Miljöpartiet vill ta ifrån alla tre månadslöner

I sitt valmanifest, som lades fram igår, vidhåller Miljöpartiet kravet på en arbetstidsförkortning. Den ska först göras till 35-timmarsvecka och målet är 30-timmarsvecka. Motiveringen är både miljöpolitisk och socialpolitisk enligt partiets hemsida.

Att kräva förkortad arbetstid av miljöskäl är speciellt intressant eftersom det betyder en lönesänkning för att Sverige ska konsumera mindre och exportera mindre. Det är tydligen inte så att Miljöpartiet, som vänstern tidigare brukade, försöker göra gällande att en arbetstidsförkortning går att göra utan effekt på lönerna. Om man arbetar fem timmar mindre måste också lönen bli 12,5 procent mindre. Det betyder att man förlorar 1,5 månadslöner. I slutändan blir förlusten tre månadslöner (vid 30-timmarsvecka istället för 40 timmar).

Till detta kommer att den offentliga sektorn inte kan klara sig med 1/4 färre arbetstimmar. Den måste anställa mera folk och för det behövs mera skatter. I runda tal jobbar drygt 30 procent av alla i den offentliga sektorn. När 1/4 av arbetstimmarna faller bort måste drygt 10 procent av alla arbetande överföras till det offentliga. Jag skulle tro att det kräver en skattehöjning som motsvarar bortåt 10 kronor i höjd kommunalskatt.

Ovanpå detta vill Miljöpartiet återinföra friåret. Det kommer att dämpa produktionen ytterligare. Dessutom vill man underlätta för dem som närmar sig pensionsåldern att gå ner i arbetstid. Ska den gamla deltidspensionen också återinföras? Den avskaffades just för att det var viktigt att folk arbetade och inte fick subventioner för att inte arbeta.

Ingenting tyder på att Miljöpartiet är medvetet om den demografiska påfrestning som vi står inför om ett antal år. Den leder sannolikt till högre skatter. Om detta skrev jag i förra bloggartikeln 29/3.

Fortsättning: Ska vi sänka standarden med 7 månadslöner? 9/4-10

Läs även andra bloggares åsikter om arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, 30-timmarsvecka, sextimmarsdag, Miljöpartiet, skatter, skattehöjning, skatt, ekonomi, politik på intressant.se

Dags för kortare arbetstid?

När arbetstiden förkortas måste de högavlönade försörja de lågavlönade för att de inte ska få det sämre. De högavlönade kommer också sannolikt att arbeta mera. Vi får en omdaning av samhället enligt Louis Blancs princip.

I dagens SvD 29/3 skriver Gudrun Schyman (Fi) och Carl Schlyter (MP) en artikel på Brännpunkt med rubriken Kortare arbetstid ett logiskt steg. Resonemanget går ut på att det är naturligt att nu börja minska arbetstiden. Utöver detta ser författarna att detta också betyder att en rad vänsterbetonade reformer blir nödvändiga att genomföra. Huvudargumentet är dock att det nu finns ett större utrymme än tidigare:

"Varje år blir vi lite effektivare och behovet av arbetade timmar minskar, men istället för att glädja sig åt denna utveckling är mottot från såväl Socialdemokrater som borgerliga: Arbeta mer, producera mer, köp mer, öka tillväxten!"

Redan detta argument bortser från den snart allt starkare obalansen mellan den förvärvsaktiva och den icke arbetande delen av befolkningen. När antalet pensionärer ökar och antalet i aktiv ålder minskar kommer belastningen på den aktiva delen av befolkningen att öka. När sedan antalet vårdkrävande äldre litet senare ökar kraftigt måste sannolikt skatterna höjas för att bekosta ädresjukvård och äldreomsorg i ökande omfattning. Vi kan vänta oss kraftiga höjningar av kommunalskatten om finansieringen inte kan ordnas på annat sätt.

Schlyter och Schyman diskuterar inte med ett ord denna obalansproblematik. Ett tecken på viken nivå deras tänkande befinner sig på är också det oklara utropet "Öka tillväxten!" som etikett för deras motståndares syn. Det är inte tillväxten som ska öka utan produktionen. Den kan som bekant öka även om tillväxten blir lägre - t ex genom att produktionen i framtiden domineras av tjänster med låg produktivitetsutveckling.

S&S menar vidare att utan arbetstidsförkortning kommer inkomstfördelningen att bli ojämnare: När det ökade utrymmet "tas ut i form av lönepåslag får de redan rika oftast mest". Vid en arbetstidsförkortning "blir fördelningen rättvis och alla får ta del av den". Är inte detta argument gripet ur luften? En generell arbetstidsförkortning leder ju till allmän lönesänkning i absoluta tal (eller åtminstone långsammare löneökning). För många högavlönade yrken där produktionen svårligen kan minska kommer bristen på arbetskraft att driva upp lönerna. Även krav på övertidsarbete kommer att höja dessa yrkesgruppers löner. Paradexemplen är läkare och företagsledare.

De som vill förkorta arbetstiden håller ofta fram arbetande småbarnsmödrar som exempel på hur svår situationen är utan arbetstidsförkortning. S&S skriver: "Forskning visar att var fjärde heltidsarbetande förälder har en total arbetstid på över 80 timmar per vecka, inklusive hemarbete och vård av barn. De allra flesta som jobbar så mycket är kvinnor. Stressjukdomar och allmän känsla av otillräcklighet följer som ett brev på posten." Samtidigt har särskilt Gudrun Schyman bestämt motsatt sig skattereduktion för hemtjäsnter (RUT) som skulle kunna bli en avlastning.

Tidigare fanns tankar om en arbetstidsförkortning enbart för småbarnsföräldrar. Detta avvisades dock med argumentet att det skulle göra småbarnsföräldrar mer svåranställda och därför måste förkortningen göras generell för att de inte skulle bli diskriminerade. Men det var på den tiden politikerna ansåg att arbetsgivarna hade råd med alla möjliga reformer. Idag skulle en arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar naturligtvis kombineras med en kompenserande skattereduktion som skulle hålla uppe deras disponibla inkomster. Dessutom skulle man rimligtvis sänka arbetsgivaravgifterna för att de inte skulle diskrimineras av arbetsgivarna på mer allmänna grunder.

Men Schlyter och Schyman vill istället peka ut var skatterna måste höjas vid en förkortning. Det är höginkomsttagarna som ska betala för att låginkomsttagare med kortare arbetstid inte ska få en lägre disponibel inkomst. Vi kan alltså se framför oss ett samhälle där höginkomsttagarna både arbetar mera och betalar högre skatt för att försörja de lågavlönade med materiella förnödenheter och en kortare arbetstid. Eftersom höginkomsttagarna är så få i relation till de lågavlönade kommer det att bli drastiska skattehöjningar för dem som drabbas. Kanske måste man också förbjuda dem att förkorta arbetstiden för att feministernas och miljöpartisternas idéer om samhället ska kunna förverkligas.

Är det kommunismens princip "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", ursprungligen formulerad av Louis Blanc, som ska bli vägledande vid en arbetstidsförkortning?

[Mer om Miljöpartiets arbetstidsförkortning 31/3 ]

Läs även andra bloggares åsikter om arbetstidsförkortning, kortare arbetstid, 30-timmarsvecka, sextimmarsdag, Gudrun Schyman, Miljöpartiet, småbarnsföräldrar, RUT, ekonomi, politik på intressant.se

Om tio år ska 17 procent av elen exporteras

Regeringen föreslår en ökad utbyggnad av förnybar elproduktion genom vind- och biokraft. Enligt elförbrukningsprognoserna kommer det att öka exportöverskottet. År 2020 kommer 31 TWh att exporteras, vilket motsvarar mer än hela utbyggnaden med 25 TWh som är skattesubventionerad.

Diskussionen om energiförsörjningen är besvärlig på grund av den snåriga statistiken och därför att den handlar om både total energi och om elenergi. Det gäller att inte förväxla vilken diskussion som förs. Den totala energin handlar om produktion och användning av omkring 650 TWh energi per år. Elenergidebatten handlar om produktion och användning av omkring 160 TWh el.

Debatten om elen har varit intensiv under de senaste månadernas köldperiod. Genom att flera kärnkraftsreaktorer stått stilla har elproduktionen inte räckt till trots att lågkonjunkturen medfört att industrin dragit ned sin elanvändning. Energimyndigheten rapporterar att importen av el blev 4,7 TWh år 2009 mot en export på 2 TWh 2008. Importen motsvarade 3,5 procent av den inhemska elproduktionen (133,7 TWh -09).

Hela denna knapphetssituation förutses bli helt förändrad under det närmaste decenniet. Energimyndigheten ska årligen komma med en långsiktsprognos som går fram till både 2020 och 2030. Vi har dock inte fått se någon sådan på över ett år. Den senaste Långsiktsprognos 2008 (pdf) offentliggjordes i januari förra året. En länk till denna fanns till helt nyligen på Miljöpartiets hemsida med upplysningen att här förutsågs en elexport år 2020 på 23 TWh. I relation till den inhemska produktionen skulle elexporten ha motsvarat 13 procent (av 172,4 TWh, tab s 99).

Men regeringen har önskat öka på utbyggnaden av vindkraft och biokraft. I början på mars lade man fram en proposition 2009/2010:133 Höjt mål och vidareutveckling av elcertifikatsystemet (pdf). Den bygger på en vidareutveckling av Energimyndighetens prognos och utmynnar i att man förutser ytterligare produktion av förnybar el som en följd av ökade subventioner:

Vindkraften ska byggas ut med 5 TWh extra - från 2 TWh 2008 till nästan 12 TWh 2020 (istället för knappt 7 i långsiktsprognosen).

Biobaserad kraftvärme ska byggas ut med närmare 2 TWh extra - från 4,5 TWh 2008 till drygt 10 TWh (istället för 8,4 TWh i långsiktsprognosen).

