga" (talionsprincipen) gav framgång för dem som försökte samarbeta. Men Lasse Bergs språkbruk urartar; man kan inte som slutsats skriva: "Altruism kan vara en evolutionärt livskraftig strategi." Talionsprincipen är inte altruism!

Detta medger Berg några sidor därefter då han konstaterar att "altruism" hos vissa vampyrarter nog ändå är välförstått egenintresse: "Vampyrgodheten går egentligen bara ut på att klia varandra på ryggen." Det slutliga beviset är istället de experiment som Fehr mfl har gjort med hjälp av 'ultimatumspelet'. Det gäller att dela 100 kronor som den ene får att fördela. Om den andre inte är nöjd med sin del får ingen något alls. I vissa kulturer delade den förste med sig så rundhänt att den andre fick mer än hälften. Den Pareto-rationella fördelningen är annars att nöja sig med något istället för att få inget. Men om beloppen är små är det tydligt att den sanna skadeglädjen är att få snuva motparten på hans andel om ens egen del både går att ha och mista.

Det skulle vara betydligt intressantare att få veta att någon får chansen att dela 100 000 kr och tackar nej till 10 000 för att han därmed kan hindra den andre att få 90 000 kr. I frågeexperiment har liknande sådana resultat erhållits (Layard). Det ställer dessutom den moraliska frågan på sin spets: är det statens uppgift att göra det sämre för "de rika"?

Altruistiska straff eller hämnd?

Lasse Berg blir aldrig så kontroversiell. Han anför utan detaljer Fehrs bestraffningsexperiment som ytterligare ett bevis för medfödd altruism: vi är beredda att betala för att utdela "altruistiska straff". Att detta skulle kunna beskrivas i termer av hämndbegär föresvävar författaren inte ett ögonblick. Vi kan testa om inte hämndinstitutionen lika gärna passar in på följande slutsats:

Vi är av naturen extremt beroende av att få gruppens respekt. Den som är hygglig får gott rykte. Den som på egen hand [hämnd] straffar svikaren får också gott rykte." Den som är egoist eller inte vågar ta itu med orättvisor, får dåligt rykte. Kanske är det fråga om Zahavis handikapprincip – visa att man har råd att inte vara egoist. "Därför är det djupt naturliga egenskaper att vara snäll, hjälpsam och ha ett moraliskt patos." Ett lågt bud i ultimatumspelet stimulerar hormonet oxytocin och en känsla av avsky.

Jag tycker nog att den primära moralen snarare kan härledas från en eventuell medfödd hämndbenägenhet. Den som går till anfall får flerfalt igen. Den sekundära moralen - att hålla löften och vara osjälvisk - har vi inte sett genetiska bevis för. Möjligen kan det tänkas att 'tillmötesgående beteende' är vad som karaktäriserar människan. Det visade sig nyligen att ett experiment med chimpanser inte fann denna egenskap (att gynna andra utan att missgynna sig själv) och än mindre altruism. Om vi applicerar denna princip tillsammans med hämndbegär och egenintresse så kan vi komma fram till samma slutsats som i stycket ovan.

Sociopater

Lasse Berg antyder istället att den bristande godheten beror på den medfödda altruismens ojämna fördelning i befolkningen. Dessvärre finns det 3-4 procent psykopater i befolkningen (manliga) som tydligen skulle kunna stå för en stor del av av ondskan och egoismen. De är manipulativa, impulsiva, otåliga, oansvariga, egoistiska, lögnaktiga, utan skuldkänslor, ytligt charmiga. Som barn mobbar de, torterar djur, ljuger obesvärat och vanemässigt; de är kraftigt överrepresenterade bland grova våldsverkare.

Det är ju tänkbart att en liten grupp sociopater kan ställa till ohägn för alla. Men innan man kan acceptera en sådan slutsats borde man beräkna hur frekvent sådant beteende är och om det är förenligt med att bara en så liten grupp beter sig avvikande.

Läs om slutsatserna av detta i bloggartikeln Åt var och en efter behov 18/11

Fortsättning: Den ädle videns altruism ifrågasatt, 19/1-06

(Beskrivning av Bergs bok av Höglander 2006)

Min recension av Bergs andra bok juni 2011

Äganderättens tre dimensioner

Frihet att förfoga över avkastningen, frihet att avyttra egendom och frihet från andras våld är äganderättens tre viktigaste dimensioner. Uppfylls dessa fri- och rättigheter kan pragmatiska forskare konstatera en positiv effekt på välståndsutvecklingen.

En ny bok om äganderätten och rättssystemet och dessas konsekvenser samt grunderna för äganderätten presenterades av Ratio-institutet på tisdagen (15/11). Boken består av bidrag från nio ekonomer, jurister, statsvetare och filosofer. Redaktörer är Niclas Berggren och Nils Karlson. Här skall jag begränsa mig till reflexioner kring Karlsons inledande uppsats om äganderättens dimensioner.

Det som kallas äganderätt består egentligen av ett knippe rättigheter eller friheter. Uppstäckten av detta, kan tilläggas, ledde på sin tid till att mer modesta socialister argumenterade för s k 'funktionssocialism'. Tanken var att staten inte behövde konfiskera det privata ägandet i ett steg utan istället kunde urholka ägandet genom att inskränka dess funktioner.

Tre huvudfunktioner kan urskiljas. De utgörs av följande äganderättigheter som jag kompletterat med några exempel:

1. Användarfrihet eller förfoganderätt Den som äger något får använda egendomen för att öka sin nytta. Det kallas i mer snäva ekonomiska sammanhang att ha rätten till avkastningen. Denna funktion kan alltså enkelt inskränkas med beskattning.

2. Avtalsfrihet eller överföranderätt Egendom får säljas, skänkas bort, förstöras, hyras ut eller pantsättas. Denna funktion kan inskränkas genom förköpsrätt, expropriation, prisreglering, skråtvång, etableringstillstånd, oktroj eller förbud mot privata alternativ inom vård, skola och omsorg.

3. Rätt till säkerhet eller besittningsskydd Egendom skall inte utsättas för stöld, intrång, skadegörelse, konfiskation etc. Här är det fråga om en "immunitetsrättighet" som ålägger andra en plikt att inte vidta vissa handlingar. Den kan inskränkas genom att kränkande handlingar antingen bestraffas otillräckligt eller inte beivras tillräckligt kraftfullt av rättsväsendet. Det ökar risken för stöld, bedrägeri och intrång. Men också en diffus expropriationslagstiftning inskränker äganderätten genom att öka risken för faktisk konfiskation.

