Spanjorerna verkar obekymrade

Jag är nu på besök i Spanien - närmare bestämt i Barcelona. Även om det var 12 grader tyckte jag det var kyligt. Men spanjorerna verkar inte vara modfällda när det gäller kommersiella aktiviteter. Det är full fart på konsumtionen och shoppinggatan Avenida Portal de l'Angel var svart av folk (en bred gågata som går parallellt med La Rambla de Catalunya).

Mina intryck är naturligtvis subjektiva. Spanien dras med en allvarlig fastighetsbubbla som kunde byggas upp genom den låga räntan som ECB höll i många år. En rad av sparbankerna har synnerligen allvarliga problem. Men annars har Spanien inte en alarmerande hög statsskuld och den har inte heller ökat så mycket som i andra Piigs-länder (blart 9/12-10). Spanien har rimligtvis en god chans att klara sig från räddningsoperationer från övriga EU som drabbade Irland.

Att få hjälp från EU är förenat med krav på kraftiga åtstramningsåtgärder som ska visa att man vill göra bot och bättring. Men egentligen är det inte nödvändigt att slå till mot den inhemska ekonomin mer än vad som behövs för att reducera underskottet i utrikeshandeln. Dessvärre har alla motåtgärder mot kriserna sedan 1990 varit mer drastiska än så (blart 28/10-10). Det inkluderar även Sverige som drabbades av en viss tillbakagång under andra hölften av 1990-talet. Det gäller att göra intryck på investerarna som sköter utländska aktiefonder, försäkringsbolag och pensionsfonder så att de tror sig kunna våga att satsa på ett "krisland".

Krisen i Egypten har också medfört oro för satsningar i tillväxtländer (SvD). Om oron sprider sig till oljeländerna kan naturligtvis situationen bli allvarlig. Svaga länder med underskott i utrikeshandeln har inte råd att dessutom betala mer för oljeimporten. Men om krisen begränsas till Tunisien, Egypten och Jemen eller liknande länder finns det ingen saklig anledning till oro. Det tråkiga är att det inte alltid är sakliga skäl som avgör hur investerarna ser på olika länder.

Kommer den politiska krisen att spridas till Algeriet och Marocko? Jag reser vidare till Marocko och kan kanske få några intryck därifrån. Det betyder att min tillgång till internet blir begränsad en tid framöver. Jag hoppas dock få möjlighet att publicera en analys, som jag har på gång, av det svenska jobbskatteavdragets övergripande effekter så småningom.

Läs även andra bloggares åsikter om eurokris, finanskris, skuldkris,räntekris, EMU, euron, piigs, EU, Spanien, statsskuld,ränta, ekonomi, politik på intressant.se

Är skönheten objektiv?

Den estetiska relativismen angrips idag av en litteraturkritiker. En jämlikhetsbefrämjande utseendepolitik skulle bli totalitär. - Det innebär följder även för den ekonomiska fördelningspolitiken och "Teori X".

Författaren och kritikern i SvD Jan Söderqvist skriver idag 26/1 "under strecket" en artikel med rubriken "Skönheten ligger inte i betraktarens öga". Han driver tesen att vår skönhetsfascination är biologiskt betingad och blicken för skönhet medfödd. Artikeln kan ses som ett försiktigt angrepp på den relativistiska uppfattningen inom estetiken.

Det är uppfattningen av mänsklig skönhet som står i centrum för Söderqvists kritiska granskning. Han utgår från en bok av juridikprofessorn Deborah L Rhode (Stanford) med titeln The beauty bias. The injustice of appearance in life and law. Där berättar hon hur hon inför utnämningen av henne till ordförande i en kommission för främjandet av kvinnors karriärmöjligheter inom juridiken förmåddes att anlita stylister och personliga shoppare för att piffa upp sitt utseende.

Med sin bok vill Rhode rikta uppmärksamheten mot att "vi är överdrivet besatta av utseendet" - speciellt den "oproportionerliga uppmärksamhet som ägnas åt kvinnors utseende, både av män och av kvinnor själva". Ett exempel, som Rhode tar upp, är höga klackar. Hon avslutar sin bok med att föreslå ett åtgärdsprogram. I första hand vill hon skapa uppslutning kring alternativa, hälsosamma och för alla uppnåeliga skönhetsideal. Det kanske kan låta tilltalande, skriver Söderqvist, men hela idén bygger på fromt önsketänkande menar han och vill istället föra fram ett mera objektivistiskt synsätt.

Söderqvist skriver halvt avståndstagande från "högbrynta akademiker" om deras avhandlande av skönheten på en allmän, filosofisk nivå. Då är det vanligt med ingående resonemang kring, exempelvis, Platons förandligade idéer om ”Eros”, Hegels föreställning om ”den sköna själen” och de tyska romantikernas alternativa syn på skönhetens relation till sanningen. Istället pekar Söderqvist på biologiska förhållanden. I andra sammanhang kallas detta evolutionsbioligi, men den termen kanske är för magstark inom litterära kretsar? Den centrala slutsatsen blir:

"Våra utseendebekymmer och våra skönhetsideal är inte, som vissa vill tro, produkter av våra dagars reklam- och medieindustri. Detta – och att skönheten skulle vara något relativt med hemvist i betraktarens öga – är den verkligt stora myten i det här sammanhanget. Dessa ideal och vår skönhetsfascination är biologiskt betingade. Blicken för skönhet är medfödd. Att se bra ut har, som psykologen Nancy Etcoff skriver, ett överlevnadsvärde i vår värld."

Att attraktiva människor i livets olika sammanhang kan kvittera ut en s k skönhetspremie som också ger ökat självförtroende och ytterligare fördelar diskuterar Söderqvist kortfattat. Är det rättvist att fördelarna av skönhet är ojämnt fördelade? Det är ett faktum, skriver Söderqvist. Jag får dock intrycket att Rhode är ute efter en på något sätt mer "rättvis" (läs: utjämnad) fördelning. Någon mer principiellt betonad kritik mot denna tanke anför Söderqvist inte. Han skriver kort:

"Att försöka åtgärda våra böjelser för skönhetsidealen, antingen med lagstiftning eller med någon sorts propagandainsatser, vore både fåfängt och obetänkt. Utseendebekymmer må vara smärtsamma och skönhetspremien må vara orättvis, men ett samhälle där dessa företeelser är åtgärdade skulle kantra obehagligt hårt mot det totalitära, litet grann som det som skildras i L P Hartleys klassiska dystopi ”Facial justice” [1960], där orättfärdigt attraktiva medborgare av myndigheterna bryskt uppmanas att förfula sig kirurgiskt i syfte att uppnå den sanktionerade genomsnittligheten."

Vi får förlika oss med våra gener, menar Söderqvist: "Frustration och missnöje är tillvarons defaultläge. Allt annat är ren bonus." En sådan syn placerar sig i konfrontation med dagens politiskt korrekta syn att egalitära strävanden alltid är vällovliga. Här ser vi en början till kritik mot den jämlikhetsteori som jag kallat "Teori X".
____
Fotnot: Harvardläraren Nancy Etcoff, som varit gift med Steven Pinker, har skrivit boken Survival of the Prettiest, 1999 (DN).

Läs även andra bloggares åsikter om estetik, relativism, objektivism, rättvisa, jämlikhet, utjämning, skönhet, objektiv skönhet, evolutionsbiologi, filosofi, politik på intressant.se

Varför ökar skolan utslagningen?

Skolans inriktning på teoretisk utbildning slår ut en god del av de 14 procent av eleverna med en IQ mellan 70 och 85, enligt fem barnmedicinska experter. Långtidsarbetslöshet, förtidspensioneringar, ohälsa och självmord blir följden.

I förra veckan kom OECD med en rapport för Sverige där långtidsarbetslösheten var en av de kritiska frågorna. Ekonomerna rekommenderade att Sverige, som har de högsta minimilönerna i en internationell jämförelse, borde sänka dem. Liknande rekommendationer kom från SNS i dess traditionella januarirapport. Det finns förvisso ett samband mellan minimilöner och arbetslöshet enligt KI och andra forskare (blart jan-08, Skedinger ). Men i SvD i lördags ges också en annan förklaring av fem experter på barnmedicin (Brännpunkt 22/1).

