Jämlikhet eller tillväxt?

Vid Timbros seminarium idag om jämlikheten diskuterades mest olika mätproblem. Professor Markus Jäntti vid SOFI/SU och Åbo akademi (hemsida) hade nog inte så annorlunda åsikter än Andreas Bergh, LU och Ratio. Båda ansåg att jämlikhet var önskvärd. Frågan var dock vilken sorts jämlikhet som var relevant.

Bergh pekade på den gång i definitionerna av jämlikhet från höger till vänster som beskrivs som beskrivs i nedanstående figur:

Rättigheter - Möjligheter - Inkomster - Välfärd

Alla ska ha lika rättigheter (Locke, Rawls, Norberg). Alla ska ha lika faktiska möjligheter i starten (socialliberaler). Alla ska ha närmast lika inkomster (socialdemokrater, Wilkinson & Pickett). Alla ska det lika bra (utopister).

Professor Jäntti hade en del synpunkter på begreppet 'intergenerationell persistens' vilket uttrycker i vilken grad sönerna får liknande inkomster som fäderna. Tidigare har man menat att i ojämlika länder finns stor rörlighet som medför att nästa generation kan ha gjort en "klassresa" som gett en helt annan inkomst. Men persistensen är störst bland länder med större inkomstspridning. Frankrike, USA och Italien ligger i nämnd ordning sämst till. Sverige är mycket bättre. Tre fjärdedelar av inkomsten i nästa generation bestäms av en residualfaktor som kan antas innefatta skillnader i individuell ambition.

Diskussionen om boken Jämlikhetsanden blev det inte mycket av. Den påannonserade debattören Daniel Lindh från Unionen hade ersatts med professor Jäntti. På min fråga erkände han att han inte läst boken. Men han illustrerar sin hemsida med nedanstående bild som illustrerar fattigdom.


Den övergripande tesen i Jämlikhetsanden är att det är viktigare för välbefinnandet att bekämpa rikedom än fattigdom. Jag frågade om Jäntti trodde att Wilkinson & Picket lyckats bevisa detta. Utifrån sina kunskaper om jämlikhetsproblematiken trodde han inte att de skulle ha lyckats. Det hade i så fall varit sensationellt.

Det förefaller fortfarande vara bättre att fortsätta att öka produktionen så att de sämst ställda kan få det bättre. Redan tillväxten i sig förbättrar för låginkomsttagarna. Ökat allmänt välstånd ger också utrymme för en viss ökning av omfördelningen. I Sverige kommer låginkomsttagarna inom något årtionde inte att betala någon inkomstskatt om Alliansens politik fortsätter.

Nu åker jag på semester några veckor. Som tur är ska det ske med båt.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, utjämning, omfördelning, Jämlikhetsanden, skatter, fattigdom, tillväxt, rättvisa, ekonomi, politik på intressant.se

Den befarade nya 90-talskrisen uteblir

Både KI och FiD förutsåg för ett år sedan att arbetslösheten skulle bli som under 90-talskrisen. Men nu pekar prognoserna på väsentligt lägre siffror. En del av krisen kanske var psykologisk?

För ett år sedan var de ekonomiska utsikterna dystra (KI). Regeringen förutsåg i vårbudgeten 2009 att arbetslösheten skulle stiga till högre nivå än under 90-talskrisen. Man var trots detta obenägen att vidta stimulansåtgärder. Men så småningom gjordes dock en del för att bekämpa krisen. Samtidigt har företagen inte agerat så som vänstern påstått: med nedskärningar à la "kvartalskapitalism". De har behållit en god del av arbetskraften trots att produktionen minskat.

Den mycket pessimistiska prognosen visas i nedanstående ett år gamla diagram:

I den nyligen framlagda vårbudgeten (pdf) gör finansdepartementet en jämförelse av arbetslöshetens utveckling sedan första kvartalet 1990 när den tidigare överhettade konjunkturen var på sin topp och sedan första kvartalet 2008 när den senaste högkonjunkturen var på sin topp. Den streckade linjen visar finansdepartementets aktuella prognos som under 2010 betyder att arbetslösheten stiger till 9 procent:


Vi ser att det knappast kommer att bli en ny 90-talskris när det gäller arbetslösheten. Genom att räntorna är låga och genom överskottet i utrikeshandeln kommer inte någon desperat sanering av Sveriges ekonomi att behövas. På 90-talet fick vi en andra ökning av arbetslösheten när Göran Persson i brist på andra idéer bedrev svångremspolitik för att få Sveriges ekonomi i balans.

Inte heller den totala produktionen, BNP, kommer att utvecklas katastrofalt dåligt på längre sikt. På 90-talet var nedgången ganska långvarig och produktionsförlusterna var betydande. Nu är förloppet snabbare och prognoserna visar att förlusterna inte blir så stora som på 90-talet:


Av den heldragna kurvan för BNP 1970-2010 framgår att produktionsnivån inte påverkas så drastiskt som avvikelser i den procentuella förändringen respektive år (grå staplar) kan utvisa. Det är de gråa stapalarna som styr den massmediala bilden av krisen och därmed också mycket av den politiska debatten.

Det gäller att inte tappa perspektivet. Frågan är bara hur mer sansade bedömningar ska kunna få insteg i den politiska debatten som nu alltmer börjar präglas av valrörelsen. Vilka medier har intresse av att ge en nyanserad bild av krisen? Katastrofer är så mycket roligare att slå upp. Det gäller såväl samhällsekonomi, svininfluensa som askmoln från vulkaner. Vår uppfattning om kriser borde analyseras även av socialpsykologer.

[Liknande tes av Peter Wolodarski i DN 18/4] Läs även andra bloggares åsikter om konjunkturen, finanskrisen, arbetslöshet, nya jobb, vårbudgeten, regeringen, 90-talskrisen, tillväxt, BNP, nationalekonomi, media, politik, ekonomi på intressant.se

De rika blev fattigare 2007-09

Den rikaste tiondelen fick en inkomstminskning med 11 procent 07-09. Trots slopandet av förmögenhetsskatten ökade de rikas inkomster med bara 3 procent 06-09 medan de 80 procenten i medelklassen ökade sina 9-16 procent. Är bilden av ökade klyftor sann?

De rödgrönas taktik inför valet 2010 tycks enligt riksdagsdebatten om vårpropositionen (VP) i förrgår gå ut på två saker: arbetslösheten är regeringens fel och skattesänkningarna har mest gynnat de rika. Nu har finansdepartementet i sin årliga bilaga till VP kommit med en intressant fördelningspolitisk analys som innefattar bl a borttagandet av förmögenhetsskatten 2007 och omläggningen av fastighetsskatten 2008.

Finansdepartementets utredare har utgått från de vanliga tio decilgruppernas utveckling av de disponibla inkomsterna. Men de har delat in inkomsttagarna i fem grupper genom att slå ihop de åtta decilerna i mitten till tre grupper. Och på vanligt sätt anger man gränserna för decilgrupperna som riktmärke. Den tionde, rikaste decilen, anges med sin undre gräns som är den 90:e percentilen, P 90 osv.

Vi ser i nedanstående diagram hur inkomstutvecklingen varit från 2006 i form av ett index. Den 90:e percentilen, P90, visas av den gråstreckade kurvan:


Först går det väldigt bra för den rikaste tiondelen. Det beror till stor del på att förmögenhetsskatten avskaffades 2007. I och för sig var det inte avsikten att gynna de rika genom att avskaffa förmögenhetsskatten utan det blev en följd av att genomföra den sista delen av skattereformen 1991, som byggde på en reformering av kapitalinkomstskatterna så att de skulle bli likformiga med skatten på arbete. Man kan inte ha en kapitalbeskattning som för vissa kapitalägare (mellansparare) blir konfiskatorisk när hänsyn tas till inflationen (se bloggart sept -09). De riktigt rika hade dock redan tidigare befriats från det mesta av förmögenhetsskatten.