Om äganderättigheterna inskränks

Den ekonomisk-historiska forskningen visar att privat äganderätt befrämjar välståndsutvecklingen eller som det heter idag "ökar tillväxten". Det beror på de två första funktionerna: 1) "Det man äger vårdar man" och 2) Frivilliga byten gör det bättre för alla.

(1) Det kan därför tyckas underligt att den ekonomiska historien känner så många exempel på olika inskränkningar av äganderättigheterna. Härskarna har i alla tider försökt lägga beslag på avkastningen genom beskattning. Men också genom att konfiskera större egendomar har härskarna antingen försäkrat sig om den framtida avkastningen eller i sin tur kunnat avyttra det konfiskerade i utbyte mot finansieringsmedel för andra projekt (t ex krig eller lyxliv). Detta hämmar den ekonomiska tillväxten eftersom de ägare som inte är säkra på att få den ekonomiska avkastningen av sin egendom tenderar till kortsiktigt beteende utan produktiva investeringar.

Det verkligt ironiska är att de ägare som försökt förkovra sin egendom har skällts för att vara egoister, som bara tänker på sig själva. Ofta ligger de verkliga "egoisterna" bakom denna propaganda, nämligen de som vill ha det bättre på andras bekostnad. När så kollektivt ägande införts visar det sig att det som alla äger, äger ingen - med påföljd att egendomen missköts. Varför skulle egoister visa altruism? I autokratiska samhällen har denna bristande osjälviskhet hos kollektivet ersatts med drakoniska tvångsregleringar. Det verkar vara en ofrånkomlig konsekvens av kommunism.

(2) Avtalsfriheten utgör grunden för den fria konkurrensen och arbetsspecialiseringen. Det krävs att individerna har rätt att göra affärer (överföra äganderätter) för att arbetsspecialisering skall bli möjlig. Det ökar tillväxten. Konkurrens uppstår om det dessutom finns en rätt till etablering. Det gör det möjligt för produktionen att utföras av dem som gör det bättre och billigare än andra. Men det är farligt för de etablerade producenterna och konkurrensen har därför undertryckts, t ex genom skråväsendet.

Det stora hotet skulle jag dock vilja hävda kom från socialismen. Eftersom konkurrensen gav upphov till cykliska rörelser i den ekonomiska aktiviteten (konjunktursvängningar) drabbades även de anställda av svårigheter. Därför skulle marknadens skenbara kaos ersättas av ekonomisk planering. Men socialisterna visste inte mycket om socialistisk teori. Därför upphävdes alla äganderättigheter (även en del av nr 3) och penningväsendet skulle t o m avskaffas (genom inflation) när bolsjevikerna tog makten 1917.

(3) Fortfarande är det en otillräcklig möjlighet till säkerhet som utgör ett hinder för ekonomisk utvecklig i många afrikanska länder och före detta sovjetrepubliker. Dåligt fungerande rätts- och polisväsende och ett svagt grundlagsskydd mot statens kränkningar av äganderätten kommer att öka risken för intrång, stöld, bedrägeri och avtalsbrott samt konfiskation. Det hämmar naturligtvis både handel och företagande.

Ratio (2005): Äganderättens konsekvenser och grunder

Hälften av etanolen motverkar inte växthuseffekten

Tullen på etanol skall höjas så att bensinpriset stiger med 7,5 öre. Det gäller den etanol som blandas in i all bensin. Det är en inkonsekvent åtgärd. All etanol borde beläggas med bensinskatt för att finansiera vägarna. Hälften av Europas etanol kommer från fossila källor.

I samband med att etanolen från Brasilien skulle beläggas med importtull hävdades i TV:s Rapport den 8/11-05 att etanoldrift av bilar skulle minska utsläppen av koldioxid med 60-80 procent jämfört med bensindrift. Det är också argumentet för att hävda att bilar som byggts för etanoldrift skulle vara miljövänliga. Miljöpartiet vill även att äldre bilar får byggas om till etanoldrift, vilket idag är olagligt.

Men det är inte sant att övergång från bensin till etanol utan vidare minskar koldioxidutsläppen kraftigt. För det första innehåller bränslet E85 som framgår av benämningen 15 procent bensin och andra fossila ingredienser. Det betyder att med en 40-procentig ökning av bränsleförbrukningen (etanol har mindre energi) kommer 0,2 liter bensin att gå åt per 1,4 liter etanol.

För det andra är hälften av Europas etanoltillverkning baserad på eten, som utvinns från råolja eller naturgas (enligt mp). En bil som drar 1 liter bensin kommer alltså av den större förbrukningen förbränna 1,2 liter etanol, som till hälften är fossil. Det är 0,6 liter.

Tillsammans med de redan inblandade 0,2 literna bensin blir det bara en minskning av koldioxidutsläppen från fossila källor med 20 procent - inte 80 procent. Av den högre förbrukningen på 1,4 liter kommer 0,8 liter från fossilt bränsle i praktiken.

Därför finns det ingen anledning att av miljöskäl höja tullen på icke-europeisk etanol. Den riskerar att ersättas med etanol tillverkad av råolja. Endast 10 procent av den svenska förbrukningen av etanol är tillverkad i Sverige. Därför finns det inte heller något tungt skäl att subventionera etanoldrift. Den är dyr att tillverka och består till hälften av råolja i alla fall. Att den framstår som billig beror på att den är befriad från energiskatt och koldioxidskatt.

En massiv övergång till etanoldrift är vansklig av ytterligare ett skäl. För att få in skatterna från den bensin som inte skulle förbrukas måste antingen skatt på etanol införas eller också måste skatterna på andra produkter höjas. Sannolikt blir det så att de som dyrt investerat i en etanolbil eller en ombyggnad (VV), finner att den ekonomiska vinsten blev en förlust när nya skatter införs.

Effektivisering omöjlig, säger Reinfeldt

Junilistan vill effektivisera den offentliga sektorn med 3 procent om året. Det är ansvarslöst och en upprepning av Ny Demokratis ölbackar, svarar Fredrik Reinfeldt. Det framgår inte var besparingarna görs.

I morgonekot (14/11) intervjuades Nils Lundgren från Junilistan, som fick 3,7 procent i Sifos söndagsmätning. Han säger där att fler måste komma i arbete, skatterna bör sänkas på det sätt som alliansen föreslagit och att det går att effektivisera den offentliga verksamheten med 3 procent om året. Den offentliga sektorn är fruktansvärt ineffektiv och därför finns det betydande möjligheter att sänka skattetrycket. Genom att inte ge staten höjda utgiftstak i takt med den ekonomiska tillväxten kan effektiviseringar tvingas fram, likaså genom att avskaffa landstingen.