Det är fem barnneurologer, psykologer och pedagoger vid Utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus som tar upp kraven på teoretisk begåvning i dagens skola. De skriver:

"Skolarbetet ställer krav på teoretiska kunskaper och därmed på en teoretisk/abstrakt förmåga som gör inhämtandet av dessa kunskaper möjlig. De så kallade målen betonas allt mer och kommer att införas från allt lägre åldrar.

En individs teoretiska förmåga kan mätas med test för teoretisk begåvning och anges i form av en kvot. Internationellt definieras medelkvoten (IQ) som 100."

Den nedre gränsen för normalvariationen anger de till en kvot på cirka 70. IQ i området mellan 70 och 85 brukar betecknas som svag teoretisk begåvning, skriver de och frågar: "En avgörande fråga är vilken IQ som krävs för att klara målen i skolan? Är målen utformade så att elever med svagare teoretisk begåvning ska klara dessa, eller krävs egentligen en IQ överstigande 85?"

Till den stora gruppen med svag IQ kommer också problemet med dem med koncentrationssvårigheter:

"Det handlar om stora grupper; statistiskt utgör elever med en svag teoretisk förmåga cirka 13–14 procent och stora koncentrationsproblem har cirka 5 procent av skolelever. Det handlar således om några elever i varje klass."

I en klass med 30 elever är det åtminstone fyra som har problem enligt min beräkning. Enligt författarna möts dessa elever med tillrop som "Du kan bara du vill" trots att de faktiskt vill "men där kognitiva begränsningar försvårar skolarbetet". Slutsatsen blir:

"Elever med svag teoretisk begåvning – men inom normalvariationen – får svårigheter i dagens skola som utifrån vår erfarenhet är anpassad till elever som har en mer genomsnittlig begåvning."

Skolan bidrar idag till ökad utslagning genom att svagare elever tidigare kunde välja en mindre teoretisk och mer praktiskt inriktad linje redan under högstadietiden. "Dagens högstadium är alltför teoretiskt för att passa den stora grupp som vi lyfter fram här och för vilka högstadietiden blir en plåga." Dessutom är dagens arbetsmarknad annorlunda än för 20 år sedan då många med praktisk begåvning efter åk 8 eller 9 slutade och började arbeta. Nu är detta inte möjligt genom de teoretiska kraven även för praktisk utbildning. Följden blir enligt författarna:

"För många blir så kallad ogiltig frånvaro den enda lösningen. Bristande självkänsla och uppgivenhet är snarast regel för dessa ungdomar. Man kan på goda grunder anta att här finns en viktig förklaring till ohälsa och arbetslöshet."

De fem experterna kritiserar alltså den välvilliga men verklighetsfrämmande tanken att man kan tvinga eleverna att genomgå teoretiskt betonad undervisning och därigenom göra det möjligt för dem att göra klassresor. Istället för att ge dessa elever status och högre lön blir de misslyckade utslagna som döms till att höra till "socialgrupp 4" under resten av livet. Det leder enligt min bedömning inte bara till personlig olycka utan också till kostsamma arbetsmarknadsåtgärder, förtidspensioneringar och ökad kriminalitet.

Kanske vi här ser förklaringen både till att lågutbildades barn får 30 procent sämre betyg (blart nov-09), att självmordsfrekvensen ökat (blart juni-10) och att det finns en social snedrekrytering till högskolan (blart jan-11). Tanken att alla "kan bara man vill" när man får studiemöjligheterna av staten är tydligen felaktig. Alla har inte samma teoretiska begåvning. Insikten om detta borde förändra utbildningspolitiken.

Läs även andra bloggares åsikter om skola, utslagning, teoretisk begåvning, IQ, intelligens, utbildning, klassresor, klassamhölle, jämlikhet, utjämning, självmord, förtidspensionering, arbetslöshet, praktisk begåvning, meritokrati, filosofi, politik, samhälle på intressant.se

Fridolin vill behålla ränteavdragen

I Ekots lördagsintervju 22/1 togs upp en rad allmänna småfrågor när Tomas Ramberg intervjuade miljöpartisten Gustav Fridolin, som tippas väljas till nytt manligt språkrör i maj i år. Han föreföll vara kunnig i alla dessa frågor som mestadels inte var av ekonomisk karaktär. Dessutom är han alert och tvekar aldrig inför frågorna. Det verkar vara en perfekt politikertyp.

Emellertid var han väldigt ytlig när han skulle ta ställning till förslaget (från tex Carl B Hamilton, DN 5/1) att begränsa ränteavdragen för att motverka att en bostadsprisbubbla skulle byggas upp. Fridolin erkände att det fanns en risk. Men han tyckte att amorteringskrav och annat skulle räcka. Argumentet mot en avdragsbegränsning var att en del hushåll planerat sin ekonomi på nuvarande avdragsregler och att en begränsning skulle försämra deras ekonomi.

Den diskussion som man borde föra i denna fråga är för det första huruvida en minskning av ränteavdragen skulle kunna göra en del av Riksbankens framtida räntehöjningar onödiga. För det andra borde man ha en klar uppfattning om hur betydelsefull en reducering av ränteavdragen från t ex 30 till 25 procent är för hushållen. Ramberg gav ingen vägledning utan hoppade snabbt över till nästa fråga.

Bostadsräntan i genomsnitt är idag en kombination av rörlig och fast ränta. Ett vanligt exempel bygger på att den är 5 procent om något år. Om vi utgår från ett lån på en miljon kronor blir räntebeloppet 50 000 kronor. Av detta måste man betala 70 procent själv och staten betalar 30 procent genom avdragsrätten. Det betyder att man själv betalar 35 000 kronor per år eller 2 917 kr/m.

Skulle ränteavdragen reduceras från 30 till 25 procent minskar statens subvention (15 000 kr) med 16,7 procent eller med 2 500 kr/år. Fördyringen av ränteutgifterna netto blir alltså 7,1 procent eller 208 kr/m. Man kan också räkna om detta belopp till vad det motsvarar i vanlig räntehöjning. Per år motsvarar det en räntehöjning med 3 571 kr (före avdrag). Det betyder att en reduktion av ränteavdragen med 1/6 motsvarar en höjning av bolåneräntan med knappt 0,36 procentenheter. Räknat på dagens rörliga ränta på 3,3 procent blir det en höjning med 0,24 procentenheter.

Varför skulle hushållen inte kunna tåla en höjning av bolåneräntan med 0,24-0,36 procent när varje räntehöjning, som nu väntas flera gånger om året, ska bli 0,25 procent? Även ett andra steg till en begränsning av avdragen till 20 procent, som Hamilton föreslagit, ser ut att vara överkomlig. Det kan ju inte vara så att hushållen planerat sin ekonomi med bara några tiondelars räntemarginal. Dessutom är det sannolikt att en begränsning av ränteavdragen kan ersätta en eller annan höjning av Riksbankens reporänta med 0,25 procent i stöten. Bolånetagarna kanske inte alls får någon större extra fördyring - däremot skulle några onödiga räntehöjningar, som försvårar för exportindustrin genom kronans förstärkning, bli överflödiga.

Det är litet konstigt att ingen tar fram konkreta uppgifter om vad en reduktion av ränteavdragen skulle betyda. Inte ens när Hamilton svarar sina kritiker (DN 20/1) kommer han med några siffror. Och Fridolin bryr sig inte om att ta reda på något själv innan han avfärdar förslaget.

[Art korrigerad o kompletterad] Tidigare bloggartikel 2/12-10 om avdragsbegränsning

Läs även andra bloggares åsikter om ränteavdrag, bolånebubbla, bostadspriser, bubbla, krasch, skatt, amorteringskrav, bolånetak, ekonomi, politik på intressant.se

Alliansen behöver ett idéprogram

Diskussionen om regeringens första 100 dagar på Fores var främst reformteknisk. Behovet av en mer ideologisk orientering var tydligt. Mitt förslag är att ett ideologiskt program utarbetas.

Jag var på tankesmedjan Fores' diskussion om regeringens första 100 dagar och möjligheterna inför framtiden. Den gick av stapeln i morse 21/1 där statssekreterare Per Schlingmann (m), Nina Larsson, partisekreterare (fp), Annie Johansson, ekonomisk talesperson (c) och PJ anders Linder, SvD, utfrågades. Man var överens om att ekonomin gått bra och att oppositionen varit svag. Men det betydde inte att man skulle slå sig till ro.

