Varför sköts inte Palme på Mynttorget?

Palme hade inget livvaktsskydd när han promenerade till jobbet. En rationell mördare hade skjutit honom på Mynttorget. Skotten på Sveavägen pekar istället på en tvekande amatör som av en tillfällighet fick en idealisk flyktväg för att våga.

När jag först fick höra om mordet på Olof Palme tänkte jag att det kanske var en rasande aktiespekulant som fått syn på honom och skjutit. Men snart därefter ansåg alla att mordet var professionellt och utfört av en större organisation med många personer ute på stan. Denna uppfattning har sedan vidhållits av bl a Ingvar Carlsson, Inga-Britt Ahlenius, bröderna Poutiainen, Kjell-Olof Feldt och Leif GW Persson.

När jag läste Hans Holmérs bok Olof Palme är skjuten (1988) fick jag emellertid klart för mig att varken någon stor organisation eller professionell person planerat och utfört mordet. Enligt Holmér skulle denna typ av mördare mycket lätt ha kunnat skjuta Palme från Vasabron när han varje morgon promenerade över Riksbron på väg till jobbet. Han rättfärdigade sitt eget motstridande kurdspår med att PKK tidigare alltid skjutit sina offer med pistol på nära håll (bloggartikel 1/3 2006).

En allvarlig fråga är hur rader av prominenta personer efter 1988 kunnat hävda att det förelegat en kvalificerad konspiration bakom Palmemordet utan att motivera varför Holmérs tes om Vasabron inte skulle gälla. Är professorer, generaldirektörer och kommissioner helt inkompetenta? Eller bryr man sig inte om att ta reda på fakta?

Den mest allvarliga frågan är emellertid varför Holmér lanserade sin kurdteori när han borde ha vetat att den inte höll måttet av samma anledning som övriga konspirationsteorier. Det var nämligen så att Palme saknade säkerhetsvakter när han promenerade till Rosenbad varje morgon. Detta kände jag inte till tidigare och fick invändningar om att det är svårt att skjuta någon med gevär på långt håll och att man inte kan stanna på Vasabron utan vidare etc.

Ett professionellt, rationellt planerat mord hade startat med en kartläggning av Palmes vanor. Då hade det visat sig att när han rörde sig i det som har kallats "den gyllene triangeln" mellan bostaden på Västerlånggatan, Riksdagen och Rosenbad så saknade han livvaktsskydd. Detta var en kompromiss med Säpo som ansvarade för säkerhetsskyddet. Efter mordet beklagade sig Sture Höglund på Säpo att han förgäves försökt få Palme att reson. Just kring arbetet och bostaden fanns enligt honom de mest utsatta platserna för ett attentat.

Dessa fakta omnämns i förbigående av Gunnar Wall i hans bok Mordgåtan Olof Palme (2010) utan att implikationerna av detta på något sätt antyds (sid 144-145). Kanske beror detta på att Wall lutar åt att det verkligen var en konspiration som låg bakom mordet.

Men dessa fakta är i själva verket förödande för alla konventionella konspirationsteorier. Kurderna hade kunnat skjuta Palme mitt på Mynttorget med ett klassiskt pistolskott på nära håll. En missnöjd, högerextrem polisman, Säpo-anställd eller militärperson hade också kunnat göra det. Det fanns ingen anledning att skugga Palme från hemmet med hjälp av ev walkie-talkieförsedda medhjälpare till biografen Grand eller att sätta igång komplicerad telefonavlyssning.

Det verkar som att det var Hans Holmérs envishet med en kurdorganiserad konspiration som på falska grunder etablerade perspektivet med den välplanerade konspirationen. Varför Holmér gjorde detta mot bättre vetande kan vi inte fråga honom personligen. Han avled 2002. Men mordgåtan är till hälften löst. Det måste ha varit en tillfällighet att Palme blev mördad på Sveavägen - ingen planerad konspiration.

Nu senast har en enkel konspirationsteori ändå fått stor uppmärksamhet. Det är professor Leif GW Persson som i Expressen (20/2) och i TV-programmet "Veckans brott" (22/2) lanserat en version av det s k polisspåret. En person i säkerhetssektorn får genom sin arbetsplats reda på att makarna Palme ska gå på bio. Gärningsmannen (gm) och en medhjälpare skuggar dem från bostaden och skulle kunna skjuta Palme på vägen till Gamla Stans T-bana, på vägen upp från Rådmansgatans T-bana och på vägen mot Grand. Istället håller de vakt utanför biografen tills Palme efter föreställningen börjar gå mot söder istället för mot norr och Rådmansgatans T-bana.

På Sveavägen söderut väntar de med att skjuta Palme tills han passerar Dekorima. Medhjälparen har då sprungit i förväg för att säkra reträtten. Ett vittne ser mellan ett par byggbaracker på Tunnelgatan vad han uppfattar som gm springa förbi och konstaterar långt senare att det inte är Christer Pettersson. Det beror på att han bor i samma område som ChP och har sett denne kanske 50 gånger.

Leif GW Persson anser gm vara en rationell person. Men hela uppläggningen av mordet i stort förefaller istället vara irrationellt. En rationell person skulle i första hand ha skjutit Palme på Mynttorget. I andra hand hade han skjutit Palme på vägen till T-banan i Gamla Stan eller kort därefter. I tredje hand hade han skjutit Palme en bit söderut från Grand. Där gällde det att handla snabbt eftersom makarna Palme när som helst kunnat vinka in en taxi eller bli upphämtade av någon bekant eller rentav av Säpo.

Istället väntade mördaren och tog därmed en stor risk att tillfället skulle gå ur händerna. Det tyder på att gm är en amatör som låter turen spela in. När mördaren efter en stunds vånda och tvekan får klart för sig att Palme kommer att passera hörnet Tunnelgatan/Sveavägen, där han anses ha haft mycket god lokalkännedom, ser han chansen att enkelt utföra mordet. Om det var Christer Pettersson har han nämligen en gång tidigare flytt samma väg efter ett mord vid Hötorget. Men även en annan tillfällig gm kan ha haft denna lokalkännedom.

Om det inte var ChP kan det av en slump kunnat ha varit den arbetslöse aktiespekulant, som går under beteckningen GH. Denne hade licens på en Magnum .357 och hade sannolikt drabbats av en kursförlust genom att Palme och hans regering hade höjt omsättningsskatten på aktiehandel från 1 procent till 2 dagen före mordet. Utredningen sjabblade emellertid bort detta uppslag.

Palme mördades av en tillfällighet av en föga rationell person som hade turen att makarna Palme passerade en punkt där mördaren bedömde flyktvägen vara sänd från himlen. Det passar in på Christer Pettersson som dessutom har identifierats av Lisbet Palme. Alla alternativa teorier förefaller vara avsevärt mindre sannolika.

Andra bloggar om: Palme, Olof Palme, Palmemordet, 25-årsminnet, konspirationsteori, polisspåret, Christer Pettersson, Hans Holmer, Mynttorget, Sveavägen, skotten på Sveavägen, Leif GW Persson, kriminologi, samhälle, politik på intressant.se

När är en bostadsbubbla farlig?

Det finns inga enskilda faktorer som orsakar bostadsbubblor enligt BKN. Ändå utlöstes krisen i USA. Det verkar ha berott på gynnandet av låginkomsttagarna i motsats till Tyskland, som premierade skötsamhet.

Statens bostadskreditnämnd (BKN) kom i förrgår 23/2 med en analys av bostadsprisernas utveckling i olika länder i rapporten Hushållens skuldsättning i spåren av finanskrisen (pdf) som utgör en av tre marknadsrapporter som verket utger årligen. Den låg till grund för varningarna för en bostadsprisbubbla i Sverige i media igår (DN, SvD). Man befarade ett prisfall med 20 procent, men för det finns det ingen täckning för i rapporten.

Rapporten beskriver inledningsvis hur en bostadsprisbubbla växer fram. När räntorna sjunker lånar hushållen mera och då kan huspriserna stiga. Efter ett antal år framstår prisstegringarna som ohållbara och övergår i prissänkningar. De högt belånade hushållen känner sig då fattigare och ökar sparandet. Konsumtionen sjunker och folk blir arbetslösa. Det minskar efterfrågan på bostäder med ännu kraftigare prissänkningar som följd.

Emellertid räcker inte denna förklaring. Vi borde då ha fått en bostadsrelaterad krasch främst i de länder som haft de största prisstegringarna. Dessa visas i nedanstående diagram:

Vi ser här att de tre länder (UK, ES, FR) som hade den mest expansiva prisutvecklingen vid mitten av 00-talet inte var de som utlöste prisnedgången. Inte heller Sverige, som haft den långsiktigt mest expansiva prisuppgången, har ännu idag drabbats av någon verklig prisnedgång. Istället var det USA, som långsiktigt hade den minsta prisuppgången näst Tyskland, som först drabbades av en prissänkning. Denna spred sig sedan genom finanssektorns labila uppbyggnad och genom ekonomisk-politiska misstag (t ex Lehmans konkurs) till hela ekonomin i USA och därefter till andra länder. Först när finanskrisen var under uppsegling började priserna sjunka i världen.

Ett annat kriterium, som alarmisterna ofta brukar hänvisa till, är bolånens relation till de disponibla inkomsterna. Utvecklingen 1995-2009 visas i diagrammet nedan:

Inte heller här utmärker sig USA. Istället är det Danmark och Nederländerna som har störst lånebelastning på hushållens inkomster. Sistnämnda land har dessutom varken haft någon stark prisstegring eller nedgång under 00-talet enligt det första diagrammet.