Skattebetalarnas förening ligger bakom

Den som är uppmärksam finner att Junilistan nu framför de grundläggande principerna från Skattebetalarnas förenings stora tioårsprogram från februari 2002. Och det är inte så konstigt eftersom Nils Lundgren varit vice ordförande i föreningens styrelse till för två år sedan. Enda undantaget är att marginalskattesänkningarna från en reducering av statsskatten inte finns med. Varför ställde inte Stefan Winiger på Ekot frågan hur Junilistan ställer sig till värnskatten?

Ödets ironi har alltså medfört att Skattebetalarnas förening återigen har påverkat den grundläggande skattedebatten. Förra gången var det när "hälften kvar" skulle genomföras 1991. Nu är det mer oglamourösa förändringar som är på tapeten. Den nya ledningen i föreningen ville 2001 gärna flirta med nya grupper för att göra sig kvitt motståndarnas utstämpling av föreningen. Det skulle därför utarbetas ett förslag som gav låg- och mellaninkomsttagarna skattesänkningar (LoM-grupperna).

Såvitt jag kan förstå var det fråga om ren populism. Frågan är om Nils Lundgren var med på en så rå motivering. I varje fall ändrades motiveringen av dessa skattesänkningar till att de skulle stimulera arbetsutbudet istället. Nu skulle inte skatterna sänkas för LoM-grupperna på bekostnad av höginkomsttagarna rakt av, utan de senare skulle kunna tillgodogöra sig en allmänt sund samhällsekonomisk effekt genom att fler kom i arbete.

Detta förslag var precis vad de väljartörstande allianspartierna sökte efter (bl 15/9). De nya moderaterna anammade ganska snabbt Skattebetalarnas förslag som skulle kunna köpa röster från LoM-grupperna utan att övriga kunde kritisera detta som ett utslag av "populistisk omfördelning av socialistisk modell". Det var ju gudbevars samhällsekonomiskt nödvändigt. Övriga partier anslöt senare. Och Reinfeldt välkomnar i all sin naivitet Junilistans program:

– Det tycker jag är en stor framgång för oss, att de rakt av kopierar idén om att rikta skattesänkningarna till låg och normalinkomsttagare, säger Reinfeldt i Lunchekot.

Effektivisering oansvarig

Fredrik Reinfeldt opponerar däremot starkt mot Junilistans finansiering av skattesänkningarna som också innefattar skatterna på företagandet. Vad Lundgren lanserar är det som kallas 'osthyvelmetoden'. Då pekar man inte ut särskilda områden som skall omstruktureras eller privatiseras. Det borde gå att effektivisera en tjänsteproduktion som i praktiken har levt under ett monopol och därför aldrig behövt utveckla någon verklig effektivitet. Frågan är om det finns en potential på 3 procent om året. Det är i varje fall fem gånger så mycket som fanns med i Skattebetalarnas finansiering av förslaget från 2002.

Ett räkneexempel kan illustrera vad Junilistan kalkylerar med. Den offentliga konsumtionen förutses av KI bli 765 mdr kr år 2006. Om den kunde göras 3 procent effektivare skulle 23 mdr kronor kunna sparas in. En fortgående årlig effektivisering med 3 procent skulle efter fem år ge 14 procent mer resurser till annat jämfört med utgångsläget. Det är 107 miljarder! Därefter får man nog räkna med en lägre takt i effektiviseringen.

Mot detta vänder sig Fredrik Reinfeldt med viss indignation (lunchekot 14/11). Han vill att Junilistan pekar ut de områden som skall effektiviseras. Men här sticker bockfoten fram. Det är ju uppenbart att detta skulle leda till att moderaterna kunde kritisera och begabba just dessa besparingsförslag från en konkurrent. Så har redan skett när Reinfeldt hoppar på Lundgrens i förbigående nämnda exempel att avskaffa landstingen. Det gör moderatledaren till huvudsak och menar att det är lika oansvarigt som Ny Demokratis flyttande av ölbackar (en illustration av offentlig ekonomi) när det begav sig i början av 1990-talet.

Att sjukvården är ineffektiv har visats flera gånger i olika utredningar. Nu senast presenterade Svenskt Näringsliv i förra veckan en studie som visar att jämförelser av privat och offentlig sjukvård i ett hundratal fall visar att mindre än en procent av den offentliga verksamheten var effektivare än den privata (länk pdf).

Vad håller Reinfeldt egntligen på med?

Zaremba avslöjar en offentlig lögn

Svensk fackföreningsrörelse är inte den utländske arbetarens vän. Blockaden i Vaxholm gick ut på att hålla uppe lönerna för svenska byggnadsarbetare. De lettiska arbetarnas avsaknad av kollektivavtal var bara en förevändning för byggfacket att agera egoistiskt.

Maciej Zaremba har på DN:s kultursidor startat en artikelserie om "den polske rörmokaren" som handlar om integrationen av arbetsmarknaden. Nu har han kommit till nr 2 "Skolbygget blev ett europeiskt ödesdrama" (DN 11/11-05). Där tar han upp det lettiska företaget som skulle bygga en skola i Vaxholm med lettiska arbetare som enligt avtal i Lettland fick lägre lön än svenska byggnadsarbetare. Detta motsatte sig det svenska byggarbetarfacket med motiveringen att lika villkor skulle gälla för alla anställda på den svenska arbetsmarknaden. Utländska medborgare som gör samma jobb som svenskar skall ha lika mycket betalt.

När det lettiska företaget vägrade att teckna kollektivavtal försatte Byggnadsarbetareförbundet arbetplatsen i blockad och uppmanade arbetstagarna att resa hem. Blockaden ledde till att företaget gick i konkurs och letterna reste hem. Vilken slutsats kan vi dra av detta?

Facket är egoistiskt

När konflikten pågick förvånades jag av att inga massmedia kommenterade detta (eller åtminstone lät någon expert eller arbetsgivarrepresentant komma till tals) med att den offentliga motiveringen att byggfacket i sann internationalistisk anda kämpar för lågavlönade och exploaterade utländska arbetare bara är nys. Facket kan sin nationalekonomi. Det gäller att hålla uppe löneläget. När kampen pågår mellan kapital och arbete i Sverige skäller man arbetsgivarna för att vara egoistiska. Arbetstagarna kämpar bara för "sin rätt". Ingen egoism där inte.