Den gråstreckade kurvan för P90 sjunker därefter ordentligt 2008 trots att en del höginkomsttagare då slipper betala den extra höga fastighetsskatten som fram till dess varit relaterad till de högt uppdrivna taxeringsvärdena på småhus nära storstäderna. FiD skriver:

"Det kan förklaras av att kapitalvinster och övriga kapitalinkomster fallit kraftigt till följd av en svag utveckling på aktie- och bostadsmarknaden. Det är också vanligt att en del av inkomsten hos personerna i toppen av fördelningen betalas ut som en rörlig ersättning kopplad till företagets vinst eller aktiekursens utveckling. En kraftig minskning eller helt utebliven ersättning innebär då ett stort inkomstbortfall."

Försämringen för de rikaste fortsätter 2009 och då är läget bara ca 3 procent bättre än 2006. Det borde ge en tankeställare till alla dem som menat att de rikaste inte fått ta konsekvenserna av krisen utan istället ökat sina inkomster mera än andra grupper.

Ser vi på de andra grupperna har de haft en stadig ökning av inkomsterna 2006-09 på mellan 9 och 16 procent. De blev inte fattigare efter 2007 som den rikaste tiondelen. De rikaste fick en inkomstminskning med ca 11 procent medan de övriga tre mellangrupperna fortsatte att öka sina inkomster efter 2007. För 2010 förutses samtliga grupper öka sina inkomster.

Den fattigaste tiondelen, P10, har emellertid också haft en dålig inkomstutveckling. I den förenklade vänsterpropagandan kan detta sannolikt beskrivas som följden av social nedrustning. Men i själva verket är de sociala skyddsnäten ganska stabila och kan inte förklara någon påtaglig del av nedgången. Inte heller är det fråga om någon ytterligare stor ökning av arbetslösheten eller övergång till studier. Förvärvsfrekvensen är redan begränsad i den nedersta decilen. Det är dessutom mest småföretagare som har så låga förvärvsinkomster. Finansdepartementet ger istället följande förklaring:

"Det beror framför allt på stora förluster hos ett begränsat antal människor som tillhör lägsta inkomstgruppen på grund av stora kapitalförluster eller negativa näringsinkomster.
För de som befinner sig nederst i fördelningen på grund av att de saknar egna arbetsinkomster förväntas effekten av krisen bli betydligt mindre. Krisen kan till och med innebära att deras relativa position förbättras."

Den svaga utvecklingen för de fattigaste förklaras alltså mera som en följd av hur inkomsterna definieras än av en propagandistisk berättelse om hur de lågavlönade blivit arbetslösa och fått sina bidrag nedskurna.

Problemet för regeringen är därför ett helt annat. Den saknar förmåga att föra ut sin syn på den fördelningspolitiska utvecklingen och sin syn på orsakerna till att vissa siffror ytligt skulle kunna tolkas i klasskampstermer. Dessutom finns det inga andra som kan hjälpa till att föra ut en annan bild än den av ökad ojämlikhet och klyftor som redan bestämts av vänstern.

Andra bloggar om: regeringen, fördelningspolitik, rika, inkomster, jämlikhet, klyftor, ojämlikhet, fattiga, finansdepartementet, vårbudgeten, val 2010, propaganda, förmögenhetsskatt, vänstern, rödgröna, ekonomi, politik på intressant.se

"Jobbstopp" - debatten om vårbudgeten

Inledningen till debatten om vårbudgeten blev en muhuggning om "jobbstopp". Den som inte är insatt i hur siffrorna har utvecklats har svårt att följa med. Men Östros tycks vinna på att arbetslösheten är regeringens fel och inte finanskrisens.

Av kommentarerna till vårbudgeten (pdf) att döma kommer frågan om jobben att bli helt avgörande (DN, Östros). I riksdagsdebatten nämnde Anders Borg att sysselsättningen 2010 väntas bli 50 000 bätre än under 2006. Han medgav att 100 000 jobb förlorats under krisen. Men han betonade inte att krisen kommer från utlandet och att det är bedrägligt att skylla nedgången på regeringens politik.

Nu kommer jobben, sade Borg. En väsentlig orsak är att löneökningarna inte blivit för stora. [Det ökar konkurrenskraften och exporten.] I propositionen finns en analys av hur "utanförskapet" har påverkats strukturellt och konjunkturellt. Här framgår att det efter 90-talskrisen skedde en ökning av det strukturella utanförskapet. Men nu är ökningen konjunkturell. Den strukturella minskningen var kraftig 2006-08. Och den fortsatte en aning 2009 för att fortsätta i något högre takt till 2014 enligt finansdepartementets prognos (diagr 5.16).

Andre talare var Thomas Östros (S) som började med att peka på nedrevideringen av BNP-prognosen [fr 3 till 2,5 %]. Han framhöll att arbetslösheten var högre än på 12 år och ett värre problem än i de länder i Europa som vi brukar jämföra oss med. Det viktigaste var att människor kommer i arbete. Men sysselsättningen har sjunkit med 2 procentenheter. Regeringen säger att det beror på finanskrisen sade han retoriskt. Men man kan väl inte bara ha en politik som fungerar i högkonjunktur? blev svaret.

Det förefaller alltså som om det avgörande i den politiska debatten blir hur man ska beskriva krisen och den ökande arbetslösheten. Den tredje borgerliga regeringen efter andra världskriget har återigen haft otur och drabbats av en ekonomisk kris som den inte kunnat påverka särskilt mycket. Den här gången har politiken varit mera välavvägd. Men Socialdemokraterna tar ändå chansen att vinna valet på en konjunkturteknisk infallsvinkel.

Anders Borg svarade med att prognoserna visar att sysselsättningen stiger kraftigt de närmaste åren. Han fortsatte med att peka på höjda arbetsgivaravgifter (10 mdr kr) och annat i oppositionens politik skulle leda till "jobbstopp".

På detta svarade Östros att regeringen höjde arbetsgivaravgifterna för [de minsta] företagen som en av sina första åtgärder. Långtidsarbetslösheten har ökat med 70 procent. Det är jobbstopp. Åtta år med jobbstopp med Borg måste bytas ut.

Enligt Östros var Borg mannen bakom sjukvårdspolitiken som lett till utslagning och ökat utanförskap. Hans slutreplik blev ett oratoriskt crescendo utan sakligt innehåll.

I den fortsatta debatten upprepade Östros att en procent, den rikaste, fått lika stora skattesänkningar som 25 procent, de fattigaste, fått. Denna fördelningsfråga kanske är mera lättbegriplig än arbetslöshetsfrågan för dem som inser att regeringen inte är ansvarig för arbetslösheten i praktisk mening. Varken Borg eller Stefan Attefall (KD) gick i svaromål eller ville rättfärdiga de sänkningar som ligger bakom.

"Svartmålning" sade Carl B Hamilton (FP) om Östros' beskrivning och hänvisade till ett nr av Dagens Industri (kanske 28/1 "Bäst i klassen"). Regeringens motåtgärder har fungerat.

Östros pekade på att ett budgetöverskott på 70 mdr blivit ett underskott på 70 mdr. Ständigt vill man sänka skatten för lånade pengar. Vi väntar fortfarande på Borgs nya jobb. Det är bara prognoser. Nej, sade Hamilton. Vi ligger 50 000 över i sysselsättning 2010. Nej, sade Östros, vi har bl a 70 000 fler i utanförskap.

Det som är sensationellt efter en timmes debatt är nog att Thomas Östros lyckas med tricket att skylla arbetslösheten på regeringen. Han hånfulla kommentar att "man inte bara kan ha en politik som fungerar i högkonjunktur" besvarades aldrig. Sakligt sett skulle ju inte Socialdemokraterna ha kunnat driva en så värst annorlunda politik under en lågkonjunktur - i synnerhet inte om man som Östros hela tiden varnat för alltför stort budgetunderskott.

Någon debatt om vad Socialdemokraterna vill göra för att få en bättre jobbutveckling blev det av naturliga skäl inte i Riksdagen. Men den debatten kan föras på andra håll. Ett test blir när den rödgröna motionen om vårbudgeten läggs fram om två veckor. Ingenting talar för att de rödgröna har något substantiellt att komma med för att skapa fler jobb än som ligger i prognoserna.