Diskussionen handlade en hel del om det sjätte jobbskatteavdraget som ett exempel på vad den kommande politiken skulle gå ut på. Tidigare jobbskatteavdragen varit "extremt viktiga" enligt Nina Larsson. Annie Johansson instämde men ville ändå inte prioritera ett sjätte steg. Hon lovordade de fyra första för att de låg i linje med vad partiets skattepolitiske talesperson Rolf Kenneryd hade konstruerat i början av 00-talet. Det var fråga om effektiv fördelningspolitik till förmån för låg- och medelinkomsttagarna. Men nu går rörligheten på arbetsmarknaden före liksom cancervården, nya förtidspensioneringar och köerna i vården.

Per Schlingmann menade att borgerligheten måste bli mer samhällskritisk. Det var viktigt att se helheten och inte bli "ett eliternas projekt". Men omvärlden är orolig och därför måste ekonomisk stabilitet sättas främst. Väljarna röstar inte bara på partier utan också på Alliansen.

PJ Anders Linder var skeptisk till att det förekommit diskussion om "intern opposition". Att nischa sig för de mindre partierna är riskabelt. Egentligen borde alla de borgerliga partiledarna sitta i statsrådsberedningen "utan portfölj", menade han. De borde avlastas från de tunga uppgifterna i departementen för att mer kunna agera som partiledare med åsikter om flera frågor. Fp har till en del lyckats med detta som företrädare i försvarsfrågorna.

Tanken på sammanslagning diskuterades men avvisades distinkt av Nina Larsson som "spelteoretisk" och hur man ska maximera röstetal. Även Annie Johansson var kritisk. En valanalys (c) kommer att presenteras nästa fredag. En sammanslagning skulle missa den viktiga idéutvecklingen. Kraften ska inte läggas på interna organisationsdiskussioner.

Schlingmann kunde räkna upp ett antal konkreta frågor och tänkbara reformer på detaljplanet. Vad de borgerliga partierna konkret skulle syssla med på det principiella planet kom däremot inte fram. Moderaterna ska till i höst ta fram ett idéprogram. Man kunde ana att det inte kommer att handla om ideologiska frågor utan om en rad "idéer till reformer".

Per Schlingmann pekade på Socialdemokraternas förmåga att även i regeringsställning uppträda som opposition - t ex vid 1:a-majdemonstrationer. Detta tror jag de borgerliga borde fundera mer på. Vad Socialdemokraterna där poängterade var en principiell kritik mot det borgerliga samhället. De kunde tidvis ansluta sig till den ideologiska kritiken mot "kapitalismen".

Jag ställde frågan huruvida det inte var dags för Alliansen att skaffa sig ett gemensamt ideologiskt program eller åtminstone ett idéprogram. Varför ska bara M lägga fram ett sådant? Är avsaknaden av ett sådant program en följd av att inget enskilt parti tjänar på att företräda de gemensamma idéerna?

Linder och Johansson tyckte detta var en intressant fråga men de var inte övertygade om att det skulle vara riktigt lämpligt. Svårigheten ligger i att de enskilda partierna har en önskan att profilera sig.

Men är det inte så att hela den principiella vilsenheten om det långsiktiga uppdraget bottnar i att man inte diskuterar de grundläggande ideologiska idéerna. Vad är de borgerligas uppgift utom att förvalta den ekonomiska stabiliteten och välfärdssamhället? Även om regeringens idéer bottnar i både liberalism och konservatism, som Johansson nämnde, borde det väl vara en fördel att kunna relatera ett antal samhällsproblem till en gemensam ideologisk grund och tala om för väljarna varför man förordar en viss typ av lösningar på problemen. Det är det som utgör början till en "borgerlig berättelse" och inte en lång, teknisk och tråkig katalog över problem och reformer.

Jag vill försöka belysa detta med ett konkret exempel. Den demografiska omvandlingen sätter det närmaste decenniet press på hur nya lösningar måste utvecklas för finansieringen av vård och omsorg. En politisk tekniker säger då att vi måste skaffa fram mer resurser genom höjda skatter eller fler arbetade timmar. Det är "tvingande ekonomiska skäl" som ligger bakom.

Vården och omsorgen är emellertid något som ligger i allas intresse. Det är lika motiverat att skaffa sig garantier för välfärdsförmåner som för en villaägare att skaffa sig en brandförsäkring. Om riskerna ökar måste premierna höjas. Men det är också möjligt att hålla nere riskerna genom förebyggande arbete - dvs att i ett tidigt skede motverka utslagning och utanförskap. Då behöver försäkringspremierna inte höjas lika mycket.

Traditionellt har socialdemokraterna hävdat att kapitalismen inte kan förse medborgarna med välfärdsförmåner utan detta måste ske med statens hjälp och skattefinansiering. I praktiken har de borgerliga tyst accepterat detta trots att de på många andra områden hävdat att marknadsekonomi är överlägsen "kommandoekonomin". Bidragande till denna hållning är sannolikt att skattefinansieringen gynnat låg- och medelinkomsttagarna, vilket gjort en mera aktuarisk finansiering politiskt omöjlig.

Vad skiljer då de borgerliga från de rödgröna i omsorgsfrågorna? En ideologisk skillnad är att fördyringar ska mötas med skattehöjningar enligt S. De borgerliga vill däremot begränsa kostnaderna dels genom att allmänt stimulera arbetskraftsdeltagandet och dels genom att minska antalet i kostsamt utanförskap. Det är vad ett konkurrensutsatt försäkringsbolag skulle göra och vad de rödgröna sent omsider började anpassa sig till. En ytterligare fördel är att påfrestningen från det ökande antalet äldre blir mindre. Men någon sorts tilläggsfinansiering kan fortfarande bli aktuell och den borde enligt liberal ideologi ske med hjälp av personliga försäkringsavgifter. Enligt socialkonservativ ideologi kan skatterna däremot tillåtas öka. Här har vi en för en liberal-konservativ regering svår ideologisk nöt att knäcka.

Trots att den borgerliga idéutvecklingen haft 30 år på sig att utmejsla en mera konkret ideologi har inte mycket skett nedanför de mest abstrakta nivåerna. Det är väl enbart liberaliseringen på utförandeområdet inom offentlig sektor som blivit en ideologisk framgång (främst skolpeng och upphandling av vård- och omsorg). Är det inte dags att gå vidare med en organiserad diskussion om ett långsiktigt idéprogram nu när antalet konkreta reformer inte tar all kraft?

[PJ Anders Linder kommenterar seminariet i SvD 23/1]

Tidigare bloggartikel om borgerlig ideologi 2/1-11

Läs även andra bloggares åsikter om alliansen, regeringen, borgerlig ideologi, idedebatt, ideprogram, moderaterna, marknadsekonomi, kapiatalism, liberalism, kommandoekonomi, socialism, skatt, försäkring, skatter, socialförsäkring, ideologi, politik på intressant.se

Ett ekonomiskt skräckscenario

Maktförskjutningen i den amerikanska Kongressen ökar risken för att man vill statuera exempel mot finansieringen av budgeten med lån på t ex 10,6 procent av BNP (-10). Det kan leda till inställda betalningar på gamla lån med ny finanskris som följd.

Nu varnas för att USA:s budgetunderskott kan leda till politiska åtgärder som kommer att leda till "kraftig oro på de globala finansmarknaderna". Både f chefredaktören på DN, Hans Bergström, och USA-experten Thomas Engström i Fokus skriver om riskerna med att USA måste ställa in betalningarna senare i år. Bergström varnar idag 18/1 i DN för både statsskuldräntorna och det formella skuldtaket på 14,3 biljoner USD. Engström varnar i Fokus nr 1-2 för låsningar i budgetprocessen och för lånetaket.

Enligt Vita Husets prognoser från OMB över budgetunderskottet kommer det att bli 8,3 procent av BNP 2011 (XLS). BNP förutses bli 15,3 biljoner dollar. Den federala låneskulden förutses bli 15,1 bn$. Det motsvarar 99 procent av BNP (XLS). Eftersom den federala skulden har ett tak på 14,3 bn$ förutsätter denna prognos att detta tak måste kunna brytas igenom före halvårsskiftet. Men det kräver beslut i Kongressen om en höjning. Bergström pekar på skattehöjningar som ett alternativ.

