Är osjälviskheten inlärd hos människan?

För att visa att osjälviskheten är medfödd har forskarna på UCLA gjort experiment med schimpanser. Men experimentet misslyckades att visa att de är osjälviska. Aporna bryr sig inte om att hjälpa andra att få mat utom sina släktingar och partners.

Många vill gärna att den kristna moralen om självuppoffring och oegennytta skall vara medfödd hos människan. Detta är speciellt kännetecknande för socialister och socialliberaler. Tankefiguren går tillbaka på Rousseaus "ädle vilde" som tycktes leva i någon sorts "ursprunglig kommunism" med naturlig oegennytta och vilja att dela med sig.

Detta är en mycket destruktiv tanke om den är felaktig. Vi såg den som underförstådd hos Thomas More med hans Utopia. Genom Rousseau fick den fäste hos de "utopiska socialisterna" på 1800-talet. Karl Marx hade inte så mycket att säga om människans natur, men utgick från att kommunismen skulle fungera utan egenintresse. Dock ansåg han att något knapphetsproblem inte skulle existera, vilket gjorde teorier om incitamentssystem överflödiga. När Lenin skulle införa socialism havererade hela det altruistiska projektet och militär hiearki med terror fick bli organisationsformen för det nya samhället.

Varför kan forskarna inte utgå från att det är uppfostran som gör att åtminstone vissa människor blir osjälviska? Den västerländska människan har hittat en ordning för samhällets organisation som leder till att produktionen kan öka oerhört mycket. Det har andra civilisationer misslyckats med. Vilka institutioner inklusive uppfostran är viktiga för detta? Hur kan vi bevara denna goda ordning?

Istället envisas forskarna med att försöka visa att människan inte är egoistisk. Ett sätt är då att visa att högre stående djur, som ligger människan nära genetiskt, har medfödda osjälviska egenskaper. Med detta syfte gjorde forskarna vid University of California in Los Angeles (UCLA) experiment med schimpanser (Nature 26/10 -05).

Schimpanser uppvisar socialt beteende på många områden. De deltar i ett antal kollektiva aktiviteter, däribland revirkontrollerande patrullering, antagonistiska koalitioner, organiserad jakt och fredligt delande av bytet. De tröstar offer för våldsutövning och sägs ömsint behandla skadade artfränder. Schimpanser antas ha förmåga till empati och kan också visa känslor av avund vid olika tilldelning.

Inget osjälviskt eller tillmötesgående

Experimentet som skulle testa schimpansernas förmåga till "altruism" gick till så att försöksindividen kunde välja mellan att dra i två rep för att få en bricka med mat (bild, 1,9MB). Det ena repet gav individen själv mat medan det andra försåg en annan schimpans med möjligheten att komma åt mat. När de 29 försöksindividerna kom underfund med att de inte själva fick del av maten hade de inget intresse att dra i det andra repet för att hjälpa obesläktade artfränder inom samma flock.

Nature's redaktör drar den dystra slutsatsen: "They spurn the chance to deliver benefits to unrelated but familiar individuals at no cost to themselves, cooperating only with their kin and partners." Och SvD:s vetenskapsredaktion sätter rubriken "Schimpanser fullfjädrade egosister" med bildtexten "Bryr sig bara om sig själv".

Vad är det då som föranleder dessa hårda omdömen? Jo, experimentet visar för det första att schimpanser inte är beredda att uppoffra sig för att gynna någon annan. De är inte altruister. För det andra är det värre än så. De vill inte ens visa 'tillmötesgående beteende'. Med det menar jag en handling som gynnar en annan utan att kräva egentlig uppoffring av en själv. (Någon frågar om vägen och får en anvisning utan ansträngning men som ändå kan vara ytterst värdefull.)

De förbaskade schimpanserna behövde ju inte ens dela med sig av sin egen mat för att förse sina medfränder med näring. Det krävdes bara litet föga ansträngande dragning i ett rep. De är inte tillmötesgående. Men är de fullfjädrade egoister? Med det skulle jag vilja mena att de skaffar sig fördelar på andras bekostnad - de försämrar för andra för att få det bättre själva. Något sådant visar inte experimentet.

Slutsatsen för människan kan inte föras längre än att schimpanserna saknar den fina egenskapen att vara självuppoffrande, som om den hade kunnat konstateras skulle ha ansetts vara medfödd. Detta borde analogt gälla för människan, vilket alla realistiska bedömare borde ha haft på känn. Att schimpanser inte ens kunde visa tillmötesgående beteende är kanske mer förvånande. Tydligen är det bara 'reciprokt beteende' som dessa djur kan prestera på det sociala planet (samarbete). "Du kliar min rygg om jag kliar din."

Men ett samhälle kan komma långt genom reciprokt samarbete. Det som är verkligt destruktivt är ett rövarsamhälle där den ena gruppens fördelar vinns på den andras bekostnad och som gärna bemöts med ohämmade hämndaktioner. Med väl avvägda seder kring hur ett produktivt samarbete skall gå till kan underverk åstadkommas. Där är en del av mänskligheten idag. Varför skall vi då behöva predika osjälviskhet?

Människans medfödda natur enligt Lasse Berg, 17/11-06

Även SCB visar nästan 1 milj egentligen arbetslösa

I den s k AKU-undersökningen redovisas hur många utanför arbetsmarknaden som egentligen vill arbeta. Tillsammans med arbetslösa och sysselsatta med Ams-åtgärder blir antalet "egentligen arbetslösa" ca 950 000.

Statistiska centralbyrån gör 12 gånger om året en s k arbetskraftsundersökning (AKU). Resultaten från denna redovisas inte fullständigt på SCB:s websajt. De som inte ingår i arbetskraften kan jag exempelvis inte återfinna där. Men i Konjunkturinstitutets augustirapport finns en redovisning av genomsnittsvärdena för 2004 (s 72, pdf).

Grunduppgifterna (16-64 år) är följande 2004 (tusental):

Befolkningen 5 736
I arbetskraften 4 459
Utanför arbetskaraften 1 277 ( se nedan )
Sysselsatta 4 213
Arbetslösa 246
I arbete 3 508
Frånvarande 705
- därav hela veckan pga sjukdom 156

Tabellen säger alltså att det fanns 5,7 milj personer i befolkningen som är i aktiv ålder. En stor del (77,7 %) hörde till arbetskraften, dvs de hade ett jobb (var 'sysselsatta', 4,2 milj) eller var tillfälligt arbetslösa. Men alla som har ett jobb arbetar inte eftersom de är frånvarande av en mängd olika skäl. De som blir kvar kallas 'i arbete' (3,5 milj). Här brister redovisningen eftersom enbart sjukfrånvaron under en hel vecka redovisas. Resten av frånvaron redovisas inte utom att 114' var sjuka en del av undersökningsveckan.

Detta blir vi inte så mycket klokare av rent generellt. Intressant är dock att antalet 'i arbete' bara utgör 61,1 procent av den aktiva befolkningen. Detta får dock inte tolkas som att den egentliga "sysselsättningen" bara skulle vara 61 procent, vilket skedde i våras när en LO-utredare hoppade av LO när han ville redovisa denna officiella statistik. Det finns en rad frånvaroorsaker (ex semester och föräldraledighet) som inte kan räknas som en brist i sysselsättningspolitiken.

Låt oss titta på redovisningen av de 1,3 miljonerna utanför arbetskraften, som visas på två sätt: 1) Efter verksamhet och 2) efter önskemål.

1)Utanför arbetskraften 1 277
Heltidsstuderande 521
Sjuka 415 ("förtidspensionerade")
Avtalspensionerade 70
Övriga 271

Vad posten övriga består av är dunkelt. En del är hemarbetande, en del befinner sig utomlands och en del är värnpliktiga och intagna. Men en oklar del är oredovisad. Sannolikt borde det finnas en hel del här som skulle kunna arbeta.

Nåväl, de som står utanför redovisas också enligt önskemål och möjligheter:

2)Utanför arbetskraften 1 277
Ville arbeta 592
- därav skulle ha sökt arbete 140
Ville inte arbeta 685 (de flesta studerande)

Den andra redovisningen visar att det finns en vilja att arbeta främst bland dem som formellt är förtidpensionerade och långtidssjukskrivna som uppgår till nästan 0,6 milj personer. Av de heltidsstuderande uppgav 53' att de sökte arbete och de ingår bland dem som vill arbeta.

Om vi grovt anser att det finns drygt 0,5 milj utanför arbetskaraften som vill arbeta, 0,3 milj som är arbetslösa eller sysselsatta i Ams-åtgärder och 0,1 milj som formellt är sjuka eller inte redovisade som villiga att arbeta (socialbidragstagare) men som skulle kunna arbeta blir summan omkring 950 000 personer. Det är också vad jag kom fram till häromdagen med en helt annan metod.

Min mera försiktiga slutsats nu som då är att det finns drygt 900 000 personer som egentligen är arbetslösa. Det är den siffran som borde användas, inte den grumligt definierade "1,5 miljoner som inte går till ett jobb".

Utanförskapet 1,5 milj 31/3-06

- De svaga är SAP:s murbräcka

Ilmar Reepalu, partichef i Malmö, nämnde nyss i TV 4 att det var omtanken om "de svaga" som var socialdemokratins mest grundläggande värdering. Den skulle nu genomsyra SAP:s partikongress och förhoppningsvis till slut föra partiet till seger.

Det är en intressant tanke även om den inte är ny. Underförstått menar Reepalu att det är SAP som står för humanism och medkänsla medan andra partier är mer eller mindre omänskliga och bara ute efter att försämra för "de svaga". Det finns nästan ingen som är villig att hävda att socialdemokraterna har fel med sitt altruistiska sinnelag. Därför är detta att göra sig till "de svagas" förkämpe en utmärkt murbräcka för att erövra makten och köttgrytorna. Det har nästan alltid fungerat sedan 1933.

Varför skall vi betala skatt? Mina rundfrågningar brukar ge till svar att det är för att "hjälpa dem som har det svårt". Det finns en utbredd föreställning om skatterna som ett humanitärt instrument - som visar hur den listige Reepalu kan exploatera en okunnig opinion. En bekräftelse av att svensken uppfattar sig som en varmhjärtad benefaktor är de undersökningar (Demoskop, juni -04) som visar att en majoritet tror sig vara förlorare på vårt skatte- och välfärdssystem, när det i själva verket förhåller sig tvärtom.

Samtliga skatter i Sverige motsvarar 50 procent av vår totala produktion i landet (BNP). För att tillgodose utgifter för handikappade, utslagna och socialbidragstagare behövs skatter på 2-3 procent av BNP. (Alla socialbidrag motsvarar tex 1/3 % av BNP.) Det humanitärt motiverade skyddet för de svaga som inte kan klara sig själva är inte anledningen till att Sverige har höga skatter.

Jag tror att den svenska väljaren inte är särskilt medveten om hur helheten ser ut. Därför kan han eller hon inte resonera rationellt. I ena stunden kan hon tycka att det är motiverat att hon får större barnbidrag. I andra stunden kan hon tycka att det är rimligt att höja skatten för att förbättra för de hemlösa. En förslagen politiker kan både köpa röster med löften om "godis" och vädja om stöd för sin godhjärtade oegennytta.

Genom att förse en majoritet med fördelar på minoritetens bekostnad kan skickliga politiker bygga upp en stark befästning kring sin maktposition. Men det finns en svaghet: en del av majoriteten kan vara rättrådig och bli motspänstig. Den politiske matadoren kännetecknas av att han också kan söva ner de rättrådiga med myten att även den större delen av majoriten inte är exploatörer, utan nettogivare till dem som har det som svårast.