Läs även andra bloggares åsikter om budgetdebatten, jobbstopp, nya jobb, Anders Borg, Thomas Östros, regeringen, oppositionen, rödgröna, val 2010, sysselsättning, utanförskap, arbetslöshet, ekonomi, politik på intressant.se

Hur ska Sahlin skapa nya jobb?

På DN Debatt idag 13/4 presenterar Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin fyra nya mål för sin politik. För nya jobb är målet en sysselsättningsgrad på 80 procent. Hur många jobb betyder det? Och hur ska denna ökning åstadkommas? Om detta sägs ingenting.

De närmaste åren har Sverige två problem med de nya jobben: 1) uppgången leder inte till så många nya jobb som tidigare, 2) det behövs en extra ökning för att minska utanförskapet och höja sysselsättningsgraden.

1. Även med en ökning av exporten de närmaste åren kommer inte Sverige att kunna återta de 104 000 jobb som förlorades 2009. Det beror delvis på att företagen hållit kvar sina anställda i krisen istället för att avskeda dem som under tidigare nedgångar. Kan Sahlin införa en politik som ökar exporten mycket mera än väntat?

2. För att öka sysselsättningsgraden till 80 procent i befolkningsgruppen 20-64 år krävs sannolikt ytterligare några hundratusen nya jobb. Underligt nog anger Sahlin i sin artikel varken någon sådan siffra eller någon uppgift om hur stor sysselsättningsgraden är idag. Det som visas i en ruta bredvid artikeln är att sysselsättningsgraden för gruppen 15-74 år var 63,6 procent i februari (en minskning med 0,8 procentenheter från feb -09). Denna siffra kommer från SCB AKU där sysselsättningen är 4 452' av en befolkning 15-74 år på 7 000' personer.

En första fråga är huruvida Sahlin skulle ha kunnat förhindra att finanskrisen och exportminskningen skulle ha resulterat i 100 000 färre jobb? Den politik som hon då skulle ha använt hade sannolikt byggt på en ökning av den offentliga sektorn. Är det detta hon också vill satsa på för att öka sysselsättningsgraden?

Fler offentligt sysselsatta kan minska utanförskapet och höja sysselsättningsgraden. Men till skillnad från en marknadsmässig ökning av sysselsättningsgraden, som ger ökade skatteintäkter, kommer fler offentligt sysselsatta att förbruka skatteintäkter från andra källor. Det är detta SKL pekat på när man sagt att kommunalskatten måste öka med 13 kronor på 25 års sikt.

På kortare sikt är skattehöjningseffekten inte så stor eftersom fler jobb ska komma från utanförskapet, som redan idag kostar mycket skattepengar. Skillnaden på längre sikt är att Sverige inte får in de ökade skatteintäkter som behövs för att kunna motverka den demografiskt motiverade skattehöjningen (en del av de 13 kronorna).

Det dagspolitiskt egendomliga är att Socialdemokraternas sysselsättningspolitik fått ökat förtroende (Rapport 12/4). Vad beror detta på? Är uppfattningen att arbetslösheten är regeringens fel? Eller skulle tricket med Socialdemokraternas "jobbkongress" i höstas ha gett resultat? Sakligt sett fanns där ingen lösning på sysselsättningsproblemet.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, regeringen, Mona Sahlin, jobbkongressen, nya jobb, sysselsättning, utanförskap, sysselsättningsgrad, skattehöjning, skatt, offentlig sektor, val 2010, ekonomi, politik på intressant.se

Hur mycket av krisen var regeringens fel?

Under 2009 var regeringen mycket obenägen att stimulera ekonomin med skattesänkningar eller permanent högre offentliga utgifter. Högre konsumtion skulle mest gå till import trodde man. Detta visar sig vara felaktigt enligt en specialgranskning från KI.

Den samlade produktionen sjönk 2009 med 4,9 procent (kalenderkorrigerat med 4,7 procent). Den initiala orsaken var uppenbarligen finanskrisen, som verkade genom att Sveriges export minskade samt genom att en rad beslut om krediter, investeringar, lager och konsumtion påverkades.

De primära verkningarna av en sådan nedgång kan stabiliseringspolitiken knappast göra någonting åt. Men de sekundära effekterna kan förebyggas och dessutom kan de primära effekterna motverkas genom kompenserande stimulanser. För att få en bild av hur mycket av de sekundära effekterna som regeringen skulle ha kunnat undvika är hushållens konsumtion av central betydelse.

En sådan analys av konsumtionen kan göras med hjälp av en tabell i Konjunkturinstitutets senaste rapport (pdf) där importens betydelse separerats i en specialgranskning. Sett i ett övergripande perspektiv kan man säga att minskningen av BNP med 4,9 procent berodde på att exporten minskade med 12,5 procent, investeringarna med 15,3 procent och lagerinvesteringarna med 1,5 procent av BNP 2008.

Effekterna av olika komponenters förändringar måste vägas med deras andelar av BNP och då betyder en exportminskning med 12,5 procent att BNP minskar med 6,79 procent. Detta visas i nedanstående tabell vid markeringarna <-- -->:

Nästa steg är att relatera importinnehållet i exporten till siffran för exporten. Det importrensade bidraget från exportminskningen visas längst till höger. Vi ser där att exportfallet, som ytligt sett betydde 6,79 pe, bara svarade för 3,65 procentenheter av BNP-minskningen på 4,86 procent. Eftersom turismen från utlandet ökade kraftigt minskade den egentliga exporten från Sverige dock något mer, eller med 3,87 procent.

Vi ser också genom att jämföra de två kolumnerna längst till höger att investeringarna och lagerinvesteringarna har stort importinnehåll. Minskningen av BNP på grund av dessa två komponenter är inte (enligt konventionell redovisning) 4,5 procent utan bara drygt 2 procent.

Några komponenter bidrog till att BNP ökade. Det var offentlig konsumtion och privat konsumtion av varor utom bilar (inkl utländska turisters inköp). Bilinköpen fortsatte att falla kraftigt 2009 (-17 %). Men hälften av bilarna och insatsvarorna i svenska bilar kommer från utlandet. Det negativa bidraget till BNP blev därför bara 0,10 procentenheter. Erfarenheterna av skrotningspremier från andra länder tyder på att minskningen skulle ha kunnat elimineras även i Sverige med denna metod (skrotningen var 125' -09 mot 285' -01).

Den offentliga konsumtionen har litet importinnehåll. Därför har den av stabiliseringspolitiska teoretiker ansetts vara lämplig för regeringen att öka under lågkonjunkturer. Att detta samtidigt sett på längre sikt tenderar att permanenta en större offentlig sektor har tidigare negligerats eller rentav setts som en taktisk fördel. Så har inte varit fallet med finansminister Anders Borgs politik. Han har varit obenägen att öka budgetunderskottet för att den offentliga sektorn ska kunna öka på ett sätt som inte går att reversera längre fram. För detta har han kritiserats hårt av den rödgröna oppositionen. Ändå har ökningen bidragit med nästan 0,5 procentenheter till BNP.

Den privata konsumtionen i övrigt har har faktiskt delvis stimulerats genom att växelkursen sjunkit och orsakat en ökning av den utländska turismen i Sverige, vilket gett ett bidrag med 0,22 procentenheter (utlänningarna köper dock även en del importerade varor). Den minskade utlandsturismen har enligt KI ingen effekt på svensk BNP. Men strängt taget innebär den att en del konsumtionsutgifter som skulle gått till utlandet nu spenderas i Sverige och är en delförklaring till att hushållens konsumtion av varor och tjänster ökat.

Hushållens konsumtion av varor (utom bilar) ökade med 1,6 procent medan tjänstekonsumtionen låg stilla. Det är alls inte så att varukonsumtionen orsakade en del av BNP-minskningen. En rad faktorer i olika riktningar måste beaktas för att få en förklaring.