Jämfört med år 2002 kommer utbyggnaden av förnybar el att bli 25 TWh fram till 2020. Det tidigare målet var en utbyggnad med 17 TWh till 2016. Nu ökas utbyggnaden med ca 7 TWh och ytterligare drygt 1 TWh förutsätts byggas ut utan närmare analys.

Med hjälp av dessa siffror kan man räkna ut att elexporten 2020 blir 31 TWh. Förut trodde man på 23 TWH och med ytterligare subventionerad produktion på 8 TWh blir exporten 31 TWh om tio år. Detta motsvarar då 17 procent av den svenska elproduktionen som då blir 180 TWh 2020 (istället för 172,4).

Hela utbyggnaden av den förnybara elproduktionen med 25 TWh 2002-2020 är alltså onödig om 31 TWh el kan exporteras. Denna elproduktion måste dessutom subventioneras med hjälp av de s k elcertifikaten. Denna subvention bekostas av de svenska elkonsumenterna. Sannolikt kräver exporten också en utbyggnad av elnätet vilket medför höjda nätavgifter. Till detta kommer vindkraftens negativa effekter på landskapsmiljön.

Varför ska Sverige med hjälp av skattesubventioner tillhandahålla fossilfri el åt andra länder? Eller är det fråga om en smyganpassning till en nedläggning av kärnkraften? Elexporten 2020 motsvarar fyra kärnkraftsreaktorer.

Läs även andra bloggares åsikter om el, elproduktion, energi, elenergi, elexport, förnybar el, förnyelsebar el, fossilfri el, vindkraft, biokraft, klimat, miljö, energipolitik, växthuseffekten, subventioner, skatter, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt kan vinna på galna rödgröna skatter

Debatten mellan Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) i TV4 med Lennart Ekdal hettade till en gång. Det var när Reinfeldt räknade upp Miljöpartiets skattehöjningar på miljöområdet: t ex två kronor höjd bensinskatt och 6,5 miljarder i kilometerskatt. Mot detta invände Sahlin att koldioxidskatten måste höjas. Men hon svarade inte om hon stod bakom dessa stora höjningar.

Problemet för Reinfeldt är dock att de rödgröna ska komma med en gemensam skattepolitik efter att budgetpropositionen läggs fram den 15 april. Då kan MP:s galna skattehöjningar ha slipats ner. Men det kanske finns andra tokigheter kvar som Miljöpartiet kan tänkas verka för i regeringsställning. Det borde gälla när partiets klimatpolitiska intentioner omsätts i praktiken.

I övrigt var debatten ganska lugn och förutsägbar. Sahlin försökte i allmänna ordalag beskriva hur hon skulle skapa flera jobb. Det skulle ske med "investeringar". Men sådant allmänt tal inger inget förtroende - speciellt inte från en person som redan åtnjuter lågt förtroende i opinionsundersökningarna.

Sahlins problem är dock inte att försöka komma med innovativa argument mot Reinfeldt. Det är istället att kunna behålla försteget för de rödgröna i opinionen fram till valet. Då är det viktiga att vara lagom kritisk mot regeringen och inte att presentera en egen sammanhängande politik. Taktiken måste vara att få väljarna att fortsätta att tro att de rödgröna kan infria alla vaga förhoppningar som finns bland dem som redan är sympatisörer. Ju mer konkret som kommer fram desto fler kan komma att inse att de rödgröna inte har någon tilltalande politik.

Reinfeldt måste å sin sida avslöja vad de rödgröna "egentligen" vill hitta på. Det måste göras med finess eftersom det annars framstår som påhittade provokationer. I de officiella dokumenten efter budgetpropositionen lär det inte finnas något explicit underlag. Detta måste hämtas från de hittills framlagda förslagen i motioner och från hemsidor.

Reinfeldt vann debatten i TV4. Men det räcker inte. Någonting nytt måste rimligtvis till i valdebatten för att regeringen ska gå framåt i opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, Sahlin, regeringen, moderaterna, oppositionen, socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, skatter, miljö, klimat, skatt, nya jobb, politik på intressant.se

Miljön den femte viktigaste frågan

I en SIFO-undersökning som Sveriges Radio låtit göra om valets viktigaste frågor kommer jobben först. Därefter kommer skola/utbildning, sjukvård, äldrevård, miljö/klimat, skatter, pensioner. Klimatfrågan anser 18 procent vara viktigast och där anser 44 procent att Miljöpartiet är bäst. Flera frågor som varit heta i debatten, som integritetsfrågan, kommer långt ner i undersökningen.

Det förefaller som om det är den klimatpolitiska debatten som medfört att miljö/klimat blivit en mycket viktigare fråga än inför förra valet. Men vad innebär detta? Var går skiljelinjerna i miljödebatten? Är det inte snarare så att klimatfågan varit aktuell och då svarar man att partiet med ordet miljö i sitt namn har den bästa miljö- och klimatpolitiken?

Svaren på vilket parti som har den bästa politiken i miljö- och klimatfrågor fördelades så att 44 procent ansåg att Miljöpartiet var bäst, 9 procent att Moderaterna var bäst, 5 procent vardera att Centerpartiet respektive Socialdemokraterna var bäst (pdf).

Det hade varit intressant om Ekot hade haft råd att låta ställa några kunskapsfrågor om Miljöpartiets politik. Då hade det kanske framkommit hur löst grundad opinionen för både Miljöpartiets miljöpolitik och partiet självt är i verkligheten. Det förefaller ju sannolikt att de goda siffrorna till stor del beror på utompolitiska faktorer såsom det kvinnliga språkrörets personliga framtoning och det faktum att journalisterna inte vill utsätta Miljöpartiet för en hårdhänt granskning.

Ännu är det inte många som förstår vad Miljöpartiets politik på klimat- och kärnkraftsområdet kommer att leda till. Här sammanfaller den med Socialdemokraternas. Det kommer att bli dyrare el, kallare inomhus, elvärmen måste avvecklas, elintensiva industrins jobb går förlorade, bensinen blir dyrare - alternativt blir bilarna dyrare (hybrider). Miljöpartiet vill därtill ha bilfria innerstäder och att fler skall cykla. Det finns sannolikt en rad ytterligare konkreta försämringar och mera tvång som ska drabba medborgarna genom Miljöpartiets miljöpolitik. Är det detta som 44 procent av svenska folket vill ha?

Andra bloggar om: miljö, opinion, Miljöpartiet, val 2010, klimat, klimatpolitik, media, politik på intressant.se

Kärnkraften svår att avveckla

Kärnkraften kommer 2020 att svara för 42 procent av elproduktionen - ungefär som är normalt idag. Dessa 72 TWh kan bli svåra att avveckla utan att det får konsekvenser i form av höjt elpris, kallare inomhus och utebliven elbilssatsning.

För 30 år sedan idag hölls folkomröstningen om hur kärnkraften skulle avvecklas. Miljörörelsen som dominerade linje 3 hade orealistiska föreställningar om "sol, vind och vatten". Jag jobbade då tillfälligtvis på linje 1 och hade till uppgift att bl a granska de energibalanser som kärnkraftsmotståndarna lade fram och som skulle bevisa att det gick att klara sig utan kärnkraft.

Frågan är om miljöaktivisterna idag har en mera realistisk föreställning om vad som ska ersätta kärnkraften. Det förefaller inte finnas några bra långsiktskalkyler för hur energibalansen skulle se ut t ex 2020. Miljöpartiet hänvisar på sin hemsida till Energimyndighetens långsiktsprognos 2008 (pdf) som offentliggjordes i januari 2009. MP pekar på att elexporten där förutses bli 23 TWh per år vilket skulle indikera att kärnkraften skulle kunna läggas ned (med början "omedelbart").

Till detta kommer kraven på alternativ förnyelsebar elproduktion för att leva upp till de klimatpolitiska målen. Dessutom tillkommer elproduktion för elbilar som inte i någon större grad prognosticerats av Energimyndigheten.

En siffra som man bör komma ihåg är den totala elproduktionen i Sverige. Redan detta är svårt på grund av att kärnkraften till stor del stått stilla förra året. Då registrerades en inhemsk produktion på 134 TWh. Det är mycket mindre än de 159 TWh som långsiktsprognosen räknar med för 2010. Denna prognos räknar med 172 TWh nettoproduktion el år 2020. Eftersom 23 TWh ska exporteras blir användningen 149 TWh år 2020. År 2008 när lågkonjunkturen inte var så utpräglad var användningen 144 TWh.

I år beräknar man i långsiktsprognosen att kärnkraftens tio reaktorer ska producera 68 TWh el. Förra året blev produktionen bara 50 TWh el. Den "normala" situationen är alltså att kärnkraften producerar 43 procent av elkraften i Sverige (159 TWh).

År 2020 kommer kärnkraften genom effektiviseringar att producera 72 TWh enligt långsiktsprognosen. Den kommer då att svara för 42 procent av elproduktionen. Om prognosen för elexporten slår in kan vi dra av 23 TWh från 72. (MP tror däremot att överskottet blir 40 TWh år 2020, pdf). Om kärnkraften ska avvecklas måste alltså 49 TWh ersättas eller 29 procent av den förutsedda elproduktionen.

Är detta realistiskt? Det fordrar en kraftig utbyggnad av alternativ energiproduktion. Denna kan slutföras efter 2020 eftersom det teoretiskt går att köra reaktorerna en bit in på 20-talet. Redan idag finns det ambitioner att öka vind- och biokraften mera än vad Energimyndigheten räknade med 2008.

Samtidigt som kärnkraften ska avvecklas måste elproduktionen rimligtvis öka. En miljon elbilar förbrukar ca 4 TWh el (det finns 4,3 miljoner bilar). Någon ökning av etanolanvändningen med 75 procent till 2020 som Energimyndigheten räknar med, förefaller inte så sannolik.