Bostadskreditnämnden erkänner att man "inte [kan] peka på någon enskild faktor som orsakar
bostadsbubblor och överdriven skuldsättning hos hushållen." (sid 12) Man försöker göra en analys där man ställer upp fem kriterier, som när ett flertal är uppfyllda också leder till att landet drabbas av extra svårigheter vid en kris. Dessa är: belåningsgrad, andelen rörlig ränta, möjligheter att låna för annat, möjlighet till ränteavdrag och andelen amorteringsfria lån.

USA uppfyller alla kriterierna i praktiken eftersom låntagarna utan kostnad kan omvandla lån med en fast hög ränta till lån med lägre ränta när ränteläget sjunkit. Andra länder som råkat illa ut uppfyller också flertalet kriterier. Men är dessa kriterier tillräckliga för att förklara utbrottet av en bostadskris? BKN pekar på att Sverige uppfyller alla kriterierna. Man försöker komplettera analysen med en diskussion om huruvida bostäder är övervärderade i meningen att det är billigare att bygga nytt. Övervärdering mäts traditionellt med måttet "Tobins q" - dvs kvoten mellan begagnat och nytt:

Emellertid visar Tobins q att alla länder utom Tyskland haft övervärdering redan före mitten av 00-talet. Efter mitten låg Sverige och USA på samma nivå medan bostadsbyggandet var tynande i Sverige och högt uppdrivet i USA. I diagrammet nedan visas det amerikanska bostadsbyggandets oroande utveckling i procent av BNP:

Vi kan dra slutsatsen att byggandet i USA var ytterst känsligt för Tobins q men helt okänsligt i Sverige. Uppenbarligen måste andra förklaringsfaktorer finnas och BKN överger dikussionen med att konstatera att Tobins q är "grovt". Jag tycker dock att man borde peka på att en begränsad nedgång i priserna kan leda till katastrofala realekonomiska konsekvenser i form av minskat byggande, som gör att bostadsbubblan blir verkligt farlig. Orsaken till detta är inte bara att sjunkande priser gör hushållen fattigare och mindre konsumtionsbenägna utan att det inte finns någon fundamental efterfrågan på alla nybyggda hus.

BKN nämner endast som hastigast detta problem med orden: "Bostadsbubblorna som punkterats i Irland, Spanien och USA har gett upphov till tomma hus som ingen efterfrågar i dagsläget." (sid 12) Analysen borde ha kompletterats med en översikt av bostadsinvesteringarnas utveckling. När de drivs upp till orealistiska nivåer blir punkteringen allvarlig. När bostadsinvesteringarna, som i Sverige, legat lågt och inte ökat särskilt mycket kommer ett fall i priserna knappast att få allvarliga konsekvenser.

Det land som avviker från alla andra är Tyskland. Där har belåningsgraden endast ökat marginellt 2003-07 och räntorna är bundna på lång tid, vilket minskar genomslaget av perioder med lågt ränteläge. Dessutom får man inte låna till annat och grunden för lånen är inte marknadsvärdet utan en konservativ värdebedömning. Systemet med Pfandbriefe och Bauspar innebär att betydande kontantinsatser är nödvändiga. Köparna måste också genom bosparande visa att de har förmågan att generera ett överskott.

Rimligtvis betyder det tyska systemet raka motsatsen till det amerikanska. Det tyska systemet verkar ställa upp oöverkomliga svårigheter för låginkomsttagare och personer som inte kan sköta sin ekonomi. Där finns dock en fungerande hyresmarknad. Det amerikanska systemet var utformat för att låginkomsttagare och personer med betalningsanmärkningar och annan misskötsel explicit skulle stimuleras att få äga sina bostäder. Detta skulle inte ske genom subventioner utan genom att själva kreditsystemet skulle belastas på ett oklart sätt.

De goda intentionerna att gynna de sämst ställda i USA medförde alltså att en prisbubbla, som var lindrigare än i många andra länder, ändå medförde en kollaps för både bostadsmarknaden och sedan hela samhällsekonomin. Tyskland, som premierade skötsamhet och goda inkomster hos köparna, drabbades inte av någon bostadsbubbla ens när den internationella lågkonjunkturen sköljde in över gränserna.

Läs även andra bloggares åsikter om bostadspriser, huspriser, bostadsbubbla, bostadsprisbubbla, bostadskreditnämnden, USA, Tyskland, finanskris, bostadsbyggande, nationalekonomi, lågkonjunktur, ekonomi, politik på intressant.se

Behövs ett nytt socialbidrag?

Socialbidragssystemet behöver reformeras. Incitamenten till arbete borde ökas och någon form av temporärt stöd av mera generell natur är motiverat.

Jag har tidigare talat för att det skulle behövas ett bidragssystem mellan socialbidrag och vanliga socialförsäkringar. Det skulle kunna vara mindre absolut när det gäller marginaleffekterna. Socialbidrag ska ju räknas ner krona för krona med familjens extrainkomster. Igår 22/2 (DN) uppmanade socialborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) barn- och äldre-minister Maria Larsson (KD) att se över regelverket för att arbete ska löna sig även för socialbidragstagare.

Vi har två problem. Det första gäller att steget är väldigt stort för den som inte är berättigad till ersättning från t ex a-kassan eller sjukförsäkringen att gå över till socialbidrag. Man måste sälja bilen, sommarstugan eller bostadsrätten. Därför skulle en ersättning liknande socialbidraget kunna utgå temporärt under en tid då man söker arbete eller ny form av försäkringsersättning.

Det andra problemet handlar om incitamenten till arbete. I praktiken befinner sig ca 100 000 personer varje månad i socialbidragssystemet. En hel del av dessa har en viss arbetsförmåga och borde därför stimuleras till arbete. Detta gäller i synnerhet dem med långvarigt beroende. Det var aldrig meningen att det ekonomiska biståndet skulle utgå under lång tid som om det skulle utgöra en sorts socialförsäkring.

I dagens DN 23/2 kommenterar Hanne Kjöller borgarrådets förslag. Hon har förståelse för problemet men menar att det "är inget som bör klubbas igenom i brådrasket". Frågan bör utredas.

Egentligen har vi tre problem. Det första är att det behövs en kompletterande socialförsäkring. Den måste göras temporär för att inte kunna bli en typ av kostsam "medborgarlön" (3 720 kr + hyra). En viss nedsättning av den 100-procentiga marginaleffekten kan vara befogad.

De som blir långsiktigt beroende av försörjningsstöd borde ändå stimuleras att arbeta. Nedsättningen av den 100-procentiga marginaleffekten är synnerligen befogad.

De som mera tillfälligt behöver ekonomiskt bistånd kanske inte på samma sätt som i de två ovanstående fallen behöver stimuleras till arbete. En del av dessa har ett arbete eller väntar på någon försörjning men de står utan ekonomiska resurser i ett akut skede. Ofta försöker de sociala myndigheterna att få till stånd återbetalning.

På något sätt borde dessa tre problem kunna lösas i ett nytt system. Men det kräver uppenbarligen en hel del utredande från regeringens sida. Är det inte Ulf Kristerssons område?

Andra bloggar om: socialbidrag, ekonomiskt bistånd, försörjningsstöd, marginaleffekt, arbetsincitament, regeringen, socialförsäkring, politik på intressant.se

Olof Palme var ingen stor politiker

Palme hade chansen att införa demokratisk socialism med hjälp av LO:s förslag om löntagarfonder. Men han tog inte chansen att bli en stor socialistisk politiker.

I kulturprogrammet Nya Vågen i radion idag 22/2 diskuterades Göran Greiders nya Palmebiografi. Historikern Håkan Arvidsson sammanfattade sin syn på Olof Palme att han "inte var någon stor politiker". Han fick delvis medhåll av kulturjournalisten Dan Jönsson, som tidigare framträtt som mycket vänsterinriktad i frågan om finanskrisen (bloggart jan-10). Tesen var att Palme inte lyckats åstadkomma några politiska resultat för Sverige.

Det ligger mycket i detta omdöme. Palmes retoriska förmåga har dolt att han inte var någon resultatpolitiker. Och trots att han uppfattades som en ideologisk betonad socialist är han så vitt jag kan bedöma inte någon politisk teoretiker som hade en egen syn på socialismens utveckling och möjligheter. Men han hade ändå chansen att bli en stor politiker i socialismens historia trots att han förlorade flera val. Palme hade tämligen turen att bli partiledare under socialismens stora framgångsperiod i Sverige.

När Palme blev partiordförande 1969 hade just 68-vänstern slagit igenom och under de följande åren flyttade vänstern fram positionerna inom journalistik, kultur och förvaltning. Sverige karaktäriserades dessutom av en mycket mera utmejslad "vänstervridning" än andra länder. Samtidigt fortgick en stark radikalisering av fackföreningsrörelsens aktiva skikt med förslaget från Rudolf Meidner i augusti 1975 om ett successivt övertagande av alla större företag som resultat.

Olof Palme hade redan 1968 uttalat att den privata äganderätten skulle vara avskaffad inom 50 år. Det är alltså 2018 det handlar om. Palme berörde också en del av den politiska teorin när han gång på gång återkom till den "demokratiska socialismen" som det viktiga reformsteget för slutet av 1900-talet. Genom LO:s och Meidners förslag till löntagarfonder fick Palme chansen att genomföra en övergång till socialism i Sverige genom en långsam process. Det sinnrika med detta förslag var att det inte öppet angrep den privata äganderätten genom en konfiskation av aktieägarnas egendom. Istället användes en teknik med "obligatoriska, riktade fondemissioner" av aktier till löntagarfonderna. Dessa skulle ske i relation till företagens vinster där 20 procent skulle omvandlas till nya aktier.