Först kan noteras att lönerna steg med hyggliga 3,2 procent. Det motverkades av att sysselsättningen minskade och företagarinkomsterna sjönk. Detta motverkades i sin tur av att transfereringarna från offentlig sektor ökade med 35 mdr kr och skatterna sjönk med 22 mdr kr. Eftersom lönesumman steg med 0,4 procent ser vi här effekterna av skattesänkningarna (dessa motverkades dock av att intäkterna från momsen och kapitalinkomstskatten steg något). Sjunkande BNP medförde dock att skattetrycket steg från 47,1 till 47,2 procent av BNP.

Enligt tabellen gav varukonsumtionen ytligt sett ett bidrag med 0,34 pe till BNP. Men den importrensade varukonsumtionens bidrag till BNP är fortfarande 0,24 pe. Det betyder att varukonsumtion i Sverige bidrar med ca 70 procent (0,24 pe av 0,34 pe) till BNP. Detta öppnar för en delikat analys av vad som kunde ha påverkat konsumtionen. Om konsumtionsutgifterna för varor ökat 4 procent istället för 1,6 procent skulle BNP-bidraget importrensat blivit 0,6 procentenheter istället för 0,24 pe. Det hade fordrat en höjning av konsumtionsutgifterna med 16 mdr kr.

Vi kan tänka oss att konsumtionen av både varor (exkl bilar) och tjänster på 1 441 mdr kr borde ha kunnat öka med 3 procent. Bidraget till BNP skulle då ha blivit 1,4 procentenheter istället för 0,37 procent. Det importrensade bidraget hade blivit omkring 1,2 procentenheter (istället för 0,27). Det hade fordrat en höjning av utgifterna med ca 29 mdr kr.

Det är enligt dessa beräkningar baserade på KI:s relationer för importinnehållet i olika konsumtionskategorier inte alls så att hälften av en konsumtionsökning skulle försvinna i import. Om konsumtionsökningen fördelar sig likartat för både varor och tjänster skulle det röra sig om mindre än 20 procent. En finanspolitisk stimulans av konsumtionen har alltså goda effekter på BNP och sysselsättning om den kan utformas så att den inte främst ökar sparandet.

Detta problem är mycket svåranalyserat. Hushållens sparkvot ökade med 2,7 procentenheter 2009 (exkl effekter av avtalspensioner och PPM). Ökningen blev mindre än förväntat. Tre fjärdedelar av denna ökning skulle ha behövt motverkas med skattesänkningar för att vi skulle ha fått den ökning med 3 procent som kalkylerats ovan. Då hade BNP inte sjunkit med 4,9 procent utan med 3,9. Det skulle teoretiskt ha räddat drygt 40 000 jobb.

För att uppnå en nästan enprocentigt bättre BNP-förändring genom en 29 mdr kr större konsumtionsökning hade naturligtvis en större ökning än så av hushållens inkomster behövts. En del av ökningen hade nämligen sannolikt sparats. Hur mycket hade avgjorts av hushållens framtidstro, som är mycket svår att bedöma. Ju mer pessimistiska massmedia är desto mer sparar konsumenterna. Och om regeringen av partipolitiska skäl talar om "skitår" för att förbättringen senare ska framstå som tydlig blir också sparandet större.

En helt annan sak är att regeringen kan ha låtit bli att vidta stimulansåtgärder på grund av en felaktig syn på dessas effekter. I Dagens Nyheter uttalade sig Anders Borg i december 2008 på följande sätt:

"Hushållen sparar ofta mellan hälften och en fjärdedel av sådana tillskott, säger han, och dessutom består hälften av den privata konsumtionen av importvaror." (DN 17/12-08)

I min bloggartikel 19/12-08 Rädslosparandet förvärrar krisen utan motåtgärder finns också uppgifter om ännu värre fel i synen på stimulanspolitikens kostnader från finansdepartementets sida.

Så vad blir slutsatsen? Det förefaller sannolikt att en stimulansåtgärd i storleksordningen ytterligare 50 mdr kr hade kunnat öka BNP med närmare en procent. Normalt skulle detta ha räddat ca 40 000 jobb. Men i den här nedgången har företagen inte minskat sina anställda så mycket som motsvarar produktionsminskningen (bloggart 2/4). Sysselsättningskrisen är mindre än hälften så allvarlig som BNP-nedgången. Därför är det kanske inte ens 20 000 jobb (mindre än 10 % av väntad total ökn) som gick förlorade genom regeringens (och oppositionens) rädsla för försvagade statsfinanser.

Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen, stabiliseringspolitik, skatter, finanskris, skatt, konsumtion, import, sparande, Anders Borg, regeringen, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se

Borg pekade på 9 procents arbetslöshet istället för 12

Finansminister Borg menar att regeringen lyckats begränsa arbetslösheten kraftigt - mot en förväntad ökning med 300 000 personer blev det bara 100 000. En del skulle vara jobbskatteavdragets förtjänst sa han i radion.

Ekots lördagsintervju idag 10/4 hade finansminister Anders Borg (M) som gäst. Han intervjuades av Tomas Ramberg. I påannonseringen skrev Ekot: "Anders Borg beskrivs ofta som hjärnan bakom regeringens politik, en politik som kan få ett abrupt slut i september. Är detta Borgs sista budget?"

Diskussionen inleddes med avtalsrörelsen och arbetsmarknaden. Borg menade att en "nordisk modell" varit framgångsrik. Sysselsättningsfallet med förväntat 300 000 personer blev 100 000. Han menade att jobbavdraget gett 100 000 jobb. BNP-fallet hade motiverat 12 procents arbetslöshet, men det blev 9 procent, sade Borg. Ramberg försökte också få klarhet i effekterna av de höjda avgifterna för a-kassan, men det utmynnade i intet.

Borg menade att ökningen av inkomstspridningen hade orsakats av ökningen i utanförskapet. Ansvaret? Sverige har de minsta "inkomstklyftorna i världen" svarade Borg - precis som Göran Persson för fyra år sedan. Tyvärr finns en internationell tendens som vi får motverka, menade Borg.

De direkta effekterna har gynnat dem som tjänar mest mera. Gränsen går vid månadslön på 27 000. Borttagandet av förmögenhetsskatten inverkar negativt, sade Borg. Det var nödvändigt för kapitalbildningen. Fastighetsskatten måste ändras eftersom det fanns ett politiskt tryck. Det är avvägningar som måste göras. Fördelningsfrågan var inte det enda målet.

Riksdagens utredningstjänst visar att manliga pensionärer får 53 procent av skattesänkningarna för pensionärer. Borg menade att deras undersökningar inte var alltför tillförlitliga. Men han hade inte sett den aktuella utredningen.

Kärnkraften var nästa ämne. Regeringen har sagt att investeringar i kärnkraft inte ska få stöd. Det är extremt låga kostnader för kärnkraften, ansåg Borg. Men Ramberg hänvisade till internationella undersökningar som visade att det var riskabelt och dyrt, t ex 110 öre/kWh. Det trodde inte Borg som ville gå ner till en tredjedel. Kärnkraft är effektivt enligt Borg och de reaktorer som blir gamla kan bytas ut. Besluten ska ske om tio år. Lånegarantier är kanske en möjlighet. Borg avvisade att han skulle ha detaljsynpunkter nu.

Euron är för tidig att utvärdera. Skatten på handelsgödsel avskaffades pga kopplingen till diesel (nedsättningen). ROT-avdrag för hyresrätter var inte effektivt. Värnskatten är inte prioriterad - det är höjning av brytpunkten. Vi kan inte bedöma utrymmet ännu. Varg äter en älg var tredje dag. Den ska jagas.

Sjukförsäkringen: 53 av heltidsanställda har inkomster över taket och får inte 80 procent i ersättning enligt SCB. Det fungerar väl, enligt Borg. Pengarna ska användas till skolan. Problemet är större för a-kassan. En revidering bör övervägas eftersom taket är låst i kronor. Bara 13 procent har 80 procent, enligt Ramberg. Det finns andra skydd sa Borg. Det är inte aktuellt att skissera på nya socialförsäkringssystem.