Kommer vi att få se någon kalkyl som visar att det går att lägga ner kärnkraften? Utan en sådan kommer den elintensiva industrin att börja överväga nedläggning och utflyttning. Miljöpartiet och socialdemokraterna borde komma med sitt program snarast. Detta är särskilt motiverat eftersom Maria Wetterstrand i Rapport idag sade att ett eventuellt beslut om att tillåta kärnkraft kommer att rivas upp. (Är LO med på det?) Anders Ygeman (S) meddelade istället att man skulle kalla in till blocköverskridande överläggningar vid en valseger (Dina frågor om pengar i TV2 idag).

Nu förestår denna omröstning i riksdagen som tillåter ersättningskärnkraft. Inför denna borde regeringen göra det troligt att utan kärnkraft på 20-talet kommer elen att bli dyr, det blir kallare inomhus och bilarna måste köras på etanol trots att den släpper ut ganska mycket koldioxid. Men detta är kanske inte vad regeringen tror eftersom ingenting hörs. Maud Olofsson trodde på förnybar energi i Rapport. Varför ska regeringen då riskera ett nederlag i riksdagen? Är kärnkraften en vinnarfråga i valrörelsen? Vem vill rösta för en allt större elexport?

Läs även andra bloggares åsikter om kärnkraft, förnyelsebar energi, energibalanser, energiprognos, elproduktion, el, val 2010, regeringen, Miljöpartiet, elvärme, elbilar, elpris, politik på intressant.se

Miljöpartiet undkommer granskning

Journalisterna verkar vara miljöpartister. Partiets politik är inte liberal. Skatterna ska höjas drastiskt. Elvärmen avskaffas för att kärnkraften omedelbart ska börja läggas ned. Det blir ännu högre elpriser, kallt i husen och jobben flyttar utomlands om MP får bestämma.

Nu har en intensifierad granskning av Miljöpartiet och speciellt språkröret Maria Wetterstrand påbörjats. Förra veckan hade tidskriften Fokus 11/10 en artikel på sju sidor med främst en granskning av Wetterstrand av Torbjörn Nilsson. Idag skriver Sofia Nerbrand en kolumn i SvD med rubriken "Hur liberalt är egentligen MP?" Flera landsorstidningar har också artiklar idag (Lunchekots tidningskrönika).

Men trots Fokus' långa artikel får vi inte veta så mycket om MP:s eller Wetterstrands politiska intentioner. Vi får en hel del personlig-psykologisk information som exempelvis att Maria prenumerat på Bamse upp till 20-årsåldern, att hon är strikt logisk och intresserad av spel. När hon var med i Grön ungdom räknades hon till den anarkistiska vänstergrenen. Hon har också uttalat att hon vill "krossa det socialdemokratiska maktmonopolet".

Trots Wetterstrands socialistiska opålitlighet är det ändå hon som ska säkra de socialistiska partierna maktövertagande i höstens val under beteckningen "de rödgröna". Wetterstrands förtroende i valmanskåren kontrasterar mot det låga förtroendet för Mona Sahlin (S). Det inbjuder till psykologiska analyser av den typ som Nilsson publicerar i Fokus. Men hur ser politiken ut? I Ekots lördagsintervju 31/10 fick vi inte heller veta så mycket. Inte heller intervjun med språkröret Peter Eriksson 27/2 gav särskilt mycket.

"Men varför ska en urban, framstegs­optimistisk frihetsvän lägga sin röst på Miljöpartiet? Det finns förvisso frihetliga idéer hos en del av de gröna. Särskilt det kvinnliga språkröret betonar livsstilsliberalismen, som har kommit att bli mycket viktig för många väljare."

Detta frågar sig Sofia Nerbrand i SvD. Jag vet inte varifrån hon fått det där med att Wetterstrand betonar livsstilsliberalismen. I Fokus säger hon bara att hon alltid sympatiserat med de frihetliga i MP och deras resonemang och värderingar. Vad säger det om man inte konkretiserar vad dessa människor står för? Min fråga är vad det skulle kunna vara som attraherar tidigare borgerliga sympatisörer. Det finns ju sådana som nu håller på MP. Det är ju inte Socialdemokraternas framgångar som gör att vi måste räkna med en socialistisk regering i höst.

Nerbrand räknar upp en del inte så frihetliga krav från MP (ibland lokalt):
- Kommunalskatten i Stockholm ska höjas 60 öre
- Krogarna ska stänga kl 3, åldringarna ska äta vegetariskt en gång i veckan (Sthlm)
- Kompetens och efterfrågan ska inte avgöra lönerna (Gbg)
- Kommunal medborgarlön (Norrl)
- 30-timmars arbetsvecka
- bensinen ska kosta mer än 15 kr/liter
- den gröna skatteväxlingen är en bluff

Att det inte längre ska göras en grön skatteväxling framhåller också Torbjörn Nilsson. Men han har inte brytt sig om att få någon miljöpartist eller Wetterstrand själv att förklara vad som är orsaken. Varför behövs skattehöjningar på ca 46 miljarder kr enligt budgetmotionen hösten 2009? Om nu flygskatt på 600 kr/resa, kärnkraftsskatt, bensinskatt, kilometerskatt mm måste införas varför ska då ändå extra marginalskatt och avskaffat jobbskatteavdrag läggas ovanpå? Det var ju tvärtom skatten på arbete som skulle reduceras och inte höjas, som var poängen med "grön skatteväxling".

Miljöpartiet undkommer en verklig granskning av sin politik. Hur tänker sig MP att minska arbetslösheten? Och hur ska man minska utanförskapet och höja sysselsättningsgraden på sikt? Ska verkligen arbetstiden förkortas när antalet äldre om några år börjar öka kraftigt?

Slutligen återstår den stora frågan som berör klimatpolitiken i kombination med en avveckling av kärnkraften. Hur ska detta gå till? MP vill ju öka utsläppsminskningarna och lägga ner kärnkraften med början omedelbart. PÅ 10-12 år skulle detta gå om bl a elvärmen förbjöds. Är inte detta ett ämne för den logiska Wetterstrand att utveckla? Men det kanske inte finns någon journalist som orkar sätta sig in i hur ologisk MP:s klimatpolitik är? Många journalister (kanske hälften) är miljöpartister och har inget intresse att avslöja en eventuell bluff.

Rimligtvis kommer elpriserna att stiga, med mindre elvärme blir det kallt i husen, elintensiva industrin flyttar ut jobben, skatterna höjs och det blir svårt att ta hand om de äldre med 30-timmarsvecka. Hur ska Socialdemokraterna kunna samarbeta med ett parti som driver på i den riktningen? Eller ska MP retirera från sin politik? Det borde Wetterstrand få förklara i god tid före valet.

Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, miljö, klimat, kärnkraft, skatt, elvärme, klimatpolitik, skatter, socialdemokraterna, 30-timmarsvecka, bensinskatt, val 2010, media, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

Reinfeldt vill sänka skatten för låginkomsttagarna

Moderaternas utgångspunkt är att hellre sänka skatten för de lågavlönade än att sänka värnskatten. Obligatorisk a-kassa kräver låga avgifter och då förloras den lönebildande effekten. Det var två konkreta besked från statsministern i radion.

I Ekots lördagsintervju 20/3 var statsminister Fredrik Reinfeldt gäst och han intervjuades av Tomas Ramberg. Enligt påannonseringen skulle vi få veta hur Alliansen skulle vända den politiska debatten inför valet i september.

Frågorna inleddes med en diskussion om Reinfldts oförmåga att utnyttja sina personliga (höga) opinionssiffror. Den fortsatte med ledarskapsproblem mot bakgrund av att flera statsråd fått lämna. Sedan vidtog en diskussion om den politiske vilden Göran Thingwall. Reinfeldt menade att konflikten bottnar i att Thingvall vill sälja sin läkarpraktik vilket har försvårats av regeringens nya lagstiftning. Han ville inte kohandla med någon på privatekonomisk grund.

Programmet fortsatte med utskällningen av Karl Sigfried i samband med FRA-debatten. Var Reinfeldt en lyssnande partiledare? Ännu efter 13 minuter handlade programmet mera om psykologi än om politik. Eller ska man kalla detta "nystande i det skvaller" som förekommit? Tjafset om vad som sagts och inte sagts på slutna möten är egentligen ganska ointressant.

Justitieministern Beatrice Ask ska ha önskat "hänga ut" sexualförbrytare. Här gällde det sexköpare. Grannarna skulle få reda på om någon köpt sex. Reinfeldt hävdade att "BA" tagit tillbaka detta. Något förslag kommer inte.

Anställningsskyddet kommer inte att förändras. Maktbalansen ska bevaras.

Hellre skattesänkningar för dem som tjänar litet än sänkt värnskatt eller höjd brytpunkt. Det är moderaternas utgångspunkt.

Euro-omröstning inte aktuell. Vi måste vara överens med S.

Vår strävan är att få obligatorisk a-kassa. Det förutsätter mycket låga avgifter och tar bort de lönebildande effekter som avgifterna har. Individuell bedömning av skyddsbehovet är en borgerlig tanke men finns också på vänstersidan. Vad är skillnaden mot den obligatoriska sjukförsäkringen? Det finns andra system som fångar upp den som inte kan klara sig ekonomiskt blev svaret. Reinfeldt fortsatte ännu en gång med argumentet om lönebildningen.

Turkiet diskuterades. Vad detta och erkännandet av folkmordet på armenierna hade med den svenska valrörelsen att göra framgick inte särskilt tydligt.

Är statsministern ateist? Varken han eller Mona Sahlin är medlemmar i svenska kyrkan. Någon personlig gudstro deklarerade Reinfeldt att han inte hade.

Den nya stilen med lördagsintervjuer som endast delvis handlar om politik har jag kommenterat tidigare (Sahlin, P Eriksson) . Frågan är bara: vem vänder man sig till genom en intervju som dagens? Något som hade relevans för röstvärvningen, utöver antydningarna till att det är verkliga låginkomsttagare som ska få skattesänkningar, kom inte fram. För de verkligt intresserade kom inte heller fram någon ny kunskap om hur den politiska strategin eller taktiken inför valet skulle se ut. Inte heller fick vi något svar på den påannonserade frågan: hur ska Alliansen vinna valet från dagens underläge i opinionen? Beklagligt.