Vad vi kan hoppas på är att de rättrådiga ändå upptäcker tricket med att göra "de svaga" till murbräcka för en politik som inte gör något för att skapa riktiga jobb utan bara vill befästa sin maktposition och förmåner genom att dela ut bidrag till dem som vill rösta på Reepalus parti.

Arbetslösheten kostar 18 kr i kommunalskatt

En försiktig beräkning av vad 950 000 heltidspersoner kostar i form av en förlorad teoretisk skattesänkning slutar på 240 mdr kr. Det motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 18 kr per 100-lapp. En löntagare förlorar 52 500 kr.

Vi kan uppskatta att över 900 000 personer i Sverige egentligen är arbetslösa - räknade som heltidspersoner i genomsnitt för 2005 (bloggen 27/10). Hur stor är den samhällsekonomiska förlusten av denna stora arbetslöshet? Det finns flera sätt att uppskatta den teoretiska förlusten. I praktiken kan aldrig all arbetslöshet elimineras.

På lång sikt kan man konstatera att den siffra på 949 000 personer som beräkningarna igår utmynnade i skulle kunna öka antalet personer i arbete och BNP med 25 procent. Detta är sannolikt i underkant eftersom de 3 776 100 personerna i arbete inte alltid arbetar heltid medan siffran 949 000 är justerad till 'heltidsekvivalenter'. Eftersom BNP (den totala produktionen) enligt KI förutses bli 2 633 miljarder kronor skulle ett eliminerande av arbetslösheten ge 658 mdr kr i ökad produktion på lång sikt.

Det är dock litet oprecist att uttrycka vinsten som en BNP-ökning. En del av denna skulle gå till ändamål som inga individer kan disponera, såsom ersättning för kapitalförslitning och driftsöverskott. En mera konkret beräkning kan utgå från vad de individer som skulle ha jobb skulle tjäna och spara in i form av obehövlig a-kassa mm.

Här uppstår en annan teoretisk metodfråga. Skall vinsten av eliminerandet av arbetslösheten räknas som löner och arbetsgivaravgifter för dem som skulle arbeta? Eller är vinsten den förbättring av den offentliga sektorns finanser som alla skattebetalare (7 milj pers) skulle kunna tillgodogöra sig?

Den första konkreta varianten kan t ex utgå från en försiktigt beräknad månadslön för dem som skulle arbeta - säg 22 000 kr/mån. Det ger tillsammans med arbetsgivaravgifter på 32,5 procent en årslön på 350 000 kr. Om 949 000 personer börjar jobba blir vinsten 332 mdr kr.

Den andra varianten utgår från att en procent fler sysselsatta ger en vinst för skattebetalarna på 11 mdr kr. I absoluta tal rör det sig om 25,3 mdr kr (med en lön på 20 000 kr/m) per 100 000 arbetslösa. Då blir vinsten 240 mdr kr om 949 000 personer börjar jobba. Det är en försiktig beräkning.

Utslget på 7 miljoner skattebetalare skulle det bli 34 300 kr per år i teoretisk skattesänkning.

Om vi istället sänker kommunalskatten (440 mdr kr) med 240 mdr kr blir bara 45,5 procent kvar av denna. I år är utdebiteringen 32,8 procent. Kommunalskatten skulle alltså kunna sänkas till 14,9 kr per 100-lapp eller med nästan 18 kr.

Om vi översätter en sänkning av kommunalskatten med 18 kr till förhållandena för en person med 25 000 kr/mån (300' kr/år) blir vinsten 52 500 kr/år eller 4 375 kr/mån.

Egentligen är det möjligt att sänka skatterna ytterligare eftersom sänkt kommunalskatt ökar konsumtionen och härigenom automatiskt drar in 22 procent av sänkningen i form av indirekta skatter.

Egentliga arbetslösheten nästan 950 000

Räknade som heltidspersoner inklusive 40 procent av sjukskrivna och förtidspensionerade uppgår alla arbetslösa 2005 till 949 000. Då ingår också Ams-åtgärder, socialbidrag, latent arbetslösa och hälften av de deltidsarbetslösa. Arbetsmängden skulle teoretiskt kunna öka 25 %.

< Konjunkturinstitutet har reviderat upp antalet 'icke-arbetande med bidrag' sedan rapporten i mars. Totalantalet heltidsarbetande för 2005 anses nu bli 1 073 000 personer (upp 8 000; fler arbetslösa, färre sjukskrivna). För att beräkna den "egentliga arbetslösheten" måste vi göra en uppsakttning av hur många av dem som anges sjukskrivna och förtidspensionerade som egentligen är arbetsföra.

Enligt en undersökning från Försäkringskassan anser sig nästan 60 procent av de sjukskrivna ha viss arbetsförmåga. Dessutom vet vi av en vetenskaplig undersökning att det förekommer sjukskrivningskulturer - dvs på orter med likartad ålders- och arbetsmarknadsstruktur kan sjukskrivningarna ändå variera mycket kraftigt. Undersökningen är gjord av Mats Persson, Mårten Palme och Assar Lindbeck på Västra Götalands landsting (Ekonomisk Debatt 4/04). Från dessa indikationer drar jag slutsatsen att vi kan uppskatta andelen heltidspersoner som egentligen är arbetslösa till åtminstone 40 procent bland de sjukskrivna. Om detta även gäller de förtidspensionerade kan vi revidera den bild Konjunkturinstitutet ger i sin senaste rapport:
Med "sjuk- och rehabpenning" menas sjukskrivna och de förutses bli 201' heltidspersoner 2005. Enligt ovan skulle alltså 80 000 kunna räknas som arbetslösa.

Med "sjuk- och aktivitetsersättning" menas förtidspensionerade och de förutses bli 459' heltidspersoner 2005. Enligt ovan skulle alltså 183 000 kunna räknas som egentligen arbetslösa. Om socialbidragstagare också kan antas arbeta får vi följande reviderade uppgifter för 2005 avseende 'egentligt arbetslösa':

Formellt sjukskrivna 80 000
Formellt förtidspensionerade 183 000
Arbetslösa 211 000
Arbetsmarknadsåtgärder 118 000
Socialbidrag 85 000
Summa 677 000

Latent arbetslösa (134 000)
Deltidsarbetslösa ½ (138 000)
Summa egentligt arbetslösa 949 000

Genom omläggningen av AKU hos SCB kan några aktuella uppgifter inte lämnas för de undersysselsatta. Därför redovisas uppgifterna för mars i år med antagandet om halvtidsarbetslöshet. Bland de latent arbetslösa finns studenter som söker arbete och de räknas här som 1/3 arbetslösa. Siffran ovan består sålunda av 110' icke studerande och 1/3 av 72' studerande (sept -05).

Den egentliga arbetslösheten uppgår till nästan 950 000 heltidspersoner år 2005. I debatten förekommer en siffra på 1,5 miljoner som uppges omfatta dem som inte går till ett jobb en vanlig dag. Men den siffran är mycket större (omkring 2,2 miljoner). Man gör tydligen en reduktion för dem som har legitima skäl att utebli. Det förefaller vara något godtyckligt, speciellt som någon redovisning hur detta görs inte brukar ges.

Antalet 950 000 är en mera korrekt siffra över den strukturella rubbning av arbetsmarknaden som skett under de senaste årtiondena och särskilt sedan 1990. Siffran 1,5 miljoner personer i aktiv ålder som inte arbetar i genomsnitt innefattar kanske tjänstledighet, semester, annan frånvaro, hemmamakar, boende utomlands, avtalspensionerade och föräldralediga. Det är svårt att rekonstruera beräkningsgången.

Andra kvartalet 2005 gäller följande grundsiffror 16-64 år enligt AKU:

Befolkningen 5 764 200
Sysselsatta 4 268 500
Ej i arbetskraften 1 216 600
Arbetslösa 279 000
Sjukfrånvarande 260 200 (del av veckan)
Annan frånvaro 1 102 500 (del av veckan)>
I arbete 3 776 100

Den egentliga arbetslösheten visar hur stor den samhällsekonomiska förlusten av den ekonomiska politiken är. Om samtliga skulle kunna öka antalet i arbete kommer arbetsmängden att öka med 25,1 procent.

Även SCB visar nästan 1 milj arbetslösa 31/10-05

Dimridåer kring omfördelning

Omfördelningen är bara 18 procent för en "medelperson". Skatterna och välfärden omfördelar mest mellan olika skeden i livet, säger regeringens utredare. Det är en missvisande bild. De som utsätts för omfördelningen betalar i själva verket 75 procent extra i skatt.

Omfördelning av medborgarnas inkomster genom skatter och offentlig sektor är ett mycket kontroversiellt ämne. Därför finns det ingen ordentlig redogörelse för hur denna omfördelning egentligen ser ut. Och på grund av detta kan det också utvecklas myter om gigantiska inkomstklyftor i det land som enligt objektiva mått hör till världens mest utjämnade länder.

Det mått på ojämnhet som forskarna oftast använder är den s k Gini-koefficienten, som kan anta värden mellan 0 (fullst utj) och 1 (en pers får allt). Detta mått är obegripligt för de flesta och därför blir det uttolkarnas beskrivning som avgör vad folk skall tycka.

Men nu har två utredare från finansdepartementets Långtidsutredning försökt göra en populariserad framställning i SCB:s tidskrift Välfärd nr 3/05 (pdf). Där beskriver de ojämnhetsmåttet på i princip två olika sätt: först för den fördelning som vi möjligen själva kan se i en taxeringskalender och sedan som resultatet av skatter och bidrag med hänsyn till försörjningsbörda och utslaget som jämförelser mellan livsinkomster.

Det visar sig då att den ojämnhet vi ser till stor del är skenbar och beror på att vi tjänar olika mycket under olika delar av livet. Nästan 60 procent av ojämnheten i inkomstfördelningen försvinner när vi går över till livsinkomster. Tar vi sedan hänsyn till skatterna, försörjningsbördan och offentlig service försvinner ytterligare 55 procent av den kvarvarande olikheten. Kvar av de ursprungliga skillnaderna blir 18 procent - 82 procent av de synbara skillnaderna försvinner alltså vid en närmare analys.

Dimridåer kring konkreta omfördelningen

Dessvärre är utredarnas klarhet inte densamma när de skall redovisa skatternas mm omfördelande effekter. De gör detta utifrån en statistisk medelperson som här verkligen inte existerar när det gäller två grupper som ställs mot varandra. Det är ju så att den ena gruppen förlorar och den andra vinner. Att då plocka ut hur mycket den mindre gruppen förlorar och slå ut detta på samtliga medborgare ger ju ingen meningsfull bild av omfördelningen för dem som drabbas av förluster. Dessutom kan de som i själva verket är vinnare uppfatta sig som förlorare för att de inte förstår vad medelvärdet uttrycker.

En sålunda tänkt genomsnittsinkomsttagare betalar omkring 6,8 miljoner kronor i skatt under hela sitt liv (inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och indirekta skatter). Enligt utredarna är 82 procent av detta belopp pengar som antingen kommer tillbaka redan samma år (45 procent) eller senare under livet (38 procent). Resten, eller endast 18 procent, betalas in utan att komma tillbaka och utgör genuin omfördelning, vilket sägs visa att systemet mest omfördelar under livscykeln för samma individ. (Sanningen är istället att medianpersonen vinner något istället för att förlora 18%.)

En riktig genomsnittsinkomsttagare är dock inte en person som betalar mera i skatt än han eller hon får tillbaka som offentliga tjänster eller transfereringar. Det är bara en minoritet som är nettoförlorare på skatterna och den offentliga sektorn. Man kan från Långtidsutredningens rapport SOU 2003:110 grovt beräkna att det är ungefär en tredjedel av medborgarna som är förlorare på systemet. Det är de som betalar den genomsnittliga omfördelningen på 18 procent av den genomsnittliga skatteinbetalningen på 6,8 mkr.