När det svenska facket ställs mot utländska arbetstagare som har det mycket sämre riskerar argumentet om egoism att slå tillbaka. I Sverige är rättvisa lika med utjämning. Det är egoisterna som inte vill ha utjämning. Alltså kan det svenska facket inte utåt uppträda som företrädare för sina medlemmars egenintresse. Det skulle ställa till förvirring för den enkla modell där de, som ligger under genomsnittet, aldrig kan vara egoistiska - de är enbart rättvisekrävande. I detta fall skulle det blivit letterna som var de ädla och svenskarna som var de egoistiska.

Enligt vad jag kan erinra mig av opinionsundersökningar gjorda efter konflikten var en betydande majoritet av fackens medlemmar införstådda med syftet att hålla uppe deras egna löner. Den offentliga lögnen och underförstådda kommunikationen hade till stor del lyckats. Att nu avslöja den offentliga lögnen innebär att Zaremba slår in öppna dörrar. Men det kanske behövs, i synnerhet som facket tycks ha tagit till i överkant med lönekraven och kanske gjort rent avtalsrättliga fadäser.

Ett olösligt dilemma?

Den springande punkten är dock det dilemma för facken som Zaremba tar upp mot slutet: "Hur skall man försvara arbetarnas standard i Stockholm och Dublin utan att stöta ut de fattigare migranterna från Riga?" Det är ett olösligt dilemma på en stagnerande marknad. I en dynamisk ekonomi som den irländska kan man både hålla uppe lönerna för de redan etablerade och ge migranterna en lön mellan hemlandets och värdlandets. Men går det i Sverige?

Med 900 000 egentligt arbetslösa förefaller det som en anomali att det dessutom skulle behövas arbetskraft från utlandet för att tillgodose en efterfrågan i Sverige som är alldeles för liten i förhållande till arbetskraften. Utan en expanderande ekonomi kommer folk med lägre reservationslöner att sänka den allmänna lönenivån. Det är så en marknad med "fasta priser" fungerar. Det är naturligtvis till fördel för konsumenter och skattebetalare. Men utan expansion blir i andra ändan några arbetslösa. Om de skall försörjas av skattebetalarna blir vinsten liten.

Det troliga är att den svenska fackföreningsrörelsen kommer att kunna kräva kollektivavtal på genomsnittsnivå (inte 9 procent över som i Vaxholm) för utländsk arbetskraft. Då faller den utländska arbetskraftens främsta konkurrensmedel (lägre lön) till stor del bort. Men det finns en teoretisk möjlighet att införa minimilöner som skulle bli utgångspunkt för dem med lägre lönekrav. Det är något en borgerlig regering kunde förväntas göra. Men Reinfeldt och m verkar vara de svenska fackens största vän: "Moderaterna är det nya arbetarpartiet".

Så vad blir slutsaten av Zarembas artikelserie? Det återstår ännu tre i serien. Men redan nu kan man ana resultatet i form av den ironiska(?) affisch DN låtit illustrera dagens artikel med på s 7. Där står det: "Proletärer från andra länder, TILLTRÄDE FÖRBJUDET, överträdelse beivras enligt den svenska modellen."

Är Nina Björk utilitarist?

Nina Björk linjerar upp en variant av landet "Utopia" som både reglerar allas löner och ger möjlighet åt mödrarna att umgås med sina barn. Det ger sannare lycka, antyder hon och blir därmed utilitarist. Men hon verkar inte veta något om nyttomoralen och alla dess problem.

Idag svarar Nina Björk sina kritiker i DN-kultur 10/11-05 med en artikel rubricerad "Hur mäter vi lycka?". Å ena sidan vill hon värja sig mot dem som vill ge henne en björnkram och bunta ihop henne med reaktionärer eller icke-feminister. Å andra sidan vill hon avfärda dem som är hennes verkliga motståndare utan att nedlåta sig till att bemöta dem i sak. Det är synd eftersom det är denna andra debatt som verkligen har något att tillföra en större diskurs, som inte enbart har att göra med vem som är den "sanna" feministen.

I ett mycket stort perspektiv försöker Nina Björk rehabilitera Thomas Mores 'Utopia' med hjälp av ett utilitaristiskt resonemang. Hon försöker tänka utopiskt i en tid när alla "har minnet av den stora kommunistiska utopins misslyckande i huvudet". Man kan säga att 'Utopia' i sin statssocialistiska aspekt havererade genom marxismens avsaknad av en politisk teori för det socialistiska samhället (min tro är att det inte ens går att konstruera en sådan).

Men 'Utopia' har också en gendersociologisk aspekt - dvs hur barnen skall tas om hand av respektive kön. Denna del av 'Utopia' har bara genomförts till hälften i Sverige. Barnen tas om hand för att kvinnorna skall få möjlighet att arbeta. Precis som i 'Utopia' bygger detta på kvinnornas dubbelarbete. De skall ta hand om barnen och passa upp på männen utöver yrkesarbetet. Skillnaden är de första sex åren för barnen.

I 'Utopia' kan den statssocialistiska organisationen tillåta kvinnorna att vara tillsammans med sina barn i rum bredvid matsalarna tills barnen blivit sex år, då de börjar passa upp på de vuxna i matsalarna. Det är något liknande som föresvävar Nina Björk. Till skillnad från Thomas More anser hon att detta kanske skulle kunna slås fast genom en adekvat mätning av lycka för både barn och kvinnor.

Men Nina Björk vill som feminist naturligtvis revidera även Utopia. Dubbelarbetet för kvinnorna skall utvidgas också till att omfatta männen. Det är enkelt eftersom sextimmarsdagen redan är införd av Thomas More. Även lika lön för allt arbete och en enkel levnadsstandard är utmärkande för 'Utopia' - precis vad Nina Björk pläderar för. Det gäller att "längta till landet som icke är", skriver hon.

"Är vårt samhälle på väg åt rätt håll?" frågar Nina Björk. Det tror hon inte och ifrågasätter alla som menar att dagens läge är tillfredsställande med att vetenskapen inte klarat ut huruvida dagis är bra eller inte. Hur skall man mäta? Är det bra att dagisbarnen får högre betyg och högt betalda jobb? Nina Björk skulle kunna anföra "lyckoforskare" som menar att materiell standard över en viss nivå inte är något som ökar lyckan mer än marginellt. Det är detta expertperspektiv som utgör elitdebattörens trauma i Västerlandet.

Nationalekonomernas teori om 'kollektiva nyttigheter' tillhandahåller förebilden för elitdebattörernas lycko-teorem. Det går att konstatera att det på vissa områden finns ett tillstånd som är bättre för alla än utgångslägets. Även ultraliberaler godtar att nattväktarstatens säkerhet är bättre än anarkistiskt kaos. Jag har illustrerat den 'kollektiva nyttan' med villaägarna som ville ha bättre utsikt (19/10-05). Om man har en diffus uppfattning om denna lärosats är det lätt att tillämpa den på hela samhället. Det gör Nina Björk utan att explicit ta ställning till den gräns som endast en utilitarist kan överträda.