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, regeringen, Alliansen, val 2010, skatt, skatter, värnskatt, lågavlönade, a-kassa, politik på intressant.se

Ekologisk religion krossar det öppna samhället?

På lördag 27/3 ska vi inte blidka Baal med ritualer utan Earth Hour. Klimatreligionen vinner snabba insteg i det moderna samhällets meningstörstande människor. Upplysningens idéer är på tillbakagång. DNs förre politiske redaktör ser risker för det öppna samhället.

Förr i tiden tillbad människorna Baal, Jahve, Jupiter etc. På lördag 27 mars ska vi hylla den ekologiska religionen genom att rituellt släcka lamporna under "Earth Hour". Det är inte för att uppnå någon effekt på klimatet utan för att visa vårt deltagande i den nya klimatsynen, enligt professor Johan Rockström i radions Studio ett. Kritiken från professor Christer Gunnarsson (LU) för att det inte stödjer världens fattiga kan ses som otidsenligt rationalistisk. Detta utgör en utmärkt illustration till hur dagens ideologiska klimat ser ut (lyssna).

En av artiklarna om ideologiska slagfält i Axess 2/10 handlar om de två stora bataljerna i det mänskliga psyket:

-> Upplysningen contra dumheten

-> Pluralismen contra monismen

Artikeln är skriven av Niklas Ekdal och utmynnar i en varning för att den nya ekologiska religionen riskerar att bli ett hot mot det pluralistiska, öppna samhället. Slutsatsen har mycket som talar för sig men Ekdals inledande analys är mindre övertygande.

Utgångspunkten för socialliberalen och fd DN-chefen Ekdal är Karl Marx' tes: "intresset ljuger aldrig". För en analys i övergripande makrotermer är dock denna analys enligt min mening förlegad i och med upptäckten av den intressesammanblandning som går under beteckningen "fångarnas dilemma" inom spelteorin. "Intresset" kan inte längre ses som något entydigt utan det måste analyseras på både lång och kort sikt samt med hänsyn till institutionella förhållanden.

Med Marx' närsynta intresseanalys är det svårt att se varför "människor som var kritiska till kapitalismen" nu skulle vilja ersätta kapitalismen med klimatskäl som motivering. Deras tidigare fientlighet mot kapitalismen har kunnat förklaras med att de trott sig få det bättre genom att man skulle dela ut kapitalisternas tillgångar eller åtminstone genom införandet av planhushållning, som vissa vetenskapsmän tidigare ansåg skulle kunna öka välståndet snabbare än marknadshushållningen. Ekdal spekulerar visserligen i en alternativ motivering: "att social sammanhållning via välfärdssystem ger ett mänskligare samhälle också till priset av reducerad dynamik" - men den förefaller inte särskilt trovärdig som ett utflöde av Marx' egenintresse. Något sådant motiv är dessutom svårt att urskilja idag. Och att man bara av farten skulle vilja kasta kapitalismen överbord (nu med klimatskäl) gäller knappast för mer än en liten minoritet.

Klimatfrågans framgång i opinionen måste enligt min mening i huvudsak förklaras med någon ny opinionsdrivande faktor. Ekdal tar hjälp av Jungs psykologiska teori. Där utgör "Skuggan" det onda och oönskade inom människan. Ett utflöde av detta anser han vara 2010 års megasuccé på bioduken. Han syftar på James Camerons Avatar där de blå rymdvarelserna har sensuell kontakt med allt levande. Det är moderträdet och fina trådar som knyter samman alla varelser med "Eywa", livsgnistans goda urkälla. Den mänskliga rasen symboliseras däremot av bombande militär och vinstsugna företagsledare. Människan är en oönskad störning i skapelsen.

Vi har hört detta denna fantasi om My Little Pony många gånger förut som i Disney's Lejonkungen och Pocahontas, menar Ekdal. Varenda naturprogram i tv och tusentals böcker med James Lovelocks Gaia i spetsen har betonat människans "ekologiska syndafall" enligt Ekdal. Avatar är en predikan om naturen som god och människan som ond. Vi måste böja oss för den heliga naturen i vördnad, ty den står över människan, skriver Ekdal.

För många människor blir den ekologiska religionen ett ateistiskt substitut för gammal hederlig gudstro. Om vi inte återvänder till naturen är vi dömda till undergång enligt dessa sagoberättare, menar Ekdal. Straffet är ragnarök - jordens undergång. Klimathotet sitter perfekt i en redan inlärd story. Vi har levt gott för länge. Ekdals analys synes ha viss trovärdighet. Han pekar på att även "den gröne påven" Benedict XVI har reagerat mot detta panteistiska hokus pokus. Denna neo-paganism (hedendom) är ingen väg till frälsning, vilket "även ateister kan skriva under på".

Klimatreligionen är baserad på förment vetenskapliga teser men samtidigt spelar den på "dunkla arketyper i det kollektivt undermedvetna". Det mesta talar för att koldioxidhalten kommer att stiga. Vi kommer att få fortsätta att leva med motsättningen mellan det som kan beskrivas som upplysning contra dumhet. (Mot detta kan invändas att upplysningen tycks tendera att försvaga religionens "vetenskapliga" förankring.) Ekdal vill peka på att upplysningen är kluven mellan två impulser: en diktatorisk och en demokratisk (i betydelsen frihetlig). "Samma personer som nyss ville avskaffa kapitalismen i jämlikhetens namn vill nu avskaffa den i miljöns namn." Klimatpolitiken är en sublimerad form av den gamla vanliga politiken - socialism mot marknadsekonomi.

Men idag tillkommer ett element av monism, dvs extremistisk fokusering på ett enda perspektiv. Ekdal spekulerar kring ett "giftermål mellan islamism och klimatengagemang". Förbudet mot ränta, motviljan mot kapitalismen, konsumtionskulturen, individualismen och det öppna samhället förenar de två tankespåren.

Det är bara en tidsfråga innan Usama bin Ladin kommer att haka på klimatdebatten. Orsaken till att det dröjer är att han inte omfattar upplysningen, enligt Ekdal. Men faktum är att tv-kanalen al-Jazira återgett ett ljudband i januari 2010 där någon som sägs vara Usama bin Laden anklagar "alla indusatriländer, främst de stora, är ansvariga för krisen med global uppvärmning". Enligt Ekdal är det metodologiskt pragmatiska al-Qaida berett att ta tillvara den ideologiska chans som klimatfrågan erbjuder. Det gäller att driva in en kil i det öppna samhället så att det försvagas av inre stridigheter, menar Ekdal. "Mugabefieringen" av den internationella politiken, som märktes vid Köpenhamnsmötet, är en annan destruktiv faktor.

Kopplingen av den ekologiska religionen till religiös, konservativ extremism av muslimskt märke kanske är att föra analogierna för långt. Men onekligen finns det beröringspunkter i framhävandet av monismen och oviljan att ta till sig upplysningsidealen i den "ekologiska religionen". Vem står egentligen upp för pluralism och upplysning i dagens debatt om klimatpolitiken och samhällets organisation? Hur länge består det öppna samhället?

Andra bloggar: Liberati, Politikerbloggen

Andra bloggar om: ekologi, religion, fundamentalism, religiös extremism, pluralism, monism, Avatar, öppna samhället, frihet, klimat, miljö, klimathot, miljöfundamentalism, global uppvärmning, ideologi, växthuseffekten, samhälle, politik på intressant.se

Vinden pressas av elcertifikaten

Subventionerna av produktionen av förnybar el med hjälp av marknadskrafterna missgynnar vindkraften som är för dyr jämfört med biobränslen. Det kan leda till problem för de vindkraftföretag som nu gör nyemissioner.

Elcertifikat är en sorts automatiserad beskattning av elförförbrukarna (utom elintensiva företag) som dessutom är specialdestinerad till producenter av förnybar elektricitet i form av en subvention per MWh producerad el. Skatten läggs på producenterna i form av "kvotplikt" - dvs hur många certifikat som måste köpas in på marknaden i relation till elproduktionen. Säljare är de privilegierade företag som producerar förnyelsebar el och som tilldelas certifikat i förhållande till produktionen (under 15 år).

I början på mars satte regeringen som mål att produktionen av förnybar elektricitet skulle öka med 25 TWh till 2020. Tidigare var målet 17 TWh till år 2016. (Startår för jämförelsen är 2002.) Fram till 2008 har utbyggnaden varit 8,5 TWh enligt Energimyndigheten. Fram till 2013 tillkommer 6,3 TWh och efter 2013 tillkommer 10,2 TWh för att 25 TWh ska uppnås.

Vindkraften bidrog med 2 TWh 2008 och Energimyndigheten bedömer att produktionen kommer att öka till 12 TWh till 2020. Kraftvärme med förnybara bränslen kommer att öka från 4,5 TWh 2008 till drygt 10 TWh år 2020. Övriga förnybara källor ligger relativt konstant.

Regeringen höjer tilldelningen av elcertifikat i propositionen 2009/10:133 (4 mars, pdf) med början från 2013. Dagens tilldelning är 0,179 cfk/MWh och tidigare aviserade förändring till exempelvis 2020 var 0,112 cfk/MWh. Nu höjs denna till 0,195 cfk/MWh producerad alternativt använd el.

Energimyndigheten pekar på att strukturen i utbyggnaden handlar om en "trade-off" mellan landbaserad vindkraft och biobränslekraft. Det är denna problematik som tolkats som "Misslyckad satsning" vilket var rubriken i DN igår 15/3. Artikeln av Knut Kainz Rognerud (ej online) går ut på att regeringens system med elcertifikat inte har gett önskad effekt. Orsaken sägs vara att priset på elcertifikat legat på knappt 300 kronor det senaste året. I mars ligger priset på 290 kr/st. Flera gånger under 2008 och 2009 låg priset över 400 kr. Detta kan bli bekymmersamt för utbyggnaden av vindkraften.