Från rapporten kan man också uppskatta att omfördelningseffekten blir en förlust på 2,4 mr kr per person i medeltal i den övre tredjedelen. Dessa personer förlorar alltså 2,4 mkr utöver den förlust på 6,8 mkr, som behövs för att täcka den genomsnittliga förbrukningen av offentliga resurser.

Den omfördelning som utslaget på en statistisk medelperson bara är 18 procent blir alltså i genomsnitt för nettoförlorarna 27,5 procent (2,4 av 8,8). Eller annorlunda uttryckt: en omfördelande skattehöjning på 38 procent.

Det blir ännu värre om man räknar bort den årliga rundgången av förmåner och skatter som utredarna kort också redovisar i rapporten (de 18 procenten stiger då till 32). Denna rundgång är delvis en funktion av att många transfereringar är beskattade. Drar vi bort rundgången på 3,2 mkr för den övre tredjedelen från skatten på 8,8 mkr minskar basen för relationstalen och en i viss mening sannare bild av omfördelningen kan ges.

Resultatet blir att den tredjedel som utsätts för omfördelningen nu betalar 43 procent av sina nettoskatter till omfördelning - inte 18 procent som regeringens utredare låter påskina. Om vi uttrycker detta relationstal som ett pålägg kan man säga att de som utsätts för omfördelning får betala 75 procent högre skatt på sin livsinkomst än om de inte hade tvingats att betala för andra.

Socialismens rötter i "Utopia"

Tryggheten är total i Mores idealsamhälle. Gratis utbildning, äldreomsorg, sjukvård och barnomsorg. Men staten äger allt, pengarna är avskaffade. Det finns inga nöjen. Sex utanför äktenskapet straffas andra gången med döden. Man får inte resa utan tillstånd. Alla går likadant klädda. Arbetsplikt råder.

Thomas More (1478-1535) skrev Utopia 1516 och kompletterade den med en kritisk betraktelse av sin samtid något senare. Han var en högt uppsatt ämbetsman och rådgivare till Henrik VIII. Genom kontakter med humanisten Erasmus av Rotterdam kom han att intressera sig för samhällsfilosofi.

More beskriver ett idealsamhälle kallat Utopia men har mer att säga om sin tids missförhållanden och teoretiserar kring orsakerna till dessa. Dels beror missförhållandena på befolkningsökningen, som More tolkar i termer av att arbetskraften på landsbygden blir överflödig, dels beror de på människans egenskaper och institutioner: högmod, pengar och privategendom.

Målet är själens fria odling

I Utopia har kung Utopus för 1760 år sedan infört en författning som har som främsta syfte att när det allmännas behov blivit tillgodosedda skall så mycket tid som möjligt flyttas över till "själens fria odling". Utbildningen sker dels vid måltiderna genom högläsning med moralisk syftning, dels på morgnarna genom offentliga föreläsningar. För dem som är uttagna till vetenskaplig utbildning är föreläsningarna obligatoriska.

Sjukvården ombesörjs av fyra offentliga sjukhus i varje stad. De är så rymliga att de liknar små städer och är väl utrustade samt har en utomordentligt kvalificerad medicinsk sakkunskap. Dessutom har matförsörjningen till sjukhusen prioritet före stadens övriga befolkning.

Äldreomsorgen klaras genom det kollektiva boendet. I varje kvarter finns ett antal matsalar som betjänar 30 hushåll. De sköts av intendenter som regelbundet samlas på stadens stadens fyra varuhus (marknadstorg) för att rekvirera mat utifrån antalet personer i hushållen. I matsalen sitter moraluppsyningsmannen ("syfogranten") och hans hustru i mitten. Därefter sitter äldre och yngre på varannan plats vid bordet för att befrämja respekt för de äldre. De serveras dessutom först och får de bästa bitarna, som de kan fördela vidare. Barnen passar upp vid borden.

Barnomsorgen är organiserad för barn upp till 5 år. Dessa och deras mödrar har ett särskilt rum med vaggor och för amning samt lek utan blöjor. Om någon inte kan amma sitt eget barn ställer andra mödrar osjälviskt upp och erbjuder sina tjänster med glädje. Barnet betraktar därefter amman som sin egen mor.

I Utopia behöver ingen sakna något trots "jordens karghet". Tryggheten är total. More skriver:

"Där förekommer ingen orättvis fördelning, där finns inga fattiga eller tiggare. Där är alla rika trots att ingen äger något. Vilken rikedom kan vara större än den att med inre glädje och frid leva fri från alla bekymmer? Att inte behöva vara rädd för att maten skall tryta, att inte plågas av hustruns pockande klagovisor, att inte behöva befara att barnen skall leva i umbäranden, att inte bekymra sig över hur man skall kunna skrapa ihop till dotterns hemgift, utan istället säkert veta att man själv och hela ens familj, ens hustru, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och deras barn och hela den långa rad av ättlingar...kommer att ha mat och kläder och vara lyckliga." (s 184-85)

Hur uppnås då detta? Inte genom mycket arbete. I Utopia har sextimmarsdagen införts. Lunchrasten är två timmar. Men kvinnorna måste arbeta till skillnad från Mores samtid. Dessutom måste präster, godsägare, rika och deras uppvaktningar samt tiggarna arbeta. Härigenom skulle arbetet långt mer än fördubblas, vilket skulle lösa knapphetsproblemet, trodde More.

Ingen frihet och marknadsekonomi

Men naturligtvis är det samhällsorganisationen som är Mores skötebarn. Pengar och privategendom skall avskaffas. Den enda vägen till allmän välfärd är "att man inför obligatorisk jämställdhet i allt". För att "det över huvud skall bli någon lycklig vändning i människans situation (krävs att) egendomen helt och hållet avskaffas". Dessutom vet alla att "när man avskaffar pengarna, då försvinner också bedrägeri, stöld, överfall, gräl, upplopp, oenighet, uppror, dråp, förräderi, giftmord" och allt annat som nu beivras. "Tar man bort alla pengar, då minskar genast fattigdomen."

Istället inför More statssocialism och planhushållning. Allting ägs av staten. På landsbygden kan man gratis rekvirera utrustning från städernas myndigheter. Städernas invånare sänds ut på landsbygden under två år. Vid skördetiden rekvirerar jordbrukarna arbetskraft från städerna. Alla måste arbeta. Det ser moraluppsyningsmännen till (syfogranterna) som är en på 30 hushåll. (Jfr en lärare på 30 elever.) Någon materiell belöning ges inte. Den som försöker smita bestraffas första gången strängt och skymfligt, andra gången med slaveri. Man får begå självmord med dödshjälp efter prövning av skälen.

Lättjan har ingen ursäkt. På kvällarna har man en timmes organiserad fritid. Då spelar man ett spel som handlar om striden mellan dygder och laster. I övrigt är lasterna avskaffade. Sex utanför äktenskapet är förbjudet och bestraffas första gången med slaveri och andra gången med döden. Det finns inga nöjen, ingen vinkrog, ingen ölstuga, inget horhus, inget hemligt tissel och tassel. Alla är klädda i enhetliga kläder. Jakt är förbjuden. Men det finns kvinnliga präster.

Forts Feodalismens nedgång skapade socialismen jan 2006. (FN:s rättighetsförklaring, 24/10-05)
Tidigare utopier under antiken, feb-06. Bellamys amerikanska utopi 1888, jun-08

Andra bloggar om: Utopia, utopisk socialism, socialism, kommunism på intressant.se

Glöm inte artikel 3 i FN:s rättighetsförklaring

"Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." Resten av de 21 första artiklarna innebär en utveckling och konkretisering av innehållet i den 3:e artikeln. Men de 8 sista artiklarna innehåller plikter - som att förse folk med välbefinnande och betald semester.

Idag är det den s k FN-dagen som är extra högtidlig eftersom det i år är 60 år sedan FN-stdgan trädde i kraft den 24 oktober 1945. Det är alltså inte FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som firas. Den antogs först den 10 december 1948. Men jag tycker att det finns anledning att erinra oss om den tredje artikeln och de första 21 artiklarna i övrigt en dag som denna.

Artikel 3
Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Om denna artikel hade iakttagits strikt skulle vi ha haft frihet istället för statssocialistisk välfärd i industriländerna. För den skull hade vi inte varit utan välfärdstjänster. De skulle ha organiserats frivilligt istället för med tvång - tvång som nu strider mot FN:s deklaration.

En kort översikt över de 21 första artiklarna visar att de inte innehåller något som inte redan finns implicit i artkel 3. De två första konstaterar att människorna är födda fria och lika i värde samt att man inte får göra någon åtskillnad i rättighetstillämpningen. Nr 4 förbjuder slaveri och nr 5 tortyr. Nr 6-12 innehåller juridiska teknikaliteter.

Nr 13-15 handlar om rätten att förflytta sig. Nr 16 om rätten att bilda familj. Nr 17 slår ytterligare fast friheten att få äga:

Artikel 17
Var och en har rätt att äga egendom såväl ensan som i förening med andra. Ingen får godtyckligt berövas sin egendom.

Nr 18-21 slår fast olika politiska rättigheter som yttrandefriheten och rätten till demokrati.

En planmässig utopi

Artikel 22 och följande har en helt annan karaktär. Där slås fast rätten till social tryggehet, en levnadsstandard för välbefinnande, änkepension, betald semester och liknande. En välvillig tolkning är att detta fortfarande handlar om rättigheter om sådana tjänster finns att få - dvs ingen får med legislativa medel uteslutas från konsumtionen av dessa tjänster. En mindre välvillig tolkning är att här har en statssocialistisk samhällsvision satts på pränt (det är bara att gå tillbaka till Thomars Mores "Utopia" från 1516 för att hitta det mesta av tankegodset i 22-30).

Om man håller sig till den senare tolkningen kan man inte komma fram till något annat än att FN invecklat sig i en logisk labyrint som man inte kan ta sig ur. FN:s rättighetsförklaring har då "havererat teoretiskt". Det går inte att samtidigt slå fast en rättighet för den ene till frihet och egendom och samtidigt införa en plikt att förse en annan samhällsmedlem (dessutom "genom nationella åtgärder") med en "fri utveckling av hans personlighet", välbefinnande, däri inbegripet "föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner"...

Vi ser här ett praktexempel på kollision mellan rättigheter och plikter. Frågan är vilken del som väger moraliskt tyngst?

Om Utopia av Thomas More 25/10-06

- Satsningen på jobben misslyckas 2006

Regeringens mål för den reguljära sysselsättningen är 80 procent. Men siffran blir bara 77,1 procent nästa år enligt KI. Det är en liten försämring(!) jämfört med i år. Inte ens 2007 med 77,5 kommer i närheten av målet.


Diagrammet visar att regeringen tagit ganska lätt på utvecklingen av riktiga jobb - till skillnad från jobb i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är bortrensade från diagrammet. Dessa ökar från 2,4 procent förra året till 3,4 procent nästa år.

Den reguljära sysselsättningen kommer däremot att sjunka från 77,6 procent förra året till 77,1 procent nästa år (se äv tab nedan). Denna försämring har pågått ända sedan 2002. Regeringens mål på 80 procent skulle ha uppnåtts redan 2004. En liten förbättring syns först 2007, viken beror på att konjunkturen blir bättre.


Regeringens taktik är tydlig. Man vill inte satsa på en förbättring av den privata sektorns ekonomiska kraft. Istället ökar man de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att det skall se ut som om arbetslösheten sjunker. Men Konjunkturinstitutets prognos visar att den totala arbetslösheten blir 8,5 procent 2006 jämfört med 8,4 procent 2004 - en liten försämring!