Prognoserna visar att krisen håller på att ebba ut. Den federala skulden 2010 anges till 93,4 procent av BNP och nästa år till 100,8 procent. År 2015 ska den öka endast till endast 102,6 procent. Själva budgetunderskottet 2010 anges till 10,6 procent av BNP och nästa år till 5,1 procent samt 3,9 procent 2015. Om denna prognos kan anses vara trovärdig är det svårt att se att några drastiska åtgärder skulle bli nödvändiga.

Men uppenbarligen kan andra faktorer av mera psykologisk natur spela in. Kan det tänkas att siffran 100 procent av BNP för låneskulden sätter skräck i bedömarna? Om republikanerna inte går med på en ny underskottsbudget inom någon månad eller att höja skuldtaket före halvårsskiftet kommer den federala staten att stängas. Detta har tidigare skett vid mitten av 90-talet. Men att få skulden för att staten lamslås var inte någon vinnande fråga för republikanerna. Nu kan emellertid situationen vara annorlunda med många ledamöter som är mer eller mindre frivilligt gisslan hos teapartyrörelsen. Rädslan för ökat budgetunderskott är dessutom utbredd även utanför teapartyanhängarna.

Antag att Barack Obama misslyckas med att få igenom en höjning av lånetaket och att skulden för konsekvenserna kastas på den tidigare expansionspolitiken. En följd kan bli att USA inte kan omsätta förfallande lån, vilket Engström antar. Det skulle leda till våldsam oro på finansmarknaderna. Banker och finansinstitut över hela världen skulle få svårigheter. Ännu värre följder än efter Lehman Brothers konkurs skulle uppstå. Finanskris och världsdepression blir resultatet. När detta uppstår kan det bli politiskt utrymme för att vidta motåtgärder i form av gigantiska penningmängdsökningar som riskerar att feldimensioneras och leda till inflation. Några kommer åter att varna för hyperinflation.

Det är svårt att bedöma sannolikheten för att den amerikanska kongressen skulle vilja knäppa Obama på näsan för att expansionspolitiken inte fungerat tillräckligt snabbt. Viljan att statuera exempel är nästan omöjlig att bedöma. Och vilka konsekvenser detta skulle få är svårbedömt för de ansvariga själva - se exemplet Lehmans - vilket medför att risken för den typen av åtgärder ökar (jämför med Mellon i början av 30-talet). Ett skräckscenario är därför inte uteslutet.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, USA, statsskuld, budgetunderskott, finanskris, depression, lånetak, teapartyrörelsen, expansionspolitik, ekonomi, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, politik på intressant.se

Arbetslinjen - moraliskt tvivelaktig?

Arbetslinjen är moraliskt motiverad för att inte det ska ske en överföring av pengar från högproduktiva till lågproduktiva. Detta är inte acceptabelt för dem som vill ha medborgarlön eller mindre kontroll av de långtidsarbetslösa.

Kritiken mot regeringens arbetslinje med jobbskatteavdrag, uppstramad sjukförsäkring och "fas 3" i arbetsmarknadspolitiken utsätts för kritik från olika läger. Man menar att "fas 3" där en arbetsgivare får 5 000 kr/mån för att sätta en svårsysselsatt i arbete måste vara förnederande. Ett exempel är socialdemokraten Björn Andersson som i en bloggartikel 16/1 angriper regeringens politik med hjälp av en satirstrip av Berglin som publicerats i SvD, vilken visas nedan:


En annan kritiker är bloggen "De tystas röst" 15/1 där det finns en rad länkar till ytterligare kritik. Man kan också se förordandet av medborgarlön som en kritik mot arbetslinjen. Detta framgår mycket tydligt av när Emil Isberg från Piratpartiet i en bloggartikel 5/12-10 (även på newsmill) anser att medborgarlön ger "trygghet utan övervakning". Två liberala debattörer, Camilla Lindberg och Jan Rejdnell, skrev på SvD:s Brännpunktssajt 12/1 om en reform med platt skatt och en statlig "garantiersättning" för dem som inte kunde få det grundavdrag som också skulle införas.

Debatten om olika former av medborgarlön är både pragmatisk och principiell. Den pragmatiska delen vill göra gällande att det skulle bli enklare och rentav billigare att ha en generell ersättning till alla bidragsbehövande än att ha ett system med behovsprövning som i en del fall är integritetskränkande. Att detta skulle leda till att en avsevärd del av de arbetsföra skulle avstå från att arbeta tillbakavisas med argument om en naturlig arbetsmoral eller att arbete i sig är så berikande att man inte frivilligt önskar avstå.

Den principiella debatten tar fasta på att det är en frihetsreform att själv få välja huruvida man vill arbeta. I ett rikt samhälle är det inte ekonomiskt nödvändigt att alla försöker försörja sig själva. Arbetslinjen är i så fall inte moraliskt legitim.

Pragmatiskt sett är det inte bevisat att medborgarlön i formen av en skattefri grundersättning åt alla skulle vara ekonomiskt realistisk. Eftersom nivån för medborgarlönen knappast kan ligga på högre nivå än existensminimum kommer det fortfarande att finnas ett stort behov av ytterligare skydd vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom. Idag finns två system som är strikt behovsprövade för att få existensminimum: försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) och grundförsäkring (tidigare KAS).

Socialbidrag 2011 uppgår för en ensamstående till 3 720 kr/mån plus hyran (Socialstyrelsen). Om hyran är ca 2 500 kr/mån blir grundersättningen (GE) i den obligatoriska delen av arbetslöshetsförsäkringen ungefär lika stor. GE är 320 kr/dag och det blir en månadsinkomst på 6 900 kr före skatt. Efter skatt blir det ca 6 200 kr/m att leva på. Det motsvarar socialbidrag med en hyra på nästan 2 500 kr/mån. Om man uppfyller arbetsvillkoren kan man alltså få socialbidragsnivå utan någon ingående behovsprövning från socialkontoret.

Är det möjligt att moraliskt motivera en garanterad ersättning på ovanstående nivå utan någon som helst prövning? Det skulle innebära att alla vuxna årligen erhåller ca 75 000 kronor som en "medborgarlön" oavsett om man arbetar eller inte. Skatten på arbete måste därför höjas men det mesta av medborgarlönen skulle rimligen gå tillbaka till dem som arbetade. Vi kan nu tänka oss två renodlade fall: 1) de flesta vill arbeta som förut eller 2) många reagerar på de nya ekonomiska incitamenten.

1. Om alla arbetar som förut uppnås kanske en ökad frihetskänsla hos dem som faktiskt överväger att inte arbeta men som ändå gör detta. Däremot kommer inte låginkomsttagarna att få någon förbättring av sin levnadsstandard genom medborgarlönen. Detta tillskott kommer att tas tillbaka genom högre skatt när man arbetar. Det ekonomiska incitamenten att arbeta minskar sålunda och måste presumeras kunna ersättas med moraliska incitament (i värsta fall med tvång).

2. Det mest sannolika förefaller vara att många lågproduktiva kommer att vilja leva på medborgarlönen och använda fritiden delvis till svararbete och rentav kriminell verksamhet. Arbete skulle beskattas hårdare än idag och direkt motverka dagens arbetslinje med jobbskatteavdrag - det skulle förlänga sökprocesserna på arbetsmarknaden för de lågproduktiva som ändå ville arbeta. Många kvinnor (och en del män) skulle använda medborgarlönen som ett vårdnadsbidrag. Bortsett från detta skulle medborgarlönesystemet överföra pengar från högproduktiva till lågproduktiva i högre utsträckning än idag.

Den moraliska frågan är uppenbarligen koncentrerad till fall 2. Frågan blir därför: är det moraliskt motiverat att överge arbetslinjen till förmån för ett understödjande av de lågproduktivas fritid? Detta är teoretiskt möjligt att motivera med en moralfilosofisk rättvise- eller utjämningsprincip (en översikt). Närmast till hands ligger utilitarismen. Man skulle kanske kunna hävda att maximeringen av lyckan kräver att de högproduktiva ska förse de lågproduktiva med pengar som räcker för fritid med levnadsstandard på minimi-nivå.