Om fondförslaget hade stötts med massiv opinionsbildning skulle det ha kunnat genomföras istället för det urvattnade förslag som faktiskt infördes 1984. Om valtaktiska svårigheter hade ställt till problem under den första tiden hade förslaget kunnat hållas på is tills Socialdemokraterna kom tillbaka i en säker maktposition 1982. En skicklig resultatpolitiker med en säker socialistisk kompass hade rimligtvis lyckats med detta.

Men Palme var inte skicklig. Hans kompass snurrade åt alla håll. Han förfaller inte varit tillräckligt handlingskraftig - se min artikel Palme och löntagarfonderna från januari 2007. Det är uppenbart att Palme begick en rad misstag som en "stor politiker" inte får begå. Men bidragande kan också ha varit att näringslivet först föreföll ganska medgörligt för att efter ett par år plötsligt bli mycket mera motståndsbenäget.

Palmes levnadstecknare har för det mesta ägnat löntagarfonderna ett mera förstrött intresse (ett exempel är Henrik Berggren). Men hur nära var det att Palme hade gått till historien som den partiledare som påbörjade vägen till demokratisk socialism i Sverige? Även om efterkommande regimskiften och borgerliga politiker hade lyckats upphäva lagarna om löntagarfonderna hade Palme gått till historien som en person som ändå försökte införa socialism. Då hade han inte behövt betecknas som mest misslyckad.

Läs även andra bloggares åsikter om löntagarfonder, Olof Palme, socialism, demokrati, ekonomisk demokrati, Socialdemokraterna, politik på intressant.se

Slutet på jobbtillväxten?

Riksbanken sätter stopp för en sänkning av arbetslösheten under ca 6,5 procent. De lönesubventioner som skulle kunna sänka siffran väsentligt därunder verkar vara svåra att utforma praktiskt. Fri lönebildning är politiskt omöjlig.

Frågan om hur politiska åtgärder kan skapa nya jobb står i centrum för både Socialdemokraterna och Moderaterna. Men diskussionen är ytlig och anknyter inte till den ekonomiska utvecklingen i verkligheten. Vad vi nu ser är rimligtvis slutet för jobbtillväxten i den verklighet som vi hittills levt i. Riksbanken har förra veckan höjt reporäntan från 1,25 till 1,5 procent och deklarerat att om ingenting oförutsett inträffar kommer den att ligga på 3,75 procent i slutet av 2013. Det är en höjning med 2,25 procentenheter eller nästan en tredubbling. Vi når då nivån i slutet av 2007.

Arbetslösheten blir i år drygt 7 procent enligt Riksbanken (pdf). Fram till slutet av 2013 sjunker den till knappt 6,5 procent. Lägre arbetslöshet än så kan vi inte få på den svenska arbetsmarknaden som vi idag känner den. Snarare riskerar vi en ny lågkonjunktur som medför högre arbetslöshet än i dagens prognoser. Skulle arbetslösheten sjunka mera kommer Riksbanken att höja räntan mera. Enligt min uppskattning ligger NAIRU på ca 6,5 procent.

Det finns därför ingen grund för tanken att arbetslösheten skulle kunna sänkas genom en generell ökning av efterfrågan. Det är huvudtanken i Socialdemokraternas kriskommission på jobbområdet. Genom åtgärder som ska öka exporten ska nya jobb skapas. Det är ceteris paribus omöjligt. Den typen av arbetskraft finns inte ledig om ett par år. De 6,5 procenten arbetslösa passar inte för exportindustrin - knappast heller efter omskolning.

Sent på söndagskvällen sändes ett TV-program i repris där Sverker Olofsson intervjuade Anna Johansson (från Gbg) som hade lett arbetet med kriskommissionen. Senare i samma program intervjuades Fredrik Reinfeldt. Båda var inne på att det behövdes speciella jobb för svåranställda som innebar lönesubventioner. Det är intressant eftersom man nu närmar sig de verkliga orsakerna till att arbetslösheten långsiktigt kommer att bli hög. Det handlar om de svåranställdas produktivitet.

Det grundläggande problemet är att det alltid (även i högkonjunktur) kommer att finnas arbetskraft med lägre produktivitet än vad som svarar mot deras lönekostnad på en arbetsmarknad med faktiska minimilöner. Det kan dock finnas en del jobb som inte kräver så hög produktivitet men dessa är redan upptagna och omsätts långsamt. Det kan betyda att en viss del av den lågproduktiva arbetskraften ändå finner ett jobb efter några år. Situationen blir svårare efter varje konjunkturnedgång eftersom det tycks finnas en tendens att det är just de lågproduktiva jobben (arbetsuppgifterna) som slås ut under krisen.

Arbetsgivare som pressas av för höga kostnader tenderar att göra sig av med arbetskraft som utför uppgifter som kan vältras över på övriga anställda eller andra. Vaktmästare, städare, diskplockare, receptionister, telefonister, tempoarbetare och liknande personal sparas efterhand bort. De som tidigare skulle ha haft dessa jobb får nu gå arbetslösa under lång tid tills några av de få kvarvarande jobben blir lediga.

Lönesubventionerade jobb är därför ganska svåra att åstadkomma i efterhand. Subventionen borde utgå när jobben är i fara men ännu existerar. Men då är för det mesta statens finanser ansträngda och något större utrymme för lönesubventioner finns inte. Det som ändå är möjligt att genomföra är begränsade åtgärder av typ Samhall.

Problemet för politikerna är mycket större än så. Om man begränsar det till att sänka högkonjunkturarbetslösheten från 6,5 till 2,5 procent rör det sig om att skaffa fram ca 190 000 lönesubventionerade jobb. Det är förenat med stora svårigheter. Om staten skulle subventionera nästan hela lönekostnaden rör det sig om mer än 50 miljarder kronor per år. Men då skulle pengarna bara gå till speciella jobb, vilket kräver en omfattande administrativ apparat. En generell subvention blir dock ännu dyrare eftersom ett antal redan existerande jobb skulle fordra att få subventionen. Dessutom skulle jobb med högre löner också behöva subventioneras efter en avtrappande skala för att förhindra snedvridningar.

Ett alternativ är att ge subventionerna till den anställde. Arbetsgivaren skulle alltså kunna erbjuda extremt lågavlönade jobb och den anställde skulle få en utfyllnad upp till politiskt godtagbar nivå från staten. Denna nivå skulle dock inte kunna vara fast eftersom alla subventionerade jobb då skulle få den lägsta tillåtna lönenivån för att subventionen skulle bli maximal. En stigande skala som skulle vara besvärlig att fastställa skulle bli nödvändig.

Jag kan inte nu se hur politikerna i praktiken skulle kunna lösa det subventionsproblem som är så lätt att nämna i mera programmatiska sammanhang. Lösningen ligger kanske i att etablera en låglönemarknad och sedan ge en behovsprövad utfyllnad genom en ny typ av socialbidrag. Eftersom detta skulle fördömas av LO mfl kommer arbetslösheten inte att kunna sjunka så mycket under 6,5 procent. Vi ser nu slutet på jobbtillväxten.

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, sysselsättning, jobb, arbetsmarknad, lönesubventioner, socialbidrag, lönebildning, ekonomi, politik på intressant.se

Economic man bekräftas av egoistiska vårdbiträden

När lika hög ob-ersättning på Karolinska införs tänker de flesta försöka byta jobb. Det finns tydligen inget stöd för altruism eller jämlikhet hos de anställda. Det är istället egenintresset som styr människan.

Den erfarna vårdpersonalen på Karolinska universitetssjukhuset tänker säga upp sig. Det berättas i en artikel i DN igår 19/2 (ej onl) av vårdreportern Annika Folcker Aschan. Anledningen är ett nytt system för ersättningen vid kvälls- och helgarbete.

Hittills har de mest erfarna sjuksköterskorna, barnmorskorna och undersköterskorna, som också haft högst grundlön, också haft mest i ob-ersättning. Men nu inför Karolinska ett system som ger "samma ersättning åt alla, oavsett hur hög grundlönen är". Det är inte fråga om några besparingar för sjukhuset, poängterar personaldirektören Lena Freijd. Officiellt motiveras reformen med bättre kostnadskontroll.

Men det framgår att reformen är en typisk omfördelning i lönesystemet där några kommer att få det väsentligt bättre medan andra får stora försämringar. Barnmorskan Susanne Einarsson Ringertz kommer att få 3 500-6 000 kronor mindre i månaden. Hon tror att alla hennes kollegor söker nya jobb, en del har redan sagt upp sig.

Detta är enligt min mening ett exempel på ett första steg för att skapa lika lön för alla i enlighet med en klassisk egalitär ideologi. De duktiga avstår till de mindre produktiva, de erfarna avstår till nybörjarna. Så såg den ursprungliga kommunismen ut omsatt till dagens samhälle. Det var altruism och jämlikhet som skulle råda.

Om man inte kan sin nationalekonomi, som ledningen på Karolinska, så förstår man inte att människan i verkligheten är en egenintresserad, rationellt kalkylerande nyttomaximerare - dvs vad som nationalekonomin kallar "economic man". Om man sänker vissas ersättning för att ge den åt andra kommer de förfördelade att rationellt nog försöka öka sin egen nytta genom att byta jobb. De som hävdar att teorin om economic man inte stämmer har fel. Det visar vårdpersonalens reaktioner.