Elitdebattörer hör inte till nationalekonomernas försiktiga släkte. Den gräns som ekonomerna sätter kallas "Pareto-kriteriet". Det säger att endast sådana förändringar som förbättrar för någon utan att försämra för någon annan får genomföras. Sådant "konservativt trams" vill vi inte höra talas om, svarar elitdebattörerna. -Det är klart att vi skall genomföra reformer som ger mer lycka till dem som vinner än den lycka som de andra förlorar.

När Nina Björk så självsäkert kan räkna upp ett antal utopisk-socialistiska kännetecken för sitt idealsamhälle och dessutom nu också hänvisar till mer egentliga lyckomätningar drar jag slutsatsen att hon är utilitarist. Men hon verkar inte känna till något närmare om utilitarismen. Vet hon något om alla de problem som diskuterats under de senast årtiondena som följer med tillämpningen av utilitarismen? Eller är hon en okunnig tyckare som försöker göra sig viktig med osmälta tankar utan större intentionsdjup?

Se även min artikel om Nina Björk och friheten 2/11

Likavärdesprincipen ger utilitaristen rätt att döda i TV1

Om alla har rätt att behandlas lika och det är ett lika stort värde i sig för alla kan man inte acceptera utilitarismen. Den säger istället att allas olika värda lyckosaldo skall räknas med lika vikt. Det är en farlig princip som ger rätt att döda.

Så har då TV 1:s svar på "Vita Huset" om svensk politik, serien "Kommissionen", avslutats. Den tog i elfte avsnittet plötsligt upp en moralfilosofisk fråga som utilitaristerna är speciellt förtjusta i: rätten att offra några för att rädda flera. Från exempel med ett antal dödsdömda som kan räddas om man låter andra dö glider man iväg till att man har rätt att aktivt döda för att rädda andra.

I gårdagens TV-program skulle den galne IT-miljonärens argument tillbakavisas. Han hade, som jag tidigare beskrivit, organiserat ett jättelikt bombdåd där Rosenbad sprängts i luften vid ett internationellt toppmöte med 1 800 döda som följd. Syftet med detta var för denne utilitarist att öka biståndsgivningen till u-länderna och speciellt de aidssjuka i dessa länder.

Den galne utilitaristen argumenterade med kommissionens chef utan att få något mothugg. Utgångspunkten var att alla människor i världen har lika stort värde. Detta är emellertid inte en genuint utilitaristisk utgångspunkt utan en deontologisk rättighetsteoretisk grundsats. Vi bör behandla alla människor lika eftersom ingen är värd mera än någon annan. Detta är ett stipulat som har ett värde i sig - definitivt inte något som är nödvändigt för att maximera lyckosaldot i världen.

Att utilitarismen litet oförtjänt har kommit att förknippas med en likavärdesprincip beror på framhävandet att beräkningsmetoden för saldot utgår från Benhams sentens " att var och en skall räknas som en och ingen för mer än en". Men denna princip har inget att göra med ett rättighetsbaserat människovärde. Den säger bara att olika värda människor skall räknas som olika värda utan någon korrigering av deras vikt vid beräkningen.

Typexemplet är följande: Om vi bara kan maximera lyckan genom att av 12 personer satsa på 10 av dem skall vi rädda de 10 mest värdefulla. De två minst värda skall vi låta dö (eller rentav aktivt döda). Vi får inte räkna de två med sämst lyckomöjligheter dubbelt eller tredubbelt så att deras "fiktiva" lyckosumma hjälper upp kalkylen så att de får leva. Sådan är utilitarismen. Det är inte likabehandling.

Därför var den galne IT-miljonärens argumentering ganska malplacerad i TV-serien. Och mycket riktigt stannade den av efter några vaga instämmanden från kommissionens chef. Huvudargumentet var istället att chefen kunde döda miljonären för att öka lyckan för de tusentals anhöriga som annars skulle gräma sig över att bevisen inte räckte för att fälla honom för terrordådet. Manusförfattarna lyckades inte tillbakavisa utilitarismens filosofi.

Utilitarismens sammanvägning av det goda för olika värdefulla människor kan effektivast tillbakavisas med att alla har en rätt att inte användas enbart som ett medel för andra. Denna rätt är ett värde i sig som är lika stort för alla människor. Därför har alla rätt att inte bli fråntagna liv, hälsa och egendom genom andra människors aktiva handlingar. Då kan man inte vara utilitarist, men fortfarande konsekventialist i mindre avgörande sammanhang.

Hur gick det då för den galne utilitaristen? Han gjorde på känt utilitaristiskt manér (dubbelmoral) upp med myndigheterna om personligt beskydd mot hämndlystna anhöriga. Genom att han betalade för detta och uppgörelsen kom ut diskrediterade han sitt utilitaristiska slutanförande. Dubbelmoralen avslöjades. TV 1 ställde sig på utilitarismens fienders sida genom att u-hjälpens perverterade pr-man blev en förlorare. Vore jag utilitarist skulle jag anmäla programserien. Men utilitarismens moral är inte rimlig - se min blogg 29/4 med länkar.

165 000 personer har överbeskattats i 14 år

Genom att i 8 fall av 14 åsidosätta skattereformens regler har nästan 165 000 personer tvingats att betala för mycket skatt sedan 1991. De har ålagts att betala 20 procent extra skatt på en del av sin inkomst. Dessutom har 360 000 personer tvingats betala 5 procent extra sedan 1999, enligt en rapport från SACO.

Kampen mot den orättvisa och kontraproduktiva statsskatten förs nu i små steg. Nyligen kom SACO med en rapport skriven av Mikael Halápi betitlad "Brant skatt - skatten på arbete" som tar upp den progressiva beskattningen på ett mycket grundligt sätt. SACO har låtit SCB räkna på vad som hänt under den tid som 'den stora skattereformen' varit i kraft 1991-2004.

Statsskatten på 20 procent börjar utgå vid en inkomst på 26 000 kr/mån (313 000 kr/år). Vid 38 700 kr/m (465 300 kr/å) stiger statsskatten till 25 procent. Dessa extra 5 procent kallas "värnskatt" eftersom det är en kvarvarande del av den "värnskatt" som infördes 1995 och som skulle avskaffas 1999 men som blev ett extra steg i skatteskalan.