Det behövs strukturella åtgärder mot sjukskrivningar som leder till förtidspensioneringar samt mot onödig studieverksamhet för att sysselsättningen skall kunna öka. Men det behövs också åtgärder för att skapa behov av fler i arbete.

(Målet för den öppna arbetslösheten uppnås inte heller, 22/10)

- Arbetslösheten över målet hela 2006

Regeringens mål för den öppna arbetslösheten kommer inte att uppnås 2006 enligt KI. Vid slutet av 2007 ligger arbetslösheten fortfarande på 4,7 procent. Genomsnittet för 2006 blir 5,1 procent. Målet är enligt regeringen 4,5 procent (4 procent enligt gamla AKU). I år blir snittet 5,9 procent.



Nu börjar kanske den förutsedda förbättringen på arbetsmarknaden. Det blev en liten minskning av den öppna arbetslösheten enligt SCB:s mätning i september sett på 12 månader (37 000 färre, mest kvinnor som delvis försvann ur arbetskraften). Enligt AMS´mätning är det dock fortfarande fråga om en liten ökning.

Statsminister Göran Persson ställer upp som partiordförande ännu en period. Han kommer säkert att bli omvald på partikongressen om en vecka. Men hans satsning på gardinuppsättningsjobb som han utlovade i somras tycks inte lyckas. Det förslaget utmynnade i en satsning på 55 000 "nya jobb" i budgetpropositionen nyligen. Och nu har Konjunkturinstitutet (KI) gjort en prognos i sin "Lönebildningsrapport 2005" där denna satsning är inräknad.

Det är ingen rolig läsning att ta med sig till partikongressen. Målet på 4,5 procent uppnås inte. Den öppna arbetslösheten kommer bara att sjunka med 0,8 procentenheter - från 5,9 till 5,1 procent - vilket mest beror på att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ökar med 0,7 procentenheter. Den totala arbetslösheten (inkl åtg) minskar med futtiga 0,1 procentenheter - från 8,6 procent i år till 8,5 procent nästa år då det är val.

När får Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson sparken av Göran Persson?

-Marginalskatternas inverkan på BNP

När marginalskatterna började stiga vid slutet av 1960-talet började också BNP-ökningen per arbetad timme att sjunka. Den verkliga utförsbacken kom med 1971 års skattereform som höjde marginalskatterna kraftigt. Detta framgår av nedanstående diagram från Konjunkturinstitutets nyligen publicerade rapport om lönebildningen.

Källa: Lönebildningsrapport 2005, Konjunkturinstitutet, sid 57

Den ekonomiska effektiviteten uttryckt som BNP per arbetad timme fortsatte att sjunka till ingången av 1980-talet. Några mindre marginalskattesänkningar gjordes till följd av "den underbara nattens skattereform" 1983-85. Produktiviteten låg dock på en konstant låg nivå ända mot slutet av 1980-talet då ytterligare marginalskattesänkningar gjordes.

När dedan den stora skattereformen vidtogs 1990-91 kan man se att effektiviteten ökade. Kurvan är rensad för effekterna av den ekonomiska krisen och kan alltså stiga trots att BNP i absoluta tal minskade vissa år under början av 1990-talet.

Naturligtvis har även andra faktorer spelat in på utvecklingen. Men diagrammet visar i varje fall att det inte är sant att man inte kan spåra några effekter av skatterna på den ekonomiska tillväxten.

Länk till rapporten.

Välfärd utan skatter?

Finns det principiella tekniska förhållanden som gör det nödvändigt att tvångsfinansiera offentliga välfärdstjänster? Eller är det möjligt att få välfärd på frivillig väg?

< Skatter innebär tvång. De som önskar frihet måste därför vara emot skatter i princip. Till nöds kan skatter accepteras om de behövs för att försvara friheten mot ett värre tvång. Men skatter för att finansiera annat än statens grundläggande uppgifter måste motiveras på något annat sätt. Frågan är bara vilket?

Jag skall inte nu analysera de försök som gjorts för att besvara ovanstående fråga. Istället skall jag belysa det pragmatiska argumentet mot friheten: det går inte att ha ett välfärdssamhälle utan att ta till tvång. Vi måste därför acceptera skatter och tvångsproduktion av olika varor och tjänster som politikerna bestämmer åt oss.

När man framför argumentet att en stor del av den offentliga sektorns verksamhet kan produceras i privata former är ett ofta använt argument att det militära försvaret inte kan privatiseras. Trots att man särskilt anger sådana kollektiva tjänster som det stora undantaget envisas vissa statskramare med sådana missförsånd. Därmed inte sagt att inte kaserner och kanoner, bunkrar och bomber, uniformer och u-båtar skulle kunna produceras av privata entreprenörer.

Finns det skäl för tvång?

Den springande punkten är istället huruvida det finns någon teknikalitet som kräver tvång i finansieringen av de stora utgiftsområdena inom den offentliga sektorn. Att själva utförandet till stora delar kan verkställas av privata entreprenörer är inte lika kontroversiellt. Vad är det som skiljer konsumtionen av så viktiga saker som mediciner, livsmedel, kläder och bostäder från sjukvård, barntillsyn, utbildning och äldreomsorg?

Statskramarna brukade tidigare anföra blindtarmsoperationen som exempel på hur orimligt frihetskravet egentligen är. Bara "de rika" skulle ha råd att betala säg 25 000 kronor om de får blindarmsinflammation. De som inte hör till detta fåtal skulle lämnas att dö av brusten blindtarm. Därför behövs "solidarisk finansiering".

Varför har vi då inte "solidarisk finansiering" på andra områden? Är det för att man kan dö utan adekvat vård? Men mycket av sjukvården handlar inte om så svåra konsekvenser. Nej, det är karaktären av oväntad händelse som skatteanhängarna åberopar. Då inställer sig frågan varför en villaägare som råkar ut för brand skall bli ruinerad och förlora kanske flera miljoner kronor för att återuppbyggnaden inte är finansierad med skatter? Varje år brinner ett antal småhus ner till grunden och leder tydligen till ett allvarligt socialt problem med utblottade och skuldsatta människor. Det är väl något för politikerna att rätta till med tvångsåtgärder?

Om någon utbildar sig utöver den elementära nivån (som är en kollektiv nyttighet) för att kunna tjäna mer pengar betalas detta med tvångsuttagna skattepengar. Varför är det på detta viset? Det brukar inte komma något svar från skatteanhängarna.

Liknande gäller barntillsynen. Om skatterna var lägre och det fanns lånemöjligheter (liknande studielånen) skulle väl inte omhändertagandet av barnen när mamma och pappa är på jobbet vara något problem?

Äldreomsorgen är också en försäkringsfråga. Den borde kunna skötas privat om man i god tid går över från skattefinansiering till försäkringsfinansiering.

Varför är pensionerna och sjukpenningen statliga? Det finns massor av privata företag redan idag som skulle kunna ta över försäkringen mot inkomstbortfall på grund av ålderdom och sjukdom.

Den vanliga omställningsförsäkringen mot inkomstbortfall vid arbetslöshet borde också kunna vara privat. Däremot är finansieringen vid ekonomisk kris och massarbetslöshet mera en statlig fråga. Utan ett sådant skydd mot inkomstbortfall skulle den ekonomiska krisen kunna förvärras och påverka hela samhällets fortbestånd. Det är alltså fråga om en försvarstjänst som har karaktären av kollektiv nyttighet.

Det är möjligt att det ändå finns vissa tekniska problem som kan åberopas för att driva den offentliga sektorn med tvång. Men med tanke på hur lättvindigt man försökt försvara tvånget tidigare är det kanske inte så säkert att inte heller dessa problem skulle kunna övervinnas. De som vill ta våra pengar med tvång borde ha bevisbördan för att detta är nödvändigt.

Att ta frihet på allvar

Välfärd utan skatter kanske är en realistisk möjlighet? Friheten måste kanhända inte nödvändigtvis inskränkas med höga skatter. Om vi tar kravet på frihet på allvar måste alla offentliga verksamheter granskas utifrån möjligheten att minska tvånget i samhället.

Fortsättning: Hur motiveras ofrihet?

Kan en pragmatisk eftergift binda moraliskt?

Om rätten till frihet och egendom måste kränkas för att skydda dessa rättigheter har vi moraliskt också accepterat att staten får utöva nästan obegränsat tvång mot medborgarna. Det finns tre invändningar mot detta resonemang.

En politisk teori som bygger på ett koncept med rätttigheter utsätts ofta för anklagelsen om logisk inkonsekvens eller godtyckliga moraliska undantag eftersom rättigheter kan behöva kränkas i vissa fall (främst för att skydda rättigheterna). Av någon anledning förekommer detta varken som kritik mot en plikt-etisk teori eller mot utilitarismen.

Karaktäristiskt för en plikt-etisk teori är att det nödvändigtvis kommer att inträffa pliktkollisioner. Olika plikter som åligger en stat har en aktiv karaktär som lättare råkar i konflikt med varandra än rättigheter. Det hela är så komplicerat att några framstående, konkreta teorier aldrig har kunnat formuleras. Hegels teori är inte särskilt konkret.

Utilitarismen sanktionerar direkt dubbelmoral. Den är helt principlös vad gäller rättigheter, rättvisa och frihet. Sådana storheter kan manipuleras hur som helst om det bara maximerar nyttosaldot. Anhängarna ser inte detta som någon avgörande kritik mot deras lära.

När det gäller rättighetsteorin utsätts den emellertid för kritik både från anarkistiskt håll och från socialliberalt. Så vitt jag kan se är dock den anarko-liberala kritiken enbart pragmatisk (se kommentar till föregående post). Den går ut på att frihetlig minimalstat är praktiskt svårgenomförbar genom att frihetsvännerna "gett fan lillfingret". Socialstatsanhängarna kommer oundvikligen att "ta hela handen" och så har vi fått ett omfattande tvång genom vår "dumhet" att sanktionera en kränkning av rättigheterna för att skydda dem.

Den socialliberala kritiken skjuter in sig på den moraliska logiken. Det var detta argument som Robert Nozick med viss framgång övervann i sin bok "Anarki, stat och utopi" (1974). Kritiken går ut på att det behövs resurser i form av kanoner och flygplan, poliser och fängelser, domare och statstjänstemän som alla kostar pengar för att rätten till frihet och egendom skall kunna skyddas. Och då måste man kränka just dessa rättigheter för att få de nödvändiga resurserna. Detta följer av nationalekonomernas teori om finansieringen av kollektiva nyttigeter - se föregående artikel.

Den svenske statsvetaren Bo Rothstein menar att detta blivit en "logisk labyrint" som medfört att hela "projektet har havererat teoretiskt". Det fordrar dock att han kan tillbakavisa Nozicks teori om hur en minimalstat kan växa fram utan att någons rättigheter kränks utan gottgörelse. Jag känner inte till att det skulle finnas någon sådan falsifiering av Nozicks teori. Kritiken brukar stanna vid att man inte riktigt förstått hur Nozick kommit fram till sin slutsats.

Jag skulle som ett alternativ till detta vilja hävda tre saker: att vi moraliskt kan klara skyddet, att vi kan komplettera rättigheter med ett konsekventialistiskt synsätt och att vi genom en pragmatisk eftergift inte binder oss moraliskt för obegränsade kränkningar.

1) Om alla uppträder moraliskt så kommer rättigheterna inte att kränkas. Vi inför då en mer pessimistisk syn: vissa personer uppträder omoraliskt. Då inträder rätten till självförsvar som kan delegeras. Vi inför ytterligare fler pessimistiska antaganden: alla vill inte delegera sin rätt trots att det skulle vara lönsamt. Då exkluderar vi dem från beskydd så gott det går och framhåller hur de snyltar på oss andra där det inte går.