Jag har emellertid inte sett någon moralfilosofisk argumentation för medborgarlön. Diskussionen har mest varit pragmatisk men orealistisk. Dock har man moraliserat över arbetslinjen genom att hävda att den kräver förnedrande kontroll eller rentav innebär "löneslaveri" (blart feb 2008). Just nu moraliserar man över "fas 3" som kräver någon form av arbete istället för att man ska få gå långtidsarbetslös hur länge som helst.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetslinjen, medborgarlön, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, jobbskatteavdrag, socialbidrag, skatt, fas 3, förnedring, långtidsarbetslöshet, löneslaveri, omfördelning, moral, filosofi, politik på intressant.se

Fakta om inkomstskatten 2011

Brytpunkten för statlig skatt blir i år 32 970 kr i månadslön. Värnskatt inträder vid 46 750 kr. En löntagare med 25 000 kr/m har fått skatteuttaget sänkt med 7,1 procentenheter - en pensionär med 3,7 mellan åren 2006 och 2011.

Det är svårt att få översiktlig information om skattesystemet och de förändringar som inträffade vid årsskiftet. Här ska ges några nyckeltal och länkar till mer information för inkomstskatten 2011 både för löntagare och pensionärer. En viktig siffra är brytpunkten ovanför vilken statlig skatt (20 %) ska börja betalas. Den ligger för löntagare på 32 967 kr i månaden (länk skv) och för pensionärer på drygt 34 850 kr i månatlig pension.

Det högre beloppet för pensionärer för när statlig skatt börjar tas ut beror på att det extra grundavdraget för pensionärer höjts kraftigt för 2011. Förra året (2010) låg brytpunkten på 32 058 kr/mån för löntagare. Höjningen i år blev alltså 2,8 procent. Men för pensionärer låg brytpunkten förra året på 32 550 kr/mån. Höjningen i år blev därför 7,1 procent.

Den övre brytpunkten där 5 procents extra "värnskatt" sätts in ligger 2011 på 46 742 kr/mån för löntagare (förra året 45 433 kr/m). En översikt av viktiga nyckeltal sedan år 2000 har sammanställts av skatteverket (pdf, obs med "tax 2012" menas 2011).

Man kunde tidigare själv räkna ut sin skatt från Skatteverkets tabeller. Först tog man reda på vilken kommunalskatt och kyrkoavgift man skulle betala (utdebitering 2011). Därefter drog man av grundavdraget från sin beräknade taxerade inkomst. Det varierar för löntagare från 18 200 kr/år (upp till 42 800 kr ink) via 33 000 (vid 116 400-133 600 kr) till 12 600 över 336 600 kr/år (tabell över grundavdrag i pdf, lönt; pens). För pensionärer varierar det från 42 000 kr/år via 54 300 (vid 164 600-206 200 kr ink) till 25 700 över 522 587 kr i årsinkomst. Härefter tillämpade man skattesatserna 32,76 procent (kommunalskatt+kyrkoavg i genomsnitt), 20 procent respektive 25 procent ovanför skiktgränserna. Men detta är inte möjligt för löntagare eftersom skatteverket hemlighåller uppgifterna om jobbskatteavdraget.

Den möjlighet skatteverket erbjuder är att man beräknar sin skatt i mera grova termer genom att avläsa skatten i en skattetabell för hela procentsatser i kommunalskatt. Dessa skattetabeller skickas inte längre ut till de skattskyldiga, som förr i tiden. På skatteverkets hemsida finns tabeller där kolumn 1 avser löntagare och kolumn 2 ålderspensionärer (ex tabell 33, pdf). Ordet "månadslön" i skatteverkets vokabulär avser månadsinkomst.

En bild av jobbskatteavdraget kan man få från webbsajten jobbskatteavdrag.se där skattereduktionen anges för den beräknade lönen och totalskatten för pensionen. Här kan man få fram att jobbskatteavdraget vid en månadslön på 10 000 kr är 785 kr och att den påförda kommunalskatten sålunda sänks med 34 procent. Vid 15 000 kr är skattereduktionen 1 059 kr (26 % av k-skatten) och vid 20 000 kr 1 366 kr (24 %). Ett maximum på 1 771 kr/mån nås vid en månadslön på 28 100 kr (21 %). Den som tjänar 50 000 kr/m får alltså också en reduktion med 1 771 kr, som motsvarar 11 procent av kommunalskatten.

Hela inkomstskattens utveckling 2006 till 2011 uträknad med hjälp av jobbskatteavdrag.se visas nedan för tre inkomstgrupper:

Skatteuttag i procent
löntagare inkl kyrkoavg

Lön/m . 2006 . . 2011
15 000 . 28,4 . . 20,7 %
25 000 . 31,6 . . 24,5 %
35 000 . 36,9 . . 28,1 %

Fler uppgifter går snabbt att räkna fram från jobbskatteavdrag.se - procenttalen med hjälp av en räknare. Den nu aktuella frågan är beskattningen av pensionärerna. Motsvarande tabell för dem ser ut så här:

Skatteuttag i procent
ålderspensionärer inkl kyrkoavg

Pens/m . 2006 . . 2011
15 000 . . 28,4 . . 23,0 %
25 000 . . 31,6 . . 27,9 %
35 000 . . 36,9 . . 30,3 %

På kort sikt är en direkt jämförelse mellan de två tabellerna kanske missvisande. Pensionerna från det obligatoriska systemet sänks tillfälligt med 4,3 procent 2011 (utom garantipensionen som höjs 0,9 procent). Pensionsmyndigheten har gjort en översikt med typexempel där skatteeffekterna beaktas upp till 23 580 kr/m (pdf).

Principiellt betraktat är pensionsutvecklingen inte relevant för skattedebatten. Nedan jämförs de två ovanstående tabellernas skattesänkningar i procentenheter för löntagare och pensionärer:

Ink/m . . lönt . . pens
15 000 . - 7,7 . . - 5,4 pe
25 000 . - 7,1 . . - 3,7 pe
35 000 . - 8,8 . . - 6,6 pe

Pensionärerna har fått en sänkning med drygt 5 procentenheter för de stora stora grupperna (10'kr - 5,3 pe). Vid 15 000 kr i inkomst har pensionärerna fått 70 procent av löntagarnas skattesänkningar. Men vid högre pensioner har effekterna av det höjda grundavdraget, som når maximum vid knappt 14 000-drygt 17 000 kr/mån, allt mindre betydelse. Ovanför brytpunkten börjar dock den extra höjningen av denna 2010 ge viss effekt tillsammans med grundavdragets brytpunktshöjande effekt. Detta gäller dock endast ett fåtal pensionärer.

Innan 2011 års höjda grundavdrag för pensionärer infördes innebar jobbskatteavdraget ett formellt gynnande av "de rika". Detta riktades mot låg- och medelinkomsttagare med ett maximum på 28 000 kr i månadslön. Eftersom huvuddelen av pensionärerna har väsentligt lägre inkomster än medellöntagarna och genom att de inte fick någon beaktansvärd skattesänkning medförde detta att "de rika" fick många gånger större skattesänkningar än den grupp som bestod av de stora pensionärsgrupperna och ett fåtal lågavlönade.

Ett femte steg vad gäller jobbskatteavdraget ser ut att införas 2012. Det uppges ge mellan ca 190 och 375 kronor högre lön efter skatt. Det skulle betyda att jobbskatteavdraget nästa år som högst kan bli ca 2 150 kr/mån. Även ytterligare skattesänkningar för pensionärerna och ett sjätte jobbskatteavdrag har diskuterats.

Läs också förra årets artikel. Läs även andra bloggares åsikter om skatt, inkomstskatt, jobbskatteavdrag, skatter, pensionsskatt, brytpunkt, grundavdrag, skattesänkning, skattepolitik, regeringen, ekonomi, politik på intressant.se

Ska ny Opera finansieras med tvång?

Ett operabesök går med 1 750 kr i förlust. Ändå påbörjas nu en kampanj för ett nytt Operahus som kostar mer än 5 miljarder. Ska dessa pengar tas ut med tvång från skattebetalarna eller går det med sponsring?

Dagens Nyheter driver i kulturdelen en kampanj för ett nytt Operahus i Stockholm. Argumenten sammanfattas av musikkritikern Martin Nyström i DN 9/1. Tidigare har två folkpartister, kulturutskottets vice ordförande Christer Nylander och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, argumenterat för ett Operahus bakom Nationalmuseum (DN debatt 4/1). I debatten talas det inte så mycket om hur bygget ska finansieras eller hur mycket det skulle kosta.