"Det här innebär att väldigt många sjuksköterskor kommer att sluta och att Storstockholms slutenvårdsproduktion sjunker drastiskt", säger Nina Lahti, sjuksköterska på hjärtintensiven på Karolinska i Huddinge i DN-artikeln. Vårdkrisen förvärras av vanföreställningar om människans natur är min slutsats. Teorin om economic man bekräftas.

Andra bloggar om: economic man, egoism, egenintresse, altruism, osjälviskhet, jämlikhet, solidaritet, människans natur, sjukvård, nationalekonomi, filosofi, politik på intressant.se

Näringslivets röst vacklar

Nu när partierna blivit traditionellt socialdemokratiska borde näringslivet tala med en tydlig röst. Det gäller särskilt sådana frågor som kärnkraften och klimatpolitiken. Men det är brist på kraftfulla personligheter och genomtänkta budskap.

Ekots lördagsintervju 19/2 gästades av Sverker Martin-Löf, ordförande i Industrivärden, SCA och tidigare vice ordförande i Svenskt Näringsliv. Han intervjuades av Tomas Ramberg. Denna typ av intervjupersoner har en helt annan karaktär än när politiker och organisationsföreträdare utfrågas. Därför är det inte så ofta det finns något att kommentera på en blogg som handlar om inrikespolitik och samhällsfilosofi.

Nu kan man dock hävda att Sverker Martin-Löf är en viktig företrädare för näringslivet, särskilt som Industrivärden och Handelsbanks-sfären nu är lika stor som Investor och Wallenberg-sfären. Det är dock en sanning med modifikation. Martin-Löf är inte på långa vägar en karismatisk företrädare för företagsamheten av den typ som Curt Nicolin en gång var. Men han är inte ensam. De flesta företagsledare idag är tämligen slätstrukna vad gäller framtoningen i samhällsfrågorna.

Detta kan möjligtvis bero på att samhällsfrågorna inte har samma dignitet som på Nicolins tid. Då arbetade vi mot löntagarfonderna och 87-procentiga marginalskatter. Men det är också skillnad i personlighet och engagemang. Ingen riksdagspolitiker skulle ha kunnat angripa Nicolin med orden "näringslivets höjdare är okunniga och likgiltiga" som Carl B Hamilton enligt Ramberg gjort i den klimatpolitiska frågan. Dock skulle man även på Nicolins tid ha kunnat fälla detta omdöme om en rad andra företagsledare. Det var sålunda småföretagen som främst hjälpte oss att stoppa löntagarfonderna.

Lördagsintervjun spände över frågor som räntepolitikens inverkan på kronans värde och därför till men för exportindustrin, eurosamarbetet (S M-L är för euron även idag), bostadsbubblan, byggandet i Stockholm, inflationen och andelen kvinnor i företagens styrelser. Jag kommenterar inte detta närmare.

En viktig fråga är näringslivets relationer med den borgerliga regeringen. Under finanskrisen kom SN med rekommendationer i finanspolitiken. Som svar levererade finansminister Anders Borg ett närmast hånfullt svar: "Svenskt Näringsliv är ett särintresse för väldigt rika personer." Det var egentligen en förolämpning som syftade till att ställa till bråk mellan regeringen och storföretagen. Regeringen skulle framstå som folklig.

Hur ska näringslivets främsta intresseorganisation reagera på detta? Man uppträdde ytterst konciliant och levde upp till Martin-Löfs formulering idag att det säkert "fanns politiska motiv för att inta vissa positioner". Men varför vara så undanglidande? Regeringen ville ha en verbal konflikt med storföretagen och "de rika" för att stärka sin trovärdighet. Hade det inte varit på sin plats med ett mera resolut försvar av sina ståndpunkter i en sådan situation? Och idag mer än två år senare kunde det åtminstone varit motiverat att ge en saklig förklaring till SN:s ståndpunkt som visade hur fel regeringen hade när det begav sig.

När det gällde den nya möjligheten att ersätta gamla kärnkraftsreaktorer med nya intog Martin-Löf en direkt vacklande hållning. Det var å ena sidan bra att det kunde byggas annan elproduktion än vindkraftverk. Men å andra sidan lät Martin-Löf inte alls särskilt bestämd med att det fanns en vilja att bygga någon reaktor.

Slutligen diskuterades klimatpolitiken. Martin-Löf menade att den svenska och europeiska ambitionen att gå före med åtgärder mot koldioxidutsläppen riskerade att bli kontraproduktiv genom att verksamheten flyttar ut till länder med lägre ambitioner. Utsläppen riskerar då att totalt öka. Men han var också kritisk till att politikerna tagit upp klimatfrågorna på ett så entusiastiskt sätt med regleringar genom beskattning mm att man kunde misstänka att det var skatteintäkterna snarare än klimatet man ville befrämja. Tyvärr gav han ett dåligt konkret exempel i form av trängselskatt, som ju inte egentligen alls har motiverats med klimatpolitiska skäl.

Den verkligt svaga punkten i Martin-Löfs argumentation avslöjades efter en viss envishet från Rambergs sida. Han har uttalat att det objektivt inte finns bevis för att koldioxiden är så skadlig som den framställs som. Martin-Löf hänvisade till att det finns många vetenskapliga framställningar som visar detta. Men Ramberg tjatade för att få reda på vilka konkreta artiklar som detta påstående grundas på. Till slut fick Martin-Löf säga att han inte på rak arm kunde ange vilka de var. Detta gav ett svagt intryck eftersom han hävdade att han själv läst flera av de kritiska vetenskapliga alstren. Nog borde man kunna förbereda sig litet bättre inför en intervju där denna kontroversiella fråga sannolikt kommer upp.

Vill man inta en skeptisk hållning i klimatpolitiken är det relativt enkelt att ifrågasätta alarmismen genom att hänvisa till att återkopplingen på temperaturen från de initiala koldioxidutsläppen inte är bevisad. Det är bara en hypotes att det är en kraftig positiv återkoppling som ligger bakom. Tidigare temperaturvariationer talar emot att den dominerande effekten nu kommer från mänskliga utsläpp. Den dominerande delen av 1900-talets temperaturvariationer och trender kan dessutom förklaras med förändringar i havsströmmarna, enligt meteorologen Roy Spencer (bloggart aug-10). Det verkar vara en lika god hypotes som IPCC:s närmast obevisade molnbildningsteori.

Nu när samtliga politiska partier intagit en traditionell socialdemokratisk (dock utan marxistisk ton) hållning inför samhällsfrågorna borde det vara speciellt viktigt att en annan syn också kommer till tals. Då är näringslivet en viktig avsändare som borde kunna formulera sig kraftfullt.

Andra bloggar om: näringslivet, Svenskt Näringsliv, Sverker Martin-Löf, finanskrisen, kärnkraft, klimatpolitik, koldioxid, växthuseffekten, IPCC, löntagarfonder, politik på intressant.se

Marx historieteori om bourgeoisiens revolutionära roll är felaktig

Historieforskningen visar att det inte var borgarna som gick i spetsen för den franska revolutionen som Marx påstod. Den historiska materialismen stämmer inte och kan inte användas för Egypten.

Revolutionen i Egypten har medfört att man på vänsterkanten aktualiserat den "historiska materielismen" - en teori som lanserades av Karl Marx. Denna teori fanns i bakgrunden för Marx' och Engels' lansering av den "vetenskapliga socialismen". Något besynnerligt är emellertid att denna fundamentala teori för marxismen endast presenterades i förordet till verket Till kritiken av den politiska ekonomin, som publicerades 1859. Det kommunistiska manifestet publicerades däremot redan 1848.

Friedrich Engels hävdade i sitt tal vid Marx' begravning 1883 att precis som Darwin upptäckt lagen om den organiska naturens utveckling hade Marx upptäckt lagen om det mänskliga samhällets utveckling. Detta gav legitimitet för att hävda att den prognoslära som gick under beteckningen "den vetenskapliga socialismen" verkligen var vetenskaplig.

Marx pekade på att ursamhället övergått i ett ursprungligt kommunistiskt samhälle, som övergått till ett slavsamhälle, som övergått till feodalsamhället och som därefter övergått till det kapitalistiska samhället. Nästa steg, det slutgiltiga, var övergången till det socialistiska samhället. Drivande i denna process var inte idéer utan materiella förhållanden. Närmare bestämt var det en fråga om hur produktionstekniken långsiktigt kommer i otakt med produktionsförhållandena i form av samhällets ekonomiska system. Detta leder till slut till en plötslig förändring varvid ett nytt system uppstår. Övergången sker på grund av klasskampen genom en våldsam revolution.

Idén om historien som en klasskamp hade Marx hämtat från Francois Guizot (1787-1874, Wp), professor i historia och fransk politiker, konseljpresident strax före revolutionen 1848 (källa Craiutu; 2003). Emellertid har denna ursprungligen liberalkonservativt grundade historieteori kommit att ifrågasättas. Bourgeoisien som drivande kraft bakom liberalism och modernitet verkar vara en marxistisk myt.

Karl Marx skrev under revolutionen 1848 att bourgeoisien stått i spetsen både för revolutionen i England 1648 och i Frankrike 1789. Detta stöds knappast av den moderna historieforskningen (Blackbourn & Eley; 1984, Van Kley; 1996). Puritanernas uppror 1648 var ingen borgerlig revolution. Ingen social gruppering kan heller sägas ha gått i spetsen för revolutionen 1789. Monarkin i Frankrike föll sönder genom misskötta finanser, missväxt och stigande priser. Mest pådrivande i opinionsbildningen var var de lägre tjänstemännen och lågadeln. Och det var bönderna som i direkta aktioner som gjorde slut på de feodala privilegierna. Det "rörliga kapitalets" företrädare hade begränsat inflytande (Doyle; 1980).