Vi kan därtill erbjuda medlemmarna i staten ett system som på ett säkrare sätt bestämmer hur mycket som var och en skall bidra med. Alla får t ex årligen ange en procentsats av inkomsten som skall gå till skydd. När alla talen rangordnas från högsta till lägsta väljer man ut det mittersta, som alltså har en majoritet bakom sig (alla vill betala detta eller mer). Ingen kan genom taktiserande manipulera detta förfarande så att de skall kunna komma undan med mindre än vad de verkligen är villiga att betala. Det ger säkerhet åt deltagarna.

2) Ett helt annat sätt att resonera är att analysera konsekvenserna för rättigheterna om vi inte kan finansiera skyddet av rättigheterna i allmänhet. Likaväl som två plikter kan kollidera kan två rättigheter göra det i vissa undantagsfall. Då måste frågan avgöras med ett pragmatiskt, konsekventialistiskt resonemang. Detta försökte Nozick sturskt undvika. Men om resultatet blir att hela Nozicks teori i praktiken riskerar att kastas på historiens sophög borde även han själv kunna resonera konsekventialistiskt om rättigheter.

3) Ett näraliggande resonemang bygger på att ett pragmatiskt accepterande av att rättigheterna inte kan tillämpas fullt ut, för att på så vis kunna skydda rättigheterna, inte berättigar till att staten då får moralisk rätt att utöva nästan obegränsat tvång mot medborgarna. Syftet med rättigheterna kan ju sägas vara att bevara friheten så mycket som möjligt. Därför bör det sociala tvånget moraliskt sett minimeras även om det inte är möjligt att komma ner till nollstrecket.

Om vi har friheten som moralisk ledstjärna kan inte frihetsinskränkningar för att bevara friheten förkastas moraliskt. Frihet är ett optimeringsproblem (5/9) alldeles oavsett om skyddstjänster har en karaktär av kollektiv nyttighet eller inte. Maximal frihet för hela samhället innebär optimal frihet för var och en.

Fortsättning: Välfärd utan skatter? 21/10-05

Kollektiva varor kräver skatter

Skulle en grupp villaägare klara att kollektivt finansiera en skogsavverkning som skulle ge dem fin utsikt? Nej, det sätter den sluge "economic man" stopp för. Därför måste kollektiva nyttigheter skattefinansieras. Men det kan inte motivera övriga skatter.

< Försvar, polis, rättsväsende och liknande nyttigheter har en speciell karaktär som gör att de kräver skattefinansiering till skillnad från mat, kläder, sjukvård och utbildning. Det är fråga om kollektiva varor eller nyttigheter som är en mera korrekt översättning av "common goods". Jag skall försöka förklara den speciella karaktären hos kollektiva nyttigheter med ett okontroversiellt exempel som handlar om ett antal villaägares mödor för att skaffa sig en "fin utsikt". Det bygger på den svenske statsvetaren Erik Mobergs bok från 1994.

Vi betraktar exemplet med ett antal villaägare på en höjd vid havet som har kommit på att de skulle kunna få en väldigt fin utsikt om de kunde avverka skymmande buskar och träd en bit därifrån. Geografin är så beskaffad att en enda villaägare inte tycker att det är värt att göra en så stor avverkning för att själv (tillsammans med andra) få utsikten. Men genom att alla, som får bättre utsikt, går samman om finansieringen kan det tänkas att pengarna räcker för avverkningen.

En delegation går då runt i villaområdet och frågar alla vad de skulle vilja betala för utsikten. När man summerar ihop de olika beloppen finner man att summan räcker för att bekosta avverkningen. Då är väl allt frid och fröjd med en lyckad frivillig finansiering? Nej, menar nationalekonomerna. De anser att människan inte är beskaffad på detta sätt och håller istället fram "economic man" som ett hinder för en lyckad finansiering av en kollektiv nyttighet som "fin utsikt".

De cyniska ekonomerna anser att människan grovt sett agerar som en rationell, nyttomaximerande person med egenintresse. När villaägarnas delegation knackar på dörren antar ekonomerna att många av de tillfrågade kommer att ljuga om sitt intresse för den fina utsikten. De kommer att ange ett mycket lägre belopp för värdet av utsikten eftersom de slugt beräknar att alla andra kommer att ställa upp med mycket mera pengar. Det är kortsiktigt rationellt för att öka den egna nyttan maximalt. De vill åka snålskjuts på de andras bekostnad och få "fin utsikt" nästan gratis.

Eftersom "economic man" inte begriper att han eller hon kan tänkas ha många kollegor som tänker likadant kommer många att ange ett för litet belopp för vad de vill betala för utsikten. Summan kommer då inte att räcka för att finansiera avverkningen trots att alla genuint önskar och vill finansiera denna. Detta misslyckande beskrivs på ekonomspråk som att en Pareto-optimal lösning inte går att uppnå i spelet 'samarbetsdilemmat'.

I ett litet kollektiv är det dock fortfarande möjligt att hantera en finansiering av det beskrivna slaget. Även mellan parter som samarbetar upprepade gånger är det möjligt, enligt årets nobelpristagare. Men i större kollektiv där det behövs finansiering varje år kommer de tråkiga egenskaperna hos "economic man" att slå igenom. Därför behövs tvångsfinansiering med skatter för kollektiva nyttigheter.

Observera att det handlar om kollektiva nyttigheter. Får en villaägare fin utsikt, får alla det. Det går inte att exkludera dem som inte vill betala med höga plank eller liknande. Om däremot delegationen kom med krav på finansiering av en "gemensam" golfbana skulle den ofta bli utkastad. Det är en individuell nyttighet som inte kräver kollektiv finansiering. Frågan är bara hur kommunala golfbanor då kan motiveras.

(Hur skall skatterna tas ut? Läs min blogg om Wicksells princip för rättvis beskattning 1/6-05)

Fortsättning: Om kollektiva nyttigheter kräver skatter, har man då bundit sig moraliskt för obegränsade skatter?

Rätten att beskatta kräver filosofisk legitimering

Om vi inte skall förfalla till att åberopa principen "makt är rätt" måste vi kunna ifrågasätta alla offentliga system och reformer som inte kan legitimeras med ett principiellt resonemang. Då måste vi gå till den politiska filosofin för att hämta vägledning.

Ibland möts man av maktargument när man argumenterar för lägre skatter. Då säger några: "Eftersom den politiska majoriteten vill ha höga skatter är det odemokratiskt att verka för lägre skatter." Det betyder i klartext att den som har makten auktoritärt kan bestämma över undersåtarna utan att behöva ge någon motivering för sina beslut. Detta förhållningssätt uppfattas ofta som den konservativa principen "makt är rätt". Men även socialister, som bygger på marxistiska resonemang, brukar bli auktoritära.

Om vi går till grunden och ställer den radikala frågan: "Varför måste vi ha skatter?" finns det först ett pragmatiskt besked, som dock inte ger mer än en liten del av svaret. Det svaret är att vi måste ha ett antal skyddsfunktioner i en stat för att den skall vara en stat - försvar, polis, rättsväsende och förvaltning. Eftersom dessa funktioner har en karaktär som kallas 'kollektiva nyttigheter' måste man ta ut finansieringen med hjälp av tvång: obligatoriska kontributioner som kallas skatter.

Men för att finansiera detta behöver skatterna bara vara 5-10 procent av BNP och inte 50 procent som i Sverige. Den svåra frågan är varör 80-90 procent av den nuvarande sociala servicen och försäkringarna också måste tvångsfinansieras. De har ju karaktären av individuella nyttigheter och kan inte motiveras med att utan tvång skulle vi inte ha någon riktig stat. Kan det vara så att detta bara beror på att den politiska majoriteten fått för sig att tvinga fram just dessa tjänster?

Dessutom är inte alla dessa skatter bara till för att ge tjänster tillbaka åt alla. En betydande del av skatterna går ut på att ta från en grupp och ge till en annan. Det kallas inkomstomfördelning och är ännu svårare att motivera med tvångsåtgärder än tjänsteproduktion för ens eget bästa.

Frågan är om den svenska grundlagen ens tillåter allmän omfördelning. Det står faktiskt i regeringsformens andra paragraf att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd". Observera att det inte står att det är "medborgarnas" eller "allmänhetens" eller "invånarnas" välfärd som är målet utan "den enskildes". Det betyder rimligtvis att politikens räckvidd upphör när någon åtgärd inte syftar till att förbättra den enskildes välfärd i betydelsen av en godtycklig persons välfärd.

Ta statsskatten som ett exempel. Syftar den till att förbättra den enskildes välfärd? Det är svårt att se. Denna skatt är för liten för att ha betydelse för den allmänna välfärden. Syftet är nog tvärtom att försämra välfärden för en minoritetsgrupp för att uppnå något annat mål (kanske att tillfredsställa avundsjuka).

Den moderna politiska filosofin har sedan Rawls´och Nozicks arbeten börjat diskutera grunderna för det moderna samhället och dess anspråk på att få beskatta medborgarna.
Men vill någon idag diskutera dessa frågor i Sverige? Nu senast kom en artikel om omfördelningen i SCB:s tidskrift Välfärd. Där framställs omfördelningen som ett obetydligt problem. Genom en försåtlig presentation gör man gällande att det mesta av skatterna används för "ens eget bästa". Locket på, beskattningen är godtagbar tycks vara budskapet.

Jag kommer dock att fortsätta att ifrågasätta omotiverade tvångsåtgärder på denna blogg. Om vi vill ha frihet är varken långtgående paternalistiska "reformer" eller ännu mindre omfördelande åtgärder filosofiskt möjliga att legitimera.

Frihet istället för takreform i sjukförsäkringen!

Idag skall Anna Hedborg lägga fram sitt förslag till slopat tak i sjukförsäkringen (som ger sjukpenning vid sjukskrivning). Det är ett sätt att tillgodose höginkomsttagarna, säger hon. Det är fel. I så fall hade hon föreslgit återbetalning för dem som vill av deras avgifter ovanför taket.

I slutet av 1970-talet när vänstervågen kulminerade hade den borgerliga regeringen inte bara höjt marginalsktten till 87 procent, utan också avskaffat taket i sjukförsäkringen. Tanken var tydligen att på olika sätt driva en mer vänsterradikal politik än socialdemokraterna. Nu börjar verkligheten komma ifatt.

Först sänkte en socialdemokratisk regering, med K-O Feldt som finansminister, marginalskatterna i flera steg från 85 procent till 50 procent. Nu har en socialdemokratisk regering gett förra löntagarfondsivraren Anna Hedborg i uppdrag att bl a se över taken i sjukförsäkringen. Hon drar slutsatsen att de 1,4 miljoner löntagare som har inkomster ovanför taket på 7,5 basbelopp kan bli ett hot mot hela systemet. De betalar via löneskatterna in pengar ovanför taket utan att vara berättigade till någon ersättning för denna del av lönen vid sjukskrivning.

- Det är viktigt att alla blir rättvist behandlade i sjukförsäkringssystemet, säger Hedborg i SvD 17/10. Därför föreslår hon att taket för ersättningarna slopas. Det är alltså inte en återgång till det system socialdemokraterna en gång införde och som borgarna slopade på 70-talet. Nu skall alla som tjänar mer än 295 000 kr/år få ersättning hur långt upp som helst vid sjukskrivning. Det gäller tydligen även folk med miljoninkomster. Det tycker Berit Andnor är intressant (Lunchekot).

Det luriga med det här förslaget är att folk med högre inkomster inte har bett om att få denna "förmån" och inte heller har anledning att be om den. Dessa personer är nämligen inte så ofta sjukskrivna som låginkomsttagarna, vilket Hedborg erkänner. Därför kostar det inte särskilt mycket i ökad utbetald sjukpenning att slopa förmånstaket.