Just nu erbjuder de två vindkraftföretagen O2 och Arise (med förre Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar som investerare) nyemissioner på 2 mdr kr med investeringskalkyler som har utsatts för hård kritik. Den springande punkten är hur många timmar om året med "full last" som kan utvinnas från ett vindkraftverk på 2 MW. Av årets 8 760 timmar kunde befintliga verk använda 2 154 timmar 2009. Gränsen för nollresultat anses gå vid 2 370 tim. Men Arise går ut med 3 000 tim och O2 med 3 100 tim. Det kan motiveras med större turbiner och bättre vindlägen. (Källa DI 16/3)

Men om det är så att omkring halva den ekonomiska intäkten för vindkraft kommer från elcertifikat måste priset på dessa i framtiden vara av stor vikt för lönsamheten. Orsaken till att priset på elcertifikaten inte kunnat hållas uppe uppges i DN vara att den energikrävande industrin börjat producera elkraft med förnybara bränslen. Skogsindustrin och kraftvärmeverk har konverterat sina kol- och oljeanläggningar så att de kan eldas med biobränsle och då fått elcertifikat som de kan sälja. Konvertering till biobränsle är alltså billigare än att bygga upp ny vindkraft.

På kort sikt pressas alltså vindkraften av konkurrensen från biokraften inom ramen för certifikatsystemet. Detta är också syftet med att införa marknadskrafter i subventionssystemet. Men om konverteringen till biokraft är en engångsföreteelse kommer elcertifikaten att kunna stiga i pris. Frågan är om detta kan bedömas säkert inför pågående nyemissioner i vindkraftföretagen. Ett misslyckande kan få psykologiska effekter för lång tid framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om vindkraft, förnybar el, elcertifikat, förnyelsebar el, elproduktion, el, klimat, skatt, nationalekonomi, marknad, politik, ekonomi på intressant.se

Är nationalekonomin i kris?

Teorin om att marknaden "har rätt" kan tyckas ha falsifierats av krisen. Men den är en teori om att priserna sätts med hänsyn till all tillgänglig information. Det är inte marknaderna utan stabiliseringspolitiken som det är fel på, vilket inte togs upp i radion.

I "Vetandets värld" i radions P1 idag 16/3 diskuterades den ekonomiska krisens följder för den nationalekonomiska vetenskapen. Programledaren Johan Lindahl skriver i presentationen:

"under de senaste årtiondena har en nyliberal syn på staten och marknaden fått en allt större dominans. Ledande ekonomer har hävdat att djupa kriser tillhörde historien och propagerat för att politiker gör bäst i att hålla sig borta från marknaderna.

Så kom kollapsen 2008. Inte heller denna gång lyckades de mest inflytelserika nationalekonomerna slå larm. De gängse nyliberala teorierna om effektiva och självreglerande marknader fick sig en rejäl törn. Samtidigt gör nu Keynesianismen comeback och försäljningen av Karl Marx Das Kapital ökar."

Diskussionen fördes mellan docent Stefan de Vylder med vänstersympatier (har skrivit bok om krisen) och professor Hans Tson Söderström som varit VD för SNS. Lindahl inledde med det teorem inom nationalekonomin som hävdar att de finansiella marknaderna är "effektiva". Man fick intrycket att udden var riktad mot marknadsekonomin som ideologisk idé. Krisen skulle ha visat att detta teorem är felaktigt. Men effektivitetsteoremet säger inte annat än att priset på ett finansiellt instrument avspeglar all hittills framkommen information om detta.

Det är den felaktiga tolkningen av effektivitetsteoremet som att "marknaden alltid har rätt" i en övergripande mening som är intressant. Vi kan ta de amerikanska bostadspapperen som exempel. De åsattes ett "uppblåst" värde sett i efterhand. Marknaden hade alltså inte "rätt". Men teoremet uttalar sig inte om denna mening att visa "rätt". Det säger bara att marknadsvärdet sätts med den information som finns att tillgå - om sedan denna information är långsiktigt missvisande pga felaktiga kreditbetyg eller dåliga makroekonomiska bedömningar finns inte med i bilden. Om aktörerna inte besitter korrekt långsiktig information sätts priset på grundval av den kortsiktiga och felaktiga information som faktiskt finns tillgänglig.

Det var inte nationalekonomins teori det var fel på när det gäller marknadens effektivitet. Felet måste istället sökas i mekanismerna för informationsspridning och analys av institutionella förhållanden. Brister hos statistiker och socialpsykologer leder naturligtvis till att teorier som bygger på sådant material kan peka i fel riktning. På de Vylder verkade det dock som om ekonomerna ska kunna klara även sådana brister. Vi har haft ett flertal begränsat allvarliga ekonomiska kriser som inte kunnat förutses av ekonomerna - t ex IT-bubblan vid sekelskiftet. Men då har vi fjärmat oss från de ekonomiska teorierna och diskuterar tillämpningsproblem.

Ett av dessa är att rätt kunna analysera riskerna för att utvecklingen blir mycket sämre än vad den allmänt cirkulerande informationen pekar på. Det finns alltid bedömare som i vaga ordalag hävdar att utvecklingen kommer att gå åt skogen. Svårigheten ligger i att kunna skilja fantasterna från dem som har hittat fundamentala orosfaktorer av sådan karaktär att de borde tas på allvar. En sådan person är den iransk-israeliske ekonomen Nouriel Roubini (f 1959 i Turkiet, Wp), som nämndes av de Vylder.

Vad som skulle behövas är en utvärdering av varför Roubinis varningar inte togs på allvar. Hur såg de första varningarna i september 2006 ut? De byggde på bostadsprisernas uppgång. "Bubblan" i USA var dock inte exceptionell jämförd med andra länder. Men byggandet ökade på ett alarmerande orealistiskt sätt. Eftersom detta också var mönstret före 30-talsdepressionen borde detta ha medfört försiktighetsåtgärder. Kan en orsak till att så inte skedde var den föreställning att stora depressioner i värsta fall kunde motverkas med keynesianska åtgärder? Eller var det vanlig konformism som motarbetade Roubini?

Tänkbart är naturligtvis att ekonomerna ansåg att marknadsekonomins självreglerande förmåga var så grundläggande att några åtgärder mot "bubblor" och andra svängningar inte var behövliga. En allmän åtstramning av penning- och finanspolitik kanske ansågs vara tillräcklig. Från vänsterhåll vill man gärna tillskriva hela ekonomkåren denna nyliberala föreställning. Men då finns det ett ideologiskt syfte med detta försök att beskriva verkligheten. Går det att belägga att den makroekonomiska teoritillämpningen var av denna karaktär?

Om nationalekonomin skulle befinna sig i kris, vilket Tson Söderström förnekade, blir det intressant att fråga vilka alternativ som skulle ha tillämpats. Keynesiansk teori är knappast ett alternativ eftersom den redan tillämpades (med fördröjning) för penning- och finanspolitiken. Och det marxistiska alternativ, som Lindahl i förbigående pekade på, förefaller vara en orealistisk dröm. Om man inte övergår till planhushållning är det svårt att se vad marxismen har tillfört till den ekonomiska politiken.

Tson Söderström pekade på att erfarenheterna av krisen nu kommer att tas tillvara för en ny syntes. Nationalekonomerna är ödmjuka inför behovet av en ny forskningsinriktning (diskussion på Nationalekonomiska föreningen). Själv vill jag peka på behovet av en genomgång av den stabiliseringspolitiska teorin som redan när krisen bröt ut efter Lehmans konkurs i september 2008 inte fanns samlad på ett auktoritativt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, stabiliseringspolitik, marknader, effektivitet, keynesianism, finanskrisen, marxism, finanspolitik, finanskris, prognoser, ekonomi.politik på intressant.se

Mera tillväxt förlänger livet

I SvD visar prof Vågerö att högre inkomst ger längre livslängd. Men han tror att det är ökad jämlikhet som är medlet. Kanske de rika borde dö i förtid för att öka jämlikheten? Mer tillväxt verkar bättre.

En undersökning av sambandet mellan dödlighet och inkomst redovisas idag 15/3 i SvD (Brännpunkt) av Denny Vågerö. Han är professor i medicinsk sociologi vid CHESS (SU/KI) och rubriken på hans artikel är "Hälsoklyftor ett hot mot samhället". Vågerö tror själv att han ger ett stöd för tesen i boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Pickett. Den är som bekant att större skillnader i inkomster ger upphov till kortare livslängd oavsett hur hög den absoluta nivån på inkomsterna är. "Ojämlikhet dödar."

Men Vågerö har inte visat att det är själva inkomstdifferenserna som är korrelerade till livslängden. Han har endast visat att de med lägre inkomster 1990 (födda 1925-60) hade högre dödlighet under drygt 18 år därefter. Detta framgår av nedanstående diagram:


Vågerö vill dra slutsatsen: "Ojämlikhet i ekonomiska resurser bidrar till ojämlikhet i hälsa." Men jag kan inte se att hans material tillåter denna slutsats. Det enda som visas är att inkomster har ett samband med dödlighet. Därför förefaller det sannolikt att högre inkomster skulle ge lägre dödlighet om det inte finns någon bakgrundsfaktor som är den egentliga orsaken. Och högre inkomster får man om tillväxten av BNP blir god framöver.

Vågerös resultat försvagar istället Wilkinsons tes att det inte går att få någon effekt på hälsan av ytterligare tillväxt. Risken att dö skulle uppenbarligen kunna reduceras avsevärt om de fattigas inkomster blev högre. Men ytterst är det osannolikt att effekten skulle bli kraftig. Det är enligt min hypotes varken inkomster eller relativa inkomstskillnader som är förklaringen till skillnader i livslängd. Istället är det arbetsmiljön och arbetssituationen som påverkar. Den som har ett inte alltför stressigt tjänstemannajobb, motionerar och undviker dåliga kostvanor mm får också längre livslängd. Varför skulle medelklassen med dessa egenskaper dö tidigare än stressade företagare med högre inkomster? Enligt Wilkinson skulle de dö i förtid av grämelsen att se folk med högre inkomster och mera prylar i sin omgivning.