Kvar av Marx' historiematerialism blir tydligen tesen att idéer inte spelar någon roll utan det är förändrade materiella förhållanden som driver fram revolutioner. Det var viktigt för att kunna visa att om kapitalismen medför en sådan utarmning att arbetarna hotas av att svälta ihjäl kommer de att göra revolution. Men detta är å andra sidan trivialt. Det är ett välkänt faktum att svält ger upphov till hungerkravaller. Men revolutioner kan uppstå genom idéer som inte alls kräver svält som drivkraft. Ett sådant exempel har jag tidigare skrivit om (jan-09) där incidenten med örlogsfartyget Medusas flotte var central för julirevolutionen i Frankrike 1830.

Skandalen med Medusas haveri under befäl av en grevlig men inkompetent kapten förmedlades av konstnären Théodore Géricault genom tavlan ovan i Louvren som illustrerar de mindre nobla passagerarna på flotten när de får syn på räddningen. De fick inte plats i livbåtarna och de flesta hade redan gått under på flotten. Kritiken mot adelsväldet eskalerade sedan till revolutionen 1830.

Revolutioner kan alltså befordras av idéer och inte materiella förhållanden. Franska revolutionen drevs inte fram av bourgeoisien och kapitalet. Marx' teori om den historiska materialismen och bourgeoisiens revolutionära roll tycks inte ha mycket som talar för sig. Men övervintrande marxister vill gärna hålla fast vid historiematerialismen. Nu senast uppmärksammade jag kritiskt att professor Erik Svensson i Lund förklarat att revolutionen i Egypten kunde förklaras (delvis) i termer av historiematerialism (bloggart 13/2) . Argumentet var att matpriserna stigit.

I en ytterligare artikel (13/2) har Erik Svensson försökt förklara vad han menar med historiematerialism i marxistisk mening. Han vill ge stöd åt Marx med orden: "Tänk om Karl Marx i grunden hade rätt: att materiella faktorer driver historien framåt mer än ideologier? " Enligt vad jag förstår är inte detta tillräckligt för att man ska kunna tillämpa den historiematerialistiska teorin på t ex Egypten. Att idéer om frihet och politiska rättigheter uppträder samtidigt som försämring av de materiella förhållandena betyder inte att historiematerialismen får stöd. Finns det f ö några marxister som kan hävda att bolsjevikernas kupp i Petrograd i oktober 1917 var en omvälvning som drevs av materiella förhållanden och inte av kommunistiska maktidéer av leninistisk modell?

Läs även andra bloggares åsikter om historiematerialism, Egypten, revolution, uppror, marxism, Marx, historia, bourgeoisien, kapitalism, socialism, filosofi, politik på intressant.se

Kriskommissionen har inte fattat att "jobbkongressen" misslyckades

Socialdemokraternas utvärderare rekommenderar samma abstrakta åtgärder som redan avverkats på "jobbkongressen". Och man låtsas inte ens om att denna kongress förevarit. Är det en bra omstart?

Socialdemokraternas kris framstår som verkligt allvarlig efter läsning av Kriskommissionens rapport Omstart (pdf). Den första rekommendationen är "Arbete åt alla - för ekonomisk utveckling och goda villkor". Här skriver man följande:

"Full sysselsättning kräver en stark konkurrenskraft, bland annat genom en ambitiös innovationspolitik. Att den svenska exporten utvecklats långsammare än EU15 är en av faktorerna bakom arbetslösheten. För att öka exporten krävs i dag insatser framför allt för medelstora och mindre företag. Det handlar om stöd och rådgivning för att komma ut på exportmarknaderna, men också för att få små och medelstora företag att satsa mer på egen produktutveckling och innovationsförmåga. Sveriges stora satsningar på forskning och utveckling måste få större utväxling i ökad export, genom särskilda satsningar på små och medelstora företag. Tjänstesektorns betydelse för ekonomin kommer att fortsätta att växa. Det finns fortsatt stor potential för produktivitetstillväxt inom framför allt de icke-personliga tjänsterna. För att denna potential ska tas tillvara krävs bland annat utbildningssatsningar och specifikt anpassade insatser för innovationer, forskning och utveckling inom tjänstesektorn."

Det är alltså ökad export och servicetjänster till företagen som ska åstadkomma full sysselsättning och rimligtvis också "arbete åt alla". Men hur ska detta gå till? Det säger man inget konkret om. Här gör Kriskommissionen samma misstag som den s k "jobbkongressen" - dvs partikongressen hösten 2009 (bloggart nov-09). Den innehöll ingenting konkret om hur den socialdemokratiska jobbpolitiken skulle se ut inför valet 2010 och för framtiden.

Svagheten i Socialdemokraternas politik för nya jobb framgick på kongressen också av den ekonomiske talesmannen Thomas Östros' stora tal som innehöll en stor mängd välklingande men allmänt hållna uttalanden (s k floskler, bloggart okt-10). Eftersom man misslyckades hösten 2009 med att formulera en övertygande jobbpolitik är det inte förvånande att Kriskommissionen också misslyckas.

Men Anna Johansson och Ardalan Shekarabi borde väl ändå ha nämnt att jobbkongressen existerat och misslyckats? Det hade väl hört hemma i en rapport som förordar omstart för sysselsättningspolitiken? Eller menar man med "omstart" att Socialdemokraterna än en gång ska satsa på en modell som redan misslyckats? Det är kanske "andra gången gillt" som man hoppas på?

Den analys som presenteras längre in i rapporten tar inte ens upp frågan huruvida den stora arbetslösheten beror på otillräcklig efterfrågan eller är orsakad av strukturella problem för den lågproduktiva arbetskraften. Men man erkänner att det finns lågproduktiva. Men det verkar som man skulle tro att dessas problem skulle kunna lösas genom kompletterande utbildning. Med ytterligare utbildning skulle alltså unga lågutbildade män (utan fullständig gymnasieutbildning) kunna få jobb i den högteknologiska exportindustrin... Är inte detta önsketänkande mera än analys?

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, nya jobb, arbetsmarknad, kriskommissionen, Thomas Östros, arbetslöshet, politik på intressant.se

Obama angriper underskottet med skattehöjningar

Den nya budgeten kalkylerar med 60 procents högre skatteintäkter i fasta priser på fem år. Utgifterna ska öka 7 procent. Det verkar vara politiskt omöjligt att genomföra.

USA:s president Barack Obama lade för två dagar sedan fram den federala budgeten för budgetåret okt-11 till sept-12. Huvudinnehållet är att budgetunderskottet, som i år stiger till drygt 1,6 biljoner dollar, ska sjunka till 1,1 bnr 2012. Det ska ske genom utgiftsminskningar inledningsvis samt genom ett femårigt utgiftsstopp för de flesta utgiftsområdena. Hur skattetrycket utvecklas nämns inte.

Republikanerna angriper Obama för att han är en "skatte- och utgiftsliberal" (TT). Mitch McConell, gruppledare i senaten (rep) säger enl DI: "Presidenten talar som någon som insett att utgifterna är utom kontroll men hittills har det inte matchats med åtgärder." Representanthusets talman John Boehner säger att Obama "spenderar för mycket, lånar för mycket och beskattar för mycket" (DN). Dessvärre ligger det mycket i detta men det hade varit intressant att veta hur Republikanernas alternativ ser ut.

Från 2011 till 2012 ska budgetunderskottet minska med 544 mdr USD. Det motsvarar 3,9 procent av BNP (xls abs,xls %, pdf) enlgt OMB. Av denna minskning ska 2,2 procentenheter ske genom höjning av skattekvoten och 1,7 procentenheter genom en minskning av utgiftskvoten. Är detta bara ett "debattinlägg" som DN skriver idag 16/2 (Johannes Åman)? Obama väntar kanske på att Republikanerna ska komma med sina förslag till nedskärningar, som inte kommer att bli populära. Fortfarande är dock prognosen om höjt skattetryck ett mysterium. Oppositionen kommer inte att föreslå något sådant. Och värre blir det...

Federala skatter och utgifter i USA
Procent av BNP för utv år 2010-16

År . . . Skatter . . .Utg . . . Saldo
2010 . . . 14,9 . . . 23,8 . . . -8,9
2011 . . . 14,4 . . . 25,3 . . .-10,9
2012 . . . 16,6 . . . 23,6 . . . -7,0
2016 . . . 19,3 . . . 22,6 . . . -3,3
(Källa OMB)

På fem år (2011-16) ska alltså skattetrycket höjas med 4,9 procentenheter - från 14,4 procent av BNP till 19,3 procent. Utgiftskvoten ska sjunka 2,7 procentenheter trots att räntan på statsskulden ska fördubblas (den tar 1,4 pe mer). Detta ska reducera budgetunderskottet med 70 procent eller med 7,6 procentenheter.

President Obamas förutsedda stålbad innebär alltså att minskningen av budgetunderskottet ska åstadkommas med framförallt höjningar av skattetrycket - de svarar för drygt 64 procent procent av förbättringen. Detta förefaller vara rent önsketänkande med Teapartyrörelsen som tongivande inom oppositionen.