Hur Borg kan påstå att jobbskatteavdraget redan skulle ha gett 100 000 jobb är en gåta. Ramberg gjorde inte något allvarligt försök att reda ut hur det skulle ha fungerat. En utbudsökande reform kan ju knappast ha någon påtaglig effekt när arbetslösheten ökar och det är efterfrågan som är problemet. Enligt finansdepartementets egna experter tidigare inträffar effekterna dessutom på lång sikt. Men det var kanske den efterfrågeökande effekten som Borg avsåg? Genom att en stor del av jobbskatteavdragen genomfördes utan skattehöjning borde de ha betytt att efterfrågan ökades när finanskrisen minskade efterfrågan på andra håll.

När det gäller kärnkraften är Borg osäker. Diskussionen hade kunnat utvidgas till att handla om subventioner för att öka elexporten. Men med så otydliga besked från Borg om kärnkraften kan man befara att argumentationen inför propositionen om förnyelse också kommer att bli svag. Vi måste räkna med att regeringen kan förlora omröstningen och framstå som lika splittrad som en gång regeringen Fälldin I.

Även när det gäller borttagandet av förmögenhetsskatten var Borg svag i argumentationen. Det är ju ändå så att alla (utom v) var överens om att den skulle avskaffas i samband med den stora skattereformen 1991. Men så kom 90-talskrisen emellan. Nu är det orimligt att ha en skatt som dels skulle drabba en hel del låginkomsttagare, dels skulle vara frivillig för många med stora förmögenheter som kan planera bort den. Dessutom skulle den vara rent konfiskatorisk mot alla banksparare som måste betala den med hjälp av en ränta som idag är långt mindre än de 1,5 procent som skatten uppgick till årligen innan den avskaffades.

Andra bloggar om: Moderaterna, Anders Borg, regeringen, elexport, kärnkraft, nya jobb, skatt, sysselsättning, jobbskatteavdrag, ekonomi, politik på intressant.se

Ska vi sänka standarden med 7 månadslöner?

På bara någon vecka har krav på privat standardsänkning framförts som motsvarar nästan 60 procent av utgångsnivån. Arbetstidsförkortning, åldrande befolkning och 1-procentig årlig ökning av välfärden kräver lönereduktioner och skattehöjningar på 25 år som sänker den annars möjliga levnadsnivån med sju månadslöner. Dagens standard skulle sjunka med 3,4 månadslöner.

Kraven på att få inteckna framtiden saknar all realism. Jag har gjort en grov överslagskalkyl för vad det skulle kosta. Det började med Miljöpartiets deklaration att man ville börja med arbetstidsförkortning. I slutändan vill MP ha en övergång tll 30-timmarsvecka. Det kräver en lönesänkning med 25 procent (3 månadslöner).

En förkortning av arbetstiden i den offentliga sektorn kräver i sin tur att den offentliga produktionen återställs. Därför måste 33 procent fler anställas (25:75=0,33). Om ca 33 procent av alla sysselsatta jobbar åt den offentliga sektorn kräver detta att 1/9 av alla övergår i offentlig tjänst. Det blir 11 procent av de sysselsatta och ungefär lika mycket av BNP. Skattetrycket i relation till BNP måste alltså höjas lika mycket. Räknat om till kommunalskatt blir det drygt 20 procent av de disponibla inkomsterna (2,5 månadslöner).

Igår kom organisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, med en rapport som visar att den kommunala konsumtionen måste öka kraftigt i volym till 2035. Den åldrande befolkningen kräver en ökning med ca 19 procent. Om standarden dessutom ska öka med 1 procent årligen krävs att ökningen totalt blir ca 53 procent. Detta har SKL räknat om till krav på skattehöjning. Resultatet är 13 kr per hundralapp (eller 1,5 månadslöner).

Nu säger SKL att den privata konsumtionen kommer att öka från 1,5 biljoner kr till 2,5 biljoner fram till 2035 utan skattehöjning. Och skattehöjningen beräknas till 300 mdr kr. Det skulle alltså gå att ta ca 1,5 månadslöner om det skedde successivt, tycks man mena.

Men om arbetstidsförkortningen genomförs till 2035 kommer lönerna att vara 25 procent lägre. Det blir ca 625 mdr kr lägre konsumtion 2035 (från nivån 2 500 mdr kr). Dessutom måste t ex kommunalskatten höjas med drygt 20 kr. Det betyder omkring 500 mdr kr.

Kommunalskatten måste höjas från 31,78 kr 2010 till 65 kr år 2035 (exkl kyrkoavg, inkl begravg). Det är en skattechock.

Den privata standarden kommer summa summarum att minska med ca 425 mdr kr de närmaste 25 åren. Delposterna är lönesänkning efter skatt på 625 mdr kr, skattehöjning pga förkortad arbetstid 500 mdr kr samt skattehöjning enligt SKL 300 mdr kr. Det motsvarar omkring 28 procent av dagens standard - eller 3,4 månadslöner.

Läs även andra bloggares åsikter om arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, 30-timmarsvecka, sextimmarsdag, Miljöpartiet, SKL, kommunförbundet, kommunalskatt, skatt, skattehöjning, lönesänkning, standardsänkning, skatter, skattechock, ekonomi, politik på intressant.se

Bonusar är ofta motiverade

Det är inte inkompetens som ligger bakom bonus till företagens vd:ar. Istället är det en önskan om att anställda företagsledare mera ska agera som ägare än som avlönade tjänstemän.

Bonusstriden går vidare inför Telias bolagsstämma idag. Motståndet mot bonusar är till stor del betingar av avundsjuka. Därför finns det en politisk vinst i att framträda som fiende till de "giriga direktörerna". Det gäller helt enkelt att peka ut en gemensam fiende och ta ledningen i kampen mot denna. Regeringen använder sig av ett urgammalt trick för att mobilisera mera stödtrupper.

Ett försök att intellektuellt förklara varför det är olämpligt med bonusar görs idag 7/4 på DN Debatt. Det är Thomas Franzén och Peter Norman, båda med bakgrund som statstjänstemän, som skriver en artikel med rubriken Bonusar avslöjar brist på ledarskap och kompetens. Man blir dock litet frågande inför deras oväld när de kallar bonussystemen för "räknesnurror". Det luktar populism.

Utgångspunkten för Franzén/Norman är att ett företags styrelse i förtroendefullt samarbete med vd "driva strategier som syftar till långsiktigt god utveckling". För detta ska vd:n få "rimlig ersättning" men också andra fördelar:

"Belöningen för vd:n består av ett intressant arbete, delaktighet och stolthet över en bra utveckling samt uppskattning och samarbete med styrelsen och medarbetare i företaget. En hög status i samhället och respekt för ett anständigt och bra ledarskap är också centralt."

Att fastställa lönen för vd är svårt och måste bygga på mätningar som är behäftade med stora svårigheter, menar F/N och fortsätter:

"Därför måste ersättningen baseras på en mogen och allsidig bedömning från styrelsen. Detta behöver heller inte vara ett problem eftersom delaktighet och motivation att uppnå mål är själva basen för vd:ns befattning. Att styra vd:n med hjälp av räknesnurror behövs normalt inte. De flesta styrelser klarar att fastställa en rimlig ersättning på basis av det förtroende som finns mellan mogna ärliga människor."

Är detta verkligen en kompetent bedömning från två "näringslivsexperter"? Eller är bedömningen färgad av deras förflutna som statstjänstemän? De tar inte upp den klassiska skillnaden mellan en anställd företagsledare och en som äger det mesta av företaget själv.

En anställd företagsledare som får en "rimlig fast ersättning" och som i övrigt drivs av status och respekt i samhället har knappast anledning att riskera sin position genom att ta vågade initiativ som renderar kritik och osämja om de visar sig bli mindre lyckade. En sådan vd tenderar att slå sig till ro och bara presentera projekt som styrelsen är med på utan längre diskussion.