En frihetsreform istället

Men någon rättvisa blir det inte. Då skulle Anna Hedborg istället åtminstone föreslagit att det inte längre är obligatoriskt att försäkra inkomstdelar ovanför ca 295 000 kr för ev inkomstbortfall vid sjukdom.

Mitt förslag är att de som inte önskar försäkring av den högsta delen av inkomsten skulle tillåtas yrka på återbetalning. Den som tjänar exempelvis 350 000 kr skulle kunna få tillbaka 10,15 procent av 54 500 kr. Det är 5 532 kronor, som skulle bli lön och beskattas på vanligt sätt (till största delen med 53,2 procent).

Om man istället ville försäkra hela sin inkomst skulle man ha full frihet att göra detta på det sätt som Anna Hedborg föreslår. Men i ett fritt samhälle skulle det inte vara obligatoriskt.

- Skattetrycket i världen - hela listan

Sverige kommer på första plats bland världens 30 industriläder när det gäller skatternas totala storlek. Här visas hela listan från högsta till lägsta skattetryck. Sverige har dubbelt så höga skatter som USA och Japan, och ca 50 procent högre än i Kanada, Tyskland, Australien, Nya Zeeland, Schweiz och Irland.

Med skattetryck eller skattekvot menas samtliga skatter i procent av repektive lands totalproduktion (BNP). Uppgifterna avser senaste år (2004) och kommer från OECD (pdf).

1. Sverige 50,7
2. Danmark 49,6
3. Belgien 45,6
4. Norge 44,9
5. Finland 44,3
6. Frankrike 43,7
7. Österrike 42,9
8. Italien 42,2
9. Island 41,9
10. Luxemburg 40,6
11. Nederländerna 39,3
12. Ungern 37,7
13. Tjeckien 37,6
14. Portugal* 37,1
15. Storbritannien 36,1
16. Grekland* 35,7
17. Nya Zeeland 35,4
18. Spanien 35,1
19. Tyskland 34,6
20. Polen* 34,2
21. Kanada 33,0
22. Australien 31,6
23. Turkiet 31,1
24. Slovakien 30,8
25. Irland 30,2
26. Schweiz 29,4
27. USA 25,7
28. Japan* 25,3
29. Korea 24,6
30. Mexiko 18,5
________
* Uppgiften avser år 2003

Genomsnittet för de 30 ländernas uppgifter på listan är 36,3 procents skattetryck. Om vi exkluderar Sverige har de andra länderna ett genomsnitt på 35,8 procent. Det svenska skattetrycket är alltså relativt sett 42 procent högre än resten av OECD-genomsnittet.

Sverige är det enda landet med ett skattetryck högre än 50 procent.

Det finns 14 länder som ligger mellan 18 och 35 procent.

Sverige har 47 procents högre skattetryck än Tyskland.

Offentliga sektorn har inte minskat

Tycker ni att den offentliga sektorn inte gör lika mycket som tidigare? Det är konstigt eftersom dess verksamhet ökat med 9 procent de senaste åtta åren. Beror detta på att den måste ta igen gamla nedskärningar? Nej, verksamheten blev aldrig mindre än 1990 års högkonjunkturnivå.

Den offentliga sektorns ansvariga chefer lever högt på myten om nedskärningarna. Eftersom man fick prioritera hårdare vid mitten av 1990-talet, när verksamheten tillfälligt stagnerade, måste vissa nedskärningar göras för att annat skulle kunna öka. Det fick stor uppmärksamhet i massmedia. Därför tyckte många synd om den misshandlade offentliga verksamheten (vård, skola och omsorg mm). Det ledde till överseende med allt som inte fungerade så bra.

Tyvärr verkar det som om denna medkänsla med offentlig verksamhet har medfört att ineffektiviteten kunnat breda ut sig. Det är helt enkelt inte opportunt att ställa krav på en verksamhet som drabbats av så "svåra" nedskärningar. Men statistiken över verksamheterna talar ett annat språk. Under 14-årsperioden 1990-2004 ökade den offentliga verksamheten (konsumtionen, inte transfereringarna) med 13 procent!

Detta framgår av nationalräkenskaperna över offentlig konsumtion i fasta priser från SCB och för de senaste åren av motsvarande uppgifter från Konjunkturinstitutet.

Vi kan där se att den borgerliga regeringen ökade verksamheten mellan 1990 och 1993 med 5,7 procent i volym. Sedan kom en stagnationsperiod där det skedde en nedgång med 0,85 procent 1994 och med ytterligare 0,64 procent 1994-97. Den lägsta nivån 1997 låg alltså fortfarande 4,1 procent över nivån 1990. Det kan inte kallas nedskärningar i någon total mening.

I varje fall är problemen ganska gamla och borde med en effektiv förvaltning kunnat hanteras under den expansionsperiod som rått sedan dess. Statens, kommunernas och landstingens verksamheter i genomsnitt ökade med 8,6 procent under de 8 senaste åren - dvs 1997-2004. Men slutresultatet verkar ha blivit mindre, inte större.

Alla politiska partier verkar vilja satsa mer på den offentliga sektorn för att den "har för lite resurser". Men det är inte sant. Den har för dålig effektivitet i användningen av de redan ökade resurserna. Det behövs effektivisering. Men vem vågar kräva det när många av de offentligt anställda i så fall byter politiskt parti i nästa val?

- Skatten för att anställa är 89 procent

Det är svårt att räkna ut skatten vid en anställning. En insändarskribent i DN försökte förklara hur mycket extra det skulle kosta att ge en anställd 1 000 kr i handen men hamnade bara på 42 procent. Vi måste få bättre skatteinformation. Skatten är minst 89 procent räknat som pålägg.

Det är en intressant ansats att räkna ut hur mycket dyrare skatterna gör en anställning. Om vi utgår från en inkomstskatt på 30 procent (16 800 kr/mån) måste inkomsten före skatt vara 1 429 kronor för att det skall bli kvar 1 000 kr i handen. Men det går inte att betala ut dessa pengar utan att också betala löneskatter (s k arbetsgivaravgifter). Dessa är i allmänhet 32,46 procent och då ökar de 1 429 kronorna till 1 892 kr. Det betyder att skattepålägget blir 89 procent.

Om det är ett företag som sedan skall sälja vad den anställde åstadkommer måste man också räkna med momsen, som i allmänhet är 25 procent räknat som pålägg. Då kostar den anställde 2 365 kr om det skall bli 1 000 kr i handen. Ett totalt pålägg på 137 procent.

Med 25 000 kr i månadslön är inkomstskatten 32,1 procent. Då blir det första pålägget 1 473 kr. Med 32,46 procents löneskatter blir kostnaden 1 951 kr - eller ett pålägg på 95 procent. Tar vi därtill hänsyn till momsen blir det totala pålägget 144 procent.

Lockelsen att anställa svart eller att göra jobbet själv är uppenbar. Det finns alltså starka praktiska skäl att ha lägre skatter. Men det finns också principiella skäl att sänka skatterna för att öka friheten.

- Sverige på 20e plats på nyföretagslistan från GEM

Statsminister Göran Persson påstod i partiledardebatten idag att klimatet för småföretagandet var bra. Det var i polemik mot Maud Olofsson som han slog tillbaka med påståendet att Sverige ligger på tredje plats i Europa - efter Polen och Italien - när det gäller andel av befolkningen i småföretag. Mot detta kunde Maud Olofsson bara invända att det inte förbättrar situationen för de arbetslösa i Sverige som skulle kunna anställas hos nya småföretag.

En undersökning bland experter inom organisationer och forskare som jag gjort visar att ingen känner till att det finns sådana uppgifter som Persson kan redovisa. Sannolikt är det en ganska "hemmagjord" undersökning. Det som finns av mer vederhäftiga uppgifter är den redovisning som årligen görs av institutionen GEM (Global Entrepreneurship Monitor) som bl a drivs av handelshögskolan i London. Den undersökningen tar fasta på nyföretagandet som rimligtvis är något mer adekvat som indikator för företagsklimatet som kan ge nya jobb.

Jag har tagit fasta på GEM:s lista (pdf, tab 1) över andelen av befolkningen 18-64 år som är involverad i att starta ett företag eller som verkar i ett företag som har betalat lön i högst 3 månader. Det kallas TEA (Total Entrepreneurial Activity) och Sverige har en andel på 3,7 procent. Medeltalet inom OECD-länderna (22 st) är 7,1 procent. På första plats ligger Nya Zeeland med 14,7 procent och på 22:a plats ligger Japan med 1,5 procent. Sverige hamnar trea från slutet eller på 20:e plats. Så här ser min ranking ut efter procentuell andel nyföretagande befolkning (2004):

1. Nya Zeeland 14,7
2. Island 13,6
3. Australien 13,6
4. USA 11,3
5. Kanada 8,9
6. Polen 8,8
7. Irland 7,7
8. Norge 7,0
9. Storbritannien 6,3
10. Frankrike 6,0
11. Grekland 5,8
12. Danmark 5,3
13. Spanien 5,2
14. Nederländerna 5,1
15. Tyskland 4,5
16. Finland 4,4
17. Italien 4,3
17. Ungern 4,3
19. Portugal 4,0
20. Sverige 3,7
21. Belgien 3,5
22. Japan 1,5

- Nu vill Reinfeldt satsa 10 mdr på offentlig sektor

I partiledardebatten idag nämnde moderatledaren att hans parti ville satsa 10 miljarder kronor mera än regeringen under en treårsperiod på den offentliga sektorn. Det sade Reinfeldt helt i förbigående som en indikation på hur välvilliga moderaterna är. Förslaget har funnits med tidigare men under de senaste månaderna har det varit ganska tyst om det.

Det är förståeligt att när statsminister Persson drar fram den offentliga sektorn för att fixa fram "riktiga jobb" har det inte varit opportunt för Fredrik Reinfeldt att säga att detta har moderaterna minsann redan föreslagit. Men när Persson inte kan finna bättre uppgifter för de nya offentligt anställda än att sätta upp gardiner kan man fråga sig vad Reinfeldt anser att hans nyanställningar skulle användas till.

Mer resurser till offentlig sektor utgörs till största delen av flera jobb. Jag har tidigare beräknat Reinfeldts satsning till ca 30 000 nya offentligt anställda (eller upphandlade privata tjänster). Det skulle kunna bli ännu många fler om moderaterna räknade med liknande "dynamiska effekter" som finansminister Nuder gjort tidigare (han har dock nu höjt kostnaden till 10 mdr kr).

Ser vi nu uppmarchen till en tävling om vem som skall sats mest på den offentliga sektorn? Vi är många som trodde att det moderata överbudet var borta efter överenskommelsen i Bankeryd. Skall moderaterna gå fram med budskapet "mer pengar till offentlig sektor" medan de tidigare så socialt medvetna kristdemokraterna lanserar "sänk besninskatten - halvera momsen"?

Nobelpriset till egoisternas samarbete

"Nobelpriset i ekonomi" gick i år till två spelteoretiker som visat hur egoister kan samarbeta trots sina motstridiga intressen. Poängen är att de också har vissa gemensamma intressen - t ex att inte hoppa över avgrundens rand. Altruism behövs inte för civilisation.

Thomas Shelling har främst analyserat (pdf) det spel som kallas 'chicken' eller 'hök och duva'. Vi såg det häromveckan i filmen "Ung rebell" med James Dean i TV. Där gällde det att hoppa ut så sent som möjligt från respektive bil (stulen) på väg mot avgrunden. En vanligare variant är att köra mot varandra och den som väjer först blir "chicken". Shellings teori visar att den som demonstrativt binder sig för hök-strategin genom att exempelvis kasta ut ratten ökar sina chanser att vinna. Redan de gamla grekerna använde denna teknik när en krigsexpedition efter landstigningen 'brände sina skepp'.