Vågerö går ett steg längre när han beskriver tänkbara åtgärder: "Omfördelning av ekonomiska resurser påverkar graden av ojämlikhet i hälsa." Vi kan se framför oss hur diagrammet ovan förändras genom "omfördelning". De rika ska göras relativt fattigare och dö tidigare för att de fattigare (kanske) ska kunna leva längre med sina högre inkomster. Den som strävar att tjäna mer pengar på ett förtänksamt sätt ska alltså av staten straffas genom omfördelning och tvingas dö i förtid. Det är utilitarism i dess högsta stadium.

Andra bloggar: Svensson, LOKE, P Andersson, ANNARKIA. Läs även andra bloggares åsikter om Jämlikhetsanden, Denny Vågerö, livslängd, jämlikhet, utjämning, omfördelning, ojämlikhet, tillväxt, moral, utilitarism, filosofi, politik på intressant.se

Är idrotten en hälsofara som måste förbjudas?

Tävlingsfixeringen i samhället är avtändande och har en negativ klang. Den är en hälsofara och värst är idrotten. Är det ett nytt inlägg i jämlikhetsdebatten som nu står att läsa i Dagens Industri? Varför skulle någon vilja vara bättre än någon annan, frågar krönikören.

I helgens utgåva av Dagens Industri (13/3) finns en anmärkningsvärd krönika (pdf, s 8) skriven av Emma Stenström, ekonomie doktor vid Handelshögskolan i Stockholm och professor vid Konstfack. Den påannonseras på första sidan med rubriken "Idrotten ett hot mot folkhälsan" och handlar om hur illa det är att folk är tävlingsinriktade. Jag tror inte för ett ögonblick att denna person skulle ha uppmärksammat boken Jämlikhetsanden. Hon har säkerligen själv kommit på sina med boken likartade slutsatser.

Stenström ondgör sig över att företag och offentliga institutioner har visioner som att bli det ledande företaget, den bästa skolan eller som Stockholm "Europas mest attraktiva storstadsregion". Hon skriver:

"Hur kan man ens vilja bo på en plats som är bättre än någon annan, hur kan man vilja att andra ska ha det sämre?"

Ja, hur kan man? Det är väl lika bra att dra över sig nivelleringens grågula smog där vi är lika medelmåttiga som alla andra i genomsnitt. Varför ska vi ha begränsningar av trafik, buller, trängsel och avgaser när så många andra städer brottas med dessa problem på så mycket värre nivå? Hur kan vi önska att de andra ska ha det sämre? Låt oss införa trafiksituationen i Ankara eller Peking. Hur kan vi vara så osolidariska och tävlingsinriktade att vi vill ha det bättre än andra?

Detta är jämlikhetsfilosofin i sin prydno. "Allra värst är det inom idrotten" skriver Stenström och ifrågasätter om inte idrottsrörelsen med sitt tävlingsfokus utgör det största hotet mot folkhälsan. Sedär, Emma har hittat den faktor som verkligen gör oss sjuka - både psykiskt och fysiskt. Det är själva tävlandet inom idrotten och på andra håll i samhället. Varför begränsa sig till strävan efter inkomster och status, som Wilkinson och Picket gör i boken Jämlikhetsanden, när man kan peka ut tävlingsidrotten. Usch, förbjud idrotten och skatta bort inkomstskillnaderna med 99 procents marginalskatt.

Emma Stenström är expert på ledarskap. Hon, om någon, måste veta vad som är bra för ett mediokert samhälle. Bort med alla skillnader! Tänk så mycket lyckligare vi skulle bli. De där tävlingsinriktade, högpresterande direktörstyperna som gillar att sträva efter förbättringar ska inte tro att de får "vara bättre än någon annan". -För varför skulle man vilja det? Det frågar sig Emma Stenström på ögonskenligen fullt allvar i Dagens Industri.

Andra bloggar om: idrott, tävling, jämlikhet, inkomstskillnader, ledarskap, lycka, ojämlikhet, nivellering, skatt, politik, samhälle på intressant.se

Det blir könskvotering 2012 enligt Sahlin

Om de rödgröna vinner valet kommer könskvotering att införas i bolagens styrelser 2012. Det var det ena konkreta beskedet om ny politik som Mona Sahlin lämnade i radions intervju. Det andra var att det blir lag om heltid under mandatperioden

Gäst i Ekots lördagsintervju 13/3 var Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin som intervjuades av Tomas Ramberg. Den inledande diskussionen handlade om riksdagens beslut att klassificera massakrerna i det Osmanska riket 1915 som ett folkmord på armenier, assyrier, syrier, kaldéer och pontiska greker. Riksdagen slog alltså fast att det fanns en politisk avsikt bakom dödandet. Detta föreföll Sahlin anse vara vällovligt och riksdagen ber nu regeringen agera.

Rätten till heltid diskuterades. Den förra socialdemokratiska regeringen har utrett frågan under många år - kanske 20 år. När regeringen föll fanns ett lagförslag enligt Sahlin. Det var svårt att hitta en bra lagstiftning. Sahlin pratade långsamt och omständligt. Under mandatperioden kommer en lag. Könskvotering ska införas ca 2012 i bolagsstyrelserna. Även här har har hotet om lagstiftning pågått i många år. Det berodde på att frågan var kontroversiell inom Socialdemokraterna.

Vargjakt, SÄPO:s arkiv, ordföranden i Sveriges Radio, läkare och omskärelse, Antonovs finansiering av Saab, undantagen från LAS (2 pres, inget akut), EU:s datalagringsdirektiv diskuterades kort. Att lagra kontakter för att lösa brott var viktigt för Sahlin. Afghanistanfrågan var viktig att vara tydlig med. Betygsfrågan likaså. Offentligfinansierade välfärdsföretag var också viktig. Besked kommer före valet.

Förbifart Stockholm var en av de svåraste frågorna. Sahlin hoppades att de rödgröna "skulle komma fram". Någon diskussion om stockholmsföreträdarnas förordande av trafikleden förekom inte. Schlagerfestivalen avslutade.

Lördagsintervjuerna håller på att byta karaktär. Frågorna inför valet handlar mest om teknikaliteter som bara ett fåtal intresserade kan ha utbyte av. De stora valfrågorna lyste med sin frånvaro. Skattefrågan kunde kanske inte beröras eftersom svaret skulle ha blivit att besked kommer efter vårbudgeten. Men klimatfrågan, kärnkraftsfrågan, den ekonomiska politiken, skapandet av nya jobb, RUT-frågan i relation till utanförskapet och egna idéer om arbetsutbudet är väl frågor som vi inte riktigt vet hur socialdemokraterna mera konkret ställer sig till. Är inte långa intervjuer just till för att ta reda på vad som döljer sig bakom mera svepande deklarationer?

Nu fick vi inte så många besked från "sahlinisternas ledare". Det var tråkigt.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Socialdemokraterna, könskvotering, rätten till heltid, Turkiet, folkmord, val 2010, politik på intressant.se

Altruism eller egoism - varför kan människan samarbeta?

Vänsterns syn att människans samarbetsförmåga beror på en genetiskt betingad godhet stämmer inte. Människans långsiktiga egenintresse gynnas av att ett egoistiskt samarbete kan skyddas med hjälp av bestraffningar mot egoistiska svikare.

Det finns mycket som tyder på att människan inte är osjälvisk till sin natur. Närmare bestämt betyder detta att det bara finns en mindre andel människor som har en genetiskt betingad egenskap av "godhet" eller altruism. En större andel uppträder altruistiskt utan att ha denna medfödda egenskap till följd av uppfostran eller som ett utslag av beräkning. Den konventionella attityden är att folk som verkar vara osjälviska får positiv uppskattning.

Ett problem är naturligtvis att definiera altruism. Om man inte är egoist i stark mening, är man då altruist? Den som avstår att skaffa sig fördelar på andras bekostnad är väl inte automatiskt altruist? Då skulle alla som avstår från att exempelvis stjäla vara altruister. Språkbruket är oklart. Den som vill gynna sig själv utan att det sker på andras bekostnad är möjligen egoist i svag mening. Det finns alltså två sorters egoism.

Osjälviskhet eller altruism brukar definieras som att uppoffra sig själv för att gynna andra utan att man själv tjänar på det (i annan bemärkelse än att man känner en inre tillfredsställelse). Denna definition utesluter transaktivt beteende, som går ut på att gynna andra för att gynna sig själv (ibland oegentligt kallat för "reciprok altruism").

Det finns också en svagare variant som jag inte skulle vilja definiera som altruism: att gynna andra utan att offra något väsentligt själv. Den varianten skulle kunna kallas tillmötesgående beteende. Experiment med barn gjorda av Ernst Fehr visar att detta är relativt utbrett. I gruppen barn 7-8 år var det ca 75 procent som inte bara själva tog emot godis från försöksledaren utan också gynnade någon av sina kompisar i samma veva (Fehrs första experiment). Här skiljer sig människan från schimpanser som inte visar något tillmötesgående mot andra än den egna familjen. Detta framgår av ett experiment redovisat i Nature okt-05 (bloggartikel).

Någon kanske vill invända att 7-8-åriga barn redan har lärt sig att vara "snälla mot kompisar" och därför inte nödvändigtvis har denna godhetsegenskap som medfödd. Men även 2/3 av 3-4-åringarna betedde sig tillmötesgående mot den egna gruppen. Om detta inte är medfött så måste människan i varje fall ha en medfödd benägenhet att snabbt lära sig att vara tillmötesgående till skillnad från schimpanser.