För fem år sedan drev dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky (S) tillsammans med moderaternas vice ordförande Kristina Axén Olin (då oppositionsborgarråd) kravet att ett nytt Operahus skulle finansieras med skatter. Huset var då projekterat till en kostnad på 4 miljarder kronor. Men den socialdemokratiska regeringen hann inte fatta något beslut om tvångsfinansiering med skatter före valet 2006. Och innan regeringen Reinfeldt hann samla sig i frågan kom finanskrisen som gjorde frågan obsolet. Men nu när konjunkturerna blivit bättre finns det möjligheter att aktualisera frågan.

Jag föreslog i en bloggartikel i april 2006 att operavännerna skulle anordna en insamling för att bekosta nybygget. Om detta inte gav resultat ifrågasatte jag med vilken rätt operavännerna ändå skulle kunna tvinga svenska folket att betala via skatterna. En nöjesverksamhet som ett litet särintresse uppskattar men som det stora flertalet inte vill lägga pengar på frivilligt borde vara svårt att tvångsfinansiera. Detta argument har tagit skruv eftersom man hittills legat lågt med skattefinansieringsmöjligheten och istället diskuterat sponsring från näringslivet.

Idag hördes dock ordet skattefinansiering i den debatt som fördes i "Nordegren i P1" (lyssna). Där deltog t ex Operachefen Birgitta Svendén som verkade inställd på skattefinansiering. Någon diskussion om de enorma subventioner som redan går till Operan förekom inte. På Operans hemsida nämns dessa subventioner inte heller. Man får gå till årsredovisningen 2009 (pdf) för att få uppgifter. Där framgår att Operans kostnader var 499 miljoner kronor 2009 och att statsbidragen var 411 mkr. Dessutom gick man med 11 mkr i förlust trots subventionerna.

Operan uppger också att antalet besökare uppgick till 242 000 personer. Från detta kan man räkna ut att det kostar 2 062 kronor att producera en föreställning för en person som subventioneras med 82 procent. Själva biljettpriset per föreställning uppgick till i genomsnitt 236 kronor. Operaföreställningar är alltså en formidabel förlustverksamhet - 1 750 kr per besök.

Nu vill operalobbyisterna utöka förlustverksamheten. Ett nytt Operahus kostar rimligtvis en bra bit över 5 mdr kr. Det betyder att varje arbetande skattebetalare måste leverera in drygt 1 000 kronor för att bekosta bygget. Något sådant borde betraktas som oönskat och uteslutet. Då återstår sponsorverksamheten. Här nedan ska jag i sammanfattning återge DN:s Martin Nyströms tre argument för varför det behövs ett nytt bygge:

1. Lokalernas beskaffenhet förhindrar en "avsevärt högre produktivitet" och att "producera operakonst med experimentell inriktning eller på högsta internationella nivå".

2. Nytt hus behövs för en i Sverige "ny syn på sitt förhållande till sitt arv och sin tradition, som gör sig till en arena för samverkan och dialog mellan olika samtida horisonter och perspektiv inom musiken och scenkonsterna".

3. Ett nytt hus "innehåller visionen om det flerstämmiga torget och mötesplatsen mellan olikheter"och det "skulle kunna engagera det svenska folket för att stärka och utvidga offentligheten, samhällets 'öppna strukturer'”.

Är detta tunga argument som biter på allmänheten vid en insamling? Eller är det sådana argument som tilltalar kulturellt inriktade personer i näringslivet som vill ge sina företags pengar till opera? I dagens DN har den förre kulturministern Bengt Göransson en artikel där han ger sinnrika råd för hur man närmar sig presumtiva sponsorer. Operan i Köpenhamn finansierades av en enda rik sponsor. Det är därför inte omöjligt att få fram pengar utan att tvinga skattebetalarna att hosta upp dem. Men är Nyströms argument gångbara?

Faran är att företrädarna för skattefinansiering återkommer i debatten med argument om Operans finkulturella betydelse som producent av förfining och förädling - dvs en kollektiv nyttighet som hela samhället skulle ha nytta av. Men även detta argument är svagt enligt en genomgång av empirisk forskning gjord av John Carey, professor i Oxford (bloggart mars 2007). Kommer kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att kunna stå emot lobbyisterna?

Insändare i SvD 19/1 (pdf) Läs även andra bloggares åsikter om Operan, Operahus, skatt, tvång, skatter, kultur, konst, subventioner, finkultur, ekonomi, samälle, politik på intressant.se

Ska PIIGS ge oss vinst eller förlust?

Att fortsätta stödpolitiken till Piigs i neutral riktning utsätts för kritik. Vissa vill istället tillåta förluster genom skuldnedskrivningar. I praktiken pressas Piigs till höga räntor genom sin svaghet. De rika länderna får vinster genom ett slags ocker.

Vilket är syftet med de stödåtgärder som övriga euroländer och andra ger till Piigs-länderna? Ett syfte är att "rädda euron". Det förutsätter att akuta svårigheter för ett Piigs-land verkligen hotar eurons framtid, vilket är långtifrån säkert. Ett annat syfte är att alla EU-länder tjänar på finansiell stabilitet. Akuta svårigheter kan utlösa en ny bankkris i de rika EU-länderna med allvarliga ekonomiska skador som följd.

På längre sikt kan vi se tre huvudscenarios för hur de stödjande ländernas ekonomiska relationer till Piigsländerna kommer att utvecklas. De rika länderna kan 1) ge sådant stöd så att någon real effekt vare sig till förmån eller nackdel för Piigs inte inträffar. 2) De rika kan ge stöd som långsiktigt innebär en real överföring till Piigs, som alltså blir rikare än annars. 3) De rika kan pressa Piigs när de är svaga att realt överföra resurser till de rika, som då blir rikare på Piigs bekostnad.

1. Alltfler bedömare ställer sig skeptiska till att ge ett neutralt stöd till Piigs. Igår förordade professor Mats Persson vid SU (led av Nobelkommitén) att det var bättre att skriva ned fordringarna med 20-30 procent - dvs scenario 2 (DN 9/1).

I SvD igår 9/1 beskrev kommentatorn Andreas Cervenka ECB:s verksamhet med att köpa statsobligationer från Piigs som att det är "ungefär lika sunt som en pizzeriaägare som själv slukar trettio Calzone per kväll för att hålla omsättningen uppe". Han förefaller i likhet med Persson vilja rekommendera ett slut på det neutrala stödet till Piigs.

I princip går det neutrala stödet ut på att i en nödsituation med höga räntor för Piigs utlandslån, som måste finansieras med ännu fler lån, så ställer de rika länderna upp med lån till nästan normal ränta. När oron gått över kommer Piigs inte att ha skaffat sig en extra hög utlandsskuld och därför har de inte blivit fattigare pga valutaoron. I praktiken kräver dock de rika länderna att villkoret för lån till Piigs-länder är så hårda sparpaket att de sänker tillväxten i de hjälpta länderna. Det är en psykologiskt nödvändig biverkning.

2. De rika länderna kan i god tid medge att Piigs-länderna får låta bli att betala t ex 20-30 procent av sina skulder till banker i de rika EU-länderna. De banker som tvingas bokföra 30 procents förlust på sina Piigs-lån och därför riskerar gå i konkurs ska få bankstöd i en form som bevarar banken men som ruinerar aktieägarna, enligt Persson. Detta är bättre än att skjuta till pengar för låntagarna (dvs Piigs-länderna). Resultatet blir att Piigs långsiktigt blir rikare på övriga EU-länders bekostnad.

3. De rika länderna kan pressa Piigs att betala höga räntor som kräver ytterligare låntagning. För att undvika statsbankrutter garanterar ECB (europeiska centralbanken) att ge dessa lån till en hög ränta. För att hålla räntan på dubbel eller tredubbel nivå antyder man att eventuella förluster kommer att få bäras (delvis) av banker, pensionsinstitut och andra privata investerare. Det kan ske genom möten mellan Angela Merkel och Nicholas Sarkozy så som skedde 18 oktober 2010, vilket snabbt höjde räntorna för Grekland och Irland till den gamla krisnivån (diagram, blart 15/12). Cervenka varnar dock för att en sådan roll för ECB skulle väcka "hetsig debatt". Det är onekligen en sorts ocker att utnyttja vissa länders svaghet.