Värnskatten i dess två former utgör naturligtvis den stora avvikelsen från skattereformens huvudprinciper. Men en rad mindre avvikelser har också vidtagits, främst i form av att skatteskalorna inte har justerats på det sätt som bestämdes när skattereformen förhandlades fram mellan folkpartiet och socialdemokraterna.

I utredningen om reformerad inkomstbeskattning (RINK) var intentionen att högst 10 procent av de skattskyldiga och högst 20 procent av de förvärvsarbetande skulle betala statsskatt med 20 procent extra över "brytpunkten". Detta mål deformerades genom ett ingripande från LO som bestämde att brytpunkten skulle flyttas ned och ett särskilt, variabelt grundavdrag skulle införas ("LO-puckeln"). LO ville dessutom ha en högre marginalskatt på 55 eller 60 procent högre upp. Detta höll på att stjälpa hela skattereformen.

Nu blev resultatet att maximalt 15 procent av inkomsttagarna skulle betala 20 procents statsskatt, vilket godtogs av fp. Skiktgränsen för beskattningsbar inkomst bestämdes till 170 000 kronor (idag är den 298 600 kr). Det gav en andel på 21 procent som betalade statsskatt. Ambitionen var att denna andel skulle sjunka rejält genom det "reallöneskydd" på 2 procent som byggdes in i reformen genom folkpartiets försorg.

SACO har nu analyserat hur detta 15-procentsmål har uppnåtts sedan 1991. Det visar sig att det bara under ett enda år (1995) var 15 procent som betalade statsskatt. Både före och efter detta årtal har andelen varit högre. I genomsnitt var andelen 1991-2005 faktiskt 18 procent. Det visar enligt min mening att det hade varit bättre om folkpartiet hade insisterat på att låta brytpunkten ligga 20 000 kronor högre upp och istället gått med på en litet större LO-puckel. Nu kunde socialdemokraterna lätt frångå principerna för brytpunktens uppräkning när opinionen glömt att brytpunkten sänkts med 20 000 kr i utgångsläget.

Genom den för lågt bestämda brytpunkten har under perioden 1991-2004 i genomsnitt nästan 165 000 personer betalat för mycket skatt. Överbeskttningen har utgjorts av en 20-procentig extra skatt på en del av inkomsten som varit i strid med vad som bestämdes vid uppgörelsen om skattereformen. Det beror främst på att i 8 fall av 14 har justeringen av skatteskalorna blivit för liten genom olika manipulationer från regeringen.

Till detta kommer den extra värnsakatten, som infördes 1995 med en motivering grundad på en felaktig tolkning av en utvärdering av utfallet av skattereformen. Den skulle avskaffas 1999 men bibehölls vid inkomster över 360 000 kr i beskattningsbar inkomst. Denna senare variant har i genomsnitt drabbat 4 procent av alla inkomsttagare under åren 1999-2005 (det motsvarar 360 000 personer).

Det finns alltså anledning att kompensera dessa grupper genom att sänka den 20-procentiga statsskatten omgående. Naturligtvis måste värnskatten slopas fortast möjligt. SACO framför dessutom andra argument för dessa två åtgärder, som jag återkommer till.

Den auktoritära växthuseffekten

Varför får vi ingen förklaring av vad växthuseffekten är för något och vad den beror på? Vi skall stillatigande acceptera att de stora experterna slår fast att deras "svarta lådor" har rasslat fram att mer bilkörning höjer jordens temperatur med x grader. Den auktoritäre katederfuxen är tillbaka.

Vad beror växthuseffekten på? Hela debatten om risken för en klimatförändring utgår från att vi vet vad växthuseffekten är och vad den får för konsekvenser vid fortsatta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Men ingen har förklarat grundläggande samband. Vi skall bara med gapande mun acceptera när de stora experterna kommer med sina utsagor om framtiden. Vart har den anti-auktoritära och ifrågasättande inställningen tagit vägen? Har alla klimatpolitiska debattörer sällat sig till "diktaturens kreatur"?

Är effekten 15 grader eller 35?
När jag undersökte vad växthuseffekten är för något på nätet och i läroböcker kom det bara fram att det är en temperaturhöjning på ca 30-35 grader som innebär att jorden är beboelig med en medeltemperatur på 14-15 grader istället för minus ca 18 grader. Uppgifterna varierar faktiskt redan här på ett oroväckande sätt. Vår store expert på området, professor Bert Bolin (tidigare ordförande i IPCC), har på ett synnerligen misstroendeökande sätt både angett 30-35 grader och 15-30 grader (den senare uppgiften i Klimatkommitténs betänkande SOU 2000:23).

De flesta tycks dock hålla sig till omkring 30 grader i på något sätt konstaterad eller trolig uppvärmning. Men hur vet man det? Denna elementära utgångspunkt för att sedan kunna uttala sig om en förhöjd växthuseffekt är det ingen som säger något om. Det enda som antyds är att svensken Svante Arrhenius i slutet av 1800-talet "upptäckte" växthuseffekten. - Men hallå! Är det en vetenskaplig forskning med över 100 år på nacken av en enda person som ligger till grund för dagens klimatdebatt?

Är det teori eller fysikaliska experiment som bevisar effekten?
Om det vore så att man kunde göra ett fysikaliskt experiment som enkelt utmynnade i att x ppm-enheter (tusendels promille) högre halt av växthusgaser gav y grader högre temperatur skulle det vara OK. Men så är det inte! Svante Arrhenius tillbringade sommaren 1896 med att för hand kalkylera fram växthuseffekten genom tusentals beräkningar av någon typ av numeriska värden som fanns att tillgå då på 1800-talet. Vad detta räknande handlade om har ingen talat om. Kanske någon har ett tips? Han lär i varje fall enligt vissa källor ha kommit fram till att växthuseffekten var 5-6 grader. Andra källor anger 2 grader!

Enligt vad jag kan förstå hänför sig detta enbart till koldioxidens effekter. Inga hänvisningar brukar göras till att Arrhenius beräkningar har bekräftats av andra forskare med modernare data att tillgå. I enstaka fall uppges dagens koldioxideffekt vara 2-3 grader - en formidabel osäkerhet i preciseringen. Alarmisterna har i varje fall utnyttjat Arrhenius resultat genom att grovt slå fast att en fördubbling av koldioxidhalten ger en temperaturökning med uppåt 6 grader. Och där är vi om några decennier om vi inte slutar att köra bil, tillägger de hotfullt.