Samma gäller människans mindre tilltalande egenskaper. Mer än 80 procent av 7-8-åringarna var missunnsamma mot främlingar och nästan lika många mot de egna kompisarna (Fehrs tredje experiment). Tendensen är tilltagande med åldern så hypotesen om uppfostrans effekter verkar inte så trovärdig. Visserligen kan man eufemistiskt kalla missunnsamhet för "en preferens för jämlikhet". Att andra inte ska ha mer än man själv kan förvisso leda till en destruktiv nivellering. Men den önskvärda egenskapen är att de som kan få mer än andra avstår från detta och delar med sig. Det är denna egenskap som många vänsterdebattörer gärna vill tro vara medfödd. Men bara 12 procent av 7-8-åringarna delade med sig till främlingar i Fehrs andra experiment. Altruism är sällsynt.

Professor Erik Svensson (i zoologisk ekologi vid LU) har drivit tesen om människans medfödda godhet och har skrivit en bloggartikel Allenarådande själviskhet? där han bl a replikerar på min tes att det är högerns syn på egoismen som har segrat. Men något bevis för att det skulle förekomma medfödd altruism kommer han inte med. Istället för han ett resonemang om att egenskaper som missgynnar enskilda individer ändå skulle kunna selekteras ut på gruppnivå om de gynnar gruppen tillräckligt mycket. Vi ser detta beteende t ex hos sociala steklar (myror, bin, termiter) där det genetiska släktskapet dock är starkt. Men var finns denna tendens att offra livet för gruppens bästa när släktskapet är svagare?

Det som ändå tyder på att individuellt oförmånliga egenskaper kan gå i arv är den tendens till s k altruistisk bestraffning som Ernst Fehr påvisat i tidigare experiment. I det s k ultimatumspelet visar det sig att den andre spelaren som kan utdela veto mot den föreslagna fördelningen tenderar att börja krångla om hon får 40 procent av det som man får att dela. Och får vetospelaren mindre än 25 procent blir det blockering (bloggartikel 27/12-07). Schimpanser nöjer sig dock med det lilla de får - i enlighet med en kortsiktig syn på postulatet economic man.

Forskarna anser att drygt 40 procent av denna avundsjuketendens hos människan är genetiskt betingad. Fehr själv uttalar sig dock inte om huruvida dessa egenskaper är medfödda. Genom att avunden kan manifesteras genom en hämndaktion i form av bestraffning, kan ett visst välbefinnande upplevas. En inre tillfredsställelse kan alltså bli resultatet av något som kortsiktigt inte är till fördel för individen (hämndaktionen). Detta är uppenbarligen till fördel för ett mer långsiktigt samarbete.

Ett mera långsiktigt transaktivt beteende förutsätter nämligen att "avtal skall hållas" och det kräver att svikare måste bestraffas. Det som ibland kallas "reciprok altruism" fungerar sålunda inte säkert om vi enbart förlitar oss på kontrahenternas altruism. Risken är stor att en av dem förfaller till 'stark egoism' och berikar sig på den andres bekostnad om det inte får några negativa konsekvenser för svikaren. Därför behövs en benägenhet att ta till repressalier även om dessa "kostar" i ett kortsiktigt perspektiv. Eftersom människan genetiskt delvis skiljer sig från schimpanser på denna punkt, och i övrigt har lärt sig att hämnas på ett oftast välavvägt sätt, kan ett avancerat samarbete byggas upp. Här finns förutsättningen för handel och marknadshushållning.

Det är uppenbarligen ett felgrepp att försöka förklara människans samarbetsförmåga med medfödd altruism, som man kan få intrycket av från Erik Svenssons utläggningar. De egenskaper som människan genetiskt utrustats med i dominerande grad förefaller vara tillmötesgående beteende och missunnsamhet - inte osjälviskhet. Därtill kommer en medfödd tendens hos ca 40 procent att offra egen välfärd för att låta missunnsamheten övergå i bestraffningar av svikande egoister. Detta är till fördel för det långsiktiga egenintresset.

Läs även min artikelserie om människans natur med början i juni-05. Andra bloggar om: altruism, egoism, osjälviskhet, genselektion, vänstern, människans natur, jämlikhet, Fehr, evolutionsbiologi, utjämning, ojämlikhet, orättvisa, filosofi, samhälle, politik, ekonomi på intressant.se

Behovet av rättvisa enligt Rosenberg - nivellering

Ekonomisk jämlikhet är inte bara bra utan också rättvist. Att belöna meriter är orättvist eftersom det leder till inkomstskillnader. Men något bevis för tesen att jämlikhet är rättvisa antyder inte Rosenberg. Han verkar egentligen vara ute efter en bättre socialpolitik.

I DN igår 9/3-10 skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en kolumn på ledarsidan med rubriken "Behovet av rättvisa". Artikeln är föranledd av Wilkinson och Pickets bok Jämlikhetsanden, som jag skrivit ett antal artiklar om tidigare. Rosenberg inleder sin artikel med en hyllning till bokens "arsenal av tabeller och statistik" som smular sönder idén att det är "ökad ojämlikhet som är bättre för alla". Han tycks vara helt omedveten om den skarpa metodologiska kritik som boken utsatts för redan vad gäller statistikbehandlingen.

Inte heller tycks Göran Rosenberg själv kunna tänka tillräckligt kritiskt för att komma på att korrelation inte är detsamma som kausalitet, vilket påpekats för honom i Olssons Blogg. Rosenberg menar också att Wilkinson o Picket har "söndersmulat" den s k nedsippringsteorin - eller "hästskitsteorin" - som säger att förbättringar för de rika så småningom leder till att också de fattigare får det bättre. Niclas Berggren refererar emellertid på sin blogg en studie av Dan Andrews et al som visar att en förbättring för den rikaste tiondelen ger en kompenserande förbättring för de övriga nio tiondelarna inom 13 år.

Men det stora felet med Rosenbergs artikel är att han föreställer sig att rättvisa är nivellering - omfördelning genom utjämning. Om man kallar detta för jämlikhet leder ordets makt över tanken lätt till att ekonomisk jämlikhet blir rättvisa. Wilkinson o Picket har däremot pekat på att ekonomisk utjämning enligt deras analys leder till att alla får högre välfärd - inte att samhället blir mer rättvist.

Rosenberg försöker bevisa sin tes genom att angripa andra definitioner av rättvisa. Det är främst den borgerliga rättvisesynen om förtjänst som han har för ögonen. Rättvisa är då att den som åstadkommer ett mer värdefullt resultat också är förtjänt att erhålla frukterna av sitt arbete. Det är orättvist att ta ifrån henne det extra resultatet av prestationen för att ge till någon annan som kanske istället prioriterat fritid eller en maklig tillvaro.

Genom att inte föreställa sig hur omfördelningen konkret skulle kunna gå till kan Rosenberg hävda att den enes rättvisa blir den andres orättvisa. Och då i meningen att den som gjort bättre ifrån sig är den som hävdar rätten till orättvisa/ojämlikhet. En bidragande orsak till denna förvridna syn är att Rosenberg utvidgar ojämlikheten till att gälla "skillnader i social status och socialt värde". Det är tydligen den arroganta attityd, som de rika manifesterar och den devota beundran som medelklassen visar, som är skälet till att de över genomsnittet ska fråntas sina inkomster. Det jämlika samhället är ett intolerant samhälle som inte kan ha överseende med någras brist på respekt och anständigt beteende.

Det obehagliga med Rosenbergs artikel är slutligen att han angriper hela det moderna projektet där klassamhället ersatts med ett meritsamhälle. Rosenberg anser att:

"vi alltför okritiskt har svalt den förföriska idén om ett samhälle där status och rikedom fördelas efter meriter; åt de begåvade, välutbildade och företagsamma den status och den rikedom som de rätteligen förtjänar."

Rosenbergs invändning är att meritförvärvade positioner och rikedomar också tenderar att gå i arv. Detta är en komplicerad fråga. Har de femton finansfamiljerna från 1960-talet fortfarande samma grepp om näringslivet idag? Nej, de flesta är utbytta. Är det ett problem att små- och medelstora företag nu tas över av mindre meriterade barn än de framgångsrika föräldrarna? Nej, barnen visar föga vilja att ta över. Är det så att barn till akademiker också blir akademiker trots att de är dummare än tåget? Nej, sådant kunde hända på klassamhällets tid.

Felet med dagens samhälle tycks enligt Rosenberg helt enkelt vara att det faktiskt är meriterna, eller bristen på meriter, som sållar ut individerna i mer eller mindre kvalificerade och välavlönade verksamheter. Det leder till inkomstskillnader. Men om de i sig är orättvisa måste hela meritsamhället och det moderna projektet varit feltänkt från början.

Eller kanske det är den borgerliga rättvisesynen som misslyckats att etablera sig i det moderna samhället? Det är kanske fortfarande det tidiga industrisamhällets folkliga rättvisesyn som dominerar trots att verkligheten ser helt annorlunda ut. Den synen hade sina rötter i bondesamhället där enbart hårdare fysisk ansträngning hade en naturlig och synlig koppling till högre välstånd. Det föregivna missnöjet med rättvisan i dagens samhälle beror i så fall på en moralsociologisk eftersläpning.

Kanske skulle missnöjet vara mindre om det tydligare framgick att det var meriterna som belönades. Det finns dock ingen anledning att ta Rosenberg som ett sanningsvittne för vilken uppfattning om rättvisa som dominerar i befolkningen. Tänkbart är att en minoritet uttalar missnöje över att det inte är meriter utan ovidkommande faktorer som bildar grund för framgång i samhället. Om man är ute i socialistiska ärenden kan man tolka detta som ett krav på ekonomisk nivellering.