I slutändan kommer Piigs-länderna att tvingas skaffa sig en större utlandsskuld än annars. Det betyder att en real långsiktig överföring sker från Piigs till de rika länderna. När detta pågått en tid kan det tänkas att Piigs-länderna inser sin dåliga belägenhet och istället vill skriva ned sina utlandslån eller depreciera dem med hjälp av en egen valuta istället för euron. I detta fall (där ECB står som stor fordringsägare) kommer förlusterna lättare att kunna hanteras eftersom ECB inte vidareförmedlar sina förluster utan täcker dem med sina nyskapade pengar. Cervenka nämner 73 mdr € i QE och 330 i lån till banker mot tvivelaktiga säkerheter sedan i somras.

Eftersom verkligheten ofta beskrivs som om alternativ 1 innebär att de rika skjuter till pengar till de fattiga (enligt Persson och Merkel) och det samtidigt är lätt för väljaropinionen att ta till sig denna beskrivning är det svårt att bedöma vad som kommer att hända. Just nu befinner vi oss på väg 3. Det kan accepteras eftersom en eller annan statsbankrutt fortfarande verkar sannolik. Om så sker skulle vinsterna snabbt reduceras. Men om så inte sker kommer stödet till Piigs att ge stora vinster till deras borgenärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Irland, Piigs, stödlån, ränta, statsbankrutt, ocker, ECB, EU, euro, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, stödpolitik, ekonomi, politik på intressant.se

Republikanism - ett sätt att motivera tvång?

Republikansk frihet är att enbart göra det dygdiga. Idén har rötter i Aristoteles tänkande. Men om frånvaro av dominans skulle lagstiftas mera i detalj öppnas för nya sätt att motivera statligt tvång.

Det diffusa begreppet republikanism har blivit aktuellt. Det kommer ursprungligen från antikens idépolitiska värld. En del av liberalismens idéhistoria är förknippad med klassisk republikanism genom den amerikanska utvecklingen efter revolutionen. Svante Nycander behandlar frågan med bäring på Teapartyrörelsen idag 7/1 i DN med sin bok om liberalismens idéhistoria som bas.

En snäv definition av republikanism är ett system för att förhindra korruption. I mera utvidgad bemärkelse skulle korruption kunna innebära alla förhållanden som fjärmar den grundläggande samhällsidén från vad som ursprungligen var tänkt. Här intar särintressen en central roll. Därför förknippas republikansism ofta med det likaledes diffusa begreppet dygd. Genom medborgerlig dygd skulle samhällssystemet kunna fungera som det var tänkt.

Vissa bedömare menar att amerikanerna under senare delen av 1700-talet sökte efter en ursprunglig amerikansk själ som var mer etisk än liberalkapitalismen. John Lockes idé om samhällsfördraget och mänskliga rättigheter var oförenligt med Aristoteles' syn på människan som till sin natur är en medborgare eller "ett socialt djur", vilken är en av grunderna för republikanismen. Där var det centrala värdet civic humanism: individens förmåga att sätta statens bästa framför egen fördel.

Frihet är enligt den republikanska synen något mer än frånvaro av akut förtryck. Frihet förutsätter oberoende, garantier för framtiden mot ingripanden och tvång, en rätt att inte vara underkastad andras vilja, ett lagenligt styre (Q Skinner). En rad pamfletter i 1700-talets Amerika hyllade dygderna som utmärkte romarna i den tidiga republiken. Man menade att idoga, rustika nybyggare stod för samma dygder som dessa äldre romare. Här kan man se vissa paralleller med dagens Teapartyrörelse.

Att frihet skulle vara 'frånvaro av dominans och godtycke' låter fint men är ganska problematiskt. Å ena sidan innebär förekomsten av ett latent tvång endast en precisering av 'frihet som frånvaro av tvång' till att även gälla hypotetiska situationer. Å andra sidan kommer en rad situationer som av den ena parten anses vara frånvaro av tvång kunna klassificeras som dominans och godtycke av den andra parten. När Fredrik Reinfeldt i sitt jultal (blart 23/12-10) skulle "göra upp med det borgerliga frihetsbegreppet" exemplifierade han med att var och en måste få fatta självständiga beslut och att hinder kunde sättas upp av familjen, en partner, en ideologi eller religion.

Detta republikanska frihetsbegrepp förefaller omöjligt att tillämpa på mera konkreta situationer. Sett från den ena sidan innebär det ett rättfärdigande av tvång från statens och lagarnas sida. Fler företeelser måste tvångsregleras. Det öppnar också för paternalism. Ett exempel (jimpan -06) nämner en individ med ett spelberoende som inte utsätts för något negativt tvång men som ändå är dominerad av någonting oönskat. Om staten med tvång förbjuder spelande har denne individ blivit "mera fri". Man kan säga att endast dygdiga handlingar borde vara tillåtna. Vi öppnar dammluckor för ökat tvång om vi accepterar "republikansk frihet".

Vissa bedömare har sett republikansism som en möjlighet för vänstern att bli mer formellt frihetlig (Björn Axén -08). Lustigt nog är det dessa tankar som går igen i Reinfelds filosoferande om frihetsbegreppet. Också bloggaren Kalle P har skrivit om republikansismen, dock med mera allmän inriktning. Jag är beredd att instämma med Nycanders avslutning i dagens artikel i DN att den amerikanska "liberala absolutismen" har anledning göra oss européer undrande och oroliga.

Andra bloggar om: republikansism, frihet, tvång, Locke, Aristoteles, USA, paternalism, Teapartyrörelsen, Fredrik Reinfeldt, filosofi på intressant.se

Sociala snedekryteringen större i Sverige än i USA

Nederländerna och Australien är mest socialt jämlika i rekryteringen till högre utbildning. Mexiko och Portugal är sämst. USA ligger på plats 6 och Sverige på 7:e plats när det gäller social snedrekrytering. Beror det på klassbarriärer?

Institutet Council for Advancement and Support of Education (CASE) har i en undersökning i november 2010 (pdf) rankat Finland som det mest jämlika landet vad gäller högre utbildning. Man har då tagit hänsyn både till hur överkomliga kostnaderna är och i vilken grad hur jämlika möjligheterna är att faktiskt studera på högskolenivå. USA kommer på plats 4, Sverige på plats 9 och Mexiko på plats 14. Denna sammanvägning är dock diskutabel.

När det gäller kostnadernas överkomlighet har en rad ekonomiska förhållanden beaktats såsom terminsavgifter, studiestöd, stipendier och beskattning (tab 23). Här kommer Finland först och följs av Norge, Tyskland, Danmark, Sverige och Holland. USA kommer på plats 12 efter England. Mexiko ligger på plats 15.

Det intressanta är rankingen av sociala förhållanden (tab 27, nedan) där könsfördelningen inte tas med såsom i den slutliga delsammanvägningen (tab 29 där Finland kommer först och USA på plats 4). Man har undersökt hur stor andel av studenterna som kommer från hem där fadern har akademiska betyg och jämfört med andelen män i hela populationen med akademiska betyg. Kvoten mellan dessa bildar ett jämlikhetsindex (EEI) som grund för rankingen. Här kommer Nederländerna på första plats:

Australien ligger på plats 2 med 21 procent i befolkningen med akademiska betyg och 29 procent av studenterna med sådana fäder. USA kommer på plats 6 och Sverige på plats 7. England hamnar på plats 9, Portugal på 13 och Mexiko på plats 14. Sambandet med kostnadsbilden är svagt. Tvåan Australien kommer kostnadsmässigt först på 13:e plats och 6:an USA ligger kostnadsmässigt på 12:e plats. Orsaken till detta borde analyseras närmare (det kan sammanhänga med att genomsnittskostnaden är ett dåligt mått).

Den sociala jämlikhetsaspekten är i princip en produkt av en teoretisk syn på den sociala rörligheten (CASE drar dock in utbildningsdeltagande och könsfördelning i det slutliga jämlikhetsmåttet). Om lika stor andel av studenterna har fäder med högre utbildning som fäderna i den ålder som har barn som kan få högre utbildning, kommer perfekt jämlikhet att råda (EEI=1).

Konsekvensen av denna syn på utbildningsjämlikhet blir lätt halsbrytande på längre sikt. Av den andel i befolkningen som har högre utbildning får enbart en lika hög andel gå vidare till högre utbildning generation efter generation. Om 1/3 av befolkningen är akademiker får bara en tredjedel av deras barn gå till högre utbildning. Och omvänt: 2/3 av akademikernas barn måste göra en negativ klassresa - de får inte gå till högre utbildning för att jämlikhet ska råda.