Hök eller duva?
Det är mer fruktbart att tänka sig ett möte mellan två egoister som kan välja mellan att agera enligt hök- eller duvastrategin. Om båda spelar 'hök' blir det ett slagsmål som ger livshotande skador för båda. Om båda spelar duva kan de dela på bytet i fredliga former. Problem uppstår om den ena spelar hök och den andre duva: då får den ene nästan allt utan strid.

Det är farligt att vara för eftergiven i detta spel. Då blir man en exploaterad duva varje gång och det är mycket svårt att bryta sig ur detta mönster. Shelling pekar på fenomenet 'brinkmanship' som en väg att inte hamna i detta underläge. Det gäller att visa att man är beredd att gå ända till avgrundens rand för att försvara sin "rätt" så att den andre faller till föga och åtminstone avstår från de värsta fientligheterna.

För att slippa evinnerliga konfrontationer kommer parterna att finna att det är ömsesidigt fördelaktigt att utveckla föreställningar om när den ene eller andre har en företrädesrätt i spelet. Om den andre då spelar hök kommer han att veta att den förste också gör det. Därför avstår han för det mesta. Vi ser det när man på tåget behöver uppsöka toaletten och markerar "sin plats" med en tidning. Det leder till att man undviker bråk om platsen när man kommer tillbaka eftersom denna temporära "äganderätt" i allmänhet respekteras.

Ett exempel från storpolitiken där brinkmanship övervann den ogenomtänkta hökstrategin var Kuba-krisen 1962. Spelet visades i detalj för några veckor sedan i TV. Chrustjov hade lyckats placera kärnvapenraketer på Kuba. USA hade kunnat förstöra dem med bombning. Då hade Sovjet kanske ockuperat Berlin. Genom att blockera Kuba på havet lyckades Kennedy få ryssarna att ge efter då de beordrade sina fartyg att vända. Chrustjov skulle naturligtvis ha låtit USA sänka ett antal. Därmed hade han visat att det var han som var beredd att gå vidare till "the brink of disaster". Men så mycket kallt stål tålde inte ryssarna.

Fångarnas dilemma

Robert Aumann, som delar nobelpriset, har analyserat det spel som kallas 'fångens dilemma' (eller "fångarnas" som det oegentligt kallas på svenska). Detta är ett samarbetsdilemma vid frivilliga avtal som inte har någon egentlig lösning.

Men om samarbetsdilemmat spelas upprepade gånger kommer ett samarbete ändå att kunna utveckla sig trots rent egoistiska deltagare. Det beror på att båda parter har så mycket mer att vinna på ett långsiktigt samarbete än på ett kortsiktigt, egoistiskt avtalsbrott. Egoister kan samarbeta utan att bli moraliska altruister. Ärlighet varar längst. Oärlighet bör bestraffas. Det är kontrafinalt att vända andra kinden till.

- Starta ett effektiviseringsinstitut för kommunerna

I en ledare i SvD idag (10/10) tar man upp behovet av en granskning av kommunernas stora kostnadsskillnader för samma typ av tjänster. Visst skulle det vara bra med en "Sverker Olofsson" för kommunerna.

När Skattebetalarnas förening jämför kommunerna med hjälp av SCB:s nyckeltal visar det sig att det finns ett behov av åtgärder för att förbättra den kommunala redovisningen och att kommunerna måste ställas till svars för konstaterade skillnader. De med höga kostnader får inte komma undan så enkelt som idag.

Men jag tror att det behövs hårdare tag. Det räcker inte med att peka på att några kommuner har lägre kostnader än andra. Det behövs ett organ som talar om för de senfärdiga hur man åstadkommer lägre kostnader. Därför borde ett effektiviseringsinstitut inrättas som kan ackumulera den samlade kunskapen om hur man gör kommunerna effektivare och som naturligtvis ställer statistik till förfogande hur kommunerna sköter sig. Utan professionell hjälp kan medborgarna inte sätta något tryck på sina politiker.

Dessutom kunde ett effektiviseringsinstitut bedriva pilotverksamhet i de effektivaste kommunverksamheterna för att få fram åskådningsexempel på hur en riktigt kostnadseffektiv verksamhet ser ut i praktiken.

- Kan biologin förklara att kvinnor har lägre lön än män?

Professor Nils Elvander säger i SvD 9/10 att politikerna inte skall lägga sig i lönebildningen. Men i samma intervju hävdar han att kvinnorna har 5 procent lägre lön än männen "som handlar om ren diskriminering".

Hur vet han det? Det framgår inte att han har något belägg för detta påstående i Anna Danielssons intervju. Men Anna Danielsson kanske är obekant med den diskussion som förekom i ett TV-program i våras och därför inte frågade efter Elvanders bevisföring. Eller undviker SvD:s journalister att ställa frågor som kan förefalla politiskt inkorrekta?

Enligt TV-programmet Debatt den 22/2-05 har särartsfeministerna en hypotes om att kvinnor är mindre egoistiska än män (det gäller antagligen inte kvinnorna i Fi:s ledning). Det är tydligen en medfödd egenskap och rekommendationen blev att kvinnorna medvetet måste "buffla till sig" för att kunna hävda sig mot männen.

Den något mindre framfusigheten skulle leda till att reservationslönen för kvinnorna blev något lägre än för männen eftersom kvinnorna inte vänder på klacken lika ofta och letar vidare efter ett bättre betalt jobb. Jag har kommenterat detta utförligt i en post 23/2.

Ren diskriminering finns det skäl för politikerna att försöka motarbeta, vad än Elvander säger om farorna med interventioner. Men om det inte finns bevis för detta är Elvanders varning för inblandning verkligen på plats!

- Varför vill Karin Thunberg inskränka vår frihet?

En reflexion. Kolumnisten Karin Thunberg skriver i SvD 8/10, under rubriken "Tack och adjö, nu vill jag inte ha mer valfrihet", att vi inte kan skvätta ut vår energi på ställningstaganden "som vi aldrig bett om och som vi helst vill slippa".

Att välja elbolag och telefonoperatörer är besvärligt för Karin Thunberg. Ja, hon skriver explicit att hon inte förstår sig på dessa val. Då är den enkla reaktionen att låta bli att välja. Världen är så vist ordnad att elen inte stängs av och det blir inte tyst i hennes telefon för att Karin Thunberg inte orkar välja.

Men av någon anledning skall hon basunera ut att i princip vill hon inte ha valfrihet på områden där hon inte aktivt har bett om valfrihet. Det betyder att hon vill bestämma för alla oss andra om vi också skall få valfrihet - annars hade hon ju kunnat hålla tyst och låta bli att välja. Med vilken rätt vill hon inskränka allas vår andras frihet?

Det är naturligtvis av egoistiska skäl som hon vill att vi andra inte skall få det som hon själv inte orkar skaffa sig. Om alla andra kan välja är ju risken stor att Karin Thunberg "väljer" fel när hon inte väljer alls. Hon unnar inte andra att välja bättre helt enkelt. Det är ren egoistisk missunsamhet som ligger bakom hennes utbrott i SvD. Samma missunsamhet som föder den militanta socialismen.

Nozicks teori om likabehandling

Alla medlemmar i staten skall behandlas lika. Deras rättigheter att inte tvingas skall respekteras. Då blir skatterna låga. Några skatter för att utjämna inkomster får inte förekomma. "Oförtjänta" inkomster som är berättigade får inte beslagtas. Rawls och utilitarismen har fel.

< Individer har rättigheter, och det finns handlingar som ingen får utföra mot dem (utan att kränka dessa rättigheter), skriver harvardfilosofen Robert Nozick i förordet till sin epokgörande bok Anarcy, State and Utopia (1974). Dessa rättigheter bildar utgångspunkten för hans samhällsteori om den minimala staten där någon tvångsbaserad omfördelning inte kan tillåtas.

Om var och en har rätt att inte skadas till liv, hälsa, frihet och egendom är det lätt att inse att några skatter, i syfte att omfördela mellan individer eller ens för dessas eget bästa, inte får tas ut av en stat som respekterar dessa rättigheter [förbudet mot "koersion"]. En stor del av Nozicks samhällsteori handlar om hur en stat ändå kan ta ut skatt för att täcka kostnaderna för att skydda medborgarnas rättigheter. Han ger dessutom i tredje delen av sin bok en utblick mot hur en rad verksamheter kan bedrivas på frivillig grund som alternativ till tvångsfinansierad statlig verksamhet.

Alla medlemmar i staten skall behandlas lika av dess rättssystem. I princip är alla berättigade till den inkomst och egendom som de på ett rättmätigt sätt erhållit. Det finns inget legitimt sätt att lägga beslag på inkomster och egendom som många eller starka personer eller grupper anser vara oförtjänta men som enligt Nozicks teori är berättigade. Vi kan göra en analogi med den konventionella civilrättsliga juridiken.

Den praktiska konsekvensen blir att skatterna blir mycket låga och någon skattebaserad omfördelning av inkomster mellan olika personer inte får förekomma. Därför måste olika sociala arrangemang organiseras genom frivilliga avgifter och försäkringar. Om medborgarna önskar någon ytterligare omfördelning måste de som skall avstå inomster övertalas att frivilligt göra detta.

En god del av Nozicks bok innehåller kritik mot utilitarismen och mot Rawls´teori. Han menar att det inte är möjligt att upprätthålla ett visst mönster för inkomstfördelningen ens utifrån dessa teoriers egna utgångspunkter. Detta förutsätter dock, enligt min mening, att man inte kan betrakta ett tänkt samhällskontrakt som giltigt. Om alla medborgarna är med på avstå stora delar av sina inkomster för att gynna de sämst ställda måste de rimligen få göra detta. Nozick skulle invända att detta är fullt möjligt inom den utopiska aspekten i hans samhällsteori. Det som inte framgår är hur han skulle ställa sig till att kommande generationer skulle bindas av det ursprungliga kontraktet.

Förvärv av oägda nyttigheter
En ofta framdragen oklarhet i Nozicks teori är problemet med det ursprungliga förvärvet av oägd egendom. Nozick stöder sig på John Lockes arbetsteori och den begränsning som brukar kallas 'Lockes förbehåll'. Det går ut på att kolonisterna måste lämna kvar så mycket naturliga resurser att det räcker till andra. Personligen tycker jag att Nozick skulle ha kunnat utveckla en förvärvsteori baserad på Henry Georges synsätt - alltså någon sorts auktionsförfarfarande av egendoms- eller förfogandekontrakt. Nu avfärdar han George på två rader.

Det är fullt möjligt att Nozick har utvecklat en koherent moralisk teori för samhällets institutioner. För individerna ger en rättighetsmoral avsevärda frihetsgrader, men det finns uppenbarligen fortfarande stora möjligheter att utöva exempelvis en radikalutilitaristisk personlig moral och att försöka övertyga andra. Det är bara när man försöker ta statens hjälp för att genomdriva sin egen moraluppfattning med tvång som Nozick säger stopp.

Praktiska problem upprättar Rawls
Problemet med Nozicks teori är inte moraliskt utan praktiskt. Eftersom stora delar av dagens egendomsinnehav ursprungligen har kommit till stånd genom våld, tvång, bedrägeri eller utpressning kan inte sådana innehav legitimeras som berättigade i hela kedjan bakåt. Vi ställs alltså inför betydande korrigerings problem om vi skall införa ett rättsligt korrekt system i ett gammalt samhälle.

För att klara en korrigering i praktiken kan det enligt Nozick finnas anledning att tillämpa Rawls´teori som en approximation för en mera exakt korrigering. Den borde enligt min mening begränsas till andra utkomstmöjligheter än arbete (eftersom arbetskapacitet inte lätt kan skaffas med koersion) och bara gälla under en övergångsperiod.