Det gäller för styrelsen att få en vd som mera agerar som en ägare än en anställd. Vd måste ha ett incitament att argumentera för sin egen linje mot skeptiska styrelseledamöter. Lyckas satsningen måste vd få en god del av vinsten som i övrigt går till aktieägarna. Misslyckas den får vd ta en inkomstminskning och aktieägarna får inse att alla projekt inte blir lyckade. De förstår sannolikt att det i det långa loppet är bättre att ta övervägda risker än att driva företaget som ett statligt verk.

Analogin med en vd som också äger sitt företag aktualiserar också en rättvisefråga. Varför skulle en anställd vd driva en linje, som ytterst sätter själva anställningen på spel, om företagsledaren vid en lyckad satsning måste avstå hela vinsten av sin ansträngning och risktagning till aktieägarna, som inte gjort något särskilt? En vd/ägare skulle ju få hela vinsten av en sådan satsning. Detta vet dagens styrelser och därför är anklagelsen om "brist på ledarskap och kompetens" inte bevisad.

Bonusar är alltså motiverade både av tillväxtskäl och av rättviseskäl. Dessutom lever vi i ett fritt land där den allmänna opinionen och röstsökande politiker inte har att göra med hur ersättningssystemen i företagen är utformade.

Läs även andra bloggares åsikter om bonus, rättvisa, tillväxt, girighet, VD-löner, chefslöner, företag, aktieägare, poulism, kapitalism, företagsledare, ekonomi, politik på intressant.se

Liberalismens tragedi och fars

Eftersom liberalismen perverterats till en sorts socialism är det nödvändigt för vänstern att bli totalitär och revolutionär enligt filosofen Zizek. Politisk kommunism är önskvärd. Det får instämmanden på DN-kultur men inte i radions OBS.

Vad karaktäriserar den gängse liberalismen? Dess kännetecken kan delas upp i en politisk del och en ekonomisk.

Politiskt finns de politiska friheterna (yttrandefrihet etc). Därutöver finns rättssäkerhet och viss äganderätt. Ekonomiskt finns marknadsekonomi som inte är alltför mycket reglerad.

Denna marknadsekonomi bygger på att konsumenterna har ett avgörande inflytande på produktionens sammansättning oavsett vad starka intressen anser om vad som är deras "verkliga" behov. Regleringarna består av lagstiftning för näringslivet och av uttag av skatter som ska tillgodose behovsprincipen genom den offentliga sektorn.

Den slovenske "superfilosofen" Slavoj Žižek har nu utkommit med en bok som gör gällande att liberalismen havererat och att framtidens politiska motsättning kommer att vara den mellan kommunism och socialism. Boken First As Tragedy, Then As Farce (Verso) recenserades av Sverker Lenas i DN 23/2-10 men föreföll då vara så verklighetsfrämmande att den inte förtjänade någon uppmärksamhet. Nu har den idag 6/4 uppmärksammats av radions program OBS i två inlägg - ett från vänster och ett från höger.

Det är Petter Larsson från tidskriften "Efter arbetet" respektive Mattias Svensson från tidskriften "Neo" som båda läst boken. Larssons inlägg Mer förvirrande än övertygande är inte särskilt positivt. Svenssons inlägg I superfilosofens värld utmynnar i att Zizek manifesterar varför kulturvänstern inte kunnat utnyttja finanskrisen för att flytta fram sina positioner.

Själv skulle jag vilja tillägga att Zizek, i den mån man kan urskilja någon linje, försöker sig på att måla upp liberalismen som något annat än vad de flesta uppfattar och sedan gör gällande att två politiska åtgärdskomplex på något sätt upphävt liberalismens system: dessa är säkerhetsåtgärderna mot terrorismen och räddningsoperationerna vid finanskrisen.

Att liberalismen i självförsvar måste vidta åtgärder som är repressiva är förvisso tragiska om de blir oförsvarligt långtgående. Men det ska mycket till innan alternativet framstår som bättre. Det är mer fråga om en pragmatisk optimeringsfråga än ett konstaterbart systemskifte.

De åtgärder som vidtagits mot finanskrisen ser Zizek tydligen som att "marknadsliberala makthavare världen över infört ett slags förvriden socialism för att betala ut socialbidrag till kapitalister, alltså skattefinansierade räddningspaket till banker och storföretag?" (enl DN) Men marknadsekonomin finns kvar, det är priser, utbud och efterfrågan som styr produktionen - inte planmyndigheter och politiker. Finanskrisen har inte heller lett till socialiseringar av produktionsmedlen eller ens mer bidragsgivning och höjda progressiva skatter.

Åtgärderna mot finanskrisen handlar om en sakligt sett mindre viktig aspekt av marknadsekonomins frihet. För att hålla en stabil utveckling av priser och produktion anser man att vissa penning- och finanspolitiska åtgärder är nödvändiga. Den tidigare striden om finanspolitiken som en indirekt väg till att öka den offentliga sektorn har till viss del kunnat undvikas. Om detta sedan visar sig vara lämpligt är en annan fråga. Det viktiga är att den socialistiska ambitionen att flytta fram positionerna med hjälp av finanspolitiken inte tycks vara aktuell. Debatten handlar mera om ett pragmatiskt stabiliseringspolitiskt problem. Just nu ser det ut som att återhämtningen blir V-formad.

Men även om vi skulle se den omfattande finans- och penningpolitiken som en övergång till "socialism" återstår frågan varför vi måste fortsätta och därefter införa kommunism. Efter vad jag förstår ser inte Zizek något behov av ekonomisk kommunism. Hans mål är (enbart?) politiskt. Enligt Svensson argumenterar han för att "kommunister ska utnyttja kriser för att etablera proletariatets diktatur i en extremt våldsam samhällsomdaning. Nu mer än någonsin, hävdar Žižek, behövs disciplinerande terror av samma slag som under Lenin och jakobinernas skräckvälde."

Enligt Larsson är detta tydligen bokens huvudbudskap. Han menar att Zizek vill ge en uppmaning till den fega vänstern att utnyttja den ekonomiska krisen.

"Och just när detta sker, så står vänstern handfallen. Chansen att förvandla finanskrisen till revolution går oss ur händerna. Det är till denna fantasilösa och fega vänster Žižek riktar sig, inte bara med en utskällning, utan med ett förslag: bli kommunister igen."

Orsaken till att kommunismen är önskvärd enligt Zizek är att "vi står inför fyra stora konflikter som marknadsliberalismen inte kan hantera: den ekologiska krisen, bioteknikens möjligheter att förändra människans natur, privatiseringen av intellektuell egendom och ett globalt apartheidsystem, där en majoritet av jordens befolkning inte behövs i produktionen." Larsson är skeptisk. Men Sverker Lenas på DN ser udden mot den tandlösa vänstern som befogad:

"Efter tio års medvind för de globaliseringskritiska rörelser som varje år strålar samman i World Social Forum, men hittills inte kunnat leverera så mycket som en gemensam kampstrategi, är det till exempel befriande att höra Zizek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap. När en global kris briserar går det politiska initiativet sällan till konsensusbeslutens lösa nätverk."

Lenas hör tydligen till samma grupp av revolutionsförespråkare som Dan Jönsson som redan i april 2009 i DN förespråkade att vänstern borde bli mer totalitär. Detta var också inspirerat av Slavoj Zizek. Jönssons slutsats om behovet av revolution i en artikel i DN skrev jag om den 4 januari -10.

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, socialism, kommunism, kris, finanskris, revolution, Zizek, diktatur, DN, media, filosofi, samhälle, politik på intressant.se

Uppgången spås bli V-formad

Både Sverige, USA och världen förutspås återta sin produktion i en V-formad kurva. Ännu finns enligt Konjunkturinstitutet ingen grund för de pessimistiska prognoser om stagnation och prisstegringar på 4-5 procent, som kom under förra året.