Hur troligt är det att en sådan jämlikhet skulle kunna uppnås? Vilka mekanismer skulle ge en så stor accessibilitet till högre utbildning för barn till icke-akademiker att de skulle utklassa t ex 2/3 av akademikerbarnen? Det verkar vara uppenbart att något sådant inte på långa vägar kommer att inträffa även om staten skulle betala för att få folk att studera på högskolorna.

Det finns rimligtvis två krafter som påverkar jämlikhetsindexet. Först har vi höga kostnader som i ett traditionellt klassamhälle medför att det främst är rika och välutbildade föräldrar som kan skicka sina barn till högskolorna. Ett typiskt exempel är Mexiko. Men om utbildningssystemet länge varit tillgängligt utan höga kostnader för mindre bemedlade kommer de begåvade i alla grupper att kunna få akademisk utbildning. Eftersom begåvning i avsevärd omfattning är genetiskt betingad kommer den grupp som blir kvar ha svårare att skicka lika stor andel som tidigare vidare till högskolan. I Sverige har barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning 42 procent högre betyg än barn till förgymnasialt utbildade (blart 18/11-09).

Den naturliga utvecklingen av jämlikhetsindexet över tiden borde därför först bli en höjning och därefter en sänkning. En gissning för att illustrera detta är Mexiko (0,24) - Australien (0,74) - Sverige (0,59).

I debatten om klassresor och utbildning ser man dock sällan någon som hänvisar till att den sociala snedrekryteringen skulle kunna orsakas av att begåvningsreserven i det gamla klassamhället tenderar att tunnas ut. Snedrekrytering är något ont - basta! Det hörs ju redan på ordet. Hur kan det då komma sig att snedrekryteringen är något större i Sverige (plats 7) än i USA (plats 6)? Här i Sverige tror vi ju oss veta att de fattiga i USA inte kan få någon vidare utbildning hur begåvade de än är, eftersom USA är ett klassamhälle med liten social rörlighet (blart 8/9-09).

Med en ideologiskt korrumperad verklighetsbeskrivning i bagaget kommer krav att resas på att de osynliga klassbarriärer, som Sverige måste ha satt upp, nu borde rivas. Det kommer att resas krav på mera forskning om vilka dessa barriärer är. Man kommer kanske att kräva att skattefinansierade "läxhjälpskonsulter" sätts in i hemmen utan högskoleutbildning. Eller slutar alltihop med kvotering av intagningen till högskolorna?

Läs även andra bloggares åsikter om snedrekrytering, utbildning, klassresor, klassamhälle, betyg, högskoleutbildning, internationell jämförelse, jämlikhet, intelligens, IQ, utjämning, rättvisa, meritokrati, USA, filosofi, politik, samhälle på intressant.se

Blir borgerlig förvaltning av socialstaten ny konservativ ideologi?

När de borgerliga för några år sedan accepterade idén om välfärdsstaten med höga skatter måste ett nytt uppdrag sökas. Om detta inte kan hittas återstår en småborgerlig, konservativ förvaltning av socialstaten som Sveriges öde.

Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder skriver idag 2/1 2011 om behovet av förnyelse av den borgerliga regeringens ideologiska budskap. Det är den 22:a artikeln i raden i en serie som handlar om "det nya borgerliga uppdraget". Avsikten är inte "att skriva någon sorts program utan att visa på borgerlighetens potential". Men potentialen vill inte lyfta. Det kunde anas redan av alliansens valmanifest (bloggart sept -10).

Den grundläggande svårigheten för att hitta ett borgerligt ideologiskt budskap bottnar i samma problem som socialdemokratins svårighet att formulera sitt nuvarande budskap. Borgerligheten i Sverige har lämnat den borgerliga kritiken mot socialstaten och anammat ett socialistiskt synsätt där man accepterar en välfärdsstat finansierad med höga skatter. Detta har naturligen gett de röda svårigheter (bloggart 25/10 -10). Men nu rör sig de borgerliga på främmande mark utan ideologisk kompass och därför blir de vilsna och benägna att sysselsätta sig med närsynta teknikaliteter.

Jag tolkar PJ:s sökande efter något mer upplyftande som en reaktion mot den konservativa tendensen att sätta på sig skygglappar och gilla läget. Denna småborgerliga attityd illustrerades så tydligt av en replik i filmen Fanny och Alexander av Ingmar Bergman:

"Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen", säger restaurangdirektören Gusten Ekdahl i filmen från 1981.

Filmen utspelas 1907. Då var det självklart att det privata inte var det politiska. Den framstod 1981 som något anakronistisk, men verkligheten har hunnit ikapp. Det framgår inte minst av en konservativ debattör som Elise Claeson som drar paralleller mellan Bergman och Woody Allen, vilken rakt ut har erkänt att han är "väldigt småborgerlig" (SvD 6/12 -10).

Woody Allens senaste film, Du kommer att möta en lång mörk främling, som jag såg häromdagen, är också småborgerlig i alla sina personliga förvecklingar. Budskapet är extra tydligt genom att det inte är de rationella aktörerna utan istället den gamla damen, som tror på en sierskas förutsägelser, som till slut åtnjuter framgång.

"Småborgerlighetens bästa tid är nu" skriver Claeson (6/12). Det må vara sant men är knappast tillfredsställande för borgerligheten. För vad betyder detta? Rimligtvis innebär det att om en borgerlig regering förvaltar socialstaten på ett stabilt och förtänksamt sätt så behöver småborgaren inte bry sig om politiken särskilt mycket. Vi bevarar dagens samhälle för överskådlig framtid och vips har en ny konservativ ideologi trätt fram i skepnad av den oföränderliga välfärdsstaten.

Kvar finns servicedemokratin som reducerar de politiska frågorna till tekniska inslag i socialstatens förmåner: ska det vara 900 eller 1200 kronor som tak i barnomsorgsavgiften? Ska betyg ges från åk 6 eller 7? Ska pensionärerna få en liten del av löntagarnas skattesänkning som kompensation? Ska kommunalskatten höjas 10 öre? Ska antalet äldreomsorgsplatser ökas? Ska studiemedelsförmånerna ökas med 500 kr? Ingenting av detta behöver oroa småborgaren. Han kan strunta i att följa dessa frågor om han vill.

Är det den småborgerliga konservatismen i aktuell mening som har segrat? Striderna om de stora samhällsfrågorna kanske har tystnat till förmån för framgångsrik förvaltning av socialstaten? För att kunna bedöma den frågan ska jag återge en uppsättning frågor som blir aktuella om man vill diskutera samhällets utformning ur ett politisk-filosofiskt perspektiv, och som jag tidigare har diskuterat när det gäller de rödgrönas ideologi (här och här):

Näringslivets organisation: marknader eller planering

Den sociala sektorns utformning: höga skatter och offentlig produktion eller låga skatter och stora inslag av marknadsproduktion (t ex försäkringar)

Inkomstfördelningen: stor omfördelning med progressiva skatter och bidrag eller liten omfördelning av den "spontana" fördelningen

Säkerhetsutformningen: a) militär och polis, b) ekonomisk stabiliseringspolitik och c) miljösäkerhet

Det är främst den andra och tredje punkten som utgör de fält där den borgerliga reträtten nu har ägt rum. De borgerliga har slagit tillbaka de rödas vilja att införa planmässig hushållning istället för marknader när det gäller näringslivet. Likaså har nedrustningen av polisen på det fjärde området (a) börjat vändas. Värnplikten har avvecklats. Stabiliseringspolitiken (b) har drivits i konfrontation med socialdemokratin, som dock övergivit sin syn från 30-talet. Miljöproblemen (c) har i stort sett formulerats av de gröna och accepterats av de borgerliga.

Det är svårt att i Sverige se vare sig några tongivande idéer eller presumtiva företrädare som går på tvärs mot en övergripande konsensus på alla ovanstående fyra områden. Vem företräder idén om frihet? Det är därför det nya borgerliga uppdraget är så komplicerat och gärna reduceras till teknikaliteter.

Forts: om behovet av borgerligt idéprogram 21/1-11

Andra bloggar om: borgerliga ideer, småborgare, konservatism, socialstat, välfärdsstat, socialism, Socialdemokraterna, rödgröna, Moderaterna, frihet, Ingmar Bergman, Woody Allen, skatt, offentlig sektor, ideologi, filosofi, politik på intressant.se