Översikten Skatter och rättvisa 18/3-05

Oenighet om fastighetsskatten?

Alliansens oenighet om fastighetsskatten kanske bara är partitaktik? Det går att se var den kommande kompromissen kommer att hamna. Men sedan blir det ingen ytterligare sänkning.

De borgerliga allianspartierna väljer att inte gå ut med någon enighet om fastighetsskatten i sina partimotioner. Skall vi tro att det är partitaktik eller är det verkligen djupt kända krav som ligger bakom de skilda ståndpunkterna? Kanske vill taktikerna inbjuda till spekulation kring vad som skall bli resultatet. Då kan intresset för Alliansens politik hållas uppe och till slut kan en gemensam politik presenteras lagom före valet.

Det är litet märkligt att moderaterna backat mest. Nu vill man det första året endast införa ett tak för fastighetsskatten på 80 kronor per kvadratmeter värdeyta och 5 000 kr för tomten. Det är ganska modest och kostar knappast mer än ett par hundra miljoner. Andra året vill man sänka den nuvarande skattesatsen på 1 procent till 0,9 procent. Det kostar 1,5 mdr kr.

Folkpartiet vill sänka skattesatsen med 0,15 procent och det redan första året. Centerpartiet bjuder över med 0,25 procent och vill dessutom ha ett tak för skatten i likhet med moderaterna.

Klart avvikande är kristdemokraterna som vill "avskaffa" fastighetsskatten helt och bl a ersätta den med en kommunal avgift på max 2 800 kronor per år. Det är ett populistiskt förslag som skenbart ser vederhäftigt ut men som inrymmer antingen en oansvarig underfinansiering eller dolda inkomstförstärkningar, som väljarna inte får ta ställning till. När detta förslag kommer in på allvar i alliansens diskussioner är ett säkert tips att detta inte kan genomföras 2007. Rimligtvis måste det utredas närmare och om det klarar detta hinder är det sannolikt att det tar flera år att införa.

Alliansens inbjudan till spekulationer om vad som komma skall vad gäller fastighetsskatten borde därför leda till att det blir en kompromiss mellan de tre partier som har likartade förslag medan kd får finna sig i att dess kommunala avgifter och andra oklarheter ställs på framtiden. Denna kompromiss ser rimligtvis ut ungefär så här:

Fastighetsskatten sänks det första året med 0,1 procent till ett uttag på 0,9 procent av taxeringsvärdet. Ett tak införs på 100 kr per kvadratmeter. Regeringens utökade begränsningsregel från 5 till max 4 procent av hushållsinkomsten i skatt behålls. Eventuellt lättas begränsningen av denna till från 3 miljoner i taxeringsvärde till 4, såsom vänsterpartiet krävt.

Det andra året sänks fastighetsskatten till 0,8 procent och taket sätts till 80 kr per kvadrat. Därefter blir det inte mer på ett tag. Förmögenhetsskatten skall ju halveras och skatten på arbete sänkas. Då räcker inte pengarna till för att ge gåvor till småhusägarna. Taktiken kommer att bli lindringar för dem som är mest illa ute. Då kommer resten av småhusägarna som inte har några större problem att förbli tysta. Denna taktik har Perssons regering också försökt med, men utan att klara att införa en tillräckligt frikostig konstruktion.

Mest synd blir det om äldre fritidshusägare, som inte alls har de inkomster som krävs för att betala full fastighetsskatt på de fantasipriser som snart kommer att råda på marknaden för sommarställen. Där blir det nog bara att sälja släktstället. Vem ömmar för sommarvillor?

Rawls´ princip för inkomstutjämning

Skatterna bör höjas och de offentliga förmånerna utökas till förmån för låginkomsttagarna så länge som denna omfördelning ger en absolut förbättring för de sämst ställda. Avsevärda inkomstskillnader är rättvisa om de gynnar de lågavlönade. Utilitarismen är fel.

< Vilken princip bör ligga till grund för statens omfördelning av inkomster? I min genomgång 18/3-05 av sex olika principer framkom att Wicksell bara tillät skatter som stod i proportion till den prestation som de levererade för betalaren. Nozick tillät ingen omfördelning alls. Utilitarismen fordrar däremot långtgående omfördelning för att maximera lustsumman i världen. Liknande gäller Marx´princip. Mot detta ställde den ansedde harvardfilosofen John Rawls sin teori om social rättvisa, som publicerades 1971 i verket A Theory of Justice.

Rawls utgår inte från att det finns några färdiga principer som borde kunna inses och sedan börja tillämpas. Vi skall själva tillsammans med våra medmänniskor i enighet bestämma vilken princip för omfördelning mm vi skall leva med. Det gör vi i ursrungspositionen och därefter går vi med på principen i ett tänkt samhällskontrakt.

Opartiskhet
För att vi inte skall kunna fuska och förorda en princip som vi själva skulle tjäna på måste resonemanget göras opartiskt. Annars skulle de som är starka, företagsamma, intelligenta eller har artistiska talanger kunna bestämma sig för en princip som inte tar hänsyn till dem som inte klarar sig så bra - och vice versa. Och naturligtvis skulle det bli svårt att uppnå enighet.

Det konstgrepp för opartiskhet som Rawls använder sig av kallar han okunnighetens slöja. Vi som skall resonera om fördelningsprinciper måste anta att vi bakom denna inte vet något om vilka egenskaper vi kommer att ha när vi skall leva med den princip vi bestämmer oss för. Vi har ingen bestämd moral, vi är inte altruistiska eller missunnsamma. Det enda vi har att utgå från är att vi skall bestämma principerna utifrån vårt eget intresse och att vi har en känsla för 'ärligt spel' (fairness).

Tre beslutsstrategier för lotterier
Rawls ställer upp en lång lista med fördelningsprinciper. Men han testar huvudsakligen bara tre som framkommer som resultatet av tre beslutsstrategier som man kan använda under osäkerhet. De kallas maximax, maximera förväntat värde [maxgenomsnitt] och maximin.

För att göra det enkelt kan vi tänka oss att vi skall ta en lott från ett enda av en samling lotterier. Spelplanerna är inte helt kända men vi vet hur stor högsta och lägsta vinsten är i varje lotteri. Rawls avfärdar genast strategin att välja ut det lotteri som har den högsta vinsten. Om man inte får den maximala maxvinsten blir utfallet i detta lotteri troligtvis mycket dåligt. Det är dumdristiskt att tillämpa maximax.

Om man istället gör en uppskattning av vilket lotteri som ger bäst utfall i det långa loppet tillämpar man stratgin att maximera det förväntade värdet. Karaktäristiskt för lotterier med högt förväntningsvärde är att de både har katastrofalt dåliga vinster och väldigt höga vinster. Rawls menar att om vår kommande levnadsbana står på spel är det ganska riskabelt att ta en lott i ett lotteri där det finns en del mycket dåliga utfall. Normalt riskobenägna personer kommer att avvisa denna princip, tror Rawls.

Rawls´princip
Det bästa är istället att välja det lotteri som har den bästa lägsta vinsten. Hur det än går i det lotteriet är vi ändå garanterade ett hyggligt utfall. Tyvärr har sådana lotterier inga riktigt stora högsta vinster. Men det är ett pris vi är beredda att betala för tryggheten, anser Rawls. Vi skall alltså tillämpa principen att maximera det minimalaste utfallet. Rawls är litet pessimistisk och säger att vi skall välja som om vår värsta fiende kunde välja utfallet i lotteriet (dvs lägsta vinsten).

Om det alltså skulle visa sig att vi blir tämligen misslyckade när okunnighetens slöja dras bort skall vi inte behöva svälta och fara illa om vi följt Rawls´råd om beslutsstrategi. Blir vi istället framgångsrika kommer vi att få betala mycket skatt för att underhålla de sämst ställda på en så hög nivå som möjligt. Han menar att detta är bättre än i förra fallet där samhällsnyttan visserligen kommer att maximeras och bli större, men där de sämst ställda råkar mycket illa ut.

Slutsatsen formulerar Rawls i den s k differensprincipen som säger: ojämlikheter i fördelningen av primära nyttigheter kan endast accepteras om de är till största möjliga fördel för de sämst ställda. Denna princip avvisar alltså den utilitaristiska utjämningsprincipen. Alltför stor utjämning skulle leda till ekonomisk tillbakagång så att de sämst ställda fick det sämre än med mindre utjämning

Differensprincipen innehåller dessvärre två stora svagheter:

1. Varför skulle vi inte kunna acceptera ojämlikheter om de inte är till nackdel för de sämst ställda men till fördel för någon annan grupp?

2. Varför måste ojämlikheterna vara till största möjliga fördel? Räcker det inte med att garantera grundtrygghet?

Rawls' teori 15/6-07

Kapital och arbete beskattas inte längre rättvist

Den lägre inflationen har medfört att kapitalskatten har sjunkit från de 70 procent som man räknade med vid skattereformen. Då går det inte längre att motivera progressiv inkomstskatt som ett sätt att likställa skatten på arbete och kapital. Platt skatt är lösningen.

När den stora skattereformen 1991 utreddes var en målsättning att skatten på arbete och skatten på kapital skulle vara likformig. Det var ett dunkelt resonemang som emellertid utmynnade i att beskattningen av de två inkomstslagen skulle vara ungefär lika hög. Eftersom kapitalinkomstskatten på 30 procent var nominell medan inkomstskatten justerades för inflationen var det inte alldeles enkelt att jämföra skatterna med varandra.

Så här resonerade utredarna i RINK när man bestämde skattesatserna: Om inflationen är 4 procent och realräntan 3 procent är den nominella avkastningen 7 procent (4+3=7). Skatten på 30 procent tar då 2,1 procentenheter (pe) av den nominella avkastningen. Eftersom 4 pe bara är ersättning för inflationen tar skatten 2,1 pe av 3 pe, vilket blir 70 procent. Det är en hög skatt men ungefär lika hög som skatten på arbete.

Arbete beskattas först med 30 procents kommunalskatt (gällde faktiskt på 1980-talet). Därefter skulle högre arbetsinkomster beskattas med 20 procent extra, vilket kunde motiveras med att det var rättvist i förhållande till den reala kapitalinkomstskatten (enl ovan). På dessa 50 procent skulle nämligen också läggas ca 33 procents löneskatter (sk arbetsgivaravgifter). Skatten blir då inte 83 procent utan 62 procent. Det beror på att basen blir 133 procent av lönen. Och 50+33 blir 62 procent av 133. Att inkomstskatten blev 8 pe lägre än kapitalskatten tyckte man inte var något att bråka om.

Nu har emellertid inflationen sjunkit från de 4 procent utredarna räknade med till strax över 0 procent. Jag visar här ett räkneexempel med 1 procents inflation: Om realräntan fortfarande är 3 procent (osäkert) blir den nominella räntan 4 procent. Skatten på 30 procent tar då 1,2 pe av hela avkastningen och 1,2 av den reala räntan på 3 blir då 40 procent. Kapitalskatten har alltså sjunkit från 70 till 40 procent realt (med43 %). Räknar vi med 2 procents realränta blir kapitalskatten 45 procent.

Om vi fortfarande anser att skatten på arbete skall ligga i paritet med kapitalskatten är en sänkning till 25 procent i inkomstskatt motiverad. Vi får då en total skatt på 25+33=58. Och 58 är 43,6 procent av 133. Eftersom kommunalskatten är 32,8 procent skulle den också behöva sänkas. Först bör dock statsskatten på 20 eller 25 procent avskaffas.

Slutsats: inför platt skatt för att få rättvisa i beskattningen av kapital och arbete.