Konjunkturinstitutet har i sin marsrapport (pdf) beskrivit hur både den svenska och internationella konjunkturutvecklingen sannolikt kommer att se ut de närmaste åren. För Sveriges del är utvecklingen av BNP-gapet illustrativt:

BNP-gapet är skillnaden mellan faktisk totalproduktion och potentiell. Under 90-talskrisen kan vi se en antydan till w-formig återhämtning. Krisen var också då mer långvarig och sträckte sig över nio år. Med KI:s prognos blir återhämtningen klart V-formad och betydligt snabbare även om det tar något mer än en hel konjunkturcykel för att komma i balans.

Den internationella utvecklingen förutspås totalt sett ha ett liknande mönster vilket visas i nedanstående diagram:

Vi kan notera att det i världen i övrigt inte förekom någon liknande nedgång som den svenska 90-talskrisen. Däremot saktade tillväxten av under en längre period i icke-OECD under 90-talet än vad som förutses nu. USA förutses också beskriva en v-formad återhämtning. Men euro-länderna ser ut att få något större svårigheter enligt nedanstående diagram:

KI uttrycker viss försiktighet när det gäller att bedöma styrkan i återhämtningen. Hushållen är försiktiga och sparar samtidigt som företagens investeringsbehov är begränsat. Några ytterligare stabiliseringspolitiska åtgärder blir svåra att genomföra. Därför är läget extra känsligt för ny finansiell oro som då inte skulle kunna motverkas. Sparandeökningen i USA framgår av nedanstående diagram:

Som en extra information visas några nyckeltal för USA i nedanstående tabell:

Notera den kraftiga uppgången av hushållskonsumtionen 2010 med 1,9 procent. För Sverige förutses en ökning med 2,2 procent och för euro-länderna med 0,2 procent (och för -11 med bara 0,9%). Detta avspeglar finanspolitiska åtstramningar till följd av stabilitetspakten och svaga statsfinanser inom euro-området.

Några nyckeltal för Sverige visas i tabellen nedan:

Det tycks inte bli stagflation med 4-5 procents inflation och speciellt dålig tillväxt i USA, som J Fels förutspådde (bloggart 30/5-09). En liknande spådom kom från K Rogoff (bloggart 30/6-09). De som talat om en W-formad uppgång (bloggart 14/8-09) med en ny kris i höst (N Roubini, bloggart 29/11-09) har inte fått något gehör bland Konjunkturinstitutets bedömare. Men naturligtvis kan något oväntat uppstå. Det som är oväntat kan dock göras sannolikt, om än med en låg sannolikhet, och diskuteras utifrån sina förutsättningar. Annars blir "förutsägelsen" bara en lös spekulation. Sett så här i efterhand förefaller dessa uttalanden mera vara ett sätt att göra sig intressant, vilket i symbios med massmedia ger rubriker, men som i själva verket är föga seriöst.

Slutligen finns i KI:s rapport ett diagram över arbetsutbudet sett i längre demografiskt perspektiv. Detta tillsammans med att antalet vårdbehövande äldre ökar på 20-talet är av betydelse för alla som pratar om arbetstidsförkortning som t ex Miljöpartiet.


Diagrammet visar arbetskraften 16-64 år (4 778 t pers -08). Ökningen upphör efter 2015. Om trenden att fler finns i utbildning stegras kommer arbetsutbudet att minska.

Andra bloggar om: konjunkturer, återhämtning, BNP, USA, V-formad uppgång, pessimister, nationalekonomi, arbetsutbud, arbetstidsförkortning, ekonomi, politik på intressant.se

Ekonomisk frihet är inte nog

Ekonomisk frihet är en viktig del i idén med frihet. Den har fått en renässans i utvecklingsländer som tidigare mer trott på socialismen. Men fri ekonomi är inte nog. Det finns andra dimensioner av frihet.

Ekonomisk frihet är motsatsen till (ekonomisk) socialism. En avgörande skillnad är förekomsten av marknadsekonomi. Mellan de båda systemen finns olika mer eller mindre teoretiska former av marknadssocialism. Under en stor del av 1900-talet bestod den stora politiska motsättningen i världen huruvida marknadsekonomi eller planhushållning var bäst för välståndet och tillväxten.

Jag skrev igår om frihet som en orsak till att världens fattiga fått det bättre. Den tesen bygger på att socialistisk planhushållning bygger på en felaktig teori (bloggart 31/7-08). En huvudingrediens i denna teori är att realkapitalbildningen är avgörande för tillväxten. Med socialistiskt tvång kan investeringarna öka mer än en spontan utveckling i en marknadsekonomi. Dessutom kan själva dirigeringen av ekonomin undanröja depressioner och arbetslöshet så att tillväxten också av detta skäl blir högre. Även denna del i teorin är felaktig eftersom lågkonjunkturerna på längre sikt är mindre negativa än marknadsekonomins totala dynamik.

I botten av förutsättningarna för välstånd finns enligt tillväxtforskningen "de goda institutionerna" - äganderätt, rättsstat, säkerhet etc. Men nu har detta delvis ifrågasatts av Property Rights Alliance som i sin årliga rapport om International Property Rights Index (IPRI 2010, pdf) visar ett förvånansvärt svagt samband mellan skyddet för egendomsrättigheterna och den ekonomiska tillväxten i u-länderna. Detta visas i nedanstående diagram:


Min hypotes är att det går att göra avkall på goda institutioner och därmed uppnå högre tillväxt inom ramen för en marknadsekonomi. Graden av sekularisering kan också spela in. Sålunda kommer Kina först på 64:e plats strax före Egypten i IPRI-rankingen. Det finns uppenbarligen andra faktorer som är mycket betydelsefulla för tillväxten. Det kanske är detta Waldemar Ingdahl antyder i sin bloggartikel 3/4 Kineserna lever i robotlandet. Men han vill nog främst peka på att ekonomisk frihet saknar en mera existentiell dimension som kräver någonting mera än goda institutioner. Vad det är fråga om är oklart men han hänvisar till en dunkelt skriven bloggartikel av Elin Grelsson 3/3 Bakom frihetens fasader. Hon gör ingen distinktion mellan frihet från staten och annan frihet, inte heller mellan ekonomisk frihet och personlig frihet.

Det finns många som är missnöjda med friheten och som i likhet med Grelsson ser den som en chimär. Det brukar mest vara vänsterpersoner som vänder sig mot det som först kom att kallas för frihet - nämligen säkerhet. Här ingår en rad av IPRI:s goda institutioner som skydd av äganderätten och icke godtyckliga skatter. Vad är det en vänsterperson innerst vill? Två saker är tydliga: utnyttja andras egendom och beskatta grupper som man ogillar mycket hårt. I retoriken brukar det beskrivas som att äganderätten begränsar folks frihet och att brist på resurser inskränker den "positiva frihet" som i praktiken bara de rika kan åtnjuta om de inte beskattas hårt.

Naturligtvis kan det finnas fog för att vara missnöjd med den dästa socialliberala friheten där politiskt aktiva förvisso inte åläggs restriktioner och där det finns en omtumlande valfrihet mellan olika men ändå snarlika alternativ. Frihet måste vara något mera. Ekonomisk frihet är inte heller nog. Den som vill bli företagare uppskattar förvisso att staten inte lägger sig i för mycket. Men för de flesta andra är det arbetsgivarna som begränsar den personliga friheten. Det kan tyckas trist. Men är man frilansare är det ändå ofta oförstående uppdragsgivare som sätter snäva gränser för vad man får göra.

I förlängningen av mitt resonemang skymtar hotet från Hegels definition av friheten: att alla gör sin plikt mot staten. Om alla sitter i ett fångläger och och blir tillsagda att göra samma sak som alla andra är ingen friare än någon annan. Man är befriad att från tvånget att tänka själv. Är inte det den största friheten? Orwell hade fel i boken 1984. Frihet är inte slaveri. Det är slaveri som är frihet.