Men det kommer också att bli svårt att minska utgifterna. De ska egentligen minska med 4,1 procent av BNP för att ge utrymme för att räntorna ska kunna öka från 1,4 till 2,8 procent av BNP (s 55). En viss lindring kan tänkas uppstå genom att lediga resurser tas i anspråk som då också genererar skatteintäkter. Med lönestopp i den federala sektorn kan det ge en avsevärd effekt.

Uppgifterna ovan kommer från Vita Husets statistik. Men den direkta rapporteringen ger en annan bild. DN:s korrespondent Michael Winiarski skrev igår 15/2 att "två tredjedelar av budgetförstärkningen kommer från nedskärningar", vilket sannolikt avser förändringen 2011-12. Men siffrorna ovan visar tvärtom att skatterna svarar för 56 procent av förbättringen. Skattehöjningarna anges bestå av "minskade avdrag för bostadsräntor och utlandsinvesteringar". Från 2013 upphör de förlängda skattesänkningarna för höginkomsttagarna från Bushs tid (SvD).

OMB anger också utgifter och inkomster i fast penningvärde fram till 2016. Där ser vi att utgifterna ska öka med 7 procent 2011-16 medan inkomsterna ska öka med 60 procent. Eftersom BNP i fast penningvärde ska öka med ca 20 procent indikerar detta vissa andelsminskningar av utgifterna men mycket större andelsökningar av skatteuttaget. Om BNP kan öka med 3,8 procent om året i fem år indikerar det också ett litet, men begränsat, bidrag från ökat kapacitetsutnyttjande. Och detta visar också att det är avsiktliga skattehöjningar och inte en sorts dynamiska effekter som åstadkommer det mesta av höjningen av skattetrycket.

Slutsatsen borde därför bli att läget är mycket bekymmersamt för USA. De skattehöjningar som krävs för att få ner budgetunderskottet till omkring 3 procent av BNP mot slutet av decenniet förefaller vara så stora att de med dagens opinionsläge framstår som politiskt omöjliga. Vem kan vända denna opinion? Knappast Obama själv.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Barack Obama, budgetunderskott, budgetkris, skattehöjningar, utgiftsminskningar, nedskärningar, skatt, budget, teapartyrörelsen, skatter, skattetryck, ekonomi, politik på intressant.se

Analysen (S) definierar inte höginkomsttagare

Genom ett billigt trick där S inte skiljer mellan pensionärer och löntagare hävdar man att regeringen gynnat höginkomsttagarna. I själva verket har de fått 3,5 procents skattesänkning jämfört med 7 för de lågavlönade.

Två socialdemokratiska ekonomer, Torbjörn Hållö och Sebastian De Toro, presenterar en fördelningspolitisk utredning på DN Debatt idag 15/2. Den är utförd av Riksdagens utredningstjänst RUT (Dnr 2010:1805) och är sekretessbelagd. Slutsatsen är att "M:s ekonomiska politik gynnar höginkomsttagare". Ingressen citeras nedan:

"RUT har på vårt uppdrag analyserat hur olika inkomstgrupper påverkats av de senaste åtta årens politik. Utredningen visar att det är höginkomsttagarna som gynnats under Moderaternas styre – inte låg- och medelinkomsttagare som Reinfeldt brukar hävda. Under S-styret 2002–2006 fick höginkomsttagarna en inkomstutveckling som motsvarade 95 procent av den genomsnittliga inkomsttagarens utveckling. Under åren 2006–2010 fick samma inkomstgrupp 240 procent av genomsnittet. Fördelningsprofilen var avsevärt bättre 2002–2006 jämfört med senaste mandatperioden."

Den totalt dominerande förändringen av regelsystemen under mandatperioden 2006-2010 är införandet av de fyra jobbskatteavdragen. Som framgår av nedanstående tabell från min artikel 5/2 finns det inget stöd för att höginkomsttagarna skulle ha gynnats av M:s politik.

Skatteuttag 2011 och sänkning pga jobbskatteavdrag
Procent av inkomsten

Lön/m . skatt . . sänkn
10 000 . 16,0 . . 7,9
15 000 . 20,7 . . 7,1
20 000 . 23,1 . . 6,8
25 000 . 24,4 . . 6,7
28 000 . 25,4 . . 6,3
30 000 . 25,9 . . 5,9
35 000 . 28,1 . . 5,1
40 000 . 31,2 . . 4,4
50 000 . 35,8 . . 3,5
60 000 . 39,5 . . 3,0
80 000 . 44,1 . . 2,2
100 000 46,9 . . 1,8
1 000 000 56,8 . 0,2

En modest definition av höginkomsttagare är en måndslön på 33 000 kronor där man just börjat betala 20 procents extra statlig skatt (undre brytpunkten). Men en riktig höginkomsttagare tjänar över 47 000 kr/mån då man måste betala 5 procents ytterligare "värnskatt".

Något över den undre brytpunkten har skatten i procent av inkomsten sänkts med 5,1 procentenheter. Det kan jämföras med ca 7 procentenheter för lågavlönade med lön på 15-20 000 kr/mån. Med en lön på riktig höginkomsttagarnivå (50 000 kr) har skatteuttaget sänkts genom jobbskatteavdragen med bara 3,5 procent.

Detta betyder att de högavlönade har fått en sämre utveckling av lönen efter skatt än de lågavlönade. Eftersom jobbskatteavdragen utgör det mesta av skattesänkningarna kan inte de högavlönade ha fått flera hundra procent snabbare ökning än de lågavlönade.

Har då RUT gjort grova fel i sin utvärdering? Nej, rimligtvis har utredningstjänsten bara följt beställarnas direktiv. Dessa har sannolikt innefattat en definition av höginkomsttagare som blir missvisande i den fördelningspolitiska debatten. Men det vet vi inte säkert eftersom utredningen är hemlig. De två S-ekonomerna aktar sig noga för att definiera "höginkomsttagarna" vare sig i krontal för inkomsterna eller hur begreppet förhåller sig till pensionärer respektive löntagare.

Man kan misstänka att S-ekonomerna rider hårt på den formella definitionen av en inkomsttagare som är en sammanvägning av löntagare och pensionärer. Eftersom de flesta pensionärer har inkomster som är mindre än för heltidsarbetande lågavlönade kommer jobbskatteavdragen med automatik att gynna "höginkomsttagarna" i form av löntagare. Om man hade tillgång till grunddata kanske det till och med skulle gå att visa att jobbskatteavdragen till lågavlönade bidrar till slutsatsen att det är höginkomsttagarna som gynnas. Löntagare är helt enkelt bättre betalda än pensionärer.

Vad S-ekonomerna låtit RUT ta fram är helt enkelt att jobbskatteavdragen gynnar de relativt bättre betalda löntagarna än pensionärerna, som fram till 2010 inte fått just några skattesänkningar (de kom 2011). Detta visste vi redan. Men genom att mörka definitionerna och luta sig mot RUT:s auktoritet tror man att folk ska gå på slutsatserna. Det är ett billigt trick. Vad säger RUT om detta utnyttjande?

Alternativt är artikeln ett förordande av kraftiga skattesänkningar för pensionärerna. Är det ännu större sänkningar än dem som regeringen införde i år som Socialdemokraterna föreslår? Det gjorde de i valrörelsen. Men nu talar kriskommissionen om behovet av skattehöjningar. Är det ett avskaffande av jobbskatteavdragen som de två S-ekonomerna har i tankarna?

Forts 4/3: Jobbskatteavdraget ökar "klyftorna". Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, jobbskatteavdrag, löntagare, pensionärer, fördelningspolitik, skatter, regeringen, höginkomsttagare, skatt, Riksdagens utredningstjänst, RUT, politik på intressant.se

Varför blev det uppror i Egypten?

Är det altruism som har möjliggjort upproret i Egypten? Det påstår en professor i DN. Forskningen har inte kunnat belägga en utbredd sådan egenskap. Snarare är det människans hämndbegär i en situation där man kan uppleva oförrätter som gett näring till upprorsandan.

I en artikel på DN Debatt 12/2 spekulerar Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi i Stockholm, kring orsakerna till förtrycket i Egypten och orsakerna till att det kunde bli ett uppror. Han relaterar först tre olika teorier om varför förtryck kan vidmakthållas. Därefter menar han att människornas altruism (åtminstone temporärt) var orsaken till att det kunde bli ett uppror. Men han har inga referenser till Ernst Fehrs forskning, som ger bättre förklaringar.

Det naturliga för en analys av långvarigt förtryck har jag föreställt mig vara att utgå från den spelteoretiska konstellation som brukar kallas "hök och duva". Detta nämner Tännsjö inte. En enkel spelmatris ser ut som den här till höger. I H&D kan både spelare X (radspelaren) och spelare Y (kolumnspelaren) förtrycka den andre. Det mest lönsamma för X är att spela hök (svek) när Y spelar duva (samarbete). Då blir utfallet 4 för X och bara 2 för Y. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Det är tillfälligheternas spel som avgör vem som får övertaget.

Spelet kallas också "chicken" och ett vanligt exempel är ett arrangemang där två bilförare kör på kollisionskurs mot varandra. Den vinner som sist väjer. Den som först väjer blir "chicken" och om ingen väjer blir det katastrof med utfallet i nedre högra hörnet i matrisen.

Översatt på samhället med två konkurrerande grupper som försöker få övertaget blir den ena segrare - en hök som förtrycker duvan. Den förlorande gruppen måste uppenbarligen fortsätta att spela duva eftersom byte av strategi skulle föra båda spelarna in i det sämsta utfallet i det nedre högra hörnet. Det är bättre att vara en exploaterad duva än att göra uppror mot höken varvid alla förlorar.