Rosenbergs tänkande är grumligt. Han kommer inte med något principiellt bevis för sin egen rättvisesyn. Kanske han inte alls är ute efter ekonomisk jämlikhet utan istället vill ha en bättre socialpolitik? Han citerar profeten Jesaja: "Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen." Detta är uppenbarligen inte en uppmaning till jämlikhet utan till fattighjälp. Det är också en vägande invändning mot Wilkinson o Picket och deras program. Det är inte rikedomen utan fattigdomen som bör bekämpas.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, rättvisa, nivellering, Jämlikhetsanden, utjämning, omfördelning, socialism, orättvisa, meritsamhälle, klassamhälle, Göran Rosenberg, skatt, moral, filosofi, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se

TV-meteorolog kom med ologisk propaganda

Är det SMHI:s uppgift att skicka ut sina meteorologer för att göra propaganda för att vi ska oroa oss för klimatet? Och om man presenterar data som tyder på naturlig uppvärmning efter istiden borde man väl ha en förklaring till att det ändå är människans fel?

Jag var på ett möte där TV-meteorologen Helena Johansson talade över ämnet "Ska vi oroa oss för klimatet?". I annonsen i DN skulle hon förklara vilka processer som styrt klimatet hittills och vad som händer nu. Hon inledde med ett försåtligt trick som kan ses som ett sätt att öka sin trovärdighet. När hon uppträdde igår i Rapport (liksom alla dagar) pekade hon egentligen på en tom grön skärm. Själva väderkartorna syns på monitorer både till höger och vänster. Men tittarna kan inte se dem. Att kartorna ser ut att finnas framför meteorologen beror på att kameran elektroniskt kopierar in dessa på den gröna skärmens plats.

Nu menar jag inte att Helena Johansson gör ett liknande trick när hon förklarar att den uppvärmning vi sett de senaste 100 åren med 0,74 grader beror på människan. Men det är snudd på. Som bakgrund redovisade hon ett temperaturdiagram som spände över de senaste 420 000 åren. Det har presenterats av J R Petit et al i Nature 399 år 1999 och belyser utvecklingen i Antarktis:


Johansson diskuterade hur stora temperaturvariationerna varit mellan istiderna och värmeperioderna och hur mycket lägre och högre havsnivåerna legat. Men hon nämnde ingenting om temperaturvariationerna de senaste 12 000 åren längst till vänster i diagrammet (hon hade vänt tidsaxeln så i hennes diagram låg denna period till höger).

Att det är människan som orsakar uppvärmningen bevisade hon med Svante Arrhenius' beräkningar för mer än 100 år sedan. Hon nämnde dock inte att Arrhenius hade som syfte att bevisa att det inte var svängningarna i jordaxelns lutning och i jordens bana kring solen som orsakade istiderna (J Crolls teori). Med dåtidens föreställningar om koldioxidens förmåga att ta upp värmestrålning kom Arrhenius dessutom till ett överdrivet resultat. Det innebar 5,7 grader i temperaturökning vid en fördubbling av koldioxidhalten. På den tiden insåg man inte att koldioxid i kombination med vattenånga inte kunde ta upp särskilt mycket mera värmestrålning. Först på senare tid har forskarna relanserat koldioxidhypotesen genom att effekterna högt uppe i atmosfären anses bli kraftigare än vid jordytan.

Inte heller nämnde Johansson att det inte är koldioxiden i sig som medför en värmande effekt. Det är först vid återkoppling via vattenånga som den stora uppvärmningen blir följden. Och denna är svår att beräkna eftersom här även ingår effekter på molnbildningen. Att det är svårt att bedöma effekterna på molnbildningen och följdeffekterna av denna nämnde dock Johansson i ett annat sammanhang. Men slutsatsen var klar: utsläppen måste börja minska inom 5-10 år för att tvågradersmålet ska uppnås. Dessutom fordras det en minskning med 90 procent till 2050. Halten ska minska från 380 till 350 ppm.

Det är tydligen så att ett svagt underbyggt resonemang kan presenteras som skäl för att det är människan som åstadkommit uppvärmningen. Detta liknar propaganda som SMHI borde akta sig för. Men den kritiske åhöraren kunde dessutom konstatera att Johanssons framställning innehåller ologiska element. Om det nu är så osäkert att få ett säkert grepp om molnbildningen hur kan då slutsatserna bli så emfatiska? Borde inte SMHI:s meteorologer redovisa båda sidorna i debatten? Å ena sidan bedömer IPCC att det med 90 procents sannolikhet är människan som bidragit till det mesta av uppvärmningen. Å andra sidan är det möjligt att återkopplingen är felaktigt uppskattad och därför är kanske klimathotet överdrivet.

Det som logiskt talar för att klimathotet är överskattat redan i Helena Johanssons framställning är de temperaturvariationer som kan avläsas i Petits diagram ovan. De senaste 12 000 åren har temperaturen varierat med 2-3 grader ett antal gånger, vilket är mera än den stegring vi nu ser. Det mesta av den globala uppvärmningen kan vara naturlig även om vi inte ännu kan ange orsakerna.

I den nyligen utkomna boken Global nedkylning: klimatet och människan under 10 000 år av klimathistorikern Fredrik Charpentier Ljungqvist anges att det efter istiden förekommit nio köldperioder av samma karaktär som den "lilla istiden" kring mitten av förra årtusendet. Dagens uppvärmning kan därför mycket väl vara en naturlig normalisering efter en köldperiod.

Att Helena Johansson på explicit fråga inte har någon förklaring till temperaturvariationerna i hennes eget diagram gör inte saken bättre för SMHI.

Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, SMHI, växthuseffekten, TV, propaganda, klimat, miljö, temperaturökning, global uppvärmning, istid, meteorologi, politik på intressant.se

RUT-avdraget borde hyllas på kvinnodagen

Ett avdrag som gör hushållstjänster billigare ger fler jobb åt kvinnor än om man satsar på den offentliga sektorn. RUT gör också det lättare för kvinnor att göra karriär och underlättar rekryteringen till börsföretagens styrelser utan kvotering.

Var finns feministerna i debatten om avdrag för hushållstjänster? Gudrun Schyman (FI) gjorde i förra veckan gällande att RUT-avdraget missgynnade kvinnornas jämställdhet i TV:s "Debatt". Hon blev inte motsagd. Men vid en närmare eftertanke är hennes argument ganska absurt. RUT-avdraget gynnar istället jämställdheten. Det finns åtminstone tre skäl för detta.

1) Utan RUT skulle bara hälften så många personer teoretiskt kunna anställas och då i den offentliga sektorn. Detta bygger på att ett givet belopp finns att använda och att löneläget är lika i städbranschen mm och i det offentliga. De flesta jobben gäller kvinnor. Med RUT kan alltså dubbelt så många kvinnor få jobb än med de rödgrönas offentligasektor-modell. Det beror på att det finns medborgare som är villiga att betala hälften av lönekostnaden för de nya jobben. Det ger 100 procents turbo-effekt per given skattekrona.

Alltså: Lägre arbetslöshet för kvinnor gynnar jämställdheten.

2) Med RUT kan kvinnor som vill göra karriär på männens område lättare hinna med det gemensamma hushållsarbetet och att lämna barnen på dagis mm. Bättre karriärmöjligheter för kvinnor gynnar jämställdheten.

Här finns dock ett motargument som aldrig brukar motsägas trots att det är felaktigt. Motargumentet går ut på att karriärkvinnorna ska se till att deras män tar hand om en större del av hushållsarbetet. Man frammanar bilden av den karriärinriktade mannen i gamla tider som fick marktjänst av sin osjälviska hustru.

Vart tog jämställdheten vägen i detta resonemang? Menar feminister som Schyman att kvinnor som vill göra karriär ska tillämpa omvänd feminism - dvs nu ska mannen sörja för markservicen så att kvinnan ska kunna göra karriär?

RUT-avdraget är uppenbarligen bra för både män och kvinnor som vill göra karriär i ett jämställt förhållande. Men även om mannen inte satsar på karriär kan det vara svårt att få honom att ta på sig hela ansvaret för "marktjänsten". Och det ska inte ens fordras om målet är jämställdhet. Därför behövs RUT för att ge något av samma lättnad för karriärkvinnorna som karriärmännen fick i gamla tider.

Alltså: RUT är en av förutsättningarna för jämställdheten för karriärkvinnorna.

3) Det anses vara önskvärt att minst 40 procent av börsföretagens styrelser består av kvinnor. För att underlätta rekryteringen är det bra om fler kvinnor gör karriär i näringslivet och skaffar sig de erfarenheter som behövs eller t o m överträffar männens kvalifikationer. Genom RUT-avdraget kan fler kvinnor göra karriär än tidigare. Visserligen underlättar RUT också för männen att göra karriär i ett jämställt samhälle. Men eftersom de redan tycks ha ett försteg framför kvinnorna kommer det inte att hjälpa fler män att att få plats i företagens styrelser.

Alltså: Fler kvinnor kan få höga poster i näringslivet med RUT-avdrag. Argumenten för kvotering till styrelserna försvagas.

När jag först tog upp denna tanke 1986 i en debattartikel i Herta (3/86) betonade jag precis som idag att ett avdrag för hushållstjänster skulle skapa fler jobb. Men jag pekade också på att det skulle kunna leda till en avlastning för yrkesarbetande kvinnor som då ofta ansågs vara "dubbelarbetande". Att andra kvinnor samtidigt i praktiken var arbetslösa såg jag som en anomali.

Därför är det ett stort framsteg för den praktiska feminismen och kvinnornas jämställdhet att ett avdrag för hushållsnära tjänster till slut har införts. RUT-avdraget borde därför uppmärksammas idag på kvinnodagen den 8 mars. Var finns våra feminister? Visa att ni inte använder feminismen för att komma åt marknadsekonomin och kapitalsmen så som Gudrun Schyman verkar göra. Hylla RUT-avdraget idag!

Läs även andra bloggares åsikter om RUT-avdrag, hushållsnära tjänster, kvinnodagen, nya jobb, börsbolagens styrelser, kvotering, skatt, ekonomi, jämställdhet, feminism, skatter, politik på intressant.se