Vi vantrivs i kulturen, menade Freud. Människan är utrustad med drifter som inte passar in i den civilisation som man själv har skapat. Det är en sådan tendens som kan anas i dagens sociala underströmmar. Därför måste friheten försvaras mot dem som finner sin utlevelse i att tvinga andra, och som är beredda att själva leva i tvång för att bli tillfredsställda. De som inte "väl kan bära" friheten och fylla sina liv med något meningsfullt borde i varje fall inte få möjlighet att inskränka andras frihet. I annat fall kommer staten återigen att bli det stora samhällsproblemet. Det betyder att debatten om frihetens idé borde intensifieras.

Andra bloggar om: frihet, ekonomisk frihet, personlig frihet, tvång, staten, tillväxt, u-länder, äganderätt, IPRI, Kina, socialism, marknadsekonomi, filosofi, moral, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se

Världens fattiga får det bättre

Frihet minskar fattigdom. Det är min slutsats av en stor artikel i SvD - inte i kulturdelen utan i näringslivsdelen. Ca 400 miljoner människor har lämnat fattigdomen sedan år 2000. När får man läsa om detta på kulturavdelningarna i media?

Föreställningen att globaliseringen gör världens fattiga ännu fattigare brukar finnas på tidningarnas kultursidor. Skribenterna som framträder där brukar inte vara lika pålästa och vederhäftiga som vanliga journalister. Det menade i varje fall Jan Guillou i radions program om Medierna special idag. Men det var ursäktligt, menade han, eftersom det kunde ge uppslag till "riktiga" journalister.

Frågan är bara om kulturjournalisterna någonsin läser artiklar som inte stryker deras förutfattade meningar medhårs. Idag publicerar Svenska Dagbladet och E24 en stort uppslagen artikel med den något missvisande rubriken Tryck minskar fattigdomen skriven av Johan Myrsten. Den går ut på att visa hur det "har gått oväntat bra, inte minst i några av de mest behövande länderna". Hur många kulturjournalister läser detta?

Även Myrsten vinklar de objektivt goda nyheterna litet negativt och vidareförmedlar budskapet från Salil Shetty att det behövs tryck underifrån. Men Shetty är chef för FN:s milleniekampanj och har till uppgift att aldrig vara nöjd. Han får dock redan i underrubriken uttrycka att han är "överraskad av framstegen som gjorts". Här en lista med jämförelser 2000-2009:

"•Cirka 400 miljoner fler människor har lämnat fattigdomen sedan år 2000.

•Ungefär 40 miljoner fler barn går i skolan.

•Omkring 4 miljoner färre barn dör varje år.

•Ökningen av hiv/aids har brutits. ”Problemet är inte löst”, men antalet nya infekterade var 30 procent lägre 2008 än 1996.

•Tuberkulosen ”har nästan besegrats”. Läget i kampen mot malaria ”har förbättrats mycket”.

•Tillgången till vatten har också förbättrats betydligt.

•Undernäringen minskar enligt målen i 63 av de 117 länder som FN har data om."

I ett diagram om de åtta milleniemålen (MDG) till 2015 beskrivs den numeriska uppfyllelsen hittills (finns ej online). Där framgår att halveringen av extrem fattigdom och andelen hungrande (1A och 1C) har uppnåtts till 65-70 procent. Det gäller även tillgången på rent dricksvatten (7C). Det är målet minskad mödradödlighet med tre fjärdedelar som det gått sämst att uppfylla.

Vilka är orsakerna bakom dessa enorma framsteg jämfört med tidigare stagnation? Det sägs det inte något om i artikeln. Men nära till hands som förklaring ligger sammanbrottet för socialismen för 20 år sedan. När den tvångsmentalitet, som socialismen representerade, visade sig leda till undergång kunde andra länder börja införa ekonomisk frihet och släppa fram egenintresset hos entreprenörer, företagare, kapitalister och löntagare.

Frihet minskar fattigdom.

[Forts U-länderna får det bättre 20/5-10]
Andra bloggar om: milleniemål, FN, MDG, fattiga, fattigdom, hunger, globalisering, frihet, kapitalism, socialism, Jan Guillou, kultur, media, ekonomi, politik på intressant.se

Kapitalisterna lindrade krisen - behöll anställda

Trots att industrins produktion minskade med 17 procent minskade de anställdas arbetstimmar bara med 11 procent. Var fanns de "giriga kvartalskapitalisterna" som bara tänker på vinster och bonusar?

Det finns en vida spridd uppfattning att finanskrisen, som i Sverige ledde till att exporten av bearbetade varor sjönk med 19,8 procent 2009, också ledde till att företagen snabbt avskedade arbetskraften i proportion till detta. I Konjunkturinstitutets marsrapport (pdf) finns emellertid en genomgång som visar att det var precis tvärtom.

Under den innevarande konjunkturnedgången har näringslivet till skillnad mot 90-talskrisen och IT-krisen behållit de anställda i stor utsträckning. Detta har resulterat i en statistisk minskning av produktiviteten tre år i rad, vilket framgår av nedanstående diagram:

De gråa staplarna visar förändringen av produktiviteten (dvs produktion per arbetstimme). När den streckade kurvan (timmar) ligger under den heldragna (produktion) ökar produktiviteten. Det gjorde gjorde den både i början av 90-talet och början av 00-talet. Men i dagens finanskris är mönstret det motsatta. Näringslivets produktion minskade med 6,7 procent och timmarna med 3,4.

Industrin drabbades hårdast av exportminskningen. Där sjönk produktionen med 17 procent 2009. Men antalet "arbetade timmar" minskade bara med 11 procent. De kortsiktigt tänkande "kvartalskapitalisterna" har alltså tänkt långsiktigt och ansvarsfullt. När uppgången kommer är det viktigare att ha folk på plats så att produktionen kan öka snabbt än att tänka på maximal vinst för stunden.

Hur kan det komma sig att helt motsatt bild av näringslivet präglat den svenska politiska debatten? Vänstern har lyckats få sin klassiska propagandabild av de egoistiska kapitalisterna att dominera. Detta har skett med benägen hjälp av regeringen som tagit flera chanser att "mucka gräl" med näringslivet och som envist angripit de "giriga" direktörerna och deras bonusar.
_ _ _
Nedan visas två tabeller med numeriska preciseringar av produktion och arbete:


Läs även förra artikeln: Offentliga sektorn expanderade under krisen 1/4.

Läs Ejnermarks kommentar. Andra bloggar om: vänsterpolitik, vänster, näringslivet, industrin, kapitalister, kapitalism, egoism, girighet, bonus, regeringen, Socialdemokraterna, Moderaterna, Svenskt Näringsliv, sysselsättning, jobb, arbetslöshet, finanskris, lågkonjunktur, konjunkturer, finanskrisen, krisen, kvartalskapitalism, ekononomi, politik på intressant.se

Offentliga sektorn expanderade under krisen

Den offentliga konsumtionens andel av BNP ökade 2009 till 28 procent av BNP och ligger kvar på denna nivå 2010. Det är en ökning med 1,7 procentenheter på ett år. Argumentet att regeringen lät den offentliga verksamheten krympa i lågkonjunkturen stämmer inte.

Det är Konjunkturinstitutet som i sin nya rapport visar hur den offentliga konsumtionen ökat kraftigt 2009 tvärtemot den bild som den rödgröna oppositionen förmedlat. Utvecklingen visas i nedanstående diagram:


En numerisk precisering finns i nedanstående tabell:


Några nedskärningar i den offentliga verksamheten netto har alltså inte förekommit. Istället har resurserna ökat kraftigt under finanskrisen. De nedskärningar som förekopmmit på vissa håll har uppvägts av långt större ökningar på andra områden.

Även de offentliga investeringarna ökade kraftigt 2009 både i den statliga och kommunala sektorn. Argumentet att offentliga investeringar skulle ha behövts för att skapa jobb är alltså inte så starkt som det framstår i den rödgröna retoriken.

Andra bloggar om: offentlig sektor, konjunkturer, finanskris, stabiliseringspolitik, finanskrisen, nya jobb, rödgröna, Socialdemokraterna, regeringen, nationalekonomi, politik på intressant.se