Det finns alltså en spelteoretisk förklaring till att de förtryckta finner sig i att bli förtryckta. Det finns också en förklaring till att de som spelar hök vill göra det billigare att förtrycka duvorna genom att lansera en ideologi om att förtrycket är "naturens ordning" eller liknande och därför ingenting att göra något åt. Då behöver förtryckarna inte avstå lika mycket resurser till en beväpnad våldsapparat för att vidmakthålla makten. Detta var Tännsjös första teori som han inte sade sig tro på.

Tännsjös andra teori är att de förtryckta måste förhindras att kommunicera med varandra. Varje ansats till att försöka samordna ett uppror skulle mötas med gravt våld. Exemplet är fångarna i Sing-Sing som blev skjutna på fläcken om de försökte prata med varandra i stenbrottet (på 1800-talet). Det är klassisk förtryckarteknik och förklarar varför de härskande för det mesta slår ner på till synes obetydliga övertramp med oproportionerligt våld.

Den tredje teorin kommer från Chicago-ekonomerna och går ut på att människan är egoistisk. Därför är det inte lönt att försöka göra uppror eftersom risken är stor att man blir skadad eller fängslad. Bättre är att agera "fripassagerare" och låta andra ta stöten. Själv kan man varken göra till eller ifrån. Denna teori illustrerar varför Y inte vill byta strategi och flytta sig från nedre vänstra rutan till den nedre högra. Och i "chicken" att fegisen plötsligt skulle låta bli att väja och orsaka båda förarnas död. Det ligger tyvärr mycket i Chicago-ekonomernas teori, medger Tännsjö.

Emellertid kan folk genom någras exempel bli altruistiska och delta i ett uppror, menar Tännsjö. Denna altruism kallar han också solidaritet. Finns det verkligen tillräckligt många som har dessa egenskaper för att det ska kunna bli uppror? Det diskuterar Tännsjö inte. De experiment som Ernst Fehr gjort med barn tyder inte på att det finns någon utbredd sådan egenskap (sammanfattande blart okt 2008). Endast 12 procent av de äldre barnen var beredda att ge bort godis som de kunde få själva.

Däremot finns det en annan egenskap som inte får förväxlas med altruism som kan vara en del av förklaringen till att det kan bli uppror. Fehr har i experiment med det s k "ultimatumspelet" m fl spel kunnat konstatera att det finns en vilja att hämnas oförrätter. Detta hämndbegär kallar han eufemistiskt en vilja till "altruistisk bestraffning". Huruvida denna egenskap är medfödd eller ej vill Fehr inte ta ställning till (blart juni 2005). Detta har dock mindre betydelse i frågan om upproret i Egypten.

Orsaken till att det kunde bli uppror ligger sannolikt i att de härskande blivit avtrubbade i sin terrorverksamhet mot befolkningen. Mubarak är ingen Stalin. Släpper man igenom vissa ohörsamheter kommer kväsandet av dessa sedan att bli svåra. De åtgärder som måste vidtas blir lätt så drakoniska att den härskande gruppen tvekar och gör för litet. De begränsade motåtgärderna upplevs då lätt i sin tur som oförrätter som måste hämnas. Viljan att ge igen mot en inte alltför farlig kravallpolis stimuleras. Följden blir en självförstärkande process som bara kan stoppas med mycket drastiska och blodiga metoder. Eftersom en trött diktator utan "Stalin-praktik" drar sig för att vidta riktigt vedervärdiga motåtgärder kommer han till slut att förlora.

Det är alltså inte en fråga om plötslig altruism hos egyptierna eller andra revolutionärer som bidragit till upprorsviljan. Tvärtom måste man se upp med den egoism som ofta finns bland revolutionära grupper. Både de franska och den ryska revolutionerna togs efterhand över av grupperingar som såg sin chans att själva gripa makten i den turbulens som upproren orsakat.

De yttersta orsakerna till ett gryende missnöje, som kan ge upphov till kravaller, har ofta varit tillgången på mat. Det gäller i de två ovannämnda fallen och också i Egypten med stigande matpriser. Detta betyder inte att man ska förfalla till historiematerialistiska förklaringar som professor Erik Svensson. Han brukar annars förfäkta tesen om människans medfödda goda natur men i fallet Egypten tar han till marxistiska förklaringsmodeller. Det har vänstermannen Tännsjö ändå avstått ifrån.

Andra bloggar om: Egypten, revolution, uppror, altruism, egoism, osjälviskhet, solidaritet, människans natur, Ernst Fehr, diktatur, förtryck, spelteori, filosofi, samhälle, politik på intressant.se ; A Fagerl

Björklund vill ha mindre fördelningspolitik

Fördelningsfrågorna dominerar för mycket i politiken enligt FP-ledaren Björklund och sänkt marginalskatt verkar avlägsen. Men ändå ska han kämpa för att värnskatten ska avskaffas för att den är effektivitetsminskande. Vart tog frihetsperspektivet vägen?

Folkpartiledaren Jan Björklund, utbildningsminister, var gäst i Ekots lördagsintervju 12/2. Han intervjuades av Tomas Ramberg. Programmet inleddes med president Mubaraks avgång i Egypten och frågan var om vi inte undvikit att ta tydlig ställning i Europa och Sverige. Björklund tyckte att västvärlden kunde varit ännu tydligare.

Den påannonserade frågan var hur Folkpartiet skulle bedriva politik i skuggan av Moderaterna. Trots Alliansens övertag är småpartierna oroliga för Moderaternas dominans och talet om "statsbärande parti". Den första konkreta frågan rörde minskade ränteavdrag - från 30 till 25 procent nästa år enligt Carl B Hamilton (bloggart om Fridolin mm 22/1). Men FP:s uppfattning är att bilden av bubblan inte är helt klar och någon konkret önskan från partistyrelsen finns inte. Om det finns en bubbla kan inte minskade ränteavdrag uteslutas.

Villaägarna har varnat för att förslaget kan kosta 9 000 kr/år om lånet är 3 mkr vid ett högre ränteläge och missgynna de fattiga, sade Ramberg. Björklund vidhöll att man måste vara beredd att vidta motåtgärder mot en bubbla. Någon uppföljande diskussion om att de rika får lägre skatt på kapitalinkomster förekom inte. Den ekonomiske talesmannens förslag är alltså inte (nu) Folkpartiets linje. Men vi kan vara på väg in i en allvarlig situation.

Erik Ullenhag (FP) föreslog för några år sedan att moderaterna skulle läggas ned, men nu har moderaterna vunnit kampen om ledarskapet inom borgerligheten. M har förnyat sig efter Bo Lundgrens nederlag 2002 menade Björklund. Man svarade på frågan om det stora utanförskapet på ett skickligt sätt.

Om småpartierna lyckas föra ut samhällsfrågor som får fäste, får man också större opinionsstöd var Björklunds mening. Efter krisen 2008-09 lyckades regeringen med politiken och finans- och statsministern var moderater vilket inverkade på opinionen 2010. Nu måste ett nytt trick lanseras inför 2014 - arbetslinjen räcker inte enlig borgerliga debattörer, refererade Ramberg. På det svarade Björklund att vi måste fundera på vår konkurrenskraft och utmaningen från Asien.

Domineras svensk politik av för mycket fördelningsfrågor? Det menade Björklund för en tid sedan. Nu menade han att Sverige har världens högsta marginalskatt. Oppositionen tycks ha problemformuleringsmonopolet i fördelningsfrågor, t ex beträffande värnskatten. Det finns en misstänksamhet mot framgång, refererade Ramberg ett uttalande från Björklund som han inte omedelbart kunde rekonstruera. Det finns en Jante-lag menade Björklund. Färre borde betala statsskatt och framgång borde kunna belönas. Granskningen i TV av Kamprad är typisk. Men att införa platt skatt ville inte Björklund. Avskaffad värnskatt skulle han dock slåss rätt hårt för.

Hur kan för stor jämlikhet vara problemet när inkomstskillnaderna ökat sedan 1980-talet? Denna utveckling berodde på att utanförskapet ökat, menade Björklund. Det löses inte med värnskatt. Ökad lönespridning genom lönebildningen är viktig tex för kvinnliga akademiker. Är det inte lite provocerande att vilja ha mindre jämlikhet när barnfattigdomen ökar? Svaret var delvis detsamma men Björklund pekade också på barntillägg i socialpolitiken.

Nu är statsskulden så pass begränsad enligt Björklund, att det kan diskuteras huruvida ökade offentliga investeringar (tex infrastruktur, forskning) borde föras fram som alternativ till avbetaln9ng av statsskulden. Han hade viss förståelse för Centerns utspel nyligen.

Diskussionen fortsatte med utbildningspolitiken och nationella prov i skolan. Även prov bör prövas - efter tre år kan det bli skarpa prov.

Jan Björklund vinner på sin personliga framtoning. Han förefaller för det mesta ha genomtänkta svar på frågorna som han kan utveckla med ett logiskt resonemang. De frågor som han driver är emellertid ofta defensiva. Han vill förbättra etablerade strukturer så att de fungerar effektivare. Detta är typiskt för skolfrågorna. Det appellerar naturligtvis till dem som upplever problem och ineffektivitet. Men hur många är de? Och är andra allianspartier emot effektivisering? Små partier borde kunna ha frågor som inte omedelbart behöver omsättas i konkret politik för att de enligt min mening ska kunna appellera till fler väljare.