Detta tror jag är vetenskapligt fullkomligt oseriöst. Men vetenskapsmännen och forskarna, som auktoritärt hanterar sina klimatmodeller som "black boxes", säger inte ett ljud om om detta missbruk av vetenskapen. Ingen talar om hur sambanden i grova drag ser ut. Går man till förklaringarna avsedda för allmänheten får man veta en massa om olika växthusgaser, men ingenting om hur dessas effekter räknas ut.

Länge ansåg mängder av seriösa forskare att människan hade 48 kromosomer, därför att någon tidigare forskning hade "fastställt" detta antal. Detta blev en dogm som ingen ifrågasatte trots att ganska enkla iakttgelser visade att antalet var 46. Men forskarvärlden ville inte ifrågasätta ett "etablerat faktum". Att vara okritisk är uppenbarligen ganska vanligt.

Vilken effekt har de andra växthusgaserna?
Om man inte vill förklara koldioxidens effekter blir följden likartad för övriga gaser. Det tycks dessutom råda stor osäkerhet om hur stora effekterna är i relativa termer. Av växthusgaserna är den viktigaste vattenånga. Dess inverkan brukar oftast lämnas därhän. Man koncentrerar sig på koldixid, metan, lustgas, freoner mm samt ozon. Av någon anledning, som aldrig förklaras, är metan, lustgas etc betydligt värre än koldioxid i sin uppvärmningseffekt. Men buden varierar. Och som sagt: hur kan man veta att effekten av metan (CH4) är exempelvis 130 gånger kraftigare än av CO2? Har man gjort experiment eller är det också en följd av teoretiska beräkningar? Det är viktigt efersom koldioxidens effekter ibland bara uppges vara drygt hälften av de totala, specifika växthusgasernas inverkan.

Vad man sedan skulle vilja veta är hur det grova sambandet ser ut innan experterna applicerar sina klimatmodeller på processen för att få en mera finstämd prognos för vad som kan tänkas hända. Till att börja med: allt annat lika, vilken temperaturstegring borde en höjning av koldioxidhalten från 290 ppm i slutet av 1800-talet till 375 ppm idag resultera i? (Tala gärna om hur precist man kan mäta halten.)

Fortsätt med att tala om vilken effekt övriga, specifika växthusgaser skulle ha haft på uppvärmningen. Och förklara vad Svante Arrhenius visste om metan, dikväveoxid, O3 och eventuella freoner och liknande. Han var fysiker men fick nobelpriset i kemi så han visste säkert en hel del om läget för 100 år sedan. Men måste man inte ha kunskap om halterna årtusenden tillbaka och temperaturernas variationer för att teoretiskt kunna kalkylera fram effekterna? Han menade i varje fall att koldioxidens variationer kunde förklara istiderna. Idag är förklaringen till istider inte alls koldioxiden utan jordaxelns lutning samt formen på jordens bana runt solen - möjligtvis med tillägg för solaktiviteten och kontinentalförskjutningen.

Vilken effekt har övriga förhållanden?
När detta är gjort kan klimatmodellerna introduceras. Då skall effekterna på vattenångan och från vattenångan klargöras. Då skall effekterna från aerosoler, rökgasstoft, vulkanutbrott, havets upptagningsförmåga, skogarnas upptagningsförmåga, avskogningen, tundrans effekter, flygplansavgasernas effekter på molnbildningen, magnetfältens effekter på molnbildningen, utstrålningens variationer av effekter på olika höjder i atmosfären, jordens rotation och naturgeografiska ojämnheter samt havsströmmar introduceras.

Alla dessa mer komplicerade effekter kan också grovt beskrivas. Men vad som är viktigt är att få veta åtminstone åt vilket håll dessa effekter går sammantaget. Minskar eller ökar de den förhöjda växthuseffekten? Eller rättare sgt: minskar eller ökar temperaturhöjningen från den förhöjda växthuseffekten genom återkopplingsrffekter och exogena inflytelser?

Vad bygger prognoserna på?
När allt detta är klargjort kan man börja diskutera hur sannolika olika stora utsläpp av växthusgaser är i framtiden. Dessa bör också ställas mot de förråd av fossila bränslen som är utvinningsvärda. Att som IPPC tydligen gör bara studera naiva trendframskrivningar blir lätt nonsensartat. Om forskarna inte lagt fram någon vetenskaplig artikel som tar hänsyn till den faktiska tillgången på fossila bränslen kan man inte strunta i detta utan måste reservera sig mot resultaten.

Kampen mot växthuseffekten

Tjänstekonsumtionen har stagnerat

Minst 60 000 av de uteblivna jobben i Sverige beror på en gåtfull stagnation av hushållens inköp av tjänster. Det fattas minst 20 miljarder kronor konsumtion av tjänster. Var det ett misstag att införa tjänstemoms men inte skattelättnader för hushålltjänster?

När hushållssparandet ökade i början av 2000-talet slog detta främst mot tjänstekonsumtionen. Varukonsumtionen minskade obetydligt sin ökningstakt. Finansdepartementet menar (bp, pdf) att en orsak kan ha varit de sjunkande priserna på en del av varusortimentet. Men förändringen är så drastisk att andra förklaringar borde undersökas.
Under alla omständigheter kan man beräkna att stagnationen sedan år 2000 inneburit att 60 000 nya jobb uteblivit. Vi ser av diagrammet att privat tjänstekonsumtion på ca 5 mdr kr per kvartal uteblivit om denna konsumtion hållit samma takt som varukonsumtionen. Med en månadslön på 20 000 kronor skulle drygt 60 000 jobb ha kunnat klaras på de 20 mdr kr som uteblivit.

Detta talar för att den privata tjänstekonsumtionen särskilt behöver stimuleras för att fler nya jobb skall skapas. Potentialen är på sikt dessutom oerhört mycket större eftersom det rimligtvis finns 900 000 personer som egentligen är arbetslösa.

Att införa tjänstemoms vid skattereformen 1991 verkar ha varit ett misstag. Att inte införa stimulans för hushållstjänster är att låta klasskampsdogmerna gå före all sans och förnuft.

(Sänk tjänstemomsen 17/6-05)

En galen utilitarist i TV1

Enligt utilitarismen är det vår plikt att spränga ihjäl 1 800 personer i Stockholms regeringskvarter om det leder till ökad u-hjälp som räddar miljonjer människor. Det scenariot spelas just nu upp i TV med visst stöd av professor Peter Singer.

I TV1 går en serie om hur terrorister spränger Rosenbad och riksdagshuset vid ett internationellt toppmöte med 1 800 dödsoffer som följd. I det 11:e avsnittet har "Norrströmskommissionen" lyckats få en galen IT-miljonär häktad för sprängdådet. Denne visar sig vara en agitator för att utjämna levnadsstandarden mellan u-länder och i-länder samt för hjälp till aids-sjuka.