Minskade ränteavdrag på sikt är en sådan fråga. Men bostadsbubblan upplevs inte som ett individuellt problem som måste lösas akut med en positiv åtgärd. Därför kan Hamiltons förslag aldrig bli röstvinnande och Björklund aktar sig därför för att helhjärtat ställa sig bakom det. Som ett frihetsparti borde Folkpartiet ha principiella frihetsreformer på agendan. Men något sådant förekom inte i programmet. Värnskatten i Björklunds ögon var återigen en pragmatisk effektivitetsfråga - en skatt på utbildning som drev högutbildade utomlands. Att alla moraliskt förtjänar att erhålla merparten - nåja nästan halvparten - av sina ansträngningars frukter låg mycket långt borta, trots att det var Folkpartiet som i slutet av 1980-talet stödde den modesta tanken om "hälften kvar".

Björklund har nog helt rätt i att fördelningsfrågor fått alltför dominerande inflytande i den svenska politiken. Men han har inte hittat det rätta sättet att förändra den saken. Så fort han får frågor av typen "blir det inte litet väl provocerande att förorda att jämlikheten minskas" backar han. Det är tråkigt nog en idag förtänksam partiegoistisk hållning, som illustrerar att det skulle behövas en bredare opinionsbildning mot nivelleringspolitiken än vad enskilda partier kan klara av.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Folkpartiet, regeringen, Moderaterna, fördelningsfrågor, jämlikhet, utjämning, ränteavdrag, skatter, bolån, bolånebubbla, bostadspriser, skatt, frihet, politik på intressant.se

Är LO:s alarmism om löneskillnaderna sakligt berättigad?

LO slår ännu en gång larm om de stora löneskillnaderna mellan arbetarna och 50 toppdirektörer. Men varför gör LO detta? Analysen att skillnaderna är "orimliga" verkar torftig.

LO publicerar regelbundet uppgifter om hur många industriarbetarlöner som de 50 högst betalda direktörerna tjänar. År 2009 var denna siffra 41, år 1980 9 och 1950 26. Detta hävdas av LO i en nyligen utgiven rapport (pdf) och i en debattartikel i DN (Fredrik Reinfeldt har fel - inkomstskillnaderna ökar). Syftet med denna publiceringsverksamhet är sakligt oklart - mest verkar det vara ett sätt att få uppslutning hos LO-medlemmar med benägenhet till avundsjuka. Man schanghajar klyftorna.

LO:s ordförande Wanja Lunby-Wedin och ett par okända LO-ekonomer nämner i DN-artikeln ett enda sakligt skäl till varför näringslivet och dess organisationer borde arbeta för att sänka de 50 verkställande direktörernas löner. Skälet är att de annars riskerar sin "legitimitet som en seriös samhällsaktör".

Det är alltså inte så att dessa höga löner av LO betraktas som orättvisa eller moralfilosofiskt oberättigade. Inte heller hävdar de att företagen skulle kunna använda pengarna bättre än till vd-löner, exempelvis till investeringar eller till högre aktieutdelning som skulle locka fram ytterligare investeringskapital. Det tidigare ofta använda argumentet att höga direktörslöner skulle riskera att LO och andra löntagarorganisationer skulle upphöra att visa tillbörlig återhållsamhet i den kommande avtalsrörelsen anfördes inte heller. För länge sedan var också varningar för risken för vilda strejker vanliga.

Inget av dessa sakligt relevanta argument går tydligen att leda i bevis. Då återstår endast att litet vagt hävda att löneskillnaderna är orimliga och att måna om storföretagens renommé som samhällsaktörer (som om detta var en fråga för LO). Med denna inställning har LO visat sin svaghet som opinionsbildare. Frågan är bara om medlemmarna upptäcker denna svaghet.

I själva verket är LO uppenbarligen ute efter att reta upp medlemmarna och tänkbara politiska sympatisörer genom att peka på stora löneskillnader där analysen inskränker sig till påpekandet att de är "orimliga". Tanken är att detta räcker för att väcka känslomässig indignation och ökat stöd för den egna organisationen i en tid när allt fler lämnar den. Vad vi ser är en organisationspolitisk aktion som ska förbättra LO:s ekonomi och ombudsmännens löner.

Med hjälp av en rad statistiska uppgifter försöker LO dölja vad man håller på med. Men den egentliga argumentationen håller sig på en ganska medioker insändarnivå. Därför är LO:s alarmism om ökande löneskillnader inte sakligt berättigad.

____

Niclas Virin bloggar om orsakerna till att skillnaderna började öka efter 1980, Ekonomisten om skillnaderna som en indikation för risktagande mm, Ekonomistas (D Waldenström) om empirin.

Läs även andra bloggares åsikter om inkomstskillnader, LO, utjämning, rättvisa, socialism, löneskillnader, ekonomi, politik på intressant.se

Jobbskatteavdraget missgynnar alla över medelinkomsten

De som har högre lön än genomsnittet får inte någon ökning av jobbskatteavdraget. En löntagare med 30 000 skulle behöva tjäna 2 procent mera för att få samma förmån som den som tjänar 15 000. Med 50 000 i månadslön borde lönen vara 8 procent högre och med 80 000 kr/m 12 procent högre.

Det saknas översiktlig information om hur jobbskatteavdraget är utformat för olika höga löner. En viss information om inkomstskatten gav jag i bloggartikeln 13/1. Ofta påstås felaktigt att det är de som tjänar mest som gynnas mest. Här visas hur mycket jobbskatteavdraget betyder i skattesänkning i procent av månadslönen:

Skatteuttag 2011 och sänkning
Procent av inkomsten

Lön/m . skatt . . sänkn
10 000 . 16,0 . . 7,9
15 000 . 20,7 . . 7,1
20 000 . 23,1 . . 6,8
25 000 . 24,4 . . 6,7
28 000 . 25,4 . . 6,3
30 000 . 25,9 . . 5,9
35 000 . 28,1 . . 5,1
40 000 . 31,2 . . 4,4
50 000 . 35,8 . . 3,5
60 000 . 39,5 . . 3,0
80 000 . 44,1 . . 2,2
100 000 46,9 . . 1,8
1 000 000 56,8 . 0,2

Vid 10 000 kr/m tar skatterna 1 603 kr. Jobbskatteavdraget är 785 kr mot 1 771 kr (maxbelopp) i avdrag över 28 000 kr/m (där skatterna tar 7 106 kr). Det är alltså matematiskt omöjligt att ge alla 1 771 kronor i jobbskatteavdrag. Egentligen borde detta inte behöva påpekas, men missuppfattningarna om jobbskatteavdraget är utbredda. Sannolikt beror detta på en kombination av dåliga räknekunskaper och bristande information från konstruktörernas sida om hur avdraget gynnar olika inkomstgrupper.

Ofta hävdas att "de rika" har gynnats av jobbskatteavdraget. Som tabellen utvisar är detta fel. Den som tjänar 15 000 kr/m får en sänkning av skatteuttaget med 7,1 procentenheter genom ett avdrag från skatten på 1 059 kr/m. Vid 30 000 kr/m blir sänkningen 5,9 procentenheter trots att avdraget i kronor är större, 1 771 kr/m.

Om sänkningen för löntagaren med 30 000 kr/m också skulle vara 7,1 procent skulle jobbskatteavdraget behöva vara 20 procent större, eller 2 130 kr/m. Denna skillnad blir ännu större för högre inkomster. Vid 50 000 kr/m skulle avdraget behöva vara 3 550 kr/m eller 100 procent större än det faktiska avdraget på 1 771 kr/m. Och vid 80 000 kr/m skulle det behöva vara 5 680 kr/m, eller 221 procent större för att motsvara 7,1 procent av inkomsten.

Vi kan översätta dessa tre bristsiffror till vad de innebär i utebliven månadsinkomst - dvs vilken ökad månadslön som hade behövts för att få 7,1 procents högre lön efter skatt. Vid 30 000 kr/m skulle det ha behövts 535 kr högre lön i månaden. Vid 50 000 kr/m skulle det ha behövts 4 236 kr högre lön per månad. Och vid 80 000 kr skulle månadslönen behövt vara 9 307 kronor högre för att få samma fördel som löntagaren med 15 000 kr/mån.

Utformningen av jobbskatteavdraget är alltså mindre förmånlig för alla med löner ovanför genomsnittet i månadslön som ligger kring 29 000 kr. Med utgångspunkt från förmånens storlek (7,1 pe) för den med lön på 15 000 kr/m kan det konstateras att lönen skulle behövt vara 2 procent högre före skatt vid 30 000 kr/m, 8 procent högre vid 50 000 kr/m och hela 12 procent högre vid 80 000 kr/m.

Någon information om hur den nya skattepolitiken ser ut har inte förekommit utöver att Sverige ska bli "ett skatteparadis för låginkomsttagare" (blart okt-07). Varken löntagarnas fackliga organisationer eller företagarnas intresseorganisationer har påtalat hur snett jobbskatteavdraget slår. Ytterst är det bristen på argument mot missgynnandet av alla med mer än genomsnittlig lön som bidragit till att rakt motsatt uppfattning kunnat sprida sig.

Teknisk kommentar: Skatterna är beräknade med hjälp av sajten jobbskatteavdrag.se och avser genomsnittlig kommunalskatt för medlem i kyrkan. Marginalskatten är 32,9 resp 58,0 procent. Skatteberäkningar kan också göras på Ekonomifaktas sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om jobbskatteavdrag, låginkomsttagare, skatt, skattepolitik, regeringen, Alliansen, Moderaterna, borgerlig politik, skatter, politik på intressant.se (satelliteuppk)