Nu utbryter spekulationer kring vad motivet för miljonärens handlande kan vara. John Rawls teori nämns i förbigående. Men förklaringen som vinner anklang är utilitaristisk (detta svåra ord har dock manusförfattaren aktat sig för). Man kommer fram till att sprängningen av regeringskvarteren i Stockholm kan vara ett jättelikt reklamjippo för ökad u-hjälp som skulle kunna rädda tiotals miljoner människors liv.

"Vad betyder 1 800 människors liv i jämförelse med flera tiotal miljoner som kan få leva?" lyder resonemanget. På något avigt vis skulle den galne miljonären förmå i-länderna att öka u-hjälpen genom dödandet av 1 800 personer. Några närmare detaljer gavs inte i det näst sista avsnittet. Att handlandet är oacceptabelt framgår visserligen, men 'kommissionen' kan bara efterlysa ett bemötande av resonemanget - inte formulera något själv.

Utilitarismens problemformulering på sin spets

Om det förhåller sig så att ett terroristdåd med 1 800 dödsoffer kan användas för att öka benägenheten hos de rika ländernas medborgare att skänka mer pengar till u-länderna är det enligt utilitarismen (nyttomoralen) vår plikt att spränga ihjäl 1 800 medmänniskor.

Begrunda denna följd av utilitarismen. En liknande slutsats har den prominente filosofen Peter Singer kommit fram till. Han argumenterar emot den intuitiva uppfattningen att man inte får döda några människor för att rädda andra med ett exempel som berör en förestående tågolycka på en bangård. Exemplet är ursprungligen konstruerat av Judith J Tomson.

Om ett tåg håller på att köra över fem personer kan en omläggning av en växel medföra att bara en (annan) person blir överkörd. De flesta väljer att lägga om växeln. Anta istället att du genom att knuffa ned en storvuxen person från en gångbro kan stoppa tåget. De flesta väljer att inte föreslå nedknuffandet (vid experiment på Princeton).

Men Peter Singer menar att denna aversion bara beror på att vi som stenåldersmänniskor är genetiskt programmerade att reagera känslomässigt på det konkreta dödandet. Det abstrakta dödandet, som är moraliskt lika relevant, har inte samma omedelbara förankring i vår känslomässiga konstitution. Utilitarismen får stöd av hjärnforskningen, enligt Singer.

Den galne miljonären Mikael Ekdahl i "Kommissionen" är alltså inte så värst mycket mer apart än professor Peter Singer, Princeton (från -05 i Melbourne). Hur ställer sig Torbjörn Tännsjö? Få se om TV 1:s manusförfattare kommer med något filosofiskt tillbakavisande i sista avsnittet nästa tisdag kl 21.

Frihetens fiende Nina Björk

Inga löneskillnader, sänkt levnadsstandard och förbud mot heltidsarbete för småbarnspappor. Det är några av de frihetsinskränkningar som Nina Björk förespråkar. Med vilken rätt har socialism ett försteg framför frihet?

Idag 2/11 skriver kolumnisten i DN Nina Björk en avslöjande artikel om friheten i form av ett svar till vice ordföranden i kd, Maria Larsson, som skrivit i Expressen. Formellt handlar det om barnomsorgen. Nina Björk hade i DN 30/10 menat att små barn inte mår bra att vara på dagis eller hos dagmamma så många timmar som nu är vanligt på många håll. Hon är nu angelägen att inte bli ihopbuntad med kd, som är ett "sexualitetskonservativt, köns- och klasskonservativt parti."

Hon frågar nu om Maria Larsson är med på följande:

"Kvoterad föräldraledighet, ingen dagisstart före två års ålder, sex timmars arbetsdag, lika lön för alla sorters arbeten, sänkt materiell standard och förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid."

Detta visar att Nina Björk vill tillgripa omfattande frihetsinskränkningar för att uppnå en samhällsvision som hon har bestämt åt oss andra. Det är inte vanligt att någon så oförblommerat manifesterar sin fientlighet mot friheten på ett så tydligt sätt.

Först har vi barnomsorgsfrågan. Den kan till nöds anses omfatta en kollektiv nyttighet för oss alla: det gäller att ge sådana villkor till barnfamiljerna att befolkningen inte minskar. Vi som obligatoriskt måste betala för detta vill få så mycket resultat som möjligt för pengarna. Men vi har inte någon rätt att föreskriva hur kvinnor och män skall fördela sin ledighet om det inte påverkar kostnaderna. Allraminst har vi rätt att förbjuda småbarnspappor (men inte småbarnsmammor) att arbeta heltid.

De föräldrar som vill arbeta innan barnet fyllt två år måste vara fria att göra detta. Staten har ingen rätt att förbjuda detta. Samma bör gälla arbetstidens längd. Det finns ingen rätt att förbjuda mer än sex timmars arbetsdag för att barnfamiljer skall få det lättare. Det är en fråga för dem själva och deras arbetsgivare.

Den större frågan är löneskillnaderna och levnadsstandarden. Med vilken rätt skulle Nina Björk kunna förbjuda alla löneskillnader? Hon vill ha lika lön för alla arbeten. Måste hon inte samtidigt införa ett olidligt kontrollsamhälle för att övervaka att ingen får en extra lön i något företag? Kan vi ha kvar några småföretag? Det kanske inte ens går att ha privata företag? En naturlig följd skulle bli sänkt levnadsstandard.

Slutligen vill Nina Björk också explicit sänka den materiella standarden. (Hon kanske inte är säker på att ett Sovjet-system skulle göra oss fattigare.) Men om folk vill ha dagens levnadsstandard, skall de inte få det utan kunna tvingas genom ett politiskt beslut på exempelvis SAP-kongressen att sänka sina löner efter skatt?

Om Nina Björk kan visa att vi inte har någon rätt till frihet skulle hon kunna hänvisa till detta bevis för att hennes frihetsinskränkande förslag är legitima. Hon tycks tro att det är fritt fram att föreslå frihetskränkande förslag. Det kan bero på att debatten om friheten inte förs så intensivt som debatten om feminism, barnomsorg och skattehöjningar. Men det fritar inte henne från rollen som en av frihetens verkliga fiender.

Bevisbördan borde ligga på dem som vill kränka rätten till frihet, för att uppnå mera utilistiska fördelar, hur detta kan motiveras. Varför skulle Nina Björks socialistiska utopi ha något försteg framför ett fritt samhälle?